På måndag 13.00 spelar Sverige semifinal mot The Matildas från Australien. Innan vi börjar fokusera på den matchen är det läge att stänga kvartsfinalen mot Japan.

Det är nämligen en match man kan lära sig mycket från. En match där det svenska laget utsattes för ett väldigt annorlunda test än matcherna i gruppspelet. En match där Japan klarade av att sätta fingret på några svagheter i Peter Gerhardsson:s lagbygge.

Jag väljer att göra min analys på samma sätt som jag gjorde efter 4–2-segern mot Australien, alltså genom att dela upp matchen i sex delar.

Innan jag inleder analysen noterar jag bara att Sverige nu har vunnit fyra raka matcher under 90 minuter. Alla andra kvartsfinaler slutade ju med kryss, och förlängning.

Faktum är att de tre andra semifinallagen bara har vunnit varsin 90-minutare. Sverige har alltså fler trepoängare än vad de andra semifinalisterna har tillsammans. Det har förstås inget som Sverige har nytta av när medaljerna skall fördelas. Men det är ändå anmärkningsvärt.

Det är även anmärkningsvärt att tre av de fyra lag som tagit flest poäng i OS-turneringen nu är utslagna. En poängtabell över 90-minutersmatcher skulle ju nämligen se ut så här:

Sverige 12–3 12
Nederländerna 23–10 8 – utslaget
Brasilien 9–3 8 – utslaget
Storbritannien 6–3 8 – utslaget
Kanada 4–3 6
USA 8–6 5
Australien 6–7 5
Japan 3–5 4 – utslaget

Inte heller den här tabellen har någon påverkan på fördelningen av medaljerna. Men det är ju även anmärkningsvärt att det bara är Kanada som skulle kunna komma ikapp Sverige poängmässigt. Framför allt visar det hur starkt vårt landslag varit hittills i turneringen.

Men mot Japan såg det periodvis lite darrigt ut. Mer om det nu. För här är min bild av matchen, kvart för kvart:

Sverige–Japan
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i mål
5–0 i målchanser
2–0 i hörnor

Sverige rivstartade och radade direkt upp fina anfall. Det var tydligt att man hade läst på om hur Japan försvarar sig – alltså genom att hålla ihop sitt lag tajt, samt att stänga inspel till motståndarnas tia. Sverige hade även läst på om att Japan släppte till flest avslut från sin vänstersida.

Därför gjorde sig Kosovare Asllani spelbar i ytor utanför Japans mittbackar. Och därför lyfte Sverige in bollar bakom den japanska backlinjen.

Redan efter 1.13 kunde det har blivit 1–0. Då satte nämligen Amanda Ilestedt en perfekt djupledsboll till Sofia Jakobsson. Jakobsson blev helt fri från högerläge, men fick inte alls till avslutet.

Målet kom istället efter 6.39. Det började med att Sverige fick hörna när ett inlägg från Asllani hamnade framför fötterna på Filippa Angeldahl. Skottet gick mot första stolpen, där Ayaka Yamashita räddade.

Hörnan slog Asllani med utåtskruv. Ilestedt nådde högst och fick på en bra nick. Den räddades av en försvarare just framför mållinjen. I nästa sekvens vann Ilestedt tillbaka bollen, och passade till Fridolina Rolfö på vänsterkanten. Rolfö ryckte ifrån sin försvarare, och lyfte in ett perfekt inlägg. Magdalena Eriksson hade dröjt sig kvar i straffområdet och kunde snyggt nicka in ledningsmålet.

Innan första kvarten var spelad hade även Rolfö haft ett vasst skott och Caroline Seger varit nära att nicka in en hörna. Sverige såg riktigt vasst ut.

Dock fanns det ett litet orosmoment. Man såg redan efter sju–åtta minuter att Sverige hade svårt med att räkna in motståndarna i presspelet. Det var tydligt att man hade svårt med arbetsfördelningen, vem som skulle ta vem av de rörliga japanskorna.

Ändå kändes det tryggt efter 15 minuter. Sverige hade ju väldigt lätt att komma till målchanser.

Period 2: 16–30 minuter:
0–1 i mål, totalt 1–1
1–1 i målchanser, totalt 6–1
1–0 i hörnor, totalt 3–0

Matchklockan hade bara passerat 15 minuter med några sekunder när Mana Iwabuchi skickade iväg Japans första skott mot mål. Det var en signal om att Japan var på väg in i matchen.

Sveriges anfall var korta, medan Japan började kunna hålla i bollen på det sätt de vill. Ett av de korta svenska anfallen blev farligt. Det handlade återigen om en djupledsboll bakom Japans vänsterförsvar. Den här gången var det Hanna Glas som hittade fram till Stina Blackstenius. Moeka Minami slängde sig dock fram och täckte till hörna.

Efter 22.43 kom kvitteringen. Den kom oväntat, även om det alltså funnits tendenser till ett allt bättre japanskt spel.

Det började med att den svenska vänsterbacken Magdalena Eriksson försökte sätta press på Japans högerback Risa Shimizu. Det var ett felbeslut från Eriksson, som istället skulle ha skickat ut Rolfö mot den japanska högerbacken. Eriksson hann nämligen inte ut, och Shimizu kunde vinkla ner bollen till Yui Hasegawa på den öppna ytan bakom Eriksson.

Hasegawa i sin tur satte in ett lågt och tidigt inlägg bakom den svenska backlinjen. Det är en typ av inlägg som det är svårt att försvara sig mot. Ilestedt kom lite fel och nådde inte den studsande bollen. Det gjorde däremot Mina Tanaka som från nära håll kunde styra in bollen bakom en chanslös Hedvig Lindahl.

Ilestedt hade börjat matchen riktigt bra. Men efter målet hade hon en jobbig kvart. En kvart där hon drog på sig ett gult kort, och även kom fel i flera andra dueller.

Japan fortsatte att ha mycket boll. Lite oroväckande för svensk del var att vi nu var inne i ett skede i matchen där vi varken lyckades skapa målchanser eller vila med bollen. Det började se lite lätt stressigt ut.  

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 1–1
1–0 i målchanser, totalt 7–1
1–1 i hörnor, totalt 4–1

Matchklockan visade 30.08 när domare Lucila Venegas pekade på straffpunkten efter en duell mellan Amanda Ilestedt och Mina Tanaka. I OS för fem år sedan hade Japan fått en drömchans att ta ledningen.

Mana Iwabuchi hade också lagt upp bollen och stod redo att slå straffen när VAR kallade på uppmärksamheten. Videodomaren räddade Ilestedt och Sverige. Som jag ser det blev det rätt.

Men det var nu Japan som ägde matchen. Visst hade Kosovare Asllani ett kanonläge i straffområdet efter fin framspelning från Filippa Angeldahl strax efter straffsituationen. Men skottet gick rakt på målvakt Yamashita. Och resten av halvlekens slutkvart gick i japansk favör.

Inte minst hade nämnda Angeldahl enorma problem i försvarsspelet. Hon hade jättesvårt att veta vilka spelare hon skulle plocka upp, blev passiv och ägnade sig i stor utsträckning åt alibilöpningar i defensiven.

Efter 37 minuter hamnade hon exempelvis väldigt högt upp. Det öppnade en central yta för Japan att spela in i. Iwabuchi lurade Ilestedt att stöta upp på ”Angeldahls” yta, sedan släppte japanskan bollen mellan benen till Mina Tanaka och löpte in i den yta som bildats bakom Ilestedt.

Tanaka frispelade Iwabuchi. Här räddades Sverige av Hanna Glas och av att Iwabuchi är så liten som hon är. För en kraftfullare spelare hade nog orkat hålla undan. Nu kunde Glas täcka in och vinna bollen med kroppen.

Trots ett stort svenskt övertag i målchanser kändes det som japansk fördel in i pausen. Efter kvitteringen hade japanskorna fått matchen precis dit de ville. De hade hittat bra anfallsytor både centralt bakom Angeldahl och på vänsterkanten bakom Magdalena Eriksson.

I pausen hade den svenska lagledningen lite att fundera över.

Period 4: 46–60 minuter:
1–0 i mål, totalt 2–1
1–2 i målchanser, totalt 8–3
0–1 i hörnor, totalt 4–2

Det här var sannolikt Japans bästa 15-minutare i hela turneringen. Trots det kunde Sverige ta ledningen. Stina Blackstenius 2–1-mål gick helt emot den spelmässiga matchutvecklingen.

För Japan tog med sig lärdomarna från slutet av den första halvleken och radade upp lägen direkt från start. Man kom inte till någon superchans, men det var nära gång på gång. Se bara:

47.25: En japanska helt fri på vänsterkanten, Glas hinner avstyra.
48.20: Shimizu har öppet skottläge inne i Sveriges straffområde. Får dock bara halvträff, och Hedvig Lindahl hinner ner och rädda.
50.25: Hina Sugita har öppet skottläge – över.
51.25: Yui Hasegawa är på väg att driva sig igenom det svenska vänsterförsvaret. Caroline Seger (dagens bästa svenska spelare) är dock nere och bryter bakom Eriksson och Björn.

Just Nathalie Björn hade gjort en stabil första halvlek. Men i inledningen av den andra hade hon tio riktigt jobbiga minuter med flera felpass och ytterligare något mindre bra ingripande.

Efter 51.35 sa tv-experten Jens Fjellström:

”Nu är det fördel Japan”

Tio sekunder senare startade Sveriges enda riktiga anfall under den här kvarten. Ett långt anfall som slutade med svenskt ledningsmål. Asllani bröt bollen till Seger, som slog en tunnel och sedan satte fram bollen till Angeldahl. Hon tog sig förbi sin markering och satte ut bollen till Sofia Jakobsson på högerkanten.

Jakobsson inspel hamnade hos en felvänd Asllani. Kosse försökte vända och skjuta. Returen fångades upp av Stina Blackstenius på vänsterkanten. Hon passade tillbaka till Eriksson, som i sin tur satte in bollen på Fridolina Rolfö. Rolfö hade två japanskor i ryggen, men klarade ändå av att sätta ett perfekt instick till Blackstenius.

Rolfös passning gick mellan benen på Saki Kumagai och på insidan av Shimizu, perfekt i Blackstenius löpväg. Stina gjorde sedan resten. En distinkt bredsida med vänstern vid första stolpen tog återigen Sverige upp i ledning.

Det var alltså Sveriges enda riktiga anfall under halvlekens första kvart. För även efter målet var det Japan som förde spelet.

Och efter 56.45 gjorde Lindahl en väldigt avgörande räddning på ett närskott från Mina Tanaka. Anfallet kom när Rolfö gick bort sig i pressen och lät japanskorna spela ut till ett av lagets allra bästa vapen – duon Shimizu och Hasegawa på högerkanten.

Med 30 minuter kvar var det svensk ledning, men japanskt övertag i spelet.

Period 5: 61–75 minuter:
1–0 i mål, totalt 3–1
1–1 i målchanser, totalt 9–4
0–0 i hörnor, totalt 4–2

Svenska byten: 62: Hanna Bennison in, Filippa Angeldahl ut.
75: Olivia Schough och Lina Hurtig in, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius ut.

Efter den starka japanska starten på den andra halvleken gjorde Gerhardsson ett viktigt, taktiskt drag. Han plockade av Angeldahl och satte istället in Bennison. Det var otroligt värdefullt för det svenska försvarsspelet.

Inför OS hade jag ett stort frågetecken för vem som skulle spela bredvid Caroline Seger på centralt mittfält. Orsaken till att jag varit tveksam till Filippa Angeldahl är hennes försvarsspel, som jag inte har tycker ha hållit internationell klass. Men i gruppmatcherna har hon klarat defensiven utmärkt. Och när Sverige har bollen är Angeldahls fina passningsspel en jättetillgång.

