Samuelsson skriver långtidskontrakt med Rosengård

Jessica Samuelsson

Härom dagen satt jag och tänkte på att det hade varit total stiltje inom damallsvenskans silly season under en rätt lång period.

Men i går gick först Djurgården ut med två nyförvärv, Alexandra Lindberg och Stephanie Malherbe. Och i dag släppte Rosengård en liten bomb.

Malmöklubben värvar hem Jessica Samuelsson från Arsenal. Ytterbacken har skrivit på ett fyraårskontrakt. Hon lämnar Londonklubben mitt i guldspurten för att få ökad speltid.

Personligen trodde jag inte att Samuelsson, som den östgöte hon är, skulle leta sig till Rosengård. Och det verkar hon inte trott själv heller:

”Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle spela för Rosengård, de har alltid varit de absolut största konkurrenterna när jag spelat i Sverige och Linköping FC. Men efter att ha pratat med Jonas och fått mer insikt i hans ledarskap och om klubben överlag kändes det som ett självklart val. Hans spelfilosofi passar mig och han och klubben har höga ambitioner”

Värvningen av Samuelsson är en kraftdemonstration från Rosengård, ett tecken på att Malmöklubben inte tänker ge sig utan kamp i årets damallsvenska.

29 tankar på “Samuelsson skriver långtidskontrakt med Rosengård

  1. En intressant övergång, minst sagt. Om det bara vore för att höja chanserna till att komma med i VM-truppen, så hade det väl inte varit nödvändigt med ett fyraårskontrakt. Det finns naturligtvis annat med i bedömningen.

    Det finns också en del intressanta paralleller med andra spelare. Blackstenius kom tillbaka för att hämta upp karriären och Samuelsson gör detsamma, fast av annat skäl. När Rubensson skrev femårskontrakt med KGFC var det smått sensationellt och Samuelssons fyraårskontrakt är i paritet med det. Nu är det två skadecomebackande högerbackar som rejsar mot varandra för att ta en plats till VM – Samuelsson i FCR och Oscarsson i LFC.

    Naturligtvis drar övergången extra uppmärksamhet till sig just för att Samuelsson tidigare spelade i LFC och nu går till Rosengård. ”Stridsyxan” mellan dessa klubbar är knappast nedgrävd och trots att de båda borde ägna uppmärksamhet åt toppkonkurrenterna Piteå och KGFC, ser nog både LFC och FCR varandra fortfarande som huvudkonkurrenter. Än har dock ingen spelare från varken LFC eller FCR gjort en direkt övergång till den andra klubben – det finns minst en ”karantänklubb” emellan. Det är nog ingen avancerad gissning att Samuelssons beslut inte ökat hennes popularitet i Östergötland, vilket hon säkert är medveten om och kan leva med.

    Hursomhelst får FCR:s kanske svagaste lagdel en bra förstärkning om Samuelsson kan spela nästan fulltid. Någon som hört något mer om FCR:s bud på Cankovic?

    • Jag tror att längre avtal kommer bli vanligare i Damallsvenskan, om du kan betala för dig. Att det skulle vara nån slags slutstation för Samuelsson ställer jag mig tveksam till. Däremot en möjlighet för Rosengård att tjäna pengar på en eventuell övergång innan kontraktet når sin ände, istället för att spelare lämnar gratis efter 1+1 som du nämner. Har agenten varit smart finns det en % sats till spelaren/agenten, vid en försäljning. Att Europa öppnar upp sig för svenska spelare råder det ingen tvekan om. Fler storklubbar på herrsidan kommer att bedriva damverksamhet inom några år och då blir svenska spelare, självklart intressant för dessa klubbar, även medelmåttor kommer kunna komma iväg och bli heltidsproffs. Ett exempel redan nu är Petronella Ekroth i Juventus.

  2. Kommer givetvis hålla tummarna för att det håller för Jessica nu med alla trista skador den sista tiden. Att skriva på för 4 år med just Rosengård är dock något som sänker hennes aktier rejält i mina ögon, längden på kontraktet gör ju att hon i princip avgjort att det blir slutstationen i karriären och det tyder också på att det inte handlar om att fixa VM-platsen i första hand.

