Göteborg och Linköping spelade oavgjort på Gamla Ullevi tidigare i dag. 1–1 är ett resultat som troligen gladde alla lag i serien, utan de två som spelade.
Eller. Med tanke på hur matchen såg ut borde även Göteborg glädjas över att ha fått med sig en poäng. Jag var på plats på Gamla Ullevi och räknade till 9–3 i klara målchanser till Linköping.
Jag har många gånger skrivit att jag inte har sett LFC spela bra fotboll i år. I dag imponerade dock östgötarna. Inte för att laget spelade en sådan där blixtrande vacker passningsfotboll som man gjorde under 2016, och ibland även under 2017. Den typen av spel klarar helt enkelt inte dagens LFC-lag. Det hade krävts spelare som Pernille Harder och Fridolina Rolfö i anfallet, Magdalena Eriksson eller Janni Arnth i backlinjen och en Claudia Neto däremellan.
Dagens LFC spelar en helt annan typ av fotboll. Kanske att jag har varit orättvis mot laget tidigare i år, sannolikt för att jag ser 2016 års upplaga framför mig när jag tänker LFC. Tidigare i år har jag mest sett brister i Linköpings spel, jag har framför allt anmärkt på kvaliteten i uppspelsfas och på bristen på snabbhet i backlinjen. Jag såg de problemen i dag också.
Men jag såg också att laget var medvetet om dem, och att man under huvuddelen av matchen lyckades styra spelet så att man istället fick visa sina styrkor – i form av ett bra presspel, en vass anfallstrio samt bra kvalitet på fasta situationer.
Linköping inledde matchen klart bäst, och satte bra press på hemmalaget första 8.55. Offensivt spelade man 3–4–3, medan man föll ned i en fembackslinje i defensiven, och utgick ifrån en blandning mellan 5–4–1 och 5–2–3. Ofta klev man högt i sin press.
Det finns dock en fara med det när man har en långsam backlinje. Det blev tydligt efter 8.55, då Anna Rakel Petursdottir tvingades ta en varning för att hon inte hängde med Julia Zigiotti i djupled.
Under en period efter den situationen darrade LFC lite och Göteborg hade flera bra lägen att spela i djupled, dock utan att hitta de rätta passningarna. Även om Göteborg inte hade haft en enda riktigt bra målchans innan sitt ledningsmål tyckte jag inte att det var ologiskt när det kom i 20:e minuten.
Från närmare 30 meter skruvade Elin Rubensson snyggt in en frispark. Bollen gick in just under ribban. Skottet var dock inte speciellt hårt, och jag satt och funderade över om inte Emma Holmgren bör vara närmare den typen av skott om hon skall kunna bli landslagsmålvakt. Faktum är att jag fortfarande inte har bestämt mig.
Däremot har jag bestämt mig för att jag tycker att Zigiotti inte borde ha fått den där frisparken. Det såg billigt ut på plats, och jag ser ingen bestraffningsbar förseelse på tv-reprisen heller. Där hade Göteborg tur med domslutet.
På plats upplevde jag spontant att Göteborg även hade tur med domslutet en dryg minut senare, när Beata Kollmats – dagens bästa hemmaspelare – drog ner Mimmi Larsson. Jag upplevde det som att det borde varit målchansutvisning. Men domare Sara Persson gav istället Kollmats frisparken.
Och reprisen gav Persson rätt. Larsson drog i Göteborgsbackens byxor innan Kollmats slet ner Linköpingsforwarden.
Strax efter målet började Linköping återigen hitta mer rätt i sitt spel. Man fick bättre bett i sin press igen, och man höll Göteborg ifrån lägen att spela in bakom backlinjen.
När LFC fick fram bollen till sin anfallstrio blev det ofta farligt. Halvlekens sista kvart hade jag 0–3 i klara målchanser. Totalt var det 1–4 i paus – Göteborgs 1–0-ledning var alltså knappast rättvis.
Göteborg spelade för övrigt 4–4–2 med Zigiotti som forward bredvid Rebecka Blomqvist. Det innebär att man återigen körde med Vilde Böe Risa och Filippa Curmark på centralt mittfält, en duo som jag tycker är lite för lika i spelsättet för att funka perfekt ihop. Det var i och för sig den bästa match jag sett Curmark göra i en mer offensiv roll, men jag kände ändå att offrade några av Zigiottis bästa egenskaper när de körde henne som forward.
Den andra halvleken var egentligen en kopia av den första. Linköping inledde med sju–åtta bra minuter. Sedan var Göteborg nära att rinna igenom i djupled, men Emma Holmgren var vaket långt ute och agerade extraback.
