I kväll klockan 21.00 spelar FC Rosengård en otroligt viktig bortamatch mot Benfica i Champions League. Matchen är framför allt viktig för damallsvenskans möjligheter att ha tre platser i Champions League även i framtiden.

De svaga svenska resultaten i Champions League på senare år gör att damallsvenskan snart kommer att tappa en av de där tre platserna. Men ju längre vi kan ha kvar den, desto bättre för intresset kring serien.

Som reglerna är nu har de sex högst rankade högstaligorna tre platser vardera. Ligorna på plats 7–16 har två platser och övriga har en plats. Sverige och damallsvenskan var länge trea. Men de senaste åren har fallet på rankingen (som ser ut så här) varit förhållandevis snabbt. Nyligen gick Italien förbi, vilket innebär att Sverige nu är nere på den där åtråvärda sjätteplatsen.

Men avståndet neråt är långt ifrån betryggande. Och faktum är att ett av de länder/ligor som skulle kunna passera redan den här säsongen är Portugals. Sverige har 25,999 poäng, medan Portugal har 20. En seger ger två rankingpoäng till laget, men i nationsrankingen delas poängen med antalet deltagande lag från nationen. För svensk del ger alltså en Rosengårdsseger i kväll ytterligare 0,667 poäng.

Men eftersom Benfica är Portugals enda lag i turneringen skulle Portugal få två poäng vid Benficaseger. Lek med tanken att Benfica vinner båda matcherna mot Rosengård. Då skulle Portugal vara kusligt nära. Så det lär finnas många svenska lag som håller tummarna för Rosengård i kväll.

I övrigt har mitt fotbollsfokus av någon outgrundlig anledning riktats rätt mycket mot herrfotboll de senaste dagarna. Jag har dock noterat att många av lagen i engelska WSL har varit smarta och lagt sina matcher under Premier Leagues VM-uppehåll på stora arenor. Det ledde till väldigt fina siffror den gångna helgen, med 40 064 på Arsenal–Manchester United som toppnoteringen.

Tyvärr blev det inte den fina publiksiffran som hamnade i fokus i nyhetsflödet efter den matchen. Utan det var den otroligt tråkiga nyheten om att Beth Mead drog av korsbandet och är borta i minst nio månader.

Därmed är de båda spelare som var etta och tvåa i kampen om årets stora fotbollspriser borta på grund av korsbandsskada. Listan över korsbandsskadade världsstjärnor börjar för övrigt bli besvärande lång. Signaturen Alexander hade en tänkvärd kommentar om slitaget på världsspelarna som kommentar till förra inlägget.

Det allt tätare och tuffare spelschemat är säkerligen en anledning. En annan är att det inte finns tillräckligt med toppspelare.

På hemmaplan ser vi i helgen fram emot returen i kvalet mellan BP och Uppsala. BP leder med 1–0. Även om stockholmarna borde vinna dubbelmötet så är det en bräcklig ledning och det lär komma in nerver i spelet i returen på söndag.

16 lag skall spela gruppspel i Svenska cupen. Grupperna lottas efter geografi – inte sportslig rättvisa.

Lottningen av cupens gruppspel har varit ett rättvisehaveri i flera år. Men lottningen av den pågående cupen tar på alla sätt priset. Ettan FC Rosengård, trean Linköpings FC och fyra Kristianstads DFF borde ju förstås vara toppseedade när det handlar om fyra grupper – det hade de varit inom herrfotbollen. Men icke inom damfotbollen.

Tvärtom hamnar nu alla de här tre lagen i samma grupp. De får sällskap av Alingsås FC United, som sannolikt kommer att heta Alingsås IF Fotboll när gruppspelet drar igång.

Den spontana frågan jag ställde mig när jag såg lottningen var: Varför inte byta Alingsås mot Häcken, och köra alla de fyra bästa lagen i samma grupp?

Utöver supergruppen, grupp 1, fick vi:
Grupp 2: Häcken, Vittsjö, Örebro och Växjö.
Grupp 3: Hammarby, Eskilstuna, BP och Uppsala.
Grupp 4: Piteå, Djurgården, AIK och Umeå.

Ur sportslig synvinkel är det ju förstås en riktig skitlottning. I herrarnas cup har man sedan länge ett klockrent upplägg ur sportslig synvinkel där lag 1 och 16 placeras ihop i samma grupp. Det gör även lag 2 och 15, lag 3 och 14 och så vidare. Om det systemet hade används inom damfotbollen skulle lottningen sett ut så här:

Grupp 1: FC Rosengård och Eskilstuna plus två lag till.
Grupp 2: BK Häcken FF och Piteå plus två lag till.
Grupp 3: Linköpings FC och Vittsjö plus två lag till.
Grupp 4: Kristianstads DFF och Hammarby plus två lag till.

Sedan skulle en lottningspott bestå av Örebro, Djurgården, BP och Umeå. Och slutligen en pott av AIK, Umeå, Uppsala och Alingsås.

