Analys av en sensationellt bra prestation

Onsdagen den 21 juli 2021 lär få en väldigt speciell plats i svensk damfotbollshistoria. Inte bara för att det var första gången vårt landslag vann en mästerskapsmatch mot USA med större marginal än ett mål.

Utan för prestationen.

Resultatet 3–0 är förstås fantastiskt. Men man kan vinna med 3–0 på olika sätt. Det som är historiskt med dagens seger är att den kom efter stor svensk dominans. Vårt landslag var bättre än världsettorna på det mesta. Inte minst taktiskt.

Om vi tar det från början vet säkert de flesta av er att jag har tippat att USA tar guld medan Sverige åker ut i kvartsfinal. Det tipset kan fortfarande slå in. Man vinner inte guld i första gruppomgången, tvärtom är det ofta segstartade lag som till slut står med pokalen.

När jag letade i minnet efter andra svenska landslag som stått för en liknande rivstart i ett stort mästerskap hamnade jag för övrigt i OS 2002 och herrarnas ishockeyturnering. Där tog Tre Kronor full poäng i gruppspelet efter att ha inlett med en fantastisk 5–2-seger mot NHL-proffsen från Kanada.

Ni minns väl hur den turneringen slutade? Just det, med tidernas debacle, kvartsfinalförlusten mot Belarus – som då kallades Vitryssland.

Dagens seger ger alltså ingen medalj. Men den förbättrar tveklöst förutsättningarna för att ta en en. Minns att jag motiverade mitt tips kring Sverige med att det skulle bli svårt att vila spelare under gruppspelet, samt att det troligtvis skulle bli kvartsfinal mot svårspelade Nederländerna.

Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Sverige har plötsligt en bra chans att både kunna vila lite spelare och vinna gruppen. Och det är istället USA som är i den situation som jag målade upp för det svenska laget.

När jag satte ihop mitt tips hade jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle få se en match som den som utspelade sig på Tokyo Stadium tidigare i dag.

Tidigare när Sverige har tagit poäng, eller vunnit, mot USA har det i princip alltid byggt på stabilt försvarsspel och vassa kontringar. Det har krävts storspelande backar och en målvakt som överträffar sig själv.

Så såg det inte ut i dag. I dag var det utklassning på alla plan.

Jag hade trott att Sverige skulle anfalla 3–4–1–2 och försvara 5–4–1. Det var ett upplägg som funkade bra i 1–1-matchen mot USA i april. Då stod vårt landslag upp bra. Jag minns att jag då skrev att: ”frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA”.

Men skall vi vara ärliga var amerikanskorna trots allt det tyngre och bättre laget i den matchen. De hade många chanser, och en storspelande Jennifer Falk var en stor anledning till att vi trots allt var nära att vinna.

Jag trodde alltså att Peter Gerhardsson skulle jobba vidare på det som var bra i 1–1-matchen på Friends. Därför blev jag lite besviken i morse när jag såg att Magdalena Eriksson inte ingick i 18-mannatruppen, och att det därmed skulle bli den gamla beprövade 4–4–1–1-uppställningen.

Känslan vid avspark var att det skulle vara en framgång med en förlust med ett eller två mål.

Den känslan ersattes snart av positiv förvåning. För den aggressiva rivstart som USA alltid inleder matcherna med såg vi inte till. Tvärtom var det Sverige som ägde matchen från start. Öppningen var sensationell. Och det blev bara bättre.

Den här gången behövde inte Hedvig Lindahl storspela. Hon behövde bara göra en riktigt bra räddning – och det var på övertid när matchen redan var avgjord. Sverige ägde matchen från första minuten.

Hur kunde det då bli så bra?

Grunden hittar vi nog i att Gerhardsson krossade Vlatko Andonovski rent taktiskt. Det kan nog ha varit fler än jag som trodde på en svensk 3–4–1–2-uppställning.

Här har Sverige trumf på hand i att vi har två olika formationer att jobba med. Det gör att motståndarna på förhand inte kan veta vad som väntar. USA däremot spelar nästan alltid likadant. Därmed kunde Gerhardsson skräddarsy sin taktik.

Den gick ut på att stänga USA:s kreativa spelare – Lindsey Horan, Rose Lavelle och Tobin Heath. Det är de som ligger bakom väldigt mycket av USA:s anfallsspel. Kan man få bort dem ur matchbilden är således mycket vunnet.

I dag var det dessutom så att både Lavelle och Heath utgick från högerkanten. Därmed valde Sverige att stänga USA:s högerkant och styra över alla USA:s anfall till deras högersida.

Rent praktiskt gjordes det genom att Stina Blackstenius valde en position som gjorde att USA:s högra mittback, Abby Dahlkemper, inte var spelbar. I mitten valde Kosovare Asllani en utgångsposition där hon tog bort passningar in till Lindsey Horan.

Det gjorde att USA:s anfall hela tiden började hos Becky Sauerbrunn och Crystal Dunn på lagets vänstersida. Framför sig hade de Sam Mewis och Christen Press, två spelare som inte har sin styrka att göra sig spelbara i det felvända spelet. Således stod ofta Sauerbrunn och Dunn utan bra passningsalternativ.

Noterbart var att det alltså oftast inte var Blackstenius som satte förstapressen. Hon liksom bara markerade Dahlkemper. Utan det var Asllani som smög ut på kanten och pressade Sauerbrunn. Samtidigt kom Fridolina Rolfö in i mitten och tog över bevakningen av Horan. Det här presspelet funkade utmärkt. USA hade knappt ett riktigt anfall i hela den första halvleken.

Även offensivt hade Sverige en bra taktik. Lindsey Horan är en duktig passningsspelare med skön bollbehandling. Men hon är ingen expert på att täcka ytor. Hon är alltså som bäst när USA har bollen.

Nu var det Sverige som hade bollen. Och trion Nathalie Björn, Caroline Seger och Filippa Angeldahl sökte hela tiden Asllani och Rolfö på ytor bakom eller bredvid Horan.

När ett lag förlorar ytan framför sitt mittförsvar som USA gjorde i den första halvleken, då är det hopplöst att spela i backlinjen. Man hamnar hela tiden i svåra valsituationer. Och risken är uppenbar att man blir passiv och backar hemåt. Precis det drabbade amerikanskorna.

Efter 45 minuter hade jag 7–1 i klara målchanser i svensk favör. Det var även 6–1 i hörnor. Men ”bara” 1–0 i mål.

I paus gjorde Andonovski ett par justeringar för att försöka neutralisera den svenska taktiken. Framför allt tog han in Julie Ertz som defensiv innermittfältare, och flyttade ut Horan på Mewis plats.

Det innebar att man ökade bollskickligheten på sin vänsterkant, samtidigt som man stängde mycket av de ytor som framför allt Asllani huserat på före paus. Dessutom var det tydligt att Sauerbrunn hade fått instruktionen att ta med sig bollen framåt i planen när hon fick den. På så sätt skulle hon ”ställa frågor” till det svenska försvaret, och samtidigt öppna ytor åt medspelare.

I åtta minuter såg det ut att vara ett bra drag. Ertz vann närkamper, och Sauerbrunn tog upp bollen högre i planen. USA såg ut att vara på väg in i matchen.

Då fick Sverige en dubbelhörna. Den första från vänster var Rolfö högst på. Hon var nära att få nicken mot mål. Den andra slog Jonna Andersson från höger. Då var det Amanda Ilestedt som nådde högst. Hennes nick gick i stolpen och ut till en fri Stina Blackstenius – och det var 2–0.

Målet gjorde att USA tappade lite energi. Då gjorde Andonovski nästa drag. Han förstärkte kreativiteten på den amerikanska vänsterkanten ytterligare genom att byta in Megan Rapinoe. Det höll på att resultera.

Matchklockan hade precis passerat 70 minuter när Horan slog en snabb frispark till Rapinoe, som i sin tur slog ett hårt inspel till Christen Press. Från nära håll styrde Press bollen i stolpen och ut. Mål där och USA hade haft vittring.

I stället gjorde Sverige 3–0 cirka 90 sekunder senare. Det kom efter att Sverige i princip ha hållit i bollen hela tiden från stolpskottet. Efter att ha spelat runt hittade Sofia Jakobsson och Hanna Glas en öppning på sin kant. Glas överlappade, fick bollen och slog ett perfekt inlägg till Lina Hurtig – som nickade in spiken i den amerikanska kistan.

Sverige hade alltså haft klart bäst taktik från start. Vårt lag hade även klarat av att hantera USA:s försök att ändra matchbilden. Det var verkligen otroligt imponerande.

På slutet kom amerikanskorna till några chanser till. Min räkning stannade vid 11–5, vilket antyder att segern kanske var något mål för stor. Men sett till spelet kändes det ändå som att 3–0 väl speglade den svenska överlägsenheten.

Värt att notera är ju att det var från den kant som Sverige styrde över USA:s spel som de två svenska spelmålen kom. Båda gångerna efter att Jakobsson och Glas stått för förarbetet. Vid 1–0 passade Glas ut till Jakobsson och vid 3–0 var det alltså en överlappning där Jakobsson lyfte fram bollen till Glas.

Som jag skrev i förra inlägget satte jag 4,0 i snittbetyg på laget. Hade jag satt betyg på förbundskapten Gerhardssons insats hade det dragit upp snittet ytterligare – för taktiken var en självklar femma.

Nu gäller det att försöka kopiera den här insatsen mot Australien på lördag. Det känns inte som att det blir lika lätt att taktiskt manöverera ut Tony Gustavsson. Han kan nog det mesta om vårt svenska lag.

Gustavsson inkasserade för övrigt sin första seger som förbundskapten för The Matildas i dag. Det blev 2–1 mot Nya Zeeland i en match som Australien ägde närmast totalt rent spelmässigt. Football Ferns fick sitt tröstmål precis på slutet. Det gjordes av landslagsdebutanten Gabi Rennie på det som kan ha varit hennes allra första bollkontakt. Rennie byttes in i 89:e minuten och nickade in reduceringen i 91:a.

För svensk del var det ett bra resultat. En poäng mot Australien innebär svenskt drömläge inför slutomgången. Men om Gerhardsson skall kunna vila folk mot Nya Zeeland behöver det nog bli seger mot The Matildas.

I övrigt under eftermiddagen spelade Kanada och Japan 1–1. Noterbart där var att Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé skadade sig när hon drog på sig en straff. Hon reste sig, räddade straffen – men tvingades strax efter till byte. Hon hade tårar i ögonen när hon gick av planen. Vi får verkligen hålla tummarna för att det inte var en allvarlig skada.

Inför avspark utropade jag Vivianne Miedema som min favorit till att vinna skytteligan. Hon motsvarade det tipset på ett utmärkt sätt genom att göra fyra mål i öppningsmatchen mot ett riktigt svagt Zambia. Till slut vann Nederländerna matchen med osannolika siffrorna 10–3.

Det var två lag som båda var klart bättre i offensiven än i försvarsspelet – fast på helt olika nivåer. Zambias försvarsorganisation höll väldigt långt ifrån internationell klass. Det var ofta rent kaos när Afrikas representant skulle försvara.

Däremot håller lagkaptenen Barbra Banda riktigt hög klass. Hon gjorde alla Zambias tre mål och ligger därmed tvåa i skytteligan efter första gruppomgången. På delad tredjeplats finns Lieke Martens, Marta, Stina Blackstenius och Ellen White med två mål vardera.

Som jag skrev i förra inlägget vann Storbritannien och Brasilien sina förmiddagsmatcher mot Chile respektive Kina.

Jag hann se Team GB under några minuter innan Sveriges match började. Noterbart var att man startade med båda skotskorna Kim Little och Caroline Weir, medan Fran Kirby inte ingick i matchtruppen. Chelseastjärnan verkar alltså vara skadad i ytterligare ett mästerskap.

Noterbart också att förbundskapten Hege Riise valde att spela med två ultraoffensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Rachel Daly. De båda såg vassa ut. Vass var även som väntat mästerskapsdebutanten Lauren Hemp. Allra vassast var dock alltså tvåmålsskytten Ellen White. Som vanligt befann hon sig hela tiden på, eller just över gränsen till offside.

Slutligen några ord om Brasiliens 5–0-seger mot Kina. Jag såg inte speciellt mycket av den matchen, mest några blickar då och då. Efter 8.40 såg jag Pia Sundhage göra ett glädjehopp efter Martas 1–0-mål. Och i 82:a minuten såg jag Sundhage dansa glädjedans med andra ledare efter 4–0-målet. Jag såg också Brasilien vara väldigt snabbt och vasst i omställningarna.

Att matcherna i grupp F blev 5–0 och 10–3 innebar öppningar för grupptreorna i grupperna E och G att gå vidare till kvartsfinal. Just nu ser det ut som att mitt tips om att trean från grupp G skall åka ut inte kommer att slå in. Tvärtom känns det nu som att vi kan räkna med att tre lag går vidare ur Sveriges grupp.

Slutligen går det att se höjdpunkter från alla matcher på den här länken.

Vilken otrolig uppvisning – USA utklassat

Jag skall skriva för BT först, så den längre analysen här i bloggen dröjer. Men i BT delade jag ut fyra femmor, och gav 4,0 i betygssnitt.

Den här 3–0-segern är den bästa prestation jag någon gång sett Sverige göra. Och inte bara för att siffrorna visar 3–0, det var även den spelmässiga skillnaden mellan lagen. En fullständigt makalöst bra match från vårt svenska lag.

Bara det att det var en helt ny backlinje – kan Amanda Ilestedt och Nathalie Björn ens ha agerat mittbackspar i en fyrbackslinje någon gång?

Vilka som fick femmorna? Björn, Filippa Angeldahl, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius. Men det kunde ha varit fler.

3–0 mot USA är för övrigt ett helt sjukt resultat. Inför avspark hade Sverige bara vunnit mot USA med större marginal än uddamålet tre gånger. Det blev 2–0 2001 och 3–1 2004 – och 5–1 1987. Ingen av de matcherna har handlat om mästerskap.

Vi får alltså gå 34 år och cirka 40 matcher bakåt i tiden för att hitta ett liknande resultat.

Det var för övrigt svenskt jubel även på annat håll den här förmiddagen. Pia Sundhage:s Brasilien körde Kina med hela 5–0. Och Ellen White blev tvåmålsskytt när Team GB vann med 2–0 mot Chile. Nu leder Kanada med 1–0 mot Japan efter mål av, just det Christine Sinclair.

OS är igång – Sverige startar utan Eriksson

De första laguppställningarna har kommit, ni hittar fakta här. I Sveriges finns Filippa Angeldahl och Stina Blackstenius, men inte Magdalena Eriksson. Hon är inte ens med bland de 18 i matchtruppen.

Det bör innebära 4–4–1–1 och följande elva:

Hedvig LindahlHanna Glas, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Jonna AnderssonSofia Jakobsson, Angeldahl, Caroline Seger, Fridolina RolföKosovare Asllani – Blackstenius.

Efter att jag gjorde min stora guide till spelen kom nyheten om att Nederländernas viktiga innermittfältare Sherida Spitse är knäskadad och har lämnat OS. Hon ersätts i truppen av Wolfsburgs Joelle Smits, men hur ersätter de orange lejonen henne i laget? Skadan är ett blytungt bakslag för en av de allra största medaljkandidaterna.

Apropå Nederländerna så tippar jag att Vivianne Miedema vinner skytteligan. Hennes lag spelar i dag mot Zambia, och där har Arsenals forwardsstjärna chansen att direkt koppla greppet.

Nu ser jag Team GB och Chile tåga in på planen. Noterar att matchen verkar vara helt okommenterad på Discovery+. Jag hade hört att det i gruppspelet bara skall vara svenska kommentatorer på matcherna i Sveriges grupp.

Men hade nog trott att vi skulle få någon form av kommentar till matcherna. Men nu får vi nöja oss med arenaljud. Tråkigt.

Däremot skall det bli otroligt kul med sex heta matcher på sex timmar. Dags för avspark i öppningsmatchen. Nu kör vi.

Uppdatering: Det går att få in kommentatorer på flera olika språk på Discovery+. Arenaljudet tycks vara grundinställningen, men efter tio minuter fick jag hjälp att hitta engelskspråkig kommentering.

Den stora guiden till OS 2021 – Del 4: De tar hem guldet

Inlägget uppdaterat med Sherida Spitses knäskada

Det är dags för den fjärde och sista delen i bloggens stora guide till OS-turneringen. I de tre första delarna har jag tippat gruppspelet, kvartsfinalerna och i del 3 även hur det går i såväl semifinalerna som bronsmatchen.

Nu är det dags att gå igenom de tippade finallagen. I botten av inlägget finns även en liten genomgång av vilka regler som gäller.

Jag tippar alltså en final mellan de två högst rankade lagen i turneringen, samma lag som också möttes i VM-finalen för två år sedan. Man får gärna tycka att det är ett väldigt tråkigt tips.

Men jag tror verkligen att det blir USA och Nederländerna som gör upp i finalen på Japan National Stadium i Tokyo den 6 augusti.

Både USA och Nederländerna har visat att de besitter den där unika förmågan att vinna matcher även när inte spelet sitter 100-procentigt.

Hur går det då i finalen? Jo, så här:

1) USA

Grupp G
Matcher: Sverige, Nya Zeeland och Australien.
Världsranking: 1
Stjärnor: Alex Morgan, Carli Lloyd och Megan Rapinoe
Förbundskapten: Vlatko Andonovski
Spelare med Sverigekoppling: Följande har tidigare spelat i svenska klubbar: Christen Press (Tyresö och Göteborg) och Emily Sonnett (Göteborg).

Chans att gå till kvartsfinal: 99,99 procent
Medaljchans: 60 procent
Guldchans: 35 procent

  • Guldet går till det lag som rankas som världsetta, och som är regerande världsmästare. Så lyder mitt tips. Man får alltså tycka att det är fegt. Men jag måste säga att jag tycker att det är otroligt svårt att tippa emot ett lag som kommer in i turneringen med 44 matcher i rad utan förlust.

