Nu har även jag sett måndagens damallsvenska toppmöte. Och även på reprisen så vann Rosengård det dramatiska prestigemötet med 1–0.

Det var också Malmölaget som började matchen bäst. Med hjälp av fint passningsspel och vass återerövringspress bet man sig fast på offensiv planhalva under de första 20 minuterna. Bajen jobbade sig dock in i matchen, fick alltmer att säga till om – och i paus kändes det vidöppet.

Bajen startade sedan den andra halvleken otroligt bra, och hade flera riktigt vassa anfall redan under de sex första minuterna. Närmast mål kom Anna Jøsendal som drog en frispark i stolpens insida. Men även Smilla Valotto hade ett kanonläge, där hon sköt högt över.

Hammarby fortsatte att föra spelet under i princip hela den andra halvleken, dock utan att lyckas omsätta spelövertaget i speciellt många målchanser. Och då stack istället Rosengård upp och gjorde mål. Totalt vann Rosengård avsluten på mål med 6–2. På så sätt var bortasegern logisk – trots att det alltså var hemmalaget som hade spelövertag under stora delar av matchen.

Men man får ju ändå säga att Malmölaget hade väldig tur. För efter segermålet kom Bajen till två jättelägen. Först var det Thea Sørbo som fick chansen. Då räddade Eartha Cummings. Och med drygt fem minuter kvar trodde nog de flesta att Emma Westin nickade in kvitteringen.

Men Rosengård räddades av att domare Sandra Almkvist hittade en frispark i straffområdet. Visst använde Westin armarna mot Jessica Wik innan hon nickade in bollen i mål. Men frisparken var på alla sätt otroligt billig. Jag har väldigt svårt att tro att Westin hade fått straff om det varit omvänt, och Wik istället hade använt armarna på det sättet mot Hammarbyspelaren.

Tufft för Bajen som saknade både Stina Lennartsson och lagkapten Alice Carlsson i sin backlinje. De ersattes av de båda 06:orna Smilla Holmberg och Bella Andersson. Carlsson saknades i uppspelsfas – och vid Rosengårds segermål. Men när det gäller bytet på högerbacksplatsen saknade jag inte Lennartsson. Holmberg är inte lika fysisk. Men 17-åringen har klart bättre bollbehandling, och slår såväl precisare passningar som farligare inlägg.

I Rosengård saknades Sofie Bredgaard. I hennes frånvaro fick Bea Sprung chansen i startelvan. Hon fick 59 minuter innan hon byttes mot finländska nyförvärvet Anni Hartikainen.

När jag tittat på Rosengård den här våren har blicken fastnat på fantastiska Momoko Tanikawa. Hon är den bästa spelare jag sett i damallsvenskan på flera år. Det var också hon som gjorde segermålet.

Hon låg och fiskade i tiapositionen. Och när Eva Nyström följde Olivia Holdt ner mot hörnflaggan uppstod en jätteyta mellan Bajens båda mittbackar. Den missade inte japanskan. Dessutom både såg Olivia Schough löpningen och kunde slå passningen med precision.

Tanikawa blev alltså matchvinnare igen. Och det är lätt att tänka att det är hon som är den avgörande skillnaden mellan FC Rosengård 2023 och FC Rosengård 2024.

Men då gör man det nog lite lätt för sig. Visst innebär Tanikawa ett jättelyft för Malmöklubben. Men det finns fler ganska klara plusvarianter jämfört med fjolåret. En är förstås att Caroline Seger är tillbaka på det centrala mittfältet. En annan är Halimatu Ayinde. Hennes inträde i backlinjen är lite av en sensation.

Ayinde är både spelskicklig och svårpasserad. Således är hon en stor tillgång både i uppbyggnads- och försvarsspel. Med henne känns Rosengårds trebackslinje mycket stabilare än den gjort på länge.

Dessutom har man stabila Eartha Cummings i målet från start, och så har Olivia Holdt hittat sin roll i laget. Rosengård känns återigen som ett välbalanserat lag.

Och nu leder man alltså damallsvenskan med 3,5 poängs marginal efter sju omgångar. Och då har man redan spelat mot såväl tvåan, trean som fyran i tabellen. Och på lördag möts Häcken och Hammarby vilket gör att minst ett av de två närmast jagande lagen kommer att tappa poäng. Det ser onekligen bra ut för FC Rosengård.

Veckans största internationella damfotbollsnyhet är ju förstås att nästa VM-slutspel avgörs i Brasilien. Det känns väl som att det kan bli ett mästerskap präglat av resande.

Det handlar om 2027, och det blir första gången VM spelas i Sydamerika. Brasilien vann omröstningen mot de tredelade motkandidaten Tyskland/Nederländerna/Belgien med 119–78.

På den internationella scenen är det även mycket snack nu om de toppspelare som av olika skäl lämnar sina klubbar. Två av dem fick fina avslutningar i går.

Jag har ju redan berättat om att engelska landslagsstjärnan Fran Kirby lämnar Chelsea. Hon har varit med om hela klubbens storhetstid. Och hon fick avsluta guldmatchen mot Manchester United med att fastställa slutresultatet till 6–0:

Kirby är Chelseas bästa målskytt i WSL genom tiderna. Arsenals bästa är även den bästa målskytten totalt i ligan – Vivianne Miedema. Även hon gjorde i går sin sista match i sin nuvarande klubb. Och även Miedema avslutade med att göra mål:

Noterbart är att Miedema inte fick förlängt kontrakt i Arsenal. Det blir spännande att se var hon hamnar nu. Andra intressanta WSL-spelare som är ute på marknaden är Maren Mjelde, Filippa Angeldahl, Ellie Roebuck och Demi Stokes. De tre sista har ju spelat för Manchester City i vinter. City tappar även Steph Houghton, som slutar.

Naturligtvis är flera av de här spelarna redan omgivna av transferrykten. För Angeldahl verkar det vara Real Madrid som står högst på listan. Roebuck kopplas bland annat till Barcelona medan just Manchester City har Miedema högt på sin önskelista.

En spelare som blir kvar där hon varit är Linda Sembrant. Vår svenska landslagsmittback var ju i Bayern München på lån under våren. Nu har hon förlängt sitt kontrakt med den tyska mästarklubben med ett år.

Utöver att vi har en stor mängd svenska spelare i utländska ligor har vi ju även en handfull tränare som är ute i stora världen. En av dem är Elena Sadiku, som tog över som manager för Celtics damlag i januari.

I dag blev Sadiku och hennes lag historiska då de tog Celtics första mästerskapstitel på damsidan någonsin. Grattis.

Men det blev en riktig rysare. Inför sista omgången ledde Celtic ligan på klart bättre målskillnad än Rangers. Man visste att en seger hemma mot Hibernian skulle räcka. Men det dröjde ända till den 90:e minuten innan Amy Gallacher gjorde det där förlösande segermålet till 1–0.

I helgen har Lyon och Chelsea säkrat mästerskapen i Frankrike respektive England. Därmed vet vi nu mästarlagen i de åtta högst rankade ligorna i Europa som spelas höst/vår. Närmligen:

1) Frankrike: Olympique Lyonnais – tredje titeln i rad. 16:e totalt.
2) Tyskland: FC Bayern München – andra titeln i rad. Femte totalt.
3) Spanien: FC Barcelona – fjärde titeln i rad. Åttonde totalt.
4) England: Chelsea FC – femte titeln i rad. Åttonde totalt.
5) Portugal: SL Benfica – fjärde titeln i rad. Fjärde totalt.
6) Italien: AS Roma – andra titeln i rad. Andra totalt.
7) Sverige: Hammarby IF vann i fjol.
8) Tjeckien: Slavia Prag – tredje titeln i rad. Åttonde totalt.
9) Nederländerna: FC Twente – vann ej i fjol. Sjätte titeln totalt.
10) Danmark: Ej avgjort. Fyra lag har kvar chansen att vinna: Nordsjælland, Brøndby, Køge eller Fortuna Hjørring.