Det hade varit en otroligt mycket mer rättvis lottning. Visst det skulle kunna leda till dyrare resekostnader. Men om förbundet tar sin cup på allvar – vilket det uppenbart inte gör – så får det väl dela resekostnaderna jämnt, eller skapa ett bidragssystem.

Det har gått drygt en vecka sedan förra inlägget. Det har på alla sätt varit sju händelserika dagar. Några huvudrubriker: Damallsvenskan har fått ett nytt lag i IFK Norrköping, AIK och Umeå har fallit ner i elitettan, Team TG har trillat ner i division 1 – och så har damfotbollen fått ett Nations League.

Men jag börjar förra helgen. Då kom till 2 748 åskådare till Idrottsparken – visst heter den så? – i Norrköping för att se IFK:s damer gå upp i allsvenskan. Till slut fick storpubliken fira. Men det var knappast så att Peking imponerade i 1–0-segern mot Bergdalen.

Utifrån den matchen behöver Norrköping förstärka ganska rejält om man skall bli att räkna med i högsta divisionen. Historiskt har ju de lag som gått upp från elitettan hävdat sig bra i damallsvenskan. Men det såg annorlunda ut i år, med alla tre nykomlingarna bland de fyra lag som ganska tidigt hakades av.

Och risken är att det kan fortsätta vara så under ytterligare något år innan den nya seriepyramiden sätter sig. Med det sagt är det förstås på sin plats att skicka ett sent, men stort Grattis till IFK Norrköping.

Det skall bli kul att se hur man bygger lag inför den historiska debutsäsongen på högsta nivå.

När vi ändå är i elitettan tänkte jag köra färdigt det spåret. Jag har förstås närmarkerat Boråslaget Bergdalens IK under säsongen. Och deras avslutning var på alla sätt spektakulär. Här är en pluslåst Gota Mediakrönika om dramatiken.

För två veckor sedan var Växjö DFF i Borås och firade damallsvenskt avancemang via 2–0-seger mot Bergdalen. Två timmar tidigare hade Team TG tappat ledning till kryss på övertid mot Älvsjö AIK. Resultaten innebar att Bergdalen och TG hade lika många poäng och identisk målskillnad. Boråslaget låg dock över nedflyttningsstrecket på fler gjorda mål.

Förra veckan var Bergdalen alltså i Norrköping och fick uppleva när Peking firade damallsvenskt avancemang. Samtidigt som boråsarna föll med 1–0 vann Bromölla också med 1–0 mot Team TG via ett sent segermål. Resultaten innebar att Bergdalen och TG hade lika många poäng och identisk målskillnad. Boråslaget låg dock över nedflyttningsstrecket på fler gjorda mål.

I dag var IK Uppsala Fotboll på Borås Arena och firade säkrad kvalplats mot damallsvenskan. Man gjorde det via 3–2-seger. Samtidigt spelade Team TG hemma mot klara seriesegrarna Växjö DFF.

Med några sekunders mellanrum i de första halvlekarnas slutskede gjorde Uppsala 3–0 i Borås och TG tog ledningen med 2–1 mot Växjö. I det läget var Umelaget tre poäng och fyra mål före i livetabellen.

Efter paus flyttade Bergdalen fram sina positioner, och gjorde två mål. Det andra på en högst tveksam straff. Bara någon minut efter att det blev 2–3 på Borås Arena hade Evelyn Ijeh gjort två mål i Umeå (varav ett var en volley i krysset som borde vara en kandidat till årets mål), och tagit Växjö till ledning.

I det läget var det 2–3 i båda matcherna. I Borås var både Bergdalen och Uppsala nöjda med situationen. Den sista kvarten spelade lagen av utan att försöka anfalla. Uppsala höll bollen i sin backlinje, medan Bergdalen stod samlat och tittade på. Ni som minns Tyskland–Österrike från herrarnas VM 1982 har en bild av hur det såg ut.

Under slutet av matchen tittade Linnea Liljegärd på Bergdalens bänk mer på matchen i Umeå än den hon hade live framför sig. Hon fick se TG få ett riktigt bra frisparksläge på övertid, men Växjö få bort bollen.

Och strax efter att den egna matchen var slut kunde Bergdalens spelare och ledare börja jubla. Båda matcherna slutade 2–3. De resultaten innebar att Bergdalen och TG slutade på lika många poäng och identisk målskillnad. Bergdalen håller sig dock kvar i elitettan på fler gjorda mål.

Grym glädje i Bergdalen, och grymt öde för Team TG.

Överhuvud taget var det en grymt jobbig dag för damfotbollen i Umeå. Ungefär en halvtimma tidigare hade det ju nämligen blivit klart att Umeå IK åker ur damallsvenskan. Umeås båda elitlag föll alltså en nivå neråt i seriepyramiden. Och båda hade samma poäng som laget närmast framför i tabellen. Små marginaler…

För Umeå IK var det ju förlusten mot BP förra helgen som förstörde allt. Nu står klassiska UIK plötsligt inför en tuff vinter, där man med svag ekonomi skall bygga om laget för elitettan. Det var knappast något klubbledningen önskade.