Den 19 januari 2019 gjorde Kadidatou Diani två mål och Marie Antoinette Katoto ett när Frankrike vann med 3–1 i en träningsmatch mot USA.

Sedan dess har inte USA förlorat. Det har gått nästan exakt 2,5 år och alltså 44 landskamper. Sviten innefattar förstås även VM 2019.

USA världsmästare 2019. Tony Gustavsson gör tummarna upp

Och faktum är att det amerikanska laget bara blivit mer och mer överlägset under den här perioden. Tittar man på de 13 matcher som amerikanskorna spelat under det senaste kalenderåret innefattar de tolv segrar, ett kryss och målskillnaden 37–1.

Det är bara Lina Hurtig som gjort mål på USA det senaste året. Lag som nollats av USA under det senaste året är bland annat Nederländerna, Kanada, Brasilien och Frankrike.

Lägg till att USA:s nuvarande generation har varit ett stadigt inslag i de stora mästerskapsfinalerna. USA har nått finalen i fem av de sex VM- och OS-turneringar som avgjorts sedan 2008. Som grädde på moset har de vunnit fyra av de där fem finalerna.

Och laget ser inte ut att vara på väg neråt. Det var historiskt bra under Jill Ellis ledning. Men personligen tycker jag att det spelat en ännu mer imponerande fotboll sedan Vlatko Andonovski tog över.

Det har gått 23 matcher sedan dess. Andonovskis facit som förbundskapten är 22 segrar, ett kryss och målskillnaden 79–4.

Visst är det så att alla sviter tar slut, och att man för varje seger kommer ett steg närmare nästa förlust. Och det är förstås inte omöjligt att amerikanskorna åker på en chockförlust i slutspelet – precis som de gjorde i Rio-OS. Men jag har inte sett något hos de andra lagen som gör att jag känner mig trygg med att tippa mot USA.

Utgångstipset är således att amerikanskorna tar guld efter sex raka segrar. Det skulle samtidigt innebära att de lyckas med det ingen annan världsmästare lyckats med – att vinna OS.

Det omvända har ju däremot inträffat, det olympiska mästarlaget har lyckats vinna VM-guld. Det inträffade när just USA vann OS 2012 och VM 2015.

Som ni förstår står Sverige inför en otroligt svår öppningsmatch. Det som inger lite hopp är att det är vårt landslag som har stått för det enda krysset mot Andonovskis USA, och som gjort tre av de där fyra målen det släppt in.

Men jag räknar alltså inte med svensk poäng under onsdagsförmiddagen. Däremot räknar jag med att USA rivstartar matchen genom att sätta en hög och intensiv press. Att gå på knock brukar vara en del av USA:s taktik.

Jag blir således inte förvånad om amerikanskorna tar en tidig ledning. I VM 2019 gjorde de mål under de första tolv minuterna i samtliga matcher, utom finalen.

Något som blir intressant att se är hur Andonovski kommer att matcha sitt lag nu när det blir riktiga tävlingsmatcher. Tittar man på truppen är den extremt rutinerad – och ganska så åldersstigen.

Skall man hitta något negativt kring USA är det att man har haft väldigt svårt att hitta yngre spelare att matcha in. Bland de 22 uttagna finns det bara två spelare som är yngre än 25 år.

Den viktigaste match USA har spelat under Andonovski var OS-kvalmatchen mot Mexiko i februari i fjol. Där spelade han 4–3–3 med följande startuppställning: Alyssa NaeherKelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal DunnRose Lavelle, Julie Ertz, Sam MewisTobin Heath, Alex Morgan och Megan Rapinoe.

Kollar man åldrarna på den elvan blir det: 33 – 32, 28, 36, 29 – 26, 29, 28 – 33, 32, 36. Det är ett snitt på 31,1 år – vilket ju är väldigt högt.

Tittar man på elvan är den identisk med den som Jill Ellis matchade i VM-finalen för två år sedan. Det är ett välkomponerat lag med omskolade forwards som ytterbackar, passningsskickliga mittbackar, tre kreativa tekniker i Lavelle, Heath och Rapinoe samt defensivt skickliga bollvinnare i Ertz och Mewis, allt spetsat med en notorisk målskytt i Morgan. Svagheten finns på målvaktssidan. Alyssa Naeher är en bra målvakt, men hon är ingen Hope Solo.

Nämnda elva känns högaktuell även nu i OS. Dock finns det lite frågor kring några av spelarna. Rapinoe har inte spelat speciellt mycket efter hennes hjälteinsatser i VM. Hon tycks vara tillbaka i matchform nu, men hur många 90-minutare fixar hon?

Tillbaka i matchform verkar även ett par av de spelare vara som plågats av skador. Jag tänker på Rose Lavelle och Tobin Heath som båda fanns i startelvan i genrepet, och som därmed borde vara redo att starta även i premiären.

Däremot vilades Julie Ertz i genrepet. Hon kommer sannolikt att spelas in i turneringen på ett försiktigt sätt. Det troliga är att Andonovski istället huvudsakligen matchar Lindsey Horan som sexa i början av OS. Det gör att laget får en lite mer offensiv balans än med Ertz. Horan är en väldigt boll- och passningsskicklig lirare.

Julie Ertz

Däremot tappar man Ertz fina kontringsskydd, ledarskap och spets på fasta situationer. Hon är nämligen en riktig vinnartyp, en spelare som är beredd att offra väldigt mycket för en seger. Hon är även ett otroligt bra vapen på offensiva fasta. Trots att alla lag vet att Ertz oftast går mot första stolpen har hon en extrem förmåga att komma åt bollen.

En annan spelare med extrem förmåga är 39-åriga Carli Lloyd. Hon lär få en hel del speltid i OS. Sedan Andonovski tog över har nämligen hennes roll i laget ökat igen. Hon skrev häromdagen en sponsrad tweet om att hon är bättre förberedd än hon varit inför någon tidigare turnering.

Det skulle ju kunna innebära att det blir Lloyd som avgör finalen. Hon är ju expert på just det – att avgöra finaler. Det här är ett rätt hyfsat facit:

  • OS-finalen 2008: Avgjorde mot Brasilien med matchens enda mål i förlängningen.
  • OS-finalen 2012: Gjorde båda USA:s mål i 2–1-segern mot Japan.
  • VM-finalen 2015: Gjorde 1–0, 2–0 och 4–0 under matchens första 16 minuter i 5–2-segern mot Japan.

Får vi lägga till OS-finalen 2021 på den listan?

Eller blir det som 2019, att Megan Rapinoe snor åt sig den huvudrollen?

Truppen:

Målvakter:
Alyssa Naeher (Chicago Red Stars), Adrianna Franch (Portland Thorns FC) och Jane Campbell (Houston Dash).

Backar:
Abby Dahlkemper
(Manchester City, England), Tierna Davidson och Casey Krueger (båda Chicago Red Stars), Crystal Dunn och Becky Sauerbrunn (båda Portland Thorns FC) samt Kelley O’Hara och Emily Sonnett (båda Washington Spirit).

Mittfältare:
Julie Ertz
(Chicago Red Stars), Lindsey Horan (Portland Thorns FC), Rose Lavelle (OL Reign), Catarina Macario (Olympique Lyonnais, Frankrike), Kristie Mewis (Houston Dash) och Samantha Mewis (North Carolina Courage).

Forwards:
Tobin Heath
(klubblös), Carli Lloyd (NJ/NY Gotham FC), Alex Morgan (Orlando Pride), Christen Press (klubblös), Megan Rapinoe (OL Reign) och Lynn Williams (North Carolina Courage).

2) Nederländerna

Grupp F
Matcher: Zambia, Brasilien och Kina.
Världsranking: 4
Stjärnor: Vivianne Miedema och Lieke Martens
Förbundskapten: Sarina Wiegman
Spelare med Sverigekoppling: Loes Geurts (BK Häcken). Följande har tidigare spelat i svenska klubbar: Lieke Martens (Göteborg och Rosengård) och Danielle van de Donk (Göteborg).

Chans att gå till kvartsfinal: 95 procent
Medaljchans: 50 procent
Guldchans: 20 procent

  • Nederländerna gör OS-debut i Tokyo. Men tro inte att laget bara är med för att se och lära. Med två raka mästerskapsfinaler på meritlistan går de orangeklädda för guld.

Turneringen i Tokyo blir alltså Nederländernas första OS i damfotboll. Det blir samtidigt avsked för succécoachen Sarina Wiegman, som efter OS flyttar över Engelska kanalen och tar över England.

Sarina Wiegman

När hon tog över som huvudansvarig för cirka 4,5 år sedan var Nederländernas landslag rankat på plats tolv, och var mest känt för att spela en väldigt hård och fysisk fotboll. Ett EM-brons från 2009 var lagets största sportsliga framgång.

Under Wiegman har Nederländerna blivit Europamästarinnor och spelat VM-final. Man har dessutom blivit ett spelande lag, ett lag som bjuder på en riktigt snabb och attraktiv fotboll.

Det fick Norge känna på i juni. Samma norska lag som föll med 1–0 mot Sverige i Kalmar blev några dagar senare överkört i Enschede. 7–0 slutade matchen som Martin Sjögren sannolikt drömmer mardrömmar om…

Mot norskorna mönstrade Wiegman följande startelva (4–2–3–1): Sari van VeenendaalSisca Folkertsma, Stefanie van der Gragt, Aniek Nouwen, Dominique JansenJackie Groenen, Sherida SpitseJill Roord, Danielle van de Donk, Lieke MartensVivianne Miedema.

Jämför man den med finalelvan från Lyon för två år sedan är det två ändringar i backlinjen. Mittbacken Anouk Dekker är petad, medan högerbacken Desiree van Lunteren slutade i landslaget efter VM-silvret.

Dekkers ersättare är unga, talangfulla Chelseaförvärvet Nouwen. Däremot har Wiegman haft problem att hitta en vettig ersättare till van Lunteren. Under våren har man testat flera olika kandidater. Framför allt har det varit Merel van Dongen och Lynn Wilms som fått förtroendet.

Lunteren stack ut genom att hon spelade som tia i Ajax, men var högerback i landslaget. Nu ser det ut som att van Lunterens ersättare kan bli en annan offensiv mittfältare, Sisca Folkertsma. Vad jag kan se flyttades 24-åringen, som nyligen bytt Twente mot Bordeaux, ner på högerbacken så sent som tidigare i somras. Där har hon startat de två senaste officiella landskamperna.

Det är ju just i backlinjen som Nederländerna haft sin svaghet under den här storhetstiden. Medan backlinjen då och då svajar till håller lagets anfallsspel däremot högsta världsklass. Som nia spelar världens just nu bästa avslutare – Vivianne Miedema. Hon är för övrigt min favorit till skytteligasegern. Jag tippar att hon kan sätta några på Zambia i öppningsmatchen,

Miedema kan flankeras av extrem fart genom Shanice van de Sanden och Lineth Beerensteyn, löpstark smartness i Jill Roord eller teknisk briljans genom Lieke Martens.

Jill Roord

När det här inlägget producerades noterade jag att Nederländerna på centralt mittfält har man två utmärkta passningsspelare i Sherida Spitse och Jackie Groenen. Spitses spelvändningar och Groenens instick och genomskärare håller absolut högsta klass. Men under dagen ändrades förutsättningarna på det nederländska mittfältet.

Man meddelade nämligen att viktiga Sherida Spitse har drabbats av en knäskada, och att det är så illa att hon åker hem från Japan.

Spitse har haft en given plats på det centrala mittfältet i cirka 15 års tid. Att tappa hennes rutin, spelvändningar och fasta situationer är ett blytungt bakslag för vice världsmästarna.

Hur hon ersätts i startelvan har jag ingen aning om. Däremot noterar jag att 21-åriga anfallstalangen Joëlle Smits flygs in för att ta över Spitses plats i truppen. Smits har i sommar lämnat PSV Eindhoven för tyska Wolfsburg.

Hastigt och mindre lustigt för Sarina Wiegman finns det nu ett hål bredvid Jackie Groenen på central mittfält. Kanske att det blir så att man flyttar ner den retsamma och småfula bollvinnaren Danielle van de Donk ett steg. Annars har hon varit given som tia framför Spitse och Groenen i många år.

Offensivt har alltså Nederländerna massor av hot. Nyckeln till framgång ligger i defensiven – samt i att målvakten Sari van Veenendaal spikar igen. Jag har egentligen upplevt henne som rätt ojämn. Dock har van Veenendaal både i EM och VM visat en lysande förmåga att växa med uppgifterna. Ju viktigare matcher, desto bättre har hon varit.

Under den här våren har Nederländerna blandat och givit i träningsmatcherna. Man vann med 2–1 mot Tysklnad, men föll sedan mot Spanien. Islossningen kom med en 5–0-seger mot Australien.

Sedan blev det förlust mot Italien innan Norge drabbades av nästa islossning. Gemensamt för de båda storsegrarna är att Wiegman har startat med Martens och Roord på kanterna, och därmed låtit fartfantomerna Beerensteyn och van de Sanden komma in från bänken.

Det känns som att det därmed är Roord och Martens som får bilda tremannaanfall med Miedema i OS-premiären.

Jag tippar alltså att de orangeklädda återigen tar sig till final. Nederländerna fick nämligen exakt den lottning som man hoppades att Sverige skulle få. Man har dels den lättaste gruppen med Brasilien, Kina och Zambia, dels en perfekt slutspelslottning.

Jag tippar ju att Nederländerna vinner grupp F. Men även vid en andraplats har man kanonläge att ta sig till final. Både ettan och tvåan i grupp F hamnar på samma halva, den som i övrigt innehåller de båda andra grupptvåorna.

Det känns alltså upplagt för ny succé för Sarina Wiegmans lag, kanske till tonerna av den här låten:

Truppen

Målvakter:
Sari van Veenendaal (PSV), Lize Kop (Ajax) och Loes Geurts (BK Häcken, Sverige).

Backar
Kika van Es (FC Twente), Stefanie van der Gragt (Ajax), Anouk Dekker (HSC Montpellier, Frankrike), Merel van Dongen (Atlético Madrid, Spanien), Dominique Janssen (VfL Wolfsburg, Tyskland), Aniek Nouwen (Chelsea, England) och Lynn Wilms (FC Twente).

Mittfältare
Daniëlle van de Donk (Arsenal, England), Sisca Folkertsma (Girondins de Bordeaux, Frankrike), Jackie Groenen (Manchester United, England), Inessa Kaagman (Brighton & Hove Albion, England), Jill Roord (VfL Wolfsburg, Tyskland) och Victoria Pelova (Ajax).

Forwards
Lieke Martens (FC Barcelona, Spanien), Shanice van de Sanden och Joëlle Smits (båda VfL Wolfsburg, Tyskland), Vivianne Miedema (Arsenal, England), Lineth Beerensteyn (Bayern München, England) och Renate Jansen (FC Twente).

Regler

Naturligtvis numera i stora mästerskap får domarna ta hjälp av VAR i turneringen.

Kompletta regler finns här. Det viktigaste att veta är ju vad som händer om två lag skulle hamna på samma poäng i gruppspelet. Då separeras de enligt följande:

  1. Total målskillnad i alla matcher.
  2. Totalt antal gjorda mål i alla matcher.
  3. Poäng i inbördes möte, alltså mot det/de lag som tagit lika många poäng totalt.
  4. Målskillnad i inbördes möte.
  5. Antal mål i inbördes möte.
  6. Fair play-poäng. De räknas enligt följande (en spelare kan bara drabbas av en sanktion per match – man väljer den som ger störst avdrag):
    • Gult kort: −1 poäng;
    • Rött kort efter två varningar: −3 poäng;
    • Direkt rött kort: −4 poäng;
    • Gult kort följt av direkt rött kort: −5 poäng;
  7. Lottdragning

Den stora guiden till OS 2021 – Del 3: De möts i bronsmatchen

I tredje delen av den stora guiden till OS 2021 har turen kommit till de två lag jag tippar kommer att spela bronsmatch.

Ni som har läst del 2 vet att jag tippade att semifinalerna skulle spelas enligt följande:

Storbritannien – USA
Nederländerna – Kanada

Här går jag igenom de lag jag tippar som förlorare i semifinalerna, och som således får spela turneringens bronsmatch:

4) Storbritannien – Team GB

Grupp E
Matcher: Chile, Japan och Kanada.
Världsranking: 6 (England)
Stjärnor: Lucy Bronze, Kim Little och Ellen White
Förbundskapten: Hege Riise
Spelare med Sverigekoppling: –

Chans att gå till kvartsfinal: 95 procent
Medaljchans: 40 procent
Guldchans: 12 procent

  • När det gäller satsning på damfotboll har England sedan några år tillbaka tagit täten i Europa. Det har gett resultat i de stora mästerskapen. När England nu kommer till spel med ett förstärkt lag tippar jag på en fjärde semifinal i rad.

För tio år sedan startades proffsligan WSL i England. Det var startskottet till en satsning som givit väldigt positiva resultat. Även om det ännu så länge finns bättre lag i Spanien och Frankrike är det den engelska ligan som numera är den mest konkurrenskraftiga i Europa. Det visar sig bland annat genom att det är 44 OS-spelare som representerar WSL-klubbar.

WSL:s frammarsch har även givit resultat på landslagsnivå. I sina tre senaste mästerskapsstarter har England radat upp följande resultat:

  • VM 2015 – Brons
  • EM 2017 – Brons
  • VM 2019 – Fyra

The Lionesses har alltså spelat om medaljer i sina tre senaste mästerskap. Nu tar det engelska landslaget hjälp av sina grannar och bildar Team GB. Det bör innebära ytterligare en semifinalplats. Minst.

Det som talar emot Storbritannien är att laget bara har spelat en träningsmatch ihop, en 3–0-seger mot Nya Zeeland inför stängda dörrar.

