50 miljoner skäl till lycka i Norge

Det var inte bara i Sverige som det noterades glädje över ett ett nytt avtal under onsdagen. Även i Norge jublades det.

Bygg- och bostadsföretaget Obos gick nämligen in med ett sponsorsavtal på upp mot 50 miljoner kronor över fem år till Serieforeningen for kvinnefotball (SFK). Företaget blir ny huvudsponsor för toppserien.

Det är ju den typen av sponsorslösningar som svenska motsvarigheten EFD har varit på jakt efter. När får vi se en liknande affär i svensk damfotboll?

Linköping gjorde jobbet

Linköping gjorde det som behövdes, man vann till slut säkert med 3–0 hemma mot Sparta Prag. Det gör att vi har ett svenskt lag i kvartsfinal även i 2017/18 års upplaga av Champions League. Kul.

Nu får vi hålla tummarna för att de drar vinnaren av Slavia Prag och Stjarnan i nästa omgång – då är chanserna till semifinal mycket goda.

Däremot tog det som väntat slut för Rosengård, som föll med 1–0 hemma mot Chelsea – totalt 4–0.

Jag har jobbat under kvällen, och därmed inte haft speciellt stort fokus på de båda matcherna. Det lilla jag såg av Rosengårds första halvlek tyckte jag såg lovande ut. Men efter matchen noterade jag ändå att matchen totalt slutade 4–19 i avslut, och 2–7 i avslut mot mål.

När det gäller LFC kunde jag strötitta på deras andra halvlek. Där kändes det som att laget var lite i gungning under den första kvarten. Då var det bara 1–0 och tjeckiskorna tilläts parkera kring hemmalagets straffområde lite väl mycket. Någon gång blev det dessutom lite halvfarligt.

Men efter det snygga 2–0-målet var det aldrig något snack, utan LFC kunde säkert spela av matchen. 2–0-målet kom efter att danska mittbacken Maja Kildemoes transporterat upp bollen en lång sträcka, och serverat norska Kristine Minde ett friläge.

En stund senare ledde ett nytt norskt-danskt samarbete till 3–0. Men då var det en fin norsk assist från Frida Maanum och danskt avslut genom Nicoline Sörensen. Noterbart i LFC var att vårens stjärna Marija Banusic fick följa hela matchen från bänken.

I övrigt i kväll noterades väntade avancemang för Lyon, Montpellier, Wolfsburg och Barcelona. Sofia Jakobsson gjorde ett av Montpelliers sex mål i dagens 6–0-seger mot Brescia.

Lyon vann med 9–0 mot BIIK-Kazygurt. Ada Stolsmo Hegerberg spelade bara 60 minuter, men hann ändå med att göra fyra mål. Därmed har norskan som tackat nej till landslagsspel nu gjort 13 mål på fyra Champions Leaguematcher – makalöst bra.

Hon är bara 22 år men har redan tagit sig upp på topp tio-listan över tidernas bästa målskyttar i Champions League. Med totalt 35 mål ligger hon på nionde plats.

Champions League och landslagsavtal

I kväll spelar de båda svenska lagen returmatcherna i Champions Leagues åttondelsfinaler. För Rosengård lär det vara sista matchen i den här upplagan av turneringen.

Med tanke på att de ligger under med med 3–0 från bortamötet, och med tanke på FCR:s svaga höstform är det inget som talar för en vändning i kväll.

Rosengård måste ju nämligen vinna med fyra måls marginal, vilket känns närmast omöjligt. På de 16 matcherna som Rosengård har spelat sedan EM-uppehållet har man bara vunnit två med så stora siffror som krävs i kväll – mot Asarum i svenska cupen och hemma mot Cluj. Och Chelsea är ju ett något bättre lag än både Asarum och Cluj.

För Linköping räcker det med 0–0 hemma mot Sparta Prag för avancemang. Men LFC bör självklart gå för seger med ett par måls marginal i kväll. Normalt skall det inte vara några problem.

Men även LFC har ju haft en mycket svag höstform. Lagets fem senaste resultat är 1–0, 0–0, 0–6, 1–1, 1–0. Man har alltså bara gjort tre mål på sina fem senaste matcher, något som är lätt oroväckande.