Men Japan avslöjade Angeldahls brister. Sverige blev omgående betydligt bättre när Bennison kom in. 18-åringen är ju både aggressiv i presspelet och utmärkt i valet av positioner. Hon tog således direkt stort ansvar för att hjälpa Seger att täcka ytan framför de svenska mittbackarna.

Effekten blev att Ilestedt och Björn växte, och avslutade med 30 väldigt stabila minuter. En annan, omedelbar effekt blev att Sverige gjorde 3–1.

Från 62.02 när spelet sattes igång efter det svenska bytet var inte bollen över på svensk planhalva i mer än någon sekund fram till att Sverige fick straff. Eller snarare, till situationen där VAR till slut ordnade så att Sverige fick straff.  

Under drygt två minuter bet sig Sverige fast på Japans planhalva. Man gjorde det genom en återerövringspress som vi inte hade sett sedan matchupptakten.

Det slutade med att Asllani sköt ett skott som tog på Narumi Miura:s högerarm. Handsregeln är ju inte lätt att tolka. Men Miura lyfter båda armarna framför sig, vilket knappast är att se som en naturlig kroppsställning. Så jag bedömer det som att VAR-domaren gjorde helt rätt som gick in och påtalade den svenska straffen.

Straffen rullade Asllani in hur lugnt som helst. Målet gav lite trygghet till det svenska laget samtidigt som huvudena föll på flera japanskor.

Japans stora chans att komma närmare var en dubbelchans efter 70.41. Återigen anföll japanskorna på sin högerkant. Hasegawa och Iwabuchi kombinerade med Tanaka, som klackade till Iwabuchi som kunde skjuta mitt inne i straffområdet. Amanda Ilestedt slängde sig dock fram och blockerade skottet. Returen gick till Hina Sugita – som sköt över.

Någon minut senare gjorde Gerhardsson ytterligare byten för att stärka försvaret. Genom att få in Hurtig och Schough ökades energin och kvaliteten i presspelet. Japan fick svårare att kombinera sig igenom det svenska laget.

Period 6: 76–90 minuter:
0–0 i mål, slut 3–1
0–1 i målchanser, slut 9–5
1–0 i hörnor, slut 5–2

Svenska byten: 90: Madelen Janogy och Jonna Andersson in, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani ut.

Den sista kvarten och de fem övertidsminuterna hade Sverige rätt så god kontroll på matchen. Japan hade bollen, fast betydligt mycket längre ifrån det svenska målet än i tidigare i matchen.

I slutminuten säkrade Sverige defensiven ytterligare. Då satte man in Jonna Andersson och bytte till 5–4–1.

Enda orosmolnet var att Asllani hade ont i foten när hon byttes ut. Vi får verkligen hoppas att det inte var något värre, för henne behöver vi i medaljmatcherna.

Sammanfattningsvis var det en match som stundtals kändes rätt otäck. Japan slog ur underläge och gjorde sin klart bästa match i turneringen. Det var lite som i VM 2019 där japanskorna gjorde sin bästa prestation i åttondelsfinalen mot Nederländerna.

För svensk del är det naturligt att man vid 1–1 börjar tänka på att man riskerade att missa en gyllene medaljchans. Att storspelet från gruppmatcherna skulle vara förgäves.

Men återigen kunde vårt lag luta sig mot härlig effektivitet. Det blev ju faktiskt mål på Sveriges två första riktiga anfall i den andra halvleken.

Sverige klarade kvartsfinalen. Fast de var med ett stort nödrop. Bakom den ganska klara statistiken döljer sig en match där Japan imponerade i spelet, och där Sverige verkligen var i brygga.

Statistiken säger 3–1 (1–1) i mål, 13–8 (10–2) i avslut, 6–6 i avslut mot mål samt 5–2 (4–1) i hörnor. Men mycket av den fina statistiken ordnade Sverige redan under en lysande inledningskvart.

Efter den var matchen Japans. Och hade det inte varit för VAR kanske det svenska laget hade varit i OS-byn och packat ihop sina saker nu. VAR strök ju nämligen först en japansk straff, sedan ordnade videodomarsystemet en svensk.

Det blev alltså en riktigt otäck match. Men skönt att det svenska laget nu välförtjänt är framme vid medaljmatcherna.

Där har vi riktigt trumf på hand när vi pratar fysik. Vårt lag var det enda som vann sin kvartsfinal under 90 minuter. Dessutom har vi ju som bekant roterat friskt under gruppspelet.

Vår motståndare i semifinalen, Australien, är ju sannolikt det lag som gått allra hårdast på sin startelva. Mycket mer om Sveriges kvartsfinal, och om Australien, i kommande inlägg.

Nu skall jag lägga fokus på förlängningen i den sista kvartsfinalen. Det skall avgöras vilka av USA och Nederländerna som ställs mot Kanada i semifinal. Kanada slog ju ut svenskledda Brasilien efter straffläggning tidigare i dag.

Startelvorna i Sveriges kvartsfinal har kommit. Peter Gerhardsson väljer att spela med den elva han använde i succépremiären mot USA. Med ett undantag.

Jonna Andersson får ge plats för Magdalena Eriksson.

Gissningsvis innebär det att Eriksson spelar som vänsterback. Men det skulle ju också kunna vara så att Eriksson går in i mittförsvaret, och att Nathalie Björn flyttar ut som ytterback. Men troligen blir det följande uppställning:

Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Jag tycker nog att det här känns som en klok matchning av truppen. Jonna Andersson är otroligt pålitlig, men har inte de spetsegenskaper som Björn har i sina uppspel och Eriksson i sitt huvudspel och sitt ledarskap. Därför vill man ju gärna ha både Eriksson och Björn på planen.

I skrivande stund har vi kommit en halvlek in i de fyra kvartsfinalerna. Det är mållöst mellan Brasilien och Kanada i en mycket jämn match. Brasilien har haft den bästa chansen i 40:e minuten när orutinerade Vanessa Gilles fumlade med bollen så att Debinha blev helt fri. Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé räddade dock friläget.

En annan Stephanie, domaren Frappart, räddades av VAR några minuter tidigare. Frappart dömde först straff till Brasilien och Duda, men bilderna visade att Alyssa Chapman var klart först på bollen, och Frappart korrigerade sitt domslut.

Pia Sundhage:s lag är alltså igång. Det är även Tony Gustavsson:s Australien sedan några minuter tillbaka. Och om knappt en timma spelar Peter Gerhardssons Sverige. Blir det förlängning i Brasilien–Kanada kommer vi ha tre svenska förbundskaptener i kvartsfinal samtidigt.

Storbritannien mönstrar för övrigt en väntad elva mot Australien. Gustavsson däremot ändrar lite i backlinjen. Han tar bort Vittsjös Clare Polkinghorne och sätter in Alanna Kennedy i backlinjen. Jag gissar att det kan ha göra med att Kennedy har mött Ellen White flera gånger i WSL, och kanske kan ha nytta av det.

Gustavsson har Rosengårdsförvärvet Teagan Micah i målet. Det innebär alltså att två Rosengårdsmålvakter just nu spelar OS-kvartsfinal. Malmöklubben har numera hård konkurrens på målvaktsposten…

Noterbart också att Team GB har Fran Kirby på bänken. Ännu så länge har den tänkta anfallskreatören bara spelat 13 minuter i turneringen.

Slutligen kan ni få njuta av drygt 100 bilder från två svenska landskamper, den mot Island i höstas och genrepet mot Australien:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Med en timmes mellanrum från 10.00 till 13.00 i morgon fredag är det avspark i de fyra kvartsfinalerna i OS-fotbollen.

Sverige spelar mot värdnationen Japan i den tredje matchen, alltså den som har avspark 12.00. Här en guide till de fyra kvartsfinalerna, förstås med stort fokus på Sveriges match.

12.00 Sverige–Japan

Saitama Stadium i utkanten av Stor-Tokyo
Odds: 80–20
Vägen till kvartsfinal: Sverige vann sin grupp efter tre raka segrar mot USA, Australien och Nya Zeeland med totalt 9–2. Japan blev grupptrea efter kryss mot Kanada, förlust mot Storbritannien och seger mot Chile, och målskillnaden 2–2.

Sverige kommer in till kvartsfinalen som enda gruppsegraren med full poäng. Förbundskapten Peter Gerhardsson har kunnat rotera på spelare i de genomförda matcherna. Sannolikt kommer han att utgå från den elva som vann med 3–0 mot USA i premiären.

De frågetecken som finns är huruvida Magdalena Eriksson skall starta i mittförsvaret eller inte. Det troliga är att Amanda Ilestedt startar. Därmed står valet mellan Eriksson och Nathalie Björn. Ett val där Eriksson bidrar med ledarskap och spelvändningar och där Björn bidrar med god förmåga att spela i genom lagdelar.

Ett annat frågetecken handlar om Stina Blackstenius status. Hon fick en elak stämpling på fotleden på övertid i matchen mot Australien. Sedan vilade Blackstenius mot Nya Zeeland. Om hennes fot är okej lär hon starta. Annars öppnas dörren för Lina Hurtig.

Sverige har gjort nio mål hittills i turneringen. Många av dem har kommit genom att man överbelastat en av kanterna och skapat numerära överlägen. Framför allt har många mål kommit från högerkanten.

Nu väntar alltså Japan, ett lag som spelar på ett helt annat sätt än de motståndare vårt lag hittills stött på. De japanska spelarna är väldigt bolltrygga, ändå har Japan förlorat bollinnehavet ganska klart både mot Kanada och Storbritannien. Kanada hade 59–41 och Team GB hade 58–42.

Jag har sett Nadeshiko, som det japanska landslaget kallas, i två av gruppmatcherna – 1–0-förlusten mot Storbritannien och 1–0-segern mot Chile. Det var två matcher som såg väldigt olika ut.

Mot Chile hade Japan bollen på offensiv planhalva under stora delar av matchen. Man sökte att genom kortpassningar kombinera sig genom det samlade chilenska försvaret. Som jag skrev i det här inlägget försökte japanskorna spela sig in i mål på futsal-vis. Det var smånätt och ganska uddlöst.

Mot Storbritannien såg det annorlunda ut. Och jag tror ju att Sverigematchen mer kommer att likna den mot Team GB än den mot Chile. Därför gör jag min taktiska analys med utgång i GB-matchen. Känslan är nämligen att Sverige kan lära mycket från den.

Först en koll på Japans uppställning. Förbundskapten Asako Takakura har rullat på ganska många spelare. Bland annat har hon kört med två olika målvakter. Sakiko Ikeda vaktade målet i öppningsmatchen mot Kanada. Sedan har Ayaka Yamashita fått förtroendet i de andra två matcherna.

Man har försvarat i 4–4–2. Och det som varit konstant i alla tre matcherna är att högerförsvaret bestått av Risa Shimizu och storstjärnan Saki Kumagai. Däremot har man roterat i vänsterförsvaret. Det är också från vänster som båda baklängesmålen kommit. De som startat två matcher i vänsterförsvaret är mittbacken Moeka Minami och längst ut till vänster Nanami Kitamura.

När det gäller mittfält och forwards är Milanproffset Yui Hasegawa den enda som startat alla tre matcherna. Hon har utgått från vänsterkanten i två matcher, men var forward mot Storbritannien.

I övrigt är det alltså lite gissningslek vilka spelare Takakura kommer att välja. Men troligt är att Narumi Miura, Emi Nakajima, Hina Sugita och Mana Iwabuchi kommer att få speltid. De fyra har startat två matcher och hoppat in i den tredje. Även Mina Tanaka och Jun Endo har fått speltid i alla tre matcherna.

Tittar vi på det taktiska upplägget liknar det inte något av de lag Sverige tidigare mött. I försvarsspelet spelar man alltså 4–4–2 med fokus på att låsa ytor centralt. Man sätter ingen jättehög och hård press, utan fokuserar på att hålla ihop laget.