En annan minusfaktor är att Englands förbundskapten Phil Neville hoppade av i vintras. I väntan på att hyllade Sarina Wiegman skall ta över har norska legendaren Hege Riise fått hoppa in som vikarie, hon fick också ansvar att leda Team GB under OS.

På ett sätt är det kanske bra, Riise är inte så hårt bunden till något enskilt brittiskt landslag. Men ur en taktisk synvinkel är det förstås mindre bra med en hastigt inkastad tränare.

När Riise valde sin trupp lutade hon sig i väldigt stor utsträckning mot det engelska laget. Hon tog bara med tre andra spelare i form av skotska duon Kim Little och Caroline Weir samt walesiska Sophie Ingle.

Caroline Weir

Däremot valde norskan bort alla spelare från det Nordirland som kvalat in till nästa års EM-slutspel. Det fick Nordirlands lagkapten Rachel Furness att se rött. I en BBC-artikel hävdade hon att ingen nordirländsk spelare ens funnits med på den bruttolista med drygt 50 spelare som skulle lämnas in i vintras. Furness sa:

”Jag tycker inte att vi har behandlats med tillräcklig respekt. … Som land har Nordirland alltid blivit negligerat, vi slår alltid ur underläge. … Om vi är tysta när sånt här händer kommer det troligen även fortsättningsvis vara okej att strunta i Nordirland. Så jag kommer att kämpa så länge jag spelar. Och jag kommer att fortsätta att kämpa för våra nordirländska tjejer även efter karriären.”

Hege Riise svarade på kritiken genom att konstatera att ingen av de nordirländska spelarna har rutin från de större fotbollsscenerna.

Det var inte bara alla nordirländska spelare som fick nobben vid trupputtagningen. Riise valde också bort engelska spelare som Alex GreenwoodJordan NobbsBeth Mead och Beth England, skotska Erin Cuthbert och walesiska Jess Fishlock. Det är rakt igenom högklassiga spelare. Framför allt förvånade det mig lite att inte spelskickliga Nobbs kom med.

I efterhand kom ett bakslag när Karen Bardsley tvingades dra sig ur OS till följd av en skada. Det gjorde att Riise tog in rutinerade Carly Telford istället.

Bardsleys skada gör att Riise lär satsa på 21-åriga Ellie Roebuck (fyller 22 i september) som förstamålvakt. Just på målvaktssidan tycker jag att England har haft brister tidigare. Men Roebuck är ett råämne, en målvakt som bör kunna ha många år i världseliten framför sig. Hon är inte bara bra på att rädda bollar, hon är även utmärkt i spelet med fötterna – vilket ju är otroligt viktigt för den moderna målvakten.

På målvaktssidan känns alltså Team GB bättre än vad England har varit i de senaste mästerskapen. Men det är ändå i defensiven som problemen finns. Av de 14 matcher som England spelat efter VM har de bara vunnit fyra och kryssat i tre. Ofta har nederlagen berott på individuella misstag från försvarsspelare. Och när det gäller backlinjen är det ju rakt igenom engelska spelare som är uttagna. Frågetecken för defensiven alltså.

Däremot är känslan att skall kunna ha en väldigt bra offensiv. I VM blev man fyra trots att det saknades en del kreativitet i det engelska anfallsspelet.

Nu får man in offensivt skickliga spelare som skotska landslagsessen Little och Weir – dessutom kommer Fran Kirby från en kanonsäsong. I VM för två år sedan plågades Kirby av en skada, vilket gjorde att hon inte nådde den höga nivå hon har kapacitet för.

Fran Kirby

Utöver nämnda trio har Team GB en otroligt spännande mästerskapsdebutant i Manchester Citys Lauren Hemp. Varje gång jag sett den 20-åriga yttermittfältaren det senaste året har hon skapat målchanser helt på egen hand. Det även i mötena med Barcelona, där City under långa stunder var utspelat med där Hemp ändå utgjorde ett offensivt hot.

Utöver målvakt Bardsley har Team GB även ett tungt avbräck i Citys andra unga kantstjärna, Chloe Kelly. 23-åringen drog ju korsbandet i maj. Innan dess hade hon gjort en kanonsäsong.

Trots det avbräcket har Team GB utan tvekan spelare för att utmana om guldet i Japan. Jag tror dock att det slutar precis som det gjorde för England i VM. Alltså med att man förlorar mot USA i en jämn semifinal. Och sedan orkar man inte ladda om till bronsmatchen, utan det blir förlust där också.

Mitt tips är alltså att Team GB slutar fyra. Men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om brittiskorna går hela vägen i Japan. För så bra tycker jag att deras trupp är.

Noterbart är att förbundskapten Riise väljer att rulla på tre lagkaptener i turneringen: Steph Houghton, Sophie Ingle och Kim Little – alltså tre spelare som normalt representerar tre olika landslag.

Truppen:

Målvakter:
Ellie Roebuck (Manchester City), Sandy MacIver (Everton) och Carly Telford (Chelsea FC).

Backar:
Millie Bright och Niamh Charles (båda Chelsea), Rachel Daly (Houston Dash, USA), Lucy BronzeSteph Houghton och Demi Stokes (båda Manchester City) och Leah Williamson och Lotte Wubben-Moy (båda Arsenal).

Mittfältare:
Sophie Ingle (Chelsea), Kim Little (Arsenal), Jill ScottKeira Walsh och Caroline Weir (alla Manchester City).

Forwards:
Lauren HempEllen White och Georgia Stanway (alla Manchester City), Fran Kirby (Chelsea), Nikita Parris (Olympique Lyonnais, Frankrike) och Ella Toone (Manchester United).

3) Kanada

Grupp E
Matcher: Japan, Chile och Storbritannien.
Världsranking: 8
Stjärnor: Christine Sinclair
Förbundskapten: Beverly ”Bev” Priestman
Spelare med Sverigekoppling: Stephanie Labbé (Rosengård) spelar i damallsvenskan nu. Följande har tidigare representerat svenska klubbar: Alllysha Chapman (Sirius och Eskilstuna), Shelina Zadorsky och (Rebecca) Quinn (Vittsjö), Sophie Schmidt (Kristianstad) och Erin McLeod (Dalsjöfors, Växjö och Rosengård).

Chans att gå till kvartsfinal: 90 procent
Medaljchans: 40 procent
Guldchans: 12 procent

  • Kanada har varit väldigt starkt i olympiska spel. Man har tagit brons i två av de tre de spelat. Om mitt tips slår in blir det även ett tredje brons för Christine Sinclair och hennes lag, lottningen är nämligen inte så dum.

Kanadas fotbollsstolthet var otroligt bra i OS 2016. Man vann fem av sex matcher, bland annat gruppfinalen mot blivande mästarinnorna från Tyskland med 2–1. Det räckte alltså till en bronsmedalj.

I VM för två år sedan såg Kanada också starkt ut, då föll man dock mot Sverige i en dramatisk åttondelsfinal. Ni minns väl hur Sverige tog ledningen på PSG:s hemmaarena Parc des Princes på ett fantastiskt kontringsmål där Elin Rubensson satte upp Kosovare Asllani, som i sin tur frispelade Stina Blackstenius? Ni minns väl också hur Hedvig Lindahl låg raklång i luften och räddade Janine Beckie:s straff med cirka 20 minuter kvar att spela?

Sedan bronset i London för nio år sedan har Kanada genomgått en generationsväxling. Då var Kanada ett lag som byggde på fysik – och Christine Sinclair. Storstjärnan Sinclair är kvar, men i övrigt är huvuddelen av nyckelspelarna utbytta mot yngre – och mer spelskickliga. Kanada kännetecknas numera mer av passningsskicklighet än av fysisk kraft.

På målvaktssidan har man så välbeställt att Vittsjös toppmålvakt Sabrina D’Angelo ställs utanför truppen. Jag tror att man väljer att gå på rutin i form av Rosengårds stabila Stephanie Labbé, men det skulle också kunna bli framtidsnamnet Kailen Sheridan som får ansvaret som förstamålvakt.

I backlinjen har man två riktiga toppspelare i PSG:s Ashley Lawrence och Lyons Kadeisha Buchanan. Och längst fram kan man välja snabba djupledsspelare som Deanne Rose och Ninchelle Prince eller powerforwards som Jordyn Huitema.

Problemen har tidigare legat i kreativiteten på mittfältet. Det tycks nya förbundskaptenen Bev Priestman lösa genom att flytta ner Sinclair i en tiaroll. Det troliga är att Kanada spelar 4–4–2 med en mittfältsdiamant där Sinclair är den offensiva spetsen. Den defensiva rollen tar som vanligt Desiree Scott, en otroligt nyttig spelare som sällan får de stora rubrikerna.

I övrigt är det troligt att Englandsproffsen Jessie Fleming och Janine Beckie tar plats på mittfältet. Det är två spelare som fått ganska begränsat med speltid i sina WSL-klubbar den gångna säsongen, men som alltid är bra i landslaget.

När det gäller fantastiska Sinclair är hon numera 38 år och har spelat 299 landskamper, vilket innebär att hon passerar en milstolpe i samma ögonblick som hon träder in i OS-turneringen. Tidigare är det bara tre amerikanska spelare som nått upp till 300 landskamper – Kristine Lilly, Christie Pearce (Rampone) och Carli Lloyd.

Noterbart här är att Kanada i förra veckan spelade 3–3 mot Nederländerna i ett genrep bakom stängda dörrar. Den matchen tycks dock inte räknas som en officiell landskamp, vilket gör att Sinclair får fylla 300 i OS.

För att bli den spelare som gjort flest landskamper i historien har Sinclair en bra bit kvar. Kristine Lilly toppar nämligen den listan på hela 354 landskamper. När det gäller flest landslagsmål genom tiderna är det däremot Sinclair i topp. Det var i januari i fjol som hon passerade Abby Wambach i tidernas skytteliga. Inför OS står Sinclair på 186, och vi får således ett nytt världsrekord varje gång Sinclair slår till.

Kanada har blandat och gett lite i årets träningsmatcher. Toppresultatet är en 2–0-seger mot England.

Enligt mitt tips kommer Kanada att möta just England, som ju i den här turneringen har skepnaden av Storbritannien, i två matcher i OS. Först i gruppspelet, där jag tror att Team GB slutar före Kanada. Sedan i bronsmatchen, där jag tippar på kanadensisk revansch.

Vi får se om jag är rätt ute.

Apropå Kanada så passade jag på att att snacka lite om landslaget – och om Christine Sinclair – med Sabrina D’Angelo när jag gjorde en utflykt till Vittsjö för någon vecka sedan.

Vittsjömålvakten var ju med och tog OS-brons för fem år sedan. Då vaktade hon Kanadas mål i en av matcherna. D’Angelo ingick även i Kanadas VM-trupp 2019. Men i år blev hon alltså inte uttagen. Här är frågor och svar från mitt samtal med henne:

”Olyckligtvis blev jag inte uttagen. Det gör givetvis ont, men det minskar inte min dröm om att få spela med landslaget. Jag skall åka hem till Kanada nu, och därifrån kommer jag att heja fram tjejerna så bra det bara går. Det kommer att göra lite ont att se matcherna hemifrån, men det är mitt lag och jag älskar dem.”

Vad tror du om Kanadas chanser?

”Jag tror att vi har väldigt bra chanser. När man åker till OS är ju pallen ett givet mål – för oss är det stora målet att ändra färg på medaljen. Bev Priestman, vår förbundskapten, valde en ganska ung trupp, en trupp som jag tycker har väldigt många goda kvaliteter. Och lagkemin på sista samlingen innan OS var riktigt bra, så det blir spännande att se vad laget kan göra.”

En ung trupp, och så Christine Sinclair – hur viktig är hon för laget?

”Enormt. Hon tar täten och leder laget genom sina handlingar. När hon känner att hon behöver säga något, gör hon det. Vi lyssnar, säger ‘okej’ och gör som hon säger. Vid sidan av planen är ‘Sincy’ en väldigt rolig och snäll person.

Jag säger att hon trots sina många meriter är en av de mest underskattade spelarna i världen. Hon kommer ju sällan med på topplistor över världens bästa.

”Jag håller med, jag tycker att hon är en av världens allra bästa spelare. Hon är en otroligt smart spelare. Och så har hon ju gjort flest mål av alla… Jag är väldigt tacksam över att ha fått spela med henne.”

Truppen:

Målvakter:
Stephanie Labbé (FC Rosengård, Sverige), Kailen Sheridan (Gotham FC, USA) och Erin McLeod (Orlando Pride, USA)

Backar:
Kadeisha Buchanan (Lyon, Frankrike), Vanessa Gilles (Girondins de Bordeaux, Frankrike), Shelina Zadorsky (Tottenham, England), Allysha Chapman (Houston Dash, USA), Ashley Lawrence (Paris Saint-Germain, Frankrike) och Jayde Riviere (University of Michigan, USA).

Mittfältare:
Jessie Fleming (Chelsea FC, England), Julia Grosso (University of Texas at Austin, USA), Quinn, tidigare Rebecca Quinn (OL Reign, USA), Desiree Scott (Kansas City, USA), Sophie Schmidt (Houston Dash, USA) och Gabrielle Carle (Florida State University, USA).

Forwards:
Janine Beckie (Manchester City FC, England), Adriana Leon (West Ham United, England), Nichelle Prince (Houston Dash, USA), Deanne Rose (University of Florida, USA), Christine Sinclair (Portland Thorns FC, USA), Evelyne Viens (Gotham FC, USA) och Jordyn Huitema (Paris Saint-Germain, Frankrike).

Den stora guiden till OS 2021 – Del 2: De åker ut i kvartsfinal

Den stora guiden till OS 2021 har nått del 2. I första delen tippade jag gruppspelet – och gick igenom de fyra lag som jag tror får åka hem innan utslagningsmatcherna drar i gång på fredag i nästa vecka.

Ni som har läst del 1 vet att jag tippade följande matcher i kvartsfinalerna:

Storbritannien – Kina
USA – Japan

Nederländerna – Sverige
Kanada – Brasilien

I den här delen går jag igenom de fyra lag som jag tippar får åka hem innan medaljmatcherna, alltså de fyra lag som jag tror står som förlorare i kvartsfinalerna. Trevlig läsning:

Kina

Grupp F
Matcher: Brasilien, Zambia och Nederländerna. .
Världsranking: 15
Stjärnor: Wu Haiyan och Wang Shuang
Förbundskapten: Jia Xiuquan
Spelare med Sverigekoppling: –

Chans att gå till kvartsfinal: 75 procent
Medaljchans: 8 procent
Guldchans: 1 procent

  • Kina har stått och stampat de senaste fem åren. Under VM 2015 och OS 2016 kändes det som att kinesiskorna hade något riktigt bra på gång. Laget hade en stabil defensiv, vassa kontringar, och skakade blivande vinnarlagen USA och Tyskland i respektive kvartsfinal.

Kinas lag var ungt och utvecklingsbart, och jag trodde att det bara var en tidsfråga innan det skulle ta klivet upp i den yttersta världseliten. Men så har det inte blivit. Sedan 2016 har Kina snarare backat.

I VM 2019 tog man sig till åttondelsfinal som grupptrea med fyra poäng och målskillnaden 1–1. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland i öppningsmatchen, men tappade sedan lite i kvalitet. I åttondelen föll man med 2–0 mot Italien – ett misslyckande.

Framför allt var det en stor missräkning att man bara gjorde ett mål på fyra matcher.

Nu har man chans att styra in i en mer positiv riktning igen. Kina säkrade sin plats genom att slå ut Sydkorea i ett dramatiskt playoff i april. Det krävdes förlängning i returen innan tidigare PSG-proffset Wang Shuang gjorde målet som tog kinesiskorna till Japan.

Väl i OS är Kina det lag som har förberett sig bäst. Eller i varje fall mest. Stålrosorna (Steel Roses), som laget kallas, samlades nämligen nästan ett halvår innan playoffmötena med Sydkorea. Till Fifa.com berättade Shuang så här om det hårda uppladdningslägret:

”Vi gick igenom ett hårt 130 dagar lång läger. Varje dag på träningen sprang vi över en mil. Vi var mer än redo för playoffmatcherna.”

Just Wang Shuang var inte med när OS-kvalet inleddes. Hon kommer från Wuhan, staden där coronapandemin startade, och tvingades sitta i en 77 dagars karantän. Under den tiden fick hon träna ensam i lägenheten.

Eftersom ligan lades på is har Kinas lag i princip tränat ihop under mer än ett halvår. Vad jag kan hitta har de dock inte spelat fler matcher än de båda playoffmatcherna mot Sydkorea. Det är alltså svårt att veta hur laget utvecklats av de långa förberedelserna.

Det vi vet är att Kina på senare år har spelat ett ganska utpräglat 4–4–2. Laget har varit defensivt välorganiserat – ett lag som det år svårt att göra mål på.

Målvakten Peng Shimeng var väldigt bra i VM för två år sedan. Mittbacken Wu Haiyan är en annan stabil spelare som ger Kinas defensiv stabilitet. Haiyan skulle jag säga har varit Kinas genomgående bästa spelare de senaste sex–sju åren.

Lagets båda offensiva affischnamn är Wang Shuang och Wang Shanshan. I VM matchades de båda dock oväntat lite. Känslan är att duon bör vara på planen om laget skall kunna göra mål på den internationella toppnivån. Shuang och Shanshan har nämligen den kreativitet och spets som krävs.

Som jag ser det är mötet med Zambia en nyckelmatch för Kina. Tre poäng och några plusmål där bör räcka för att ta laget till kvartsfinal. Med lite flyt kan de även sno någon poäng av Nederländerna eller Brasilien. Men det rimliga tipset är att Kina blir grupptrea.

De två treor som går vidare får möta gruppsegrare i kvartsfinalen. Mitt tips är att Kina klarar sig vidare och får möta Storbritannien – men det skulle även kunna bli Kanada, Japan, USA, Sverige eller Australien.

