I natt debuterade Julia Spetsmark i NWSL. Hon gjorde det när hennes North Carolina Courage krossade stjärnspäckade Orlando Pride med hela 5–0.
Spetsmark byttes in i minut 74. Och 14 minuter senare gjorde hon sitt första ligamål. Starkt jobbat.
Visst var det lite turligt, men faktum kvarstår – Spetsmark är i en fantastisk målform. Och hon skickar ett tydligt meddelande till förbundskapten Peter Gerhardsson att hon är en spelare som kan leverera från bänken. För Djurgårdsförvärvet har ju gjort flera mål som inhoppare även under försäsongen.
Så till Sverige. Under förmiddagen har jag kollat lite mer på Linköping–Växjö, och den snabba analysen är att Växjös försvarsspel var under all kritik. Det första målet, som på många sätt blev avgörande, bjöd stjärnmålvakten Erin McLeod på. Hon gjorde en jättegroda på en hörna, vilket ledde till att bollen damp ner hos Mimmi Larsson, bara någon meter från mållinjen.
Några minuter senare tvingades McLeod byta. Man såg att hon nästan från start kommunicerade med bänken, och att något inte stod rätt till. Om det är en långvarig skada kan det bli riktigt tungt för Växjö, för min uppfattning är att Moa Edrud ännu så länge har det tufft på damallsvensk nivå. 18-åringen har släppt in väldigt många mål i de matcher hon stått.
Nu kan man dock inte lasta Edrud för gårdagens storförlust. Både det andra och det tredje LFC-målet var rätt stora försvarsmisstag. Vid 2–0 har Stina Blackstenius bara ett passningsalternativ – Lina Hurtig. Men Elin Carlsson, som lätt kunde ha låst det alternativet, tittade bara på bollen. Och Osinachi Ohale blev lurad av målskytt Hurtigs löpning. Så får inte en damallsvensk backlinje agera.
Vid 3–0 är det Jennie Nordin som stod för misstaget. Hon trodde att hon skall kunna ta bollen av Kosovare Asllani i förstaläget, men var inte nära. Brytningsförsöket gjorde att Nordin hamnade bredbent, och gav Asllani tillräcklig tid och utrymme att snyggt vrida in bollen i bortre. Efter det målet var det avgjort.
Av en slump noterade jag att Växjö avslutade fjolårets damallsvenska med följande resultat:
Göteborg 0–4
Hammarby 5–1
Piteå 1–6
Och nu inleder man alltså årets serie med:
Linköping 0–5
Det är rätt anmärkningsvärda siffror. Och inga resultat som tyder på stabilitet. Å andra sidan var laget stabilt innan de där avslutningsmatcherna, och vi vet ju från fjolåret att det är hemma på Myran som Växjö tar sina poäng. Så vi får väl vänta några omgångar till innan vi sätter någon fast stämpel på årets upplaga av Växjö DFF.
För LFC var det här en väldigt tacksam match. 5–0 snackar man inte bort, det var en imponerande seger. Samtidigt fick man ett mer än nödvändigt uppdukat bord. Växjö lyfte sin backlinje högt, och bjöd på dessutom LFC på flera målchanser.
Klart är ändå att LFC såg väldigt vasst ut när de kom upp till motståndarnas straffområde. Men problemen i uppspelsfas kvarstår. I uppställt spel händer det nästan ingenting för LFC:s sida. Det saknas både kreativitet och passningsskicklighet i backlinjen, och inte heller den defensiva mittfältaren Rakel Petursdottir verkar vara spelaren som slår de öppnande passningarna.
Det var i princip bara när Frida Maanum – bäst på planen – kom ner och hämtade boll som LFC hittade vägar framåt i uppbyggnadsspelet. Och framöver gissar jag att motståndarna kommer att lägga fokus på att plocka bort Maanum från speluppbyggnaden, vilket kan ställa till det för LFC.
Å andra sidan är kanske Filippa Angeldahl snart tillbaka, vilket gör att laget får in ytterligare en bra passningsspelare som kan avlasta Maanum i uppspelsfasen.
I Corren läser jag att Rebecca Candevi föreslår att LFC skall byta plats på Stina Blackstenius och Mimmi Larsson. Det är en fundering jag också har haft. För även om båda gjorde det bra i går är min uppfattning att Larsson har varit bättre i topprollen hittills i år. Samt att hon försvinner ut spelet när hon hamnar på en kant.