Utöver matcherna med svensklag spelas ytterligare fyra matcher i kväll och de sista två i morgon. Av kvällens övriga matcher är tre redan avgjorda. Det är bara Montpellier–Brescia som kan sägas leva. Där behöver Brescia vinna med två måls marginal på bortaplan, vilket känns väldigt svårt.

I morgon spelas den sista matchen som lever, Slavia Prag–Stjarnan. Även där har bortalaget ett tufft utgångsläge i och med en 2–1-förlust på hemmaplan. Men Stjarnan tog ju sig vidare via 4–0 borta mot Rossiyanka. Repris nu?

Som vanligt visas ingen av matcherna på svensk tv. LFC–Sparta går att se på corren.se. Rosengårds match skall visas på Chelsea TV på Youtube. Det innebär att den skall gå att hitta på den här länken just innan avspark.

* Så till landslagets avtalsförhandlingar. I dag avslöjar Aftonbladet hur damlandslagets nuvarande avtal ser ut. Kortfattat får spelarna 2000 kronor per samling, plus traktamente på 180 kronor per dag. Dessutom finns det ett antal bonusar.

Det är förstås ingen ersättning man blir rik på. Men landslagsspel skall inte göra spelarna rika. Och om det hade sett likadant ut för herrarna hade jag till och med tyckt att det här var okej i och med att spelarna samtidigt har lön från sina klubbar.

Men eftersom herrarna har mycket högre grundersättningar är det här inte okej. Förbundsledning bör omgående se till att skaffa ett rättvist upplägg, med avtal som ser likadana ut. Som jag skrev här så lutar jag över åt att man borde ha ett upplägg där både herrar och damer har en gemensam, låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag.

Göteborgs sportchef Lasse Svensson kommenterade mitt länkade inlägg så här:

”Tycker att elitklubbarna glömts bort i debatten. De kanske inte behöver betala ut löner under landslagssamlingarna.”

Det är korrekt att elitklubbarna inte har nämnts så ofta i den här debatten som de kanske borde. En orsak är förstås att om man blandar in dem blir det ännu svårare att hitta ett hållbart, jämställt upplägg.

För om förbunden skall betala damlandslagsspelarnas löner under landslagssamlingarna är det ju ur jämställdhetssynvinkel rimligt att de även betalar herrlandslagsspelarnas löner under deras landslagssamlingar. Och då skulle vi sannolikt se döden för landslagsfotbollen på herrsidan.

Däremot borde ju elitklubbarna på damsidan få ersättningar när de släpper spelare till landslagssamlingar, precis som det funkar på herrsidan. Fast det är ju ingen fråga som ligger på Svenska Fotbollförbundets bord och har koppling till den nuvarande avtalsförhandlingen, utan det är något som måste beslutas internationellt.

* Apropå den bristande jämlikheten inom fotbollen läste jag en text från EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström, där jag fastnade för meningarna:

”Att det är mest män som ser och konsumerar och investerar i damfotboll. Att det är mest kvinnor som lyfter rasande skillnaderna mellan kvinnlig och manlig idrott.”

Visst är väl det intressant?

* Allra sist lite silly season. IFK Kalmar står utan målvakter, det sedan 25-åriga Lovisa Johansson bestämt sig för att sluta och andremålvakten Jonna Andersson lämnar. Målvaktssidan är förstås otroligt viktig för en nykomling, som sannolikt kommer att få kämpa för kontraktet. Det känns därmed avgörande för Kalmar att man hittar en stabil sistautpost.

Lite funderingar kring bojkott, avtal och respekt

Låt oss fundera lite kring landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Egentligen tycker jag inte om att ta till stridsåtgärder eller hot, det skapar bara förlorare. Man bör alltid sträva efter att lösa saker genom samtal.

Den spontana känslan när bojkotthotet kom var att det kändes onödigt. Men eftersom vi inte får någon inblick i diskussionerna är det omöjligt att bedöma huruvida förhandlingen verkligen befinner sig i en sådan situation att det är relevant att ta till stridsåtgärder utifrån den.

Börjar man med det ekonomiska känns det ju rimligt att man hittar ett nytt upplägg. I varje fall om det stämmer att damerna bara får traktamenten, medan herrarna har ersättningar efter resultat, plus bonusar på publiksiffror. Det är ju högst rimligt att båda landslagen har avtal som ser likadana ut.

