I onsdags vann de franska mästarinnorna Olympique Lyonnais det europeiska prestigemötet med de tyska mästarinnorna Wolfsburg med klara 4–2, ett resultat som innebar att Lyon slog ut Wolfsburg ur Champions League för fjärde året i rad.
De båda superklubbarna reagerade helt olika på matchen. Wolfsburg följde upp förlusten med en imponerande 4–0-seger borta mot Bayern München i tyska cupen. Därmed spelar Nilla Fischer:s lag final mot Freiburg senare i vår.
Det var för övrigt Bayerns första förlust sedan 6–0-smällen borta mot just Wolfsburg i ligan den sista september.
I Frankrike följde Lyon upp veckans meriterande seger med ett chockartat poängtapp. Lyon fick nämligen bara 1–1 borta mot nedflyttningshotade mittenlaget Fleury 91.
Senaste gången Lyon tappade poäng mot något annat franskt lag än de tre notoriska toppkonkurrenterna PSG, Montpellier och Paris FC (tidigare Juvisy) var den 15 november 2009 – alltså för nästan 9,5 år sedan. Då blev det förlust borta mot den säsongens tabellsjua Henin-Beaumont.
Söndagens poängtapp innebär att Lyon och PSG nu står på samma poäng i tabelltoppen. Lagen möts den 13 april. Den matchen känns verkligen glödhet.
I övrigt under söndagen så klarade Arsenal av att vinna den tuffa bortamatchen i Birmingham. 1–0-segern innebär att Londonklubben leder med en poängs marginal till Manchester City – som dock har en match mer spelad.
De båda topplagen möts i sista omgången. Men om Arsenal vinner sina båda nästkommande matcher mot bottenlagen Everton och Brighton blir seriefinalen betydelselös.
Dagens publikmatch spelades i Spanien. Där drog tabellfyran Athletic Club nästan 25 000 åskådare till San Mames i 2–0-segern mot trean Levante. Atheltic brukar spela minst en match per säsong på herrlagets stadion, och de matcherna brukar vara välbesökta, även om de inte gäller ligatiteln.
24,986 fans in San Mamés to watch the Athletic Club vs. Levante game. Athletic Club lead 2-0 in the 70th minute. Both goals scored by Vanesa Gimbert.
Slutligen noteras att Rosengård vann med 4–0 mot LB07 och Piteå med 3–0 mot Assi i två träningsmatcher under söndagen. Nu väntar landslagsuppehåll i 1,5 veckor. Ett uppehåll med massor av spännande landskamper med VM-lag på planen.
Some big friendlies coming up. 📅 One record crowd guaranteed. 🙆♀️
Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.
Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.
I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:
”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”
Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.
Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.
Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.
Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.
Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.
I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.
De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.
Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.
Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.
Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.
Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.
Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.
Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.
Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.
Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.
Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.
Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.
När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.
Tyskland 15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.
Frankrike 12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.
England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.
Sverige 2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.
Spanien 2
Barcelona 2017 och 2019.
Danmark 1
Bröndby 2015.
I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.
I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.
I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.
Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.
Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.
Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.
Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.
Damklubbarna stoppas från att spela klassiska Champions League-hymnen: ”Det är helt förbjudet”https://t.co/I633odxOKG
Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.
#UWCL Quarts – Les deux meilleures affluences en France 17 840 : OL – Wolfsburg @GroupamaStadium 13 220 : PSG – Chelsea @StadeJeanBouin 6 822 : Slavia – Bayern 5 655 : LSK – Barcelona 5 563 : Barcelona – LSK 4 445 : Wolfsburg – OL 2 616 : Chelsea – PSG 1 040 : Bayern – Slavia
Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.
Magic day! Only one team could win but it’s fair to say it was a day with only winners. Proud to be a part of this historical day for Italian football. #womensfootballpic.twitter.com/XHbEUVn7cb
Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.
Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.
Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.
Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.
Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.
När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.
Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) March 24, 2019
Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.
Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.
Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.
Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.
Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.
Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.
När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.
Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.
Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.
I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.
”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”
Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.
Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:
”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”
Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:
”Du skall nog inte tippa oss i topp.”
Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:
”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”
Frida Abrahamsson
I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:
”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”
Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:
”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”
I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.
I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.
Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.
Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.
Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.
I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.
Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.
Härom dagen satt jag och tänkte på att det hade varit total stiltje inom damallsvenskans silly season under en rätt lång period.
Men i går gick först Djurgården ut med två nyförvärv, Alexandra Lindberg och Stephanie Malherbe. Och i dag släppte Rosengård en liten bomb.
Malmöklubben värvar hem Jessica Samuelsson från Arsenal. Ytterbacken har skrivit på ett fyraårskontrakt. Hon lämnar Londonklubben mitt i guldspurten för att få ökad speltid.
Personligen trodde jag inte att Samuelsson, som den östgöte hon är, skulle leta sig till Rosengård. Och det verkar hon inte trott själv heller:
”Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle spela för Rosengård, de har alltid varit de absolut största konkurrenterna när jag spelat i Sverige och Linköping FC. Men efter att ha pratat med Jonas och fått mer insikt i hans ledarskap och om klubben överlag kändes det som ett självklart val. Hans spelfilosofi passar mig och han och klubben har höga ambitioner”
Värvningen av Samuelsson är en kraftdemonstration från Rosengård, ett tecken på att Malmöklubben inte tänker ge sig utan kamp i årets damallsvenska.
Chelsea skaffade sig ett bra grepp om en semifinalplats i Champions League via 2–0-seger i svenskmötet med PSG under torsdagskvällen. Jag hann inte se matchen, utan har bara sett de båda målen på det här klippet:
Det jag hann se var laguppställningarna, där Chelseas coach Emma Hayes överraskade mig ganska rejält. Valet av Ann-Katrin Berger framför Hedvig Lindahl i målet var långt ifrån den största skrällen – även om jag trott hårt på att svenskan skulle stå. Hayes satte nämligen också både Ramona Bachmann och Fran Kirby på bänken från start. Kirby är ju att beteckna som Chelseas allra största stjärna.
De båda sistnämnda byttes in med drygt 30 minuter kvar, och kom att spela huvudroller i matchen. Kirby hade ju nämligen assisten till båda målen, och Bachmann hade andraassist till det hyperviktiga 2–0-målet.
På svenskfronten spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen för Chelsea och Emma Berglund för PSG. Däremot blev Lindahl, Hanna Glas och Annahita Zamanian kvar på bänken matchen ut. Noterbart att Berglund tycks ha tagit en ordinarie plats i PSG:s backlinje medan landslagsspelare Glas bara startat en enda match efter årsskiftet.
Noterbart också att Formiga, som fyllde 41 den 3 mars, spelade hela matchen som lagkapten i PSG och därmed blev den äldsta spelare som spelat en Champions Leaguekvartsfinal.
2–0 är ett utmärkt resultat i hemmamatcher i europeiska cuper, ett resultat som ger Chelsea en jättechans till avancemang. Inför dubbelmötet hade jag 51–49 i PSG-favör. Nu är det 70–30 till de engelska mästarinnorna.
Utanför Europas yttre gränser var det premiär i japanska Nadeshiko League under torsdagen. Där har Tokyo Verdys damsektion, som ju sedan flera år tillbaka går under namnet NTV Beleza, tagit hem guldet de tre senaste åren. NTV Beleza går även in i årets säsong som jättefavoriter, och man vann också premiären mot JEF United med 3–1.
Det är lite svårt att bedöma nivån på NTV Beleza, men att det är en klubb som borde nämnas bland världens bästa känns ganska klart. I Japans 23 spelare stora landslagstrupp till landskamperna mot Frankrike och Tyskland den 4 och 9 april ingår hela tio Belezaspelare.
Det handlar om målvakten Ayaka Yamashita, backen Risa Shimizu, mittfältarna Yuka Momiki, Yui Hasegawa, Narumi Miura och Asato Miyagawa samt forwardsen Rikako Kobayashi, Riko Ueki, Hinata Miyasawa och Jun Endo.
I Belezas trupp finns dessutom en rutinerad trio i form av världsmästarna Azusa Iwashimizu och Mizuho Sakaguchi samt VM-finalisten Saori Ariyoshi. Ariyoshi var för övrigt med i Japans landslagstrupp till She Believes cup i mars, men är alltså inte uttagen till matcherna i aprilfönstret.
Tillbaka till Europa. I helgen tänkte jag kolla in F17/02-landslagets EM-kvalmatch mot Polen, som spelas 16.30 på lördagen på Borås Arena. Den matchen skall även sändas på förbundets hemsida, http://www.svenskfotboll.se.
Tittar vi på vad som händer utanför Sveriges gränser så spelas den mest spännande matchen i Italien. Där är det seriefinal mellan Juventus och Fiorentina klockan 15.00 på söndag. Petronella Ekroth:s svartvitrandiga lag leder med en poäng före Stephanie Öhrström:s lila inför avspark.
Även i Spanien spelas en intressant match. Där skall nämligen serieledande Atletico Madrid till Valencia för att möta tabelltrean Levante. Det är helt klart en av de allra svåraste bortamatcherna i Liga Iberdrola.
I England och Frankrike spelas bara hängmatcher den här helgen. Men i Tyskland är det full omgång. Där är det matchen Frankfurt–Bayern München som sänds på DFB-tv. Den har avspark 15.00 på söndag.
Noterbart här är alltså att medan Wolfsburg har match i helgen så vilar Lyon fram mot lagens kvartsfinalretur på onsdag.
Slutligen är det premiär för den norska toppserien under lördagen. De fem senaste årens mästarlag LSK Kvinner FK är förstås stora favoriter att vinna ännu en titel. De inleder seriespelet med hemmamatch mot Kolbotn.
Klockan har med råge passerat midnatt efter en lång arbetsdag som bland annat innehållit ett besök på F17/02-landslagets träningsmatch mot Elfsborgs P15-lag – förlust med 7–0 för tjejerna.
Jag har inte haft så mycket tid att kolla in kvällens kvartsfinaler i Champions League. Men den halvtimme där jag kunde kolla lite grand var den sista i mötet Slavia Prag–Bayern München. Det var en match som slutade med dansande tjeckiska spelare framför 6822 glada hemmaåskådare.
För 1–1 var ju som en seger för Slavia. I mitt tips av matchen skrev jag att det mesta talade för att Bayern skulle avgöra dubbelmötet redan i första matchen. Så blev det alltså inte. Däremot gjorde Fridolina Rolfö mål. Hon byttes in i minut 60, och gjorde mål på sin första bolltouch.
Rolfö var för övrigt lysande under den halvtimme hon spelade – vilket var precis den jag kunde slötitta på. Hon var inblandad i det mesta konstruktiva som Bayern hade i matchens slutskede.
Även om det var Slavia som jublade efteråt var 1–1 ett helt ok resultat för Bayern. Det innebär att tyskorna går vidare vid seger på hemmaplan. Eller vid 0–0. Ändå är det förstås en stor bedrift av Slavia att klara oavgjort mot den tyska storklubben. Det ger även viss upprättelse åt Rosengård som ju åkte ut mot tjeckiskorna (2–3 och 0–0) i höstas.
Noterbart är att Slavias lag består av huvudsakligen inhemska spelare. Ett par utländska har man dock, bland annat den före detta Kvarnsvedenspelaren Melisa Hasanbegovic.
Slavia–Bayern lever alltså in i returen. Den känslan har man inte kring Barcelona–LSK Kvinner. Där var det spanskt 3–0 och i praktiken avgjort redan efter 36 minuter. Just 3–0 är det resultat Barca fick med sig till returen i Lilleström.
LSK:s Guro Reiten pratar om att både fart och bolltempo var en chock för norskorna.
– Jeg fikk sjokk. Slik beskriver Guro Reiten møtet med Barcelona, som endte med 0-3-tap i den første kvartfinalen i Champions League. pic.twitter.com/oM800nxlSg
Toni Duggan gjorde både 1–0 och 2–0 – det andra målet var helt klart ett litet mästerverk i form av en yttersidesskarv på volley.
Slutligen till onsdagskvällens toppmatch i Lyon. Där gjorde Nilla Fischer ett reduceringsmål som kan visa sig otroligt viktigt för Wolfsburg.
Inför 17 840 åskådare var det Lyon som startade bäst. Eugenie Le Sommer gav hemmalaget ledningen i elfte minuten när hon snabbade upp en dålig bakåtpassning från Claudia Neto. Och redan sju minuter senare kom 2–0. Där glömde Wolfsburg konstigt nog bort att man måste ha markering på Wendie Renard vid fasta situationer.
Den nickstarka mittbacken fick nämligen både ta fart och hopp upp helt ohotad. Med sådana förutsättningar finns det knappt någon i världen som vinner dueller mot Renard.
Men i den andra halvleken kom Fischers 2–1-mål – ett mål som ger liv åt dubbelmötet. Nu avancerar ju faktiskt Wolfsburg på 1–0, vilket inte borde vara ett omöjligt resultat.
OBS. Inlägget uppdaterat med länkar till Slavia–Bayern och Barca–LSK. Aftonbladet visar Lyon–Wolfsburg för pluskunder. Chelsea visar torsdagens match i sin app.
I kväll spelas tre av de fyra första kvartsfinalerna i Champions League. Den fjärde går i morgon. Fokus är självklart riktat mot Frankrike och Lyon, där de regerande mästarinnorna tar mot fjolårets finalmotståndare Wolfsburg.
Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna. Notera att oddsen handlar om avancemang till semifinal, inte om de första matcherna. Samt att jag kommer att uppdatera inlägget när jag hittar sändningar:
18.30: Slavia Prag–Bayern München
Odds: 5–95
Tv/Stream: Visas här:
Kommentar: Slavia stod för en för svensk del väldigt tråkig jätteskräll i höstas genom att helt rättvist slå ut FC Rosengård.
Fast nu har det tjeckiska storlaget skrällt klart. Slavia är bara tvåa i en den tjeckiska ligan och åkte på en blytung smäll i fredags då man föll med 2–0 i seriefinalen mot Sparta Prag.
Bayern München däremot kommer till Prag med superform. Laget har inte förlorat sedan stjärnsmällen (0–6) mot Wolfsburg i mitten av september. Och man har nu elva raka segrar. Det mesta talar för att Bayern avgör det här dubbelmötet redan i dag. Kanske efter mål av Fridolina Rolfö?
19.00: Barcelona–LSK Kvinner
Odds: 90–10
Tv/Stream: Visas här:
Kommentar: Det mesta talar för Barca här. Inte minst att det katalanska storlaget är mitt inne i säsong, det är inte norska LSK. Även om LSK har starka spelare i bland annat Guro Reiten, Ingrid Syrstad Engen, Elise Thorsnes och Emilie Haavi vimlar det av stjärnor i Barcelona.
Barca lär dessutom komma med gott självförtroende efter att ha vunnit den spanska seriefinalen inför drygt 60 000 åskådare i helgen. Även i kväll ser det ut att bli en fin publiksiffra – även om den är i en annan division än den Atletico Madrid fick till. Även Barcelona bjuder nämligen på entrén.
5,000 tickets have so far been snapped up for the Barça-LSK Kvinner UWCL match. If you're going to the game, you have to collect tickets from the main ticket office at Camp Nou. They are free. Or you can buy online with a small service charge. https://t.co/UwktXBRW46#UWCLhttps://t.co/Wut6TCIWin
Det som kan tala för en norsk skräll är att Barca får klara sig utan formstarka Asisat Oshoala som ju sträckte sig efter att ha avgjort seriefinalen.
20.45: Lyon–Wolfsburg
Odds: 60–40
Tv/Stream: Aftonbladet sänder för pluskunder.
Kommentar: Det är en fördel att få avsluta europeiska cupmatcher på hemmaplan. Det känns dock som den enda fördel Wolfsburg har inför det här supermötet.
I höstas trodde jag möjligen att vi var på gång att få se ett tronskifte i europeisk klubbfotboll. Wolfsburg ångade fram i en makalös takt i Frauen-Bundesliga, medan Lyon inte kändes lika överlägset i franska D1 Feminine som tidigare.
Och då hade det ju varit hyfsat jämnt mellan lagen förra våren. Fjolårets Champions Leaguefinal var ju en nagelbitare, även om Lyon till slut vann med 4–1. Det krävdes ju förlängning – och ett superinhopp av Shanice van de Sanden för fransk seger.
Men till den här kvartsfinalen är det återigen Lyon som kommer med superform. Laget har inte förlorat sedan mötet med North Carolina Courage i juli. Man har 29 raka matcher utan förlust och tolv raka segrar. Och man släpper bara in mål i snitt i var femte match.
Wolfsburg däremot har hackat lite i vinter. Man har släppt in Bayern München i guldstriden och Nilla Fischer:s lag känns inte alls lika ostoppbart som i början av höstsäsongen.
Kanske kan just det att laget för en gångs skull får slå ur underläge vara det som talar mest för Wolfsburg? Men mitt tips är ändå klart: Lyon tar det här dubbelmötet, även om jag tror att det kan bli tajt. I jämna matcher har det hänt att fransyskornas spel har låst sig.
Torsdag 20.05: Chelsea–PSG
Odds: 49–51
Tv/Stream: Matchen sänds i Chelseas app. Den går att finna här.
Kommentar: Mötet mellan de båda svensklagen är på förhand den klart mest svårtippade kvartsfinalen. Båda lagen har till synes haft god form den senaste tiden. Chelsea säkrade i helgen en plats i FA-cupfinalen, vilket gör att man kan rädda en halvdan säsongen även utan avancemang till semifinal i Champions League.
PSG gör en kanonsäsong, och har ännu kvar hoppet om det franska ligaguldet. Seger borta mot Lyon i seriefinalen den 13 april och Parislaget har greppet om pokalen. Jag tror att PSG, inte minst i kraft av hemmaplan i returen, tar sig vidare till semifinal. Men det är mer magkänsla än ett supersäkert tips. För det här mötet känns som sagt klart mest svårtippat av alla kvartsfinalerna. Om Hedvig Lindahl (för jag tror att hon kommer att stå) har två bra dagar blir det Chelsea som spelar semifinal mot vinnarna av Lyon och Wolfsburg.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har just presenterat sin trupp till landskamperna mot Tyskland och Österrike i april.
Han sa på presskonferensen att han kollar på två–fyra spelare på varje position. Ändå väljer han att nästan ta ut samma trupp som han gjorde till Algarve cup.
Jennifer Falk
Det är bara två ändringar. Dels kommer Jennifer Falk in i truppen istället för Cajsa Andersson. Dels kommer Fridolina Rolfö in i stället för Sandra Adolfsson.
Jag trodde möjligen att Hanna Folkesson satt löst eftersom hon inte fick starta någon match i Portugal. Men hon är med bland de 24 spelarna i truppen. Känslan är ju alltmer att Gerhardsson håller på att sätta sin VM-trupp. Alltså att det inte är speciellt många lediga platser.
Vid genomgången av truppen stannade Gerhardsson upp lite extra vid Jennifer Falk, som han beskrev som en modern målvakt som jobbar långt ute och hjälper sin backlinjen.
Han stannade även vid Nathalie Björn, som står uppsatt som back, men som spelade balanserande innermittfältare senast.
”Det såg klart intressant ut. Hon är användbar på många positioner. En skön sak med henne var att hon direkt sa att ‘Jag vill ta en straff.'”
Den tredje spelaren Gerhardsson stannade upp vid var Rolfö. Där konstaterade han att hon ser ut att ha en oerhört bra form. Han konstaterade också att landslagsledningen har en bra dialog med Bayern Münchens tränare, de har ju ett gemensamt intresse av att Rolfö är bra.
Det kom en fråga om vad som gör henne så viktig för landslaget. Svaret blev att hon utöver fart och speluppfattning har en förmåga att ta sig förbi sin motståndare, något hon har gemensamt med Madelen Janogy – som återigen är med i truppen.
”Vi behöver sådana spelare.”
Gerhardsson fick sedan frågor om flera spelare som inte är med. Han berättade att han hade kontakt med Emma Berglund i går, och skall titta på henne i London mot Chelsea på torsdag.
”Det är en stor konkurrenssituation på mittbackssidan. Emma är en spelare som är med och konkurrerar om en VM-plats. Men bedömningen är att jag har fem innerbackar som är före just nu.”
Känslan var att Jessica Samuelsson står längre fram i kön än Berglund. Även henne skall Gerhardsson träffa på torsdag. Han sa att Arsenalbacken ju får anses vara fysiskt klar i och med hennes korta inhopp i förra veckan. Samt att hon inte är borträknad när det gäller VM-truppen.
”Hon var inte aktuell för den här samlingen, men kan vara aktuell inför VM. Det är en etablerad spelare – hoppas hon får speltid och kan vara frisk och hel.”
Det togs även ut en U23-trupp till en turnering i La Manga mot USA, Italien och England. Där var det ett namn som överraskade mig, Emma Westin från Boo FF eller University of California Berkeley. Hon har varit med i juniorlandslagen, men har inga större meriter på seniornivå.
I U23-truppen finns även Göteborgs Rebecka Blomqvist. Henne fick Gerhardsson också en fråga om.
”En jättebra spelare. Jag tror utvecklingsmässigt att det är viktigt för henne att få spela landskamper som de tre kommande i U23.”
Sedan kom han in på forwardskonkurrens, och tog även upp Pauline Hammarlund och Julia Spetsmark. Han sa också att han uppfattade Hammarlund som bättre än Blomqvist i Göteborgs cupsemifinal.
Det blir cupfinal mellan Göteborg och Kristianstad den 1 maj. Det hade jag inte tippat inför vårens gruppspel, även om det inte heller kändes jättelångsökt. För det är ju ändå tvåan och fyran i fjolårets damallsvenska som gått hela vägen.
Göteborg vann som väntat mot Djurgården. Men det blev betydligt mycket jämnare än jag hade trott. Det var ju först 35 sekunder in på förlängningens övertid som Julia Zigiotti Olme avgjorde till 2–1.
Den officiella statistiken säger 15–1 i avslut på mål och 12–0 i hörnor. Det där bekräftar att Göteborg var rimliga vinnare. Samtidigt tycker jag nog att siffrorna är lite missvisande. Dels för att Djurgården aldrig kändes ofarligt. Jag såg dessutom ytterligare några Djurgårdsavslut – bland annat var Mia Jalkerud frispelad i första förlängningskvarten. Dels för att Djurgården länge hade ganska god kontroll i defensiven.
Gästerna satte nämligen en hög och fin press från start och störde Göteborgs spel rätt rejält i den första halvleken. Det var också genom bra press som gästerna tog ledningen. Olivia Schough stod för ett högklassigt agerande när hon snodde bollen från Taylor Leach och sedan skar in framför Göteborgsbacken och placerade in bollen i krysset.
Ju längre matchen led, desto oftare hittade Göteborg genom Djurgårdens press. Jag har skrivit det förr, men gör det igen – Göteborg spelar verkligen en väldigt fin fotboll. Det handlar om precis den typ av fotboll jag gillar bäst. Det är ett spel som bygger på en bra passningskvalitet, och på passningar på spelare som kommer med fart. Anfallen innehåller ofta uppspel, tillbakaspel, utspel på kanterna, inlägg/inspel och avslut. Jag kan faktiskt inte minnas när jag tidigare sett ett svenskt klubblag spela en så fin fotboll i match efter match.
Tittar vi på spelarkritik måste väl Göteborgs nyförvärv Vilde Böe Risa vara damallsvenskans mest spelskickliga innermittfältare? Norskan har kanske inte Caroline Seger:s fantastiska bollkontroll, men Böe Risa är flera nivåer vassare när det gäller att slå öppnande passningar framåt. Medan Seger oftast söker passningar i sidled eller bakåt letar Böe Risa alltid först efter offensiva alternativ.
För att kunna spela den typen av fotboll som Göteborg gör måste man ha forwards med fin bolltouch. Det har man framför allt i Rebecka Blomqvist, som trots relativ litenhet är en utmärkt bollmottagare. Dessutom är hon väldigt bra på att hitta framför allt Julia Zigiotti Olme med tillbakaspel.
Men även Pauline Hammarlund känns bättre i år i passningsspelet än hon gjort tidigare. Jag har förr tyckt att hon varit ganska slarvig i tillbakaspelen. Det tycker jag inte hittills i år.
Och bakom de båda forwardarna har Zigiotti fått en roll som passar henne som handen i handsken. Hon är alltid på plats för att ta emot tillbakaspelen. Och hon är bra på att vända spelet.
I Djurgården måste man ju bara nämna målvakten Jennifer Pelley. Hon stod för en fullständigt makalöst bra insats. Jag tidigare i vinter noterat att flera klubbar i år har två högklassiga målvakter – bland annat Göteborg, Rosengård, Vittsjö och Växjö. Men Pelley visade att även Djurgården skall inkluderas i gruppen med två högklassiga målvakter. För egentligen såg jag inga svagheter hos amerikanskan den här dagen. Bara styrkor.
Den andra semifinalen spelades i snöfall i Piteå. Där hade jag tippat att det skulle bli jämnt, men att Piteå skulle vinna. Det blev jämnt, men det var Kristianstad som drog längsta strået.
Matchen slutade 1–2 i mål. Men hemmalaget hade 8–3 i avslut och 10–0 i hörnor. Dessutom hade Piteå tre bollar i insidan av målramen, och min räkning av heta målchanser vanns av hemmalaget med 8–5.
Medan Göteborg–Djurgården var en match som kännetecknades av fin passningsfotboll var matchen i Piteå drygt 90 minuters stenhård kamp mellan två fysiskt skickliga lag. Båda lagen var föredömligt tajta under hela matchen. Piteå hade mest boll och förde spelet, medan Kristianstad i första hand låg på kontring.
Det var en typ av match som är kul att uppleva på plats eftersom det smäller och ofta är många känslor inblandat. På TV tycker jag däremot inte att kamp är lika njutbart. Men spännande var det.
Tittar man på de båda lagen så såg Piteå ut ungefär som i fjol. Även då hade de svårt mot just Kristianstad, sannolikt eftersom Kristianstad har många nickstarka spelare, vilket gör att Piteå inte får lika bra betalt på sina fasta situationer som mot många andra lag.
Kristianstad känns däremot en klass bättre än man var under fjolåret. Laget ser stabilt ut i defensiven. Anna Welin adderar spelskicklighet till mittfältet, och anfallsparet Evelina Duljan och Svava Ros Gudmundsdottir ser riktigt spännande ut. I fjol hade Kristianstad problem med den offensiva spetsen. Laget kändes ofta rätt uddlöst. Nu kändes KDFF däremot hela tiden farligt, det trots att fjolårets bästa målskytt Amanda Edgren inte var med.
Duljan är kvick i djupled och isländska Gudmundsdottir känns som en smart spelare. Hon hade för övrigt assisten till båda målen. Vid det andra visade hon styrka genom att vinna en närkamp mot Faith Ikidi nere vid vänster hörnflagga, och sedan bjuda Alice Nilsson på ett fint inspel. Dock skall det väl sägas att Nilssons avslut kanske inte borde ha blivit mål. Det var ingen regelrätt målvaktstavla, men sannolikt inte heller något ingripande som Cajsa Andersson kan ha varit speciellt nöjd med.
Thanks to you all for ur support and prayers 🙏road to Final 🙏💪good job girls we fight all the way pic.twitter.com/G3Cj3rhe8i
Kristianstad var däremot väldigt nöjt med att få spela cupfinal igen. Det gjorde laget senast 2014. Det är ytterligare två år sedan Göteborg senast var i final. Då vann göteborgskorna. KDFF har däremot aldrig tagit någon titel.
Det spelades även några träningsmatcher med damallsvenskt deltagande i helgen. Den mest intressanta vann Linköping med 1–0 mot Rosengård. De få rapporter jag läst från matchen antyder att Malmöklubben fortsatt har svårt att göra mål på sina målchanser – precis som det såg ut långa stunder i fjol. För LFC var det självklart skönt att få en seger direkt efter att laget förra helgen blev utspelat i Göteborg.
Växjö vann ett annat damallsvenskt möte med 2–1 hemma mot LB07, medan Kungsbacka föll med 4–0 mot norska Vålerenga och Kif Örebro vann med 3–0 mot Kvarnsveden. Eskilstuna var matchledigt i förra veckan, medan Vittsjö vann mot ett P15-lag med 1–0 i torsdags.
Utanför Sveriges gränser var fokus riktat mot Madrid under helgen. Där kom till slut 60 739 personer för att se toppmötet mellan Atletico Madrid och Barcelona – nytt världsrekord vad gäller publik på en seriematch i damfotboll.
Av det som synes och höres på det här klippet verkar inramningen har varit värdig en världsrekordpublik.
Barcelona vann alltså matchen med 2–0 och har nu återligen lite häng i tabelltoppen. Med sex omgångar kvar att spela leder Atletico nu med tre poäng och tre måls marginal. Det kan bli ett rysarslut i Spanien.
Matchvinnare i seriefinalen var Barcelonas Kinalån Asisat Oshoala. Nigerianskan har verkligen gjort jättesuccé sedan hon anlände till Katalonien. Men efter fem mål på fem matcher kan hon ha spelat klart. För i samband med en målchans i slutet av matchen sträckte hon sig. Det är en skada som inte bara sprider oro i Barcelonaledningen. Den lär garanterat även få Nigerias förbundskapten Thomas Dennerby att bli nervös. För Nigeria behöver verkligen Oshoala i VM.
I Tyskland fortsätter Fridolina Rolfö att visa god form. Hon gjorde ett mål och låg bakom ytterligare två när Bayern München vann med klara 5–0 mot Turbine Potsdam. På länkat klipp syns hur Rolfö snurrade upp Amanda Ilestedt innan Bayernspelaren gjorde sitt mål i den 68:e minuten. Fyra minuter senare byttes Rolfö ut. Ilestedt spelade däremot hela matchen.
Med sex omgångar kvar är Bayern på samma poäng som Wolfsburg i tabelltoppen. Nilla Fischer:s lag leder genom att man har tio plusmål bättre målskillnad. Fischer spelade för övrigt hela matchen när Wolfsburg vann med 3–2 borta mot Freiburg i helgen. På det länkade klippet med höjdpunkter noteras att skytteligaledaren Ewa Pajor gjorde ett snyggt mål när ett misslyckat inlägg blev till ett skott.
I England var det FA-cuphelg. I dag lottades semfinalerna till Reading–West Ham och Manchester City–Chelsea. Även om Reading är ett väldigt bra lag känns den andra semifinalen som den moraliska finalen. För övrigt möttes City och Chelsea just i semifinal även förra året.
I helgens kvartsfinaler behövde Reading ta till förlängning för att slå ut division II-laget Manchester United. Chelsea vann bara med 1–0 borta mot ett annat lag från andraligan, Durham. Magdalena Eriksson och Ali Riley var de enda två svenskorna som spelade för Chelsea. Båda var med i hela matchen. Segermålet gjorde sydkoreanska Ji So-yun i minut 28.
Slutligen till Frankrike där Emma Berglund äntligen är tillbaka fullt ut. För andra omgången i rad spelade hon nämligen 90 minuter för sitt PSG. Hon gjorde det när laget vann borta mot Dijon med 2–0. Det var dock ingen lätt seger. Det snygga ledningsmålet från Aminata Diallo kom först i 88:e minuten, och 2–0 på övertid. Hanna Glas satt kvar på bänken hela matchen, medan Annahita Zamanian byttes in i minut 90.
I tabelltoppen är PSG fortsatt tabelltvåa, två poäng bakom suveräna Lyon. Lyon vann med klara 7–1 borta mot tabelltrean Bordeaux. I den matchen gjorde Ada Stolsmo Hegerberg två mål, vilket innebär att hon nu är uppe i delad skytteligaledning med PSG:s Marie-Antoinette Katoto. Båda har gjort 18 mål.
På fjärde plats återfinns svensklaget Montpellier. De vann med 7–0 inför 235 åskådare i Metz i helgen. Glädjande där var att Sofia Jakobsson blev tvåmålsskytt. Hon gjorde både 2–0 och 3–0 på fina skott som dök riktigt läckert in under ribban. Det var hennes tredje och fjärde ligamål den här säsongen. Se målen i klippet nedan.
Jakobsson spelade från start och blev utbytt i minut 67. Tio minuter senare fick Marija Banusic komma in i spel. Lagkapten Linda Sembrant spelade alla 90 minuter.
I onsdags startade Fridolina Rolfö sin första match för året. Under torsdagen fick förbundskapten Peter Gerhardsson återigen goda nyheter. Då byttes nämligen Jessica Samuelsson in de sista fem minuterna när Arsenal vann med 4–0 mot Bristol i WSL.
Jessica Samuelsson
Frågan är hur mycket Samuelsson måste spela framöver för att vara VM-aktuell. Tittar man på hennes speltid i WSL stannade hon på 172 minuter förra säsongen. Och hon är bara uppe i 170 den här. Det har inte heller blivit speciellt många cupmatcher.
Sedan EM 2017 har Samuelsson alltså inte spelat speciellt många matcher. Och Gerhardsson måste bedöma huruvida en matchotränad Samuelsson är tillräckligt bra för en mästerskapstrupp.
I Arsenals segermatch gjorde Vivianne Miedema tre mål. Hon blev den tredje tremålsskytten i ligan under veckans omgång. Och hennes mål gjorde att Nikita Parris (18 mål) bara fick vara rekordhållare i WSL i en dag. Nu är det Miedema som med sina 19 mål den här säsongen har ligans målrekord. WSL är ju en ung liga, vilket gör att det är förhållandevis lätt att slå rekord.
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) March 14, 2019
Från Tyskland får vi på söndag 14.00 se Bayern München möta Turbine Potsdam på DFB-tv. Frågan är om vi får se Fridolina Rolfö. Det är ju Champions League på onsdag, och Bayernledningen kanske inte vågar spela den skadebenägna svenska i tre matcher på sju dagar så här tätt efter hennes comeback.
Apropå Bayern har en veteran förlängt sitt kontrakt i veckan, nämligen Simone Laudehr.
En annan Bayernveteran och tidigare VM-, EM- och OS-hjälte, Melanie Behringer, meddelade för några veckor sedan att hon är inne på sin sista vår som fotbollsspelare.
Varken Laudehr eller Behringer känns speciellt aktuella för att få vara med på VM till sommaren. Något som däremot kommer att vara med i Frankrike är videobedömningssystemet VAR. Det meddelade Fifa i dag.
CONFIRMED: The FIFA Council today ratified that Video Assistant Referees (VAR) WILL be used at the #FIFAWWC this summer in France. pic.twitter.com/qSX10wIGjL
Spelarna har efterfrågat VAR, och borde vara nöjda i dag. Jag är i alla fall nöjd med Fifas beslut, för det borde minska antalet ojämna och dåliga domslut.
Men VAR är inte helt okontroversiellt. Ganska många är kritiska till upplägget. En som inte jublade i dag är Aftonbladets Robert Laul.
När jag ändå är inne på VM så meddelades i går att det numera inte finns några fler biljetter till gruppspelsmatchen Sverige–USA. Kul med fullsatt i Le Havre.
🚨 TICKETING UPDATE 🚨 There are now no more tickets available for the Group F game @svenskfotboll vs @USWNT in Le Havre on 20 June 🇸🇪🇺🇸
Vågar vi även hoppas på utsålt i det svenska genrepet? Det spelas mot Sydkorea på Gamla Ullevi den 31 maj.
VM-genrep mot Sydkorea! ✔️ Damlandslaget spelar sista matchen inför VM på Gamla Ullevi i Göteborg, fredagen den 31 maj 18.45. Sydkorea står för motståndet! 🙌 pic.twitter.com/qpTbE4oBkP
Utsålt är det nästan i söndagens spanska toppmöte mellan Atletico Madrid och Barcelona. Eller. Tyvärr är utsålt fel ordval. För alla medlemmar i Atletico går in gratis. Och om jag uppfattat saken rätt kostar övriga biljetter 50 kronor.
Närmare 70 000 biljetter är nu utdelade/sålda. Det är förstås väldigt bra. Steg ett är att få folket till arenorna. Det jobbiga steget kommer sedan, och det är att även få folket att betala för att se på damfotboll.
Det är ju först när publiken är beredd att betala för sig som damfotbollen verkligen kan närma sig herrfotbollen även när det gäller ekonomi.
Lördagens och helgens svenska höjdare är förstås semifinalerna i svenska cupen. Göteborg tar emot Djurgården 12.00 och Piteå tar emot Kristianstad 14.45. Båda matcherna tv-sänds av Sportkanalen och streamas av Cmore.
Utgångsläget är att Göteborg är klar favorit i sin match, medan det är näst intill 50/50 i den andra. Fast trots att KDFF vann båda mötena med Piteå i fjol, och trots att mästarlaget inte har fått en enda värdemätare hittills i cupen, tippar jag hemmaseger. Men det känns ovisst, och det skulle kunna gå både till förlängning och straffar.
I övrigt under lördagen spelas det ett par rätt intressanta träningsmatcher. Då tänker jag i första hand på Linköping–Rosengård och Växjö–LB07.
Under onsdagen blev Wolfsburg och Freiburg klara för semifinal i tyska cupen. Både Nilla Fischer och Amanda Ilestedt spelade hela matchen när Wolfsburg vann med 4–0 hemma mot Turbine Potsdam i den ena kvartsfinalen.
I England hette onsdagens två stora spelare Fran Kirby och Nikita Parris. Kirby stod för tre av målen när Chelsea bortavann med klara 4–0 i ligan mot Liverpool. Och Parris gjorde ett äkta hattrick i den första halvleken när Manchester City vann med 4–3 borta mot Reading.
City leder nu den rejält haltande tabellen med fem poäng före Arsenal och sex före Chelsea. Dock har den rödvita Londonklubben tre matcher färre spelade än de båda toppkonkurrenterna. Arsenal spelar två av de matcherna mot Bristol City under torsdagskvällen och på söndag mot Liverpool.
För Chelsea spelade för övrigt Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson blev utbytt i minut 73.
I Spanien vann Atletico Madrid derbyt mot Rayo med 3–0. Därmed har Atletico sex poängs serieledning inför helgens upphaussade seriefinal mot Barcelona. Det återstår sju omgångar av den spanska ligan.
Så till svenska nyheter. Dagens tråkigaste nyhet var förstås att Eskilstunas Tia Hälinen missar hela vårsäsongen till följd av en fraktur eller spricka på yttre skenbenet. Hon drog på sig skadan i helgens cupmatch mot Djurgården.
