Etikettarkiv: Abbie McManus

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

Publicerad den av
15

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

”Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Den stora VM-guiden – grupp D

Publicerad den av
Svara

Det är två grupper som sparkas i gång under söndagen. Tidigare har jag presenterat lagen i  grupp C. Men det spelas även en match i grupp D.

I den gruppen vi har en het kandidat till titeln VM:s sämsta lag – Argentina. Vi har även två brittiska lag och ett ombyggt Japan. Här är bloggens stora genomgång av grupp D:

England

England

Världsranking: 3

Guldchans: 15–20 procent.

Nyckelspelare: Fran Kirby. Chelseas tekniska spelgeni bär huvudrollen i Englands anfallsspel. Hon skall stå för kreativiteten. Kirby berättade för övrigt nyligen om hur det var att förlora sin mamma i tidig ålder. Den gripande berättelsen går att se här:

Spelare med Sverigekoppling: Karen Bardsley har spelat för Linköping och Jodie Taylor för Göteborg.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Carly Telford – Lucy Bronze, Steph Houghton, Abbie McManus, Alex Greenwood – Lucy Staniforth, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Jodie Taylor.

Kommentar: England har tagit brons i lagets två senaste mästerskap. I VM 2015 var det en stor framgång, medan det var mer väntat i EM 2017.

Det hade kunnat bli ännu bättre nu, för det engelska laget är bra. Men jag är rädd att knäskadan på viktiga kreatören Jordan Nobbs kan bli kostsam för Lionesses – som laget kallas. Just kreatörer är lite av en bristvara i England, och med Nobbs på läktaren blir pressen väldigt stor på att Fran Kirby skall prestera.

Samtidigt försvåras läget för Kirby, eftersom det är mycket lättare för motståndarna att rikta in sitt försvarsspel mot en speluppläggare än mot två.

Annars blir det spännande att se hur Phil Neville agerar i sitt första världsmästerskap. Hittills har han rullat vilt i startelvan. Det har i princip aldrig varit samma elva två matcher i rad. Vi får se om han kör samma upplägg i VM.

Jämfört med den elva som mycket överraskande föll med 1–0 mot Nya Zeeland i genrepet gissar jag att trion Jill Scott, Jade Moore och Millie Bright får chansen i VM-premiären mot Skottland stället för Staniforth, Walsh och McManus. Kanske även att Neville satsar på Ellen White som forward. I den rollen har nämligen Jodie Taylor nu gått mållös av planen i åtta raka landskamper. Samtidigt behöver nog England få igång Taylors målskytte om det skall bli någon VM-succé.

Utöver Fran Kirby skulle jag säga att målvakten Karen Bardsley är en nyckelspelare. Det känns lite som att England står och faller med den skadeförföljda Manchester Citymålvakten. Jag vet att många tycker att Carly Telford är bra. Men jag måste säga att jag inte är så imponerad av Telford. Jag tycker att hon är svag i luftrummet, och den retur hon släppte vid Nya Zeelands segermål i genrepet ingår inte i målvaktsspel av internationell klass.

Minns ni förresten hur England åkte ur det förra världsmästerskapet? Det var ju mittbacken Laura Bassett som gjorde ett oturligt självmål på övertid av semifinalen mot Japan. Det var en match där England var det klart bättre laget. Men där Japan vann med 2–1 utan att ha ett enda avslut mot mål i själva spelet. Man vann på en feldömd straff och på Bassetts grymma självmål.

Orsaken till att jag tar upp det där målet är att Laura Bassett härom dagen meddelade att hon avslutar sin karriär. I sitt ”avskedsbrev” skriver den 35-åriga mittbacken om hur stolt hon är över hur hon hanterade det där otroligt jobbiga självmålet. Hon blev ju dock inte lottlös i Kanada. England vann ju bronsmatchen mot Tyskland några dagar efter semifinalförlusten.