Allra sist ett hyfsat avslut från Evertons nederländska mittfältare Inessa Kaagman. Så här sätter man upp bollen i första krysset…
I höstas gjorde vårt landslag riktigt starka insatser mot Ukraina, Danmark och England, insatser som väckte hopp. Hopp om succé i sommarens VM.
Förbundskapten Peter Gerhardsson har rullat mycket på folk, men de tre nämnda matcherna var de under hösten där han mönstrade starkast möjliga uppställning.
I samtliga de tre matcherna kändes vårt lag väldigt stabilt, vi släppte inte till många målchanser. Det var således hög, internationell nivå på försvarsspelet. Offensivt var det inte lika bra, men ändå tillräckligt för att man skulle känna att vårt landslag skulle bli väldigt svårslaget i Frankrike.
Känslan var att Gerhardsson hade kommit ganska långt i sitt lagbygge, och att den här våren skulle handla om finjusteringar.
Resorna till Sydafrika och Algarve har han i första hand använt till att testa spelare. Inför lördagens Tysklandsmatch var det egentligen bara i placeringsmatchen mot Kanada i Algarve som Gerhardsson har spelat med en VM-startelva. Men då hade han inte tillgång till alla spelare. Det hade han nu.
Jag hade först tänkt vara på plats på Friends i lördags. Men ett par intensiva jobbveckor gjorde att jag avblåste Stockholmsresan, och istället följde matchen från tv:n. Jag laddade upp med att kolla en träningsmatch mellan division I-lagen Nittorps IK och Alingsås FC United. På vägen hem från Nittorp lyssnade jag på Cmores uppsnack.
Även om jag aldrig vare sig fick klart för mig hur hela startelvan såg ut, eller vilket spelsystem som Gerhardsson hade valt, tyckte jag att det var ett bra uppsnack där man avhandlade flera intressanta frågor.
Där innan avspark verkade många vara väldigt bekymrade över Hedvig Lindahl:s status i Chelsea. Det var inte jag. Så länge vår målvakt fortsätter att agera stabilt och säkert i landskamperna bekymras jag inte så mycket över att hon är petad i klubblaget.
Jag var mer bekymrad över anfallsspelet, och kanske framför allt över forwardssituationen. Och nu efter matchen har jag hittat ännu fler saker att bekymra sig över.
Målvakt Lindahl är inte en av dem. Hennes spel var stabilt och säkert från första minut. Däremot känns det just nu som att samtliga övriga lagdelar har olika typer av problem.
Martina Voss-Tecklenburg
På Friends gjorde Tyskland sin blott andra landskamp under Martina Voss-Tecklenburg. Det märktes inte. Det nya tyska laget såg samspelt ut från början. Kanske för att Horst Hrubesch gjorde ett bra förarbete, vilket skapade en grund för Voss-Tecklenburg att utgå ifrån.
Som bekant började ju tysk damfotboll att vackla under Silvia Neid:s sista år som förbundskapten. Jobbet att bygga om landslaget gick till Steffi Jones, som inte fick till det. Framför allt hade hon väldiga problem att hitta rätt i mittförsvaret. När Jones fick kicken kom Hrubesch in som en tillfällig lösning. Under hans ledning skedde stora förändringar i val av spelare, förändringar som Voss-Tecklenburg fortsatt.
Det var därför ett väldigt spännande, och välspelande tyskt lag som kom till Friends. Med tanke på matchbilden kan man ju hoppas att det var världens just nu bästa lag som var på besök. Framför allt i början av den andra halvleken var det ju nämligen utspelning.
Däremot inledde Sverige bra. De första fyra–fem minuterna var riktigt bra, och hela den första kvarten var lovande från svensk sida. Så långt hittade vi ganska bra uppspelsvägar. Dock var kvaliteten i mottag och tillbakaspel alldeles för dålig, så vi fick inte till några kombinationer och var ändå inte nära att komma till några målchanser.
Tidigt i matchen hade vi några jobbiga bolltapp centralt i planen, bland annat från Caroline Seger. En gissning är att det gjorde att våra spelare blev lite försiktigare, lite fegare. För stora delar av halvleken var vårt lag väldigt statiskt i uppspelsfasen.