Tidigare i veckan sparkade Häcken ner AIK i elitettan. Solnaklubbens ledning har ju däremot mer eller mindre önskat sig en nedflyttning. I somras sålde man av de spelare som skulle ha kunnat rädda Gnaget kvar i damallsvenskan.

Klubbledningen lyckades utmärkt med att försämra laget. Hösten gav två kryss, nio förluster och en klar jumboplats i damallsvenskan. Nu tycks man bygga om sin dam- och flicksektion för att ge den en inriktning mot talangutveckling.

Jag gillar att AIK satsar på talangutveckling på flicksidan. Däremot gillar jag inte att man hanterar damfotbollen på ett sätt som man aldrig hade hanterat herrfotbollen.

Jag tycker att uttrycket: ”Det hade aldrig hänt inom herrfotbollen” används för ofta inom damfotbollen. Inte sällan handlar det nämligen om saker som visst hade kunnat hända inom herrfotbollen – fast kanske inte så ofta.

Men när det gäller AIK:s förändrade satsning hade den verkligen inte kunnat genomföras på herrsidan. AIK:s supportrar hade aldrig accepterat en riktningsförändring för herrlaget som hade lett ner i näst högsta divisionen.

Jag hade alltså fullt fokus på elitettan tidigare i dag. Men jag har förstås noterat att Häcken till slut tog andraplatsen och att det blir kval mellan BP och Uppsala. Där är BP klar favorit. Uppsala har vacklat på senhösten, och man vacklade även i dag. Före paus kunde Uppsala gjort fem–sex mål. Men när Bergdalen flyttade fram sina positioner darrade elitettans tabelltrea.

I toppen av skytteligan höll Amalie Vangsgaard undan för Evelyne Viens. Danskan vann på 22 mål, ett före kanadensiskan. Det blev amerikanskt på bronsplatsen genom Tabby Tindell – som gjorde 14 mål.

Bästa svenska målskytt blev Olivia Schough på fjärde plats med tolv mål. Ett mål bakom henne kom Madelen Janogy och Pauline Hammarlund. Noterbart att Hammarlund gjorde sina elva mål på en speltid av 1102 minuter, något som antyder att Häckenspelaren hade kunnat utmana Vangsgaard om hon varit frisk hela säsongen. Danskan gjorde ett mål per 95,5 minuter. Hammarlund ett mål per 100,2 minuter.

Utanför Sveriges gränser är förstås införandet av Nations League för damer veckans riktigt stora nyhet.

Det tycker jag är en bra nyhet. Både för att det innebär att vi slipper alla de här kvalmatcherna mot motståndare där man redan inför avspark vet att Sverige skall vinna. Men även för att Europa nu får ett rättvist OS-kval.

Finallagen i den första upplagan spelar i OS 2024, om inte Frankrike går till final – för då får trean en OS-plats. Det är förstås mycket rättvisare än att använda VM som kval. Minns att Spanien och Frankrike slogs ut av USA ur Europas OS-kval senast. Det är knappast rimligt.

Nations League var alltså en bra nyhet för landslaget. En sämre var att Amanda Nildén fick en fraktur i ena foten förra helgen, vilket tvingar Juventusbacken till operation. Skador kommer alltid olägligt. Men Nildén hade inlett säsongen väldigt lovande, så den här kändes extra oläglig.

Nildén har självklart lämnat återbud till landslagets Australienresa. Det har även Kosovare Asllani gjort. Hon ersätts av Hammarbys Matilda Vinberg. Kul att den talangfulla 19-åringen får chansen att visa upp sig för förbundskaptenerna.

Slutligen delades det ut två titlar förra helgen. Spanien vann U17-VM efter finalseger mot Colombia med 1–0. Det var en intressant final där Spanien först gjorde ett mål som efter VAR-koll dömdes bort för hands. Jag är inte helt säker på att det var korrekt. Jag tycker att det ser ut som att bollen kan ha träffat höften, och inte armen.

För övrigt visade Colombias storstjärna Linda Caicedo varför hon tros kunna bli en framtida världsstjärna. Det skall bli väldigt spännande att följa henne i framtiden. Även Colombias målvakt Luisa Agudelo känns som ett spännande framtidsnamn.

I USA är Portland Thorns nya ligamästare. Man vann NWSL-finalen mot Kansas City med 2–0. Jag var uppe och kollade på matchen. Och det var liksom ingen tvekan om att Portland var det bättre fotbollslaget.

Portland hade de bollskickliga spelarna och därmed kapacitet att spela sig fram. Kansas City var mer klassiskt amerikanskt kick ‘n’ run. Alltså raka anfall utan så mycket krusiduller. Över tid tror jag att amerikansk damfotboll vinner på att lag som Portland tar hem titlar.