Storbritannien hade 54–46 i bollinnehav i den första halvleken. Men där lyckades japanskorna styra bort passningar från mitten. Det tog lång tid innan jag fattade att Kim Little var med i matchen. Brittiskorna hade mest bollen på egen planhalva. Och när det anföll handlade det om att spela runt, eller över Japans lag. Något Japan var tryggt med.

Efter paus gjorde brittiskorna om lite, och då hittade man oftare in centralt. Det man gjorde var dels att mittbackarna drev fram bollen längre. Dels droppade de centrala mittfältarna ner djupare, hjälpte mittbackarna, och skapade därmed numerära överlägen centralt. Framför allt var Keira Walsh ofta nere och hjälpte till att spela förbi Japans forwards.

Jag upplevde Japan som det något bättre laget i den första halvleken. Man hade också 7–5 i avslut så långt. Efter paus var det Storbritannien som ägde matchen. De vann avsluten i den andra halvleken med 6–2. De japanska avsluten kom efter att laget kommit i underläge.

Men även om brittiskorna ägde den andra halvleken så kom man inte till speciellt många 100-procentiga målchanser. Segermålet var en tavla från målvakt Yamashita, som var ute och hängde tvätt på ett inlägg.

Det faktum att Japan har målskillnaden 2–2 efter tre matcher vittnar ju om att laget både är målsnålt och svårt att skapa målchanser på.

Det blir intressant att se om Sverige kan lyckas få med offensiva nyckelspelaren Kosovare Asllani i matchen. De ytorna som Asllani brukar röra sig på är ju alltså de som japanskorna effektivt stängde mot brittiskorna. Det kan vara så att det svenska laget kommer att få förlita sig till kantspel och inlägg.

Kollar vi på det japanska anfallsspelet är det intressant. Medan man överdrev med kortpassningar långt in i straffområdet mot Chile valde japanskorna att skjuta när man kom nära straffområdet mot Team GB. Det svenska försvaret får således både se upp för instick och distansskott.

Man får även se upp med en massa olika spelare. Japans anfallsspel bygger nämligen på rörelse och platsbyten.

Förenklat skulle man kunna säga att Japan skjuter upp sina kantspelare och anfaller med 2–4–4 eller med en droppande innermittfältare i 2–1–3–4. Fast så enkelt och förutsägbart är det inte. Formationen varierar nämligen, och kan ofta vara 2–1–6–1.

Japan jobbar nämligen väldigt genomtänkt med rörelse och motrörelse. När två spelare kommer och möter går två andra i djupled. Om någon rör sig åt vänster springer någon annan åt höger.

Det är ett väldigt dynamiskt anfallsspel som innebär massor av platsbyten. Det är jobbigt att försvara sig mot för det innebär att motståndarförsvaret hela tiden måste vrida på huvudet i alla olika riktningar för att ha koll på alla löpningar.

Jag håller alltså Sverige som klar favorit med tanke på hur starkt vårt lag varit i gruppspelet, och att Japan trots allt haft väldigt svårt att göra mål. Men räkna med att Japan har gjort sin taktiska läxa, och med mindre än 20 timmar till avspark börjar man känna lite nerver.

10.00 Kanada–Brasilien

Miyagi Stadium i Sendai
Odds: 51–49
Vägen till kvartsfinal: Båda lagen blev tvåa i sin grupp. Kanada vann mot Chile, och kryssade både mot Japan och Storbritannien. Brasilen tog sju poäng genom kryss mot Nederländerna och segrar mot Kina och Zambia.

Det här känns på alla sätt som en 50–50-match. Brasilien har imponerat mest i gruppspelet, men har å andra sidan haft en betydligt lättare grupp. Kanada har varit stabilt utan att glänsa. I en träningsmatch i juni spelade lagen 0–0.

Att jag trots allt tippar Kanada beror dels på att jag hade kanadensisk medalj i mitt ursprungstips. Dels på att det kanadensiska laget har varit experter på att ta sig till semifinal i olympiska spel.

Å andra sidan är ju Pia Sundhage expert på att ta sig till olympiska finaler. Så osvuret är verkligen bäst. Hennes lag har imponerat i offensiven, men har samtidigt visat defensiva brister. Det blir väldigt intressant att se hur man klarar sig mot ett så stabilt lag som Kanada.

11.00 Storbritannien–Australien

Kashima Soccer Stadium i Itako i utkanten av Stor-Tokyo
Odds: 51–49
Vägen till kvartsfinal: Storbritannien vann sin grupp med sju poäng efter segrar mot Chile och Japan, och kryss mot Kanada. Australien blev grupptrea efter seger mot Nya Zeeland, kryss mot USA och förlust mot Sverige.

Även det här är en vidöppen kvartsfinal. Team GB har varit stabilt utan att glänsa. Australien har visat offensiva kvaliteter.

I Team GB handlar mycket om kanterna med Lucy Bronze till höger och Lauren Hemp till vänster. De förser notoriska måltjuven Ellen White med bra bollar. Man har även en otroligt nyttig spelare i uppspelsfas i mittbacken Leah Williamson som både är bra på att ta fram bollen och på att spela igenom lagdelar.

Brittiskorna har även ett sparkapital i kreativa Fran Kirby som bara spelat 13 minuter i gruppspelet.

Hos Australien har Lyonbacken Ellie Carpenter varit en klippa i försvarsspelet. Offensivt skall Kyah Simon och Caitlin Foord förse skyttedrottningen Sam Kerr med rätt bollar. Förutsatt att Foord är frisk. Hon fick ju kasta in handduken mot USA efter en skada på uppvärmningen.

LATE CHANGE

Mary Fowler makes her starting Olympic debut replacing Caitlin Foord #USAvAUS https://t.co/9kv55b33TQ

— Matildas (@TheMatildas) July 27, 2021

Förbundskapten Tony Gustavsson har ett lag med väldig fart i kontringarna. Tipset går ändå till ett stabilt och svårslaget brittiskt lag. Men det vore ingen jätteskräll om vi får tre svenska förbundskaptener i semifinal.

13.00 Nederländerna–USA

Nissan Stadium i Yokohama
Odds: 45–55
Vägen till kvartsfinal: Nederländerna vann sin grupp efter att ha öst in mål mot Zambia, Brasilien och Kina. USA kom grupptvåa på fyra poäng efter förlust mot Sverige, seger mot Nya Zeeland och kryss mot Australien.

Den match jag tippade skulle bli final blir kvartsfinal. Nederländerna och USA drabbar samman i en reprisen på 2019 års VM-final. Då vann USA med 2–0. Ett USA som gick rent och vann sju raka segrar.

Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Amerikanskornas spel har hackat. Laget blev utspelat av Sverige i öppningsmatchen. Sedan vann man stabilt utan att glänsa mot Nya Zeeland innan det var en rätt avslagen sista gruppmatch mot Australien.

Nu är det upp till bevis för Vlatko Andonovski:s rutinerade lag. Jag tror att de vinner på stabilitet. Men jag är långt ifrån säker.

Nederländerna är ju nämligen otroligt vasst framåt. Laget gjorde hela 21 mål på tre gruppmatcher – en makalöst bra prestation. Lägg till att man vann genrepet mot Norge med 7–0 och man har 28 mål på sina fyra senaste landskamper.

Måldrottningen Vivianne Miedema stod för åtta av målen i gruppspelet. Att Miedema är i toppform är något som talar starkt för Nederländerna.

Något som talar starkt emot de vice världsmästarna är försvarsspelet. Jag har inte sett speciellt mycket av det nederländska laget i gruppspelet. Men de få sekvenser jag sett har försvarsspelet varit extremt kaotiskt. Man släppte in hela åtta mål på tre matcher mot rätt beskedligt motstånd i gruppspelet. Det är verkligen anmärkningsvärt mycket.

Mitt tips går till USA eftersom amerikanskorna brukar vara bäst när det gäller. Men även det här är en match som bör garderas. För det nederländska laget är ju i en extremt målform.

Gruppspelet är över och tisdagens 2–0-seger mot Nya Zeeland känns redan väldigt inaktuell. Trots det tänkte jag köra en kortare analys av matchen.

Som bekant visade förbundskapten Peter Gerhardsson med sin laguttagning att han tyckte att det var viktigare att ha en fräsch trupp till kvartsfinalen än att vinna gruppen. Att byta åtta spelare från närmast föregående startelva är alltid en liten risktagning.

Nu visade det ju sig att det fick utmärkt, och att det till slut blev en väldigt säker gruppseger. Hur såg det då ut mot Football Ferns?

Precis som i analysen av matchen mot Australien har jag valt att bryta ner matchen i 15-minutersperioder. Men den här gången väljer jag att lägga tonvikten på den första halvleken. Den andra kändes ju nämligen som en enda lång transportsträcka mot kvartsfinalen.

Sverige–Nya Zeeland
Period 1: 1–15 minuter:
1–0 i målchanser
0–0 i hörnor

När matchen startade blev jag överraskad av hur laget var formerat. Jag fattade inte varför Gerhardsson valde att spela Madelen Janogy som tia när han hade både Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist på planen. Som jag ser det är både Anvegård och Blomqvist klart bättre än Janogy i tiarollen. Däremot är Janogy klart bättre än Blomqvist på kanten. Det rimliga hade således varit att byta plats på Blomqvist och Janogy.

Det nya Sverige inledde med två pigga minuter. Sedan var det här en rätt virrig kvart, med massor av felpassningar. En kvart där Nya Zeeland var minst lika bra som Sverige – kanske till och med bättre.

Ferns höll från start ihop laget betydligt bättre än mot USA. Och egentligen var det ju knappast överraskande. För om jag från tv-bilderna kunde se hur glest det både var mellan och i lagdelar borde ju Ferns egna analytiker också kunna göra den spaningen.

En spelare man kollade lite extra på i det svenska laget var ju Magdalena Eriksson, med tanke på hennes insats mot Australien. Eriksson kunde ha fått en riktigt jobbig start på den här matchen. Två gånger på mindre än en minut slog hon uppspel rakt till motståndarforwards. Eriksson lyckades reparera båda misstagen.

Eriksson var inte den enda svensk som slog felpass under den första kvarten. Långt ifrån. Men Erikssons var de farligaste. Offensivt hackade det svenska spelet. Känslan var att Janogy inte var helt trygg med sin roll.

Sveriges målchans under inledningskvarten var ett vasst skott från Olivia Schough, som Erin Naylor fick sträcka ut för att rädda. Utöver den fina räddningen inledde en nyzeeländska darrigt. Hon var illa ute i spelet med fötterna vid två gånger redan första tio minuterna.

Period 2: 16–30 minuter:
2–0 i mål, totalt 2–0
2–0 i målchanser, totalt 3–0
1–0 i hörnor, totalt 1–0

Efter 16.02 nickade Anna Anvegård in 1–0 på en hörna från vänster, slagen av Olivia Schough. Det var påpassligt av Anvegård. Men framför allt var det en supertavla av Erin Naylor.

Den nyzeeländska målvakten är huvudet högre än Anvegård. De båda stod bredvid varandra i målområdet när bollen slogs in. Men Naylor missbedömde bollen totalt, och rörde sig bort från Anvegård. När svenskan nickade nådde in Naylor fram.

Det var en jättebjudning – en välkommen sådan efter en darrig inledning. Målet skapade trygghet i det svenska laget som direkt fick kontroll på tillställningen.

Framför allt var Schough på hugget på sin vänsterkant. Hon fick tidigt ett rejält övertag på CJ Bott, något som ledde till flera halvchanser. Schough var inblandad i det flesta svenska anfallen.

Hon var dock inte med i förarbetet till 2–0, som kom efter 28.55. Julia Roddar var nere vid kortlinjen när hon spelade tillbaka till Hanna Bennison. Rosengårdsmittfältaren rörde sig bort från målet när hon slog ett inlägg med vänsterfoten.

Bollen fick perfekt bollbana över det nyzeeländska försvaret till Janogy som touchade in bollen i tomt mål. Målvakt Naylor var på väg ut, men hamnade på halvdistans. Det var verkligen inget klockrent målvaktsingripande vid det här målet heller. Men den här gången var det inte så lätt.