Oavsett vilket av de sex lagen som väntar i en eventuell kvartsfinal tror jag att Kina får resa hem över Östkinesiska havet efter kvartsfinalen.

Truppen:

Målvakter:
Peng Shimeng (Jiangsu), Zhu Yu (Wuhan Jiangda) och Ding Xuan (Shanghai Shengli).

Backar:
Li Mengwen och Wang Xiaoxue (båda Jiangsu), Lin Yuping, Luo Guiping och Chen Qiaozhu (alla Guangdong Meizhou Hakka), Wu Haiyan (Wuhan Jiangda) och Wang Ying (Henan Jianye).

Mittfältare:
Li Qingtong (Guangdong Meizhou Hakka), Zhang Xin, Miao Siwen, Yang Lina och Xiao Yuyu (alla Shanghai Shengli), Wang Shuang och Wang Yan (båda Wuhan Jiangda), Wang Yanwen (Beijing BG Phoenix) och Liu Jing (Changchun Dazhong Zhuoyue).

Forwards:
Wang Shanshan (Tianjin Shengde), Yang Man (Shangdong Ticai) och Wurigumula (Changchun Dazhong Zhuoyue).

Japan

Grupp E
Matcher: Kanada, Storbritannien och Chile. .
Världsranking: 10
Stjärnor: Saki Kumagai
Förbundskapten: Asako Takakura
Spelare med Sverigekoppling: Honoka Hayashi (AIK) och Yuka Nicole Momiki (Linköping – lån).

Chans att gå till kvartsfinal: 90 procent
Medaljchans: 30 procent
Guldchans: 7 procent

  • Japan hade en storhetstid under början av 2010-talet. Det blev VM-guld 2011, OS-silver 2012 och VM-silver 2015. Sedan slutade stjärnor som Homare Sawa och Aya Miyama samt förbundskapten Norio Sasaki. Japan dalade på världsrankingen.

Under några år har nu Asako Takakura, tidigare förbundskapten på ungdomsnivå, haft uppdraget att åter ta Nadeshiko, som landslaget kallas, till den absoluta världstoppen. Målet har förstås varit att man skulle utmana om medaljer lagom till det här mästerskapet på hemmaplan.

Och visst är Japan en utmanare. Damfotbollen har återigen fått höjd status i landet efter några tunga år. I år spelas första upplagan av proffsligan WE-leauge, som enligt amerikansk modell saknar upp- och nedflyttning. Japan visar alltså ambition att flytta fram positionerna inom klubbfotbollen.

Nu är alltså tanken att man även skall återta den plats som främsta utmanare till USA på landslagsnivån som man hade under första halvan av 2010-talet.

I VM för två år sedan var det unga, spelskickliga och taktiskt drivna laget lite ojämnt. Men i sina fina stunder visade man stor kapacitet. Exempelvis hade japanskorna den blivande finalisten Nederländerna i brygga i åttondelsfinalen. Nederländerna gick på knäna och japanskorna radade upp målchanser när matchen gick mot förlängning. Då räddades de orangeklädda av en feldömd straff.

Saki Kumagai har just avgjort VM-finalen 2011

Apropå straffar var det lagkapten Saki Kumagai som satte den avgörande när Japan vann VM-guldet för tio år sedan. Den passningssäkra 30-åringen är fortfarande lagets stora stjärna.

I landslaget har hon hela tiden spelat i mittförsvaret. I klubblaget Lyon har hon som bekant däremot varit defensiv innermittfältare. Nu lämnar dock Kumagai Lyon efter åtta otroligt framgångsrika säsongen. Japanskan spelar till hösten tillsammans med Hanna Glas och Sofia Jakobsson i Bayern München.

Utöver Kumagai är även 28-åriga Mana Iwabuchi kvar sedan VM-guldet. Forwarden som skall spela för Arsenal i vinter är också den näst största stjärnan bakom Kumagai.

I övrigt skall man kolla in Milans tekniska yttermittfältare Yui Hasegawa – hennes bollbehandling är fantastisk. En annan teknisk spelare är USA-födda anfallaren Yuka Nicole Momiki som ju spelade 18 minuter i damallsvenskan för Linköping i fjol. Och som presenterades för en återkomst till LFC bara minuten efter att det här inlägget först publicerades.

Nämnda trion Iwabuchi, Hasegawa och Momiki är alla mellan 1,53 och 1,57 meter långa – eller korta. Alla har teknik och bollkänsla i överflöd. Men det behövs ju även kraftfulla spelare för att hävda sig i fotboll. Och där är det sämre beställt. Kumagai är en fysisk spelare i backlinjen. Jämngamla Emi Nakajima skall bidraga med kraft på mittfältet.

Frågetecken för fysiken alltså. Dock måste man ju bara älska den fotboll Japan spelar när man är som bäst. Laget spelar vanligtvis ett 4–4–2 med mittfältsdiamant.

I år har Japan radat upp segrar. Dock skall det sägas att utöver genrepet mot Australien har man bara mött B-nationer. För att få riktiga värdemätare får man titta tillbaka till förra våren när man i She Believes cup ställdes mot USA, England och Spanien. Då blev det tre raka förluster. Det känns alltså lite oklart hur seriös utmanare Nadeshiko har hunnit bli.

Tyvärr är jag inte säker på att japanskorna har nått den jämnhet som krävs för att på allvar slåss om OS-medaljer. Men om man blir etta eller tvåa i gruppen finns goda medaljchanser. Slutspelslottningen är nämligen fördelaktig för de lag som spelar i Grupp E.

Gruppsegraren möter en trea och tvåan möter en annan tvåa. Trean däremot ställs med stor sannolikhet mot USA. Det handlar alltså för Japan om att hålla två av Storbritannien, Kanada och Chile bakom sig.

Faktum är ju därmed att öppningsmatchen mot Kanada kan bli väldigt avgörande för Japans öde. Det känns som en helt öppen match. Senast lagen möttes vann Japan med hela 4–0. Näst senast tog Kanada hem spelet med 2–0.

I Japans andra gruppmatch väntar Storbritannien. England är ett lag som tycks passa Japan väldigt dåligt. Lagen har mötts i tre raka VM-slutspel. Både 2011 och 2019 stötte man på varandra i gruppspelet – båda gångerna blev det engelsk 2–0-seger. 2015 möttes man i semifinal, då tog Japan sin enda seger mot England, 2–1.

De senaste två åren har man även mötts i She Believes cup, båda gångerna med engelsk seger som utfall. Känslan är ju alltså att Takakuras lag gärna vill undvika att spela med kniven mot strupen i matchen mot Storbritannien, som ju är ett förstärkt England.

I mitt tips slutar Japan trea i gruppen och får möta USA i kvartsfinal. Därav tipset att Nadeshiko hamnar på platserna 5–8. Men det är inget tips jag känner mig bergsäker på. Tvärtom är det fullt möjligt att Japan istället blir gruppetta eller -tvåa, och då finns det mycket goda chanser att laget spelar medaljmatcher om drygt två veckor.

Truppen:

Målvakter:
Ayaka Yamashita (INAC Kobe Leonessa), Sakiko Ikeda (Urawa Reds) och Chika Hirao (Albirex Niigata).

Backar:
Saki Kumagai (Bayern München, Tyskland), Risa Shimizu, Asato Miyagawa och Nanami Kitamura (alla NTV Beleza), Moeka Minami (Urawa Reds), Saori Takarada (Washington Spirit, USA) och Shiori Miyake (INAC Kobe Leonessa).

Mittfältare:
Emi Nakajima och Hina Sugita (båda INAC Kobe Leonessa), Yui Hasegawa (AC Milan, Italien), Narumi Miura, Jun Endo och Momoka Kinoshita (alla NTV Beleza), Yuzuho Shiokoshi (Urawa Reds) och Honoka Hayashi (AIK, Sverige).

Forwards:
Yuika Sugasawa (Urawa Reds), Mana Iwabuchi (Arsenal, England), Mina Tanaka (INAC Kobe Leonessa) och Yuka Nicole Momiki (Linköpings FC, Sverige – på lån från OL Reign, USA).

Sverige

Grupp G
Matcher: USA, Australien och Nya Zeeland. .
Världsranking: 5
Stjärnor: Kosovare Asllani och Magdalena Eriksson
Förbundskapten: Peter Gerhardsson

Chans att gå till kvartsfinal: 85 procent
Medaljchans: 20 procent
Guldchans: 6 procent

  • Silver i OS 2016 och brons i VM 2019. Sverige har gjort kanonresultat i de två senaste världsomspännande mästerskapen. Nu slipper vi både världstvåan Tyskland och -trean Frankrike. Ändå säger magkänslan att det svenska laget kommer att missa medaljmatcherna.

Sverige är unikt som den enda europeiska nation som deltagit i alla olympiska spel. Faktum är ju att vårt landslag har kvalat in till alla de mästerskapsslutspel som det går att kvala in till.

Frågan är bara hur länge den sviten håller. Det blir ju bara svårare och svårare att klara kvalet. Konkurrensen i Europa ökar ju med hög hastighet, samtidigt som Uefa bara får tre OS-platser.

Det här kan alltså vara sista OS-chansen på riktigt länge för vårt landslag. Och kollar vi startfältet är det faktiskt en riktigt bra chans. Att varken Tyskland eller Frankrike är med öppnar möjligheter.

Trots det tippar jag att vårt lag får åka hem efter kvartsfinalerna. Huvudorsaken är att vi fått en riktigt usel lottning. En sidoorsak är traditionen som säger att vårt landslag sällan lyckas i två mästerskap i rad.

Om vi börjar med sidoorsaken har Sverige följande mästerskapsfacit på senare år:

VM 2019 – Brons
EM 2017 – Ut i kvartsfinal
OS 2016 – Silver
VM 2015 – Ut i åttondelsfinal
EM 2013 – Brons
OS 2012 – Ut i kvartsfinal
VM 2011 – Brons
EM 2009 – Ut i kvartsfinal
OS 2008 – Ut i kvartsfinal
VM 2007 – Ut i gruppspelet

Sedan starten av den senaste svenska storhetstiden, i VM för tio år sedan, har vårt landslag alltså inte orkat ta sig till semifinal i två mästerskap i rad. Det är kanske en liten indikation om att Sverige är som bäst när laget får slå ur underläge?

Men det som framför allt talar emot svensk medalj är alltså lottningen. För den kunde faktiskt inte ha varit sämre. Det var den tidigare OS-mästarinnan för USA, Lindsey Tarpley, som drog lotterna den 21 april. För svensk del var det nitlott på nitlott.

USA var högst rankat i första potten, Sverige var högst rankat i den andra och Nya Zeeland var klart högst rankat i den fjärde.

I tredje potten var i och för sig Kanada en placering före Australien, men eftersom USA och Kanada inte kunde placeras i samma grupp blev det här ändå svårast möjliga grupp. Som grädde på moset lottades Sverige till en riktigt usel spelordning.

I ett OS är det matcher var tredje dag. Där finns det otroligt mycket att vinna på att kunna spara folk i någon av gruppmatcherna, speciellt med tanke på att det förväntas bli riktigt jobbigt väder – hetta kombinerat med hög luftfuktighet. Minns hur förbundskapten Peter Gerhardsson:s lag hade framgång i VM 2019 genom att spela med en B-uppställning mot USA i sista gruppomgången, och ha ett utvilat lag till utslagsmatcherna.

Nu lär det inte vara aktuellt. Det känns inte som att det går att vila spelare mot USA eller Australien. Och det finns flera skäl till att gå för fullt även i avslutningsmatchen mot Nya Zeeland. Dels känns det långt ifrån självklart att kvartsfinalplatsen är säkrad inför den matchen. Dels är gruppsegern så otroligt mycket värd att det är läge att gå för den – om chansen finns.

Grupp G är nämligen inte bara den bästa gruppen sett ur rankingsynpunkt – det är också den grupp som har sämst upplägg i slutspelsträdet. Följande gäller:

  • Gruppsegraren möter en trea i kvartsfinal. Men riskerar sedan att ställas mot gruppettor både i semifinal och final.
  • Grupptvåan ställs redan i kvartsfinal mot segraren i grupp F – den grupp med Nederländerna, Brasilien, Kina och Zambia. Vid vinst i kvarten väntar en grupptvåa i semifinal.
  • Om grupptrean går vidare spelar den kvartsfinal mot segraren i grupp E – den grupp med Storbritannien, Kanada, Japan och Chile. Trean riskerar sedan att möta gruppsegrare både i semifinal och final.

Både tvåan och trean i Sveriges grupp möter alltså gruppsegrare i kvartsfinal, något man självklart vill undvika. Faktum är att det är uppenbar risk att Sverige får möta ett högre rankat lag i kvartsfinal om de kommer tvåa än om de kommer trea. För tvåan väntar sannolikt världsfyran Nederländerna eller sjuan Brasilien. För trean väntar Storbritannien (England är rankat sexa), Kanada (åtta) eller Japan (tia).

Om vi leker med tanken att USA vinner grupp G och Sverige kommer trea, då hamnar lagen på samma halva och möts i semifinal – förutsatt att både vinner sina kvartsfinaler. Minns att det var just så det blev för svensk del i Rio. Då vann Brasilien gruppen, medan vårt lag slutade trea. Sedan vann båda lagen sina kvartsfinaler och möttes igen i semifinal.

Som ni förstår har alltså Sverige fått en riktig skitlottning. Och första fokus måste förstås vara att ta sig vidare till gruppspel. Vi skall inte räkna med poäng mot ett allt starkare USA. Amerikanskorna kommer ju till OS med 44 raka matcher utan förlust.

Sverige har mött USA 16 gånger sedan 2010. Det har blivit fyra segrar (varav en efter straffläggning), sju förluster och fem kryss. Räknar man ställning efter 90 minuter är det alltså tre segrar, sju förluster och sex kryss. USA:s fotbollförbund snackar för övrigt upp matchen mot Sverige här.

Risken är uppenbar att OS börjar med en förlust. Jag tror dock att Sverige kommer att ta så många poäng av Australien och Nya Zeeland att det leder till en andraplats i gruppen.

Jag tippar att det leder till kvartsfinal mot Nederländerna. Just det Nederländerna som slagit ut vårt landslag från de två senaste stora mästerskapen. Och tyvärr tippar jag att de orange vinner även den här gången.

Men jag hoppas förstås att jag är fel ute, och att vi får se Sverige kliva upp på pallen även den här gången. Omöjligt är det förstås inte. Vårt lag är svårslaget och kommer till OS med tolv raka landskamper utan förlust.

Frågan är hur Peter Gerhardsson väljer att matcha laget. Min gissning är att hans utgångssystem i OS blir 3–4–1–2. Det upplägget har han kört med i träningsmatcherna både mot USA och Norge. Tankarna med spelsättet beskrivs väl i den här tweeten:

Det är dock inte helt säkert att vår förbundskapten kör med tre mittbackar. Han har även ett upplägg med en fyrbackslinje. I genrepet mot Australien spelade exempelvis Sverige en blandning mellan 4–1–4–1 och 4–1–3–2. Det var Kosovare Asllani som vandrade lite mellan mittfälts- och forwardsposition.

Frågan är också vilka spelare Gerhardsson väljer att satsa på. I träningsmatchen mot USA startade han alltså med tre mittbackar. I den matchen var sifferkombinationen snarare 5–2–1–2 än 3–4–1–2, men det ingår ju i sifferleken att kantspelarna riskerar att hamna i låga utgångspositioner mot starkt motstånd.

Sätter jag upp spelarna utifrån 5–2–1–2 såg startelvan mot USA ut så här i anfall: Jennifer FalkHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Caroline SegerFridolina RolföSofia Jakobsson, Lina Hurtig.

I försvar föll Jakobsson ner som högerytter och Rolfö gled ut på vänsterkanten, vilket gjorde att det blev ett 5–4–1.

På många sätt är Sveriges spelsätt numera väl inarbetat. Men laget har huvudsakligen försvarat med en 4–4–1–1-formation de senaste åren, och man hade därför lite svårt att hitta rätt i presspelet mot USA i april.

Sedan den matchen är Hedvig Lindahl tillbaka och troligt förstaval i målet i det mästerskap som ser ut att bli hennes sista. Dessutom har Stina Blackstenius gjort en kanonvår och visat att hon vill ha en startplats.

Stina Blackstenius

På minussidan har vi Nilla Fischer (familjeskäl) och Linda Sembrant (korsbandsskada) som båda försvunnit ur diskussionen sedan april. Det öppnar sannolikt dörren för Amanda Ilestedt och Nathalie Björn i backlinjen.

Frågan är hur Gerhardsson skall få in Blackstenius i startuppställningen. Alla de offensiva spelare som startade mot USA i april har gjort det bra. En möjlighet är ju att köra Jakobsson och Rolfö som vingar. Det skulle innebära ett laget blir betydligt mer offensivt balanserat, något som kanske inte känns gångbart mot USA. Men kanske mot Nya Zeeland?

En annan fråga som lär hänga över vår förbundskapten är hur han skall få ut max av Asllani. I träningsmatchen mot USA kom hon inte till sin rätt offensivt under de 60 minuter hon spelade bredvid Seger. Men när hon flyttades upp som tia var hon lysande. Och i den där tiarollen var Asllani även planens drottning mot Norge.

Om Gerhardsson spelar Asllani som tia ökar konkurrensen om de offensiva platserna ytterligare. Samtidigt blir svårt att välja vem som skall spela bredvid Seger. För några månader sedan hade nog Björn varit förstavalet i den rollen. Men nu är hon uttagen som mittback, och blir det trebackslinje är det sannolikt i den vi kommer att se henne. Då öppnar det för Hanna Bennison eller Filippa Angeldahl bredvid Seger.

Många frågor är det. På onsdag har vi de första svaren.

Truppen:

Målvakter:
Jennifer Falk (BK Häcken), Hedvig Lindahl (Atlético Madrid, Spanien) och Zećira Mušović (Chelsea FC, England).