I Frankrike avgjordes mästerskapet den här säsongen med ett slutspel med semifinaler, final och bronsmatch i form av enkelmatcher. Personligen tycker jag inte att slutspel hör hemma i europeiska fotbollsligor. Jag tycker att det ändå finns tillräckligt med cuper och turneringar där allt avgörs i slutet av säsongen.

Det är ju att alla matcher är lika mycket värda som gör att ligorna sticker ut. Att matcher i september har lika stor vikt som matcher i maj. Så har det ju varit tidigare även i Frankrike. Men i år var det alltså slutspel med fyra lag. Plötsligt fick fyran Stade de Reims, som var 26 poäng bakom Lyon i grundserien, en rätt hyfsad chans att bli mästare.

Lyon vann grundserien med elva poängs marginal. Och till slut vann man även guldet. Gårdagens final mot PSG slutade 2–1 efter att Lyon kopplat greppet genom två snabba mål mitt i den första halvleken.

I dag vann Chelsea sitt femte engelska ligaguld i rad. Det var upplagt för dramatik, men det blev aldrig spännande.

Jag såg bara slutet av Chelseas match, och då var guldkampen sedan länge avgjord. Londonlaget vann ju nämligen med 6–0 borta mot Manchester United. Två av målen kom redan under de åtta första minuterna.

Vad jag förstod från Viaplays kommentatorer var Chelsea väldigt bra. Men Manchester United måste ha gjort sin sämsta insats på evigheter. Att släppa in sex mål på hemmaplan är ju rent pinsamt för en klubb av Uniteds dignitet.

Manchester City behövde vinna med tre mål större marginal än Chelsea för att vinna guldet. Så det hade alltså krävts en 9–0-seger för City för att guldet skulle stanna i Manchester. Nu vann Chelsea pokalen i Manchester, och kunde ta med den hem till London.

Svenska trion Zecira Musovic, Nathalie Björn och Johanna Rytting Kaneryd fick alltså fira guld i dag. Alla tre spelade hela matchen, och Rytting Kaneryd placerade snyggt in 2–0-målet.

Ute på den internationella arenan har även den spanska cupfinalen avgjorts. Där vann Barcelona med hela 8–0 mot Real Sociedad. Fridolina Rolfö började på bänken, men byttes in i 55:e minuten i ställningen 7–0. Rolfö fick ett assist till det sista målet.

Apropå Spanien motsvarade landets F17/07-landslag förväntningarna och vann EM-finalen på Malmö IP med 4–0 mot England. Vad jag förstått var matchen rätt jämn i 40 minuter. Men två snabba spanska mål i första halvlekens slutminuter avgjorde allt.

Noterbart i övrigt från F17-EM att Polen tog Europas tredje plats i höstens VM-slutspel. Polskorna vann mot Frankrike efter straffläggning i dag.

Personligen valde jag i dag att åka till Mjörnvallen i Alingsås för att se toppmötet i elitettan mellan Alingsås IF Fotboll och Umeå IK. Det var en intressant upplevelse.

Inledningsvis var det ett bollskickligt Umeå som ägde matchen. Under de första 40 minuterna hade egentligen Alingsås bara ett riktigt bra anfall. Och på det gjorde Moa Öhman 1–0.

Dock hade gästerna svårt att omsätta sitt bollinnehav i målchanser i spelet. Man skapade två riktigt bra på hörnor. Men i spelet stod Alingsås liksom i sitt 4–1–4–1 och väntade på att Umeå skulle göra misstag. Och under halvlekens sista fem minuter kom ett par sådana.

Först serverades Alma Öberg öppet mål av Ina Österlind till 2–0 och strax vann Tove Lorén bollen högt, växelspelade med Öhman och tryckte sedan in 3–0. Där kändes det faktiskt avgjort, även om halvtidsresultatet inte alls speglade matchen så långt.

Efter paus fick vi se en helt annan matchbild. Då var det Alingsås, Alingsås och ännu mer Alingsås. Den effektivitet laget visade före paus var som bortblåst. För faktum är att det lätt kunde ha slutat 5–0 eller 6–0. Men gissningsvis var alingsåsarna ändå nöjda med att vinna det tidiga toppmötet med klara 3–0.

Därmed har Alingsås nu maximala 21 poäng i elitettan. Och från vad jag såg i dag finns det just nu inget som talar för att laget skall rasa ihop. Tränare Joakim Carlsson gör sin andra säsong i klubben. Man gick ju till damallsvenskt kval under den första. Men årets lag känns mycket bättre.

Dels är Carlsson en tränare som kör stenhård fysträning med sina lag, och det brukar krävas en säsong innan spelarna vant sig vid hårdträningen. Dels har han en betydligt bättre trupp i år.

I mittförsvaret har Alingsås fått tillbaka Felicia de Feo. Hon och Moa Jarl måste väl vara elitettans bästa mittbackspar? På det centrala mittfältet har man i år med Rebecca Cameras från start. Och på kanterna är dels Ina Österlind tillbaka efter sin andra korsbandsskada. Dels hade Alma Öberg en tyngre säsong i fjol, med bara två gjorda mål. I år har Öberg redan gjort sex.

Men framför allt har Alingsås nu en riktigt bra toppforward. Moa Öhman har nämligen varit ett perfekt nytillskott för elitettans serieledare. Forwarden med rötterna i Kalix har gjort åtta mål. Men hon bidrar med mer än bara mål. Hon är en utmärkt uppspelspunkt, och gör väldigt mycket nytta i själva spelet. I dag gjorde hon ett mål, hade ett assist och ett hockeyassist.

Vi är bara sju omgångar in i serien. Men just nu känns Alingsås ostoppbart. Man har redan åtta poängs marginal ner till kvalplatsen, och det känns faktiskt som att det bara är flera tunga skador som kan stoppa laget.

Umeå då? I dag saknade laget duktiga ungdomslandslagsspelarna Inez Amcoff och Isabelle Goldmann samt rutinerade Alexandra Sandström. Mot Alingsås vägde västerbottningarna för lätt. Men man imponerade med sin boll- och passningsskicklighet före paus, och kommer säkert att hänga med i toppen under hela säsongen. Mest imponerades jag av de båda innermittfältarna Cecilia Ek och Stina Andersson. Båda är födda 2005 och är spelare som jag kommer att följa framöver.

På lördag klockan 16.00 spelas den sista omgången i engelska WSL. Guldracet står mellan Chelsea och Manchester City, och det är Londonklubben som leder tabellen inför avgörandet.

Chelsea tappade ju guldgreppet för någon vecka sedan när man förlorade borta mot Liverpool med 4–3. Men bara några dagar senare fick man tillbaka guldchansen. Man fick det av värsta konkurrenten Arsenal, som vände sent och vann med 2–1 mot City.

Stina Blackstenius styrde både in 1–1 i 89:e och 2–1 i 90:e och gjorde sig samtidigt populär hos lokalkonkurrenten. Höjdpunkter från den matchen går att se här. Samma dag vann Chelsea med 8–0 mot tabelljumbon Bristol, vilket innebar att man kom ikapp City vad gäller målskillnaden.

I dag spelade Chelsea Londonderby mot Tottenham. Fjolårets Hammarbyspelare Maika Hamano gjorde segermålet i 37:e minuten. Några minuter senare kolliderade Hamano med Amanda Nildén, som skadade sig. Det kändes lite oroväckande när svenskan bars ut på bår.

Nildén, Zecira Musovic och Nathalie Björn startade i derbyt. Johanna Rytting Kaneryd och Matilda Vinberg byttes in.

I och med Chelseas 1–0-seger leder man i praktiken ligan med 2,5 måls marginal inför avslutningen. Att jag skriver med ett halvt mål beror på att Chelsea har gjort fler mål än City, vilket innebär att Chelsea tar guldet om lagen hamnar på samma målskillnad.