Bennisons passning var nämligen av världsklass – en passning det är otroligt svårt att försvara sig mot.

Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 2–0
0–1 i målchanser, totalt 3–1
2–0 i hörnor, totalt 3–0

Sverige gick in i halvlekens slutkvart med en trygg 2–0-ledning. Och när Jennifer Falk gjorde en dubbelräddning på skott från Emma Rolston och retur från Betsy Hassett – då kändes gruppsegern faktiskt klar.

Det var återigen den svenska effektiviteten som blev segervapnet. Det var 3–2 i avslut mot mål i paus – och 2–0 i mål. Det är god utdelning.

Andra halvleken:
0–0 i mål, totalt 2–0
5–3 i målchanser, totalt 8–4
4–1 i hörnor, totalt 7–1

Det mest intressanta i den andra halvleken var Nathalie Björn:s inhopp som mittback. Uppsalatjejen som i sommar lämnar Rosengård för Everton gjorde ju en kanoninsats mot USA i premiären. Hon utmärkte sig framför allt genom sin fina förmåga att slå ut motståndarnas mittfält med sina fina passningar.

Nu kom hon in och slog ett par uppspel av högsta världsklass. Den till Anna Anvegård som ledde till ett friläge för Lina Hurtig efter 67.05 var den andra halvlekens riktiga godbit.

Faktum är att förbundskapten Gerhardsson har en riktigt klurig uppgift att välja mittbackar till mötet med Japan. Jag är övertygad om att han vill ha Magda Erikssons ledarskap på planen. Samtldigt skulle jag säga att Björn varit viktigare för lagets spel så här långt i turneringen.

Jag hade nog valt Björn. Frågan är hur Gerhardsson tänker.

Klart är att han alltså fick lufta hela truppen, och har så fräscha spelare man bara kan ha till kvartsfinalen. Så här fördelades speltiden i gruppspelet mellan de svenska spelarna:

• 226 minuter: Filippa Angeldahl (1 assist),
• 225 minuter: Amanda Ilestedt (1 assist),
• 223 minuter: Jonna Andersson,
• 198 minuter: Caroline Seger,
• 185 minuter: Kosovare Asllani (1 assist),
• 180 minuter: Hedvig Lindahl, Nathalie Björn,
• 154 minuter: Sofia Jakobsson (3 assist),
• 149 minuter: Fridolina Rolfö (2 mål),
• 135 minuter: Hanna Glas (1 assist) och Magdalena Eriksson
• 116 minuter: Hanna Bennison (1 assist),
• 112 minuter: Lina Hurtig (2 mål),
• 109 minuter: Madelen Janogy (1 mål),
• 102 minuter: Olivia Schough (1 assist),
• 94 minuter: Stina Blackstenius (3 mål),
• 92 minuter: Julia Roddar,
• 90 minuter: Jennifer Falk, Emma Kullberg, Rebecka Blomqvist,
• 85 minuter: Anna Anvegård (1 mål),
• 0 minuter: Zecira Musovic

Det blir Japan i kvartsfinalen för Sverige. Matchen spelas på fredag klockan 12.00 på Saitama Stadium i utkanten av Stor-Tokyo – alltså den arena där Sverige slog Australien i lördags.

Jag följde avslutningsmatcherna i de två sista grupperna med lite olika hårt fokus. Mest kollade jag på Japan–Chile eftersom det lutade åt att det skulle bli vinnaren i den matchen för Sverige.

Japan låg på den där tredjeplatsen när matcherna startade, och de var faktiskt kvar där hela tiden. Det hindrar inte att japanskorna fick kämpa in till slutsignalen för att säkra sin slutspelsplats.

Chiles Francisca Lara lär drömma mardrömmar om ribbor och avslutande gruppspelsomgångar. Några av er kanske minns att Chile missade åttondelsfinal i Frankrike-VM med bara ett måls marginal. Att de kunde gjort det målet på straff i slutminuterna mot Thailand.

Då klev nämnda Lara fram – och sköt i ribbans överkant. Chile åkte ut.

I dagens match hade Chile länge knappt ett anfall. Men laget försvarade sig bra, och de få gånger Japan kom igenom räddade världens bästa målvakt – Tiane Endler.

0–0 stod sig länge, och man visste ju att till slut skulle Chile få sin chans. Den kom när matchklockan precis passerat 68 minuter – och den kom för Francisca Lara. Den här gången var det en hård nick från nära håll.

Och närmare mål än Lara var, det går det inte att komma. Bollen satt i ribbans underkant, studsade på insidan av mållinjen och upp i målvakt Ayaka Yamashita:s händer. Det var otroligt skönt för Japan att det är mållinjeteknologi i det här mästerskapet – för annars är det nog stor risk att nicken hade dömts som mål.

För Lara var det förstås omvänt, hon hade återigen maximal oflyt med millimeterna i en avgörande gruppspelsmatch.

Knappt nio minuter senare studsade bollen fram till japanska inhopparen Mina Tanaka i Chiles straffområde, och anfallaren från INAC Kobe Leonessa lyckades få avslutet förbi Endler. 1–0 till Japan, och säkrad kvartsfinalplats.

Där väntar alltså Sverige.

Jag satt och höll tummarna för chilensk seger. Även om jag ser Sverige som favorit till 80–20 i den där kvartsfinalen tycker jag att Japan känns som en lätt obehaglig motståndare. Mest eftersom de spelar en typ av fotboll som vårt landslag väldigt sällan möter.

Mot Chile gick det snabbt att konstatera att Nadeshiko vimlar av småväxta, boll- och passningsskickliga spelare, alla med kapacitet att spela sig igenom lagdelar. Vare sig det var Sugita, Sugasawa, Hasegawa, Miura, Iwabuchi, Tanaka, Endo eller Kinoshita som hade bollen såg det ungefär likadant ut.

Jag ser att förbundskapten Peter Gerhardsson säger så här om motståndet:

”Först och främst är det skönt att det är klart vilket lag som väntar i kvartsfinalen, så vi nu har ett konkret motstånd att börja arbeta med inför fredag. Vi hade vår analytiker Anders Eriksson och Caroline Sjöblom kvar på arenan för att se matchen här idag och får en rapport från den senare ikväll.

Vi har sett 1-0-segermatchen mot Australien som spelades inför OS men kommer nu uppdatera oss vidare med gruppspelsmatcherna i OS direkt. Men det vi sett av Japan hittills är att det är ett välorganiserat, kvickt och passningssäkert lag som varit målsnåla i de fyra senaste landskamperna, där inräknat Australiensegern samt de tre gruppspelsmatcherna här i OS som slutat 1–1 mot Kanada, 0–1 mot Storbritannien samt 1–0 mot Chile.”

Från det jag har sett av Japan är lagets stora problem är att man saknar tyngd längst fram i anfallet. Att alla de nämnda, bolltrygga lirarna tycks vilja spela sig in i mål på futsal-vis.

Dessutom är det stort frågetecken för målvakt Yamashita. Japan har alltså svagheter i båda straffområden.

Det finns alltså många skäl att hålla Sverige som favorit på fredag. Faktum är ju att Sverige nu tornat upp som turneringens stora guldfavorit.

Sverige är ju det enda laget med full poäng, dessutom tog man det i den svåraste gruppen. Samtidigt som att jag tycker att det svenska favoritskapet är logiskt känns det lite skrämmande.

Sverige har ju sällan gjort sina bästa resultat från en position som storfavorit. Man minns ju EM 2009 där vårt haussade lag lätt skulle avfärda ett sågat Norge i kvartsfinal. Det gick ju inte så bra.

Den enda tidigare OS-turneringen där Sverige varit obesegrat i gruppspelet var 2012. Då vann vårt lag sin grupp efter en seger och två kryss. Trots gruppsegern blev det hemresa efter kvartsfinalen, där Frankrike blev för svårt.

Och minns ni hur det gick det enda tidigare världstäckande mästerskap där Sverige tagit full poäng i gruppspelet? Det var VM 2011, och då åkte vi just ut mot Japan.

Det var i och för sig ett Japan fullpumpat med självförtroende efter att ha slagit ut värdnationen Tyskland i kvartsfinal. Ett Japan med en Homare Sawa som stod på karriärens absoluta topp.

Men det är faktiskt så att Sverige har haft det riktigt jobbigt mot Japan på senare år. Det har bara blivit en svensk seger på nio försök sedan millenieskiftet. Det var dock det senaste mötet, 3–0 i Kalmar inför OS 2016.

Nu har ju Sverige en väldigt positiv trend, medan Japan har stått och stampat i flera år. Även om det blir inför tomma läktare är det ändå en bortamatch. Och lite nervös kommer man allt att vara vid lunchtid på fredag.

Men fram tills dess får man i alla fall passa på att njuta, och drömma gyllene drömmar. Det jag sett av de andra lagen har inte direkt varit skräckinjagande. Men det är å andra sidan nu som turneringen startar på allvar.

På fredag är allt nollställt, då startar alla åtta kvarvarande lag om från noll. Slutspelsträdet ser ut så här:

Storbritannien–Australien
Sverige–Japan

Nederländerna–USA
Brasilien–Kanada

Nu när det är dags att summera gruppspelet kan man även konstatera att jag prickade exakt placering i grupperna för åtta av tolv lag. Mina missar rörde de lag jag tippade som etta och tolva i mästerskapet. USA vann ju som bekant inte sin grupp, utan det gjorde Sverige. Och Zambia kom inte sist i sin grupp – det gjorde turneringens riktigt stora besvikelse, Kina.

Även om jag var snett ute på Sverige känns det rätt bra med åtta rätt av tolv. Och bonustipset om att Vivianne Miedema skall vinna skytteligan ser ju också rätt okej ut. Hon står på rekordsumman åtta mål efter gruppspelet. Tvåan Barbra Banda har gjort sex – och är utslagen. Det ser bra ut för Miedema…

I 15 minuter var det precis så virrigt som det riskerar att bli när man byter åtta spelare i startelvan. Men från Anna Anvegårds 1–0-mål hade Sverige kontroll.

Återigen var den svenska effektiviteten makalöst bra. Det blev två mål på de tre första anfallen – och sedan var matchen vunnen.

Efter 2–0-segern sa tv-expert Lisa Dahlkvist att det här är det bästa landslag Sverige haft. Och det stämmer.

Det här var nämligen blott andra gången som Sverige tog full poäng i ett gruppspel i ett världsomspännande mästerskap. Förra gången var VM 2011, och då stannade målskillnaden på 4–1. Då vilade dessutom USA spelare i sista gruppmatchen.

Nu blev det 9–2 i målskillnad, och alla tre motståndarna gick för 100 procent i alla matcher. Således Sveriges bästa mästerskapsgruppspel alla kategorier.

Vårt landslag har givit sig bästa möjlighet att få spela om guldet. Men nu är dock allt nollställt. Och det mest spännande är förstås vilka som väntar i kvartsfinal. Det vet vi om 2,5 timmar. Hörs då igen.

Klockan 10.00, alltså om knappt en timme, spelar Sveriges damer på en klassisk arena för Sveriges herrar. På Miyagi Stadium i Sendai säkrade herrlandslaget gruppsegern i VM 2002 efter att Anders Svensson skruvat in en frispark och laget kämpat kopiöst i 90 minuter mot ett starkt Argentina.

Jag var där och minns att man hade en konstig känsla efter slutsignalen. Mer av ”vi skall inte åka hem” än jubel.

Efter dagens riskerar inte det svenska damlaget att behöva åka hem. Men det kan mycket väl bli en konstig match mot Nya Zeeland.

Förbundskapten Peter Gerhardsson visar nämligen att han går för guldet. Kvartetten Hedvig Lindahl, Hanna Glas, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö saknas helt i matchtruppen. Startelvan ser ut så här:

Jennifer Falk – Julia Roddar, Emma Kullberg, Magdalena Eriksson (kapten), Jonna Andersson – Madelen Janogy, Hanna Bennison, Filippa Angeldahl, Olivia Schough – Rebecka Blomqvist – Anna Anvegård.