Efter det kom en period där Göteborg hotade i djupled bakom LFC:s backlinje. Där hade Zigiotti och Rubensson varsin kanonchans att göra 2–0.
Det blev istället Stina Blackstenius som gjorde matchens nästa – och sista mål. Hon gjorde det på nick efter att ha vunnit en duell mot Emma Pennsäter. På slutet hade LFC tre väldigt bra chanser att avgöra matchen. Mimmi Larsson kan inte sova gott i natt med tanke på vilka superlägen hon brände.
Den sista chansen kom på hörna och gick till lagkapten Emma Lennartsson. Hennes nick från nära håll gick dock utanför. Och efteråt deppade LFC-spelarna. Även om de klättrade upp på tredje plats i tabellen är det fortsatt fyra poäng och tio mål upp till den viktiga andraplatsen. Det är förstås inte omöjligt att ta in på sju omgångar, men det hade förstås underlättat om man fått med sig de tre poäng från Gamla Ullevi som man var värda.
Efteråt pratade jag med Stina Blackstenius. Hon betonade att det var poängen man var ute efter den här lördagen.
”Absolut. Det är lite tungt. Vi hade kunnat haft tre poäng i dag sett till våra chanser. Det var ju faktiskt ganska klara chanser. För egen del känner jag att jag kunde ha förvaltat mina lägen lite bättre. Det är klart att man grämer sig över det.”
Fast rent spelmässigt var prestationen en av lagets bästa i år – kanske den allra bästa.
”Ja, jag tycker att vi har höjt oss spelmässigt och skapar betydligt mycket fler chanser i matcherna än vi har gjort tidigare. Jag tycker också att Lina och Mimmi har kommit in lite mer centralt i banan vilket har gjort att vi har fått ut lite mer av varandra. Vi har kunnat hjälpa varandra på fler sätt. Men vi har höjt oss som lag. Det har blivit bättre hela vägen, ända nerifrån. Det hade varit viktigt för känslan i laget om vi även hade fått utveckling i form av vinster – inte bara i prestation.”
Hur ser du på din egen säsong?
”Det har varit en ganska lång säsong som började i juli förra året. Det har varit väldigt många matcher. När jag står här nu är det klart att jag önskar att jag hade fått ut mer av mitt spel den här säsongen. Men jag vet om min bakgrund och att det har varit en lång säsong. Jag får någonstans försöka sätta rimliga krav på mig själv, även om jag vanligtvis brukar vilja sätta dem väldigt högt. Jag tycker i många matcher att det varit som i dag, att jag kommit till bra lägen men inte riktigt kunnat sätta dit dem. Och det straffar sig lite.”
Ni har väl inte gett upp?
”Självklart inte. Det är inget läge att göra det, utan det är matcher kvar att spela.”
Tankar inför EM-kvalet?
”Spännande så klart att börja på något nytt efter den VM-resan som vi hade. Det är alltid kul att samlas med landslaget, och möta ihop både spelare och ledare. Det är en positiv känsla efter VM.”
Är det svårt att ladda om efter VM?
”Nej, det skulle jag inte säga. Utan det ger mer energi, och de här matcherna är otroligt viktiga om vi skall kunna se fram emot ett EM. Och så ligger det ett OS redan nästa sommar.”
Några platser från mig på pressläktaren satt assisterande tränaren i Bayern München. Han förklarade efteråt att hans lag måste räknas som klara favoriter mot Göteborg. Sedan sa han att han inte fick citeras i media, alla kommentarer från Bayern München måste nämligen godkännas av klubben.
Jag kan inte säga att jag jublar över den där typen av censur och nedtystning som dominerar europeisk herrfotboll. Härom veckan var Liverpools P16-lag i Borås för att spela två träningsmatcher. Men spelarna fick inte uttala sig i media. Här har vi föreningar och klubbledningar som tar sig själva på lite för stort allvar.
Tillgängligheten och närheten har varit en a damfotbollens styrkor. Men hur länge till?
I övrigt i dag noteras att Eskilstuna sparkade Kungsbacka ännu närmare elitettan. Och i elitettan tappade Hammarby två poäng hemma mot Kvarnsveden. Samtidigt vann Uppsala med 7–0 mot Sundsvall efter tre mål av lagets skyttedrottning Cassandra Korhonen. 21-åringen är därmed uppe som tvåa i skytteligan med 18 mål på lika många matcher.
Apropå elitettan och talanger råkade jag snubbla över det inlägg med elitettans 15 största talanger som Maja Wijkström, då Johansson, hjälpte mig med våren 2016. Det har varit rätt bra utveckling på flera av spelarna på den listan.