Det skall sägas att Tyskland höll ihop sitt lag föredömligt i presspelet. Deras 5–1–3–1-uppställning i försvarsspelet gjorde att det kändes som att det var väldigt många vita tröjor centralt i planen.
När man inte klarar av att spela igenom motståndarnas mittfält måste man antingen spela över, eller runt. Över är som bekant inget bra alternativ eftersom våra forwards är rätt svaga i det felvända spelet.
Det bästa sättet borde alltså vara att spela runt. Men där fick vi varken med Hanna Glas till höger eller Jonna Andersson på vänsterkanten i spelet. Jag skulle inte säga att de båda var direkt dåliga. Det kändes nämligen inte som deras fel. Men trots att Tyskland koncentrerade sitt försvarsspel på att stänga av centralt hade tyskorna nästan total kontroll på vårt kantspel. Det är oroande.
En annan oroande sak är att rutinerade trion Seger, Nilla Fischer och Linda Sembrant, som alla tre är otroligt viktiga i uppspelsfasen, inte känns på topp. Jag upplevde att alla de tre var bättre i höstas. Nu är det ju två månader kvar till VM, så de har tid att hitta toppformen. Men klart är, om det skall bli en kul VM-sommar måste våra nyckelspelare hitta formen.
Vi måste också hitta rätt i de offensiva rollerna. Där gissar jag att Peter Gerhardsson för tillfället har allra mest huvudbry för tillfället.
Tyvärr är ju Stina Blackstenius sjuk, vilket gjorde att hon missade Tysklandsmatchen och även missar tisdagens möte med Österrike. Samtidigt kanske det var lite bra, för det gjorde att Gerhardsson slapp välja bort Blackstenius.
I Algarve var ju Mimmi Larsson vår bästa forward, vilket gjorde det naturligt att välja henne mot Tyskland. Larsson hade ingen enkel uppgift. Hon hade ofta problem med bollkontrollen, men gjorde ett stort jobb i försvarsspelet, och gjorde dessutom några bra löpningar. Tyvärr fick hon inte bollen när hon sprungit till sig de bästa ytorna.
Totalt sett ger jag Larsson godkänt, fast med viss tvekan. Jag tror inte att hon stärkte sina aktier i kampen om en plats i startelvan. Det gjorde däremot Anna Anvegård, som stod för ett riktigt fint inhopp. Växjöforwarden gjorde sin bästa landskamp i England i höstas, när hon fick spela högst upp på topp. Nu gjorde hon ett bra inhopp på den positionen.
Jag gissar att hon får chansen där från start mot Österrike. Och jag hoppas att hon tar chansen, för med henne där uppe får spelare som Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö en naturlig kompis att kombinera med. Anvegård är ju nämligen något så ovanligt inom svensk damfotboll som en forward som i första hand vill ha bollen på sig, och inte i djupled.
Känslan efter lördagens match är att det måste hända ganska mycket i positiv riktning under de två månader som återstår fram till VM-slutspelet. Annars kan det bli tidig hemresa för vårt svenska lag. Just nu känns det nämligen som att vi är en bit ifrån den klass som behövs för att slåss om medaljer.
När det gäller Tyskland har jag inte haft möjlighet att se tyskorna så mycket sedan Steffi Jones fick sparken för ett drygt år sedan. Men klart är att det här tyska laget känns väldigt spännande.
Tidigare var ju snabbheten i mittförsvaret en akilleshäl. Men med nya mittlåset Marina Hegering och Sara Doorsoun såg man ut att ha hittat en lösning på det problemet.
På mittfältet såg man ut att ha hittat klockrena roller både åt Lina Magull och Dzsenifer Marozsan. Dessutom hade man fart på kanterna, och gjorde överhuvud taget en väldigt stark och imponerade insats. Det var ju först när lagen började byta för bytandets skull – eller kanske snarare för att spara spelare till nästa match – som Sverige fick lite att säga till om. Tyskland möter ju Japan i en väldigt spännande match på tisdag.
I onsdags vann de franska mästarinnorna Olympique Lyonnais det europeiska prestigemötet med de tyska mästarinnorna Wolfsburg med klara 4–2, ett resultat som innebar att Lyon slog ut Wolfsburg ur Champions League för fjärde året i rad.
De båda superklubbarna reagerade helt olika på matchen. Wolfsburg följde upp förlusten med en imponerande 4–0-seger borta mot Bayern München i tyska cupen. Därmed spelar Nilla Fischer:s lag final mot Freiburg senare i vår.