Stor matchvinnare blev Sophia Smith som själv gjorde 1–0 och även stressade fram det självmål som betydde 2–0.

Kul att publiksiffran på neutral plan i Washington var så fin som 17 624. Och då var det ändå den enda publiksiffran på de sju slutspelsmatcherna som hade under 20 000 åskådare.

I dag har spänningen i den damallsvenska toppen minskat ganska rejält. FC Rosengård vann nämligen med 2–0 i Kristianstad, vilket innebär att Malmöklubben i praktiken säkrade guldet samtidigt som KDFF sannolikt missade chansen till att få spela i Champions League även nästa år.

När jag hörde att Rosengård hade Somea Polozen i mål i dagens toppmatch trodde jag kanske att Kristianstad skulle ha en bra chans att skrälla. Men den 20-åriga tredjemålvakten höll nollan, och nu är alltså Rosengård otroligt nära guldet.

Det är bara Linköping som kan passera. För att guldet skall hamna i Östergötland krävs att LFC tar full poäng mot IFK Kalmar, Kristianstad och Kif Örebro samtidigt som Rosengård förlorar mot både Djurgården och BP.

Det troligaste är att Rosengård blir klara mästarinnor senast nästa måndag – då man tar emot Djurgården. Men det vore inte otroligt om guldet säkras i kavaj antingen under måndagen då LFC möter Kalmar eller mer troligt på fredag då Kristianstad kommer till Linköping Arena.

I botten avgörs mycket på lördag då Umeå tar emot BP. Mer om den senare.

Själv har jag i dag varit på Bravida och sett Häcken vinna med 3–1 mot Piteå. Det handlar om två lag som gjort en stark höstsäsong. Häcken tog 26 poäng på vårens 13 omgångar. I och med dagens seger har göteborgarna tagit 27 poäng på höstens elva matcher. Och på de nio matcherna efter EM-uppehållet har Häcken åtta segrar.

Piteå stod på 17 poäng efter halva damallsvenskan. Norrbottningarna har hittills tagit 20 efter att serien vände. 17 av de 20 poängen har bärgats på de nio omgångarna efter EM.

Häckens 3–1-seger var på alla sätt odiskutabel. Häcken var bättre än Piteå i dag. Det hindrade inte att jag gillade det jag såg av PIF. Fjolårets bottengäng är bra, Stellan Carlsson håller på att bygga något riktigt spännande. Fler tankar om Häcken och Piteå i kommande inlägg.

Under tiden jag skriver det här inlägget ser jag Brighton–Chelsea på tv. Där återfanns tre före detta Häckenspelare i startelvorna. För Johanna Rytting Kaneryd var det första starten i ligan. Kantspelaren fick chansen när Chelsea vilade många av dem som startade i torsdagens Champions Leagueseger mot PSG. Man måste väl säga att Kaneryd tog chansen, för hon har varit en av Chelseas bättre spelare i den match som precis blev 2–0 till Londonklubben i slutminuterna.

Hos Brighton startade både Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme. De båda har startat alla ligamatcher förutom en, där Kullberg var avstängd.

I övrigt i dag noteras att Trelleborgs FF spelar i elitettan nästa år. Skåningarna vann mot Häckens andralag med minsta möjliga marginal. Häcken vann dagens match med 4–2, vilket gjorde att det var 4–4 efter dubbelmötets 180 minuter. Förlängningen slutade 1–1 och det blev straffläggning.

Där missade Häcken två av sina fyra första straffar, medan Trelleborg gjorde mål på alla sina. TFF vann straffarna med 4–2 – och gör alltså debut i elitfotbollen nästa år.

En division lägre säkrade IFK Göteborg en plats i nya division 1. Blåvitt vann även andra matchen mot IF Viken med 2–0. Totalt alltså 4–0, och IFK har därmed gjort precis som Malmö FF, alltså avancerat tre divisioner på tre år.

I kväll 18.45 på FC Bayern Campus och DAZN:s Youtubekanal går FC Rosengård in i gruppspelet i Champions League. Motståndarna FC Bayern München är förstås klar favorit.

Bayern har inlett säsongen väldigt stabilt, och har exempelvis inte släppt in något mål i ligaspelet. För Rosengård handlar det om att spela smart och inte bjuda på något. Det är ofta svårt för topplag som är vana vid att föra matcher att snabbt ställa om till att vara underdogs, och inrikta sig på försvarsspel.

Dessutom ökar kraven på offensiv spets. I damallsvenskan kan Rosengård ha råd att missa målchanser, och ändå vinna matcher. I kväll krävs det att FCR är kliniskt nära chanserna dyker upp. Men jag vågar inte hoppas på för mycket, för det rimliga utfallet är trots allt en hemmaseger med minst två–tre måls marginal.

Personligen skall jag jobba på herrallsvensk fotboll i Varberg i kväll, så jag missar matchen. Lite tråkigt, men jag hoppas att det skall kännas lockande att kolla Rosengårds match i efterhand.

I övrigt har F17-VM nu nått kvartsfinalnivå. Kvartsfinalerna spelas på fredag och lördag, och slutspelsträdet ser ut enligt följande:

USA–Nigeria
Colombia–Tanzania

Tyskland–Brasilien
Japan–Spanien

Anmärkningsvärt här är att Frankrike blev sist i sin grupp, och att fem världsdelar är representerade. Tanzania är turneringens skrällag – de vann mot Frankrike och kryssade mot Kanada. Afrika fortsätter att vara framgångsrikt i yngre juniorålder.

Noterbart också att jag hade Japan och Spanien som guldfavoriter inför turneringen. De möts alltså redan i kvartsfinal sedan spanjorskorna blivit grupptvåa i den superjämna grupp som även innehöll Colombia, Mexiko och Kina.

Slutligen har jag glömt att nämna att vi har en svensk spelare i F17-VM. Den tidigare Kristianstadsmittfältaren Mathilde Janzen är ju uppvuxen i Hässleholm, men har valt att spela för Tyskland. I VM har hon startat en match och gjort ett inhopp.

I kväll vann Alexia Putellas priset Ballon d’Or. Det var andra året i rad som Barcelonas mittfältsstjärna fick guldbollen. Hon blev därmed den första kvinna att vinna två år i rad.

Jag tycker att det är ett korrekt val. Jag röstade på Putellas i Uefas pris om bästa spelaren i Europa, och jag tycker inte att det finns någon bättre spelare någon annanstans i världen.

Tyvärr kommer ju Putellas få väldigt svårt att vinna tre år i rad. Hon är ju korsbandsskadad och lär inte spela speciellt mycket under kommande säsong.

Segern mot Frankrike innebar ett poängmässigt jätteskutt på rankingen för landslaget. När den nya världsrankingen nyss presenterades har Sverige återtagit andraplatsen bakom USA.

Eftersom Fifa häromdagen meddelade att de åtta toppseedade lagen i nästa års VM-slutspel skall vara värdnationerna Australien och Nya Zeeland samt de sex högst rankade så innebär det att Sverige blir toppseedat i lottningen. Det är vi inte vana vid. På länken går det för övrigt att se alla de fyra lottningspotterna.

Toppseedade blir även USA, Tyskland, England, Frankrike – och Spanien. Precis som Sveriges 3–0-seger mot Frankrike innebar ett rejält poängtillskott fick Spanien tillräckligt många poäng av deras 2–0-seger mot USA för att klättra upp på topp sex.

De lag som Spanien passerade var Kanada och Nederländerna. Således står det just Kanada och Nederländerna på de svåraste lotterna nästa helg.

Efter några tveksamma insatser bjöd landslaget på en härligt sprudlande uppvisning när man vann med 3–0 mot Frankrike – siffror som var klart i underkant. Det var så hett på Gamla Ullevi att man glömde vilket väder som härjade i Göteborg under tisdagen.

För det var både kallt och blåsigt när jag kom till Göteborg. Kanske var det därför som publiken anlände sent. När Nilla Fischer hyllades med tio minuter till avspark var det bara halvfullt på arenan.

Publiken strömmade dock in och vid avspark var de flesta på plats. I samband med att den spanska domaren Olatz Rivera Olmedo blåste igång matchen noterade jag en väldigt hjärtlig kram mellan Marika Domanski-Lyfors och Corinne Diacre precis framför mig. När den franska förbundskaptenen hade kramats klart och tittade ut mot planen fick hon se Filippa Angeldal vinna en andraboll just utanför franskt straffområde och placera in 1–0.

Tiden? 25 sekunder. Och den stora publiken bjöd på dagens dittills största tjut.

Strax efter kunde Diacre och vi andra på arenan konstatera att Sverige lurats när de satt upp laget 3–4–2–1. För den svenska formationen var det klassiska 4–4–1–1 som landslaget oftast använt sig av under Peter Gerhardsson.

Sverige var väldigt bra i cirka tio minuter. Sedan följde tio minuter där Frankrike hade bollen utan att komma till några farligheter. Dock kändes det som att det franska laget var på gång att bygga något bra när de svenska anfallen blev allt kortare. Den som fortsatt hade bett i pressen var Elin Rubensson som stod för några fina bollvinster.

Mitt i halvleken fick Sverige bättre bett i pressen igen, och det kändes rätt kontrollerat upp mot 30 minuter. Det mest uppseendeväckande under de tio minuterna var att publiken började köra vågen.

Efter 32.30 bjöd Sverige på ett läckert anfall där man sågade sig fram på vänsterkanten, men där Selma Bacha räddade vid bortre stolpen. Från min vinkel såg det ett tag ut som att den franska vänsterbacken var på väg att göra självmål. Men hon redde ut situationen.

Frankrikes bästa chans kom i 37:e minuten när Nathalie Björn tappade bollen till Delphine Cascarino. Amanda Ilestedt hann dock täcka så att det aldrig blev det friläge man först trodde var på gång.

I halvlekens slutminuter hade Frankrike ett par hörnor. Då hade jag mitt fokus på duellen mellan Björn och Wendie Renard. En duell där fransyskan hade ett ganska rejält längdövertag.

Men Sverige redde ut det och hade 1–0 med sig in i halvtidsvilan. Jag trodde att det skulle bli ett par svenska byten i paus. Jag trodde att kvartetten Ilestedt, Eriksson, Rubensson och Asllani bara skulle spela 45 minuter, eller max 60. Men Gerhardsson startade med samma elva även i den andra halvleken. Däremot gjorde Frankrike två byten när Grace Geyoro och Delphine Cascarino gick av. De ersattes av Lindsey Thomas och Melvine Malard.

I 49:e minuten fick Malard ett kanonläge när Jonna Andersson kom fel på en lyftning i djupled. Lyonstjärnan stod dock för ett svagt avslut som hamnade i burgaveln. Den andra halvlekens tio första minuter bjöd på ett mycket öppnare spel än det vi fick se före paus. Det var nära målchans ganska många gånger, åt båda håll.

Och när jag satt och kollade vilka svenska byten som skulle komma så fick hemmapubliken jubla igen. En perfekt slagen högerhörna gick över Renard och träffade Ilestedt i pannan. 2–0 i 60:e minuten.

Innan avsparken slogs kom bytena. Angeldal och Lina Hurtig gick ut. Julia Zigiotti Olme och Fridolina Rolfö kom in.

I 68 minuten låg Jonna Andersson efter att ha fått en rätt slarvig tackling. Då passade Frankrike på att göra ytterligare två byten Ouleymata Sarr och Selma Bacha gick ut medan Viviane Asseyi och Marion Torrent kom in.

Direkt när spelet kom igång frispelades Stina Blackstenius snyggt av Rolfö. Avslutet täcktes till hörna. Där var det nära 3–0…

Några minuter senare, i 74:e, när vi satt och väntade på ett svenskt trippelbyte blev Blackstenius frispelad igen. Den här gången av Asllani. Blackstenius kom dock inte till avslut utan hon blev nedsprungen av Aissatou Tounkara – som fick rött kort.

Innan frisparken slogs byttes Blackstenius, Asllani och Olivia Schough ut. In kom Rebecka Blomqvist, Madelen Janogy och Johanna Rytting Kaneryd.

I 78:e minuten hände det saker. Först hörde jag Caroline Seger vara upprörd över att det kastades saker från övre etaget mot pressläktaren. De utsända från Fotbollskanalen och Expressen satt illa till, men fick till synes ”bara” vätska över sig.

När jag tittade ner mot planen tog sig Rytting Kaneryd runt till höger i straffområdet och serverade Janogy till 3–0. Nytt jättejubel på Gamla Ullevi. Rekordpubliken (?) på 15 098 fick uppleva en riktig fotbollsfest. Efter målet gick Diani ut och Ella Palis kom in.

I 82:a var det dags för Sveriges sista byte när Jonna Andersson ersattes av Emma Kullberg. Tre minuter senare var dagens bästa svenska spelare Elin Rubensson nära att kröna sin kanoninsats med att bli målskytt. Pauline Payraud-Magnin lyckades dock med viss tvekan hålla bollen utanför målet.

Strax efter räddade den franska målvakten ett skott från Janogy via ribban. Sverige briljerade och körde över det franska laget. Det var en mening som jag inte trodde att jag skulle skriva. Men så var det: Sverige briljerade och körde över det franska laget.

På slutet hade Fridolina Rolfö två superlägen att även göra 4–0. Men Sverige fick alltså nöja sig med 3–0 i årets sista hemmalandskamp.

Olivia Schough röstades fram till matchens lirare till glädje för alla de Rosengårdsspelare som satt bakom mig. Men min röst gick alltså till Rubensson.

Men det här var en dag där alla svenska spelare var bra. En dag där landslaget visade att det inte är någon slump att det ligger trea på världsrankingen. Nu får vi hoppas att Sverige ligger kvar så högt på rankingen att vårt landslag placeras i högsta lottningspotten när VM-slutspelet lottas den 22 oktober.

Jag har just kommit till Gamla Ullevi för kvällens folkfest mot Frankrike. Det var en trevlig promenad från parkeringen tillsammans med massor av förväntansfulla småtjejer klädda i gult och blått.

Väl i presscentret kunde jag lite oväntat konstatera att Frankrike startar med bästa möjliga elva, precis som man gjorde mot Tyskland i fredags. Det vill säga Pauline Peyraud-Magnin – Eve Perisset, Wendie Renard, Aissatou Tounkara, Selma Bacha – Charlotte Bilbault, Kenza Dali – Kadidiatou Diani, Grace Geyoro, Delphine Cascarino – Ouleymata Sarr.