Det är förstås lite gambling, för hur bra trupp man än har brukar det alltid vara svårt att byta många spelare samtidigt. Vi får hoppas att dagens elva funkar från start. Som jag påtalade i förra inlägget har det ju tyvärr inte sett speciellt bra tidigare under året i de matcher där Gerhardsson gått på en andrauppställning.

Men det känns ju ändå värt att chansa lite här. För det är ju en jättefördel i kvartsfinalen att ha slitit mindre på toppspelarna är konkurrenten.

Dagens allra mest spännande fråga är ju trots allt vilket motstånd som väntar i kvartsfinalen. Den frågan får vi inte svar på förrän i eftermiddag, då de två andra grupperna spelas klart.

Aotearoa – så kallas det land som står mellan Sverige och gruppsegern på landets ursprungsspråk maori. Det är inte bara ett land som rent geografisk i princip ligger så långt ifrån Sverige man kan komma. Det är även ett land där fotbollen står i skuggan av en mängd andra sporter.

Jag har sett Football Ferns – vilket närmast översätts som fotbollens ormbunkar – i båda deras matcher i OS. Detaljer om laget kommer längre ner i inlägget.

Först tänkte jag berätta lite om damfotbollens situation i Nya Zeeland. I januari i fjol var jag i landet på andra sidan jordklotet på en semester som blev några veckor längre än jag hade planerat. En olycka för en närstående gjorde att jag blev kvar i drygt fem veckor.

Utöver massor av besök på sjukhus passade jag på att lära känna landet lite närmare. Och naturligtvis försökte jag kartlägga landet rent idrottsligt. Tyvärr var det inte säsong i damernas lilla fotbollsliga. Men det spelades en match i herrligan på den ort där jag var, Blenheim.

På den matchen träffade jag Maia Jackman, damfotbollsexpert på nyzeeländska Sky Sports med 50 landskamper för Ferns på meritlistan. Samtalet med henne blev underlag för ett långt reportage i Borås Tidning om idrott i Nya Zeeland.

Inför tisdagens match mot Nya Zeeland känns det rimligt att publicera en del av det reportaget här i bloggen för att skapa en förståelse för fotbollens position i landet. I det skedet var det inte klart att Nya Zeeland skulle få arrangera VM-slutspelet 2023. Men nu har man ju ett stort mål att jobba mot.

Här är en bit av det reportage som gick under rubriken ”Här står fotbollen i rugbyns skugga”:

– Fotboll är en väldigt liten sport här. Rugby kommer nog alltid att vara nationalsporten, men det hade varit kul om fotbollen fick större resurser och kunde växa, säger Maia Jackman.

Nu har rugbyn det bäst förspänt. Men även cricket, segling och basketvarianten netball är större sporter än fotboll.

– Netball står sig starkt bland damerna. Vi försöker locka över netballspelare med att det är bara fyra länder utöver Nya Zeeland som spelar netball: Australien, England, Sydafrika och Jamaica. I fotbollen får man resa mer – se mer av världen, säger Jackman.

Hon var landslagsspelare 1993–2010, och spelade VM 2007. Fram till dess var de flesta nyzeeländska landslagsspelarna hemmabaserade. Nu har landet ett professionellt herrlag, Wellington Phoenix, som spelar i Australiens liga, A-league. Phoenix innehåller en del landslagsspelare.

Men i det damlandslag som skall spela i OS i år finns inga spelare från inhemska klubbar.

– Det finns en nationell liga, men den är inget att ha. Landslagsspelarna inser att de måste spela utomlands, så har det i princip varit sedan 2007. Och vi vill att de skall spela utomlands, för de blir inte bättre här, säger Jackman.

– Ferns har en fantastiskt bra tränare nu i Tom Sermanni. Han har inte samma högklassiga utbud av spelare här som han är vad vid från Australien och framför allt från USA. Han får försöka göra bästa möjliga av det som finns, och förhoppningsvis kan de göra det bra i OS.

Men det finns talang inom nyzeeländsk fotboll. U17-tjejerna tog VM-brons 2018 och U20-killarna tog full poäng i sin grupp i fjolårets VM.

– U20-killarna var väldigt bra. De hade otur som åkte ut på straffar mot Colombia. Vi har många spännande unga spelare som förbundet måste försöka vårda på bästa sätt, säger Jackman.

Har fotbollen här en ljus framtid?

– Det blir bättre, men det krävs nog att vi får bättre ligor – både för herrar och damer. Ett första steg på damsidan vore om vi kunde få till ett professionellt lag i Australiens W-league. Då skulle våra landslagsspelare på damsidan kunna komma hem och spela mer ihop. Det är något som det talats mycket om, men som aldrig verkar hända.

Vad krävs?

– Det är alltid pengarna det hänger på. Man måste vinna titlar för att få pengar. Det är ett moment 22. Nu satsas det stora pengar inom segling här, en sport som redan har god ekonomi. Eftersom fotboll är en så stor sport globalt hoppas vi att någon vill satsa inom fotbollen också.

Ni har ändå ett bra läge i damfotbollen eftersom Oceanien har en plats i alla stora mästerskap.

– Absolut. Det räcker ofta med en kvalmatch för att vi skall kvala in till både VM och OS. Det brukar bli 7–0 eller 8–0 mot Nya Guinea. Det är ju bra, men det är samtidigt dåligt – för vi behöver ha fler tävlingsmatcher för att komma bättre förberedda till mästerskapen. Våra förbundskaptener brukar kämpa med att få så bra träningsmatcher som möjligt inför turneringarna, men det är också svårt eftersom vi inte har så mycket pengar i fotbollförbundet. Och det är långa och dyra resor.

Även om Football Ferns skall spela i sommarens OS sätter Nya Zeeland betydligt större hopp till andra Ferns (ormbunkar) – rugbydamerna i Black Ferns.

– Black Ferns har alltid legat före herrarna i All Blacks (herrlandslaget i rugby) när det gäller VM-guld. Men övriga världen är ikapp oss även på damsidan nu, säger Maia Jackman.

Black Ferns har fem VM-guld, mot All Blacks tre. I VM handlar det om 15-mannalag. I OS är det sjumanna som gäller – och pressen är hård på de båda nyzeeländska lagen som båda är rankade som världsetta.

– Man pumpar in stora pengar i rugbyn, men på senare år har det inte blivit de resultat vi vill ha. Nya Zeelands rugby måste försöka ta tillbaka taktpinnen i världen. Sjumanna är riktigt stort här, så det är press på landslagen att göra bättre ifrån sig i OS den här gången. Senast var det en stor besvikelse när damerna tog silver och herrarna åkte ut mot Fiji i kvartsfinal, berättar Jackman.

Fakta om idrott i Nya Zeeland:

• Rugby är landets överlägset största sport. Damlandslaget kallas Black Ferns – svarta ormbunkar. Landets nationalsymboler är ju ormbunkar – och kivi-fåglar. Black Ferns har vunnit fem VM-guld i 15-mannavarianten rugby union, och är just nu världsetta.

Herrlandslaget kallas All Blacks – helt svarta. Det har vunnit tre VM-guld i rugby union, och är just nu rankat på andra plats i världen.

I sjumannavarianten rugby sevens är Nya Zeeland världsetta både bland herrar och damer. De är dessutom regerande världsmästare både på herr- och damsidan.

På klubbsidan har Nya Zeeland en inhemsk herrliga, där Tasman Rugby Union från Nelson och Blenheim är regerande mästare. Men man har också fem lag på en högre nivå, i den internationella liga som kallas Super Rugby.

I Super Rugby spelar utöver de nyzeeländska klubbarna även fyra lag från Australien, fyra från Sydafrika och ett vardera från Argentina och Japan. Regerande mästare är Crusaders från Christchurch.

• Cricket är en annan stor sport. Där har damerna tagit ett VM-guld i endagsvarianten. Herrarna har som bäst nått VM-final.

• Netball och basket är andra stora sporter. Netball är största damsporten med en kring 150 000 spelare. Nya Zeelands ”Silver Ferns” är regerande världsmästare i sporten. För herrar är det basket som gäller. Landslaget ”Tall Blacks” blev VM-fyra 2002.

• Fotboll är en växande sport, både för herrar och damer. Den spelas av drygt 200 000 personer. Herrlandslaget i ”All Whites” har spelat VM 1982 och 2010. Damerna ”Football Ferns” har varit med i varje VM och OS sedan 2007 med kvartsfinal som bästa resultat.

• Landhockey spelas av cirka 50 000 personer. Både herrar och damer är rankade topp åtta i världen.

• Rodd, kanot, segling och cykel är sporter där Nya Zeeland brukar samla olympiska medaljer. Golfaren Lydia Ko och kulstöterskan Valerie Adams är välkända profiler. Och i kommande vinter-OS är talangfulla storslalomåkaren Alice Robinson en medaljkandidat.

Det här var alltså en del av ett reportage som publicerades i februari i fjol. Då hade inte världen ännu hunnit lamslås av corona, och planen var som bekant att det OS vi nu upplever skulle ha avgjorts under fjolåret.

Hoppas att texten skapar en liten bild om fotbollens position i landet som i allt fler sammanhang faktiskt kallar sig Aotearoa.

Tittar vi på det nuvarande laget så började avgående förbundskapten Tom Sermanni bygga det när han tillsattes i oktober 2018. Han kom in i ett läge där det nyzeeländska laget höll på att falla i bitar. Under en turbulent period under österrikaren Andreas Heraf:s ledning valde flera nyckelspelare att sluta i landslaget. En av dem var stöttespelaren Abby Erceg.

Sermannis första uppdrag var att locka tillbaka de som slutat, något han lyckades med. Under sina åtta första månader lappade han ihop laget och fick ihop en riktigt konkurrensduglig startelva.

I VM-premiären höll man 0–0 i drygt 91 minuter mot blivande finallaget Nederländerna. Det var en match där faktiskt Nya Zeeland hade fler 100-procentiga målchanser än nederländskorna innan Jill Roord satte de orangekläddas segermål. 

I andra matchen åkte Ferns på skador och resten av VM var inte lika bra. Men det fanns ändå hopp in mot OS. Ungdomslandslaget med spelare födda 2001 eller senare tog ju VM-brons 2018, vilket visade att Sermanni skulle ha talanger att jobba med.

Just att bygga lag, och matcha in nya spelare, är något Sermanni är väldigt bra på. Faktum är ju att den 67-årige skotten på många sätt ligger bakom alla de tre lag Sverige möter i gruppen.

När han var förbundskapten i Australien (2005–12) matchade han in stora delar av den stomme som bär The Matildas än i dag. I VM 2011 hade han exempelvis med talangfulla tonåringarna Sam Kerr, Kyah Simon, Caitlin Foord och Emily van Egmond i truppen.

Och under hans 15 månader som förbundskapten för USA (1 januari 2013 till 6 april 2014) påbörjade han bygget av det lag som vann VM-guld 2015 och 2019 och utgör stommen även i dagens lag.

När Sermanni tog över USA hade han som uppgift att genomföra en generationsväxling. Företrädaren Pia Sundhage hade kört på med sin kärntrupp i match efter match. Redan i sin allra första match släppte Sermanni fram tre debutanter: Christen Press, Julie Ertz (hette då Johnston) och Kristie Mewis. Under sina korta tid i USA lät Sermanni även bland annat Lindsey Horan, Crystal Dunn och Sam Mewis debutera.

Generationsväxlingen ledde till att USA gjorde lite sämre resultat, men känslan var att Sermanni började få ihop laget lagom till att han fick sparken, och att Jill Ellis kom till ett hyfsat väldukat bord.

Tom Sermanni har alltså mött Sverige många gånger. Men konstigt nog har inte Sverige och Nya Zeeland mötts en enda gång tidigare. Som exempel har Ferns och USA träffat på varandra hela 18 gånger.

Mot Sverige gör Sermanni sannolikt sin sista match för Nya Zeeland. Han skall lämna över till någon annan efter OS, och Ferns är väldigt nära att åka ur turneringen.

Av de tolv deltagande lagen är det faktiskt bara Nya Zeeland som inte kan fixa avancemang av egen kraft inför slutomgången. Om USA och Australien kryssar spelar det nämligen ingen roll hur det går i matchen Sverige–Nya Zeeland.

För Sermanni blev dock inte tiden hos Ferns som han tänkt sig. Corona har gjort hans jobb närmast omöjligt, och han har inte kunnat jobba in den generationsväxling som är nödvändig.

Orsaken är att Nya Zeeland har haft extremt hårda coronarestriktioner, med flera veckors karantän både för in- och utresa ur landet. Däremot har man inte kunnat samla spelarna varken på hemmaplan eller utomlands. Mellan Algarve cup i fjol och OS spelade inte Nya Zeeland en enda officiell landskamp.

En träningsmatch bakom stängda dörrar mot Storbritannien i förra veckan var enda gången på 1,5 år som spelarna spelade ihop. Således har Nya Zeeland haft sämre uppladdning än alla andra lag i turneringen.

Det har inte blivit bättre av att flera av spelarna har haft det struligt på klubbnivån. I Sermannis 22-mannatrupp finns till slut trots allt två spelare med inhemsk klubbadress, och den inhemska ligan är alltså inget att ha. I truppen finns även tre klubblösa spelare samt ytterligare fyra spelare som ingått i något som kallas FFDP, en träningsgrupp för landslagsspelare på hemmaplan.

Det är alltså ganska många som inte haft lämplig matchning innan mästerskapet. Och faktum är att Nya Zeeland inte sett speciellt bra ut. Tvärtom upplever jag att det är den sämsta upplagan av Ferns på många år.

Man hade exempelvis inte satt formationen inför avspark. I 2–1-förlusten mot Australien startade man med 5–3–2 och hög press, något som inte alls funkade. Ferns fick inte till något anfallsspel alls. På slutet av matchen bytte man till fyrbackslinje och ett mellanting mellan 4–1–4–1 och 4–3–3 – något som gick bättre. Med fyrbackslinjen fick man lite anfallsspel – och fick också till reduceringen.

I andra matchen mot USA (förlust med 6–1) spelade man 4–4–1–1. Det gick inledningsvis rätt okej. Under den första halvleken kom man till tre riktigt bra målchanser.

Men det är synd att säga att USA var skakat även om amerikanskorna inte gjorde 2–0 förrän i 45:e minuten.

Sermanni överraskade lite i sin elva mot USA eftersom han ställde unga Anna Leat i målet och inte rutinerade Erin Naylor. Annars var det välbekanta namn: Leat – CJ Bott, Meikayla Moore, Abby Erceg, Ali Riley – Betsy Hassett, Daisy Cleverley, Ria Percival, Liv Chance – Katie Bowen – Hannah Wilkinson.

Rutinerade mittbacken Erceg är lagets bästa spelare. Hon är framför allt väldigt stark i luftrummet. Anfallsspelet bygger mycket på långa lyftningar mot Sverigebekanta toppforwarden Wilkinson. Hon skall få fast bollarna så att löpstarka trion Hassett, Chance och Bowen kan fylla på i djupled.

Av dem var jag inför turneringen mest spänd på Chance, som var bra i VM. Men i OS har hon inte fått till det. Däremot ser Hassett och USA-proffset Bowen pigga ut. Framför allt den sistnämnda, som redan har hunnit med att spela i tre olika positioner, och varit nyttig i alla.

Anfallen avslutas ofta med inlägg från Bott på högerkanten. Högerbacken tar alla chanser att följa med i offensiven, vilket gör att det finns ytor att anfalla på bakom henne.

Alla fyra spelarna i backlinjen har rätt bra precision i sina långa uppspel. Den bästa passningsfoten är kanske Liverpoolbacken Meikayla Moores högra. Med den har hon kapacitet att slå ut lagdelar med passningar längs marken. Dock spelar hon med ganska hög risktagning, vilket gör att hennes passningar även leda till bra chanser för motståndarna.

Rent allmänt tycker jag att det ser ut som att Nya Zeeland ligger väldigt glest i försvarsspelet. Som att det är långa avstånd både mellan lagdelar och mellan spelarna. Det finns ofta en stor yta att spela in på framför deras mittbackar. Mot USA satte inte heller Ferns någon högre press, utan man startade försvarsspelet rätt passivt vid mittlinjen.

Spontant känns det som ett motstånd som borde passa Sverige som handsken. Ett lag vårt förstauppställning slår med ganska många mål. Dock lär det ju inte bli vår förstauppställning som spelar.

Och det enda orosmomentet jag ser är just hur många spelare Peter Gerhardsson vågar vila. Även om Sveriges trupp innehåller många bra spelare är det klurigt att byta för många. Med rena B-uppställningar har ju Sverige i år gjort rätt svaga insatser. Det blev ju bara 2–0 mot Malta och 4–2-segern mot Polen var ju inte heller den speciellt övertygande. Och både Malta och Polen är sämre lag än Nya Zeeland.

I onsdagens storstilade 3–0-seger mot USA var taktiken klockren, genomförandet klockrent och alla spelare gjorde starka insatser.

De välförtjänta hyllningarna visste i vissa sammanhang inga gränser. Det verkade som att många redan efter en gruppspelsomgång hade placerat guldet i Sverige. Så funkar det ju inte. Det är inte i första matchen man vinner guld, utan i turneringens sista.

Det var förstås otroligt spännande att se hur Sverige skulle reagera efter onsdagens uppvisning. Hur man skulle hantera ett Australien som är jobbigt att möta eftersom deras anfallskraft är väldigt stark.

Det var alltså långt ifrån självklart med ny seger.

Mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson en suverän taktik, som spelarna genomförde prickfritt. Hur USA än försökte hitta lösningar låg Sverige ett steg före.

Mot Australien såg det annorlunda ut. I stället var det motståndarnas svenska förbundskapten Tony Gustavsson som lyckades bäst med taktiken från start.

Ibland är det skönt att få slå sig själv för bröstet. Och det tänkte jag göra nu. För många av de avgörande detaljerna i matchen gick att läsa om här i bloggen kvällen innan matchen. Vilka detaljer tänker jag då på?

Jo, de här:

• 1) Sverige skulle gärna se att uppspelen kom från Australiens vänsterförsvar, från Aivi Luik:s fötter.
• 2) Om jag hade coachat Sverige hade jag siktat på att komma in på ytan bakom Luik i anfallsspelet.
• 3) Det är Kyah Simon som skall slå de öppnande passningarna för The Matildas. Sverige bör således inte låta Simon ha bollen rättvänd nära svenskt straffområde.
• 4) Caitlin Foord söker sig ofta ut till vänster, mot ytan utanför mittbackarna – in bakom motståndarnas högerförsvar. Det gör att Australien tidigt i sina anfall har en långpassning ut mot sin vänsterkant som ett gångbart alternativ.
• 5) Australiens allra största stjärna finns dock centralt i anfallet – Sam Kerr.

Hur såg det då ut?

Jag har valt att bryta ner matchen i sex 15-minutersperioder. Men innan jag går in på detaljer period för period kan man säga att Sverige vann på sylvass effektivitet. Jag räknade nämligen till 6–5 i svensk favör i 100-procentiga målchanser. Då är 4–2 i mål en väldigt bra utdelning.

När jag kollade på matchen hade jag lite fokus på Magdalena Eriksson och Lina Hurtig, dels eftersom de var nya i laget, dels för att de kom in på positioner där Sverige var väldigt bra i USA-matchen.

Med det sagt, här är matchen uppdelad i sex tårtbitar:

Sverige–Australien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i målchanser
0–1 i hörnor

En period som präglades av taktisk skuggboxning. Sverige höll bollen på ett helt okej sätt på egen planhalva, och det kändes väldigt tryggt i defensiven. Dock gick i princip alla anfallspassningar mot den svenska vänsterkanten, vilket var en dålig idé.

På den kanten huserade nämligen den 21-åriga Lyonbacken Ellie Carpenter – och hon var matchens klart bästa spelare och ägde sin del av planen. Det blev alltså inget av de svenska anfallsförsöken, trots okej uppbyggnadsspel.

En annan notering var att Hanna Glas hade en riktigt tung start, både med bortslagna passningar och förlorade närkamper.

Period 2: 16–30 minuter:
1–0 i mål
1–0 i målchanser, totalt 1–0
0–0 i hörnor, totalt 0–1

Efter 19.15 satte Fridolina Rolfö 1–0 med ett distinkt högerskott. Målet kom på Sveriges första riktiga attack in bakom Aivi Luik på den svenska högersidan.

Det började med att Amanda Ilestedt tog fram bollen centralt, och sedan lyfte mot Sofia Jakobsson. Steph Catley bröt i och för sig långpassningen, men hon gjorde det inte bättre än att Kosovare Asllani kunde sno bollen och servera Jakobsson i djupled bakom Luik. Jakobsson, som så lång blandat och givit i passningsspelet, slog ett fint inspel till Rolfö.

Även den här kvarten var ändå det svenska anfallsspelet, trots målet, fokuserat till vänsterkanten, som ju ägdes av Ellie Carpenter. En anledning till att det var så få högeranfall var att hela den svenska högersidan hade dålig passningskvalitet. Glas och Jakobsson är nämnda, men även Filippa Angeldahl började med tveksam passningsprocent.

En annan anledning var att Lina Hurtig i defensiven var inriktad på att ta bort nämnda Carpenter. Sedan blev ofta Hurtig kvar till vänster även i anfall.

Defensivt var det fortsatt stabilt, med ett litet undantag. I minut 29 droppade Sam Kerr ner på Sveriges högerkant, fick bollen och satte fart mot mål. Hon sprang först förbi, och ifrån Ilestedt. Sedan föll Magdalena Eriksson vid straffområdeslinjen, vilket kunde ha inneburit autobahn mot mål – om inte Caroline Seger gjort ett utmärkt hemjobb och avstyrt anfallsförsöket innan Kerr kom till avslut.

Period 3: 31–45 minuter:
0–1 i mål, totalt 1–1
1–2 i målchanser, totalt 2–2
2–0 i hörnor, totalt 2–1

Perioden började bra, med ett fint anfall på vänsterkanten. Jonna Andersson:s uppspel längs kanten når Rolfö bakom Australiens kantspelare, ända ute vid sidlinjen.

Det är enda gången i matchen som Carpenter blir överspelad på sin sida. Orsaken är att anfallet är så långt ut på kanten att hon inte hinner ut. Tyvärr hann inte Hurtig riktigt fram på Rolfös inspel, men det var inte långt ifrån 2–0.

Det anfallet kom efter 33.45, och i det skedet kändes Sveriges ledning kassaskåpssäker. Sju minuter senare var känslan helt annorlunda. Då hade Australien först kvitterat, och sedan borde de även haft straff.

De anfallen hade två gemensamma kännetecken. Båda gångerna fick Kyah Simon bollen rättvänd i offensiv position, båda gångerna hittade hon fram till Sam Kerr.

Målet var ett mästerverk från Simon. Hon fick bollen i vänsterläge, en bit utanför straffområdet. Hennes inlägg var av sådan kvalitet att Hedvig Lindahl är chanslös på att gå ut och ta bort det. Det gick precis över Magda Eriksson – perfekt på pallan på Kerr.

Ett klassmål. Det är väldigt svårt att försvara sig mot den typen av inlägg – när de väl är slagna.