Det var för övrigt Bayerns första förlust sedan 6–0-smällen borta mot just Wolfsburg i ligan den sista september.
I Frankrike följde Lyon upp veckans meriterande seger med ett chockartat poängtapp. Lyon fick nämligen bara 1–1 borta mot nedflyttningshotade mittenlaget Fleury 91.
Senaste gången Lyon tappade poäng mot något annat franskt lag än de tre notoriska toppkonkurrenterna PSG, Montpellier och Paris FC (tidigare Juvisy) var den 15 november 2009 – alltså för nästan 9,5 år sedan. Då blev det förlust borta mot den säsongens tabellsjua Henin-Beaumont.
Söndagens poängtapp innebär att Lyon och PSG nu står på samma poäng i tabelltoppen. Lagen möts den 13 april. Den matchen känns verkligen glödhet.
I övrigt under söndagen så klarade Arsenal av att vinna den tuffa bortamatchen i Birmingham. 1–0-segern innebär att Londonklubben leder med en poängs marginal till Manchester City – som dock har en match mer spelad.
De båda topplagen möts i sista omgången. Men om Arsenal vinner sina båda nästkommande matcher mot bottenlagen Everton och Brighton blir seriefinalen betydelselös.
Dagens publikmatch spelades i Spanien. Där drog tabellfyran Athletic Club nästan 25 000 åskådare till San Mames i 2–0-segern mot trean Levante. Atheltic brukar spela minst en match per säsong på herrlagets stadion, och de matcherna brukar vara välbesökta, även om de inte gäller ligatiteln.
24,986 fans in San Mamés to watch the Athletic Club vs. Levante game. Athletic Club lead 2-0 in the 70th minute. Both goals scored by Vanesa Gimbert.
Slutligen noteras att Rosengård vann med 4–0 mot LB07 och Piteå med 3–0 mot Assi i två träningsmatcher under söndagen. Nu väntar landslagsuppehåll i 1,5 veckor. Ett uppehåll med massor av spännande landskamper med VM-lag på planen.
Some big friendlies coming up. 📅 One record crowd guaranteed. 🙆♀️
Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.
Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.
I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:
”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”
Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.
Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.
Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.
Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.
Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.
I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.
De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.
Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.
Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.
Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.
Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.
Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.
Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.
Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.
Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.
Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.
Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.
När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.
Tyskland 15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.
Frankrike 12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.
England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.
Sverige 2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.
Spanien 2
Barcelona 2017 och 2019.
Danmark 1
Bröndby 2015.
I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.
I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.
I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.
Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.
Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.
Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.
UEFA Women's Champions League QF 2nd leg 🏆 PSG – Chelsea 2-1 (agg: 2-3) Great game with an INCREDIBLE atmosphere! ⭐ Spent the last 24 hours in Paris to learn as much as possible about scouting. Thankful for the #UEFA Coach Mentorship Scheme!#UWCL#PSGCHEpic.twitter.com/S7460NFSo7
Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.
Damklubbarna stoppas från att spela klassiska Champions League-hymnen: ”Det är helt förbjudet”https://t.co/I633odxOKG
Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.
#UWCL Quarts – Les deux meilleures affluences en France 17 840 : OL – Wolfsburg @GroupamaStadium 13 220 : PSG – Chelsea @StadeJeanBouin 6 822 : Slavia – Bayern 5 655 : LSK – Barcelona 5 563 : Barcelona – LSK 4 445 : Wolfsburg – OL 2 616 : Chelsea – PSG 1 040 : Bayern – Slavia
Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.
Magic day! Only one team could win but it’s fair to say it was a day with only winners. Proud to be a part of this historical day for Italian football. #womensfootballpic.twitter.com/XHbEUVn7cb
Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.
Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.
Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.
Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.
Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.
När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.
Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?
Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.
Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.
Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.
Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.
Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.
Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.
När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.
Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.
Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.
I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.
”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”
Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.
Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:
”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”
Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:
”Du skall nog inte tippa oss i topp.”
Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:
”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”
Frida Abrahamsson
I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:
”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”
Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:
”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”
I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.
I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.
Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.
Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.
Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.
I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.
Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.
Härom dagen satt jag och tänkte på att det hade varit total stiltje inom damallsvenskans silly season under en rätt lång period.
Men i går gick först Djurgården ut med två nyförvärv, Alexandra Lindberg och Stephanie Malherbe. Och i dag släppte Rosengård en liten bomb.