Efter mycket funderande i den här frågan har jag kommit fram till att det känns bäst att både herrar och damer har en låg grundersättning per samling, en ersättning de sedan kan höja genom att få procent på de intäkter som förbundet får till följd av aktuellt landslag. Det är rättvist såtillvida att det innebär att båda landslagen premieras om de når sportsliga framgångar och höga publiksiffror.

Men jag tycker varken att herrar eller damer skall kunna dra in storkovan på landslagsspel. Jag vet att generalsekreterare Håkan Sjöstrand har fått kritik för sitt uttalande i Fotbollskanalen i söndags, där han konstaterade att man kan avstå landslaget:

”I grunden är min övertygelse att om man representerar Sverige, oavsett om man är tjej eller kille, gör man det inte för de stora pengarna. I så fall för att det kan vara vägen till de stora pengarna och ligorna. Vi måste se till vår ekonomi, vad kan vi tillåta? Vi kan bara utgå ifrån våra förutsättningar. Vill man inte representera Sverige utifrån det här, då är man fri att avstå. Man behöver inte spela för landslaget om man inte vill.”

Men är det här så konstigt? Jag tycker inte alls som LFC-basen Christer Mård att själva uttalandet är snudd på skadalöst. Däremot bygger ju allt på att damer och herrar får likadana avtal. Det är inte rimligt att avtalen ser helt olika ut.

Sedan finns det ju en annan fråga i det här där det lär bli mycket svårare att nå fram. I den här artikeln i Fotbollskanalen i söndags sa Caroline Seger:

”Vi vill bli respekterade för det arbete vi gör. Vi har inte lyckats med det.”

Tyvärr lär det dröja länge innan damlandslaget eller damfotbollen i stort blir respekterad. För bristen i respekt finns i alla led inom svensk fotboll, inte minst i högsta förbundstoppen.

Det är ju inte vad man säger som räknas, utan vad man gör. Fina ord spelar ingen roll om man inte efterföljer dem.

Här räcker det ju med att se hur galet förbundsfolket har tänkt kring just Fotbollsgalan de senaste åren. Eller snarare hur man inte har tänkt. Det har ju funnits anledning att rasa kring jämställdhetsfrågor var och varannan gala.

Jag tror inte att förbundsledningen medvetet trampar på damfotbollen för att vara elaka. Jag tror att de gör det eftersom de inte ens tänker damfotboll i sin vardag, de tänker herrfotboll.

Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson är ett bra exempel här. Han har ju blivit påtvingad damfotbollen, den är inget han ägnat sig åt av egenintresse. Det märkte man tydligt under hans ordförandedebut inom damfotbollen, en debut som ju tyvärr var direkt pinsam.

Han har utåt försökt verka både insatt och intresserad. Och hösten 2014 skulle han ju göra en jorden runt-resa och kolla in de länder i världen som jobbar bättre för damfotbollen än Sverige. Han skrev i ett blogginlägg att:

”Jag uppmanar alla inom damfotbollen att för mig tala om vilka länder i världen som är bättre för tjejer att spela fotboll i. Jag kommer personligen att resa dit för att lära och vi kommer att slita vidare, för vi vill vara i absolut världsklass i detta avseende!”

Jag vet inte om det här inlägget fortfarande gäller, för i så fall finns det ett antal resor att göra.

hans blogg på förbundets hemsida märks att vår förbundsbas inte bryr sig om damlandslaget mer än han måste. I bloggen, som tyvärr oftast är dödstråkig och sällan speciellt läsvärd, kan man då och då i inlägg om herrfotboll även få läsa några inkastade meningar om damfotboll.

Medan han i höst har tagit sig tid att skriva om herrarnas viktiga matcher hittar jag inte ett ord om vad han tyckte om sommarens EM-slutspel. Det finns inte heller någon sammanfattning av Pia Sundhage:s tid som förbundskapten. Det enda Nilsson skrivit om damfotboll i höst är det här:

”Nu laddar vi för tjejernas två kommande kvalmatcher. Vi fick en fin start för Peter Gerhardsson och hans tjejer nere i Kroatien i september. Nu väntar Danmark fredagen den 20 oktober på Gamla Ullevi och sedan Ungern den 24 oktober på Borås Arena. Vi hejar fram tjejerna och håller tummarna för sex poäng ytterligare. Svårt och tufft, men inte omöjligt!”