Med Diani och Cascarino blir det åka av på kanterna. Det blir spännande att se hur Sverige hanterar det. Det svenska laget är uppställt enligt 3–4–2–1 i dag också: Zecira Musovic – Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson (lagkapten) – Olivia Schough, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Lina Hurtig – Stina Blackstenius.

Om den formationen stämmer kommer det att falla på Schough och Andersson med understöd av Ilestedt och Eriksson att hantera de snabba franska kantspelarna. Det blir intressant att se hur det funkar.

Om damallsvenskan även fortsättningsvis skall ha tre platser i Champions League krävs det att svenska lag vinner matcher. Framför allt ställs nu hoppet till FC Rosengård. Men dagens lottning var inget vidare ur rankingsynpunkt.

Rosengård hamnade i grupp D tillsammans med FC Barcelona, FC Bayern München och SL Benfica. Det är den allra tuffaste gruppen i turneringen, och tyvärr finns där inga säkra segrar. Väldigt dåligt för svensk damfotboll.

Dessutom fick Roma en så bra lottning att de har god chans att gå till kvartsfinal. Därmed kan vi vara helt säkra på att Italien kommer att passera Sverige på nationsrankingen. Då är Sverige nere på den sjundeplats som man måste vara på för att få ha tre lag.

Det gäller att i första hand hålla Tjeckien, Danmark och Portugal bakom. Med tanke på att rankingen räknas över en femårsperiod och att Sverige de närmaste två åren tvingas styrka två höga poäng är risken uppenbar att damallsvenskan bara har två platser till den turnering som inleds sommaren 2025. Framför allt Portugal

Klar bortaseger mot Finland, det var väldigt bra för Sveriges chanser att bli toppseedat i VM-slutspelet.

Jag har haft fullt upp i några dagar, så även i dag. Så jag har inte sett matchen det minsta koncentrerat. Men jag har sett målen, och noterar att det blev fyra spel- och ett hörnmål. Det får man ju säga är positivt.

Jag noterar också att Peter Gerhardsson gjorde som jag hoppades, satsade på tre mittbackar och offensiva kantspelare.

Den svenska gruppsegern var ju redan klar. Hittills i dag har även grupp E spelats klart. Där tog Bosnien-Hercegovina playoffplatsen. Förstås en framgång för det bosniska laget. Dock lär det inte ha någon chans i själva playoffspelet. Tvärtom blir Bosnien drömlotten för övriga lag.

Det är en spännande vecka i damallsvenskan. I dag vann Rosengård med 2–0 mot Häcken, vilket innebär att Göteborgsklubben med största sannolikhet kan glömma SM-guldet.

På söndag är det både tidig seriefinal mellan Rosengård och Linköping samt utmanarmatch mellan Kristianstad och Häcken.

Jag skriver det här från pressrummet på Malmö IP. Jag gjorde nämligen en liten utflykt söderut för att kolla in kvällens prestigemöte.

Efter kvällens match är mitt svar att Rosengård fortsatt har bästa elvan. Renee Slegers kastade om lite i positionerna. Flyttade över Jessica Wik till vänster, satte ner Ria Öling som högerback och spelade Rebecca Knaak som sexa. Dessutom satte hon tillbaka Teagan Micah i målet.

Effekten blev klockren. Knaak var lysande på mittfältet, och båda ytterbackarna imponerade. Rosengård var på alla sätt det bättre laget.

Jag räknade inte in en enda riktigt farlig Häckenchans på 90 minuter. Dock skall sägas att gästerna var med i början av matchen. Då hade Rosengård en väldigt besvärlig sol rakt i ögonen, vilket såg ut att störa dem i uppspelsfas.

Framför allt var det jobbigt på vänstersidan, där både Wik och Sofie Bredgaard hade några bolltapp som kunde ha blivit kostsamma. Men när solen gick ner och Rosengårds spelare inte längre var bländade så bet inte längre Häckens press.

Jag har några timmars hemresa, så jag skall inte bli långrandig. Det sista jag måste nämna är Rebecca Knaaks huvudspel. Vilket vapen det är. Häcken hade inget motmedel i luftrummet. Faktum var att Rosengård var nära att få ett par frilägen på inspark när Micah slog bollen för skarv på Knaak. Det blir spännande att se hur Linköping skall möta Knaaks huvudspel på söndag.

Sarina Wiegman och Martina Voss-Tecklenburg har släppt sina startelvor. Och det var 22 väntade namn. Wiegman startar med samma spelare som hon gjort i alla de fem tidigare matcherna. Och Voss-Tecklenburg kör med exakt samma spelare som i semifinalen.

England saknar ingen spelare, utan har tillgång till hela truppen. I det tyska laget finns däremot en tom plats på bänken. Covidsjuka Klara Bühl är fortsatt utanför matchtruppen.

Noterbar i övrigt är att Lea Schüller tidigare i dag utnämndes till årets spelare i Tyskland – det är deras motsvarighet till Diamantbollen. Schüller startade EM-premiären, men åkte ur startelvan när hon fick covid. In kom Alexandra Popp, som har vräkt in mål. När Schüller kommit tillbaka i matchtruppen har hon därför blivit sittande på bänken.