Extra intressant är att Chelsea skall till just Manchester för att möta Citys arvfiende United. Normalt är det en rätt tuff match. I april möttes lagen i FA-cupen. Då vann United med 2–1. Men hur suget är United på att hjälpa City till guld?

För Filippa Angeldahl och Manchester City avslutas ligan med bortamatch i Birmingham mot Aston Villa. City ligger alltså tvåa inför slutomgången. Om båda topplagen vinner måste City göra det med en marginal som är tre mål större än Chelseas. Och det känns som en mycket tuff uppgift.

För de senaste två åren har City haft svårt mot Aston Villa. Manchesterlaget har bara vunnit ett av klubbarnas fyra senaste möten i tävlingssammanhang. Villa har två segrar (varav en efter förlängning) och så har det blivit ett kryss.

Det är alltså upplagt för dramatik i England på lördag.

I helgen spelas även finalen i F17-EM. Det är de båda gruppsegrarna Spanien och England som gör upp om guldet på Malmö IP. I Lund är det bronsmatch mellan Polen och Frankrike. Vinnaren där gör finalisterna sällskap i F17-VM senare i år.

Det var en hyperintressant måndagskväll med inbördes möten för de fyra lag som spelade cupsemifinaler tidigare i vår.

Cupsegraren Piteå föll hemma mot Hammarby med 1–0 och är redan 13 poäng bakom de båda topplagen, och sju poäng från medalj. Det känns som att norrbottningarna kommer att få väldigt svårt att återupprepa fjolårets fina fjärdeplats. Att Piteås höjdpunkt under 2024 redan har inträffat.

För Bajen och Rosengård fortsätter däremot segertågen. Jag har coachat mitt lag i kväll, och inte haft möjlighet att se någon av de båda toppmatcherna. Men utifrån det här klippet med höjdpunkter skapade inte Hammarby så mycket mer än segermålet. Och totalt har mästarna har bara gjort tolv mål på sex omgångar.

Men laget känns ändå superstabilt och har bara släppt in två mål bakåt. Och den stabiliteten blir förstås något att luta sig mot när laget nu närmast ställs mot Rosengård hemma och Häcken borta.

Även Rosengård har hållit nere baklängesmålen på två. Malmölaget har dessutom haft bra fart på anfallsspelet. Med dagens två fullträffar är man uppe i totalt 22 på sex omgångar. Det är förstås väldigt starkt.

Stark är också en rätt bra beskrivning av nyförvärvet Momoko Tanikawa. Jag behövde inte se henne i många sekunder innan jag förstod att hon skulle bli en jättetillgång för Rosengård. Och en jättetillgång har hon blivit. Hennes sträckta vrist till 1–0 i dag mot Häcken är en läckerbit. Ett otroligt vackert mål.

Jag hörde Caroline Seger prata med Radiosporten om att Rosengård fick lägga rätt mycket energi på försvarsspel i dag. Men klippet med höjdpunkter från matchen visar bara anfallsspel från serieledarna. Var Häcken så uddlöst?

Vi har alltså två fullpoängare i damallsvenskan i en vecka till. För på måndag möts de alltså i Stockholm i ett hyperintressant toppmöte. Nog måste det väl bli fullsatt på Kanalplan?

Alldeles nyss blev VfL Wolfsburg tyska cupmästare för tionde året i rad. Klubben har nu vunnit makalösa 50 raka cupmatcher – en riktigt stor prestation.

Dagens 2–0-seger mot Bayern München inför rekordpubliken 45 400 på Rhein Energie-stadion i Köln innebär dessutom att Wolfsburg går upp jämsides med 1.FFC Frankfurt som Tysklands största damfotbollsklubbar genom tiderna med 20 stora titlar vardera. Wolfsburg har nu vunnit Champions League två gånger, Frauen-Bundesliga sju gånger och så elva cuptitlar på de tolv senaste åren.

Att vinna en ren cupturnering tio år i rad är alltså något riktigt speciellt. Även om det blivit en vana för klubben var nog ändå årets seger lite speciell. Den här vintern har ju Wolfsburg definitivt passerats av Bayern på hemmaplan.

Det har varit en fiaskosäsong för Wolfsburg som åkte ur Champions League redan i kvalet mot Paris FC, som tappade chansen att vinna ligan under åtta tunga dagar i mars och som i sommar tappar nyckelspelaren Lena Oberdorf till just huvudkonkurrenten Bayern.

Utöver Oberdorf är det även klart att Dominique Jansen kommer att lämna. Men det går rykten om fler nyckelspelare, bland annat har det spekulerats en hel del kring Ewa Pajor.

Wolfsburg lär få kämpa för att komma upp i 21 titlar, och för att förlänga den här fantastiska cupsviten. Noterbart är att Alexandra Popp har varit med om alla de tio senaste cupsegrarna. För svensk del såg jag Rebecka Blomqvist hoppa i firandet. Jag har inte hört något om hur det gått med hennes rehab, men om den gått bra borde hon vara redo för comeback till hösten.

För Bayern var det förstås en stor missräkning att förlora cupfinalen. Inklusive den här finalen så har laget bara förlorat två tävlingsmatcher på hela säsongen. Ändå blir det bara en titel – ligan. För svensk del spelade Magdalena Eriksson hela finalen, medan Linda Sembrant blev kvar på bänken.

Nämnda Ewa Pajor var den stora stjärnan i det polska F17-landslag som vann EM-guld efter finalseger mot Sverige 2013. I år har Polen ett nytt riktigt vasst F17-landslag. Polskorna föll i och för sig med 1–0 mot Spanien i dag, men kan säkra en semifinalplats till helgen. Polsk poäng mot Portugal, och det blir semifinal. Om Portugal vinner blir det däremot portugisiskorna som går vidare.

Klart är att Frankrike, England och Spanien får spela semifinal i mästerskapet i Skåne. Sverige är alltså utslaget, även om man har en match kvar. Jag var i Lund och såg den svenska 5–1-förlusten mot England i går. Det såg rätt okej ut för svensk del i drygt en kvart. Det var jämnt spel, och vid 1–1 hade Felicia Schröder ett ribbskott.

Men sedan lyckades England bygga ett anmärkningsvärt övertag på sin högerkant. Man skapade hela tiden numerära överlägen på kanten, och det var totalt kaos i det svenska vänsterförsvaret. Kvicka Chelseayttern Lola Brown kom loss gång på gång och kunde prickskjuta in inlägg och inspel.

Det blev inte bättre för svensk del av att Arsenalforwarden Isabella Fischer dessutom fick ett övertag på de svenska mittbackarna och att målvakt Saga Andersson hade en riktigt jobbig halvlek. England gjorde fyra mål på drygt en kvart och det var redan avgjort efter 35 minuter. Tråkigt med tanke på att det var 2380 åskådare på fina Klostergårdens IP.

Jag skrev två texter till Borås Tidning från Lund, en artikel och en krönika. Ni som har prenumerationer som ingår i Bonniers +Allt kan läsa dem utan kostnad.

Under onsdagen och torsdagen har sex sjundedelar av den femte damallsvenska omgången spelats. Den match som återstår är Rosengård–Djurgården under fredagen. Hittills i omgången kan man konstatera att Hammarby och Häcken fortsätter att vinna. Om även Rosengård tar en trepoängare kommer topptrion att ha en fyrapoängslucka eftersom tidigare fyran Växjö föll mot Häcken.

Noterbart i övrigt att Linköping ännu inte har vunnit någon match, och att det tippade topplaget nu ligger på negativ kvalplats. I går var jag ju i Lund, så då såg jag inget av matcherna. Men i dag zappade jag runt lite på de fyra som spelades under eftermiddagen.

Jag såg bland annat hur Trelleborg inledde bäst mot AIK, men sedan stod för två bjudningar på några minuter. Det var nog precis vad AIK behövde. Till slut blev det hela 5–1 efter tre mål av Adelisa Grabus.

Jag såg Kristianstad göra 1–2 och 1–3 mot Kif Örebro. Jag tycker fortsatt att närkingarna har ett rätt bra spel, och borde kunna ha kapacitet att klara kontraktet. Men nu står laget på noll poäng efter fem omgångar. I de kommande fem omgångarna väntar Norrköping, Piteå, AIK, BP och Trelleborg. Kif behöver nog vinna minst två av dem för att inte halka för långt efter.

Från det jag såg från Vittsjö tyckte jag att Linköping kändes som det klart bättre laget i den första halvleken, dock utan att komma till speciellt många målchanser. Dessutom stod Cajsa Andersson för en megatavla vilket gjorde att det var 1–1 i paus. Jag missade första tio minuterna i den andra halvleken. Men där gjorde Vittsjö två mål, och efter det tyckte jag att hemmalaget hade närmast total kontroll varje gång jag zappade in på den matchen.

Resultatet 3–1 till Vittsjö innebär att hemmalaget hakar på i medaljstriden. För LFC däremot ser det riktigt mörkt ut. Man har i och för sig haft ett tufft spelschema i upptakten på serien. Men bara två poäng och fyra gjorda mål måste ju vara en jättestor missräkning.

Slutligen blev det mållöst mellan BP och Piteå. Det var den match jag kollade minst på. Men känslan från matchens slutminuter var att det trots allt var en rätt böljande matchbild, och att det väl borde ha blivit minst något mål i matchen.

Det oavgjorda resultatet innebär att båda lagen står på fem poäng efter fem matcher. Gissningsvis är BP nöjt med det utfallet. För cupmästarinnorna från Norrbotten måste det väl däremot vara en missräkning att redan ha halkat ganska långt efter lagen i guld- och medaljstrid.

F17/07-landslaget gjorde en på det hela bra prestation i öppningsmatchen av hemma-EM. Men det räckte inte till poäng. Frankrike avgjorde till 3–2 i slutminuterna.

Jag kollade matchen i efterhand, och tycker att Sverige egentligen förlorade matchen redan under den första halvleken. Där var vårt lag klart bättre, kontrollerade matchen närmast totalt och hade ett flertal bra lägen. Ändå ledde Frankrike med 1–0 i paus.

Jag skulle säga att det var Jante som förstörde för Sverige. Som jag ser det kännetecknas svensk flickfotboll lite för mycket av Jante, av att spelare inte vågar ta egna initiativ, utan alltid måste passa en kompis.

Flera gånger fick rättvända svenska spelare ”Jantepanik” och liksom kastade bort bollen till en lagkompis i sämre position, för att man ju måste passa. Ingen vill ju bli utmålad som självisk. Problemet här är att man ganska ofta mår bra av att spelare håller i bollen, framför allt de som är rättvända.

Att passa bollen är förstås i grunden något bra. Men att veta när man skall passa är ännu bättre. Om man alltid passar direkt blir man lättläst för motståndarnas försvar. Därför måste man ibland bryta av genom att gå själv. Och när man har en öppen yta framför sig skall man i princip alltid gå själv.

Som exempel här hade Nova Rolfsson och Felicia Schröder varsitt läge där de var helt ensamma till höger i straffområdet. Istället för att själva ta in bollen, vänta in med- och motspelares drag och eventuellt gå på avslut, slängde de in missriktade inlägg och kastade samtidigt bort jättelägen.

Flera gånger var det nära att Sverige skulle rinna igenom. Men då slog ofta en spelare i kanonposition en passning som bromsade, eller förstörde anfallet. Ibland kändes det som att alla ville ge bollen till Schröder.

Sverige kunde/borde väl kanske ha fått en superstart genom fransk målchansutvisning redan i tredje minuten. Schröder var i och för sig på väg bort från målet när hon fälldes av den franska målvakten. Men det svenska affischnamnet var fri, och om hon hade fått fortsätta hade det i högsta grad varit en målchans. Men det blev bara gult kort för målvakten.

Istället gjorde Frankrike mål på något som egentligen inte borde ha varit en målchans. Det var en hörna i 18:e minuten där två svenska spelare gick på bollen, men ingen fick träff. Sedan var Sverige sju mot tre inne i straffområdet, men en av de tre fransyskorna lyckades ändå peta in bollen i mål.

Just luftrummet känns lite som det här svenska landslagets akilleshäl. De har väldigt svårt att få till bra nickar på defensiva fasta situationer.

Efter paus var de regerande mästarinnorna bättre. Då kände man att de har en riktigt vass spets. Det blev också 0–2 och var bud på 0–3 innan Sverige med kvarten kvar möblerade om lite – och började gå för det.

Plötsligt var Jante som bortblåst, man såg egna svenska initiativ och också två mål. Schröder prickade snyggt in reduceringen och Fabienne Bartholdsson nickade lika snyggt in kvitteringen på en perfekt slagen inläggsfrispark från Isabelle Goldmann.

2–2-målet kom efter lite drygt 85 minuters spel. Där kändes det ändå som att Sverige kanske skulle kunna få en välförtjänt poäng. Men Frankrike avslutade starkt och avgjorde i 89:e minuten. Blytungt för Sverige som nu måste vinna mot England i Lund på onsdag för att ha en rejäl chans på semifinalspel.

Det här med sena förluster är ju alltid tungt. Fråga Kif Örebro, som redan efter fyra omgångar har förlorat tre damallsvenska matcher på tilläggstid. I går var det Vittsjös tur att avgöra efter att matchklockan passerat 90.

Den här tunga starten måste ju sätta sina spår i Örebrolägret. Gissa om det kommer att vara nervöst hos Kiffarna nästa gång det är kryss efter 90 minuter?

I övrigt i går var ju Linköping–Rosengård 1–6 det mest anmärkningsvärda resultatet i damallsvenskan. Jag såg att kollega Rainer skrev på sin blogg att Rosengård är ny solklar guldfavorit. Det tycker kanske inte jag, även om Malmölaget helt klart är det som imponerat mest så här långt. Men man vinner inte guld i april eller maj, däremot kan man förlora guldchansen här i seriens inledning.

Och det kan man väl säga att Linköping har gjort. I fjol var LFC med i guldracet långt in i slutspurten. I år är man redan tio poäng bakom efter fyra omgångar. Det är ett handikapp som östgötarna knappast hade råd att ge.

Däremot är ju förhandsfavoriterna Häcken och Hammarby i högsta grad med i toppen, och går inte att avskriva. Det stora testet för Rosengård kommer ju för övrigt i det närmaste fyra omgångarna. Där skall man möta Djurgården (h), Häcken (b), Hammarby (b) och Piteå (h). Om Rosengård fortfarande toppar tabellen efter åtta omgångar – då kan vi börja prata om dem som guldfavoriter. Men ännu så länge tycker jag att det är för tidigt.

I övrigt i helgen firade Barcelona säkrat guld i Spanien. Man gjorde det efter en 4–1-seger i Granada där Fridolina Rolfö både öppnade och avslutade målskyttet. Därmed är hon nu uppe i fem ligamål den här säsongen.

Även Slavia Prag har haft guldfirande i helgen. Det var klubbens tredje raka mästerskap i Tjeckien.

Maj innebär ofta firanden av olika slag. Det är både cupfinaler och slutspurt i många ligor. I dag säge vi bland annat grattis till Magdalena Eriksson och Linda Sembrant som redan med två omgångar kvar att spela av Frauen-Bundesliga kan titulera sig tyska mästarinnor.

Båda hade sedan tidigare vunnit ligor i två olika nationer, således är Tyskland det tredje landet där duon får fira en mästartitel. Både Eriksson och Sembrant har vunnit SM-guld. Dessutom har Eriksson tagit hem engelska ligan medan Sembrant vunnit ligan i Italien.

Totalt har vi fem svenska spelare i Frauen-Bundesliga. Fast för Wolfsburgs Rebecka Blomqvist tog den här säsongen slut innan den hann börja. Hon gjorde ju ett starkt VM i Australien och Nya Zeeland, sedan drog hon på sig en korsbandsskada redan innan serien hann starta.

Mimmi Larsson anslöt till RB Leipzig från USA efter jul. Hon har spelat 646 minuter på åtta matcher – alla från start. Två mål har 30-åringen lyckats göra.

Mathilde Janzen stack ju från Kristianstads DFF till Hoffenheim redan som 16-åring. I Hoffenheim fick hon aldrig chansen att spela seriematcher för A-laget. Därför flyttade hon i julas till Werder Bremen. Där har 19-åringen fått göra sin ligadebut, men det har bara blivit ett inhopp på 13 minuter.

Den svenska spelare som har spelat mest i tyska ligan i vinter är Magdalena Eriksson, det trots att hon var skadad en längre period under hösten. Eriksson har kommit upp i tolv matcher och 934 minuter. Hon är också bästa svenska målskytt med fyra fullträffar.

Under våren har Eriksson fått sällskap i Bayerns backlinje av Linda Sembrant, som är i München på lån från Juventus. Sempan har spelat 677 minuter på nio matcher och gjort ett mål. På torsdag spelar Bayern även cupfinal mot Wolfsburg. Då kan laget säkra en historisk dubbel. Bayern har nämligen bara lyckats vinna den tyska cupen (DFB-Pokal) en gång. Och det året vann man inte ligan.

Till Belgien där det var cupfinal tidigare i veckan. Där vann Club Brügges damsektion Club YLA finalen mot OH Leuven efter straffläggning. För Brügge spelade Sejde Abrahamsson hela matchen, medan Hanna Stenberg blev kvar på bänken under alla 120 minuter.

Själva matchen blev 1–1. Abrahamsson hade lite otur vid Leuvens 1–0-mål. Hon träffades av ett skott, och den styrning som uppstod ställde egna målvakten. Hon räddade däremot ett skott med bröstkorgen i förlängningens allra sista sekund. Och strax efteråt kunde den svenska duon titulera sig belgiska cupmästarinnor.

I England kan Filippa Angeldahl och Manchester City koppla ett järngrepp om ligan under söndagen. I och med att Chelsea överraskande föll mot Liverpool tidigare i veckan räcker det med fyra poäng för City i de två återstående omgångarna för att säkra titeln.

City vann 2016. Åtta år senare kan det vara dags igen. Under söndagen väntar dock en tuff utmaning i form av hemmamatch mot Arsenal. Det är tveklöst en nyckelmatch för Angeldahl och hennes lagkompisar.

Huvudkonkurrenten Chelsea har hemmamatch mot nedflyttningsklara Bristol City under söndagen. Sedan avslutar man med bortamatcher mot Tottenham och Manchester United. Inför säsongens sista hemmamatch meddelade i dag Fran Kirby att hon lämnar klubben efter säsongen.

Den 30-åriga anfallaren har varit i Chelsea i nio säsonger, och har vunnit ligan sju gånger och FA-cupen fem. Förhoppningsvis får spelskickliga Kirby en värdig avtackning i morgon.

Till Frankrike där PSG i dag vann cupen via finalseger med 1–0 mot uppstickaren Fleury. Lieke Martens gjorde segermålet i ett läge där PSG var i numerärt underläge efter ett rött kort. Målet var ett inlägg mot Grace Geyoro som passerade alla och gick in i målet. Martens var alltså segerskytt, men det hade aldrig blivit mål utan Geyoros löpning, som störde Fleurys målvakt.

Även i Australien har det spelats en stor final i dag. Där avgörs ju ligan med ett slutspel, och där möttes de historiskt sett två största klubbarna i finalen – Sydney FC och Melbourne City FC. Inför avspark stod båda klubbarna på fyra titlar vardera.

Nu har Sydney FC fem titlar. Man vann nämligen finalen med 1–0 efter att inhopparen Shea Connors gjort segermålet framspelad av 16-åriga talangen Indiana dos Santos.

Apropå Australiens A-league för kvinnor så kom Vesna Milivojević med i årets lag för sina insatser för Canberra United. Numera spelar ju mittfältaren för IFK Norrköping som idag var i Solna och mötte AIK.

Där vann Norrköping en rätt krampaktig match. Det märktes direkt att AIK har det kämpigt. Och då tänker jag inte i första hand på att det första jag såg från Skytteholm var ett ihoplappat, trasigt målnät. Utan mer på att nykomlingen gjorde ett självmål redan efter 57 sekunder.

Man flyttade ut väldigt mycket folk på kanten vid ett inkast, så mycket att det blev tomt framför eget mål. När bollen hamnade där framför målet skyndade två AIK:are dit. Den ena (Monica Hagström) nickade bollen på den andra (Beata Olsson), som var på väg mot eget mål och inte kunder komma undan.

AIK satte dock en fin kvittering, och visade att man har kvalitet i laget. Så även om man släppte två mål till före paus och till slut förlorade matchen med 3–2 så räknar jag inte bort AIK ännu. Det kan vända för laget, även om det ser tungt ut för tillfället. Man har bland annat tyngd vid fasta situationer, vilket kan vara något att luta sig mot i tunga ögonblick.

Men man har ingen målgörare som Norrköping har i Sara Kanutte Fornes. Hon gjorde två mål och hade dessutom ett rungande stolpskott. Det norska Hammarbylånet leder nu skytteligan med fem mål. Noterbart är att AIK har gjort tre framåt, vilka två borde räknas som självmål. Jag tänker dels på premiärmålet i Kristianstad, dels dagens 2–3-reducering som var en nick som hade gått utanför om inte Wilma Leidhammar styrt in den i eget mål.

Norrköping gjorde ingen stor match. Men man vann, och står nu på sju poäng efter fyra omgångar – vilket de förstås skall vara nöjda med. Strax efter AIK:s andra reducering blev för övrigt IFK Norrköpings målvakt Sofia Hjern ”skadad”. Hon var skadad precis så länge att tränare Tor-Arne Fredheim hann visa upp nya direktiv på taktiktavlan. Vi har pratat om det här eländet förr. Och vi lär tyvärr säkert få se fler lättbotade skador under året.

Dagens stormatch spelades ju annars någon drygt 11 kilometer från Skytteholm, på Tele2 Arena. Där vann till slut Hammarby derbyt mot Djurgården med klara 4–1. 5678 åskådare såg ett Bajen som imponerar utan att imponera.

Ja, jag menar faktiskt det jag just skrev. Bajen imponerar genom effektivitet och genom att vinna sina matcher, i dag dessutom med klara siffror. Men jag tycker inte att mästarlaget imponerar i själva spelet. I dag var Djurgården bäst i den första halvleken. Laget ledde med 1–0 när Shinomi Koyama plötsligt var helt fri med Moa Edrud. Av oklar anledning stressade japanskan fram ett tidigt och ganska lamt avslut, och förstörde samtidigt ett superläge att göra 2–0.

Bara 40 sekunder var det istället 1–1. Och ytterligare knappt tre minuter senare hade Bajen tagit ledningen. Båda målen kom efter centrala bollvinster. Vid ledningsmålet stötte lagkapten Alice Carlsson fram och bröt, sedan fortsatte hon sin löpning framåt och fick göra mål efter en djupledslöpning. Det kan inte mittbacken ha gjort så många förr. Eller?

Där avgjordes matchen. Djurgården Efter paus kontrollerade Bajen matchen, och det kunde ha blivit fler än de två mål som Anna Jøsendal smällde in.

I dagens tredje och sista damallsvenska match stod Växjö för en sen vändning borta mot Trelleborg. Spelmässigt var det smålänningarna som ägde matchen från första till sista sekund. Men TFF försvarade sig bra, och på en kontring kunde Lova Sternfeldt stöta in klubbens första damallsvenska mål någonsin.

När målskytten byttes ut i minut 80 ledde fortfarande Trelleborg med 1–0. Men strax efter kom kvitteringen när en hörna gick via Dessi Dupuy och in i mål. Och i tredje övertidsminuten kunde Dupuy även sätta segermålet. Växjö är nu uppe på nio poäng, och Dupuy är tvåa i skytteligan med sina fyra fullträffar.

Noterbart är att Växjö nu har vunnit tre raka matcher med uddamålet. I två av dem har Dupuy gjort segermålet på övertid. I den tredje avgjorde Nesrin Akgün i 81:a minuten. Det kan nog finnas anledning för motståndarna att se upp med Växjö i slutet av matcherna även framöver.

Jag sitter i Boråshallen på slutspelsbasket och har inte kunnat följa cupfinalen speciellt noga. Men jag såg att Piteå vann med 1–0 efter att Emma Viklund säkert förvaltat en straff på övertid.

Straffen var odiskutabel. Filippa Curmark hade sin högerhand så högt att det alltid skall dömas om bollen träffar. Och Viklunds straff var väldigt snyggt slagen. Det finns inga målvakter som räddar den typen av straffar.

Jag har inte sett så mycket av matchen alltså. Men jag förstår att det var stor Häckendominans i spelet. På så sätt stal Piteå den här titeln.

Men norrbottningarna behöver naturligtvis inte be om ursäkt. Det är inte många lag som kan komma till Bravida och ge Häcken ytor. Man måste spela tajt och hoppas på kontringar eller fasta situationer. Straffen kom efter en inläggsfrispark.

Och Piteå IF är alltså svenska cupmästare för första gången.

Någonstans är det ändå lite kul att de här klassiska damfotbollsklubbarna fortfarande kan hävda sig. Piteå är ju ett exempel på en klubb som borde få det väldigt svårt när herrfotbollsklubbarna flyttar fram sina positioner inom damfotbollen. En annan är ju Mallbackens IF. Men idag var värmländskorna nere på Malmö Stadion och vann med 2–1 mot Malmö FF. Det var helt enkelt Davids dag i kampen mot Goliat.

Vi kommer från en spännande damfotbollshelg. På högsta europeiska nivån blev det klart med en drömfinal i Champions League. Den 25 maj på San Mames i Bilbao drabbar Europas två damfotbollssuveräner samman.

Tillsammans har Lyon och Barcelona vunnit alla de åtta senaste upplagorna av turneringen. Men det är bara tredje gången de möts i finalen. De två tidigare har Lyon vunnit. Och det är ju Lyon som över tid är bäst i Europa med totalt åtta titlar. Men Barca är de senaste årens storhet, och gör nu sin femte final på sex år. Två gånger har man vunnit.

I semifinalerna vände Barca i London. Man kom till ett välfyllt Stamford Bridge i 1–0-underläge. De 39 398 åskådarna fick se Aitana Bonmati kvittera dubbelmötet mitt i den första halvleken och Fridolina Rolfö skjuta Barca till final från straffpunkten mitt i den andra. Däremellan hade Chelsea ett par riktigt vassa chanser.

Men ett rött kort på Kadeisha Buchanan ställde till det. Den kanadensiska mittbacken hade för övrigt en tung dag. Utöver den på många sätt matchavgörande utvisningen så träffades hon av bollen vid Bonmatis mål, vilket gjorde att Chelseamålvakten Hannah Hampton inte kunde nå skottet.

Jag såg för övrigt att tränare Emma Hayes kallade för övrigt det röda kortet för tidernas sämsta domslut i Women’s Champions League. Det känns som ett något onyanserat utspel. Jag såg inte den första varningen. Men den andra byggde på ett ganska klart tramp på Patri Guijarro:s fot. Det kanske inte var världshistoriens mest självklara kort, men det var inte heller något rent justitiemord.

Jag har haft en helg med jobb parallellt med seriepremiärer för både herr- och damlaget i min lilla klubb. Därmed har jag inte haft utrymme att se speciellt mycket av någon av helgens alla toppmatcher. Den match jag ändå sett mest av var just Chelsea–Barca. Och jag tycker nog att det blev rätt segrare, även om Londonklubben var närmare än jag trodde att de skulle vara.

Spontant tyckte jag att straffen var rätt billigt dömd. Men vid en koll på reprisen ser man att Jess Carter skickar in Bonmati i Ashley Lawrence, och det är ändå svårt att protestera mot domslutet. Dock förstår jag att Emma Hayes var frustrerad över att hennes lag fick två tunga domslut mot sig.

Men kul att se hur lugn Rolfö såg ut att vara från straffpunkten. Att hon får lägga en sådan straff visar ju vilken otroligt hög status hon har i världens bästa klubblag.

Söndagens semifinal såg jag inte. Men jag noterar att Lyon hade ledningen hela vägen. Det var i och för sig bara ett måls marginal under en rätt lång stund. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan tycks inte PSG ha haft en enda riktigt bra chans att kvittera dubbelmötet.

Och med tio minuter kvar av ordinarie tid kunde Melchie Dumornay göra det mål som helt säkrade Lyons finalplats. 20-åringen från Haiti är på väg att bli den världsstjärna som man trodde att hon skulle bli redan för fem–sex år sedan.

I finalen får ändå Barcelona räknas som favorit. Dels för att matchen spelas i Spanien, dels för att Barca har varit det genomgående bästa laget i Europa de senaste åren. Men Lyon får förstås inte underskattas. Klubben har en makalös vinnarkultur, och årets lag känns som mer spännande än de senaste två–tre årens upplagor.

På hemmaplan var det en ovanlig omgång i damallsvenskan såtillvida att alla matcher spelades samma dag, och sex av dem samtidigt. Det är tydligt att serien ännu inte riktigt har satt sig. Det brukar ju ta sisådär fyra–fem omgångar innan man börjar känna vilka som är fågel och vilka som är fisk.

Om vi backar till fjolåret så var ju exempelvis nykomlingen IFK Norrköping ett topplag efter fyra omgångar. De stod då på tio poäng. Under resterande 22 omgångar lyckades man bara ta ytterligare 14 pinnar. Det är ju alltid skönt att få en bra start, men det är ändå ingen garanti för succé över längre tid.

Tre omgångar in i årets serie är det väl Djurgården, Växjö och i viss mån även BP som är plusvarianterna medan Kristianstad, VIttsjö och Linköping har öppnat riktigt svagt.

Även guldfavoriten Häcken har öppnat serien sämre än väntat. Men göteborgarna har trots knackigt spel ändå samlat ihop sju poäng. Och det är väl kanske inte jättekonstigt att Häcken inte gått som tåget i serieupptakten.

Inför helgens möte med Piteå hade Häcken skador på sex landslagsspelare från fyra olika länder: Rosa Kafaji, Anna Anvegård, Monica Jusu Bah, Aivi Luik, Aisha Masaka och Stine Larsen. Det är självklart att det påverkar. Vi får se om någon av de här sex är tillbaka till onsdagens cupfinal. För det väntar ju ett nytt spännande möte mellan Häcken och Piteå i veckan.

I helgens omgång var ju BP–Vittsjö 4–0 och Växjö–Linköping 2–1 omgångens båda skrällar. Framför allt måste man ju säga att BP:s storseger var en bomb. Även om BP ”bara” har fyra poäng måste man säga att laget har imponerat sett till spelschema. Först kryssade man mot Linköping, sedan blev det en stark uddamålsförlust mot Bajen och så den här islossningen.

Men om vi undantar hittills svaga nykomlingen AIK så har Stockholm fått en kanonstart på årets damallsvenska. Hammarby har full poäng, och skuggar Rosengård i toppen. Djurgården ligger trea och BP sexa. Ett nederlagstippat Djurgården har tagit sina poäng i rätt matcher i form av två hemmasegrar mot förväntade bottenkonkurrenter och kryss borta.

Det är för tidigt att avskriva Djurgården från nedflyttningsstrid, men jag känner mig inte speciellt nöjd med att ha Järnkaminerna på 13:e plats i mitt tips. Känslan är att jag har tippat både BP och Djurgården för lågt, medan jag har övervärderat AIK.

Högst upp i topp återfinns ett Rosengård som verkligen har imponerat. 11–1 på tre omgångar man bland annat haft derbyn mot både Vittsjö och Kristianstad är väldigt starkt. Närmast väntar en hyperintressant bortamatch mot Linköping på söndag. LFC är redan sju poäng bakom Rosengård. Och om Malmölaget vinner till helgen kan nog fjolårstrean glömma alla guldtankar redan i början av maj.

I elitettan är det fyra lag som står på maximala nio poäng efter tre omgångar; Alingsås, Uppsala, Umeå och Bollstanäs. Här är Uppsala och Bollstanäs de två uppstickarna. De möts under onsdagen, och till helgen skall Uppsala ta emot Umeå. Två nyckelmatcher för unga IK Uppsala alltså.

I kväll har Linköping och Häcken spelat 1–1 efter att Linköping gjort båda målen. Det första var ett olyckligt självmål. Det andra var en kandidat till årets mål.

Jag vet att många är svaga för långskott. Exempelvis hörde jag i podden Femme Plus hur Saga Fredriksson hade tre skott som första omgångens bästa mål. Själv höll jag Ria Öling:s läckra volleylobb som etta just före Wilma Leidhammar:s bomb mot Häcken.

Öling mötte en fin lyftning med en känslig bredsida, ett klassmål kännetecknat av tajming och känsla. Det drömmål Michelle de Jongh gjorde i dag liknade Ölings såtillvida att det kom på en volley efter inlägg från vänsterkanten. Men den här gången var det ett hårt inlägg signerat DB Pridham som möttes med en ännu hårdare vristvolley från de Jongh.

Otroligt snyggt. Men också ett mål med en otroligt hög svårighetsgrad. Försök själv att få en så ren träff på ett hårt inlägg från sidan. Det är verkligen inte lätt.

Hur själva matchen var vet jag inte. Jag hade egen träning och hann bara se de sista minuterna. Klart är att storfavoriten Häcken har inlett knackigt. Det är förstås illavarslande för dem eftersom man kan anta att de kommer att tappa flera spelare i sommar.

Huvudkonkurrenten Hammarby har också problem. Fast av helt andra slag. Det var signaturen ”Oraklet” som tidigare i dag postade en länk i kommentarsfältet. När jag såg att rubriken var ”Hammarby kan tvingas byta stad i Champions League” tänkte jag spontant att det var en hårdvinkling. Men när jag klickade in trodde jag inte mina ögon.

Göran Rickmer är säkerhets- och evenemangsansvarig i Hammarby. Han säger:

”De arenor vi vill spela på går inte att använda”.

Längre ner i artikeln förklarar han att Hammarby prioriterar herrallsvenskan före damernas Champions League:

”Tele2 är uppbokad av herrfotboll. Där spelar man seriespel och där vill vi inte gå in och rucka.”

När det kommer till Europaspel för herrar brukar det däremot gå att rucka på schemat på Tele2. Och i övriga Europa klarar massor av klubbar av att lägga in damernas Champions League på de stora herrarenorna. Men Hammarby visar här att de ser herrlaget som etta, tvåa, trea, fyra och sjua i klubben. För om man inte prioriterar Champions League kan man räkna med att damerna får stiga åt sidan i alla sammanhang, om de konkurrerar med de väldigt mycket sämre herrarna.

Tråkigt att läsa. Här har Bajen lite att lära av BK Häcken. Eller snarare ganska mycket.

Nu tror ju inte jag att Bajen kommer att spela Champions League i Uppsala, som tydligen är ett av alternativen. Det vore ju en gigantisk prestigeförlust både för Hammarby som klubb och för Stockholm som kommun.

Nu på måndagsmorgonen kom ett pressmeddelande från Eskilstuna United på mejlen. Rubriken är ”Eskilstuna United söker vikarierande huvudtränare till elitettan” och brödtexten börjar så här:

”Vår huvudtränare ska vara föräldraledig och nu söker vi hennes vikarie. Ja, du läste rätt. I en sport där föräldraledighet inte är vanligt förekommande och av många kanske ses som ett problem, ser vi det som en möjlighet. Vi tror på jämställdhet, och vi vill vara ledande i att bryta normer och skapa en mer inkluderande fotbollskultur.”

Vikariatet gäller andra halvåret, med start i juli. Som klubben antyder i det pressmeddelande som ju även är en anställningsannons blir man lite överraskad av den här typen av nyhet. Inte för att det är orimligt för elittränare att vara föräldralediga, utan för att det är så extremt ovanligt att det i princip inte existerar.

När jag kollar Ekuriren ser jag att tidningen nyligen berättat att huvudtränare Vaila Barsley är gravid, och att klubben behöver en vikarie. I artikeln går att läsa att United blir första svenska fotbollsklubb på elitnivå som får klara sig utan sin huvudtränare på grund av att hon skall föda barn.

Barsley själv kan bara komma på en gravid huvudtränare, och det är Emma Hayes i Chelsea säsongen 2017/2018. Barsley säger så här om Hayes till tidningen:

”Men hon var i en annan situation och hade lite större ledarstab runt omkring sig. Det som gör det lite svårt nu är att både jag och Annica (klubbens fysioterapeut) är så involverade i United.”

Själv kan jag spontant komma på tre exempel på elittränare som fött barn mitt i säsongen, varav två av exemplen är lokala i Boråsområdet. Jag tänker först på Karin Inger Key, som blev mamma som basketligacoach i november 2012, alltså ganska tidigt på säsongen 2012/2013.

Inger Key var inte mammaledig från Mark Basket i många dagar. Knappt några alls. Hon ledde laget i match bara några dagar innan födseln, och hon var med på bänken med barnet i sele på magen mindre än en vecka efter födseln. Just i den matchen agerade sportchefen Frank Alm in som huvudcoach. Men det var den enda matchen som Inger Key lämnade över. I övrigt ledde hon laget hela säsongen.

Ett aktuellare exempel är Borås AIK:s tränare Amelia Arvidsson, som födde barn under den nyss avslutade futsalsäsongen, där hon ledde sitt Baik till SM-final. Inte heller Arvidsson tog någon längre mammaledighet. Hon lämnade några matcher när det kunde bli nedkomst vilken dag som helst till inhopparen Mattin Najafi. Men efter födseln var hon snabbt tillbaka på bänken.

Från fotbollen och Barsleys serie kommer jag ihåg hur tidigare Jitextränaren Kajsa Tornfalk ledde Mölndalslaget i elitettan under sin graviditet. Här minns jag inga fler detaljer än att Tornfalk inte heller missade många matcher. Det finns säkert fler exempel i landet.

Förstår jag upplägget rätt skall inte Barsley vara helt föräldraledig under hela det här halvåret. Utan tanken är att hon skall jobba som sportchef i höst, och bygga lag inför 2025. Hon säger i Ekuriren att:

”Sedan vet man aldrig. I september kanske jag är tillbaka på planen men jag behöver i varje fall inte vara där varje dag eftersom det finns en annan som tar det ansvaret.”

Det här är väl kanske något som kan skrämma bort tänkbara vikarier. För frågan är hur kul det är att vikariera om den man ersätter hänger över ens axel? Att vara tränare för ett lag är ju en process, där varje beslut och varje träning påverkar framtidens resultat. Det är inte ovanligt att tränare har ett rätt stort kontrollbehov, och vill vara med och peta i allt. Med andra ord är det inte lätt att lämna processen helt under en period. Samtidigt kommer vikarien att behöva frihet att göra jobbet på sitt sätt om det skall bli bra resultat.

Klart är att den här föräldraledigheten är något väldigt ovanligt. Vi får väl hoppas att det faller väl ut, så att fler kan våga sig på det.

Under lördagen spelades de två första semifinalerna i Champions League. Jag såg andra halvleken av det franska mötet mellan Lyon och PSG. Innan dess hade Chelsea lite oväntat vunnit med 1–0 borta mot storfavoriten Barcelona.

Utifrån klippet med höjpunkter nedan verkar Barca ha haft lite fler klara målchanser, inte minst borde ju Alexia Putellas ha kvitterat i minut 100. Men det ser ut som att det inte var tal om någon utspelning, som att Chelsea var vasst i sina kontringar.

Oavsett hur gårdagens match såg ut blir det en hyperintressant retur till helgen. Jag ser fortsatt Barca som favorit till att nå finalen. Men nu är det ett väldigt knappt favoritskap, typ 51–49.

I Frankrike såg PSG länge ut att skaffa sig ett superläge inför hemmareturen. Parislaget ledde med 2–0, och hade flera öppna lägen att göra ytterligare mål. Men Lyon har en vinnarkultur, och när Kadidiatou Diani lite slumpartat tåade in reduceringen med tio minuter kvar av ordinarie tid hände något.

Plötsligt var PSG:s kontroll som bortblåst, plötsligt sköljde Lyon fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Lindsey Horan ledde trupperna tillsammans med Melchie Durmornay och inhopparen Amel Majri. De två sistnämnda gjorde var sitt mål. 0–2 blev till 3–2 på cirka sex minuter – och hastigt och lustigt är det Lyon som leder inför returen.

Lyon har säkrat ligasegern, men tydligen inte guldet. Man har visst infört slutspel i fransk damfotboll. Vet inte om det beror på att man vill ha fler matcher mellan just Lyon och PSG…

Nu har i alla fall Lyon ett kanonläge inför bortareturen. Mitt tips är att OL spelar final igen.

Tre mål på kort tid fick vi även se i damallsvenskan i dag. Rosengård gick från 0–0 till 3–0-ledning på lite drygt 4,5 minuter. Starkt av Malmöklubben, men högst oroväckande för Kristianstad.

KDFF släppte ju in fem mål i den andra halvleken mot Häcken i cupen för en knapp månad sedan. Visst är det skillnad på cup- och seriematcher. Men att som lag hamna i faser där baklängesmålen rasar in är väldigt långt ifrån bra. Det skapar en osäkerhet som inte hjälps upp av att KDFF faktiskt vann den andra halvleken i dag med 1–0.

I dag har även Hammarby vunnit mot BP med 2–1. Där såg jag de sista 60 minuterna lätt okoncentrerat. Bajen såg bra ut före paus, men i den andra halvleken var det BP som imponerade mest. Det var inte långt ifrån att den lilla plantskolan snott åt sig en poäng från mästarlaget.

Noterbart att det var Julie Blakstad som spelade som nia från start i Bajen. I EM 2022 var Hammarbytränaren Martin Sjögren norsk förbundskapten. Då använde han kantspelare Blakstad som vänsterback. Nu gav han henne en ny utmaning på ovan position. Och hon bjöd i alla fall på ett fantastiskt fint assist till Smilla Valotto:s 1–0-mål genom ett slags dubbelklack.

I övrigt i dag har Trelleborg tagit sin första damallsvenska poäng. Därmed är det numera bara nollor i poängkolumnen för AIK och Kif Örebro. Jag såg första 20 minuterna av TFF:s hemmapremiär mot Piteå. Och jag hann se att nykomlingen kommer att få nytta av Alice Egnér:s snabbhet. Jag skrev redan i höstas att den typen av kontringsspelare är en perfekt tillgång för en nykomling.

Kul att Trelleborg direkt visar att man inte är något givet strykgäng, utan att man kan knipa lite poäng här och var. Mindre kul att bara 584 åskådare kom till klubbens allra första damallsvenska hemmamatch. Det är ju faktiskt en närmast pinsamt svag premiärpublik.

I elitettan har seriefavoriten Malmö FF inte gjort mål på 180 spelade minuter. Man har en poäng efter en förlust och ett kryss. Utmanarna Umeå och Alingsås står däremot på maximala sex poäng och noll insläppta mål.

Full poäng har även uppstickarna Bollstanäs och IK Uppsala Fotboll. Serien har fått en rätt intressant start. Noterbart idag var att Lidköping stod för en anmärkningsvärd vändning på övertid hemma mot Sundsvall. De rätt hårt nederlagstippade medelpadingarna ledde med 1–0 efter 90 minuter. Men när domaren blåste sin slutsignal hade LFK vunnit med 2–1. Tungt för Sundsvall, men desto skönare för Lidköping. Mer om elitettan läser ni förstås i bloggens diskussionsforum för serien, Forum Elitettan.

I kväll spelades första matcherna i andra omgången av både damallsvenskan och elitettan. Och på många sätt var det ganska väntade resultat.

I elitettan vann Umeå med 1–0 i det västerbottniska klassikermötet med Sunnanå SK. Jag tycker alltså att siffrorna är rätt väntade. Det är en match med derbykaraktär – ändå om det ju är cirka 14 mil mellan Umeå och Skellefteå, och tar drygt 1.45 med bil. Dessutom kom UIK från en storseger, och Sunnanå från en stor förlust. Då är det lätt att det blir rätt målfattigt. Men rimligt ändå att Umeå vann.

I damallsvenskan spelade Norrköping och Djurgården 2–2. Även det kändes ganska väntat. Jag såg den andra halvleken parallellt med att jag tittade på slutspelsbasket. Jag kollade alltså inte helt koncentrerat.

Men det jag såg var två ganska olika balanserade lag. Djurgården känns rätt bra på egen planhalva, med bollskickliga spelare som kan spela sig förbi en press. Det är sämre med den offensiva tyngden. Nya tian Shinomi Koyama ser spännande ut. Men jag saknade en utpräglad forward framför henne.

I Norrköping är det tvärtom. Det ser inget vidare ut på egen planhalva, både defensivt och offensivt. Tränare Tor-Arne Fredheim kan ju knappast vara nöjd med hur hela försvaret stod kvar på straffområdeslinjen och tittade på när Beata Kollmats störtade på en retur och ostört kunde nicka in 2–2-kvitteringen.

Däremot har Norrköping ett antal spännande anfallshot. När laget väl närmar sig offensivt straffområde känns det farligt, vilket förstås är något att bygga kring.

Det här är ju två lag som jag har tippat i nedflyttningsstriden. Det är för tidigt att säga om det blir så. Men för Djurgården är det ju en bra start. Jag läser här att laget fick två mål tveksamt bortdömda för offside i den första halvleken. Tyvärr finns inte de situationerna med bland Viaplays höjdpunkter, vilket känns väldigt konstigt. Borde inte avgörande situationer vara med där?

Men även om Djurgården kanske skulle ha haft alla tre poängen så har man vunnit hemma och kryssat borta mot två lag som man skall ha bakom sig i sluttabellen. Det är ändå en fullt godkänd start på säsongen.

Den här damallsvenska omgången är för övrigt rätt utspridd. Det spelas två matcher under lördagen, tre under söndagen och en på måndag. Godbitarna är väl Kristianstad–Rosengård på söndag och Linköping–Häcken på måndag.

Det är även den första semifinalhelgen i Champions League. Båda matcherna spelas under lördagen. Först ut är Barcelona och Chelsea. Svenskmötet har avspark 13.30, och tycks bara sändas av DAZN. Den franska kvällsmatchen (avspark 19.00) mellan Lyon och PSG sänds däremot på SVT24 och SVT Play.

Svenska Fotbollförbundet kom nyss med beskedet att landslagschef Marika Domanski Lyfors har drabbats av en hjärntumör och kommer att vara sjukskriven från sitt jobb under obestämd tid.

Det var förstås en otroligt tråkig nyhet, och det är bara att hålla tummarna för att Domanski Lyfors blir frisk och snart är i sådan form att hon kan återgå till sitt uppdrag.