Malmöklubben värvar hem Jessica Samuelsson från Arsenal. Ytterbacken har skrivit på ett fyraårskontrakt. Hon lämnar Londonklubben mitt i guldspurten för att få ökad speltid.
Personligen trodde jag inte att Samuelsson, som den östgöte hon är, skulle leta sig till Rosengård. Och det verkar hon inte trott själv heller:
”Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle spela för Rosengård, de har alltid varit de absolut största konkurrenterna när jag spelat i Sverige och Linköping FC. Men efter att ha pratat med Jonas och fått mer insikt i hans ledarskap och om klubben överlag kändes det som ett självklart val. Hans spelfilosofi passar mig och han och klubben har höga ambitioner”
Värvningen av Samuelsson är en kraftdemonstration från Rosengård, ett tecken på att Malmöklubben inte tänker ge sig utan kamp i årets damallsvenska.
Chelsea skaffade sig ett bra grepp om en semifinalplats i Champions League via 2–0-seger i svenskmötet med PSG under torsdagskvällen. Jag hann inte se matchen, utan har bara sett de båda målen på det här klippet:
Det jag hann se var laguppställningarna, där Chelseas coach Emma Hayes överraskade mig ganska rejält. Valet av Ann-Katrin Berger framför Hedvig Lindahl i målet var långt ifrån den största skrällen – även om jag trott hårt på att svenskan skulle stå. Hayes satte nämligen också både Ramona Bachmann och Fran Kirby på bänken från start. Kirby är ju att beteckna som Chelseas allra största stjärna.
De båda sistnämnda byttes in med drygt 30 minuter kvar, och kom att spela huvudroller i matchen. Kirby hade ju nämligen assisten till båda målen, och Bachmann hade andraassist till det hyperviktiga 2–0-målet.
På svenskfronten spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen för Chelsea och Emma Berglund för PSG. Däremot blev Lindahl, Hanna Glas och Annahita Zamanian kvar på bänken matchen ut. Noterbart att Berglund tycks ha tagit en ordinarie plats i PSG:s backlinje medan landslagsspelare Glas bara startat en enda match efter årsskiftet.
Noterbart också att Formiga, som fyllde 41 den 3 mars, spelade hela matchen som lagkapten i PSG och därmed blev den äldsta spelare som spelat en Champions Leaguekvartsfinal.
2–0 är ett utmärkt resultat i hemmamatcher i europeiska cuper, ett resultat som ger Chelsea en jättechans till avancemang. Inför dubbelmötet hade jag 51–49 i PSG-favör. Nu är det 70–30 till de engelska mästarinnorna.
Utanför Europas yttre gränser var det premiär i japanska Nadeshiko League under torsdagen. Där har Tokyo Verdys damsektion, som ju sedan flera år tillbaka går under namnet NTV Beleza, tagit hem guldet de tre senaste åren. NTV Beleza går även in i årets säsong som jättefavoriter, och man vann också premiären mot JEF United med 3–1.
Det är lite svårt att bedöma nivån på NTV Beleza, men att det är en klubb som borde nämnas bland världens bästa känns ganska klart. I Japans 23 spelare stora landslagstrupp till landskamperna mot Frankrike och Tyskland den 4 och 9 april ingår hela tio Belezaspelare.
Det handlar om målvakten Ayaka Yamashita, backen Risa Shimizu, mittfältarna Yuka Momiki, Yui Hasegawa, Narumi Miura och Asato Miyagawa samt forwardsen Rikako Kobayashi, Riko Ueki, Hinata Miyasawa och Jun Endo.
I Belezas trupp finns dessutom en rutinerad trio i form av världsmästarna Azusa Iwashimizu och Mizuho Sakaguchi samt VM-finalisten Saori Ariyoshi. Ariyoshi var för övrigt med i Japans landslagstrupp till She Believes cup i mars, men är alltså inte uttagen till matcherna i aprilfönstret.
Tillbaka till Europa. I helgen tänkte jag kolla in F17/02-landslagets EM-kvalmatch mot Polen, som spelas 16.30 på lördagen på Borås Arena. Den matchen skall även sändas på förbundets hemsida, http://www.svenskfotboll.se.
Tittar vi på vad som händer utanför Sveriges gränser så spelas den mest spännande matchen i Italien. Där är det seriefinal mellan Juventus och Fiorentina klockan 15.00 på söndag. Petronella Ekroth:s svartvitrandiga lag leder med en poäng före Stephanie Öhrström:s lila inför avspark.