Tillbaka till årets VM. Där kan det vara läge att poängtera att turneringen även gäller som OS-kval för Europa. De tre bäst placerade europeiska lagen får åka till Japan nästa sommar. För fyra år sedan deltog inte Storbritannien i OS-fotbollen. Det kommer de däremot att göra nästa år – om de kvalar in.

Och det är just England som kvalar för Storbritanniens skull. Skottland räknas alltså inte in i kvalet, även om deras spelare kommer att vara aktuella för Team GB om det blir OS-spel nästa år.

Mitt tips är att England fixar en OS-plats, att laget återigen går till semifinal – och kommer hem med bronsmedaljer. Med Jordan Nobbs i laget hade det blivit minst ett snäpp bättre än så.

Sofia Jakobsson jagar Kim Little

Skottland

Världsranking: 20

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Kim Little – speluppläggare och målskytt i ett. Det finns inget VM-lag där inte Arsenalstjärnan hade platsat.

Spelare med Sverigekoppling: Fiona Brown (Rosengård) och Shannon Lynn (Vittsjö) spelar i damallsvenskan. Dessutom har Lee Alexander (Mallbacken), Hayley Lauder (Mallbacken och Vittsjö) och Jane Ross (Vittsjö) spelat i vår högsta serie.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Lee Alexander – Kirsty Smith, Rachel Corsie, Jennifer Beattie, Nicola Docherty – Lisa Evans, Kim Little, Caroline Weir, Claire Emslie – Erin Cuthbert – Jane Ross.

Kommentar: Äntligen får fantastiska Kim Little spela ett mästerskap för sitt Skottland. 28-åringen har varit med i ett mästerskap – hon spelade ju OS 2012 för Storbritannien. Men när Skottland tog sig till sitt första mästerskapsslutspel – fjolårets EM – drog storstjärnan av korsbandet, och fick följa spelet från sidan.

Under EM var för övrigt Skottland extremt skadedrabbat. Man saknade även Lizzie Arnot, Jennifer Beattie och Emma Mitchell. Och i öppningsmatchen mot England skadades även Jane Ross.

För ett lag med tunn topp var det förstås förödande. Trots att skotskorna inledde EM med ett 6–0-ras mot England och förlust mot ett svagt Portugal var Skottland mycket nära avancemang. Man tog nämligen en fin seger mot Spanien i avslutningsmatchen och var till slut bara ett mål från kvartsfinal.

Nu är Skottland två år bättre, och två år friskare. Och laget känns faktiskt som en liten outsider i det här mästerskapet. Skottland har nämligen en stark startelva, med kapacitet att ställa till det för alla motståndare.

Framför allt har man en högklassklassig anfallslinje med Little, Ross och Erin Cuthbert. Den sistnämnda är en personlig favorit. För två år sedan blev hon Skottlands första målskytt någonsin i ett mästerskap. Nu är hon 20 år och spelar en huvudroll i såväl Chelseas som Skottlands offensiv. Ihop med Little och målfarliga Ross kan Cuthbert ställa till problem för alla försvar i VM.

På centralt mittfält har Caroline Weir fina kvaliteter, bland annat som frisparksskytt. Och på kanterna har skotskorna fart med Lisa Evans, Arnott och Claire Emslie. Den sistnämnda gjorde övrigt nyligen klart med Orlando Pride.

Även i sitt andra stora mästerskap ställs Skottland mot storasyster England i öppningsmatchen. Den här gången kommer det inte att bli 6–0. I mitt tips gav jag skotskorna 40 procents chans att ta poäng i den matchen.

De har ännu större chans mot Japan och skall bara vinna mot svaga Argentina. Jag tror absolut att Skottland kommer att ta sig vidare till åttondelsfinal, minst som en av de bästa grupptreorna. I åttondelen kan man bli en jobbig motståndare för vilket lag som helst. De har absolut skrällpotential. Men det troliga är ändå att Skottland åker hem efter fyra spelade matcher.

Nadeshiko

Japan

Världsranking: 7

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Saki Kumagai – Guldhjältinnan från 2011 har ett mycket bra passningsspel och är väldigt viktig för laget i uppspelsfas.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Ayaka Yamashita – Risa Shimizu, Saki Kumagai, Moeka Minami, Aya Sameshima – Emi Nakajima, Nana Ichise, Hina Sugita, Yui Hasegawa – Kumi Yokoyama, Yuka Momiki.

Kommentar: Japan har spelat i de två senaste VM-finalerna. För fyra år sedan hade man flyt på vägen fram. Sedan dess har laget byggts om.

Det Japan som kommer till Frankrike är ett intressant och väldigt spelskickligt lag. Däremot finns stora frågetecken för den offensiva tyngden. Sedan den tidigare ungdomsförbundskaptenen Asaka Takakura fick uppgiften att föryngra landslaget har man spelat 18 matcher mot motstånd på världsrankingens topp tio. På de 18 matcherna har man tre segrar, fyra kryss och elva förluster.

Japans tekniska lag har helt enkelt vägt för lätt mot toppmotstånd. Därför skall vi inte räkna med någon ny finalplats för Nadeshiko – som landslaget kallas. Personligen ser jag det som en framgång för laget om det tar sig till kvartsfinal.

I laget finns flera riktigt spännande spelare. 20-åriga mittbacken Moeka Minami var exempelvis lagkapten i det japanska lag som vann U20-VM i fjol. 22-åriga Yui Hasegawa är kortvuxen, men ändå en stor spelare. Hennes touch och blick för spelet håller hög klass. Sannolikt kommer mycket av Japans anfallsspel att starta på kanterna, hos Hasegawa och Emi Nakajima.

En annan kortvuxen spelare med central roll är den tekniska, centrala mittfältaren Hina Sugita. Men just längden kan bli ett japanskt problem.

I såväl VM 2011 som 2015 och i OS 2012 hade japanskorna flera nickstarka spelare i Homare Sawa, Azusa Iwashimizu, Mizuho Sakaguchi och Yuki Nagasato. Dessutom hade man en fantastisk hörn- och frisparksläggare i Aya Miyama. Av de fem är bara Sakaguchi med i årets trupp, och hon är långt ifrån säker på en plats i startelvan.

Fasta situationer kan således bli ett stort problem i båda riktningar för Japan. Jag räknar ändå med att japanskorna tar sig till åttondelsfinal. Sannolikt räcker det ju med att vräka in mål på svaga Argentina för att ta en slutspelsplats. I utslagsmatcherna har Japan chans mot alla lag, och med jackpot kan man ta sig hela vägen. Men jag tror ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal.

 

Argentina

Världsranking: 37

Guldchans: Mindre än promillechans.

Nyckelspelare: Sole Jaimes. Forwarden som värvades till Lyon vid årsskiftet måste vara i absolut toppform om Argentina skall ha minsta chans att ens göra något mål i VM.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Solana Pereyra – Adriana Sachs, Augustina Barroso Basualdo, Aldana Cometti, Eliana Stabile – Vanesa Santana, Ruth Bravo – Mariana Larroquette, Estefania Banini, Maria Bonsegundo – Soledad Jaimes.

Kommentar: Argentina skall vara chanslöst. Laget är sannolikt det sämsta i turneringen. Huvudkonkurrent till titeln sämst i VM är Thailand.

Argentina är ett av de många länder som bara har landslag i samband med mästerskap. Det argentinska laget spelade bara en enda landskamp mellan sommaren 2015 och april 2017.

Lagets affischnamn är kreativa Estefania Banini, med flertalet år i USA och Spanien bakom sig, och forwarden Soledad Jaimes, som värvades till Lyon i vintras. Jaimes visade vägen till VM genom att göra fem mål i Copa America i fjol. Där kom laget på tredje plats vilket innebar att man fick spela playoff mot den nordamerikanska fyran Panama. Där vann Argentina med totalt 5–1 över två matcher.

Utöver Jaimes gjorde Banini och Florencia Bonsegundo tre mål vardera i Copa America. Banini och Bonsegundo spelar båda i Spanien. Det gör även backarna Aldana Cometti, Augustina Barroso Basualdo och Ruth Bravo samt mittfältaren Mariela Coronel och forwarden Yael Oviedo.

Huvuddelen av spelarna är dock hemmabaserade. Och efter VM-avancemanget har tyvärr inte förbundet givit sitt landslag speciellt bra förutsättningar under uppladdningen. Vad jag kan hitta har de bara spelat fyra landskamper sedan november. Tre av de var i en fyrnationsturnering i Australien mot Sydkorea, Nya Zeeland och Australien. Där blev Argentina mållöst efter förluster med 5–0, 2–0 och 3–0.

Senast Argentina spelade VM var 2007. Då kom man allra sist med noll poäng och målskillnaden 1–18. Från den truppen är målvakten Vanina Correa även med i årets VM-trupp.

Jag räknar med att Argentina lämnar även det här världsmästerskapet utan poäng. Deras huvudmål måste nog i första hand vara att göra något mål – samt att undvika att även den här gången bli sist i hela mästerskapet.

 

Kunglig presentation av Englands VM-trupp

Publicerad den av
2

Englands VM-trupp håller just nu på att presenteras på sociala medier.

Phil Neville valde en lite annorlunda väg att meddela sitt lag. Han lät 23 kändisar släppa varsin spelare. Först ut var ett kungligt budskap om att lagkapten Steph Houghton är med.

Efter prins William har bland annat även Emma Watson, James Corden, Olly Murs, Alex Scott, Ian Wright, Raheem Sterling, Ellie Goulding, Alan Shearer och David Beckham presenterat varsin spelare under förmiddagen.

Det här är ett lysande PR-knep som gör att VM-truppen når ut långt utanför den vanliga damfotbollskretsen. Dessutom gör upplägget att man blir lika nyfiken på vilka som får presentera spelare som vilka som kommer med.

Hur truppen ser ut?

Här är de 23 spelarna:

Målvakter (3): Karen Bardsley (Manchester City), Carly Telford (Chelsea) och Mary Earps (Wolfsburg, Tyskland).

Backar (8): Stephanie Houghton, Abbie McManus och Demi Stokes (Manchester City), Lucy Bronze (Lyon, Frankrike), Leah Williamson (Arsenal), Alex Greenwood (Manchester United), Millie Bright (Chelsea), Rachel Daly (Houston Dash, USA),

Mittfältare (6): Jill Scott, Georgia Stanway och Kheira Walsh (Manchester City), Karen Carney (Chelsea), Jade Moore (Reading) och Lucy Staniforth (Birmingham).

Forwards (5): Fran Kirby (Chelsea), Beth Mead (Arsenal), Toni Duggan (Barcelona, Spanien), Nikita Parris (Manchester City), Ellen White (Birmingham) och Jodie Taylor (Seattle Reign, USA).

Det är en stark trupp som domineras av spelare från Manchester City – åtta stycken. Chelsea har med fyra, medan det engelska mästarlaget Arsenal bara har två. Vi har med två spelare som varit i damallsvenskan, dels målvakten Karen Bardsley (Linköping) dels forwarden Jodie Taylor (Göteborg).

Noterbart också att fem spelare har klubbadress utanför England.

Bland de spelare som lämnas utanför truppen märks Lyons Izzy Christiansen och Manchester Citys talangfulla målvakt Ellie Roebuck. Det blir inte heller plats för USA-baserade Chioma Ubogagu, som ju testats under vintern.

Christiansen skadade foten i mars, och opererades kort därefter. Många trodde att hon trots det skulle vara med i truppen. Men förbundskapten Neville vågade tydligen inte chansa på att hon skulle bli fullt återställd i tid. En annan spelare som missar VM på grund av skada är ju Arsenals korsbandsskadade mittfältare Jordan Nobbs.

England spelar i grupp D mot i tur och ordning Skottland, Argentina och Japan.