Inlägget uppdaterat med Jenna Hellstroms avstängning.

Under söndagen är damallsvenskan tillbaka igen efter två veckors landslagsuppehåll. Det skall avverkas fyra omgångar till innan det blir OS-uppehåll. För övrigt har förbundskapten Peter Gerhardsson skjutit upp sin truppresentation med en vecka. Vi får vänta till den 29 juni innan vi får veta vilka spelare som åker med till Tokyo.

Det innebär också att de aktuella spelarna får två damallsvenska matcher på sig att visa toppform innan uttagningen. I den senaste damallsvenska omgången för två veckor sedan hette vinnarna Vittsjö, AIK och Djurgården. Och förlorarna var Växjö, Örebro och Eskilstuna. Övriga lag tog varsin poäng.

Personligen tillhörde jag också förlorarna. Jag lyckades nämligen inte se ett enda mål när det gjordes, utan fick se alla i efterhand. Det trots att jag var på plats på Valhalla och såg Häcken–Piteå, och trots att jag live såg 15–90 minuter av alla de andra matcherna på SportbladetPlay. Jag var helt enkelt rakt igenom på fel match.

Eller. Jag var på rätt matcher för att få se bra försvarsspel. Ett sådant börjar verkligen Piteå hitta. På Valhalla såg flera av det norrbottniska lagets spelare ut att gå på knäna efter 60 minuter. Men ett par byten fixade ny energi till laget, och Häcken hade väldigt svårt att komma till 100-procentiga målchanser. Så 0–0 var inte ologiskt, även om hemmalaget ägde spelet.

På sina tre senaste matcher har Piteå mött Rosengård, Djurgården och Häcken – och bara släppt in ett mål. Under söndagen kommer Piteås försvar att utsättas för ett nytt bra hållfasthetsprov. Då kommer nämligen Hammarby till LF Arena. Bajen har gjort 18 mål – flest av alla lag tillsammans med Rosengård.

I förra omgången blev det en poäng vardera för de fem bäst placerade lagen. Det innebär att utbrytarna Rosengård fortfarande har fem poäng ner till jagande Häcken, som i sin tur har fyra poäng ner till lagen i huvudklungan.

I botten växte avståndet uppåt för Växjö. Det är nu fyra poäng upp till Djurgården. Just Djurgården kommer till Småland i söndagens första match. En tidig ödesmatch för Växjö DFF.

Noterbart för övrigt att Växjö hållit ihop försvaret bra. Lag har exempelvis släppt in två mål färre än femteplacerade Hammarby. Växjös problem ligger ju i målskyttet. Bara två gjorda mål på åtta matcher är riktigt svagt.

Under söndagen spelar även Häcken–AIK och Kif Örebro–Kristianstad. Matchen i Göteborg skall ju egentligen bara kunna sluta med hemmaseger. Men AIK är lurigt – och extremt ojämnt. Deras resultat i de fem senaste matcherna spretar rejält:

Hammarby (h) 2–2
Vittsjö (b) 0–4
Kristianstad (b) 1–1
Rosengård (h) 0–7
Kif Örebro (h) 2–0

Varannan match har alltså varit en storförlust, varannan har varit fina skalper. Illavarslande för AIK är ju att det är dags för en storförlust, om trenden skall hålla i sig.

Söndagens sista match är Örebro–Kristianstad. Örebro är lite som AIK, väldigt ojämnt. Efter sju poäng på matcherna mot Eskilstuna, Piteå och Växjö blev laget både mål- och poänglöst på matcherna mot Häcken och AIK. Så Örebro tyckte nog att uppehållet kom lägligt.

Där fick laget lite tid att jobba på hur man skall spela utan Jenna Hellstrom. Kanadensiskans avstängning för utvisningen mot Häcken blev ju nämligen hela fem matcher lång. En match får man ju automatiskt vid rött kort, hon fick även en match för att hon tidigare i matchen dragit på sig sin tredje varning för säsongen.

Dessutom dömde disciplinnämnden henne till ytterligare tre matcher. Enligt den länkade artikeln i Aftonbladet fick hon extra lång avstängning för att hon på väg av planen sa att domaren var den sämsta hon haft. Stämmer det tycker jag att disciplinnämnden har tagit ett galet beslut. Ett beslut där inte straffet står i proportion till förseelsen. Jag tycker att avstängningen är minst en match för lång.

Hur som helst innebär det att Örebro inte har tillgång till Hellstrom förrän efter OS. Därmed tappar man en mycket viktig del av sin offensiv. Har man någon plan B här? Hursom helst kom alltså uppehållet lägligt för Kif.

Det är lite mer oklart om Kristianstad ville ha ett uppehåll. Spelmässigt var man ju på uppgång, man kunde mycket väl ha vunnit 0–0-matchen mot Rosengård innan uppehållet. Men totalt sett har man tre kryss och en förlust på de fyra senaste omgångarna. Bara tre poäng under en period där både Rosengård och Häcken tagit tio – det kan visa sig vara en väldigt kostsam period för KDFF.

Omgången avslutas med två matcher på måndagskvällen. Två matcher med lite derbykaraktär, Rosengård–Vittsjö och Eskilstuna–Linköping. Matcher där Rosengård och Linköping får räknas som ganska klara favoriter.

Vittsjö har i och för sig börjat få upp farten, och har åtta poäng på de fyra senaste omgångarna. Men Malmö IP är inte Vittsjös favoritarena. Där har Vittsjö aldrig vunnit någon tävlingsmatch. Noterbart är att Michelle De Jongh är tillbaka i träning efter sin utlåning till franska Fleury. Jag vet inte om hon är spelklar ännu, eller om hon måste vänta in att transferfönstret öppnar.

I Rosengård finns det flyttrykten om en hel hög spelare. Hanna Bennison, Nathalie Björn och Anna Anvegård har placerats i flera engelska och tyska klubbar. För Rosengårds ambitioner att nå Champions League vore det förödande att tappa den trion. Det blir nämligen varken lätt eller billigt att ersätta dem. Spelare av den kalibern är numera en bristvara på transfermarknaden.

Slutligen Eskilstuna–Linköping. Eskilstuna är återigen en jättebesvikelse. Laget saknar ett eget spel, och även där finns det transferrykten kring nyckelspelare. Känslan är ju exempelvis att Loreta Kullashi skulle må bra av ett miljöombyte. Hon har inte nått den nivån man hoppats och trott i år. Jag trodde i fjol att hon skulle vara aktuell för OS-truppen. Men den är hon ju tyvärr inte ens nära.

Linköping är väldigt svårbedömt. Man ligger trea, vilket är ett bra resultat för laget. Men man har färre poäng, färre gjorda mål och fler insläppta än man hade efter åtta omgångar i fjol. Då hade man 12–8 och 16 poäng. Nu har man 11–9 och 13 poäng.

Andres Jeglertz gäng har kvar Eskilstuna, Örebro och Djurgården innan serien vänder. I fjol hade man 19 poäng och målskillnaden 16–19 efter halva serien. Det tycker jag att man bör kunna överträffa i år.