Även i Spanien spelas en intressant match. Där skall nämligen serieledande Atletico Madrid till Valencia för att möta tabelltrean Levante. Det är helt klart en av de allra svåraste bortamatcherna i Liga Iberdrola.
I England och Frankrike spelas bara hängmatcher den här helgen. Men i Tyskland är det full omgång. Där är det matchen Frankfurt–Bayern München som sänds på DFB-tv. Den har avspark 15.00 på söndag.
Noterbart här är alltså att medan Wolfsburg har match i helgen så vilar Lyon fram mot lagens kvartsfinalretur på onsdag.
Slutligen är det premiär för den norska toppserien under lördagen. De fem senaste årens mästarlag LSK Kvinner FK är förstås stora favoriter att vinna ännu en titel. De inleder seriespelet med hemmamatch mot Kolbotn.
Klockan har med råge passerat midnatt efter en lång arbetsdag som bland annat innehållit ett besök på F17/02-landslagets träningsmatch mot Elfsborgs P15-lag – förlust med 7–0 för tjejerna.
Jag har inte haft så mycket tid att kolla in kvällens kvartsfinaler i Champions League. Men den halvtimme där jag kunde kolla lite grand var den sista i mötet Slavia Prag–Bayern München. Det var en match som slutade med dansande tjeckiska spelare framför 6822 glada hemmaåskådare.
För 1–1 var ju som en seger för Slavia. I mitt tips av matchen skrev jag att det mesta talade för att Bayern skulle avgöra dubbelmötet redan i första matchen. Så blev det alltså inte. Däremot gjorde Fridolina Rolfö mål. Hon byttes in i minut 60, och gjorde mål på sin första bolltouch.
Rolfö var för övrigt lysande under den halvtimme hon spelade – vilket var precis den jag kunde slötitta på. Hon var inblandad i det mesta konstruktiva som Bayern hade i matchens slutskede.
Även om det var Slavia som jublade efteråt var 1–1 ett helt ok resultat för Bayern. Det innebär att tyskorna går vidare vid seger på hemmaplan. Eller vid 0–0. Ändå är det förstås en stor bedrift av Slavia att klara oavgjort mot den tyska storklubben. Det ger även viss upprättelse åt Rosengård som ju åkte ut mot tjeckiskorna (2–3 och 0–0) i höstas.
Noterbart är att Slavias lag består av huvudsakligen inhemska spelare. Ett par utländska har man dock, bland annat den före detta Kvarnsvedenspelaren Melisa Hasanbegovic.
Slavia–Bayern lever alltså in i returen. Den känslan har man inte kring Barcelona–LSK Kvinner. Där var det spanskt 3–0 och i praktiken avgjort redan efter 36 minuter. Just 3–0 är det resultat Barca fick med sig till returen i Lilleström.
LSK:s Guro Reiten pratar om att både fart och bolltempo var en chock för norskorna.
– Jeg fikk sjokk. Slik beskriver Guro Reiten møtet med Barcelona, som endte med 0-3-tap i den første kvartfinalen i Champions League. pic.twitter.com/oM800nxlSg
Toni Duggan gjorde både 1–0 och 2–0 – det andra målet var helt klart ett litet mästerverk i form av en yttersidesskarv på volley.
Slutligen till onsdagskvällens toppmatch i Lyon. Där gjorde Nilla Fischer ett reduceringsmål som kan visa sig otroligt viktigt för Wolfsburg.
Inför 17 840 åskådare var det Lyon som startade bäst. Eugenie Le Sommer gav hemmalaget ledningen i elfte minuten när hon snabbade upp en dålig bakåtpassning från Claudia Neto. Och redan sju minuter senare kom 2–0. Där glömde Wolfsburg konstigt nog bort att man måste ha markering på Wendie Renard vid fasta situationer.
Den nickstarka mittbacken fick nämligen både ta fart och hopp upp helt ohotad. Med sådana förutsättningar finns det knappt någon i världen som vinner dueller mot Renard.
Men i den andra halvleken kom Fischers 2–1-mål – ett mål som ger liv åt dubbelmötet. Nu avancerar ju faktiskt Wolfsburg på 1–0, vilket inte borde vara ett omöjligt resultat.