Däremot borde det svenska mittfältet ha satt bättre press på Simon. Både Jakobsson och Angeldahl hade möjlighet att fixa den detaljen. Jakobsson var på väg upp i press, när hon lockades ut på kanten av en överlapp från Tameka Yallop. Angeldahl stod lite på hälarna och uppfattade inte att hon var tvungen att ta över. Det gjorde att Simon lugnt kunde sikta in sitt inlägg.

En annan notering var att Sam Kerr löpte in precis bakom Magda Eriksson. Det skulle vara ett genomgående mönster matchen igenom. Och det oroväckande var att det var ett mönster som Australien hade stor framgång med.

I det här fallet var inlägget så bra att det inte var lätt för Eriksson. Å andra sidan krävs det inte någon stor nicktouch för att avstyra chansen. Och känslan är att Eriksson inte var chanslös på att få en liten touch på bollen.

Efter 39.44 borde alltså Australien haft straff. Det var en rättvänd Simon som satte in en djupledspassning mellan Glas och Ilestedt. Den senare hade av oklar anledning hamnat lite högt, vilket gjorde att Glas fick ta duellen.

I det läget upplevde jag att Glas hade börjat komma in i matchen. Men här satte hon en dum tackling när Kerr var ur vinkel nere vid kortlinjen. Där hade Sverige tur.

I paus var känslan att Australien ledde den taktiska matchen på poäng. Man hade fått Sverige att anfalla på Carpenters sida och både Simon och Kerr var inne i matchen. Dessutom hade Australien framgångsrikt skurit bort svenska uppspel från hyperviktiga Kosovare Asllani, som för övrigt firade 150 landskamper – grattis.

Att hålla Asllani borta från anfallsspelet måste vara högprioriterat för alla svenska motståndare.

Period 4: 46–60 minuter:
1–1 i mål, totalt 2–2
2–1 i målchanser, totalt 4–3
1–0 i hörnor, totalt 3–1

Byte i paus: Glas ut, Nathalie Björn in
Byte i minut 59: Hurtig ut, Stina Blackstenius in

Det blev en mardrömsstart för Björn på högerbacksplatsen. Luik och Catley hittade in till Foord på ytan bakom inhopparen direkt. Alltså precis den yta där Foord ofta huserade mot Nya Zeeland.

Ilestedt klev ut och tryckte ut Foord ur vinkel. Foord lyckas dock få in en perfekt lyftning till Kerr, som kunde nicka in ledningsmålet i tom kasse. Återigen hade Kerr löpt in bakom Magda Eriksson.

Det är lite frågetecken för Hedvig Lindahl:s placering. Hon gjorde nog ha varit någon meter längre bak när inlägget kom. Men sannolikt hade det inte räckt för att nå bollen. Det var alltså upp till Eriksson att avstyra inlägget.

Och tyvärr var Eriksson position ännu sämre. Hon tappade helt kontakten med Kerr, och var inte nära att kunna nicka bort bollen.

När matchklockan just passerat 51 minuter fick flera av de svenska spelare som så långt varit ojämna i sina prestationer sin revansch. Eriksson fick ett tillbakaspel från Jonna Andersson, och agerade snabbt. Eriksson satte in bollen centralt till Angeldahl, som i sin tur slog en genomskärare med hög kvalitet.

Bollen gick mot Jakobsson, in på ytan bakom Luik. Även Jakobsson stod för en passning med hög kvalitet, perfekt till Hurtig som satte kvitteringen.

Det var Hurtigs andra mål i OS. Det var även Jakobssons tredje assist i turneringen, hon har dessutom ett hockeyassist. Hurtig kunde några minuter senare lämna planen med godkänt betyg. Men jag tycker ändå att det är klar fördel Blackstenius i kampen om forwardsplatsen.

Utöver att man fick in Björns fina passningsfot gjorde Sverige lite små offensiva positionsjusteringar i paus. Seger, Angeldahl, Asllani och Rolfö hamnade närmare varandra, vilket tillsammans med bytet ledde till att Asllani kom med mer i spelet. Plötsligt hade vi bollen oftare i centrala positioner.

Caroline Seger var nära att göra 3–2 i 58:e minuten, men hennes skott gick i ribban.

Period 5: 61–75 minuter:
1–0 i mål, totalt 3–2
1–1 i målchanser, totalt 5–4
0–2 i hörnor, totalt 3–3

Det här var kvarten där matchen avgjordes. Först fick Sverige utdelning på att man oftare hade bollen i centrala postioner. Angeldahl hittade till Rolfö som hade en fri yta mitt i planen att avancera på. Några meter utanför straffområdet drog hon till – och gjorde 3–2. Ett härligt distansskott.

Rolfö var därmed tvåmålsskytt – det var femte gången en svenska blev det i OS-sammanhang.

Spelarna som gjort två mål i en och samma match i OS för damlandslaget:

🇸🇪 Fridolina Rolfö 🆚🇦🇺 24 juli 2021

🇸🇪 Stina Blackstenius 🆚🇺🇸 21 juli 2021

🇸🇪 Lotta Schelin 🆚🇿🇦 25 juli 2012

🇸🇪 Lotta Schelin 🆚🇨🇦 12 augusti 2008

🇸🇪 Malin Swedberg 🆚🇩🇰 25 juli 1996#Tokyo2020

— Svensk Fotboll (@svenskfotboll) July 24, 2021

Efter 66.26 gjorde Angeldahl en sämre insats. Hon vände sidan till när hon skulle ut och sätta press på Foord efter en hörna. Foord föll, och efter VAR-koll dömdes en korrekt straff till Australien.

Exakt tre minuter efter straffsituationen kunde Angeldahl andas ut. Då slog Sam Kerr straffen mot 38-åriga Hedvig Lindahl. Och vår målvakt räddade med högerbenet – vilket gör att hon kan titulera sig matchhjälte.

På Discovery+ pratade de i går om Lindahls facit på viktiga straffar de senaste fem åren. Jag tyckte nog att de glömde någon. Här är de straffar Lindahl räddat i mästerskap sedan 2016:

• OS 2016 mot USA: Alex Morgan
• OS 2016 mot Brasilien: Cristiane
• OS 2016 mot Brasilien: Andressinha
• VM 2019 mot Kanada: Janine Beckie
• OS 2021 mot Australien: Sam Kerr

En hyfsad samling…

Period 5: 76–slut:
1–0 i mål, totalt 4–2
1–1 i målchanser, totalt 6–5
1–2 i hörnor, totalt 4–5

Byten: 79: Jakobsson och Angeldahl ut. Olivia Schough och Hanna Bennison in.
86: Rolfö ut, Madelen Janogy in.

Efter 81.05 avgjordes matchen helt när Stina Blackstenius nickade in 4–2. Målet kom i andravåg efter hörna. Olivia Schough spelade ut bollen på vänsterkanten till Asllani. Från en position ganska lik den Kyah Simon hade vid 1–1-målet kunde Asllani slå ett liknande precisionsinlägg till Blackstenius.

Just Simon och Asllani är två spelare som är väldigt bra när de får chansen att sikta in inläggen.

Efter 85.15 fick inhopparen Mary Fowler bollen rättvänd. Återigen smög Sam Kerr återigen upp bakom Magda Erikssons rygg när svenskan kollade på bollen. Fowler frispelade Kerr, vars skott dock räddades av Lindahl.

Här är bilden att Jonna Andersson kunde ha hjälpt Eriksson och därmed avstyrt friläget. Men ändå oroväckande att Australien valde en taktik där Kerr hela tiden smög in bakom Erikssons rygg. Kerr, som tränar ihop med Eriksson i Chelsea bör ju känna till svenskans svagheter.

Kollar man Erikssons match totalt var den dock inte riktigt så katastrofal som jag först tyckte. Hon hade exempelvis knappt några felpass. Men det blev kostsamt alla de gånger hon gjorde defensiva misstag. Och jämför man Eriksson med alternativet i mittförsvaret, Nathalie Björn, är det ju just i defensiven som Chelseaspelaren skall vara vassare.

I uppspelsfas tappade Sverige kvalitet när Björn inte spelade centralt. Hon är ju jättebra på att slå ut lagdelar med centrala genomskärare. Jag kan ha somnat till någon gång, men jag tror faktiskt inte att Eriksson hade något mer centralt uppspel än det som bäddade för 2–2-målet. I övrigt slog hon bara passningar i sidled till Ilestedt eller snett framåt till Andersson på kanten.

Efter två matcher är det således stor fördel Björn mot Eriksson. Vi får hoppas att Eriksson bara var ringrostig, och att hon snabbt kan växa in i turneringen.

Efter 94.48 blev Blackstenius fult stämplad över fotleden av Alanna Kennedy. Vi får verkligen hoppas att det inte är någon fara. För Blackstenius har ju gjort tre mål på cirka 90 minuters speltid. Hon och Hurtig har ju delat på de två första matcherna – och tillsammans gjort fem mål.

Med sex inspelade poäng på de två matcherna kan nu förbundskapten Gerhardsson rulla på fler spelare mot Nya Zeeland på tisdag. Det är ju väldigt positivt, och tvärtemot vad jag trodde inför turneringen. Ibland är det skönt att få fel.

Det här blev väldigt långt. Så långt att jag inte orkar skriva om de andra fem matcherna. Men en fin genomgång av dem finns här, dock är den på engelska.

Literally no one asked for it, but you’ve got it, more unfiltered Lawson recapping the women’s Olympic football tournament https://t.co/ofjnXZfkBh

— Sophie Lawson (@lawson_sv) July 24, 2021

Den svenska drömstarten fortsätter i OS-fotbollen. Med sex inspelade poäng är kvartsfinalplatsen klar – och gruppsegern nära.

Nu kan förbundskapten Peter Gerhardsson börja planera för kvartsfinal. Efter att Zambia och Kina spelat 4–4 är det i princip klart att gruppsegraren i Sveriges grupp kommer att möta trean i gruppen med Storbritannien, Kanada, Japan och Chile.

Eftersom brittiskorna just vann med 1–0 mot Japan är det klart att Team GB inte kan bli grupptrea. Det skulle kunna bli Kanada, som vann med 2–1 mot Chile i dag. Men det mest troliga är att det blir Japan eller Chile – två lag som möts i slutomgången.

För Sverige blev dagens match precis som väntat ett taktiskt schackparti mellan Gerhardsson och Tony Gustavsson. Den senare hade fördelsläge i paus, men Gerhardsson gjorde nödvändiga justeringar i paus – och Sverige kunde vinna.

Jag har återigen skrivit matchen för BT – pluslåsta artiklar i form av krönika och betyg finns här och här. Den här gången stannade mitt snittbetyg på det svenska laget på 2,69. Topparna var Hedvig Lindahl och Fridolina Rolfö, medan Hanna Glas och framför allt Magdalena Eriksson hade det tufft.

Precis som efter USA-matchen kommer en lite längre analys i kväll, eller i morgon.

I övrigt i OS-turneringen noteras att Barbra Banda även gjorde hattrick i sin andra mästerskapsmatch. Kan det har hänt tidigare att någon blivit tremålsskytt i sina två första matcher på den stora, internationella scenen. Banda är verkligen en hyperintressant spelare.

I skrivande stund leder Banda skytteligan ihop med Vivianne Miedema, som precis nickade in 2–1-målet mot Brasilien – Miedemas sjätte mål i turneringen. Den matchen pågår.

I morgon spelas den andra gruppomgången i OS-fotbollen. För svensk del väntar som bekant möte med Tony Gustavsson:s Australien, avspark klockan 10.30. Båda lagen kommer från segrar, vilket gör att det lag som vinner har ett mycket bra läge i kampen om att ta hem gruppsegern.

För svensk del vet man inte vad man skall hoppas på. Efter storsegern mot USA utmålas ju plötsligt Sverige som stor guldfavorit. Visst är det rimligt att nämna vårt landslag bland guldkandidaterna efter onsdagens match. Men en fluga gör ju ingen sommar.

Och det är ju tyvärr sällsynt att de lag som imponerar mest i en turnerings inledning också står där med pokalen efter finalen. Dels för att det finns en risk att spelarna själva bygger upp för stora förväntningar. Dels för att den tidiga framgången sätter fokus på laget på ett sätt som gör att alla motståndare blir varnade. På så sätt är det bättre att smyga fram genom turneringen.

När det gäller de egna förväntningarna är det visst ingen risk att det svenska laget svävar iväg. I varje fall inte om vi skall tro expertkommentator Irma Helin.

Rapport från @Irma_Helin och @Jonas_Dahlquist som följer damlandslaget i #Tokyo2020 pic.twitter.com/dRqbzO1mpY

— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 23, 2021

Strax mer inför matchen. Huvuddelen av det här inlägget kommer att handla om Australien, ett lag som jag både såg på plats mot Sverige i Kalmar i juni, och via tv mot Nya Zeeland i onsdags.

Men först några ord om de andra grupperna. Det var ju inte bara Sverige som imponerade under öppningsdagen. Även Brasilien och Storbritannien såg riktigt bra ut. Båda de lagen spelar intressanta matcher under den svenska lördagseftermiddagen.

Team GB möter Japan i grupp E med avspark klockan 12.30. Det är tre lag som gör upp om gruppsegern i E. Utöver britterna och japanskorna är även Kanada kvar i kampen. Lördagens toppmöte är en match som Japan bör vinna om de skall ha gruppsegern i egen hand inför tisdagens sista gruppmatcher.

I och med att Nadeshiko kryssade mot Kanada i onsdags är det uppenbar risk att värdnationen slutar grupptrea vid förlust mot brittiskorna.

Matcherna i grupp E är intressanta ur svensk synpunkt eftersom det mesta talar för att det är just trean i grupp E som väntar i kvartsfinal för segraren i Sveriges grupp.

I grupp F är det tidig gruppfinal klockan 13.00 när Brasilien ställs mot vice världsmästarna från Nederländerna. Pia Sundhage:s lag imponerade stort i onsdags genom att vinna med 5–0 mot Kina. Det fanns dock ett litet frågetecken för kinesiskornas klass. Skulle Brasilien göra en ny kanonmatch får vi nog börja räkna i laget på allvar bland guldkandidaterna.

Apropå Brasilien blev Marta i onsdags första spelare att göra mål i fem raka olympiska spel. Respekt.

När det gäller Nederländerna tycker jag knappast att de imponerade i onsdags – trots en 10–3-seger mot Zambia. Dels var motståndet för dåligt för att matchen skall gå att värdera. Dels släppte de vice världsmästarna in väldigt enkla mål.

Vid Zambias första mål gjorde exempelvis målvakten Sari van Veendendaal ett häpnadsväckande dåligt ingripande. Inte nog med att hon kom ut helt snett. Kollar man hennes kroppsspråk ser det ut som att hon är fullständigt ointresserad av att rädda bollen.

Faktum är ju att båda VM-finallagen från 2019 släppte in tre mål i onsdags. Med den skillnaden att USA var nollat framåt medan de orange lejonhonorna satte tio.

Mot Brasilien får Nederländerna sitt första riktigt bra test i OS. Det blir spännande att se hur man klarar det.

Utöver Sveriges match spelas även Chilie–Kanada (9.30) och Kina–Zambia (10.00) under förmiddagspasset. Och så avslutas dagen med USA–Nya Zeeland (13.30). Där är man lite spänt på att se om fler lag kopierar Sveriges sätt att möta amerikanskorna. Och om USA försöker ändra lite i sin formation för att undvika att bli lika handlingsförlamat som de blev i onsdags.

Men det här inlägget skulle alltså huvudsakligen handla om Sverige–Australien. Grundinformationen om The Matildas finns i det här inlägget. Där tippade jag ju dock att Tony Gustavssons lag skulle åka ut i gruppspelet. Efter onsdagens resultat är det inte längre mycket som talar för det. Även Sverige har bra chans att omkullkasta mitt tips.

Det var för övrigt en man som ringde in till BT och krävde att jag skulle be vårt landslag om ursäkt för att jag tippade på förlust mot USA. Var och en är fri att tycka vad den vill. Men jag tänker inte att be om ursäkt varje gång jag står för ett dåligt tips. För då riskerar var och varannat inlägg bli ursäkter…

Som läget är nu talar ju alltså det mesta för att det är två slutspelslag som möts i Saitama i utkanten av Stor-Tokyo. Jag har för övrigt varit på fotboll på fyra arenor i Japan. En är riven, medan Sverige spelar gruppspel i OS på de andra tre.

På Saitama Stadium såg jag Sveriges herrar spela 1–1 mot Sven-Göran Eriksson:s England i VM-premiären för 19 år sedan. Det var en match där Sverige slog lätt ur underläge.

I lördagens match räknas vårt svenska landslag som favorit mot Australien. Dels beroende på onsdagens uppvisning mot USA. Del beroende på ranking och på historik.

På rankingen är Sverige femma, medan Australien ligger på plats nio. Historiken säger att Sverige har mött The Matildas vid tolv tillfällen, och att det är svenskt 7–1 i segrar. Australiens enda seger kom för 24 år sedan, 1997. Således vet ingen av dagens australiska landslagsspelare hur det känns att vinna mot Sverige.

I själva matchen blir det väldigt intressant att följa det taktiska spelet mellan Tony Gustavsson och Peter Gerhardsson. De två matcher jag har sett Australien har de spelat 3–4–1–2 i anfall och 5–2–3 i försvar. Men historiskt har The Matildas varit ett 4–3–3-lag, och jag förstod att man bytte över till fyrbackslinje under genrepet mot Japan, när japanskorna var för överlägsna. Jag förstod också att Australien upplevdes som defensivt stabilare med fyrbackslinje.

Vi får alltså se vad Gustavsson väljer för formation i morgon. Hur han jobbar med 4–3–3 har jag alltså inte sett.

I de två matcher jag har sett Gustavssons Australien anföll de alltså 3–4–1–2. Mot Sverige i april var laget mer offensivt balanserat än mot Nya Zeeland i onsdags. Mot Football Ferns startade Gustavsson så här i försvar:

Lydia Williams – Hayley Raso, Ellie Carpenter, Clare Polkinghorne, Aivi Luik, Steph Catley – Emily van Egmond, Tameka Yallop – Kyah Simon, Sam Kerr, Caitlin Foord.

Min gissning är att Sverige gärna ser att uppspelen kommer från Luiks fötter. Om jag hade coachat Sverige hade jag dessutom riktat in anfallsspelet på att komma in på ytan bakom Luik. Hon gjorde en stabil insats mot Nya Zeeland, men över tid ser jag ändå henne som den svaga länken i det här australiska laget.

Jag skulle inte bli förvånad om Gustavsson väljer att starta med Alanna Kennedy i backlinjen i stället. För något år sedan var Kennedy Australiens givna försvarsgeneral. Nu kommer hon från en säsong i Tottenham där hon huvudsakligen har spelat på mittfältet som sexa. Och i landslaget har hon mest kommit in från bänken.

Utan att ha gjort snabbhetstester på Luik och Kennedy upplever jag den senare som snabbare. Dessutom är Kennedy vassare i luftrummet – och så slår hon riktigt bra frisparkar.

Tittar vi på Australiens anfallsspel så droppar hela tiden Kyah Simon ner i planen för att bli en uppspelspunkt. Mot Ferns utgick hon oftast från högerkanten. Samtidigt som Simon droppade tryckte blixtsnabba Hayley Raso upp längs kanten för att utgöra ett djupledshot. Det blev alltså ett slags platsbyte mellan dem.

Som jag skrev guiden om Australien påtalade jag hur mycket man saknar spelskickliga mittfältaren Katrina Gorry, som är gravid. När Gorry har varit med har hon varit den i laget som haft överlägset bäst passningsfot, den som serverade genomskärare till lagets snabba forwards och kantspelare.

För är det något Sverige skall se upp med är det Australiens snabba djupledsspel. Utöver Raso är både Sam Kerr och Caitlin Foord väldigt snabba i djupled.

Frågan är ju dock vem som skall spela fram alla djupledshot. I Gorrys frånvaro är det smarta Kyah Simon som är bäst i laget på att hitta så kallade nyckelpassningar. Det är därför inte konstigt att Gustavsson gärna att hon skall få bollen i spelyta 2, bakom Sveriges mittfält.

Simon var för övrigt inblandad i Australiens fina ledningsmål mot Nya Zeeland. Först bröt hon ett dåligt uppspel från Nya Zeelands målvakt Erin Naylor. Efter lite flipper fick Simon en boll mot sig i luften. Hon nickade vaket fram till Sam Kerr, som skarvade i sidled till djupledslöpande Tameka Yallop. Den senare skickade distinkt upp bollen i nättaket.

Det var ett klassmål, ett väldigt snyggt fotbollsmål. Ett mål där det gick blixtfort från bollvinst till avslut. Sverige bör alltså inte låta Simon ha bollen rättvänd nära eget straffområde.

Men det finns alltså fler hot. Den som hade utgångsposition som vänsterforward var Caitlin Foord. Medan högerforwarden Simon droppade bakom låg Foord kvar högt upp på sin kant. Hon sökte sig ofta in på ytan utanför Nya Zeelands tre mittbackar – hon smög alltså in bakom Ferns kantspelare till höger, CJ Bott. Det gjorde att Australien tidigt i sina anfall hade långpassning ut mot vänsterkanten som ett gångbart alternativ. För Arsenalforwarden är en klasspelare.

Australiens allra största stjärna finns dock centralt i anfallet. Det handlar förstås om Sam Kerr. Hon är bra på det mesta. Snabb i djupled, duktig på att suga in bollar när hon är felvänd, bra i luftrummet och kan avsluta med både höger och vänster fot.

Faktum är att Kerr är tidernas bästa målskytt – både i hemmaligan W-league och i amerikanska NWSL. Även om det handlar om två rätt unga ligor är det ju en högst anmärkningsvärd bedrift att leda tidernas skytteliga i två olika länder.

Nu är Kerr i Chelsea och WSL. Där har hon gjort 22 mål på 1,5 år. Det är 38 mål upp till ledaren i tidernas skytteliga, Vivianne Miedema.

Slutligen måste jag ju tippa morgondagens match, annars har jag ju inget att be om ursäkt för i morgon… När OS-lottningen kom höll jag Sverige som favorit med 35–40–25. Det var tre månader sedan. Sedan dess har en hel del ändrats, och i kväll känner jag att Sverige blir svårslaget. I kväll ser jag Sverige som favorit till 60–30–10.

Jag skall skriva för BT först, så den längre analysen här i bloggen dröjer. Men i BT delade jag ut fyra femmor, och gav 4,0 i betygssnitt.

Den här 3–0-segern är den bästa prestation jag någon gång sett Sverige göra. Och inte bara för att siffrorna visar 3–0, det var även den spelmässiga skillnaden mellan lagen. En fullständigt makalöst bra match från vårt svenska lag.

Bara det att det var en helt ny backlinje – kan Amanda Ilestedt och Nathalie Björn ens ha agerat mittbackspar i en fyrbackslinje någon gång?

Vilka som fick femmorna? Björn, Filippa Angeldahl, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius. Men det kunde ha varit fler.

3–0 mot USA är för övrigt ett helt sjukt resultat. Inför avspark hade Sverige bara vunnit mot USA med större marginal än uddamålet tre gånger. Det blev 2–0 2001 och 3–1 2004 – och 5–1 1987. Ingen av de matcherna har handlat om mästerskap.

Vi får alltså gå 34 år och cirka 40 matcher bakåt i tiden för att hitta ett liknande resultat.

Det var för övrigt svenskt jubel även på annat håll den här förmiddagen. Pia Sundhage:s Brasilien körde Kina med hela 5–0. Och Ellen White blev tvåmålsskytt när Team GB vann med 2–0 mot Chile. Nu leder Kanada med 1–0 mot Japan efter mål av, just det Christine Sinclair.