Det blev 0–0 mellan Sverige och Australien i Kalmar i en match med få 100-procentiga målchanser. Det roligaste för oss som var på plats var hyllningarna av Caroline Seger före och efter matchen.

Förhoppningsvis fick ni som tittade på matchen på också ta del av de hyllningarna. För själva matchen var ju faktiskt inte speciellt rolig.

Matchen var ju sista chansen för flera spelare. Emma Berglund prisades som matchens lirare, men jag tror ändå inte att hon stärkte sina OS-aktier. Däremot kan Julia Roddar har fixat en flygbiljett till Japan i juli. Jag tyckte att Roddar gjorde en riktigt bra match som vänsterback, något som måste ha stärkt hennes chanser rejält.

För spelare som är användbara på flera positioner är ju extra nyttiga i en OS-trupp, där det bara är plats för 18 spelare. Nu har Sverige ansökt om att reglerna skall ändras så att man får spela med 22 spelare, men ännu så länge är det 18+4 som gäller. Och en av dem kan bli Roddar.

En annan spelare som har stärkt sin position under den här samlingen är Johanna Rytting Kaneryd. Offensivt var hon matchens lirare, för det var hon som stod för det sportsliga publikfrieri som vi fick ta del av på Guldfågeln Arena. Dock fick hon inte till avsluten, eller de sista passningarna. Det talar emot henne i sista gallringen. Men som sagt, Rytting Kaneryd borde ändå flyttat fram sin position.

Apropå positioner så hade jag inte så många rätt när det gällde positioner i mina laguppställningar inför avspark. När matchen väl började spelade Australien ett ganska utpräglat 3–4–3, medan Sverige körde ett mellanting mellan 4–1–4–1 och 4–1–3–2.

Sverige: Jennifer Falk – Amanda Ilestedt, Emma Berglund (Nathalie Björn, 46), Magdalena Eriksson, Julia Roddar – Caroline Seger (kapten – Filippa Curmark, 63) – Johanna Rytting Kaneryd (Sofia Jakobsson, 86), Filippa Angeldahl, Kosovare Asllani, Madelen Janogy (Fridolina Rolfö, 63) – Rebecka Blomqvist (Stina Blackstenius, 63).

Australien: Teagan Micah – Ellie Carpenter, Clare Polkinhorne, Steph Catley (Courtney Nevin, 64) – Hayley Raso, Emily van Egmond, Kyra Cooney-Cross, Tameka Yallop (Alanna Kennedy, 46) – Kyah Simon (Mary Fowler, 64), Sam Kerr (Laura Brock, 74) och Emily Gielnik (Aivi Luik, 88).

För Australien och förbundskapten Tony Gustavsson måste det har varit skönt att äntligen få med sig ett hyfsat resultat. Gustavssons tre första landskamper på jobbet har ju varit långt ifrån kul, rent resultatmässigt. I dag såg jag en del spännande saker i The Matildas spel. Men mer om det senare, när jag sett om den här matchen. Nu är det godnatt ifrån Kalmar för idag…

Sitter på Guldfågeln Arena i Kalmar för att kolla in kvällens landskamp mot Australien (avspark 18.45 på TV12 och Cmore Live), den match där Caroline Seger tar över som den spelare i Europa som gjort flest landskamper.

Just klev de tre svenska målvakterna ut på gräset här framför. Av dem är det Jennifer Falk som fått förtroendet från start i dag. I övrigt tippar jag på att uppställningen är:

Falk – Amanda Ilestedt, Emma Berglund, Magdalena Eriksson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Caroline Seger (kapten), Julia Roddar – Kosovare Asllani – Madelen Janogy, Rebecka Blomqvist.

Det är alltså rätt många ordinarie spelare på bänken. Gissningsvis vill trots allt inte Peter Gerhardsson låta Australien testa att möta ett ordinarie Sverige inför mötet i OS om drygt en månad.

Australien har bara en mittback bland sina elva startspelare. Däremot har de fyra forwards. Det lär alltså bli ett väldigt offensivt balanserat bortalag. Jag gissar att de kommer att spela så här: Teagan Micah – Ellie Carpenter, Clare Polkinhorne, Stephanie Catley, Hayley Raso – Kyah Simon, Emily van Egmond, Tameka Yallop, Kyra Cooney-Cross – Emily Gielnik och Sam Kerr.

Uppdatering: Under uppvärmningen ser det mer ut som att Australien kommer att köra ett slags 3–3–1–3 enligt: Micah – Carpenter, Polkinhorne, Catley – Raso, van Egmond, Yallop – Simon – Cooney-Cross, Gielnik, Kerr.

Australien har inlett svagt under Tony Gustavssons ledning. Senast mötte man Danmark och förlorade med 3–2 (3–0), bland annat efter att målvakten Mackenzie Arnold haft en dålig dag. Då kom båda Australiens mål i slutminuterna.

I går var det landskamp i Kalmar. Jag hade egen träning när den spelades, men lyckades med konststycket att avskärma mig så mycket att jag kunde se matchen i efterhand utan att veta hur den slutade.

Efter sju minuter gjorde jag en anteckning om att Norge har ett fantastiskt innermittfält med Vilde Bøe Risa, Ingrid Syrstad Engen och Frida Leonhardsen Maanum. Då hade de två förstnämnda spelat loss den tredje flera gånger, och Maanum hade satt fram utmärkta instick till forwards.

Problemet för Martin Sjögren och hans Norge var att det aldrig blev bättre än så. De tre centrala mittfältarna var alldeles för ensamma för att norskorna skulle kunna skaka Sverige. Avsaknaden av spelare som Maren Mjelde, Caroline Graham Hansen och Guro Reiten var för stor.

Känslan är ju även att saknaden av Ada Hegerberg har blivit betydligt större sedan Isabell Herlovsen lade av. I går hade Norge ingen forward som höll tillräckligt hög klass för att hota Sverige. Dock är det ju inget som talar för att Hegerberg skall ångra sig och komma tillbaka till det norska landslaget, så henne skall vi nog räkna bort när vi pratar landslagsfotboll.

Det blev till slut en svensk 1–0-seger som var så säker som en 1–0-seger kan vara. Jag hade 8–1 i klara målchanser i svensk favör. Den norska chansen hade Carina Sævik på övertid. Skulle man lägga på halvchanser skulle den svenska överlägsenheten bli än tydligare.

Peter Gerhardsson valde att spela med trebackslinje, och ett spelsystem som jag närmast skulle kalla ett högervridet 3–4–1–2. Högervridet eftersom ingen av de fyra mest offensiva spelarna: Hanna Bennison, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius utgick från vänsterkanten.

Bennison låg till höger på centralt mittfält, Asllani och Blackstenius utgick från centrala positioner, medan Jakobsson hela tiden föll ut på högerkanten.

Följaktligen var det till höger som Sverige hade huvuddelen av sitt anfallsspel. Det blir intressant att se om det här är en modell som kommer att användas som grundspel i OS, eller om det var ett test.

Lite oroväckande var att Jonna Andersson klev av med skadekänning. Jag har inte sett någon rapport om vad det var hon drabbades av. På tv-bilderna såg hon bekymrad ut.