Backar:
Jonna Andersson och Magdalena Eriksson (båda Chelsea FC, England), Nathalie Björn (Everton FC, England), Hanna Glas (FC Bayern München, Tyskland), Amanda Ilestedt (PSG, Frankrike), Emma Kullberg (BK Häcken) och Julia Roddar (Washington Spirit, USA).

Mittfältare:
Filippa Angeldahl (BK Häcken), Hanna Bennison, Olivia Schough och Caroline Seger (alla FC Rosengård), Madelen Janogy (Hammarby IF), Fridolina Rolfö (FC Barcelona, Spanien)

Forwards:
Anna Anvegård (Everton FC, England), Kosovare Asllani (Real Madrid, Spanien), Stina Blackstenius (BK Häcken), Rebecka Blomqvist (VfL Wolfsburg, Tyskland), Lina Hurtig (Juventus FC, Italien) och Sofia Jakobsson (FC Bayern München, Tyskland).

Brasilien

Grupp F
Matcher: Kina, Nederländerna och Zambia. .
Världsranking: 7
Stjärnor: Marta, Formiga och Debinha
Förbundskapten: Pia Sundhage
Spelare med Sverigekoppling: Följande har tidigare spelat i svenska klubbar: Marta (Umeå IK, Tyresö FF och FC Rosengård – är svensk medborgare), Formiga (Malmö FF) och målvakten Barbara (Sunnanå).

Chans att gå till kvartsfinal: 90 procent
Medaljchans: 20 procent
Guldchans: 6 procent

  • Pia Sundhage är specialist på olympiska spel. Det blev guld med USA både 2008 och 2012 och silver med Sverige senast 2016. Kan Sundhage ta med sin olympiska magi till Brasilien?

När man tänker på Brasiliens landslag på senare år hamnar man snabbt på Marta:s känsloladdade tal direkt efter att laget åkt ur VM i Frankrike, efter förlängning mot värdnationen.

Världens genom tiderna bästa spelare förklarade för kommande generationer fotbollstjejer i Brasilien att det krävs hårt arbete, samt att Marta själv, Formiga och Cristiane inte kommer att vara med för alltid.

Vid en snabb blick på Brasiliens OS-trupp ser dock det mesta ut som tidigare. Det är 33-åriga Barbara i mål, 35-åriga Bruna Benites och 33-åringarna Erika och Tamires i backlinjen, 35-åriga Marta och 43-åriga Formiga på mittfältet och…

Där var det stopp.

För i anfallet finns förändringen. Sundhage har inte tagit med Cristiane, utan valt andra, yngre forwards. Den smarta och nickstarka 36-åringen är tidernas målskytt i OS-sammanhang med 14 mål på fyra turneringar. Hon lär stanna på den siffran. För inte är väl Cristiane tillbaka om tre år?

Själv var veteranforwarden väldigt beskiven efter att truppen presenterats. På Instagram skrev hon:

”Mycket snurrar i mitt huvud. Mitt fokus har förstås hela tiden varit att komma med. Varje professionell idrottare vill bli uttagen. Och det här skulle ha blivit mitt sista OS.”

Troligen blir Cristianes sista insats i ett olympiskt spel därmed den straff hon slog i straffläggningen mot Sverige i semifinalen 2016. En straff som Hedvig Lindahl räddade.

Sundhage valde alltså bort en av alla legender. Däremot fick Formiga chansen igen. Den till synes outtröttliga mittfältaren har spelat i samtliga de sex OS-turneringar där damfotboll varit på programmet. Nu gör hon sitt sjunde OS, en fullständigt makalös prestation. Dessutom en prestation som ingen annan lagidrottare tidigare lyckats med.

Mycket av snacket kring Brasilien kommer garanterat att handla om just Formiga.

Men gissningsvis kommer veteranen bara att spela en sportslig biroll i årets Brasilien. Ett Brasilien som är svårbedömt. Laget var rätt bra i det senaste VM-slutspelet. Man tog sex poäng i gruppspelet och var inte långt ifrån att slå ut Frankrike i åttondelsfinalen.

Problemet man haft under senare år är att man varit väldigt ojämnt i sina prestationer. När laget varit bra har man hållit högsta världsklass, och kunnat slå vilket lag som helst. Men när det gällt som mest har man inte nått hela vägen – man har bara varit nära.

På 2010-talet var det bara i hemma-OS som man nådde fram till medaljmatcher. Men det blev som bekant ingen pallplats – man föll mot Sverige i semifinal och mot Kanada i bronsmatchen.

Känslan är att Brasilien blivit bättre under Pia Sundhages ledning. Men det är en känsla, och inte något jag kan underbygga mer konkret.

Noterbart är att alltfler av landslagsspelarna är hemmabaserade. Det var inte många år sedan i princip hela elvan var utlandsproffs. Det är en signal om att det satsas hårdare på damfotboll i Brasilien.

Under det här året har landslaget spelat tre matcher mot toppmotstånd, två mot Kanada och en mot USA. Det blev 2–0-förlust mot USA och en seger (2–0) och ett kryss mot Kanada.

I 0–0-matchen mot Kanada som spelades i mitten av juni mönstrade Sundhage en backlinje där samtliga spelare nu passerat 30-årsstrecket.

Men i de offensiva positionerna körde hon yngre. Visst var Marta med på vänsterkanten. Men till höger spelade blixtsnabba Ludmila, och på topp hade man smarta Debinha och kraftfulla Bia Zaneratto (även känd som Beatrice). Och på centralt mittfält fick skottstarka Andressinha sällskap av 24-åriga Julia Bianchi – en spelare som gjort huvuddelen av karriären hemma i Brasilien.

Det känns som en väldigt spännande offensiv uppställning. Ludmila är verkligen extremt snabb, vilket gör att man inte kan släppa hennes kant. Det borde i sin tur öppna ytor för Marta till vänster, eller centralt för Debinha. Som jag ser det är det numera den senare som är Brasiliens riktiga storstjärna.

Smarta och tekniska Debinha har varit briljant i NWSL de senaste åren, en stor anledning till att North Carolina Courage innan pandemin nämndes som en het kandidat till titeln världens bästa klubblag.

Mitt tips är att Pia Sundhages lag slutar tvåa i grupp F efter Nederländerna. Det innebär kvartsfinal mot tvåan i grupp E – den grupp med Storbritannien, Kanada och Japan. Där tror jag att äventyret tar slut för Sydamerikas bästa lag.

Men som sagt, Pia Sundhage är ju expert på OS-turneringar, så jag skulle inte bli förvånad om Brasilien tar sig till medaljmatcher.

Det är inte omöjligt, men det gäller att den där ålderstigna backlinjen håller klassen.

Truppen:

Målvakter:
Barbara (Avai Kindermann), Leticia Izidoro (Benfica, Portugal) och Aline Reis (Granadilla Tenerife, Spanien).

Backar:
Poliana, Erika och Tamires (alla Corinthians), Bruna Benites (Internacional), Rafaelle (Palmeiras), Jucinara (Levante, Spanien) och Leticia Santos (Eintracht Frankfurt, Tyskland).

Midfielders: Formiga och Duda (båda Sao Paulo), Julia Bianchi (Palmeiras), Marta Vieira da Silva (Orlando Pride, USA), Debinha (North Carolina Courage, USA), Andressinha och Adriana (båda Corinthians) samt Andressa Alves (Roma, Italien).

Forwards: Ludmila (Atletico Madrid, Spanien), Bia Zaneratto (Palmeiras), Geyse (Madrid CFF, Spanien) och Giovana Queiroz (Barcelona, Spanien).

Tipset

Det här innebär att jag således tippar att vi får följande semifinaler:

Storbritannien – USA
Nederländerna – Kanada

Den stora guiden till OS 2021 – Del 1: De åker ut i gruppspelet

OS närmar sig med stormsteg. På onsdag morgon är det avspark. Således är det hög tid att börja gå igenom de tolv deltagande lagen, och samtidigt tippa turneringen. Jag har valt att göra det i fyra delar.

Här är första, där jag går igenom de fyra lag som jag tror åker ut redan i gruppspelet. Tre av de fyra kändes lätta att hitta, det riktigt svåra var att lista ut vilken grupptrea det blir som missar kvartsfinalerna.

Som jag ser det är det nio lag i turneringen som har kvalitet att slåss om medaljer. Men som bekant är det bara åtta platser i slutspelet.

Här är de lag jag placerar på platserna 9–12:

12) Zambia

Grupp F
Matcher: Nederländerna, Kina och Brasilien.
Världsranking: 104
Stjärnor: Barbra Banda
Förbundskapten: Bruce Mwape
Spelare med Sverigekoppling: –

Chans att gå till kvartsfinal: 5 procent
Medaljchans: –
Guldchans: –

  • Att Zambia skulle bli Afrikas representant i den här turneringen var en megaskräll. Men nu bör det lag som kallas Shepolopolo eller The Copper Queens ha skrällt klart.

Det mesta talar ju nämligen för att Zambia blir turneringens stryklag. Framför allt tänker jag på det faktum att Zambia inte spelat på den här nivån tidigare. Vad jag kan se har laget knappt varit utanför den afrikanska kontinenten och spelat.

Den enda match mot utomafrikanskt motstånd jag kan hitta var mot Chile i november. Det blev i och för sig en 2–1-seger, men det är tuffare motstånd än Chile som väntar i OS.

Segern i Chile blev dock delvis dyrköpt. Det skulle ha varit två matcher, men flera spelare i Zambias lag drabbades av covid, vilket gjorde att returen ställdes in.

Shepolopolo skulle även ha mött Storbritannien i Stoke den 1 juli, men också den matchen blev inställd av coronaskäl. För Zambia var det sannolikt riktigt illa, man hade mått bra av att få ha mött europeiskt motstånd inför OS-premiären mot ett starkt Nederländerna. Framför allt har vi ju sett på senare år hur de afrikanska nationer som debuterat i stora mästerskap inledningsvis har haft enorma problem i försvarsspelet.

Den enda träningsmatch från i år jag kan hitta är en 3–1-förlust mot Sydafrika från april. I övrigt noterar jag att Zambia har kämpat för att ens kunna åka till OS. Bara för några veckor sedan hade man inte ekonomi att vara med i turneringen.

Att 104-rankade Zambia ens kommer till spel i OS är alltså en stor framgång. Laget slår ur enormt underläge, men har flera riktigt spännande spelare i offensiven.

I första hand tänker jag på tre forwards, de båda 21-åringarna Racheal Kundananji och Barbra Banda samt Spanienproffset Hellen Mubanga. Kundananji spelar för mästarlaget i Kazakstan, Biik Kazygurt – ett lag som gjort ett par kanoninsatser i Champions League de senaste åren.

Storstjärnan Banda hittar vi i Kina. Där gjorde hon 18 mål på 13 ligamatcher för Shanghai Shengli säsongen 2020. Banda har även 1,5 säsonger bakom sig i den spanska ligan. Där gjorde hon 15 mål på 26 matcher för Logrono.

Banda är lagkapten, och den som skall bära Zambia i OS. Hon är snabb, kraftfull och var spelaren som tog laget till turneringen. Banda gjorde kaos med de afrikanska motståndarförsvaren i kvalet. Det skall bli otroligt kul att få se henne mot riktigt bra motstånd. För hon är likt Tabitha Chawinga en spelare som sannolikt varit på allas läppar om hon spelade i USA eller i någon av de stora ligorna i Europa.

En tredje spännande forward är alltså Hellen Mubanga, 2019 korades hon till turneringens bästa spelare i Cosafa Womens Championships, en turnering för landslag från södra Afrika. Mubanga spelar sin klubbfotboll för Zaragoza i den spanska andraligan. Offensivt ser alltså Zambia spännande ut.

Men utöver Banda, Kundananji och Mubanga har man bara ett utlandsproffs i truppen – målvakten Hazel Nali i Israel.

Sjukdomar och skador ställer nämligen till det för The Copper Queens inför mästerskapsdebuten. Bland annat saknas segerskytten mot Chile, Zaragozaproffset Rachael Nachula. En lårskada stoppar Zambias andra Zaragozaspelare från spel i OS. Det innebär att laget tappar fart i anfallet. Nachula har nämligen redan gjort ett OS, hon nådde semifinal i Peking på 400 meter. Nu är friidrottaren omskolad till fotbollsspelare, och såg fram emot att göra ett andra OS.

Ännu tyngre för laget är att Mary Mwakapila saknas till följd av sjukdom. Den tekniska och löpstarka mittfältaren, som spelar för israeliska Hapoel Be’er Sheva, låg bakom mycket av Zambias anfallsspel när man kvalade in till OS. Med sin högerfot hade hon viktiga roller både vid fasta situationer och i att hitta djupledspassningar till lagets snabba forwards.

Här är hela truppen:

Målvakter:
Hazel Nali (Hapoel Be’er Sheva, Israel), N’gambo Musole (Zesco Girls), Catherine Musonda (Indeni Rose).

Backar:
Agness Musesa, Anita Mulenga, Martha Tembo och Lushomo Mweemba (Green Buffaloes), Vast Phiri (Zesco Girls), Esther Mukwasa, Fikile Khosa och Margaret Belemu (Red Arrows), Esther Siamfuko (Queens Academy),

Mittfältare:
Mary Wilombe (Red Arrows), Ireen Lungu (Green Buffaloes), Esther Namukwasa (Indeni Roses), Susan Katongo (ZISD Queens), Avell Chitundu (Zesco Girls), Hellen Chanda (Red Arrows)

Forwards:
Barbara Banda (Shanghai Shengli, Kina), Grace Chanda (Red Arrows), Hellen Mubanga (CFF Zaragoza, Spanien), Rachael Kundananji (BIIK Kazygurt, Kazakstan) Ochumba Oseke (Red Arrows)

11) Nya Zeeland

Grupp F
Matcher: Australien, USA och Sverige.
Världsranking: 22
Stjärnor: Abby Erceg
Förbundskapten: Tom Sermanni
Spelare med Sverigekoppling: Följande har tidigare haft svensk klubbadress: Ali Riley (svensk medborgare – Rosengård), Anna Green (Mallbacken), CJ Bott (Vittsjö) och Hannah Wilkinson (Vittsjö och Djurgården).

Chans att gå till kvartsfinal: 10 procent
Medaljchans: –
Guldchans: –

  • Nya Zeeland har bara spelat en enda landskamp sedan i Algarve cup i fjol. Den gick mot Storbritannien i förra veckan, bakom stängda dörrar. Där blev det enligt uppgift 3–0-förlust. Hur matchen såg ut, eller hur Football Ferns (ormbunkar), som laget kallas, ställde upp är okänt.

Klart är däremot att avgående förbundskaptenen Tom Sermanni har haft ett otroligt tufft jobb med att förbereda sitt lag för OS. Orsaken till de få matcherna är ju förstås att Nya Zeeland haft extremt hårda coronarestriktioner, med flera veckors karantän både för in- och utresa ur landet. Däremot har man inte kunnat samla spelarna varken på hemmaplan eller utomlands.

Det är således även väldigt svårt att analysera årets upplaga av Football Ferns. För svensk del är det således bra att vi har Ferns i sista matchen. De svenska analytikerna får alltså två matcher på sig att spana in laget från det natursköna landet på andra sidan av jordklotet. Trots att Nya Zeeland varit en stabil mästerskapsnation har Sverige aldrig tidigare spelat mot Ferns.

Det man säkert vet är att Nya Zeelands stora mål är VM på hemmaplan om två år. Det är för att ge någon chansen att långsiktigt bygga ett lag mot det mästerskapet som Sermanni kommer att lämna sin plats efter OS.

66-årige Sermanni är en skicklig coach som bland annat gjort ett stort jobb i Australien. Men han verkar inte intresserad av att bygga något från grunden igen, därför lämnar han alltså snart över till någon annan.

Efterträdaren har ett spännande underlag att jobba med. Vid U17-VM 2018 tog nämligen Nya Zeeland brons, vilket självklart är en signal om att man har många talanger på väg upp i A-landslaget. Corona har ju dock gjort att man inte har kunnat matcha in dem ännu. Således är bara tre av VM-bronsmedaljörerna med i OS-truppen, det handlar om spännande målvakten Anna Leat, backen Marisa van der Meer och anfallaren Gabi Rennie.

OS-truppen bygger i stället på det lag som åkte ur VM 2019 på ett dramatiskt sätt i en direkt avgörande match mot Kamerun. Vinnaren av den matchen skulle gå vidare. Nya Zeeland kvitterade till 1–1 i minut 80. Sedan var det öppna spjäll, med mängder av chanser åt båda håll innan den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout satte Kameruns segermål i den femte övertidsminuten.

Eftersom Ferns knappt spelat sedan VM gör jag min analys av laget utifrån hur det såg ut då. Då ställde de upp 5–3–2, med ett defensivt grundtänk. Ferns är ett svårspelat lag, i VM höll man exempelvis 0–0 i drygt 91 minuter mot blivande finallaget Nederländerna.

I den matchen hade faktiskt Nya Zeeland fler 100-procentiga målchanser än nederländskorna under ordinarie tid. Ferns visade således att man kan skaka om lag i den absoluta världseliten.

Tittar vi på truppen har Ferns en stark försvarslinje. Erin Nayler är en utmärkt målvakt, och man brukar ha flera spelare i backlinjen med sin styrka i luftrummet.

Framför allt har man en av världens allra bästa huvudspelare i rutinerade mittbacken Abby Erceg. Det fina huvudspelet gör att Ferns även brukar vara tunga på fasta situationer. I mittförsvaret har man dock ett tungt avbräck i att skickliga mittbacken Rebekah Stott har drabbats av cancersjukdomen Hodgkins lymfom och missar turneringen.