Och det kunde ju lika gärna kvitta… Överhuvud taget skriver Nilsson i princip alltid mer engagerat om herrfotboll än om damfotboll. Det kan man bland annat se i hans inlägg från förbundets årsmöte i våras. Det skall dock sägas att just det inlägget faktiskt inleddes med damfotboll, och ett bekant OS-silver:

”Vi börjar med OS: damlandslaget bärgade sin första OS-medalj någonsin efter en sällsynt dramatisk turnering i Brasilien. Straffdrama mot såväl USA som Brasilien ledde till final mot Tyskland. Finalen blev turneringens bästa match och vanns av Tyskland. Men Sverige VANN verkligen ett OS-silver!”

En bit ner kom följande rader om U21-landslaget, som hade klarat ett kval:

”Vårt U21-landslag klarade på ett bragdliknande sätt att kvala in till EM i Polen 2017 genom att obesegrade vinna en kvalgrupp bestående av bland annat Spanien och Kroatien. Respekten för våra landslag, äldre som yngre, och vårt sätt att förädla talanger är mycket stor i Europa och ett bevis på att bredd och elit, klubbfotbollen fungerar bra och lirar gott ihop med våra landslag. Den svenska modellen fungerar fint! Tack alla företrädare för svensk fotboll som gör detta möjligt.”

Ni ser väl skillnaden i uttryckssätt? Den är tyvärr talande. Men allt är inte nattsvart, någonstans verkar Karl-Erik Nilsson i varje fall anstränga sig lite. Det här gick att läsa i ett inlägg från slutet av september i fjol:

”Damlandslaget blev helt klara för EM efter folkfesten på Gamla Ullevi där Slovakien besegrades med 2–1. Jag sitter nu i Danmark och väntar på att resa till matcharenan för officiell lunch inför matchen. Då träffar jag min danske kollega, Jesper Möller. Jag har varit på plats och sett damlandslagets samtliga EM-kval, utom Moldavien borta och den enda gången jag har träffat en kollega var när vi mötte Danmark hemma i Göteborg. Då var Jesper också på plats. Det finns en stor förbättringspotential hos mina kollegor när det gäller synen på damfotboll! Danmark tar för övrigt idag initiativ till en satsning på att rekrytera fler tjejer till fotbollen och jag ska vara inledningstalare på den kick-off som sker inför dagens match. Intressant att se deras satsning och den ger oss förstås också inspiration.”

Han har självklart rätt i att det finns stor förändringspotential hos konkurrenterna. Men han kanske skulle börja se om sitt eget hus?

Karl-Erik Nilsson är ju inte ensam på förbundet. Jag har känt att generalsekreterare Sjöstrand har haft ett större intresse och engagemang för damfotbollen än hans företrädare, alltså att det hänt saker i positiv riktning under Sjöstrand. Men i sitt senaste uttalande om att spelarna i herrlandslaget blev störda av damförhandlingen gjorde väl ändå Sjöstrand ett fett självmål?

Sjöstrand kanske skall fundera över varför han och hans medhjälpare dels inte har gjort klart damernas förhandling tidigare. Han kanske även skall fundera över valet att lägga förhandlingar under just den här veckan. Damerna hade nog kunnat tänka sig att diskutera både förra och förrförra veckan. Eller varför inte redan i våras?

Och med tanke på den bristfälliga respekten från förbundsledningen kan jag faktiskt, trots min tveksamhet till stridsåtgärder, tycka att det är rimligt att hota om bojkott av Fotbollsgalan. Det är ju faktiskt ett för spelarna smärtfritt sätt att väcka herrarna på förbundet.

Som avslutning tänkte jag här lägga upp en länk till en artikel som inte handlar om damfotboll, men om förhållanden för landslagsidrottare i Finland. Artikeln rekommenderas, den är både tänk- och läsvärd.

En sensationellt bra prestation

Damallsvenskan avslutade tidigare i dag med en extremt avslagen omgång. Så avslagen att det som mest var 453 personer på någon av de sex matcherna. Tråkigt.

De båda storlagen Linköping och Rosengård valde att spela med B-lag, något som självklart inte heller hjälper intresset för serien. Samtidigt är det lätt att förstå att båda klubbarna prioriterar Champions League nu när damallsvenskan redan var avgjord.

I och med dagens urusla publiksiffror hamnar det slutgiltiga publiksnittet för serien på 809 personer. Totalt sågs matcherna av 106 791 personer. Det är bara cirka 800 färre än 2016.