    Hade det handlat om VM så hade ju ett 1 eller 1+1 års kontrakt räckt utmärkt med pluset att hon sedan kunnat satsa mot Europa igen där jag fortsatt menar att hon borde spela. För Rosengård är det förstås en perfekt värvning, man får en av Sveriges bästa högerbackar i laget och något som kommer skapa ‘nerv’ i förhållandet till LFC med det mediala intresse det kan innebära.

  3. Fört och främst: glädjande att Jessica Samuelsson kan ge sig in i hetluften igen! Frågan är dock näraliggande huruvida hennes fotskada ska hålla sig borta de resterande åren av karriären som tydligen kommer att tillbringas i Malmö och FC Rosengård. Det tragiska (om ordet kan användas här) med Jessica, precis som fallet är med Stina Blackstenius, är ju att båda säkert tänkt sig en lång och framgångsrik utlandskarriär. Detta soliga scenario har nu gått i kras för dem, fast av olika orsaker. Såvitt man förstår har deras klubbar, Arsenal respektive Montpellier, inte ansträngt sig över hövan för att behålla dem.

    Om Jessicas popularitet i Östergötland kommer att dala är en bisak i sammanhanget och helt säkert något hon kan leva med, särskilt om hon får några lyckosamma år i Rosengård och i landslaget. Det är som bekant vanligt vid spelarövergångar mellan rivaliserande klubbar att det gnälls och buas i supporterleden. Fast det är nog något som bara hör hemma inom herrfotbollen…

    Linköpings FC har naturligtvis varit med i anbudsleken om Samuelsson. Fattas bara annat, även om det ser lite ljusare ut på backsidan med en Nilla Fischer på ingång, bland annat. Apropå värvningar av backar minns vi hur LFC kontrakterade Alexandra Lindberg inför säsongen 2016 som tänkbar ersättare för Charlotte Rohlin. Den östgötska karriären tog ett abrupt slut efter bara några veckor när Lindberg hoppade med hänvisning till vantrivsel och av personliga skäl. Därmed gick hon också miste om ett SM-guld samma år.

    • Vad är det som får dig att tro att LFC varit med i ”anbudsleken”? Inget är mer osannolikt – två spelare som försöker komma tillbaka från skador, den ena värre än den andra och dessutom skulle de då konkurrera om samma plats i en startelva, vilket jag tror ingen av dem vill. Att Samuelsson valde FCR handlar väl om (näst intill) spelgaranti och möjlighet att spela bra och mycket i ett lag som satsar uppåt igen (efter vad det verkar). Så, varför ”U” skulle LFC, som, efter vad jag förstår, egentligen inte ens hade råd med Blackstenius, vara med om ett nytt och sannolikt dyrt kontrakt med en spelare som de dessutom redan hittat en kanske lika bra ersättare till?

      • Jag förmodar, av det har funnits kontakter mellan Linköping och Samuelsson, eller rättare sagt hennes agent, om inte annat för att höra sig för ”hur landet ligger.” Om det sedan kommit till ett konkret anbud till henne/agenten är, precis som du ”O” skriver, ganska osannolikt. Att visa sitt intresse och att skrida till handling är två helt skilda saker! Jessica säger för övrigt i en SVT-intervju att hon fått anbud från andra allsvenska klubbar och att hon hade ”en dialog” med LFC i början av året.

        • Dina fluffiga dimridåer ”U” förändrar inte det faktum att ditt senaste svar är mycket långt ifrån ”Linköpings FC har naturligtvis varit med i anbudsleken om Samuelsson. Fattas bara annat…”. Så snabbt kan det gå att byta fot!

      • Håller det inte för uteslutet att följande hänt: 1)Samuelsson/agent meddelar diverse klubbar att hemflytt är aktuell.
        2) LFC återkommer med kontraktsförslag (utifrån klubbens ramar, behöver inte innebära ”dyrt kontrakt”
        3) Samuelsson/agent nobbar, går vidare till andra klubbar.
        4) Rosengård garanterar högre lön och lovar mer speltid.
        5) Kontraktet blir klart och officiellt.
        En slags anbudslek?