Man har riktigt bra kantspelare i CJ Bott, Ria Percival samt svenska medborgaren och tillika lagkaptenen Ali Riley. En av dem lär få spela i mittförsvaret, för där är bredden bristfällig. I VM 2019 tappade exempelvis Ferns mycket av sin defensiva stabilitet när Bott bröt armen.

Offensivt är man inget vidare på att hålla bollinnehav, vilket innebär att man har väldigt svårt att föra matcher. Men när man får chansen att ligga på kontring har man under många år spelat en rak och ganska vass fotboll.

På mittfältet har man störst bredd. Från VM minns jag att Liv Chance såg riktigt spännande ut – bolltrygg och kreativ. Man har även rutinerade spelare som Betsy Hassett, Annalie Longo och Katie Bowen, spelare som vet vad som krävs på internationell nivå. Man har även en framtidsspelare i USA-baserade Daisy Cleverly.

Däremot har det tunt på forwardssidan. Sverigebekanta Hannah Wilkinson har haft några tunga år efter den korsbandsskada hon ådrog sig i en cupmatch mot Jitex. Hon är dock med i truppen. Vi får se om hon får spela. Det kan bli så att Sermanni väljer att satsa på Paige Satchell, som har en bra snabbhet för kontingsspel.

Men jag tror alltså inte på Football Ferns. Laget blir sällan överkört, utan gör jämna matcher. De kanske kan sno åt sig någon poäng, men de vinner sällan matcher mot högre rankade lag. Så att man skall kunna gå vidare ur en grupp med Australien, USA och Sverige – nej, det tror jag inte på. Speciellt inte som man alltså haft riktigt risiga förberedelser.

Utöver att man inte spelat några matcher noteras att truppen innehåller tre klubblösa spelare samt ytterligare fyra spelare som ingått i något som kallas FFDP, en träningsgrupp för landslagsspelare på hemmaplan. Det är alltså ganska många i truppen som inte är i matchform.

Truppen:

Målvakter:
Erin Nayler (klubblös, senast i engelska Reading), Anna Leat (FFDP), Victoria Esson (Avaldsnes IL, Norge).

Backar:
Ria Percival (Tottenham Hotspur, England), CJ Bott (Vålerenga, Norge), Abby Erceg (North Carolina Courage, USA), Anna Green (Lower Hutt City AFC), Claudia Bunge (Melbourne Victory FC, Australien), Meikayla Moore (Liverpool FC, England), Ali Riley (Orlando Pride, USA) samt Elizabeth Anton och Marissa Van Der Meer (båda FFDP).

MIttfältare:
Liv (Olivia) Chance (Brisbane Roar FC, Australien), Annalie Longo (Melbourne Victory FC, Australien), Katie Bowen (Kansas City, USA), Betsy Hassett (Stjarnan, Island), Daisy Cleverley (Georgetown University, USA) och Emma Rolston (klubblös).

Forwards:
Michaela Robertson (Lower Hutt City AFC), Gabi Rennie (Indiana University, USA), Paige Satchell (FFDP) och Hannah Wilkinson (klubblös).

10) Chile

Grupp E
Matcher: Storbritannien, Kanada och Japan.
Världsranking: 37
Stjärnor: Christiane Endler
Förbundskapten: José Letelier 
Spelare med Sverigekoppling: Daniela Zamora (Djurgården).

Chans att gå till kvartsfinal: 5 procent
Medaljchans: –
Guldchans: –

  • Efter att ha slagit ut Kamerun i playoff (2–1 och 0–0) i april kvalade Chile in till sitt andra raka stora mästerskap. Segern mot Kamerun är dock chilenskornas enda det senaste året, och med tanke på lottningen har jag svårt att tro att Chile spelar fler än tre matcher i Japan.

I VM för två år sedan var Chile till slut bara ett mål ifrån att avancera till åttondelsfinal. Man var det mycket tack vare att man har världens just nu bästa målvakt i Tiane Endler. Supermålvakten, som tog PSG till sin första ligatitel på damsidan och sedan lämnade för Lyon, är på alla sätt nyckelspelare i La Roja Femenina.

Endler måste spela på sin absoluta toppnivå om Chile skall få med sig någon poäng från den väldigt svåra grupp de hamnat i. Inte minst måste hon äga luftrummet vid fasta situationer, för där är hennes utespelare riktigt svaga.

Men när Endler är på topp kan hon skapa lugn i sitt lag och samtidigt stressa upp toppnationer. Vi minns väl exempelvis hur de höll nollan mot Sverige i 82 minuter i åskmatchen i Rennes?

Endler är alltså helt avgörande för en annars lite svajig defensiv. Man sätter gärna hög press, och gör det rätt bra. Men när motståndarna spelar sig förbi förstapressen, då kan det lätt bli kaos.

Offensivt är Chile däremot riktigt bra. Det är ett rakt igenom spelande lag. Det är inte snack om att rensa bort bollar, utan chilenskorna försöker hela tiden spela sig ur alla situationer – även i och kring eget straffområde.

Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare. Några sådana är trion Carla GuerreroFransisca LaraYanara Aedo och Karen Araya. I laget finns förstås också Daniela Zamora, som gjort ett mål och ett assist för Djurgården i damallsvenskan under våren.

Chile fick säkert med sig lite självförtroende till OS när man spelade 0–0 mot ett tyskt B-landslag för drygt en månad sedan. Som går att se nedan utgick Chile från ett 4–4–2, där man startade pressen väldigt högt.

Chile är alltså ett modigt lag. Men det här är lagets OS-debut och känslan är fortsatt att chilenskorna mest är med för att se och lära på den här nivån. Laget har vissa spetskvaliteter, men håller totalt sett ändå inte den nivå som krävs för att avancera ur gruppspelet.

Truppen:

Målvakter:
Christiane Endler (Lyon, Frankrike), Natalia Campos (Universidad de Chile) och Antonia Canales (Catholic University).

Backar:
Valentina Diaz (Colo Colo), Camila Sáez (Rayo Vallecano, Spanien), Daniela Pardo (Santiago Morning), Javiera Toro (Sevilla, Spanien) samt Carla Guerrero, Fernanda Pinilla och Fernanda Ramírez (alla tre från Universidad de Chile).

Mittfältare:
Yastin Jiménez (Colo Colo), Francisca Lara (Le Havre AC, Frankrike), Nayadet López Opazo (klubblös), Yanara Aedo (Rayo Vallecano, Spanien), Karen Araya och María F. Mardones (båda Santiago Morning) samt Yessenia López (University of Chile).

Forwards:
Maria Jose Urrutia och Javiera Grez (båda Colo Colo), Yenny Acuña och Rosario Balmaceda (båda Santiago Morning) samt Daniela Zamora (Djurgården, Sverige).

9) Australien

Grupp E
Matcher: Nya Zeeland, Sverige och USA.
Världsranking: 9
Stjärnor: Sam Kerr och Ellie Carpenter
Förbundskapten: Tony Gustavsson
Spelare med Sverigekoppling: Clare Polkinghorne och Emily Gielnik (Vittsjö), Charlotte Grant (Rosengård), Elise Kellond-Knight (Hammarby, tidigare även Kristianstad). Följande har tidigare varit i svenska klubbar: Lydia Williams (Piteå), Tameka Yallop (Mallbacken), Aivi Luik (IFK Kalmar) och Chloe Logarzo (Eskilstuna).

Chans att gå till kvartsfinal: 60 procent
Medaljchans: 12 procent
Guldchans: 2 procent

  • Det är mindre än tre år sedan jag såg Australien som en högst rimlig världsmästare. Laget imponerade stort hösten 2018 när man tog sju poäng i en fyrnationsturnering mot USA, Japan och Brasilien. Dessutom var de bärande spelarna unga, och det fanns anledning att tro på att laget skulle bli ännu bättre.

Men inför VM i Frankrike var det mycket strul. The Matildas, som laget kallas, bytte förbundskapten under uppmärksammade former. Dessutom hade man skadeproblem på flera bärande spelare. Mästerskapet i Frankrike blev en missräkning – Australien åkte ut i åttondelsfinal efter straffläggning mot Norge.

Därmed bröt man en svit på fyra raka kvartsfinaler i de världsomspännande mästerskap man kvalat in till. Det blev ju respass just i kvarten i VM 2007, 2011 och 2015 samt i OS 2016. Även i Rio åkte man ut på straffar – då mot Brasilien.

Nu skriver vi 2021, och stommen i The Matildas borde befinna på sina karriärers absoluta toppunkt. Ändå tippar jag att laget får åka hem redan efter gruppspelet.

Det är en liten chansning, men tipset bygger på att Australien fortsatt har massor av problem. Återigen har man bytt förbundskapten ganska tätt på ett mästerskap. Svenske Tony Gustavsson tog i och för sig över i september i fjol. Men i och med pandemin har han bara haft möjlighet att leda laget i fem matcher.

De fem matcherna har inneburit fyra förluster och ett kryss. Krysset var ju 0–0-matchen mot Sverige i Kalmar. Förlusterna har kommit mot Tyskland, Nederländerna, Danmark och Japan.

I Japan måste The Matildas hitta stilen direkt. Som jag ser det är ju nämligen att öppningsmatchen mot Nya Zeeland nyckeln till framgång för The Matildas. Seger där, och risken finns att mitt tips blir fel. Men det är inte säkert att en seger räcker. Jag tror nämligen att det kommer att krävas minst tre poäng och plusmålskillnad för att få spela kvartsfinal.

Dock säger statistiken att det är klar fördel för The Matildas mot The Football Ferns. Totalt har Australien 30–7 i segrar (sex oavgjorda) och överlägsenheten har varit stor på senare år. Vi får backa bandet 27 år för att hitta Nya Zeelands senaste seger mot grannen på andra sidan Tasmanhavet.

Men det är inte bara tränarbyten och coronaproblematik som ställt till det för Australiens lag de senaste åren. Man har även drabbats av flera tunga skador på sårbara positioner.

Tittar man på den spelarbank som Tony Gustavsson har tillgång till så vimlar där. av kantspelare av högsta klass. De har en uppsjö av ytterbackar och ytterforwards som håller hög internationell nivå. Däremot är utbudet av mittbackar och centrala mittfältare begränsat.

Därför har det varit förödande att skadorna just drabbat de mittbackar och centrala mittfältare som finns. I VM saknades mittbacken Laura Alleway (heter numera Laura Brock) och viktiga mittfältarna Elise Kellond-Knight och Katrina Gorry gick in i turneringen med skadekänningar. Det ledde till att vänsterbacken Steph Catley fick vikariera i mittförsvaret och att yttermittfältaren Chloe Logarzo fick spela på centralt mittfält.

Nu är läget liknande. Tony Gustavsson har experimenterat rejält i mittförsvaret. Och på centralt mittfält matchar han 19-åriga forwardstalangen Kyra Cooney-Cross.

När Australien var som bäst hade man ett tremannamittfält där Elise Kellond-Knight skötte defensiven, Emily van Egmond hjälpte till både defensivt och fyllde på offensivt och där spelskickliga Katrina Gorry serverade genomskärare till snabba forwards och kantspelare.

Men nu är Gorry gravid och missar OS. Saknaden efter hennes passningsfot är gigantisk – The Matildas har ingen som kan fylla ut den rollen.

Katrina Gorry

Dessutom är ju Kellond-Knight ett stort frågetecken. Hammarbymittfältaren är på väg tillbaka från korsbandsskada, och har bara spelat åtta minuter i damallsvenskan under våren.

Gustavsson har alltså både problem i backlinje och på mittfält. Dessutom lär laget gå in i turneringen med sargat självförtroende. Därav mitt tips att de inte kommer att fixa avancemanget.

Men får Gustavsson bitarna att falla på plats är The Matildas ett väldigt bra lag. Den snabbhet som finns hos spelare som Sam Kerr, Hayley Raso och Caitlin Foord är svårhanterad för alla försvar – om trion bara får vettiga bollar att jobba med. Kerr är ju som bekant en av världens allra bästa avslutare, och Kyah Simon och Emily Gielnik är två smarta bollmottagare.

Australien har traditionellt alltid spelat 4–3–3. Tony Gustavsson jobbar på att hitta flera olika spelsätt, och att man skall kunna byta formation under matcher. När jag såg laget i Kalmar spelade Australien med en 3–4–3-uppställning där Kyah Simon hade grundpositision som högerforward. Så fort Matildas fick bollinnehav vandrade hon in i ytan mellan Sveriges backlinje och mittfält för att skapa numerärt överläge i centrala ytor. Därmed blev det mer som 3–4–1–2 i anfall.

De offensiva alternativen är alltså många. Men räcker det för Australien? Ni vet vid det här laget att jag alltså inte tror det. Samtidigt som jag tippar ett stort misslyckande för The Matildas har jag stor respekt för laget. Om bitarna faller på plats är det en rimlig utmanare om medaljerna. Om någon vecka vet vi hur det gått.

Efter sista damallsvenska omgången snackade jag lite OS med Vittsjös Clare Polkinghorne. Här är mina frågor och hennes svar:

Hur ser du på era chanser?

– I OS är alla matcher svåra, och vi har hamnat i en riktigt tuff grupp. Eftersom varje match kommer att kunna vara avgörande måste vi starta bra.

I andra matchen möter ni Sverige, hur ser du på den matchen?

– Den blir intressant. Vi mötte ju dem ganska nyligen, så vi vet vad som väntar. De håller världsklass, så jag ser fram emot att möta dem.

Ert lag har haft en svacka under de senaste åren. Hur ser du på det?

– Alla lag går igenom toppar och dalar, och vi har väl varit inne i en liten svacka. Men vi har inte kunnat vara samlade så mycket, så jag tror att det blir bra för gruppen att vi får samlas igen och spela lite matcher. Få tillbaka den där känslan av gemenskap. Jag känner att vi blivit bättre och bättre för varje dag. Så jag är verkligen glad att vi återigen kan spela ihop, och jag är övertygad om att vi kommer fortsätta att bli bättre och bättre.

Tittar man på åldersstrukturen i ert lag borde ni stå på toppen av era karriärer.

– Ja, flera av våra nyckelspelare är i den ålder där karriären brukar nå sin peak. Och de spelar i några av de bästa lagen och ligorna i världen, vilket förstås också gynnar landslaget. Vi skall försöka dra nytta av det, vi måste bara jobba vidare och försöka få ihop allt.

Vad är en rimlig målsättning för The Matildas i OS?

– Jag tror inte att något lag åker till OS med en mindre målsättning än att vilja vinna. Så det är målet. Men vi måste ta det en match i taget, se till att vi gör bra prestationer så att prestationerna leder till bra resultat.

Truppen:

Målvakter:
Lydia Williams (Arsenal, England), Teagan Micah (Sandviken, Norge) och Mackenzie Arnold (West Ham United, England).

Backar:
Clare Polkinghorne (Vttsjö GIK, Sverige), Steph Catley (Arsenal, England), Ellie Carpenter (Lyon, Frankrike), Alanna Kennedy (klubblös), Courtney Nevin (Western Sydney Wanderers), Charlotte Grant (FC Rosengård, Sverige) och Laura Brock, tidigare Alleway (Guingamp, Frankrike).

Mittfältare:
Aivi Luik (Sevilla, Spanien), Chloe Logarzo (Kansas City, USA), Elise Kellond-Knight (Hammarby, Sverige) samt Emily van Egmond och Tameka Yallop (West Ham United, England).

Forwards:
Sam Kerr (Chelsea, England), Kyra Cooney-Cross (Melbourne Victory), Caitlin Foord (Arsenal, England), Mary Fowler (Montpellier, Frankrike), Emily Gielnik (Vittsjö GIK, Sverige), Hayley Raso (Everton, England), Kyah Simon (PSV Eindhoven, Nederländerna),

Tipset

Hur kom jag då fram till det här tipset? Jo, jag tippar följande utfall i de tre grupperna:

Grupp E:
1) Storbritannien
2) Kanada
3) Japan
–––––––––
4) Chile

Grupp F:
1) Nederländerna
2) Brasilien
3) Kina
–––––––––
4) Zambia

Grupp G:
1) USA
2) Sverige
–––––––––
3) Australien
4) Nya Zeeland

Skulle jag ranka lagen ser jag egentligen Kina som nionde bäst. Men jag tror att de kan rädda en kvartsfinalplats genom att göra några mål på Zambia.

Zambia känns som det lag som lider störst risk att rasa igenom i någon match. Därför tippar jag att den grupptrea som åker ur kommer från grupperna E eller G. Magkänslan sa att det blir Australien. Vi får se om jag har en dålig mage eller inte…

Mitt grupptips leder till följande slutspelsträd:

E1 – Storbritannien
3FG – Kina

G1 – USA
3 EF – Japan

F1 – Nederländerna
G2 – Sverige

E2 – Kanada
F2 – Brasilien

Hur jag tippar kvartsfinalerna kommer i del 2.

OS närmar sig – Goessling avslutar karriären

På onsdag klockan 9.30 svensk tid sparkar en chilensk eller brittisk forward i gång OS i Tokyo. Det är alltså bara drygt fyra dygn till avspark i årets stora damfotbollshöjdpunkt.

Var det svenska laget står kan väl ingen ha en aning om. Det avslagna genrepet mot Australien spelades för mer än en månad sedan, ni minns kanske att det blev 0–0 i Kalmar den 15 juni. Det har alltså gått lång tid utan att flera våra spelare har någon matchträning.

I övrigt har ju coronapandemin ställt till det, och få av årets landskamper har känts intressanta. Som ni kanske minns har vi mött B- och C-nationer som Polen och Malta samt reservbetonade uppställningar från Österrike, USA och Norge.

Den enda match som känts som en riktig värdemätare är den mot USA. Men under de drygt tre månader som förflutit sedan slutsignalen har värdet av den också sjunkit. Sedan dess har vi tappat Linda Sembrant och Nilla Fischer, medan USA har fått tillbaka flera tunga nyckelspelare från skador.

När vårt svenska lag går in i turneringen 10.30 på onsdag är det just USA som står för motståndet, och vi får se om Peter Gerhardsson gör som senast mot USA – kör med fembackslinje. Många frågor om Sverige alltså.

De kommande dagarna blir det fler tankar, spekulationer och tips kring Sverige. Nu tänkte jag kolla lite vad som händer i övriga lag. Flera av dem har haft genrep under den gångna veckan, bland annat Sveriges andra gruppmotståndare Australien och Nya Zeeland.

The Matildas föll med 1–0 mot Japan efter straffmål från Mana Iwabuchi. Tony Gustavsson har ännu inte vunnit någon match som förbundskapten för Australien. Mot japanskorna ställde han upp med följande elva:

Teagan MicahEllie Carpenter, Clare Polkinghorne, Steph CatleyHayley Raso, Emily van Egmond, Kyra Cooney-Cross, Tameka YallopKyah Simon, Sam Kerr, Caitlin Foord.

Gustavsson har mängder av kantspelare av högsta klass. Däremot har han väldigt få högklassiga centrala backar och mittfältare. I uppställningen ovan är Polkinghorne den enda utpräglade mittbacken och på mittfältet är det bara van Egmond och Yallop som brukar spela som innermittfältare.

19-åriga talangen Cooney-Cross är ju exempelvis forward, men har fått spela på centralt mittfält i landslaget sedan det fick svensk ledning.

I paus flyttade Gustavsson om rejält i laget. Då fick han in en andra mittback i Alanna Kennedy och så spelade han även med mittfältaren Aivi Luik i trebackslinjen ihop med Polkinghorne.

Det är ingen katastrof att förlora med 1–0 mot ett spännande japanskt lag. Men det känns uppenbart att Tony Gustavsson inte har hittat rätt i sitt lagbygge ännu.

Även Nya Zeeland spelade genrep i veckan. Om jag känner mig osäker på Sveriges status så har jag absolut ingen aning om var The Football Ferns står. Inför onsdagens stängda match mot Storbritannien hade inte Nya Zeeland spelat en enda landskamp sedan i Algarve cup i fjol. Det gick alltså nästan 1,5 år mellan matcherna. Orsaken är ju förstås att Nya Zeeland haft extremt hårda coronarestriktioner med flera veckors karantän både för in- och utresa ur landet.

Nu blev det enligt uppgift förlust med 3–0. Hur matchen såg ut, eller hur Ferns startade vet jag inte eftersom det var en match som spelades bakom stängda dörrar. Klart är att avgående förbundskaptenen Tom Sermanni inte har haft ett lätt jobb med att förbereda sitt lag för OS.

Jag noterade även ett tredje intressant OS-genrep i veckan. Där spelade Nederländerna och Kanada oavgjort, 3–3. Även den matchen tycks ha spelats bakom stängda dörrar. Men där har åtminstone båda förbundet meddelat resultat och målskyttar.

Slutligen en nyhet som inte har med OS att göra, Tyskland är ju inte med. Men det är ju en stor nyhet att Lena Goessling, stöttespelare i Wolfsburg under hela klubbens storhetstid, har beslutat sig för att lägga av.

Goessling har varit en av Europas allra bästa mittfältare under den senaste tioårsperioden. 25-åringen var exempelvis en av planens allra bästa spelare när tyskorna vann EM-finalen på Friends Arena 2013.

På Goesslings långa meritlista finns 106 landskamper för Tyskland, och tio mål. Där finns ett OS-guld från 2016, EM-guldet från 2013, två Champions Leaguetitlar med Wolfsburg samt fem tyska ligatitlar.

Hon kom med i Allstarlaget efter EM 2013. Men Goesslings storhet har inte varit att hon gjort enstaka stormatcher som den i EM-finalen 2013 – utan hennes jämnhet. Det är sällan hon varit allra bäst, men hon har hela tiden på en mycket hög nivå.

Och när fotbollsstatistikerna från IFFHS tog ut ett världslag för perioden 2011–2020 var Goessling en av de tre mittfältarna i laget. Noterbart där är att hon även var med i Europalaget för aktuell period, men att hon där var placerad i mittförsvaret. Och det är ju den utveckling Goesslings karriär hade. Den spelskickliga innermittfältaren avslutade som lika spelskicklig mittback.

Dock meddelade Wolfsburg i februari att Goessling efter tio år i klubben inte längre ingick i planerna. 35-åringen erbjöds inte nytt kontrakt i klubben i hennes hjärta, något som till slut fick henne att lägga av. Vi är många som kommer att sakna Lena Goessling på planen framöver.

xxx

Silly Season: Stora luckor i Eskilstunas offensiv

Loreta Kullashi till Rosengård och Fanny Andersson till Piteå. Dessutom har man en lucka på mittfältet sedan Halimatu Ayinde drog korsbandet i våras. Tre avbräck som hade varit blytunga för vilket lag som helst.

Det finns mycket att göra under silly season för Eskilstuna Uniteds sportchef Magnus ”Munken” Karlsson. Som grädde på moset meddelades nyligen att Karlsson själv skall lämna klubben efter säsongen för att bli klubbdirektör i IFK Norrköping. Hur påverkar det hans arbete i United?

Till slut blev Eskilstunas vårsäsong helt okej. Man nådde cupfinal och ligger femma i den damallsvenska tabellen. Det såg länge betydligt mycket sämre ut. Men resultatmässigt räddade laget våren genom att avsluta med fyra raka segrar, och sportsligt sett har man ett bra läge inför höstens tio omgångar.

Truppmässigt ser det alltså betydligt mycket värre ut. Under våren har Uniteds spel hackat betänkligt. Faktum är att jag haft svårt att förstå vad som varit grunderna i spelet. Det som utmärkt laget är att man levt mycket på individuella prestationer.

Och nu när några av de spelare som har kapacitet att avgöra matcher inte längre är tillgängliga, då undrar man ju hur Eskilstuna skall klara hösten.

I nuläget är det alltså Eskilstuna som har mest att göra under damallsvenskans silly season. På ett sätt har man gott om tid på sig. Transferfönstret öppnar först i morgon, och det håller öppet till den 11 augusti.

Men på ett annat sätt är det nog lite panik. Det är ju nämligen stor brist på spelare. Det var Rosengårds altmeister Erling Nilsson som uppmärksammade mig på problemet i vintras. Han frågade mig om jag hade tillgång till någon statistik över satsande klubbar i Europa.

Det hade jag inte, och det har jag inte nu heller. Men kan kan ju göra ett snabbt räkneexempel.

Året 2012 ansåg en stor del av de damallsvenska klubbarna att vår högsta serie var bäst i världen. Backar vi exempelvis bandet till den våren så var det inte så många klubbar i världen som verkligen satsade på damfotboll. WPS-ligan i USA hade exempelvis lagts ner.

Mellan tummen och pekfingret såg de ut så här med klubbar som gjorde damallsvenska satsningar 2012:

Sverige: 10–12
Tyskland: 10–12
Frankrike: 5–6
Övriga Europa (Ryssland, Danmark, England, Italien, Skottland, Norge och Spanien) cirka 10
Japan 10–12

Det innebär att satsande spelare hade ett 50-tal klubbar i världen att välja mellan för 9,5 år sedan. Här är det räknat lite i överkant. Nu ser det väldigt annorlunda ut. Nu har vi även lag som gör satsningar på damallsvensk nivå i andradivisioner, vilket skulle kunna få motsvarande lista att se ut så här:

Sverige: 12–15
England: 12–15
Tyskland: 12–15
Spanien: 12–15
Frankrike: 10–12
Italien: cirka 10
Tjeckien: 2–3
USA: 10
Japan: cirka 10
Övriga Europa: (Danmark, Norge, Österrike, Nederländerna, Belgien, Kazakstan med fler): cirka 20
Syd- och mellanamerika: 20–30

Det innebär att det nu finns minst 125 klubbar som gör satsningar som minst motsvarar damallsvensk nivå, och den här räkningen är snarast i underkant. Det är mer än dubbelt så många klubbar som nu vill något inom damfotbollen, men antalet spelare har inte ökat i samma utsträckning. Inte alls. Många länder ligger långt efter med sin spelarutbildning, vilket gör svenska spelare attraktiva.

På min lista över svenska utlandsproffs i högstaligor finns nu cirka 40 namn. Inget talar för att den kommer att bli kortare, utan vi kommer att få se fler och fler svenska toppspelare sticka utomlands.

Det innebär samtidigt att det blir allt svårare att ersätta spelare som Loreta Kullashi och Fanny Andersson. För utländska talanger är ju numera damallsvenskan inte längre en drömliga, Sveriges position i damfotbollens näringskedja har hastigt försämrats. Mycket beror det ju på att lönerna i vår högstaliga inte har förbättrats in någon större utsträckning sedan 2012.

Då omsatte de damallsvenska klubbarna totalt 91,8 miljoner kronor, och snittlönen låg på 11 008 kronor per månad och spelare. Den senaste ekonomiska analysen av damallsvenskan är från 2019. Då låg klubbarnas totala omsättning på 117,5 miljoner kronor och snittlönen var 14 379 kronor i månaden.

I många andra länder har utvecklingen gått betydligt mycket snabbare, och damallsvenskan kan inte längre konkurrera med löner. Sportsligt tror jag fortsatt att vår högstaliga har ett gott rykte. Men det gör inte att det blir lätt för Munken Karlsson att hitta en ny Loreta Kullashi, eller för Linköpings klubbledning att ersätta Frida Maanum.

Just femman Eskilstuna och sexan Linköping har i nuläget klart försämrade lag i jakten på medaljer och på en Champions Leagueplats. I den kampen ingår även Hammarby, Kristianstad, Vittsjö och möjligen även Djurgården. Av de lagen ligger Vittsjö bäst till i silly season.

Vittsjö har fått hem Michelle De Jongh och tillbaka Julia Tunturi från långtidsskada. Man har även Tove Almqvist på väg tillbaka. Tre tunga nytillskott som bör kunna lyfta lagets offensiv.

I botten har Växjö gjort ett par intressanta nyförvärv i finländska landslagsduon Adelina Engman och Juliette Kemppi. Man har även duon Elin Karlsson och Stina Lennartsson tillbaka från korsbandsskador, fyra spelare som bör kunna lyfta lagets offensiv. Frågan är om det räcker för att lyfta laget upp över nedflyttningstrecket. Ovanför strecket gör Piteå en bra värvning i Fanny Andersson.

I guldstriden tappar Rosengård två viktiga backar i Nathalie Björn och Glodis Perla Viggosdottir, och i våras tappade man Jessica Wik. Man har plockat in tyska Bianca Schmidt, men bör nog få in någon back till för att upprätthålla nivån.

Rosengård kommer ju även att byta tränare i sommar, vilket kan få viss effekt. Det finns några orosmoln på den skånska himlen, men totalt sett känns ändå Malmöklubben som storfavorit i det där guldracet. Man har sex poängs försprång och ett väl inarbetet spelsätt. Man har även kvar nyckelspelare i alla lagdelar.

Om man tänker ta sig till gruppspelet i Champions League bör man nog dock både bredda och spetsa till truppen ytterligare. Känslan är ju att Rosengård just nu är rätt skadekänsligt.

Obekräftade uppgifter placerar Hammarbys Emilia Larsson i Rosengård. Vi får se om den övergången blir verklighet.

Häcken har värvat två danska spelare till offensiven. Både mittfältaren Mille Gejl Jensen och forwarden Stine Larsen känns som spännande namn. På pappret är Larsen en bra ersättare till korsbandsskadade Pauline Hammarlund.

Från att det svenska fönstret öppnar i morgon lär vi få höra om fler värvningar. Det blir även intressant att se hur topplagen i elitettan agerar. Efter lite oväntade resultat under de sista omgångarna är plötsligt mer än halva serien inblandad i toppstriden. Har några av de klubbarna muskler att ytterligare spetsa till sina trupper? Eller är det tvärtom så att några av seriens bästa spelare värvas av damallsvenska klubbar?

I botten av elitettan har IFK Norrköping värvat amerikanskt från Schweiz. Backen Erica Cunningham ansluter från FC Zürich.

Och där var Amanda Ilestedt klar för PSG

Amanda Ilestedt

Alldeles nyss blev det officiellt att Amanda Ilestedt spelar för PSG till hösten. Det är förstås ett otroligt spännande klubbyte.

Ilestedt lämnar Bayern München precis efter att klubben återtagit titeln i Tyskland. Hon går till PSG, som precis vunnit sin första titel alla kategorier. Och Ilestedt har chansen att få en stor roll i Paris, större än den hon hade i München.

För trots att PSG var väldigt bra den gångna säsongen händer det dramatiska saker i truppen. Både stormålvakten Tiane Endler och mittbacksklippan Irene Paredes har lämnat – två riktigt tunga tapp. Endler är högst sannolikt världens bästa målvakt för tillfället, och Paredes kommer från en suveränt bra säsong.

Chilenska OS-målvakten Endler går för övrigt till huvudkonkurrenten Lyon. Dit får hon även med sig danska forwarden Signe Bruun.

Med både Endler och Paredes borta måste PSG bygga om i de bakre regionerna. Det arbetet är i full gång. Man har hämtat mittbackarna Elisa De Almeida i Montpellier och Estelle Cascarino i Bordeaux, och i helgen presenterade man vänsterbacken Sakina Karchaoui, från just Lyon. Och nu har man alltså även gjort klart med Amanda Ilestedt.

PSG har även bytt tränare nu under sommaren. Guldtränaren Olivier Echouafni har lämnat plats för Didier Ollé-Nicolle. Ilestedt får alltså vara med i ett slags nybygge.

Det blir väldigt intressant att se hur bra PSG blir i vinter. Känslan är att laget var näst bäst i Europa säsongen som gick. Utöver att man detroniserade Lyon på hemmaplan i Frankrike slog man ju ut just Lyon ur Champions League. Där blev det knapp förlust i semifinalen mot Barcelona, i det som i efterhand kändes som den moraliska finalen.

Barcelona vann med totalt 3–2, men ett PSG-mål till i andra matchen och det franska laget hade avancerat på fler bortamål.

Björn och Anvegård till Everton – Kullashi till Rosengård

Flyttkarusellen för våra landslagsspelare är i full gång. I går bekräftades uppgifterna om att OS-spelarna Nathalie Björn och Anna Anvegård ansluter till engelska ligafemman Everton. Och i dag bekräftades uppgiften om att Anvegård ersätts av Loreta Kullashi i Rosengård.

Nathalie Björn

För Rosengårds del känns inte Anvegårds sorti som en katastrof när man kan byta skyttedrottningen mot en kanonspelare som Kullashi. Den senare har ju en otrolig potential, och det skall bli väldigt spännande att se hur hennes smartness utnyttjas i Malmö.

För Kullashis del känns dessutom Rosengård som ett jättebra utvecklingssteg. Hos den damallsvenska serieledaren kommer Kullashi att få mycket boll kring motståndarnas straffområde, den del av planen där hon har sina spetsegenskaper.

Loreta Kullashi

När det gäller Anvegårds och Björns klubbval har jag däremot framfört vissa frågetecken. I förra inlägget formulerade jag mig så här om att skifta från Rosengård till Everton:

”Jag tycker att det på många sätt är ett nedbyte. WSL är ju en bättre liga än damallsvenskan. Men jag bedömer nog att Rosengård är ett något bättre lag än Everton, plus att FCR skall spela i Champions League, medan den engelska ligafemman är ganska långt ifrån UWCL.”

Den formuleringen väckte en hel del debatt, och jag har fått flera frågor. Jag tänkte svara på alla de frågorna genom att bredda min syn i frågan.

Jag börjar med en rent sportslig jämförelse. Om jag ställer det Everton som spelade i den nyss avslutade säsongen mot vårens FC Rosengård bedömer jag att Malmöklubben som något bättre.

Ur Evertons vårtrupp är exempelvis tre spelare som skall till OS, varav en är inlånade Jill Scott. Däremot skall sju av vårens Rosengårdsspelare åka till Japan. Flyttar vi över Anvegård och Björn till Everton och stryker Scott är det fortsatt fler OS-spelare i Rosengårds trupp.

Anna Anvegård

Lämnar vi OS-spelarna och tittar på trupperna som sådana är min bedömning att Rosengårds trots allt är lite bättre. Everton hade en bra elva, men flera av de spelarna var skadebenägna och man spelade sällan med sina elva toppspelare. Till slut var det 25 poäng upp till ligavinnande Chelsea och 16 till Arsenal på den sista Champions Leagueplatsen.

Dock håller ju Everton på att värva. Utöver den svenska duon har man i dagarna även gjort klart med franska Kenza Dali och engelska Toni Duggan. Två bra namn, men känslan är att båda är på väg neråt i sina karriärer och jag hade exempelvis tveklöst valt Kullashi före Duggan.

Toni Duggan

Jämför man klubbarna Rosengård och Everton har herrfotbollsklubben Everton förstås i grunden enormt mycket större resurser än damfotbollsklubben FC Rosengård. Hittills har dock inte Liverpoolklubben satsat så mycket av de där stora resurserna på sitt damlag. Men nu aviserar man ju en satsning.

Så visst kan det bli så att det jag nu upplever som ett sportsligt nedbyte, framöver kan bli en flytt i sidled eller uppåt i damfotbollens näringskedja.

Som det ser ut nu tycker jag att det är väldigt tråkigt när svenska landslagsspelare väljer utländska klubbar som är på samma eller lägre nivå än de svenska klubbar de spelat i.

Den här typen av klubbyten är inte gynnsamma för vår inhemska damfotboll. För de innebär att vår högstaliga urlakas på talang och på profiler, vilket samtidigt innebär att produkten blir betydligt mindre attraktiv för publik och sponsorer.

Så länge spelarna rör sig uppåt i näringskedjan har jag inga synpunkter på att de väljer utländska klubbar – det finns ju numera flera sådana som är bättre än våra bästa, men den här typen av byten tycker jag är tråkiga.

Det är inte så många år sedan utländska spelare av Anvegårds och Björns klass gärna använde svenska toppklubbar som språngbräda på vägen till Europas bästa lag. Nu väljer alltså svenska toppspelare engelska mittenlag som språngbräda.

Samtidigt förstår jag att spelarna kan vilja prova en ny liga, plus att det även finns en ekonomisk verklighet för dem. Utan att ha en aning om vad de fått i lön i Rosengård, och vad de får i Everton, finns det väg anledning att tro att både Anvegård och Björn får ganska rejäla lönelyft. Bra lön och löften om satsning har lockat större spelare än de båda svenska OS-spelarna.

Som Sven-Göran Eriksson konstaterade i slutet av sitt Sommar i P1 under lördagen har svensk klubbfotboll svårt att stå upp mot lag från andra länder. Han menade att det är 51-procentsregeln i kombination med Bosmandomen som ställer till det. Bosmandomen bygger ju på EU-reglerna om fri rörlighet i Europa. Innan Bosmandomen tilläts bara enstaka utländska spelare i europeiska storklubbar.

Emma Koivisto

Flera av de frågor ni ställt har förhoppningsvis nu besvarats. Här är svar på några till. En handlade om huruvida jag tyckte att Emma Koivistos flytt från Göteborg till Brighton var ett nedbyte. Och ja, det tycker jag. Samtidigt har jag större förståelse för att en finländsk spelare byter en svensk toppklubb mot en engelsk mittendito.

Jag bedömer alltså att det Göteborgslag som vann damallsvenskan i fjol var klart bättre än det Brighton som inledde WSL i höstas. På två möten mot Manchester City föll Brighton med totalt 7–1. Trots att Göteborg redan hade hunnit tappa mer än halva backlinjen (Emma Berglund, Emily Sonnett och Natalia Kuikka) samt Rebecka Blomqvist föll man ”bara” med 5–1 mot City över två möten.

En annan fråga handlade om varför jag var positiv till Fridolina Rolfös flytt till Barcelona men negativ till Anvegårds till Everton. Svaret är enkelt. Rolfö flyttar sig högst upp i fotbollens näringskedja. Huruvida Anvegård ens rör sig uppåt i den där näringskedjan är ännu högst oklart.

Några av er konstaterar att Anvegårds och Björns chanser att få speltid är stora i Everton. Men det var de ju även i minst jämnbördiga Rosengård. Visst kan man vilja få testa en annan liga. Men nog är det bekymmersamt när svenska toppspelare hellre väljer engelska mittenlag än ett lag som är på väg mot SM-guld? Och om svenska spelare gör det valet, hur tror ni talanger från andra länder tänker?

För övrigt har jag varit på plats på ett par matcher i elitettan senaste veckan, bland annat såg jag Jitex skrällseger mot Uppsala under lördagen. Jag kommer att återkomma till vad jag såg när tid finns. Det har varit lite för bra semesterväder på sistone för att skriva längre inlägg med analyser. Men när regnet kommer…

Ilestedt i den stora mittbacks-rockaden?

I går vid 21-tiden gick damallsvenskan på OS-ledighet. Vissa av de tolv deltagande landslagen har redan tagit den långa flygturen till de östra delarna av Asien.

Det svenska laget flyger till Japan på måndag. Gissningsvis har flera av spelarna då fått nya klubbadresser. I dag kommer uppgifter om att Amanda Ilestedt är på väg tiill PSG. Det är Romain Balland, en av Frankrikes mest insatta damfotbollsjournalister, som skriver det på twitter.

Balland brukar ha koll, och det är en rimlig övergång. För PSG har en ledig plats i mittförsvaret sedan Barcelona i går kontrakterat den tidigare PSG-lagkaptenen Irene Paredes. För Barca var det en logisk värvning, då de regerande Champions Leaguemästarinnorna har varit tunna på mittbacksplats.

När mittbacken Andrea Pereira var avstängd i finalen var det ju mittfältaren Patri Guijarro som gick ner i mittförsvaret. Man hade bara två tillräckligt bra mittbackar i truppen. Med Paredes har man nu tre högklassiga mittbackar.

Vi får se om uppgifterna kring Ilestedt stämmer. Klart är att hon kommer att lämna Bayern München, samt att hon ersätts av Rosengårds mittbacksstjärna Glodis Perla Viggosdottir. Isländskan har skrivit ett treårskontrakt med det tyska guldlaget.

För Rosengård är det ett riktigt tungt tapp. Viggosdottir har varit en av damallsvenskans allra bästa spelare under de första tolv omgångarna. Hon är en stor anledning till att ledarlaget bara har släppt in två mål.

Viggosdottir avtackades för övrigt av Rosengård inför 5–0-segern mot Växjö i går. Då avtackades även Anna Anvegård och Nathalie Björn. Gissningsvis är Bianca Schmidt värvad som Björns ersättare. Spontant känns det som en försämring. Schmidt har i och för sig en bättre meritlista än Björn. Men det känns som att tyskan är på nedgång, medan Björn bara blir bättre och bättre.

Björn och Anvegård har placerats i Everton, vilket jag hoppas är fel. För att jag tycker att det på många sätt är ett nedbyte. WSL är ju en bättre liga än damallsvenskan. Men jag bedömer nog att Rosengård är ett något bättre lag än Everton, plus att FCR skall spela i Champions League, medan den engelska ligafemman är ganska långt ifrån UWCL.

I den upplagan av WSL som nyligen har avslutats var Everton exempelvis hela 16 poäng ifrån en Champions Leagueplats.

Anvegårds ersättare i Rosengård tycks bli Loreta Kullashi. Rosengård har ju haft för vana att plocka de bästa spelarna från Eskilstuna, så det känns ju rimligt att man även köper Kullashi.

Kullashi skulle vara en väldigt bra värvning av Rosengård. Däremot är det ett otroligt tufft tapp för Eskilstuna. United har avslutat våren med att vinna fyra raka matcher, mycket beroende på fina individuella prestationer. Nu är man bara en poäng ifrån medaljplats, och två poäng ifrån Champions Leagueplats. Om man tappar Kullashi minskar chansen betydligt för laget att hänga med i toppen även till hösten.

Det finns anledning att återkomma till den där medaljkampen framöver. Jag var i Vittsjö och kollade in 0–0-derbyt mot Kristianstad i onsdags. Just Vittsjö är ett lag som är med i den där medaljstriden, och som ser spännande ut inför hösten. Då har man ju tillgång till trion Tove Almqvist, Michelle de Jongh och Julia Tunturi.

I går kikade jag om vartannat på Sportbladet Play på de två matcher som spelades. Den som var jämnast, och därmed ganska snabbt blev intressantast var ju den i Örebro mellan Kif och Hammarby. Där var det länge tonåringarna som spelade huvudroller. I Örebro hade 03:orna Cecilia Ran Runarsdottir och Anna Sandberg framträdande roller, och i Bajen visade jämngamla Matilda Vinberg hög klass.

På slutet var det dock Emilia Larsson som stal showen. Hon avgjorde en ganska jämn match med en läcker frispark till 3–2. Jag gillar det jag såg av Örebro. Stundtals spelar de väldigt tajt och disciplinerat försvarsspel. Men när de får chansen är de bra på att hålla i bollen.

I går trodde jag länge att Kif skulle få med sig alla tre poängen. Men Hammarby var det något bättre laget, och visade även mental styrka när man vände 1–2 till 3–2-seger. Det var trots allt rimligt att Bajen vann, för de skulle ha haft en straff i 31:a minuten i 1–1-läge. Då missade alla fyra domarna att Berglind Rós Ágústsdóttir stoppade bollen med utsträckt arm. Tyvärr tycker jag att huvuddomaren Sara Wiinikka ofta är väldigt långt ifrån situationerna, vilket gör att hon då och då gör grova misstag.

För Hammarby innebär segern att laget ligger fin trea under OS-uppehållet. Det blir en utmaning under hösten att behålla de lilla silvermedaljerna på söder.

Jag slutar där jag började, med OS-koppling. I onsdags meddelade dubbla OS-bronsmedaljören Diana Matheson att karriären är över.

Den nu 37-åriga mittfältaren gjorde för övrigt segermålet mot Frankrike i bronsmatchen i London 2012, och blev därmed matchvinnare när Kanada tog sin första riktigt stora fotbollsmedalj. Fyra år senare var hon återigen med när Kanada tog sitt andra raka OS-brons.

I år kom hon inte med i Kanadas OS-trupp, och nu avslutar hon alltså sin karriär.

Rolfö klar för Barcelona – en rolig nyhet

I dag har Fridolina Rolfö presenterats som nyförvärv av Champions Leaguemästarinnorna FC Barcelona. Det var ingen stor skräll, Aftonbladet hade ju den nyheten redan för cirka två veckor sedan.

Fridolina Rolfö

Både för Rolfö och för svensk damfotboll är det en rolig nyhet. För skall man välja en klubb i världen just nu så måste det ju vara Barcelona. Laget spelar en riktigt attraktiv, och effektiv fotboll. Ingen kan väl ha missat den katalanska superklubbens superuppvisning i Champions Leaguefinalen på Gamla Ullevi.

Rolfö har skrivit ett tvåårskontrakt, och första tanken man fick när nyheten kom var ju att hon sannolikt inte kunde gått till en klubb med större konkurrens på kanterna. Barcelona har ju världens bästa högerbreddare i norska Caroline Graham Hansen.

Och till vänster har man en av världens allra bästa kantspelare i nederländska Lieke Martens. Trots att Martens var magnifik på Gamla Ullevi har hon inte varit given i startelvan det senaste året, utan hon har i omgångar konkurrerats ut av spanska landslagets Mariona Caldentey. Som jag ser det hade Barca redan innan världens bästa kantbesättning. Nu kommer alltså även Rolfö.

Med tanke på den sanslösa konkurrensen blir det otroligt spännande att se hur svenskan kommer att hävda sig i Barca.

Noterbart är ju för övrigt att Barca i går presenterade att man även värvat norska mittfältsstjärnan Ingrid Syrstad Engen från Wolfsburg. Man hämtar alltså två skandinaviska toppspelare från Wolfsburg på två dagar.

I kväll börjar damallsvenskans andra halvlek

Vi är halvvägs i damallsvenskan. Lördagens och söndagens matcher fick resultat som jämnade ut både guld- och medaljstrid.

I toppen tappade Rosengård två poäng i Örebro efter att hemmalagets isländska målvakt Cecilia Ran Runarsdottir gjort en stormatch. Malmöklubben har trots det en sexpoängsledning i halvtid, ett otroligt bra utgångsläge inför damallsvenskans andra halvlek.

Noterbart är att Rosengård bara har släppt in två mål under de första elva omgångarna. Trots att målvakten Stephanie Labbé hållit nollan i åtta av de tio damallsvenska matcher hon har spelat så ser jag inte hennes namn i några av de vårens lag som dykt upp i olika sammanhang.

Det kan man se som ett sanslöst högt betyg till Rosengårds försvarsspel. FCR är så bra på att försvara sig att deras målvakt inte behöver jobba. Apropå Labbé har hon även hållit nollan i sina tre senaste landskamper. Elva nollor på de 13 senaste matcherna alltså. Starkt.

Efter fredagens seger mot Kristianstad befinner sig tvåan Häcken i ett slags ingenmansland sex poäng bakom Rosengård och fyra till åtta poäng före övriga lag i kampen om medaljer och om den sista platsen till Champions League.

De övriga lag som är med och slåss om medaljer är i tur och ordning Kristianstad, Hammarby, Linköping, Eskilstuna och Vittsjö. Det känns som att det kan bli en otroligt spännande kamp mellan dem under hösten.

Bakom dem kommer nästa klunga i form av Djurgården, Kif Örebro, Piteå och AIK, lag som inte är chanslösa på medalj, men som i första hand får fokusera på att hålla avstånd ner till nedflyttningsstrecket.

Sist ligger som bekant Växjö. Småländskorna har haft ett utmärkt försvarsspel under våren. Bara 15 insläppta mål är på samma nivå som trean Kristianstad, fyran Hammarby och femman Linköping. Växjös problem är ju dock som bekant offensivt – de har bara gjort tre mål. Det är närmast ofattbart dåligt, och hoppet om att få det att lossna ställs i stor utsträckning till lagets finländska nyförvärv Adelina Engman och Juliette Kemppi.

Just Växjö är faktiskt det enda laget jag är riktigt snett ute på i det damallsvenska tips som jag satte ihop inför säsongen. De ligger fyra placeringar och åtta poäng ifrån den åttondeplats jag tippade dem på.

Vittsjö och Djurgården har jag i och för sig placerat tre platser ifrån deras nuvarande, men i de fallen är det bara tre respektive två poäng som skiljer, vilket gör att jag inte tycker att de tipsen känns helt galna.

Här är lagens halvtidsplaceringar, med mitt tips inom parentes:

  1. FC Rosengård (2)
  2. BK Häcken FF (1)
  3. Kristianstads DFF (3)
  4. Hammarby IF (6)
  5. Linköpings FC (5)
  6. Eskilstuna United (7)
  7. Vittsjö GIK (4)
  8. Djurgårdens IF (11)
  9. KIF Örebro (9)
  10. Piteå IF (10)
  11. AIK (12)
  12. Växjö DFF (8)

Jag har alltså fyra lag på helt rätt plats och ytterligare fyra är bara en plats fel. Så här långt är jag otroligt nöjd med mitt tips. Men det är ju jämnt, vilket gör att det kan bli omkastningar i höst.

Kanske börjar omkastningarna redan i kväll. För 18.00 drar höstsäsongen igång. Det är den sista omgången innan OS-uppehållet. Omgångens tre intressantaste matcher spelas just i dag i form av Linköping–Häcken, Djurgården–Piteå och derbyt Vittsjö–Kristianstad.

De två sistnämnda är rena sexpoängsmatcher, medan Linköping–Häcken känns extra intressant med tanke på att LFC faktiskt vann borta mot Häcken, samt att hemmalaget nu får visa att man kan klara sig utan Frida Maanum.

I övrigt i omgången har vi Eskilstuna–AIK i dag och Rosengård–Växjö samt Örebro–Hammarby i morgon.

USA imponerade i OS-genrepet

På förmiddagen den 21 juli svensk tid, alltså om drygt två veckor, spelar Sverige OS-premiär mot USA. Det svenska laget samlas i slutet av veckan. Det amerikanska är redan samlat, och spelade genrep i går.

Jag såg den första halvleken av 4–0-segern mot Mexiko, och blev imponerad av USA. På ett sätt måste man väl bländas av amerikanskorna, som nu är uppe i 44 raka matcher utan förlust.

De 23 senaste matcherna har laget letts Vlatko Andonovski. Han har ett makalöst facit som förbundskapten med 22 segrar, ett kryss och målskillnaden 79–4. Det innebär ett snitt på 3,34–0,17.

Det intressanta är att krysset kom mot Sverige, samt att vårt landslag gjort tre av de där fyra målen som Andonovskis USA har släppt in. Faktorer som är lovande inför den OS-premiären om drygt två veckor.

Nu är det inte bara statistiskt som USA imponerade på mig i går. Deras första halvlek var på alla sätt lysande. I den kom alla de fyra målen, och man gjorde också ett fantastiskt femte mål (egentligen tredje) som felaktigt blev bortdömt för offside.

Man satte som vanligt en hög och intensiv press. Men det var inte i första hand pressen som ledde till målen, utan flera av dem kom också efter högklassigt uppbyggnadsspel. Ett av Andonovskis drag sedan han tog över har varit att återigen ge 38-åriga Carli Lloyd (fyller 39 den 16 juli) rejält med speltid. Hon var glödhet från start i nattens match.

Lloyd nickade fram till Lindsey Horan:s läckra volleymål i sjätte minuten och nickade själv in 2–0 i elfte. Och var även inblandad i det fantastiska förarbetet till det felaktigt bortdömda 3–0-målet i tolfte minuten. Det målet är för övrigt i högsta grad sevärt. Vilket fantastiskt anfall.

För mig är Lloyds starka återkomst i laget lite oväntad. Jag trodde faktiskt att hon var på väg utför redan i samband med VM för två år sedan, men hennes fysik verkar vara alldeles otroligt bra. Och Lloyd är ju expert på att avgöra OS-finaler, så man kan förstå att Andonovski gärna vill ha med henne i laget.

För övrigt spelade USA med följande laguppställning i genrepet, 4–3–3: Alyssa NaeherKelley O’Hara, Becky Sauerbrunn, Abby Dahlkemper, Crystal Dunn (Emily Sonnett, 68) – Rose Lavelle (Kristie Mewis, 46), Lindsey Horan (Tierna Davidson, 80), Sam Mewis (Catarina Macario, 68) – Tobin Heath (Megan Rapinoe, 46), Carli Lloyd (Alex Morgan, 46) och Christen Press.

Noterbart här är att man kör med spelskickliga Lindsey Horan som sexa, vilket innebär att laget får en väldigt offensiv balans. Under laget starkaste perioder under Jill Ellis var det betydligt mer defensivt lagda Julie Ertz som agerade som sexa.

USA har för övrigt spelat ytterligare en match mot Mexiko den senaste veckan. Även då blev det 4–0. Då spelade Andonoviski med följande lag:

4–3–3: Naeher (Adrianna Franch, 46) – O’Hara (Sonnett, 73), Sauerbrunn, Dahlkemper, Dunn (Davidson, 78) – S Mewis, Horan, K Mewis (Macario, 75) – Press, Morgan (Lloyd, 78), Rapinoe (Heath, 73).

Sett till speltid känns det som att det här är Andonovskis förstaelva. Samtidigt tycker man att han han borde vilja ha med Lavelle och Heath i sin startelva. Tillsammans med Horan är ju Heath och Lavelle USA:s mest kreativa spelare. Även Carli Lloyd lär få rejält med speltid.

Ett matigt klipp med höjdpunkter från den första 4–0-segern mot Mexiko finns här: