Aotearoa – så kallas det land som står mellan Sverige och gruppsegern på landets ursprungsspråk maori. Det är inte bara ett land som rent geografisk i princip ligger så långt ifrån Sverige man kan komma. Det är även ett land där fotbollen står i skuggan av en mängd andra sporter.

Jag har sett Football Ferns – vilket närmast översätts som fotbollens ormbunkar – i båda deras matcher i OS. Detaljer om laget kommer längre ner i inlägget.

Först tänkte jag berätta lite om damfotbollens situation i Nya Zeeland. I januari i fjol var jag i landet på andra sidan jordklotet på en semester som blev några veckor längre än jag hade planerat. En olycka för en närstående gjorde att jag blev kvar i drygt fem veckor.

Utöver massor av besök på sjukhus passade jag på att lära känna landet lite närmare. Och naturligtvis försökte jag kartlägga landet rent idrottsligt. Tyvärr var det inte säsong i damernas lilla fotbollsliga. Men det spelades en match i herrligan på den ort där jag var, Blenheim.

På den matchen träffade jag Maia Jackman, damfotbollsexpert på nyzeeländska Sky Sports med 50 landskamper för Ferns på meritlistan. Samtalet med henne blev underlag för ett långt reportage i Borås Tidning om idrott i Nya Zeeland.

Inför tisdagens match mot Nya Zeeland känns det rimligt att publicera en del av det reportaget här i bloggen för att skapa en förståelse för fotbollens position i landet. I det skedet var det inte klart att Nya Zeeland skulle få arrangera VM-slutspelet 2023. Men nu har man ju ett stort mål att jobba mot.

Här är en bit av det reportage som gick under rubriken ”Här står fotbollen i rugbyns skugga”:

– Fotboll är en väldigt liten sport här. Rugby kommer nog alltid att vara nationalsporten, men det hade varit kul om fotbollen fick större resurser och kunde växa, säger Maia Jackman.

Nu har rugbyn det bäst förspänt. Men även cricket, segling och basketvarianten netball är större sporter än fotboll.

– Netball står sig starkt bland damerna. Vi försöker locka över netballspelare med att det är bara fyra länder utöver Nya Zeeland som spelar netball: Australien, England, Sydafrika och Jamaica. I fotbollen får man resa mer – se mer av världen, säger Jackman.

Hon var landslagsspelare 1993–2010, och spelade VM 2007. Fram till dess var de flesta nyzeeländska landslagsspelarna hemmabaserade. Nu har landet ett professionellt herrlag, Wellington Phoenix, som spelar i Australiens liga, A-league. Phoenix innehåller en del landslagsspelare.

Men i det damlandslag som skall spela i OS i år finns inga spelare från inhemska klubbar.

– Det finns en nationell liga, men den är inget att ha. Landslagsspelarna inser att de måste spela utomlands, så har det i princip varit sedan 2007. Och vi vill att de skall spela utomlands, för de blir inte bättre här, säger Jackman.

– Ferns har en fantastiskt bra tränare nu i Tom Sermanni. Han har inte samma högklassiga utbud av spelare här som han är vad vid från Australien och framför allt från USA. Han får försöka göra bästa möjliga av det som finns, och förhoppningsvis kan de göra det bra i OS.

Men det finns talang inom nyzeeländsk fotboll. U17-tjejerna tog VM-brons 2018 och U20-killarna tog full poäng i sin grupp i fjolårets VM.

– U20-killarna var väldigt bra. De hade otur som åkte ut på straffar mot Colombia. Vi har många spännande unga spelare som förbundet måste försöka vårda på bästa sätt, säger Jackman.

Har fotbollen här en ljus framtid?

– Det blir bättre, men det krävs nog att vi får bättre ligor – både för herrar och damer. Ett första steg på damsidan vore om vi kunde få till ett professionellt lag i Australiens W-league. Då skulle våra landslagsspelare på damsidan kunna komma hem och spela mer ihop. Det är något som det talats mycket om, men som aldrig verkar hända.

Vad krävs?

– Det är alltid pengarna det hänger på. Man måste vinna titlar för att få pengar. Det är ett moment 22. Nu satsas det stora pengar inom segling här, en sport som redan har god ekonomi. Eftersom fotboll är en så stor sport globalt hoppas vi att någon vill satsa inom fotbollen också.

Ni har ändå ett bra läge i damfotbollen eftersom Oceanien har en plats i alla stora mästerskap.

– Absolut. Det räcker ofta med en kvalmatch för att vi skall kvala in till både VM och OS. Det brukar bli 7–0 eller 8–0 mot Nya Guinea. Det är ju bra, men det är samtidigt dåligt – för vi behöver ha fler tävlingsmatcher för att komma bättre förberedda till mästerskapen. Våra förbundskaptener brukar kämpa med att få så bra träningsmatcher som möjligt inför turneringarna, men det är också svårt eftersom vi inte har så mycket pengar i fotbollförbundet. Och det är långa och dyra resor.

Även om Football Ferns skall spela i sommarens OS sätter Nya Zeeland betydligt större hopp till andra Ferns (ormbunkar) – rugbydamerna i Black Ferns.

– Black Ferns har alltid legat före herrarna i All Blacks (herrlandslaget i rugby) när det gäller VM-guld. Men övriga världen är ikapp oss även på damsidan nu, säger Maia Jackman.

Black Ferns har fem VM-guld, mot All Blacks tre. I VM handlar det om 15-mannalag. I OS är det sjumanna som gäller – och pressen är hård på de båda nyzeeländska lagen som båda är rankade som världsetta.

– Man pumpar in stora pengar i rugbyn, men på senare år har det inte blivit de resultat vi vill ha. Nya Zeelands rugby måste försöka ta tillbaka taktpinnen i världen. Sjumanna är riktigt stort här, så det är press på landslagen att göra bättre ifrån sig i OS den här gången. Senast var det en stor besvikelse när damerna tog silver och herrarna åkte ut mot Fiji i kvartsfinal, berättar Jackman.

Fakta om idrott i Nya Zeeland:

• Rugby är landets överlägset största sport. Damlandslaget kallas Black Ferns – svarta ormbunkar. Landets nationalsymboler är ju ormbunkar – och kivi-fåglar. Black Ferns har vunnit fem VM-guld i 15-mannavarianten rugby union, och är just nu världsetta.

Herrlandslaget kallas All Blacks – helt svarta. Det har vunnit tre VM-guld i rugby union, och är just nu rankat på andra plats i världen.

I sjumannavarianten rugby sevens är Nya Zeeland världsetta både bland herrar och damer. De är dessutom regerande världsmästare både på herr- och damsidan.

På klubbsidan har Nya Zeeland en inhemsk herrliga, där Tasman Rugby Union från Nelson och Blenheim är regerande mästare. Men man har också fem lag på en högre nivå, i den internationella liga som kallas Super Rugby.

I Super Rugby spelar utöver de nyzeeländska klubbarna även fyra lag från Australien, fyra från Sydafrika och ett vardera från Argentina och Japan. Regerande mästare är Crusaders från Christchurch.

• Cricket är en annan stor sport. Där har damerna tagit ett VM-guld i endagsvarianten. Herrarna har som bäst nått VM-final.

• Netball och basket är andra stora sporter. Netball är största damsporten med en kring 150 000 spelare. Nya Zeelands ”Silver Ferns” är regerande världsmästare i sporten. För herrar är det basket som gäller. Landslaget ”Tall Blacks” blev VM-fyra 2002.

• Fotboll är en växande sport, både för herrar och damer. Den spelas av drygt 200 000 personer. Herrlandslaget i ”All Whites” har spelat VM 1982 och 2010. Damerna ”Football Ferns” har varit med i varje VM och OS sedan 2007 med kvartsfinal som bästa resultat.

• Landhockey spelas av cirka 50 000 personer. Både herrar och damer är rankade topp åtta i världen.

• Rodd, kanot, segling och cykel är sporter där Nya Zeeland brukar samla olympiska medaljer. Golfaren Lydia Ko och kulstöterskan Valerie Adams är välkända profiler. Och i kommande vinter-OS är talangfulla storslalomåkaren Alice Robinson en medaljkandidat.

Det här var alltså en del av ett reportage som publicerades i februari i fjol. Då hade inte världen ännu hunnit lamslås av corona, och planen var som bekant att det OS vi nu upplever skulle ha avgjorts under fjolåret.

Hoppas att texten skapar en liten bild om fotbollens position i landet som i allt fler sammanhang faktiskt kallar sig Aotearoa.

Tittar vi på det nuvarande laget så började avgående förbundskapten Tom Sermanni bygga det när han tillsattes i oktober 2018. Han kom in i ett läge där det nyzeeländska laget höll på att falla i bitar. Under en turbulent period under österrikaren Andreas Heraf:s ledning valde flera nyckelspelare att sluta i landslaget. En av dem var stöttespelaren Abby Erceg.

Sermannis första uppdrag var att locka tillbaka de som slutat, något han lyckades med. Under sina åtta första månader lappade han ihop laget och fick ihop en riktigt konkurrensduglig startelva.

I VM-premiären höll man 0–0 i drygt 91 minuter mot blivande finallaget Nederländerna. Det var en match där faktiskt Nya Zeeland hade fler 100-procentiga målchanser än nederländskorna innan Jill Roord satte de orangekläddas segermål. 

I andra matchen åkte Ferns på skador och resten av VM var inte lika bra. Men det fanns ändå hopp in mot OS. Ungdomslandslaget med spelare födda 2001 eller senare tog ju VM-brons 2018, vilket visade att Sermanni skulle ha talanger att jobba med.

Just att bygga lag, och matcha in nya spelare, är något Sermanni är väldigt bra på. Faktum är ju att den 67-årige skotten på många sätt ligger bakom alla de tre lag Sverige möter i gruppen.

När han var förbundskapten i Australien (2005–12) matchade han in stora delar av den stomme som bär The Matildas än i dag. I VM 2011 hade han exempelvis med talangfulla tonåringarna Sam Kerr, Kyah Simon, Caitlin Foord och Emily van Egmond i truppen.

Och under hans 15 månader som förbundskapten för USA (1 januari 2013 till 6 april 2014) påbörjade han bygget av det lag som vann VM-guld 2015 och 2019 och utgör stommen även i dagens lag.

När Sermanni tog över USA hade han som uppgift att genomföra en generationsväxling. Företrädaren Pia Sundhage hade kört på med sin kärntrupp i match efter match. Redan i sin allra första match släppte Sermanni fram tre debutanter: Christen Press, Julie Ertz (hette då Johnston) och Kristie Mewis. Under sina korta tid i USA lät Sermanni även bland annat Lindsey Horan, Crystal Dunn och Sam Mewis debutera.

Generationsväxlingen ledde till att USA gjorde lite sämre resultat, men känslan var att Sermanni började få ihop laget lagom till att han fick sparken, och att Jill Ellis kom till ett hyfsat väldukat bord.

Tom Sermanni har alltså mött Sverige många gånger. Men konstigt nog har inte Sverige och Nya Zeeland mötts en enda gång tidigare. Som exempel har Ferns och USA träffat på varandra hela 18 gånger.

Mot Sverige gör Sermanni sannolikt sin sista match för Nya Zeeland. Han skall lämna över till någon annan efter OS, och Ferns är väldigt nära att åka ur turneringen.

Av de tolv deltagande lagen är det faktiskt bara Nya Zeeland som inte kan fixa avancemang av egen kraft inför slutomgången. Om USA och Australien kryssar spelar det nämligen ingen roll hur det går i matchen Sverige–Nya Zeeland.

För Sermanni blev dock inte tiden hos Ferns som han tänkt sig. Corona har gjort hans jobb närmast omöjligt, och han har inte kunnat jobba in den generationsväxling som är nödvändig.

Orsaken är att Nya Zeeland har haft extremt hårda coronarestriktioner, med flera veckors karantän både för in- och utresa ur landet. Däremot har man inte kunnat samla spelarna varken på hemmaplan eller utomlands. Mellan Algarve cup i fjol och OS spelade inte Nya Zeeland en enda officiell landskamp.

En träningsmatch bakom stängda dörrar mot Storbritannien i förra veckan var enda gången på 1,5 år som spelarna spelade ihop. Således har Nya Zeeland haft sämre uppladdning än alla andra lag i turneringen.

Det har inte blivit bättre av att flera av spelarna har haft det struligt på klubbnivån. I Sermannis 22-mannatrupp finns till slut trots allt två spelare med inhemsk klubbadress, och den inhemska ligan är alltså inget att ha. I truppen finns även tre klubblösa spelare samt ytterligare fyra spelare som ingått i något som kallas FFDP, en träningsgrupp för landslagsspelare på hemmaplan.

Det är alltså ganska många som inte haft lämplig matchning innan mästerskapet. Och faktum är att Nya Zeeland inte sett speciellt bra ut. Tvärtom upplever jag att det är den sämsta upplagan av Ferns på många år.

Man hade exempelvis inte satt formationen inför avspark. I 2–1-förlusten mot Australien startade man med 5–3–2 och hög press, något som inte alls funkade. Ferns fick inte till något anfallsspel alls. På slutet av matchen bytte man till fyrbackslinje och ett mellanting mellan 4–1–4–1 och 4–3–3 – något som gick bättre. Med fyrbackslinjen fick man lite anfallsspel – och fick också till reduceringen.

I andra matchen mot USA (förlust med 6–1) spelade man 4–4–1–1. Det gick inledningsvis rätt okej. Under den första halvleken kom man till tre riktigt bra målchanser.

Men det är synd att säga att USA var skakat även om amerikanskorna inte gjorde 2–0 förrän i 45:e minuten.

Sermanni överraskade lite i sin elva mot USA eftersom han ställde unga Anna Leat i målet och inte rutinerade Erin Naylor. Annars var det välbekanta namn: Leat – CJ Bott, Meikayla Moore, Abby Erceg, Ali Riley – Betsy Hassett, Daisy Cleverley, Ria Percival, Liv Chance – Katie Bowen – Hannah Wilkinson.

Rutinerade mittbacken Erceg är lagets bästa spelare. Hon är framför allt väldigt stark i luftrummet. Anfallsspelet bygger mycket på långa lyftningar mot Sverigebekanta toppforwarden Wilkinson. Hon skall få fast bollarna så att löpstarka trion Hassett, Chance och Bowen kan fylla på i djupled.

Av dem var jag inför turneringen mest spänd på Chance, som var bra i VM. Men i OS har hon inte fått till det. Däremot ser Hassett och USA-proffset Bowen pigga ut. Framför allt den sistnämnda, som redan har hunnit med att spela i tre olika positioner, och varit nyttig i alla.

Anfallen avslutas ofta med inlägg från Bott på högerkanten. Högerbacken tar alla chanser att följa med i offensiven, vilket gör att det finns ytor att anfalla på bakom henne.

Alla fyra spelarna i backlinjen har rätt bra precision i sina långa uppspel. Den bästa passningsfoten är kanske Liverpoolbacken Meikayla Moores högra. Med den har hon kapacitet att slå ut lagdelar med passningar längs marken. Dock spelar hon med ganska hög risktagning, vilket gör att hennes passningar även leda till bra chanser för motståndarna.

Rent allmänt tycker jag att det ser ut som att Nya Zeeland ligger väldigt glest i försvarsspelet. Som att det är långa avstånd både mellan lagdelar och mellan spelarna. Det finns ofta en stor yta att spela in på framför deras mittbackar. Mot USA satte inte heller Ferns någon högre press, utan man startade försvarsspelet rätt passivt vid mittlinjen.

Spontant känns det som ett motstånd som borde passa Sverige som handsken. Ett lag vårt förstauppställning slår med ganska många mål. Dock lär det ju inte bli vår förstauppställning som spelar.

Och det enda orosmomentet jag ser är just hur många spelare Peter Gerhardsson vågar vila. Även om Sveriges trupp innehåller många bra spelare är det klurigt att byta för många. Med rena B-uppställningar har ju Sverige i år gjort rätt svaga insatser. Det blev ju bara 2–0 mot Malta och 4–2-segern mot Polen var ju inte heller den speciellt övertygande. Och både Malta och Polen är sämre lag än Nya Zeeland.