        • Njae….LFC har väl blandade erfarenheter av ”hemvändare” så här långt – Asllani gör god nytta, medan Blackstenius fortfarande letar efter den riktiga målformen. Varför skulle LFC skaffa ytterligare en högerback på väg tillbaka från skada och därmed inte en självklar 90-minutersspelare? Om det varit frågan om längre kontrakt, så är de väl i de allra flesta fall dyrare än kortare kontrakt – var har LFC med miljonunderskott fått tag i de pengarna plötsligt? Tror inte ett ögonblick på en ”anbudslek” där LFC varit inblandat. Kanske inte är konstigare än att Samuelsson tror mer på både speltid, exponering, mindre konkurrens och större klubbframgångar i Rosengård än i Linköping? Och högre lön…..

        • Tränare/sportchef Unogård i LFC kommenterar Samuelssons övergång så här i lokalpressen idag:
          ”När vi snackade runt jul sa vi att ”vill du tillbaka hit så löser vi det”. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med”

      • Vi gör nog olika tolkningar av det svårdefinierade begreppet anbudslek.

        För mig verkar det fortfarande troligt att LFC var i kontakt och lämnade något slags förslag så att Samuelsson skulle kunna återvända till klubben.

        Att det sedan inte på något sätt (antal år/nivå på lön/löfte om speltid) kunde matcha Rosengård är en annan sak.

        • Så kan det vara med ”anbudsleken” som förstärktes av ”Fattas bara annat…” av ”U”. Jag hittar dock inte logiken i att de skulle varit med i någon ”anbudslek” oavsett definition. Men kanske kul för ”U” att vi diskuterar innebörden i hans ordval. Nu slutar jag.

  4. Jonas ledarskap, kan säkert vara bra, men utifrån vad jag sett och hört är jag inte så imponerad.. Bara hoppas att Jessica blir frisk och kan spela fotboll igen../P-o

  5. Enligt Corren så hade LFC meddelat henne att om hon ville till LFC så skulle dom lösa det, men inte fått nån respons. Unogård verkar rätt besviken. Så mycket betyder klubbkänsla för en del. Tror rätt många LFC-fans är besvikna.

    • Allt vad hon gjorde här under de nästan 8 år i klubben är inget jag tänker glömma men det känns tråkigt att hennes ‘arv’ här får sig en törn och för vissa säkert kommer vara glömt av det här märkliga beslutet.

      Konkurrensen mellan LFC och Rosengård var förvisso en större grej när hon spelade här då övriga lag låg en bit bakom men frågan är om inte faktumet att några av konkurrenterna nu kommit ifatt (och förbi ?) gjort att det gått från konkurrens till rivalitet och att matcherna lagen emellan därför betyder ännu mer idag än de gjorde då.

      Jag är i alla fall oerhört besviken över att en f d ‘franchisespelare’ nu valt att gå till den värsta rivalen men ska man se det positivt så kanske det kan skapa mer intresse kring åtminstone mötet mot Rosengård kommande säsong.

      • Hörru, LFC-Martin!
        Nu får du allt ta och skärpa till dig lite.
        Synonymen ”Karin” lika så!
        Samuelsson fick ett fyraårigt kontrakt med Sveriges bästa klubb.
        Hon är 31 år när det går ut. Kanske var kontraktet kryddat med en bra utbildning/jobb också.
        Troligen vägde Samuelsson in LFC:s usla ekonomi i sitt beslut. Samt brist på organisation (tränarkarusellen, inte minst, som kostat miljoner!).
        Troligen ville hon också bevara sina fina minnen när Martin Sjögren skötte klubben. Eller när hon tillsammans med Eriksson, Rolfö, Andersson, Harder m fl vann matcher för klubben.
        LFC-Martin, byt fokus och rikta din ”oerhörda besvikelse” mot din egen misskötta klubb i stället!
        Unogårds kommentar är ju bara trams.

        • Vadå skärpa mig? Jag har endast rapporterat om stämningsläget samt gjort ett konstaterande. Varför är det så provocerande för dig Svenneberka? Rimligen bör det väl finnas utrymme för olika åsikter i frågan.

        • Haha, att du kallar FCR som missat SM-guld tre säsonger i rad för Sveriges bästa klubb avslöjar var dina egna sympatier ligger i alla fall. Jag kan tycka du borde kunna nöja dig över att vara glad över att ditt lag fått en rejäl förstärkning istället för att spela förorättad över att vi som är LFC-supportrar är besvikna när en klubblegend väljer att spela för vår värsta rival.

    • Men snälla nån. Klubbkänslan försvann väl för länge länge sedan. Finns väl ingen spelare som tänker så för sitt lag. Pengar och sponsorer som gäller. Ja nu startar snart allsvenskan. Kul.

      • En något förhastad slutsats kan jag tycka. Fråga Sandra Adolfsson, fråga Clara Markstedt, fråga Lisa Klinga (och för den delen Linda Sällström) och några till så tror jag de kan berätta vad klubbkänsla är.

        • Den dag Clara M springer ut på Visborgsvallen iklädd P18 IK:s blåa tröja, då kan vi snacka klubbkänsla.

        • Den förstod jag inte alls Micke S. Kan en spelare som hamnar i en välskött och välkomnande klubb inte få känsla för den klubben? I så fall är det få, eller inga, spelare i dagens damallsvenska som skulle kunna ha klubbkänsla. Ta gärna Clara som exempel. Tror knappast det är pengarna som får henne att göra sin fjärde säsong i samma klubb. Inte heller bristen på anbud från andra klubbar.

        • Jag gillar hemvändare, som IFK Norrköping-supporter gillar jag att Totte Nyman kommer tillbaka efter en skadefylld sejour i Tyskland, men jag gillar även att killar som Andreas Johansson och Daniel Sjölund efter en framgångsrik resa i IFK återvänder till HBK respektive Mariehamn, troligtvis lämnar de efter sig en bit av sitt hjärta på Idrottsparken. Visst lär väl Clara ha känsla för Vittsjö, men jag hoppas att hon någon gång spelar för P18 igen när hon är färdig med sin allsvenska karriär. För jag tror att de flesta spelare har den största känslan för sin moderklubb, hur länge de än spelat sin seniorfotboll någon annan stans.

        • Jag håller med om att det är en förhastad slutsats. Frågan om ”klubbkänsla” (hur man nu definierar detta) är intressant. Är klubbkänsla starkare hos supportrar än hos spelare? Är klubbkänsla starkare ju längre ner i seriesystemet man kommer? Är klubbkänsla en lyx man som professionell spelare inte har råd med om man ska navigera och göra en hållbar karriär? Bidrar agenter till att försvaga klubbkänsla hos spelare genom att betona andra saker?

          Skulle klubbar (stora och små) alls existera utan klubbkänsla hos alla de som kämpar med svag ekonomi och gör massiva ideella insatser? Jag tror klubbkänsla kan delas upp i minst två beståndsdelar – dels klubben med dess traditioner, dels de människor och det sociala sammanhang de finns i. Så verkar det ha varit i exempelvis pionjärklubbar som Öxabäck och Umeå. Till det kan antagligen en del andra saker läggas, som att klubben åstadkommit något som egentligen inte skulle gå att göra samt en dos nostalgi – ”kommer du ihåg när….”? Att se sig själv som något av en outsider eller underdog bidrar kanske också till klubbkänsla.

          Kanske är det lättare att ”visa klubbkänsla” om spelaren insett att det inte är aktuellt med någon professionell karriär. Det går även idag att hitta spelare som varit både 10 och 15 säsonger i samma klubb, i alla fall om man tittar i Elitettan och längre ner i seriesystemet. Klubbkänsla handlar nog inte heller bara om att vara länge i en klubb, men det är ofta en stark indikation.

          Att klubbkänsla skulle saknas motbevisas väl om inte annat av ordväxlingen i kommentatorsfältet ovan.

          Och Gert – vad skulle Adolfsson, Klinga, Markstedt med flera svara? Vad skulle du svara?

        • The Observer. Jag tror det är enklast att referera till Linda Sällström, som trots sin proffskarriär har kvar sitt hjärta i Vittsjö. När hon lämnade för Paris satt där en lapp på hennes plats i omklädningsrummet ”out of office, back in summer 2019” (ja, ja den som lever får se hur det blir med den saken…) och på FB skrev hon ”detta är inget farväl, bara ett på återseende. För aldrig har jag tidigare träffat på en klubb med så mycket själ och hjärta”. Klubbkänsla, eller?
          Sandra Adolfsson gör sin nionde säsong i klubben, Lisa Klinga (som tidigare i sin karriär bytte klubb en gång om året…) gör sin femte och Clara Markstedt sin fjärde. Jag tror inte att de stannar för pengarnas skull, eller för den delen bristande intresse från andra klubbar. Det kanske helt enkelt handlar om trivsel och att de känner att de är i en miljö där de kan utvecklas. Och det föder väl en form av klubbkänsla…

  6. Proffsiga idrottsmänniskor väljer förstås att gå till den klubb där de tror att de har bästa möjligheterna att utvecklas både som atleter och som personligheter. Detta val kan förstås synas märkligt (och provocerande) i vissa fall, men det är ju upp till den enskilde. När kontrakt skrivs mellan en spelare och en klubb finns det ingen passus som lyder ”jag lovar och svär att vad som än händer i livet ska jag bära kärleken och lojaliteten till denna klubb i mitt hjärta för tid och evighet.” Amen.

    När jag i en tidigare kommentar kallade Jessica Samuelssons påtvungna återkomst till Sverige och den damallsvenska ankdammen (nåja) ”tragisk” syftade jag enbart på den avbrutna utlandskarriären. Jessica är förvisso inte ensam om detta relativa trauma, men det är en klen tröst för henne. Om hon får förbli hel och frisk under de kommande åren blir det inte bara en lycklig tid för ”Jessi” och hennes nya lag. Vårt stolta damlandslag får förhoppningsvis också tillgodoräkna sig många högtidsstunder. Något att stilla bedja om. Amen.

  7. Äkta, djup s.k. klubbkänsla är något riktigt vackert, och den kan gå i arv i släktled efter släktled. Samma klubbfärg från farfarsfar till barnbarnsbarn, sällan några skamliga ”snedsprång”. Tänker förstås på supportrarna med stort S. Här har vi den som suttit på samma plats, i samma rad, på samma läktare i decennier för att följa ”sitt” fotbollslag, och här finns bandyentusiasten som stått och frusit vinter efter vinter för att heja på ”sina” grabbar. Naturligtvis blommar den genuina klubbkänslan – ofta blandad med kärleken till hembygden – också bland de aktiva. Linköpingsfödda Charlotte Rohlin är ett bra exempel på allt detta.

    I en kommersialiserad sportvärld är det idag nödvändigt för den professionelle/a utövaren att hålla sig till affärsreglerna. Där ingår inte minst att uttrycka sig så positivt och berömmande (dock utan att det låter falskt) som möjligt om den klubb man nyss skrivit kontrakt med: ”Jag kommer till en väldigt välskött klubb…” ”Känner att här kommer jag att utveckla mig starkt…” ”Jag har aldrig tidigare blivit så väl mottagen…” ”Tränaren har en spännande fotbollsfilosofi, klubben har en tydlig vision om framtiden och ett starkt jämlikhetstänk och spelarna är av högsta klass…” Ingen ifrågasätter alla vackra ord, men samtidigt vet man att det handlar om ett (ömsesidigt) spel för galleriet. När kontraktet upphör eller bryts, efter ett misslyckat halvår eller efter fyra framgångsrika säsonger, packar så spelaren ner sina bästa floskler i kappsäcken för att plocka fram dem vid nästa klubbadress. Det är kortfattat och lite cyniskt den moderna klubbkänslan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.