Defensivt klarade sig alltså Sverige utmärkt. Det är dock svårt att bedöma om det berodde på svensk styrka eller norsk svaghet. Känslan är ju att vårt försvarsspel kommer att ställas på betydligt svårare prov på tisdag, när Australien kommer till Kalmar.

Det är ju för övrigt en otroligt intressant match eftersom vi även kommer att möta Australien i andra gruppomgången i OS. Normalt brukar man ju undvika att möta sina kommande motståndare inför ett mästerskap. Men jag hörde att Tony Gustavsson sagt vid en presskonferens att dels har lagen väldigt god koll på varandra. Dels möts man först i den andra matchen, vilket gör att de överraskningsmoment man kan ha in i en turnering då är borta. Jag tycker nog att det låter klokt. Det viktigaste nu är ju ändå att få riktigt bra motstånd.

Hur bra motstånd Norge var är alltså oklart. Klart är däremot att Kosovare Asllani var lysande i matchen – tveklöst planens drottning. Hon var inblandad i mer än hälften av de åtta högkaratiga svenska målchanserna, och assisterade till målet.

Det var Stina Blackstenius som satte dit bollen. Även hon såg riktigt bra ut – bättre än på väldigt länge i landslaget. Målet kom efter att hon gjort en smart och vältajmad löpning. De orden har jag inte använt ofta kring Blackstenius löpningar de senaste åren. Men i går hade hon flera löpningar som var både smarta och vältajmade. Kul att hon börjar se ut som den världsklassforward som man hoppades att hon skulle bli för fem–sex år sedan.

Jag hade nog hoppats på lite bättre kvalitet från högerkanten med Olivia Schough och Sofia Jakobsson. De hade stora uppgifter i offensiven, men skapade inte så mycket som man tycker att de borde. Jag tyckte däremot att Bennison såg lovande ut. Hon har inte fått så mycket speltid i Rosengård under våren, men kändes inte speciellt ringrostig.

Slutligen några ord om Caroline Seger, som under torsdagen tangerade det Europarekord i antal landskamper som tidigare hölls av Therese Sjögran och Birgit Prinz. Jag tycker att Seger såg riktigt vass ut.

Tidigare har jag ansett att Seger gjort mest nytta i defensiven. Offensivt har hon varit bra på att lugna ner tempot och hålla bollen inom laget. Däremot har hon ofta varit en bromskloss i det mer direkta anfallsspelet, eftersom hon oftast sökt passningar bakåt eller i sidled.

Jag har noterat att hon har ökat andelen offensiva passningar i Rosengård den här våren. Nu tog hon med sig det till landslaget, och var väldigt ofta den som hittade in till Asllani med bollen. Seger har sådan skicklighet i passningsspelet att jag länge tyckt att hon borde kunnat servera de offensiva spelarna betydligt fler bollar än hon gjort. Men i går gillade jag alltså verkligen vad jag såg av vår mittfältsveteran.

Sveriges lag: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Nathalie Björn (Emma Kullberg, 78), Magdalena Eriksson – Olivia Schough (Johanna Rytting Kaneryd, 78), Hanna Bennison (Filippa Angeldahl, 69), Caroline Seger, Jonna Andersson (Hanna Glas, 68) – Kosovare Asllani (Madelen Janogy, 78) – Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius (Mimmi Larsson, 86).
Mål: 1–0 Blackstenius (Asllani) efter 65.35.

Vi är framme vid den sista stora internationella ligahelgen säsongen 2020/21. Redan i kväll får vi veta om PSG vinner den franska ligan. Man har en poängs försprång och möter Dijon i sista omgången. Om inte nerverna fäller Parisklubben kommer PSG att vinna både matchen och guldet. 20.40 börjar sändningen på Viaplay, och fem minuter senare är det avspark.

PSG klarade ju 0–0 mot Lyon i den tidiga seriefinalen i söndags. Där tog PSG ett jättesteg mot klubbens första titel på damsidan. Ett jättesteg. Och från vad jag såg var det återigen rättvist. Lyon och PSG har mötts i sex tävlingsmatcher det senaste året. Alla matcher har varit hyperjämna, Och i de fyra senaste har jag upplevt Paris som det bättre laget. Jag tycker således att det är rimligt att PSG säkrar guldet i kväll.

På söndag 14.00 avgörs tyska Frauen-Bundesliga. Där är det också upplagt för tronskifte. Bayern München leder med två poängs marginal till Wolfsburg, och Bayern tar emot Frankfurt i sista omgången.

Just Wolfsburg och Frankfurt möttes i cupfinal förra helgen. Där vann Wolfsburg efter förlängning. Ewa Pajor avgjorde i minut 118. Faktum är att Wolfsburg inte förlorat en match i tyska cupen sedan den 16 november 2013. Årets seger var den sjunde raka.

I ligan är det däremot alltså fördel Bayern inför söndagens slutomgång.

Utöver avslutningsomgångarna i Frankrike och Tyskland har vi förstås även en damallsvensk omgång den här helgen. Den inleds redan 18.30 med intressanta Skånederbyt Kristianstad–Rosengård. I dag har vi även en annan spännande match mellan lag som aspirerar på medaljer. 19.00 är det avspark i Linköping i mötet LFC–Hammarby.

Under lördagen spelas tre matcher enligt följande:
14.00: Vittsjö–Växjö
15.00: Djurgården–Eskilstuna United
16.00: AIK–Kif Örebro

Sedan avslutas omgången med matchen Häcken–Piteå klockan 15.00 på nationaldagen.

I dag 14.00 presenterade Peter Gerhardsson de spelare som skall möta Norge och Australien under nästa landslagsfönster. Jag kollade efter länk till presskonferensen, men hittade ingen sådan. Det verkar som att varken förbundet självt eller någon tv-kanal tyckte att det var värt att sända den näst sista trupputtagningen innan OS.

Således har jag inte hört vad som har sagts. Däremot noterar jag att följande 25 spelare är uttagna:

Målvakter (3): Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zecira Musovic.
Backar (7): Jonna Andersson, Emma Berglund, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Amanda Ilestedt och Emma Kullberg.
Mittfältare (9): Filippa Angeldahl, Hanna Bennison, Filippa Curmark, Madelen Janogy, Julia Roddar, Johanna Rytting Kaneryd, Olivia Schough, Caroline Seger och Julia Zigiotti Olme.
Forwards (6): Kosovare Asllani, Stina Blackstenius, Rebecka Blomqvist, Lina Hurtig, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.

Det är flera förändringar sedan aprilsamlingen, flera av dem framtvingade. De som var med då, men som saknas nu är Emma Holmgren, Jessica Wik, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Josefine Rybrink.

Allt talar ju för att de 18 ordinarie OS-spelarna, samt de fyra som är reserver på plats, finns med bland de här 25. Eller för att vända på det, det är tre av den här 25 som kommer att få nobben när den slutliga OS-truppen presenteras den 22 juni.

Genom att bara ta ut tre målvakter visar Gerhardsson tydligt vilka tre han tänker satsa på. Bland backarna känns fem spelare givna bland de 22. Det lär bli en Emma (Berglund eller Kullberg) som lämnas hemma när OS-truppen presenteras.

Det bör bli 13 platser för mittfältare och forwards. Det känns som att Blomqvist sitter lösast bland forwards. Men känslan är att alla sex kan komma med, och att Gerhardsson i stället stryker två mittfältare.

På mittfältet är Julia Roddar tillbaka efter att ha varit utanför landslaget ett tag. Hon borde således vara den som sitter allra lösast. Dock kan hon dubblera som back, vilket gör att jag inte tar för givet att hon är en av dem som får kliva av om tre veckor. Det skulle kunna bli en eller två Häckenspelare med dubbla efternamn också, alltså Rytting Kaneryd och/eller Zigiotti Olme. Eller så kan det bli Hanna Bennison.

De här spelarna som är i riskzonen har nu tre veckor på sig att övertyga Gerhardsson om sin förträfflighet. Under den kommande samlingen väntar två matcher i Kalmar, mot Norge den 10 juni och mot Australien den 15 juni.

Australien har för övrigt också presenterat sin trupp i dag. Den ser ut så här:

Det var en riktigt tråkig match på Bravida Arena förra helgen. Först visade det sig att Pauline Hammarlund blev korsbandsskadad. Och nu kommer även bekräftelsen på att Halimatu Ayinde drog på sig samma typ av skada.

Otroligt tråkigt att två stora, damallsvenska profiler försvann ur årets seriespel i samma halvlek. Det sägs ju finnas en mental påverkan på korsbandsskador, som gör att de ofta kommer ganska tätt. Även om det här är två extremt täta skador kan ju dock knappast Ayinde ha märkt att Hammarlund vred sitt knä i början av matchen. Så det lär vara någon annan typ av tråkiga omständigheter som slagit till.

I Ayindes fall hade man ju tyvärr känslan av att det var korsbandet redan när skadan inträffade. Det såg inte bra ut, och det var alltså inte bra. Utöver avslitet korsband har nigerianskan en skada på menisken. Otroligt tråkigt för henne, och för Eskilstuna.

Det blir ju nämligen inte lätt att hitta en ersättare som håller samma höga nivå som Ayinde. Apropå ersättare så meddelade Häcken via GP i helgen att man är ute och jagar ersättare till Hammarlund. Inte heller där lär det bli lätt att hitta en jämbördig spelare. Utbudet är tunt, och det är många klubbar som slåss om toppspelarna.

Inlägget uppdaterat med länk till den tyska cupfinalen

Vi har kommit en match in i den sjunde omgången av damallsvenskan. Omgången inleddes med en mållös tillställning mellan Växjö och Linköping.

Det är väl ett rätt logiskt resultat sett till hur lagen skött sig så här långt. Båda har sin styrka i defensiven, medan de har förtvivlat svårt att göra mål.

Värst är det förstås för Växjö, som bara gjort två mål på sju omgångar. Nu kom andra poängen, vilket förstås är viktigt på väldigt många sätt för småländskorna. Men samtidigt som andra poängen tickade in så ökade skadelistan i omfång. Framför allt finns det numera lite för många offensiva spelare på den där listan. I dag kom inte Emmi Alanen till spel, och Signe Holt Andersen tvingades kliva av. Oroväckande.

Linköping har med dagens poäng totalt samlat in tolv. Med tanke på att man mött alla andra topptippade lag är det ju fullt godkänt. Samtidigt kan noteras att LFC hade 16 poäng efter sju omgångar i fjol.

Och oroväckade för LFC är att laget för tillfället känns rätt uddlöst. Det här var andra 0–0-matchen i rad. Det var även andra matchen i rad där man inte direkt radade upp målchanser. Tvärtom hade Växjö i princip lika många. Lagen hade exempelvis varsin ramträff. Och man hade varsitt kanonskott som täcktes just framför målvakten.

Jag såg inte hela matchen koncentrerat. Men av det jag såg var 0–0 både logiskt och rättvist. I LFC är det oroväckande att det bara verkar vara Frida Maanum och i viss mån Cornelia Kapocs som besitter tillräcklig kreativitet för att skapa målchanser. Framför allt är det oroväckande att övriga spelare inte har kapacitet att sätta upp Maanum och Kapocs i rättvända lägen mer än enstaka gånger.

I övrigt i omgången har vi under lördagen AIK–Rosengård och Hammarby–Kristianstad. Och på söndag Eskilstuna–Vittsjö, Piteå–Djurgården och Kif Örebro–Häcken. Det är flera så kallade sexpoängsmatcher. Framför allt är ju söndagens matcher hyperintressanta. I alla de tre matcherna är det max tre poängs skillnad mellan lagen inför avspark.

Framför allt känns ju bottenmötet Piteå–Djurgården väldigt spännande.

På söndag spelas också en hyperintressant match i Frankrike. 21.00 sänder Viaplay den match som sannolikt avgör D1 Feminine, Lyon–PSG. Det är ju PSG som varit bäst i Frankrike i vinter, och som är förtjänt av att vinna sin första ligatitel någonsin. Men om Lyon vinner på söndagskvällen talar allt för att storklubben tar ytterligare en serieseger.

En halvtimme tidigare (söndag 20.30) är det avspark i den italienska cupfinalen mellan Milan och Marija Banusics Roma. Den matchen visas på Viasat Sport Premium och Viaplay.

Söndag 16.00 är det även tysk cupfinal. Eintracht Frankfurt och Wolfsburg drabbar samman i Köln. Vad jag kan se sänds inte den matchen på svensk tv. Däremot skall tyska förbundet sända på Youtube för tittare som inte befinner sig i Tyskland, Schweiz eller Österrike. Länk här nedan:

Nilla Fischer har tackat nej till OS. Hon och hennes fru skall få sitt andra barn i juli, vilket gör att mittbacken har meddelat Peter Gerhardsson att hon inte är tillgänglig för spel.

Kul för Fischer med utökad familj, men inte bra för Gerhardsson och vårt OS-lag. På kort tid har både Linda Sembrant och Fischer försvunnit ur diskussionen. Det handlar om otroligt värdefull rutin i form av totalt 311 landskamper och en oersättligt stor mängd stora internationella slutspelsmatcher.

I en kommentar säger Gerhardsson:

”Jag har haft en bra dialog med Nilla i frågan och haft kännedom om situationen. Jag har en stor förståelse för Nilla och hennes beslut och stöttar det fullt ut. Vi har gemensamt pratat om att efter OS ha en ny kontakt med varandra för att prata vidare om framtiden i landslaget.”

Det här återbudet öppnar för Amanda Ilestedt som komplement till Magdalena Eriksson i Gerhardssons startelva. Det öppnar också dörren till truppen för spelare som Emma Kullberg, Emma Berglund och Josefine Rybrink.

Jag gissar att Gerhardsson vill ha fyra spelare som kan spela mittback i den 18 spelare stora grundtruppen. Utöver Eriksson och Ilestedt känns Nathalie Björn given i truppen. Hon har ju i första hand varit mittfältare i landslaget, men spelar mittback i Rosengård. Den typen av spelare som behärskar flera positioner är otroligt värdefulla när man inte kan ta med två spelare per position. Men utöver de tre givna finns det alltså sannolikt en plats öppen för Kullberg, Berglund eller Rybrink.

I dag har Storbritanniens norska förbundskapten Hege Riise presenterat sin trupp till de olympiska spel som vi väl fortfarande tror kommer att bli av i sommar.

Det är en trupp som är byggd kring Manchester City. Elva av de 18 spelarna har City som klubbadress. Det är även en trupp som är byggd kring Englands landslag. Det är på mittfältet andra brittiska landslag har fått plats i form av skotska duon Kim Little och Caroline Weir samt walesiska Sophie Ingle.

Truppen i sin helhet:
Målvakter:
Karen Bardsley (OL Reign, USA), Ellie Roebuck (Manchester City)

Backar:
Millie Bright (Chelsea), Lucy Bronze (Manchester City), Rachel Daly (Houston Dash, USA), Steph Houghton (Manchester City), Demi Stokes (Manchester City) och Leah Williamson (Arsenal).

Mittfältare:
Sophie Ingle (Chelsea), Kim Little (Manchester City), Jill Scott (Manchester City), Keira Walsh (Manchester City), Caroline Weir (Manchester City).

Forwards:
Lauren Hemp (Manchester City), Fran Kirby (Chelsea), Nikita Parris (Olympique Lyonnais, Frankrike), Georgia Stanway (Manchester City, Ellen White (Manchester City).

Reserver på plats:
Målvakt: Sandy MacIver (Everton)
Backar: Lotte Wubben-Moy (Arsenal) och Niamh Charles (Chelsea)
Forward: Ella Toone (Manchester United)

Riise har valt bort engelska spelare som Carly Telford, Alex Greenwood, Jordan Nobbs, Beth Mead och Beth England, skotska Erin Cuthbert och walesiska Jess Fishlock. Hon har också tvingats välja bort Chloe Kelly, som ju olyckligt drog korsbandet tidigare i maj. Kelly var en av de bästa spelarna i WSL den nyss avslutade säsongen, så det är ett stort avbräck för Team GB.

Tittar vi på de uttagna spelarna är jag väl lite förvånad över att Niamh Charles finns med som reserv. I Champions Leaguefinalen tyckte jag nog att det avslöjades att hon både hade problem i offensiven och defensiven när hon ställdes mot internationellt toppmotstånd. Och sådant väntar ju i OS.

Turneringen startar den 21 juli. Team GB har lottats i grupp E, där de i tur och ordning möter Chile, Japan och Kanada.

Idag kom det tråkiga, och faktiskt oväntade beskedet att Pauline Hammarlund är korsbandsskadad.

Jag var ju på plats på matchen där det hände, mot Eskilstuna i lördags. Men jag såg inte den oturliga situationen. Och när hon gick av efter 41 minuter var inte ens korsbandsskada något av de alternativ man tänkte på.

Visst sa Mats Gren på presskonferensen att hon hade fått en vridning i knät. Men han sa också att bytet var en säkerhetsåtgärd, så att det var så här illa, det kom som en chock tidigare idag.

Framför allt är det förstås otroligt tråkigt för Hammarlund själv att tvingas tillbringa resten av säsongen på läktaren – om man nu får det. Men det är även väldigt negativt för Häcken, som nu bara har en meriterad forward i truppen. Det är i och för sig formstarka Stina Blackstenius. Men känslan är ändå att det här innebär att tränare Gren måste göra om något i sitt lags spelsätt.

På plats på Bravida upplevde jag att den skada som Halimatu Ayinde drabbades av var mycket värre. Där har jag inte sett någon diagnos. Men jag håller båda tummarna för att det bara blev en allvarlig knäskada i lördags.

Söndagen den 23 maj 2021 blev en väldigt bra dag för FC Rosengård. Man sjätte raka segern samtidigt som de två andra matcherna slutade oavgjort. Därmed växer avståndet till de jagande lagen.

Det har bara gått sex omgångar, och även om man redan leder med fem poängs marginal är det för tidigt att dra några mer långtgående slutsatser. Man minns ju att Rosengård hade ett guldgrepp efter 15 omgångar i fjol. Då ledde man med tre poäng och 13 mål, alltså i princip 3,5 poäng. Sedan föll som bekant Malmölaget mycket oväntat ihop.

Efter 15 omgångar i fjol var jag säker på att guldet skulle hamna hos Rosengård. Nu nöjer jag mig med att konstatera att laget har skaffat sig ett väldigt bra utgångsläge. Sex raka segrar imponerar. Det gör även målskillnaden 11–1. Framför allt imponerar förstås att man hittills bara släppt in ett mål. Stephanie Labbé har således redan hållit fem nollor.

Elva mål framåt är inte lika imponerande. Här har ju faktiskt Hammarby lyckats bättre – nykomlingen har gjort tolv mål hittills. I fjol hade Rosengård 15 poäng och målskillnaden 15–2 efter sex omgångar. Även om jag inte närstuderat alla Rosengårds matcher har jag känslan av att laget gör betydligt jämnare prestationer i år.

I fjol vann man antingen stort, eller så blev det jämna matcher där man ofta tappade poäng. I år har man redan vunnit tre matcher med 1–0, vilket är en stor styrka.

I dag var en sådan där dag där man hade svårt att få hål på motståndarnas storspelande målvakt. Guro Pettersson räddade bland annat en straff från Jelena Cankovic. I höstas hade den här matchen definitivt kunnat sluta med ett kryss. Nu blev det 1–0 efter att Caroline Seger styrt in segermålet efter hörna.

Bra dag för Rosengård alltså. Däremot en riktigt usel helg för Svenska fotbollförbundets hemsida. Som bekant har den där hemsidan bara blivit sämre och sämre.

Som jag skrivit tidigare hoppas jag att förbundsledningen har köpt in någon riktigt billig skit. För det vore skandal om man betalat för den här nya sidan. När man bytte hemsida hade den gamla börjat växa fram till att bli en riktigt bra informationskällla.

Den nya har ett snyggare utseende, men under ytan är det tyvärr innehållslöst. I helgen har skiten rasat ihop. Att sidans bästa funktion, livescore, strular är tyvärr vardag. Den här helgen har både livescore och all resultatservice legat nere. I skrivande stund är sidan för damallsvenskan helt tom. Där finns varken spelschema, resultat eller tabell. På sidan för herrallsvenskan ligger tabellen uppe. I övrigt är även den sidan tom.

I dagens på förhand mest spännande match blev det tomt i målprotokollet. Linköping förde spelet och vann hörnorna med 9–0. Men Vittsjö hade lika många avslut, och lika bra målchanser. Bland annat gjorde Cajsa Andersson en superräddning i den 15:e minuten på en nick från Emily Gielnik. Linköpings bästa chans var ett ribbskott från Olga Ahtinen. Oavgjort var således inte ologiskt, även om hemmalaget var lite närmare segern.

På förhand kallade jag det för en tidig måstematch för Vittsjö. Då räknade jag med att Kristianstad skulle vinna mot AIK. Men med kryss i båda de matcherna kan Vittsjö trots allt vara rätt nöjt med den här söndagen. Det är trots allt bara fyra poäng upp till Champions Leagueplats.

Tittar vi på tabellen börjar den spricka i tre delar. FC Rosengård är just nu ensamt i guldstriden. Sedan finns sex lag inom fem poäng i kampen om övriga medaljer. I botten är det fem lag mellan ett och sex poäng.

Bland bottenlagen kan jag tänka mig att Eskilstuna lyfter upp i gruppen ovanför. United har trots allt mött fem av de sex lagen på övre halvan. Man borde kunna få bättre utdelning i poäng när man nu skall möta lagen på undre halvan.

Dagens skräll var alltså att AIK tog poäng i Kristianstad. AIK fortsätter sno åt sig poäng i matcher där man är både spel- och chansmässigt underlägsna. I dag hade Solnalaget egentligen bara en riktigt målchans. Det var när Rosa Kafaji snodde bollen från Eveliina Summanen och satte upp ett jättefint kvitteringsmål. Kafaji, Honoka Hayashi och Nora Rönnfors samspelade snyggt så att den sistnämnda till slut kunde slå bollen i mål.

Kristianstad gjorde ingen stor match. Men framför allt under sista 20 minuterna skapade man ändå så mycket att det borde ha räckt till seger. Amanda Edgren var riktigt het. Hon gjorde KDFF:s mål och kunde ha gjort ett par till. Dessutom stod hon för något som skulle kunna vara årets mottagning när hon klackade sig fri efter 60.58. Det var riktigt fotbollsgodis.

Utöver Edgren var Emma Petrovic framträdande i Kristianstads offensiv. Den 18-åriga Helsingborgstjejen har spännande kvaliteter och det känns som att hon skulle kunna bli en av årets sensationer i damallsvenskan. Tyvärr har hon valt att spela sin landslagsfotboll för Serbien, så hon kommer aldrig att bli aktuell för det svenska landslaget.

Det har även hänt en del utanför Sveriges gränser i helgen. I Tyskland blev Fridolina Rolfö målskytt när Wolfsburg vann med 3–2 borta mot Eintracht Frankfurt. Rolfö byttes ut i 79:e minuten. Samtidigt kom Rebecka Blomqvist in. Trots segern försämrades Wolfsburgs chanser att vinna guldet.

Samtidigt vann nämligen Bayern München med 4–0 borta mot Leverkusen. Det innebär att Bayern leder med två poäng och 23 mål inför slutomgången. Den spelas på söndag 14.00, då har båda guldkandidaterna hemmamatcher. Bayern tar emot just Frankfurt, medan Wolfsburg ställs mot Werder Bremen.

I dagens match startade Hanna Glas för Bayern. Hon byttes ut mot Amanda Ilestedt i 88:e minuten. Tidigare i veckan har Uefa korat Glas mål mot Chelsea som det snyggaste målet i Champions League. Jättekul för Glas förstås, och målet är verkligen fint. Men personligen hade jag nog ändå lagt min röst på Glas klubbkompis Sarah Zadrazil, och hennes bomb i returmötet mot Chelsea i London.

Här är ett klipp med de mål Uefa rankade som de snyggaste:

En omgång kvar i Tyskland alltså. Samma sak gäller i den franska ligan, med ett undantag. Det uppskjutna toppmötet mellan PSG och Lyon återstår också. Tyvärr kommer den att spelas innan slutomgången. Trots det känns det helt rätt att kalla det för en seriefinal.

På söndag 21.00 smäller det i Lyon. Då skall nya Lyonmanagern Sonia Bompastor försöka leda det forna storlagets gyllene generation till en sista ligatitel. Efter säsongen kommer Lyons lag att splittras och byggas om. Bland annat sticker Eugénie Le Sommer till USA för ett halvårs lån i OL Reign. Och Saki Kumagai lämnar för Tyskland och Bayern München.

Många spelare ryktas vara aktuella för ”Det nya Lyon”. Bland dem som skall vara aktuella finns Fridolina Rolfö. Det vore väl kul med svenskt i de franska topplagen igen? Inför söndagens toppmöte leder för övrigt PSG den franska ligan med en marginal av en poäng och tolv mål.

I dag har för övrigt ligan i Italien spelats färdigt. Det var klart sedan länge att Juventus skulle ta hem titeln. I dag ordnade Turinklubben så att det blev en perfekt ligasäsong. Man vann nämligen dagens avslutningsmatch mot Inter med 5–0, vilket innebär att Juve vann samtliga 22 matcher i ligan. Imponerande.

Däremot åkte man ur cupen mot Roma tidigare i vår. Den enda plumpen i det inhemska protokollet för Lina Hurtigs och Linda Sembrants lag. Här är de båda Juvesvenskornas respektive ligafacit:

Sembrant: 19 matcher, 1622 minuter, 3 mål
Hurtig: 15 matcher, 815 minuter, 7 mål

Vi har ju betydligt fler svenska spelare i Italien. Här är facit för dem:

Fiorentina:
Stephanie Öhrström 6 matcher, 640 minuter
Napoli:
Jenny Hjohlman 22 matcher, 1794 minuter, 1 mål
Florentia:
Sara Nilsson 14 matcher, 901 minuter, 2 mål
Jonna Dahlberg 20 matcher, 554 minuter, 0 mål
Pink Bari:
Emelie Helmvall 22 matcher, 1980 minuter, 6 mål
Sassuolo:
Sophie Brundin 6 matcher, 66 minuter
AS Roma:
Marija Banusic 5 matcher, 151 minuter, 1 (dröm-) mål

Utöver Juventus kvalade Milan in till Champions League. I botten åkte San Marino och Pink Bari ut. Noterbart alltså att Helmvall spelade samtliga minuter i samtliga matcher för Bari.

Slutligen till två serier som är i uppstartsskede. I Norge var det premiär i toppserien i går. För svensktrion Emelie Lövgren, Mia Jalkerud och Moa Edrud i Arna-Bjørnar blev det en dyster premiär. Laget föll med 4–1 borta mot Klepp. Lövgren spelade 90 minuter och Jalkerud blev utbytt i minut 73. Edrud satt däremot kvar på bänken hela matchen.

Tillagt i efterhand: Både Kim Sundlöv och Zara Jönsson startade för nykomlingen Stabæk i premiären mot Rosenborg. Det blev dock förlust med 2–0.

Övriga två svenska spelare i serien är duon Mimmi Löfwenius Veum och Cathrine Dahlström i LSK Kvinner. De har premiär mot just Arna-Bjørnar på lördag.

I USA spelas den andra omgången av NWSL färdigt under natten mot måndag. I den andra omgången hade vi ett svenskmöte mellan Freja Olofsson och Julia Roddar. Båda startade för sina lag när Racing Louisville vann med 2–0 mot Washington Spirit. Det var nykomlingen Louisvilles historiska första trepoängare.

I övrigt noteras att de senaste årens suveräner North Carolina Courage bara har en poäng efter två matcher. I natt föll de hemma mot Orlando med 2–1. Gästernas målskyttar var Sydney Leroux och Alex Morgan, en välmeriterad duo…

USA. Racing Louisville.

Vi är halvvägs inne i den sjätte omgången av damallsvenskan. I dag fick vi se tre hemmasegrar – det var i tur och ordning Hammarby, Häcken och Kif Örebro som räknade in varsin trepoängare.

Personligen åkte jag till Göteborg och Bravida Arena för att få se Häcken–Eskilstuna för andra gången på nio dagar. De båda lagen möttes ju som bekant även i cupfinal förra torsdagen. I dag satte jag mig på pressläktaren med frågan på näthinnan: Vart är Eskilstuna på väg?

Jag kan inte säga att jag fick något solklart svar på den frågan. Men väl några hintar. Strax mer om det.

Ni som följer bloggen vet att jag under försäsongen sågat United rätt rejält. Utöver att jag kallat dem för fjolårets riktiga megafiasko har jag skrivit att laget i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare. Samt att man knappt har något lag- eller passningsspel.

Efter att ha sett laget live två gånger på kort tid får jag nog revidera det där om avsaknad av lagspel. För jag har trots allt sett att laget ha ett rätt lovande högt presspel.

I dag föll United på eget grepp i form av två grova självmål. I paus hade jag 0–0 i klara målchanser, men det stod ändå 1–0 till Häcken. Orsaken var ett tidigt och oväntat självmål. Matilda Plan kom helt fel till ett till synes rätt ofarligt inlägg, och den tänkta rensningen blev istället en lobb in i eget mål.

Men i övrigt lyckades alltså United tämja Häcken väldigt bra. Även om hemmalaget hade lite mer boll upplevde jag att Eskilstuna hade defensiv kontroll. Men fick även ett par riktigt hyfsade omställningslägen. Men där saknades dels tillräcklig passningskvalitet, dels koll på offsidelinjen.

I cupfinalen var det 0–0 i paus. Där hade dock Häcken haft ett större spelmässigt övertag mot ett väldigt lågt stående United. I dag klarade gästerna en halvlek med betydligt högre utgångspositioner. Man vann också bollen högt ett par gånger. Men de bästa kontringslägena sprack på att Loreta Kullashi sprang offside.

Tidigt i den andra halvleken hade Kullashi ett kanonläge att kvittera, men nicken från nära håll gick rakt på Jennifer Falk. Och en minut senare hade Johanna Rytting Kaneryd placerat in 2–0-målet.

Det målet gjorde att Häcken kunde slappna av. Och resten av matchen gick helt i hemmalagets favör. Om inte Stina Blackstenius sprungit offside en massa gånger kunde hemmasegern blivit större än den blev. Nu slutade det 3–0 sedan Rytting Kaneryd blivit enda hemmaspelare att komma i målprotokollet.

Eskilstuna hade en riktigt tung femminutersperiod där först Halimatu Ayinde fick rullas av på bår efter att ha skadat högerknät och sedan inhopparen Vaila Barsley gjort som den spelare hon bytte av – missat en rensning och skickat in ett inlägg i eget mål.

Efter matchen lyssnade jag först på presskonferensen och bytte sedan några ord vardera med tränare Karlsson och Emma Holmgren. Först en sammanfattning av den korta presskonferensen:

”Det är så tudelat. Häcken är ett jättebra lag, och till slut är det inte mycket att snacka om. Men det var jämnt ett tag i första halvleken. Jag tyckte att vi hade något på gång där. Men det är klart att man har större chans att vinna om man inte gör två självmål. Och på något sätt kommer ju självmålen av att Häcken är bra.”

Magnus ”Munken” Karlsson, Eskilstuna United.

”Det är väl lite som Magnus säger, vi hade problem i den första halvleken med att hitta de positioner som vi gärna vill ha – både i offensiven och defensiven. De kom med en fyrbackslinje, vilket vi definitivt inte var inställda på. Så vi hittade inte riktigt rätt, varken i pressen eller i uppspelen. Vi släppte inte till några chanser, men vi fick inte heller till vårt spel. … Vi ställde om lite till andra halvleken och la våra uppspel mer centralt. Då fick vi lite fart på vårt spel igen, vilket gjorde att vi gjorde en riktigt bra andra halvlek.”

Mats Gren, BK Häcken FF

Gren fick en fråga om det tidiga bytet av Pauline Hammarlund. Han svarade:

”Hon fick först en vridning i knät, som hon meddelade redan efter tio minuter ungefär. Sedan kände hon av det lite mer och mer. Så vi får se vad det är för något. Vi ville absolut inte riskera något, så hon gick av för att hon hade känningar.”

Jag frågade om läget med Ayinde, och fick tyvärr ungefär det svar jag väntade mig:

”Det ser inget bra ut, tyvärr. Det var en vridning, och hon har för ont för att man ens skall kunna göra en undersökning.”

Sedan var presskonferensen över, och jag högg alltså ”Munken” Karlsson för lite mer ingående frågor. En anmärkningsvärd notering här är att han trots fjolårets svaga resultat har haft störst kontinuitet i truppen i hela serien. Min första fråga handlade om vart Eskilstuna är på väg i år?

”Det gör vi väl alla, lite till mans. Jag förstår frågan på ett sätt. Samtidigt har vi spelat elva tävlingsmatcher hittills i år, och förlorat två mot Häcken och en mot Rosengård. Så vi är ju på väg någonstans. Vi har höga ambitioner i föreningen. Det har jag också, och alla spelarna – men vi är inte riktigt där ännu. Men jag tycker ändå att vi rör oss i någon riktning. …
Man får inte recensera de senaste fyra matcherna för hårt, där vi inte lyckats vinna. Vi gjorde en bra match i Örebro i en halvlek, sedan hade vi cupfinalen i åtanke. Sedan spelade vi cupen, kom hem och hade en jobbig första halvtimme mot Hammarby innan vi fick tag på den matchen. Med lite större skicklighet hade vi vunnit den matchen. I dag är Häcken för bra. Vi orkade bara en halvlek.”

”Det här är ett långsiktigare projekt för att Eskilstuna skall bli riktigt, riktigt bra. Vi har ett ungt lag. Vi har tre spelare födda kring 1999 i backlinjen – Emma Östlund, Matilda Plan och Elise Stenevik. Det här kommer att bli jättebra på sikt, det är bara frågan om hur stort tålamod klubben har med mig och om spelarna blir kvar.”

Jag konstaterade att han har en trupp som gjord för kontringsfotboll, men att man inte spelar sådan.

”Det är klart att vårt omställningsspel är en kvalitet. Men vi vill utvecklas till att vara mer spelande än att bara kontra. … Jag har gärna med mig farten. När vi väl anfaller gör det inget om det går fort.”

Känslan är att ni har utvecklat ert höga försvarsspel.

”Ja, absolut. Det har vi jobbat med. Ju större ytor vi kan täcka, ju bredare vi vågar bli och ju mer vi törs spela en mot en – desto bättre blir vårt försvarsspel. När vi väl vågar, som i andra halvlek mot Rosengård också, så är det något på väg. Men jag tror att om några år är det flera av de här spelarna som vi kommer att höra om. Amanda Nildén är en till som är ung och kommer att bli riktigt bra. Loreta Kullashi är inte heller lastgammal. Det är ungt och extremt spännande lag. Jag tycker att vi har kvaliteter för mer. Men de senaste tio dagarna har varit tajta för oss.”

Emma Holmgren tyckte att det var jobbigt att släppa in två självmål.

”Jag tycker ändå att vi i första halvleken står upp bättre än vi gjort de senaste gångerna vi mött Häcken. Men tyvärr har vi tillräckligt långa anfall, kan hålla i bollen och skapa målchanser.”

Sex omgångar, sex poäng – vad tycker du om det?

”Det är klart att jag tycker att vi skall ha många fler poäng. Vi har spelat oavgjort i för många matcher där jag tycker att vi borde ha tagit tre poäng. Det är kanske inte mot Häcken vi skall ta tre poäng, det är de andra matcherna där vi måste upp i nivå för att vinna.”

Vad är det som fattas?

”Vi måste hålla bollen mer på offensiv planhalva och få upp fler spelare. Och komma till fler chanser.”

Hur är den egna formen?

”I dag blev det tre mål, det är klart att det känns jävligt tungt. Dock är det bara ett mål från Göteborgsspelare…”

Bland annat gjorde hon ett par kanonräddningar på närskott från Stina Blackstenius.

”Det är klart att det är skönt att man tar de bollarna. Men man vill ju hålla nollan också.”

Det går ju inte att prata med en toppmålvakt utan att komma in på chanserna att komma med i OS-truppen.

”Jag har själv känt att jag har fokuserat på United – och kommer det så tar jag det då. Men just nu är det fullt fokus på United och att vi skall vinna matcher.”

Jag testade med att säga att ”man väl har OS i bakhuvudet ändå”. Holmgren svarade med tystnad. Men hennes minspel avslöjade att hon helt klart har haft en och annan tanke på mästerskapet i Tokyo. Nästa fråga blev om den tuffa konkurrensen på målvaktssidan.

”Absolut är det tuff konkurrens. Men jag kan inte göra mer än att visa här i United vem jag är.”

Du har ju många år kvar.

”Fast det är nu man vill spela.”

Man vill väl alltid spela? Och du har ju en målvakts bästa ålder framför dig.

”Ja, absolut. Statistiskt är det så, men…”

I nuläget känns det tyvärr för Holmgren som att hon är försmädlig fyra i den svenska målvaktsrankingen. Vi får se om hon kan klättra några steg uppåt. Det om matchen på Hisingen.

I övrigt i dag vann Hammarby med 3–2 i derbyt mot Djurgården. Därmed ser Hammarby ut att kanske gå mot den där mittenplatsen många av oss tippat. Djurgården däremot är fast i botten. Med 14 insläppta mål är man det lag som släppt in flest. Vi får se om djurgårdarna kan få ordning på försvarsspelet när laget börjar bli lite mer samspelt.

Sist ligger fortfarande Växjö. Inför dagens match hade småländskorna trots allt hållit ihop det defensivt. Men i dag blev det 4–1-förlust i Örebro. Ett resultat som borde framkalla lite oro i Växjö. Det lilla positiva man kan ta med sig från Närke är väl att man till slut lyckats göra ett spelmål i årets serie.

Kif Örebro har mer att glädjas över. Jag skulle säga att laget är seriens stora positiva överraskning så här långt. Med tio poäng kommer man som mest ha tre poäng upp till Champions Leagueplats efter sex omgångar. Att man skulle få ihop sitt nybygge så snabbt, det trodde jag faktiskt inte.

I morgon väntar omgångens på förhand intressantaste match. Då tänker jag på LFC–Vittsjö, som på många sätt är en nyckelmatch. Känslan är ju att topplagen håller på att skapa en lucka ner till mittenlagen. Vinner LFC så hakar de av Vittsjö. För Vittsjö är det således en tidig måstematch.

Dessutom har vi Kristianstad–AIK och Rosengård–Piteå på söndagens schema.

Det blev en lång och intressant finalkväll i Göteborg. Barcelonas spelare tycktes aldrig vilja kliva av Gamla Ullevis gräsmatta.

Personligen hade jag en väldigt intressant placering, precis bakom vinnarnas avbytare. På slutet var det betydligt roligare att kolla på avbytarna och de tillresta ledarna än på själva matchen. I avsaknad av supportrar agerade avstängda Andrea Pereira hejaklacksledare. Och på slutet hade hon med sig hela bänken.

Personligen fick jag rätt i mitt tips av Barcelona som segrare. Men egentligen hade jag ju mer fel än rätt, för jag trodde ju att det skulle bli jämnt och ovisst. Det blev ju så långt ifrån jämnt det kan bli.

Barca var bättre på allt, och i min krönika i Borås Tidning skrev jag bland annat att:

”Det var en makalös uppvisning som var värd en betydligt större publik än några journalister och lite VIP.”

Med 13 spelare från Barcelonaregionen i sin trupp vann hemvävda FC Barcelona en total utklassningsseger mot ett Chelsea som värvats ihop från hela världen. I min krönika skrev jag också att:

”Med sitt fina passningsspel visade Barcelona på bästa tänkbara sätt hur långt den internationella damfotbollen kommit. Lyon är detroniserat. Från och med nu är Barca laget att slå.”

Svensklaget Chelsea blev på alla sätt överkört i dagens final. Den tur man haft i kvarts- och semifinalerna var som bortblåst. Kommer ni ihåg att Melanie Leupolz träffades av en rensning mot Bayern München, och gjorde ett otroligt viktigt bortamål utan att veta om det. Redan efter 30 sekunder i dag träffades Leupolz av en ny rensning. Den här gången ledde det dock till självmål. Och några minuter senare drog tyskan även på sig en straff.

Men Leupolz var inte den enda olyckliga Chelseaspelaren i matchen. Niamh Charles som fått chansen som högerback på sistone tappade bollen vid 1–0 och blev totalt uppsnurrad av Lieke Martens när Barca definitivt avgjorde matchen med Caroline Graham Hansens 4–0-mål. Och…

Eller. Det känns inte rättvist att leta syndabockar. För framför allt var det ju Barcelona som var otroligt bra i den här matchen. Martens som var inblandad i förarbetet till alla fyra målen är redan nämnd. Graham Hansen också.

Tidigare skyttedrottningen Patri Guijarro vikarierade i mittförsvaret, och var hur stabil som helst. Aitana Bonmati var lysande på det centrala mittfältet. Alexia Putellas också – ni såg väl hennes direktpass med vänstern fram till 3–0-målet? Jennifer Hermoso gjorde stor nytta på topp. Och så vidare.

Den här kvällen var Barca bättre än Chelsea på precis alla positioner. Normalt tror jag inte att avståndet mellan lagen är så gigantiskt stort som det såg ut i dag. Barca hade en riktigt mörk finaldag mot Lyon för två år sedan. Om lagen hade mötts i en ny final någon vecka senare tror jag att det hade blivit betydligt jämnare. På samma sätt upplevde Chelsea en mardrömsfinal i kväll.

Eller kväll. I skrivande stund har klockan passerat 02.00 och det är dags för mig att sova. Gissningsvis lär det däremot dröja länge innan Barcaspelarna somnar i natt. Europas bästa lag har ju full rätt att fira rejält.