En nyhet med svensk koppling är att fjolårets LFC-forward Natasha Dowie i år kommer att spela i norska toppserien och Vålerenga.
Under onsdagen snubblade jag över ett resultat från en träningsmatch som spelades den 2 mars, alltså under Algarve cup. Då vann Kungsbacka mot LB07 med 4–0. Även om det är gamla nyheter är det ändå ett högst intressant resultat inför den damallsvenska där de aktuella lagen förväntas slåss i botten.
Onsdagens största svenska damfotbollsnyheter kommer nog ändå från min hemstad, Borås. Där hände det nämligen grejer under kvällen. Först klubbade IF Elfsborgs årsmöte att den herrallsvenska klubben startar damlag, man gör det nästa år från botten – från division IV. Klubben säger dock att målet är att snabbt avancera i seriesystemet.
Det finns en gruppering som under en tid verkat för en elitsatsning i Borås, Föreningen Damfotboll Elit Borås. De hade föreslagit att Elfsborg skulle starta från division I, men blev nedröstade på årsmötet. Bara någon timme efteråt gick den grupperingen ut med ett pressmeddelande där man skrev att man inte anser att Elfsborg gör en seriös elitsatsning.
Föreningen Damfotboll Elit Borås meddelade samtidigt att de jobbar med målsättningen att själva dra igång en elitsatsning i division I 2020.
Det händer saker i Damfotbollsborås i dag. Först beslutade #Elfsborg sig för att starta lag i fyran. Sedan meddelade Föreningen Damfotboll Elit Borås att de har som mål att genomföra en division I-satsning. https://t.co/71deeVvXOj
Det svenska landslaget lämnade Algarve cup med diverse frågetecken för anfallarna. En som inte var med i Algarve är Fridolina Rolfö.
Hon gjorde i dag sin första match från start i år – och hon blev målskytt. Rolfö satte 2–0-målet i 37:e minuten när hennes Bayern München vann med 3–1 borta mot Frankfurt i tyska cupens kvartsfinal. Rolfö spelade 83 minuter.
Tidigare i år har hon gjort två inhopp i ligan, och på dem stått för ett mål. Utan att ha sett henne spela känns det i alla fall hennes målsnitt som lovande för landslaget in mot VM.
Utöver Bayern München har även Hoffenheim säkrat en semifinalplats i dag.
I Spanien har Barcelona vunnit med 4–1 mot Real Sociedad. En bra uppladdning inför helgens seriefinal i Madrid, till vilken Atletico nu har sålt över 50 000 biljetter.
— Atlético de Madrid Femenino (@AtletiFemenino) March 10, 2019
För Atletico gäller det nu att inte glömma att man även har match i morgon. Då är det nämligen Madridderby borta mot Rayo Vallecano. Inför morgondagens match leder Ateltico serien med tre poäng. Seger i morgon innebär alltså att man har sex poängs ledning med sig till seriefinalen.
Utöver det rent sportsliga har det hänt en hel del den senaste tiden. Några av sakerna har ni redan skrivit om i bloggens kommentatorsfält. Kul att det tas upp nya ämnen där, så jag slipper att sätta agendan för alla diskussioner. Jag tänkte ändå göra ett litet nyhetssvep.
Internationellt sett är väl det amerikanska landslagets stämning av förbundet den största nyheten. När Alex Morgan slog igenom i landslaget kändes hon inte som någon som stod på barrikaderna och kämpade. Men ju större stjärna hon blivit, desto större plats har hon tagit. Nu är det Morgan och Megan Rapinoe som sköter landslagsspelarnas talan (se länkat SVT-klipp). Kul.
Apropå USA har jag njutit av det här målet från Tobin Heath rätt många gånger de senaste dagarna. Det är ett mål som har så mycket. Löpningen, hur hon skär in framför motståndaren, frispelningen – och framför att avslutet. Vänta gärna in reprisen från bakom mål för att se hur läckert bollen sitter i krysset.
— U.S. Women's National Soccer Team (@USWNT) March 6, 2019
Så till Sverige. Här på västkusten har det varit fokus på IFK Göteborg och Elfsborg den senaste veckan. Blåvitt klubbade igenom att de skall starta damlag på sitt årsmöte i går. Och allt talar för att Elfsborg tar ett likadant beslut på sitt årsmöte i morgon. Kul med storklubbar på herrsidan som startar damlag. Dock återstår det att se hur hård satsning det blir.
Apropå årsmöten har både Växjö DFF och Linköpings FC haft sådana i veckan. Båda klubbarna redovisar stora förluster för 2018. Det är värst i Linköping, där LFC gick back med 1,4 miljoner kronor förra året. Därmed ligger klubben totalt på minus 1,3 miljoner kronor.
Även Växjö ligger på ett rejält minus – totalt 563 000 kronor. Det efter att ha gjort en förlust på drygt 700 000 kronor under 2018. Växjö står dessutom utan ordförande, och behöver ha ett extra årsmöte om några veckor.
Tråkigt att de här nyheterna om klubbar med svag ekonomi återkommer varje år. Det är självklart inte lätt att driva damelitverksamhet. Men det borde ändå vara lättare i damallsvenskan än i elitettan.
Jag tror faktiskt att elitettan i år kan vara den svenska serie som har längst resor – och då inkluderar jag alla sporter. Bara avståndet mellan Borgeby och Kalix (Assi) är ju väldigt långt. Men även i övrigt är ju lagen väldigt väl utspridda över landet. Klart är att lagen i elitettan behöver starka sponsorer i år.
Apropå sponsorer meddelade klädföretaget Adidas nyligen att man tänker betala lika höga segerbonusar för de Adidasspelare som tar VM-guld i sommar som man gjorde till deras manliga motsvarigheter i fjol. Det är ett stort steg.
Adidas ligger också bakom den svenska landslagströjan.
Damlandslagets nya matchtröja är en hyllning till de kvinnor som, likt landslagsspelarna själva, skapat och skapar historia. Därför vill vi hylla dessa kvinnor genom att lyfta fram dem på landslagets nya matchtröja från adidas och stolt bära dem på ryggen när #ViSkaparHistoria. pic.twitter.com/GrYuAj2kd9
En annan klädsponsor, Nike, samlade en mycket stor mängd världsstjärnor i går för att göra reklam för sina dräkter inför sommarens VM-slutspel. Det här är ju en rätt hyfsad selfie som Sam Kerr fick till.
Så till Norge där man väljer att göra om serieupplägget från och med säsongen 2020. Med röstsiffrorna 186–40 valde den norska förbundsstämman i lördags att klubba igenom ett seriesystem med bara tio lag i toppserien. Och där de fyra främsta lagen möts i en mästerskapsserie i dubbelmöten på hösten. Samt att lag 5–10 plus två lag från andradivisionen spelar i en nedflyttningsserie i enkelmöten.
Jag kan inte den norska situationen. Men jag är glad att vi inte diskuterar något sådant här i Sverige. Jag är ju som bekant tvärtom en förespråkare av en utökad damallsvenska.
Visst finns det fördelar med en mästerskapsserie. Spänningen i guldstriden kommer ju att leva in i senhösten, vilket är bra. Samtidigt gillar jag att det lag som varit bäst över hela säsongen också vinner guldet. Så behöver det inte bli i Norge framöver.
Det har också framkommit en del kritik mot förändringen. Inte minst mot upplägget med att segraren i nedflyttningsserien får spela Champions League-playoff mot tvåan i mästerskapsserien. I teorin innebär det att ett lag som tar noll poäng i grundserien faktiskt kan gå till Champions League. Den möjligheten borde inte finnas.
Sluttspill i fotball er et kjempekonsept. Kom på 5 plass og spill om e-køpp plass. pic.twitter.com/JN5EEclJxS
Vi slutar väl där vi började, med en svensk målskytt i utlandet. I det här fallet handlar det om en träningsmatch. Men kul ändå att Julia Spetsmark har hittat målet för sin nya klubb, North Carolina Courage.
Göteborg–Djurgården och Piteå–Kristianstad. Där har vi lördagens båda semifinaler i Svenska cupen. Det är två matcher där hemmalagen får räknas som favoriter. Göteborg är ganska stora favoriter, medan det nästan är 50/50 mellan Piteå och KDFF.
När man titta på vilka fyra klubbar det är som är kvar i cupen noteras att det är nya tider i svensk damfotboll. Backar vi bandet lite och tittar på finallagen de senaste åren var det Göteborg–Tyresö två år i rad 2011 och 2012. Det spelades sedan ingen cupfinal under 2013. Men från 2014 har Linköping varit med varje gång. Första året mötte man Kristianstad, sedan har Rosengård varit finalmotståndare fyra år i rad. Nu är inget av de senaste årens storlag ens i semifinal.
Jag har haft dålig tajming med jobb under årets gruppspel i cupen, och bara kunnat se en match på plats. Och det var Göteborgs 13–0-seger mot Jitex.
Däremot har jag hunnit se Göteborg–Linköping på Cmore. Och där framstod Göteborg som ett tänkbart guldlag, medan LFC har mycket att jobba med.
Tittar man på sluttabellen i grupp A säger den rätt mycket om tillståndet i de båda lagen:
Det blev som ni säkert redan vet 3–0 till Göteborg i går. Efter den första halvleken kändes det dock ganska öppet. Göteborg ägde de första fem–tio minuterna och de sista fem. Däremellan var det jämnt, möjligen med svag fördel för Linköping. Det var 0–0 i paus.
Jag noterade att båda lagen hade någon form av bas i 4–4–2, men att det långt ifrån var någon klassisk 4–4–2. Göteborgs mer drog mot diamant och 4–1–3–2. Tränare Marcus Lantz körde med fyra centrala mittfältare och lät ytterbackarna sköta hela kantkorridorerna.
Linköping spelade ungefär som landslaget brukar göra. Alltså den variant som förbundet kallar 4–3–3, där Kosovare Asllani försvarar som forward, men faller ner som tia i anfallsspel.
Tittar man på namnen i de båda startelvorna borde LFC ha varit favoriter. Gästerna hade fyra svenska landslagsforwards i startelvan i form av Asllani, Lina Hurtig, Stina Blackstenius och Mimmi Larsson. Ingen av dem höll dock någon större landslagsklass – även om jag måste säga att Blackstenius tog flera kliv i rätt riktning jämfört med Algarve cup.
Göteborg har sina svenska landslagsspelare på mittfältet i form av Julia Roddar, Julia Zigiotti Olme och Elin Rubensson. Alla de tre visade att de vill vara med i landslaget framöver. Det gjorde även forwardsduon Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist som överglänste sina mer namnkunniga motståndare rätt rejält.
För efter paus var det bara ett lag på planen. Göteborg var i princip bättre på allt. Utöver att de vann med 3–0 hade jag förkrossande 11–1 i klara målchanser i hemmafavör. Dock vann LFC hörnorna med 5–4, fast det var sannolikt klen tröst.
Faktum är att Göteborg hade ett spel som jag gärna hade sett Peter Gerhardsson:s landslag prestera. Ett spel som förtjänar väldigt många fler åskådare än de 318 som tagit sig till Valhalla i går.
Vad är det då som gör Göteborg så bra?
Jo, de spelar ett väldigt snabbt och fint passningsspel. Det handlar om hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart. Jag vet inte när jag sett ett svenskt lag stå för ett passningsspel med så hög kvalitet.
Tränare Lantz och hans medhjälpare har gjort ett suveränt jobb med Göteborg. De hade ett fint anfallsspel redan förra året. Men känslan är att man hittat helt rätt med vinterns nyförvärv.
Norska Vilde Böe Risa ser ut att vara som klippt och skuren för den defensiva rollen på mittfältet. Hon är passningssäker, och gör sig alltid spelbar. Och med Natalia Kuikka på vänstersidan har man nu fått en spegelvänd kopia av sin högerback Emma Koivisto. Båda är otroligt löpstarka, passningsskickliga och tvekar aldrig på att fylla på i offensiven.
Det är bara mars, och mycket kan hända under året. Men det blir väldigt spännande att följa det här Göteborgslaget. Just nu känns det som klar guldfavorit, både i cupen och det stundande seriespelet.
För Linköping däremot är det lång väg att vandra. Trots alla offensiva landslagsspelare lyckades man bara skapa en riktigt vass målchans på 90 minuter i Göteborg. Medan Göteborg slog precis passningar på medspelare i fart rullade LFC-spelarna ofta bollen till en felvänd eller stillastående kompis bara några meter bort.
Linköpings uppbyggnadsspel blev således vansinnigt långsamt, något som gjorde att Göteborg ganska enkelt kunde pressa fram misstag. Min bild var att LFC:s alla anfallsstjärnor jobbade en och en, jag kan knappt inte komma ihåg en enda fin LFC-kombination.
Eller jo. Ett väldigt fint anfall fick gästerna till. Stina Blackstenius fina skottläge i 19:e minuten kom efter att gästerna hållit bollen inom laget i drygt 30 sekunder. Imponerande.
Totalt sett imponerade dock inte LFC, utan känslan är att Olof Unogård har ganska mycket att jobba med om laget skall slåss om guldet i höst. Känslan just nu är ju att det är fjolårets fyra medaljlag som ligger längst fram även inför den här säsongen. Jag har ju just utropat Göteborg till guldfavorit – det utan att ha sett de tre motkandidaterna Piteå, Rosengård och Kristianstad.
Två av dem möttes i går, och två av dem möts på lördag. De svenska mästarinnorna från Piteå har gjort väldigt imponerande resultat i gruppspelet. Dock har man inte haft någon riktigt värdemätare ännu. Den kommer mot Kristianstad på lördag.
Jag håller Piteå som knappa favoriter, mycket eftersom de har hemmaplan. Men jag minns också att KDFF vann båda lagens inbördes möten i fjol. Det här är alltså en match man bör helgardera.
Inte minst eftersom Kristianstads spelare bör ha vuxit minst en decimeter vardera efter gårdagens bragd i Malmö. Tydligen hade KDFF spelat oavgjort borta mot Rosengård (eller LdB Malmö som de tidigare hette) i en träningsmatch 2014. Men i tävlingssammanhang var Kristianstadsklubbens enda poäng på Malmö IP ett kryss mot LB07 i fjol.
I går reste sig Kristianstad från 2–0-underläge i paus och slog ut Rosengård ur cupen. Även om det ”bara” blev 2–2 firade Kristianstadsspelarna krysset som en seger.
Kristianstad känns starkt den här våren. Det är ju verkligen imponerande att komma tillbaka från tvåmålsunderläge på en mardrömsarena.
Däremot undrar man lite över självförtroendet i Rosengård. Laget var starkt under hela förra hösten, men vek ner sig när det gällde som mest. Nu inleder man 2019 med ett nytt misslyckande.
Först kom det dessutom oroande rapporter om att Sanne Troelsgaard skulle ha brutit armen. Nu läser jag en rubrik i Sydsvenskan som säger att armen är hel, skönt det i alla fall. Men klart är att Jonas Eidevall kommer att ha ett tufft jobb under året med att få tillbaka vinnarmentaliteten till FC Rosengårds omklädningsrum. Att Rosengård inte är bland de fyra bästa lagen i Svenska cupen bär ju faktiskt fiaskostämpel, i varje fall när klubben har som ambition att vinna allt.
Det var allt om svenska cupen för nu. I övrigt från helgen noterar jag att gammal är äldst – men inte nödvändigtvis bäst. I ett tidigare inlägg räknade jag ju upp alla de namnkunniga veteraner som Umeå IK hade i sitt futsallag. I helgens SM-final kom dessutom Frida Östberg till spel. Trots att hon hade sällskap av Rönnlund, Moström, Sjöström, Kapstad och så vidare blev det förlust med hela 9–1 i första SM-finalen mot Falcao.
Sådana siffror trodde jag att det även skulle bli i ena cupsemifinalen i Frankrike. Storklubben Lyon ställdes ju nämligen mot division II-laget Grenoble. Men där höll det tvärtom på att bli en riktig sensation.
Inför 4 920 hemmasupportrar höll nämligen Grenoble emot i 90 minuter. Men i fjärde övertidsminuten rullade Ada Hegerberg in Lyons segermål till 1–0 från nära håll. Dzsenifer Marozsan stod för framspelningen. I finalen väntar Lille som skrällvann borta mot Paris FC med 1–0.
Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.
Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.
Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.
Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.
Stina Blackstenius
I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.
Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.
Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.
Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.
Hur funkade då den här uppställningen?
Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.
Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.
Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.
Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.
Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.
Hedvig Lindahl
Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.
Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.
Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.
Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit upp och var måltavla för uppspelen.
Lina Hurtig
Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.
Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:
* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.
* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”
* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.
I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.
Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.
Mimmi Larsson
Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.
Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.
Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.
Anna Anvegård
När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.
Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.
Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.
Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.
Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.
Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.
Magdalena Eriksson
Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.
Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.
När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.
Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.
Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.
Julia Zigiotti Olme
I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.
Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.
För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.
Landslagsfönstret är stängt för den här gången, och vi laddar för en helg där det svenska, och kanske även det internationella damfotbollsfokuset är riktat mot Svenska cupen, och de fyra ”kvartsfinaler” som spelas de kommande dagarna.
Man kan förstås även kalla det för fyra gruppfinaler. Eftersom väldigt många spelare hade landskamper så sent som i onsdags ligger huvuddelen av helgens matcher på söndagen. Men redan under lördagen skall vi i alla fall få fram ett semifinallag i cupen.
Det blir antingen Eskilstuna eller Djurgården. Det känns som en vidöppen historia mellan två på pappret rätt jämna lag. United har fördel både av hemmaplan och av att gå vidare på kryss. Ändå har jag en liten känsla av att det kan bli Djurgården i semi. Bortaseger med 2–1?
Under söndagen spelas sedan de övriga tre grupp-/kvartsfinalerna. Där är det tv-sändning på glödheta mötet Göteborg–Linköping, med avspark 13.00. Där är mitt tips att Göteborg avancerar. Precis som Eskilstuna har Göteborg både fördel av hemmaplan och av att vinna gruppen vid ett oavgjort resultat. Jag tror att det borde passa KGFC att eventuellt få chansen att ligga lite på kontring.
I Malmö är det Skånederby mellan Rosengård och Kristianstad. I den matchen är det gästerna som avancerar vid kryss. Traditionen säger ju att Rosengård alltid vinner hemma mot KDFF. Fast något säger mig att det kan vara dags att bryta den traditionen. Kristianstad har känts väldigt vasst den här försäsongen.
Slutligen skall Piteå försvara ledningen i sin grupp. De svenska mästarinnorna avancerar vid poäng mot Hammarby. Sannolikt har Piteå till och med råd att förlora med ett par måls marginal. Det gör man dock inte. Piteå vinner även sin sista gruppmatch och blir det fjärde och sista semifinallaget.
I England är det spelledigt i helgen. Nästa ligaomgång spelas på onsdag. Även i Tyskland är det spelledigt. Där väntar närmast kvartsfinaler i cupen på tisdag och onsdag. Höjdaren där är onsdagens svenskmöte, Wolfsburg–Potsdam.
Även i Frankrike är det cupspel närmast, här i form av semifinaler på söndag. Där bör Lyon och Paris FC ta var sin finalplats.
Utanför Sverige är det alltså ont om spännande matcher i helgen. Nästa riktiga riktiga höjdare är nog den spanska seriefinalen mellan Atletico Madrid och Barcelona nästa söndag. Den spelas på Atleticos herrlags arena, Wanda Metropolitano. Och det är redan sålt över 40 000 biljetter. Det finns alltså förutsättningar för att bli tidernas seriefinal i en europeisk liga. Men den matchen är alltså först nästa helg.
Jag har till slut lyckats se hela Sveriges match mot Kanada, den som slutade med kanadensisk seger efter straffsparkar efter att själva matchen blivit mållös.
Jag får återkomma med en mer ingående analys. Nu tänkte jag komma med en fundering kring hur svenska flick- och damlag tränar.
Under inledningen av matchen mot Kanada hördes kommentatorerna Daniel Kristiansson och Malin Swedberg konstatera att Sverige slarvade i passningsspelet. På Twitter läste jag då det här inlägget:
Och jag kan väl bara att hålla med Coach ToKo om att passningsspelet är en akilleshäl på alla nivåer inom svensk damfotboll. Det där snacket om slarvigt passningsspel hör man ju kommentatorerna säga i nästan varenda landskamp.
Svenska fotbollsspelare, speciellt på damsidan, är i allmänhet alldeles för dåliga passningsspelare. Det finns undantag. Caroline Seger är ett, men även några av de yngre spelarna i landslaget är duktiga passare. Men tyvärr är de för få.
Men det går att förändra. I onsdagens tredjeprismatch mötte vi alltså Kanada. Det är ett landslag som fram till några år sedan var känt för att bestå av sparkande och springande spelare som kämpade hårt och smällde på rejält i närkamperna. Passningsspel kunde man inte stava till i kanadensisk damfotboll.
Men i Algarve var kanadensiskorna långa stunder det överlägset mest bollskickliga laget. Kanadas passningsspel var minst en klass bättre än det svenska. Unga spelare som Jessie Fleming, Julia Grosso och Ashley Lawrence är av typen som gillar att ha bollen. Det är ingen slump. Kanada har jobbat hårt med ”spelande” akademier, framför allt Whitecaps FC Girls Elite Super REX Centre som byggts upp av den tidigare förbundskaptenen John Herdman.
Från den akademin kommer spelare som Lawrence, Fleming, Grosso, Kadeisha Buchanan, Rebecca Quinn, Janine Beckie, Shelina Zadorsky, Deanne Rose, Gabrielle Carle, Jordyn Huitema och en stor del av spelarna i de kanadensiska ungdomslandslagen.
Jag vet inte om den typen av akademi är en framkomlig väg inom svensk spelarutveckling. Men jag tror tveklöst att orsaken till svenska spelare är för dåliga i passningsspelet ligger i hur vi tränar inom flick- och damfotbollen. Tjejerna har från tidig ålder alldeles för många övningar utan motståndare, övningar där spelare står på led och sedan utför något moment på egen hand. Eller övningar där bollen skall gå från A till B till C och så vidare enligt utkonat mönster. Dessutom spelas matcherna på stora planer där man kommer väldigt långt på att kunna slå långbollar mot en eller flera snabba forwards.
Jag tror att svenska damfotbollsspelare måste spela mycket mer fotboll, gärna på små ytor. Jag såg en intervju med Pep Guardiola där han fick frågan om hur han tränar sina lag för att vara så bolltrygga och passningsskickliga. Svaret var enkelt: ”Vi spelar fotboll.”
En klubb som enligt vad jag har hört har jobbat otroligt mycket med olika spel på träning är Växjö DFF. Jag har pratat med spelare som varit närmast chockade över hur mycket spel det var på Pierre Persson:s träningar. Det var tre mot tre, fem mot fem, fyra mot fyra, två mot två och så vidare. Spel, spel och åter spel. Den miljön har sannolikt hjälpt Anna Anvegård att bli en av våra mest passningsskicklliga och bolltrygga spelare.
En blogg om internationell damfotboll 