De spelare som startar för England i EM är: Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Beth Mead, Fran Kirby, Lauren Hemp – Ellen White.

Och Tysklands finalelva är: Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering, Felicitas Rauch – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz, Lina Magull, Jule Brand – Alexandra Popp.

Båda EM-finalisterna har alltså kvinnliga förbundskaptener. Det innebär att vi för sjunde gången i rad får ett EM-guldlag som leds av en kvinna. Senaste man att leda ett lag till EM-guld i damernas turnering heter Gero Bisanz – han vann med Tyskland 1995.

1997: Tina Theune (Tyskland)
2001: Tina Theune (Tyskland)
2005: Tina Theune (Tyskland)
2009: Silvia Neid (Tyskland)
2013: Silvia Neid (Tyskland)
2017: Sarina Wiegman (Nederländerna)
2022: ?

Numera har även Sydamerika fått en världsdelsmästare som leds av en kvinna. Hon heter Pia Sundhage och är svensk. I sin stab har hon även haft Lilie Persson och Anders Johansson som assisterande förbundskaptener.

Svenskledda Brasilien vann nämligen nattens final i Copa America med 1–0 inför drygt 28 000 åskådare i colombianska Bucaramanga. Jag satte klockan för att se matchen, men lyckades inte hålla mig vaken. Så jag har inte jättemånga observationer att dela med mig av.

Men jag hade i alla fall ögonen öppna när Debinha blev fälld och fick en solklar straff som hon själv satte i mål. Ett mål som gör att Pia Sundhage nu har vunnit mästerskap i tre världsdelar. Unikt. I Europa vann hon som spelare och i både Nord- och Sydamerika som ledare.

Alexandra Popp blev tungan på vågen när laget Tyskland vann en jämn drabbning mot individualisterna i Frankrike.

Just när jag skriver det här hör jag Daniel Nannskog prata om att Frankrike saknade Marie-Antoinette Katoto, som han säger: ”Deras stora målskytt”.

Jo, Katoto är en utmärkt avslutare, lagets bästa. Men. Så länge Katoto var med hade Frankrike en given uppspelspunkt. Hon var fantastisk på att skarva ut bollar på högerkanten till klubbkompisen i PSG, Kadidatou Diani.

Med Katoto på planen fick Diani bollar i steget bakom motståndarnas backlinje. Utan Katoto har Diani fått gå ner och hämta bollar i höjd med motståndarnas mittfält, och hon har fått ta emot dem stillastående. Så det var inte bara Katoto som försvann med hennes korsbandsskada, utan hela anfallsspelet på högerkanten.

Totalt sett i onsdagens semifinal tycker jag att Tyskland var det något bättre laget. Matchen var länge stängd. Men den öppnades sista sex minuterna efter att Alexandra Popp vräkt sig fram och gjort ett läckert volleymåll till tysk ledning.

Frankrike fick lite turligt en kvittering i slutminuten när Dianis stolpskott tog i ryggen på målvakt Merle Frohms och gick in. I slutminuten av nionde halvleken sprack därmed Frohms nolla i turneringen.

I den andra halvleken var det först tysk kontroll. Sedan gjorde Frankrike några bra byten och fick energi. Lyons vänsterback Selma Bacha har i den här turneringen varit lite som den där välkända fågeln i Kalle Anka på julafton – hon har dykt upp överallt.

Med Bachas och Clara Mateo:s entré fick Frankrike plötsligt energi. Och det var fransk dominans när Popp återigen slog till. Hon flög fram när hon nickade in segermålet. Popps kraft, vilja och beslutsamhet i straffområdet tog Tyskland till final.

Frankrike tog ingen medalj den här gången heller. Nu har de varit i semifinal i såväl VM, OS som EM utan att ta medalj. När bryter man den förbannelsen?

Tyskland däremot möter England på Wembley på söndag 18.00. När vi inte kan få Sverige i finalen så är det väl ändå en liten drömfinal. En match som på förhand skulle kunna sluta hur som helst. Det är verkligen otroligt svårtippat.

Det spelas ytterligare en stor final på söndag, där värdnationen är ena parten. 02.00 på morgonen ställs Colombia mot Brasilien i det Sydamerikanska mästerskapet Copa America. Pia Sundhage:s lag tog sig till finalen genom att vinna med 2–0 mot Paraguay i nattens semifinal.

Därmed är Colombia och Brasilien inte bara klara för final. De har även kvalat in till såväl VM som OS. Kvalet till Paris-OS 2024 är sjukt på många sätt. I och med att mästerskapet går i Frankrike har det franska landslaget en direktplats.

Utöver Frankrike kvalar de europeiska lagen nästa år om två platser i OS. Två. Det är ju absurt. I Sydamerika finns det bara totalt tio lag. De tio kvalar också om två OS-platser.