Linköping har ju som bekant sedan länge säkrat guldet, och vi har vinkat adjö till Kif Örebro och Kvarnsveden. Dagens resultat innebär att Piteå blir bästa lag under höstsäsongen, man är även det lag som släppt in minst mål i serien med 20 – tre färre än Rosengård.

Noterbart att Göteborg, som låg sist under EM-uppehållet och som var nedflyttningshotat så sent som inför näst sista omgången, till slut tog fler poäng än Rosengård under seriens elva sista omgångar.

Noterbart också att Malin Levenstad under sina sex matcher som huvudansvarig tränare i Malmöklubben bara lyckades få ihop åtta poäng. Det torde vara det sämsta poängsnitt någonsin för en tränare i Rosengård, inklusive klubbens tidigare skepnader.

Tabitha Chawinga

Apropå rekord avslutade Tabitha Chawinga säsongen med att göra ytterligare ett mål. Hon vinner därmed skytteligan på fantastiska 26 mål. Det är tangerat den bästa noteringen sedan damallsvenskan blev en proffsliga, lika många som Lotta Schelin gjorde 2007.

Fast med den lilla skillnaden att Schelin gjorde sina 26 mål för ett lag som tog medalj, medan Chawinga gjorde dem för ett lag som åkte ut. Chawinga stod dessutom rakt igenom för spelmål, medan Schelin även gjorde något eller några från straffpunkten.

Jag såg någon försöka sänka Chawingas prestation genom att skriva att hon gjort sina mål mot svaga motståndare. Det stämmer inte. I och med att Chawinga i dag även satte ett mål på Kristianstad har Malawispelaren gjort mål mot alla damallsvenska motståndare under året. Hon har bland annat gjort två mål vardera mot LFC och Rosengård, tre mot tabelltrean Eskilstuna och två mot bronsmedaljörerna Piteå.

Det har alltså inte spelat någon roll vilka försvarsspelare som Tabitha Chawinga har ställts mot. Hennes prestation är helt enkelt alltså sensationellt bra. Man undrar hur många mål hon kunnat göra om hon spelat för något av topplagen. 40? 50?

Det känns väldigt tråkigt att hon nu ser ut att försvinna till den anonyma, men penningstarka kinesiska ligan.

Apropå det är vi ju i och med att slutsignalerna ljöd nu inne i silly season för alla lag utom LFC och Rosengård. De kommer in i den galna säsongen fullt ut efter kommande veckas åttondelsfinaler i Champions League. Räkna med att det kommer att hända mycket i många lag.

Inget svenskt klubblag tio i topp

Det har av förklarliga skäl varit fokus på herrfotboll i kväll. Men här är en liten genomgång av de senaste dagarnas nyheter samt en koll på helgens matcher.

Börjar vi med att blicka tillbaka var det ju en rätt dyster onsdagskväll ur svensk synvinkel, trots att Linköping skaffade sig ett helt okej utgångsläge inför hemmareturen.

Men faktum är ju, precis som signaturen Tobias var inne på i en kommentar, att Sverige nu kämpar för att ha med lag på Europas topp tio-lista. Rent formellt kommer Rosengård att ligga kvar där i några år till. Men kollar vi till formläget nu i höst skulle jag säga att inget svenskt lag slår sig in på en topp tio-lista i Europa.

För en snabb bedömning säger att fyra–fem tyska lag (Freiburg, Bayern München, Wolfsburg, Frankfurt och eventuellt även Turbine Potsdam), tre franska (Lyon, PSG och Montpellier), två–tre engelska (Chelsea, Manchester City och eventuellt även Arsenal) och minst ett spanskt (Barcelona) är bättre än bästa svenska i höst.

Och även om våra topplag tillfälligt kan klättra någon placering är trenden över längre tid inte speciellt positiv. Det är ju tyvärr inget som talar för att vi kommer att ta tillbaka förlorad mark. Tvärtom innebär ju trenden där alltfler storklubbar inom herrfotbollen satsar på damlag att våra klubblag kommer att tappa ytterligare mark för varje år som går. För knappt ens om våra svenska storklubbar på herrsidan skulle lägga halva sin budget på damlag hade det räckt för att mäta sig med huvuddelen av de nämnda klubbarna ovan.

Visst kommer fortfarande svenska lag att kunna gå både till både kvarts- och semifinal i Champions League i några år till. Men det kommer att krävas en hel del tur i lottningen för att det skall kunna inträffa.

Ett annat land som håller på att tappa mark i världstoppen är USA. Huruvida det är tillfälligt eller inte återstår att se. Men för tillfället har deras granne i norr, Kanada, en betydligt bättre utveckling.

De båda länderna möttes i en vänskapsmatch i Vancouver natten mot i dag, svensk tid. Det slutade 1–1. Jag såg tio minuter, och under den perioden upplevde jag det unga och intressanta Kanada som det bättre laget. Den bilden har jag även fått från de flesta som rapporterat om matchen på sociala medier.

Men utifrån det här klippet med höjdpunkter från Kanadas fotbollsförbund verkar det ju som att USA hade de flesta klara målchanserna:

Det är returmöte natten mot måndag, svensk tid.

Till Kina, där franske Bruno Bini har fått lämna jobbet som förbundskapten. Han ersätts av islänningen Siggi Eyjolfsson, som kommer att vara assisterad av legendariska Sun Wen.

Apropå tränarbyte blir det ju ett sådant i Göteborg. Stefan Rehn gör sin sista match på söndag, borta mot nedflyttningsklara Örebro. Det är ju högst väntat att Rehn inte blir kvar. Han har varit i Göteborg i fyra år och under den perioden har laget bara blivit sämre och sämre. De behöver få in någon som kan bygga upp laget igen.

Stefan Rehn

Den sista damallsvenska omgången på söndag är ju tyvärr inte speciellt intressant. Kamperna om de allra viktigaste placeringarna är ju redan avgjorda. Söndagens fokus riktas därför i första hand mot Kalmar och toppmötet i elitettan mellan IFK Kalmar och Assi. En hemmapoäng och IFK Kalmar spelar i damallsvenskan nästa år.

Barometern sänder matcher för inloggade. Man kan köpa ett dygns inloggning för 19 kronor genom att klicka på prenumeration på botten av Barometerns hemsida.

Skulle Kalmar förlora tar AIK den allsvenska platsen, under förutsättning att de vinner hemma mot nedflyttningshotade Holmalund. Elitettans slutomgång spelas 13.00 på söndag.

Damallsvenskans matcher startar 15.30. Huvudfrågan är vilket lag som blir trea och tar det lilla silvret, Eskilstuna eller Piteå. Eskilstuna avslutar hemma mot Vittsjö, medan Piteå skall till Stockholm och möta Djurgården. Faktum är att ju Djurgården kan gå förbi Piteå och sno bronsmedaljerna. Men då krävs att Djurgården vinner söndagens match med minst fyra måls marginal.

Kollar vi vad som händer internationellt under helgen är lördagen inte speciellt kul. Det är på söndagen det händer en del. Dock noteras speluppehåll i franska D1 Feminine. Gissar att det beror på att de vill ge sina representanter i Champions League bästa möjliga förutsättningar.

I engelska WSL är söndagens möte mellan trean Reading och serieledande Chelsea helgens höjdpunkt. Men det är ändå i tyska Frauen-Bundesliga som helgens internationella toppmatcher spelas. Där har vi toppmöten i form av Wolfsburg–Frankfurt och Turbine Potsdam–Bayern München. På DFB-tv sänds mötet mellan tabellsjuan SC Sand och serieledande Freiburg. Den matchen startar redan 11.00 på söndag.

 

Fördel LFC, men Rosengårds chanser regnade bort

Det var regn både i Prag och London i kväll. Medan Rosengårds chanser till kvartsfinalspel i princip regnade bort bör Linköping kunna fixa fortsatt spel efter nyår.

Jag har haft på de båda streamarna parallellt med att jag jobbat. Således har det knappast varit något koncentrerat tittande, och under LFC-matchen hade streamen dessutom en tendens att hacka.

Men av det jag såg gjorde LFC långt ifrån någon imponerande insats. Känslan var till och med att man började vara riktigt illa ute när Spartas amerikanska Kylie Strom satte 1–0 på frispark. Cajsa Andersson tog ett litet steg åt fel håll, och var sedan inte nära att kunna rädda den fina frisparken.

Det hann dock inte bli riktig panik i LFC-laget, för Lina Hurtig kvitterade i 54:e minuten fint framspelad av pigga Nicoline Sörensen.

Hurtig känns som LFC:s hopp nu på senhösten, när vårens skyttedrottning Marija Banusic har tappat stinget.

1–1 borta är ett rätt bra resultat, för det innebär att Sparta inte kan komma till Linköping Arena och bara försvara sig, utan tjeckiskorna måste göra mål för att kunna gå vidare. Det är fortsatt klar fördel LFC, som ju lär få spela på ett klart bättre underlag i returen. Fast sett till dagens match kan man inte helt räkna mot Sparta. De visade att de tänker ge Linköping en match.

Tyvärr känns inget av de båda svenska topplagen riktigt i form så här i säsongsavslutningen. Den bilden stärks av det faktum att Piteå har tagit flest damallsvenska poäng i höst.

Det är lätt att spekulera i hur vårens LFC och Rosengård hade stått sig mot kvällens motståndare, även om det bara blir spekulationer.

Klart är att höstens Rosengård var chanslöst mot Chelsea. Det var klar hemmadominans från start, och kommentatorn på Chelsea TV pratade om ”Rosengard chasing shadows”. Och visst kändes det så.

Trots många hemmachanser skulle det dröja till den 33:e minuten innan 1861 åskådare fick se Chelsea spräcka Zecira Musovic:s nolla.

Jag gillade Fran Kirby skarpt när kollade in England i EM. Jag gissar att Rosengårds backar inte var lika förtjusta i kväll. Kirby vände nämligen snyggt bort både Ali Riley och Glodis Perla Viggosdottir innan hon gav Chelsea ledningen.

1–0 i paus var rejält i underkant. Och faktum var att Rosengård hade två bollar bakom Hedvig Lindahl. Den första räddades av Crystal Dunn vid Chelseas vänsterstolpe, fast sannolikt hade bollen gått utanför. Det var i den första halvleken.

I den andra startade trots allt Malmölaget lovande, och hängde med bättre. Fast de hade behövt få kvitteringen i 50:e minuten, när Millie Bright kastade sig fram och agerade räddande ängel för hemmalaget. Den bollen hade definitivt gått i mål om den inte nickats undan.

I stället fick Chelsea retroaktiv utdelning. Ramona Bachmann sken med hela ansiktet efter att ha gjort 2–0-målet mot sin gamla klubb. Frispelad av Maria Thorisdottir och Ji So-Yun satte hon bollen otagbart vid sidan av Musovic.

I den 73:e minuten kom 3–0 genom Gilly Flaherty. Anita Asante misslyckades med att rensa bort en långboll från Magdalena Eriksson. Via Kirby studsade bollen turligt till Flaherty, som var helt ren framför målet.

Efter målet var Chelsea-TV:s kommentator snabb att konstatera att:

”Nu kan Chelsea börja koncentera sig på kvartsfinalen.”

Det var väl kanske lite tidigt, det går ju att vända 3–0-förluster på hemmaplan. Men utifrån dagens match finns det inte mycket som talar för skånsk representation i nästa års kvartsfinaler. Jag gav Rosengård 35 procents chans inför dubbelmötet. Procentsatsen är nu nere på ensiffrigt, jag skulle säga att den är under fem.

Tyvärr får vi vara väldigt glada om det blir ett svenskt lag i kvartsfinal den här gången.

I de andra matcherna blev det väntade resultat. Alltså klara segrar för Lyon, Wolfsburg, Barcelona och en knapp seger för Montpellier. I Barcelonas 6–0-seger borta mot litauiska Gintra fick vi se årets klart sjukaste miss från hemmalaget. Frågan är om ens Monty Python hade kunnat regissera det här:

Barcas Toni Duggan var mer effektiv när hon fick chansen en stund senare. Den engelska landslagsspelaren är lite av en expert på snygga avslutningar.

Det var svenskt i huvudrollerna när Montpellier vann med 3–2 borta mot Brescia. Stina Blackstenius nickade in kvitteringen till 1–1…

…och Linda Sembrant bockade in segermålet till 3–2, även om kommentatorn vill ge det till Sofia Jakobsson:

3–2 är ett bra bortaresultat, det innebär att Brescia måste göra minst två mål i Montpellier nästa vecka. Apropå Montpellier är här ett klipp med höjdpunkter från helgens franska toppmöte med PSG:

Allra sist bjuder jag på ett läckert futsalmål från Iran. Det här är rejäl överkurs: