⁄Det är tjugondag Knut, dagen då julen ska dansas ut. På sillyfronten har snart hela Linköpings damallsvenska trupp dansat ut. I dag blev det officiellt att både Michelle de Jongh och Maria Olafsdottir Gros lämnar den östgötska klassikerklubben.

De båda var LFC:s två bästa målskyttar i fjolårets seriespel. Och som signaturen KGS konstaterade i Forum Elitettan har laget därmed tappat 26 av fjolårets 27 mål. Den enda målskytt från fjolåret som blir kvar är Jonna Andersson – som alltså gjorde ett. Som truppen ser ut just nu känns inte Linköping längre som något givet topplag i elitettan.

Numera känns det som Kif Örebro är given seriefavorit. Som tvåa skulle jag nog idag tippa nykomlingen IFK Göteborg som gjort två av seriens vassaste nyförvärv i Clara Leffler och Moa Öhman. Jag tror för övrigt att tre västlag kan vara med och utmana om topp tre. För både Elfsborg och Jitex ser ut att få starkare trupp i år än de hade i fjol.

I damallsvenskan är man ju väldigt nyfiken vad Rosengård får ihop för trupp. Det har ju bara gått en vecka sedan jag undrade varför inget händer. Då kom först den där premiärträningen där man både tycktes ha ny sportslig ledning och nya tränare. Och sedan har man även presenterat tre starka nyförvärv i Moa Edrud, Remy Siemsen och idag Ria Öling.

Den sistnämnda var ju en damallsvensk toppspelare när hon lämnade. Hennes statistik från hösten i portugisiska Braga imponerar inte. Laget har bara tagit nio poäng på lika många matcher i ligan, och Öling fick bara starta två matcher – de två första. Ju längre säsongen gått, desto mindre speltid har finländskan fått. Men som sagt, vi har ju sett vad hon kan uträtta. Och det känns som en kanonvärvning av Rosengård.

En annan anmärkningsvärd övergång som presenterats i dag är att den tidigare Växjöspelaren Dessi Dupuy är klar för Östers IF. Nu kanske du blir lite fundersam och frågar dig: ”Östers IF?”

Och det finns anledning att vara undrande. För Östers IF har inte haft något damlag på många år. Växjös fotbollsstolthet var annars en av de herrelitklubbar som var tidiga inom dameliten. Man startade sitt damlag 1981, och gjorde omgående en liten satsning. Under två år på tidigt 1980-tal spelade exempelvis Pia Sundhage för Östers IF.

Öster höll till i de två högsta divisionerna i 33 år. Men hösten 2013 åkte laget ur elitettan. Och där tog eran slut. Året efter lades damlaget ner, och Växjö DFF tog över som stadens damfotbollsstolthet.

Utvecklingen i Växjö liknar den i Malmö och delvis även i Uppsala. Alltså där den stora herrelitklubben inte känner för att lägga pengar på damfotboll, och därför får damerna att satsa i en separat förening. Men där herrelitklubben sedan får dåligt samvete och startar ett eget konkurrerande lag.

När Östers damlag lades ner basade den tidigare Östertränaren Hanna Höckert i Växjö DFF. Nu är det Höckert som skall leda Östers återstart. Och det är inget korplag man kommer att ställa upp med. Tvärtom.

I september presenterade man sina fyra första spelare. Och alla har elitmeriter: Wilma Karlsson, Amanda Persson, Hanna Stocki och Maria Möller Thomsen. Och man har fortsatt knyta upp duktiga spelare. I oktober blev det klart att Mimmi Strömgren skall vara spelande assisterande tränare. Och nu senast gjorde man alltså klart med Dupuy.

Min bedömning är att Öster har byggt ett lag som skulle kunna vara konkurrensdugligt i elitettan. Men det skall spela i division fem, bland annat mot Hovshagas C-lag och B-lagen från Emmaboda, Madesjö och Vederslöv-Dänningelanda.

På pappret känns Öster faktiskt minst lika bra som det lag Malmö FF började med i lägsta divisionen. Som alla förstår blir det här inte roligt för någon. Om spelarna orkar med fyra dödstråkiga år av promenadsegrar kommer Öster att jogga sig igenom fyra raka serier. Kanske att de skulle kunna få motstånd i någon match i division två. Men troligen inte.

Alldeles nyss gick slutsignalen i WSL-matchen mellan jumbon Liverpool och sjundeplacerade London City Lionesses. Spelmässigt var hemmalaget rätt överlägset. Trots det var slutresultatet 0–0 fullt logiskt.

Lika fint som Liverpool spelade i uppbyggnadsfas, lika uddlöst är laget kring offensivt straffområde. Det är liksom ingen slump att man ligger sist utan vinster och med bara åtta gjorda mål. Fem av de där målen har för övrigt Beata Olsson gjort. Och hon var inte med i dagens match till följd att hon har åkt på en smäll som håller henne borta från spel under en kortare period.

Med Olsson på planen hade kanske Liverpool varit lite farligare. Men jag är inte säker. Jag blev nämligen nästan irriterad över hur passivt laget blev kring offensivt straffområde. Där tog man knappt några offensiva löpningar och man gjorde absolut inte ett enda skottförsök. Det var inte ens ett alternativ. I stället stod alla på rad och passade i sidled. Det verkade nästan som att spelarna var rädda för att skapa målchanser.

Det fanns ett undantag, och det var debutanten Alice Bergström. Hon gjorde som i Häcken, matade på med löpningar längs med sin kant. Och det var också hon som hade Liverpools två målchanser. Båda var från högerläge, och båda avsluten gick utanför bortre stolpen.

Hon var egentligen för nära för att skjuta utanför vid båda tillfällena. Men för Liverpools skull var det förstås väldigt positivt att man har fått in en spelare som vill skapa målchanser. Så Bergström får med beröm godkänt för sin WSL-debut. Kanske att hon till och med var planens bästa spelare.

Liverpool hade ju ytterligare en debutant från Häcken, målvakten Jennifer Falk. Jag hörde att de engelska kommentatorerna i TV4:s sändning sa att hon inte hade speciellt mycket att göra. Och visst, om man tänker sig målvaktsspel på 1970- och 1980-talet så var Falk arbetslös. För utöver att boxa bort ett inlägg behövde hon inte göra några räddningar. London City hade nämligen inte ett enda riktigt bra avslut.

Men räddningar är ju bara en liten del av en modern målvakts arbetsuppgifter. Och jag tyckte att Falk gjorde en fullständigt lysande debut. Hennes spel med fötterna var inte felfritt, men näst intill – hon hade en långboll med fel adress. Det är ju en dröm för en backlinje att ha en målvakt bakom sig som alltid vill ha bollen, och som löser alla situationer med lugn och precision. Dessutom var det Liverpools första hållna nolla i WSL säsongen 2025/2026.

Gästande London City Lionesses har bytt tränare under helgerna. Nya spanjoren Eder Maestre vill tydligen att hans lag skall spela ungefär som Barcelona. Med tanke på att London City under långa perioder inte fick låna bollen så tänker jag att Maestre har väldigt mycket att jobba med. Hans stjärnspäckade elva var en stor besvikelse.

Jag kanske hade väldigt gulblå glasögon på mig. Men faktum är att jag tyckte att Kosovare Asllani var den enda Londonspelare som motsvarade förväntningarna. Man ser att veteranen vet hur man vinner matcher. Och jag tycker att hon stack ut i ett i övrigt hopplöst svagt lag. Hon var precis den spelare som Liverpool hade behövt vid offensivt straffområde.

Noterbart i övrigt var att trots skador på Beata Olsson och Sofia Jakobsson var det fem svenska spelare på planen. Och alla fem spelade alla de 90 minuterna. Totalt alltså 450 svenska spelminuter. Som jämförelse hade de båda lagen bara totalt fyra engelska spelare från start. Och trots att tre engelska spelare byttes in stannade den engelska speltiden i matchen vid 377 minuter.

Vi har ju nu hela 22 svenska spelare i WSL1, och visst känns det alltmer som att den engelska ligan börjar bli ”lilla damallsvenskan”?

För egen del har det varit väldigt mycket fotboll de senaste dagarna. I dag har jag bara kollat den redan omskrivna WSL-matchen, plus ungefär en kvart vardera på Chelseas och Manchester Citys segermatcher. Men både fredagen och lördagen var både späckade och intressanta.

Då var jag i Skövde på det årliga tränarsymposiet där. Utöver en hel hög tips kring övningar och träningsupplägg var mental hälsa och ohälsa lite av ett huvudämne för årets symposium. På det senare temat höll bland annat Kristianstads DFF:s akademichef Alexander Fridlund ett väldigt bra föredrag om hur klubben jobbar, om att det är ”må bra och bli bra” i exakt den ordningen som gäller både i KDFF:s barn- och elitförberedande verksamhet. Och att man som tränare hellre anställer snälla personer med bristfällig fotbollskunskap än fotbollsexperter som har svårt att hantera människor.

Fridlund menade att det är lättare att lära de snälla personerna fotboll än det omvända. Och för att hålla koll på att man har ”snälla tränare” skickar man ut enkäter till spelarna en gång i kvartalet för att både kolla hur de mår, och de ser på sina ledare. Intressant.

En annan föreläsning som jag såg mycket fram emot var den där fotbollförbundets tekniska direktör Caroline Sjöblom berättade om det arbete kring utvecklingen av svensk landslagsfotboll som hon har lett under drygt två års tid. Fram till i somras ledde hon ju det tillsammans med Peter Wettergren. Men nu finns det ingen teknisk direktör på herrsidan, utan Sjöblom är ensam.

Eller ensam är hon inte, för hon har ju haft hjälp av en hel hög förbundskaptener, fotbollsutvecklare samt av den grupp av fotbollsspecialister som leds av före detta ÖSK-tränaren Axel Kjäll. 

Men tyvärr måste jag säga att jag blev rätt besviken över den spelarutbildningsplan som presenterades. Det var väldigt mycket basic-grejer. Det enda som var riktigt konkret var väl att man vill att ungdomslandslagen skall spela 4–3–3 i anfall och 4–2–3–1 i försvar. Och att man skall pressa utåt, trots att man har ett starkt mittblock med två sexor. Man vill dessutom helst att distrikt och elitklubbar också jobbar med fyrbackslinje för att förbereda spelarna.

Jag trodde kanske inte att man skulle låsa sig vid ett spelsystem, utan mer gå mot den moderna bilden av flexibilitet vad gäller systemet. Samtidigt vet jag ju att Wettergren gärna jobbar med fyrbackslinje och starkt mittblock. Som kontrast till landslagets plan pratade avslutningstalaren, Mjällbys guldtränare Anders Torstensson, om hur hans lag parallellt tränade på massor av formationer. Under träning kunde man byta defensiv formation typ var femte minut, för att förbereda spelarna för snabba taktiska förändringar i matcher.

Den här planen skall man börja implementera i år. På flicksidan blir således landslaget för spelare födda 2011 det första som kommer att jobba efter riktlinjerna från start.

För två dagar sedan skrev jag om att det har varit väldigt tyst från FC Rosengård. Men under ytan verkar det hända väldigt mycket i Malmöklubben.

Sydsvenskan var på plats på gårdagens träning, och trots att de närvarande var tystlåtna innehåller tidningens artikel mycket intressant information. Här är en sammanfattning i punktform:  

• Varken Emelie Lundberg, Rafael Roldan eller Martin Qvarmans Möller syntes till.
• Däremot var Caroline Seger och Joel Kjetselberg där. Samma Kjetselberg som fick sparken i början av september höll i träningen. Seger hade ju uppdrag som fotbollschef fram till nyår. Hon är alltså kvar även efter årsskiftet.
• Tolv utespelare och tre målvakter var med och tränade.
• Halimatu Ayinde har som väntat lämnat.
• Lagkapten Hanna Andersson säger att hon ”tror att det kommer att bli ett jättebra år”.

Ordförande Håkan Wifvesson säger i artikeln att klubben kommer att hålla två presskonferenser när man fått klart med sin bolagisering. Då kommer klubben berätta dels hur organisationen ska se ut, dels hur man tänker bygga sin verksamhet framöver.

De låter som att det väntar ett par spännande veckor i Rosengård.

Det är även en spännande tid i Hammarby. Efter att toppspelarna Asato Miyagawa, Julie Blakstad och Smilla Holmberg lämnat ryktas det nu även om tapp av även Anna Jøsendal, Ellen Wangerheim och Emilie Joramo. Det är verkligen oroväckande uppgifter för Bajen. Uppgifter som ger lite känslan av den spelarflykt vi såg från FC Rosengård efter SM-guldet 2024.

In har Bajen ännu så länge tagit Elin Åhgren Sørum, Madison Pogarch och Svea Rehnberg kommit. Och alldeles nyss presenterades forwarden Mari Nyhagen. Dessutom låter det väl som att Emilia Larsson kan vara på väg tillbaka? Men om ryktena stämmer känns det ju ändå som att Bajen är på väg att ta ett rätt stort steg tillbaka på damsidan. För man kan ju vara på väg att på kort tid tappa alla de russin man hade i fjolårets kaka.

Slutligen noteras att det nu är officiellt att Jennifer Falk lånas ut från Häcken till Liverpool. Det visade sig handla om vårsäsongen, vilket innebär att Falk är tillbaka på sensommaren när Göteborgsklubben skall spela sitt viktiga Champions Leaguekval.

I dag har FC Rosengård gått ut med väntade besked på sociala medier. Två Emilia lämnar, dels inlånade Emilia Pelgander, dels kontraktslösa Emilia Larsson. Det var ingen nyhet som fick mig att haja till. Jag hade blivit mer överraskad om någon av dem blivit kvar. Dessutom tackades Emma Jansson av. Men hon var ju redan presenterad för Leicester.

Det som däremot förvånar är att det inte händer något alls på nyförvärvsfronten. Scrollar man igenom bloggens damallsvenska silly seasonsida kan man se att alla andra damallsvenska lag har minst tre nyförvärv vardera. FC Rosengård har noll. Och man har inte heller presenterat en enda kontraktsförlängning.

Det här hade förstås inte varit så besvärande om man haft en trupp på 20+ toppspelare på långtidskontrakt. Men som bekant var ju 2025 års upplaga av Malmöklubben rätt blek. Och när man nu dessutom tappat några av fjolårets vassare spelare tycker man ju att det snart borde hända något. Eller? Emma Jansson och Emilia Larsson stod ju ändå för tio av lagets 30 mål.

Inlägget omgående uppdaterat med fler övergångar

Idag händer det grejer hos damallsvenskans guldkandidater. Det började med att Hammarbyduon Julie Blakstad och Smilla Holmberg presenterades av varsin WSL-klubb.

Sedan har Malmö FF presenterat Amy Sayer och Aftonbladet skriver om att Häcken är på väg att låna ut Jennifer Falk till Liverpool. Dessutom blev Rosengårds Emma Jansson presenterad av Leicester medan jag skrev det här inlägget.

Om nyheten om Falk är korrekt skulle vi nu ha 22 svenska spelare i WSL under våren. Det är otroligt många – nästan en hel VM-trupp. Dessutom har vi ytterligare tre i andraligan WSL 2.

Falk är ett stort avbräck för det svenska mästarlaget. Hur stort är svårt att säga, för vi har ju inte fått se så mycket av isländska Fanney Inga Birkisdóttir.

Klart är att Häcken ser sämre ut på pappret än i fjol. Däremot har Malmö FF flyttat fram sina positioner rejält. Med australiska Sayer har man nu värvat fem damallsvenska toppspelare under silly season. Sedan tidigare hade man ju fått in Vesna Milivojevic från Norrköping, Larkin Russell från Växjö, Emma Petrovic från Kristianstad och Wilma Carlsson från Piteå.

MFF gör sig redo för Europaspel. Och för att på allvar slåss om SM-guldet.

Vad Hammarby gör känns betydligt mer oklart. Den 11 februari spelar man kvartsfinal borta mot Sporting i Lissabon i Uefa Women’s Europa Cup. Och med bara fem veckor till den viktiga matchen känns truppen besvärande tunn. Bajen fick idag in en andra målvakt i Cajsa Andersson, men det räddar inte att man har åkt på blytunga tapp i Blakstad, Holmberg och Asato Miyagawa. Och egentligen är bara den sistnämnda ersatt genom svensknorska Elin Åhgren Sørum.

På pappret har Hammarby tappat väldigt mycket i slagstyrka. Framför allt var ju Blakstad en matchvinnare. Hennes 15 mål i damallsvenska och tre i Europaspelet ersätter man inte hur lätt som helst.

Frågan i rubriken är naturligtvis tänkt att vara lite provocerande, för att eventuellt väcka debatt. I dagsläget tippar jag fortsatt Bajen före Djurgården. Men det skiljde bara tio poäng mellan Stockholmslagen i den damallsvenska sluttabellen. Och medan Järnkaminerna – kallar man damlaget för det? – har gjort en rätt bra silly season och känns bättre än i fjol, är alltså Bajen brandskattat.

Rent spelmässigt tycker jag ju ändå att skillnaden mellan Hammarby och Djurgården var större än tio poäng under fjolåret. Som jag ser det säger målskillnaderna 72–19 och 49–38 på många sätt mer om skillnaden i lagens kapacitet. Men Djurgården visade en bra förmåga att hitta sätt att vinna matcher. Och när Hammarby nu tappar en av sina två matchvinnare kan det faktiskt bli en kamp om bäst i huvudstaden längre fram i år.

Vi får se vad Bajen kan hitta för förstärkningar under våren. Men helst skulle ju nyförvärven vara på plats redan nu. För det är ju alltså bara fem veckor till årets första tävlingsmatcher. Och det är rätt viktiga matcher.

Men kortsiktigt kanske inte så viktiga som jag först tänkte. För jag tänkte att Bajen kanske spelar om att kunna vara seedade hela vägen genom Champions Leaguekvalets League Path i sommar. I det pågående Europaspelet räckte det ju nämligen med 8,0 poäng i miniturneringen och 14,0 i playoffomgången för att hamna bland de seedade.

Och i nuläget ligger Hammarby på 24:e plats på Uefas klubbranking med 16,5 rankingpoäng. Därför roade jag mig lite med att kolla Hammarbys chanser att bli få seedning hela vägen. Och jag kom fram till att 16,5 päng knappast lär räcka för att bli seedade i playoff. Det troliga är att man behöver upp kring 30 poäng för det.

Och i teorin finns den chansen. Men det krävs att de vitgröna stockholmarna vinner alla sina återstående matcher i Uefa Women’s Europa Cup.

Varje vunnen match i huvudturneringen Europa Cup ger nämligen två poäng, och ett kryss ger en. Dessutom får man en halv poäng för varje omgång man avancerar. Med två vunna matcher mot Sporting trillar alltså ytterligare 4,5 poäng in på kontot för Bajen. Vinner man även alla fyra matcherna i semi- och final tar man totalt ytterligare 13,5 poäng, vilket skulle kunna räcka till seedning i playoff.

Klart är att Bajen kommer att vara seedad i den inledande miniturneringen i Champions Leaguekvalets League Path. Som synes på länken är har ju Sverige två platser dit. Utöver Hammarby skall Malmö FF ta den vägen. MFF har ju dock ingen erfarenhet av Europaspel och kommer därmed att vara oseedat. De kommer samtidigt sannolikt att vara en nitlott för alla de andra lagen.

Utöver Sverige har även Spanien, Tyskland, Italien och Portugal platser i League Path för både sin ligatvåa och -trea. Dessutom kommer treorna från England och Frankrike in samt tvåorna från bland annat Norge, Nederländerna, Österrike och Tjeckien.

Kollar v hur Bajens ranking står sig i land för land ser det ut så här:

Spanien: Just nu har Real Madrid och Sociedad de två kvalplatserna. Ligatvåan Real har 59,5 rankingpoäng och kommer att vara seedad. Trean Sociedad skulle däremot vara oseedad. Men Sociedads plats är inte säker, utan Atletico Madrid kan fortfarande gå upp som trea. Atleti har 14,0 poäng, och är kvar i Champions League, vilket innebär chans att höja sin rankingpoäng.

Tyskland: Härifrån kommer minst ett lag att vara seedat. Det troliga är att nuvarande tvåan Wolfsburg också slutar på den placeringen. De har 70 poäng och är garanterat seedning. Om tredjeplatsen är det jämnt. De flesta kandidaterna har lägre ranking än Bajen. Men det kan fortfarande bli så att Eintracht Frankfurt tar tredjeplatsen. Och svensklaget har nu 21,5 rankingpoäng. Men Frankfurt är ju också kvar i Europa Cup, och kan förbättra sin ranking,

Italien: Det mesta talar för Bajen kommer att räknas efter tvåan, men före trean. Juventus och Roma har högre ranking än stockholmarna. Det troliga är att en av de båda italienska stormakterna kommer att vinna ligan – och därmed få en direktplats. Det andra laget lär bli seedat i League Path. Inga andra italienska lag går däremot före Hammarby.

Portugal: Här är det bara Benfica som ligger före på Europarankingen. Och de lär vinna ligan och få en direktplats till ligafasen. Dock skulle tvåan Sporting kunna passera Bajen. Sporting har 11,0 poäng men är ju kvar i Europa Cup. Vinner man båda matcherna mot Hammarby står man på 15,5 poäng – och kan passera i semifinalen. Här kan alltså Bajen dubbelt påverka chansen till seedning.

I nuläget är både de engelska (Arsenal) och franska (Paris FC) ligatreorna före Bajen i ranking. Men båda riskerar att tappa platsen till betydligt lägre rankade lag som Tottenham och Nantes.

Från Norge är det klart att Vålerenga skall spela League Path. De har 21,0 poäng, och är alltså nu före Bajen. Även nuvarande tvåorna i Tjeckien (Slavia Prag), Nederländerna (Twente) och Österrike (St Pölten) har högre rankingpoäng. Alla de lagen är dock utslagna ur vinterns Europaspel, och kan därmed inte förbättra sin poäng. Så Bajen skulle faktiskt kunna gå om dem alla.

I nuläget ser rankingordningen i League Path ut så här:

Arsenal 72,0 – går direkt till playoff
Wolfsburg 70,0 – går direkt till playoff
Real Madrid 59,5 – går direkt till playoff
Juventus 51,25 – går direkt till playoff
Paris FC 27,75 – går direkt till playoff
Twente 26,0
St Pölten 26,0
Slavia Prag 23,5
Vålerenga 21,0
Hammarby 16,5

Fem lag kommer att vara seedade i playoff. Som det ser ut just nu krävs det alltså 28,0 poäng för seedning. Men det är ju inte självklart att det blir just de här lagen som tar sina respektive lands platser. Utan det kan bli rätt rejäla omkastningar. Exempelvis kan alltså Atletico Madrid (som minst kommer att ha 14,0 rankingpoäng) och Eintracht Frankfurt (minst 21,5) tillkomma. Å andra sidan kan även flera av lagen ovan tappa sin Champions Leagueplats.

Slutsatsen efter den här genomgången är alltså att Bajens chans att bli seedat i ett eventuellt playoff är väldigt liten. Men med en stark insats i vårens Europa Cup kan man skaffa sig ett fantastiskt utgångsläge för Europaspelet 2027/2028 – förutsatt att man kvalificerar sig dit genom att sluta topp tre i årets damallsvenska.

På fyra dagar under den här veckan har tre Häckenspelare presenterats som nyförvärv av WSL-klubbar. Innan årsskiftet blev det klart att Hanna Wijk och Matilda Nildén hamnar i London och Tottenham Hotspur FC. Och idag presenterades Alice Bergström av Liverpool WFC.

Att Wijk och Bergström lämnar känns rimligt. I Nildéns fall är jag lite tveksammare. Hon har mest varit ersättare i Häcken, och hade nog mått bra av ytterligare ett år i damallsvenskan. Men jag har inte sett så mycket av Londonklubben i vinter, och det är kanske möjligt att hon direkt kan få en roll i Spurs.

Häckens tappar en trio som spelade totalt 5152 minuter (1946+1160+2046) i fjolårets damallsvenska. Om man spelar alla minuter under en damallsvensk säsong kommer man upp i totalt 2340. Det innebär att mästarlaget nu har tappat 2,2 helt ordinarie spelare kring nyåret.

Som jag skrev i mellandagarna har Häcken redan tagit höjd för att tappa tre kantspelare. Jag tänker på att man har värvat trion Josefin Baudou, Thelma Palmadottir och Tilde Karlsson. Alla tre känns väldigt offensiva. Den förstnämnda har spelat en del som back, medan de två andra känns som utpräglade ytterforwards. Det är ju här värt att poängtera att Häcken i sin trupp sedan tidigare har tänkbara ytterbackarna Nesrin Akgün och Alva Selerud.

Men känslan är ändå att man nu får ännu mer offensivt balanserade kanter. Frågan är bara vilka som skall spela. Och just att hitta rätt på kanterna blir tränare Elena Sadikus första huvudbry som Häckentränare. För det är ju bara en och en halv månad till kvartsfinalen i Europa Cup mot Breidablik.

Under nyårsaftonen har Enskede IK gått ut med att de spelar i elitettan 2026. Klubben skriver på sin hemsida att den har blivit erbjuden en plats – och att man tackat ja. Grattis till Enskede, som med sina 63 poäng i mellersta ettan var klart bästa tvåa i de tre division 1-serierna.

Det är Team TG som väljer att dra sig ur. Och det är väl inte speciellt oväntat. För är det någon som har hört ett enda ord från Umeklubben sedan slutsignalen i sista omgången?

TG räddade ju sig kvar i elitettan genom att spela 2–2 mot Gusk i sista omgången. Därmed passerade man Bollstanäs. Surt förstås för just Bollstanäs att åka ut med liten marginal till en klubb som sedan drar sig ur. Team TG var ju för övrigt med om motsvarande sak för tre år sedan, då man åkte ur på färre gjorda mål än Bergdalens IK – som sedan valde att lägga ner sitt damlag.

Det här innebär ju i sin tur att det blir en förändring i de division 1-serier som jag skrev om här för ett par dagar sedan. Om Team TG vill spela i ettan borde de få plats i division 1 norra, vilket gör att en av Stockholmsklubbarna Djursholm, Lidingö, Sollentuna eller Täby borde få flyttas över till den mellersta serien.

Jag hittar ingen officiell information på förbundets hemsida. Och det ligger inte heller någon nyhet om TG i lokaltidningen VK. Så vi får nog vänta till som tidigast fredag innan vi får veta exakt vilka följder det här får längre ner i divisionerna.

Apropå längre ner i divisionerna har jag utan framgång letat efter ett serieförslag för Götalands division 2-serier. Någon som har en länk får gärna dela.

Vi har nu tagit oss igenom mer än hälften av 2025 års sista dag. Snart är det 2026, den här bloggens 15:e år. Öppningsinlägget skrevs i Leverkusen inför Sveriges premiär i världsmästerskapet 2011. Så firandet av 15-årsdagen kommer i slutet av juni.

14,5 år är en ganska lång levnadstid för en blogg. Bloggande var ju som hetast från 2005 och fem–sex år framåt. Nu är det ju snarare vlogg som är hetaste formatet, och däremellan hade poddande en het period där radioformatet toppade innelistan för den här typen av löpande rapportering och diskussion.

Under nyårsaftonen har Linköpings FC gått ut med informationen att Jonna Andersson har skrivit på ett femårskontakt. Och det är ju en nyhet man gillar på alla sätt. I en tid där egoismen bara blir större och större är det skönt att läsa om ett affischnamn som både tar ansvar och visar klubbhjärta.

När en klubb åker ur en serie är man ju numera van att få se toppspelarna försvinna med blixtens hastighet. Men i Östergötland visar trotjärnarna lojalitet. I Norrköpings herrlag har ju Christoffer ”Totte” Nyman varit tydlig med att han tänker vara med och spela tillbaka Peking till herrallsvenskan. Och i Linköping visar nu Jonna Andersson samma beslutsamhet.

Anderssons femårskontrakt sticker ut på många sätt. Inom damfotbollen är ju kontrakten i allmänhet klart mycket kortare än inom herrfotbollen. Spontant kan jag bara dra mig till minnes ett tidigare femårskontrakt inom svensk damfotboll, och det var Elin Rubensson som skrev på för fem år med Kopparbergs Göteborg FC i augusti 2018.

Det är ju tyvärr väldigt mycket vanligare att svenska toppspelare går som Bosman-fall, vilket gör att deras klubbar blir lottlösa, än att de skriver långtidskontrakt.

I går kunde vi läsa om att Hanna Wijk lämnade Häcken som Bosman. Enligt klubbens hemsida skrev hon på ett långtidskontrakt för Tottenham. Förhoppningsvis för hennes skull är det en både ekonomisk och sportslig fullträff.

Men personligen tycker jag alltså inte om den här typen av övergångar. Att äldre spelare tar chansen att gå som Bosman som ett äventyr i slutet av karriären har jag inga synpunkter på. Men när yngre spelare på uppgång går utomlands ser jag helst att det blir (stora) övergångssummor till våra svenska klubbar.

Och jag tänker att det egentligen är bäst både för klubben och spelaren. För individen är en övergångssumma lite av en garanti för att den nya klubben verkligen tror på och vill satsa på spelaren. Om vi tar Wijks fall så har ju en storklubb som Tottenham råd att plocka in några Bosmanspelare på spekulation. Går man som Bosman känns risken större att man hamna på bänk eller läktare. Jag hoppas inte att tröjnummer 22 är en indikation om Wijks status i Hotspurs.

Som jag redan snuddat vid är det tyvärr lite för vanligt med korta kontrakt inom svensk damfotboll. Och risken är att det kommer att dröja flera år innan vi får någon större förändring på den fronten.

De korta kontrakten beror ju nämligen inte bara på att de klassiska damfotbollsklubbarna har svag ekonomi, utan också på löneutvecklingen inom damfotbollen. Eftersom lönenivån har höjts med hög hastighet de senaste åren har det varit väldigt ofördelaktigt för spelare att skriva längre kontrakt.

Och när spelare och agenter kräver korta kontrakt blir det jobbigt för klubbarna. På herrsidan har jag på nära håll kunnat se Elfsborg bygga en stark ekonomi genom spelarförsäljningar. Något liknande finns inte inom svensk damfotboll. Det är ju inte ens nära.

Alla kan ju räkna ut att de klubbar som jobbar med ettårskontrakt får svårt att bygga ekonomi på försäljningar. Men även tvåårskontrakten är för korta. Klubbarna måste upp på kontrakt på tre–fyra år för att ha en chans att leva på försäljningar.

Här är ju Felicia Schröder ett härligt exempel. I somras skrev Häckens anfallsstjärna på ett fyrårskontrakt. Obkräftade uppgifter säger att hon tjänar 135000 kronor i månaden, alltså cirka 1,6 miljoner om året. Den typen av lön har förstås inte speciellt många damallsvenska klubbar råd att betala. Men kontraktet innebär både en trygghet för Häcken, som med stor sannolikhet kommer att få väldigt bra betalt för sin diamant, och för Schröder, som kan vara säker på att de som köper loss henne verkligen vill ha henne.

Nu står vi alltså på tröskeln till 2026. Jag tror alltså tyvärr inte att det blir de långa kontraktens år i svensk damfotboll. Men vi kan väl i alla fall hoppas att det blir ett år med fler fyra- och femårskontrakt än vad vi har sett de senaste åren. Gott nytt år.

Det är lördag och de hektigaste juldagarna är avklarade. För mig personligen har jag befunnit mig i en lättare feberdimma de senaste dagarna. Hoppas att ni har haft en bra jul så här långt, och god fortsättning.

Det sistnämnda skickar jag även till alla sportchefer i våra damelitklubbar. Det känns inte som att det var speciellt många år sedan man kände att silly season i princip var över vid årsskiftet.

Men den galna säsongen blir bara längre och längre. Och sportchefernas jobb blir därmed allt jobbigare. Faktum är ju att det känns som att är det väldigt mycket jobb som fortfarande är kvar att göra i flera klubbar. Väldigt mycket.

En orsak till att vår svensk silly season blir allt senare är ju ”hackordningen” där klubbar och spelare sitter och väntar ut varandra. Jag tänker alltså på att de sitter och väntar på vad som blir över på en högre hylla innan de tar beslut.

Här är ju de internationella fönstren en faktor. Många av de bästa damallsvenska spelarna vill utomlands. I de stora ligorna är det från nu och fram till början av februari som fönstret är öppet, och alla värvningar görs – eller åtminstone offentliggörs.

De klubbar som ligger högst i den där hackordningen är Häcken och Hammarby. Båda har flera spelare som drar till sig internationellt intresse. Men ännu så länge är Bajenmittfältaren Asato Miyagawas försäljning till engelska andraligaklubben Birmingham City FC den enda större utländska värvningen från damallsvenskan i höst. Möjligen ska man även här räkna in Lauren Brzykcys övergång från Piteå till Bristol City i samma serie.

Det lär blir många fler kommande veckor. Kollar vi hur mästarinnorna Häcken har värvat så har man plockat in tre kantspelare. Det innebär att man tagit höjd för förväntade tapp av Alice Bergström, Hanna Wijk och ytterligare en offensiv kantspelare, kanske Monica Jusu Bah?

Häcken står ju inför ett väldigt spännande år. Ett år där nya tränaren Elena Sadiku och hennes spelare skall försöka försvara sitt SM-guld och där man dessutom kommer att ha en väldigt fördelaktig väg till ligaspel i Champions League. Men allra först skall man ju försöka ta en historisk internationell titel genom att vinna den första Uefa Women’s Europa Cup.

Där är Häcken det högst rankade laget. Och med tanke på hur knackigt Eintracht Frankfurt spelat i höst får nog Hisingslaget nu även räknas som huvudfavorit. Kvartsfinalerna i Europa Cup spelas redan i mitten av februari. Så Häcken får gärna vara klart med truppbygget så snart som möjligt.

Samma sak gäller för Hammarby, som ju numera också är en av de stora favoriterna i Europa Cup. Man har dock fått en otäck kvartsfinallottning i form av portugisiska Sporting, som ju är mitt inne i säsong.

Precis som Häcken byter även Bajen tränare. Hammarbys övergång känns mjukare eftersom William Strömberg ju tidigare varit assisterande, och därmed har lättare att bygga vidare på tidigare upplägg. Jag kan inte säga att jag kan Strömberg speciellt bra. Han har sett engagerad ut som assisterande i Bajen och Linköping. Men totalt sett tycker jag ju ändå att Sadiku känns väldigt mycket mer spännande i det här skedet.

Bakom de båda etablerade topplagen har uppstickaren Malmö FF värvat smart. Inför debutsäsongen i damallsvenskan byggde man kring spelare som hade blivit över i topplagen och kryddade med några guldkorn från Piteå och några bra utländska värvningar. På förhand tyckte jag att laget var väldigt svårbedömt. Det visade sig vara både starkt och väldigt stabilt.

Till det har MFF nu gjort fyra damallsvenska toppvärvningar i Emma Petrovic, Wilma Carlsson, Vesna Milivojevic och Larkin Russell. Därmed har Malmö nu ett lag som på allvar bör kunna slåss om titlarna under 2026.

Som fyra och femma i sluttabellen hade vi Djurgården och IFK Norrköping. Järnkaminerna från Stockholm har bytt tränare till Willie Kirk och gjort två bra värvningar. På pappret känns dagens lag starkare än det Marcelo Fernandez ledde i årets seriespel.

Däremot är Norrköping ganska brandskattat. Vi vet ju att Stellan Carlsson är bra på att göra resultat med begränsade resurser. Och det är en högst önskvärd egenskap i nuvarande läge. För det är ett stort och djupt hål i Pekings kassakista. Det lär således inte finnas ekonomi till några större värvningar. Något som hade varit önskvärt eftersom man tappat de offensiva nyckelspelarna Vesna Milivojevic och Svea Rehnberg till konkurrenter.

I bakfickan finns ju Fanny Andersson, men även om hon skulle kunna vara tillbaka under vårsäsongen kan man inte kräva att hon skall bära laget direkt efter ett års skadefrånvaro.

Övriga två lag på den övre halvan var grannklubbarna Kristianstads DFF och Vittsjö GIK. KDFF var ju med i guldstriden fram till EM-uppehållet. Det blev 23 poäng på de tolv första omgångarna – fyra färre än serieledande Häcken. Sedan tappade man Beata Olsson, Sofia Reidy och Katla Tryggvadottir i sommarfönstret. Och på de 14 sista omgångarna blev det bara 18 poäng, och man slutade långt ifrån guldstriden.

Nu har Kristianstad dessutom tappat viktiga Petrovic till MFF och spelskickliga Amy Sayer. Dessutom blir det tränarbyte. På ett sätt känns som att den negativa utvecklingen kan fortsätta för KDFF. Samtidigt vet vi att truppen är väldigt ung och lovande, och att många av talangerna nu har fått ett halvår att växa in i damallsvenskan. Kryddat med hårt arbetande Hanna Ekengren kanske Kristianstad ändå kan ha ett spännande lag på gång?

Vittsjö har tappat etablerade spelare, bland annat Ekengren, och ersatt med talanger. Det är ett arbetssätt som kräver fingertoppskänsla. Men Mladen Blagojevic har ju ett rykte om sig att vara bra på att utveckla spelare. Så det kanske kan gå. Men räkna med att Vittsjö kommer att vara nederlagstippat även 2026.

På platserna åtta, nio och tio hade vi AIK, Piteå och Växjö. Det känns som att AIK har lyckats bra i silly season, och bör kunna ha ett på pappret starkare lag nästa år. Växjö har två tunga tappa i Miho Kamogawa och Larkin Russell. Men man har ganska många spännande och unga nyförvärv som gör att laget ändå känns bredare, och kanske även starkare. Framför allt gillar jag Saga Swedman, som kan bli den nia som Växjö sökt efter.

Swedman är stockholmare, men kommer senast från Piteå. Norrbottningarna har haft ett tungt silly season, där man utöver Swedman så här långt har tappat ytterligare tre viktiga spelare i Emily Gray, Wilma Carlsson och Lauren Brzykcy. Ersättarna är spännande namn, där Andrea Simonovic och Stina Andersson varit framträdande i elitettan. Piteå har ett gäng viktiga förlängningar kvar att göra. Men kanske att man till slut kan få ihop ett lag på ungefär samma nivå som i år.

Just ovanför kvalstrecket slutade FC Rosengård. De har beslutat sig för bolagisering. Men i övrigt har det inte hänt något i truppen. Ingen rapport om någon spelare in, och bara de två lånen ut. Det kan ju vara så att man väntar på att förbundet skall godkänna bolagiseringen innan man vågar gå ut med något. Men visst borde man väl göra en handfull värvningar?

BP kvalade sig kvar, och ser väl ut att få ihop ett lag som på många sätt liknar det man har haft i år. Årets trupp var tunn. Man inledde bra och tog fler än hälften av sina 23 poäng under de åtta första omgångarna. Sedan fick man tunga skador, framför allt den på Tuva Ölvestad, och tappade rejält med kvalitet.

Nu har man tappat två av lagets bättre målskyttar i Emma Engström och Ellen Toivio. Ännu har vi inte sett några offensiva värvningar. Men det kommer säkert. BP är ju bra på att fynda i Stockholmsområdet.

De båda nykomlingarna Eskilstuna och Uppsala är de lag som varit klart aktivast på spelarmarknaden under hösten. Gemensamt har de att de tagit toppspelare från elitettan, plus att man värvat från nedflyttade Alingsås. Jag tycker att båda lagen har värvat rätt smart. Det är långt ifrån säkert att det räcker. Men båda klubbarna har i alla fall gjort ett försök.

Eskilstuna lag är klart mer erfaret, vilket gör att jag kanske tror lite mer på dem. Men Uppsala har också en spännande (och stor) trupp. Man satsar vidare på de unga spelare som givit klubben framgång på juniornivå de senaste åren. Man har bland annat kryddat med målfarliga Nicole Robertson.

För de båda lag som åkte ut återstår mycket arbete innan spelartrupperna är klara. Som jag skrev i början av inlägget finns det en ”hackordning” där spelare och klubbar sitter och väntar ut varandra. Ju längre ner i ordningen du befinner dig, desto längre dröjer det innan truppen är klar.

Och värst verkar det vara för klubbar som degraderats en division. Det gäller inte bara från allsvenskan, utan i högsta grad även klubbar som åkt ur elitettan och ettan.

Linköping har gjort ett par spännande värvningar från Malmö FF:s överskottslager. Men i övrigt ser vi ännu så länge väldigt få etablerade värvningar i nästa högsta divisionen. Jag skulle säga att båda nykomlingarna från allsvenskan och alla de lagen som är kvar i elitettan, förutom Kif Örebro och Elfsborg, ligger på minus.

Värst är det i Alingsås, där det är svårt att få grepp om hur stort spelartappet till slut kommer att bli. Officiellt har man hittills tappat sex ordinarie spelare. Men på snacket låter det som att man riskerar att tappa minst lika många till.

Utåt finns det i princip ingen information att få kring Alingsås lagbygge. Lokaltidningen Alingsås Tidning kan vara sämst i Sverige på att bevaka sitt lokala elitlag. De har skrivit om att Tilde Carlsson lämnar för Häcken, och att Moa Jarl eventuellt tvingas sluta. Men jag har inte sett att tränare och tillika sportchef Peo Häggström fått en enda fråga om truppbygget.

Förhoppningsvis lyckas Alingsås till slut få ihop en slagkraftig trupp. För det är ju tråkigt med klubbar som rasar ihop likt IFK Kalmar.

Elitettans bästa värvning så här långt har nykomlingen Husqvarna FF gjort. BP:s assisterande lagkapten Ellen Toivio har sambo i HC Dalens hockeylag. Jag gissar att det var ett tungt skäl till att hon flyttar hem till Småland och bidrar med välkommen rutin till HFF:s annars orutinerade lag.

Husqvarna börjar få en trupp för att klara kontraktet. Det är ju för övrigt värt att notera att alla årets tre nykomlingar; Elfsborg, Häcken U och Team TG, höll sig kvar i elitettan. Jag tror att trion Sandviken, Husqvarna och IFK Göteborg har chans att kopiera den bedriften.

Framför allt tror jag väldigt mycket på IFK Göteborg. De vann alltså division 1 södra med målskillnaden 121–10. När Malmö FF rusade igenom ettan hade de 129–17. I och för sig stärkte MFF sedan upp sitt lag med etablerade spelare som Nathalie Hoff Persson, Sanna Kullberg, Matilda Kristell och Kathrine Larsen inför seriestart.

Men känslan är ändå att IFK Göteborg redan under 2025 har haft en väldigt stark startelva. Man kommer upp med massor av självförtroende, och med rätt start i elitettan kan det bära väldigt långt.

Annars känns väl Kif Örebro och Linköping i nuläget som favoriter, med Umeå och Elfsborg som bubblare.

I övrigt undrar man ju hur det går för klassiska Mallbacken. Därifrån är det väldigt tyst på spelarfronten. Däremot har ju klubben meddelat att man har överklagat tvångsnedflyttningen till division två. Och det var väl rimligt att göra ett försök. Men känslan är väl tyvärr att en av svenska damfotbolls alla mest legendariska klubbar nästa år spelar i tvåan med ett juniorlag.

Som sagt. Väldigt mycket återstår av vinterns silly season. Men det ligger ju i klubbarnas intresse att ha så mycket som möjligt klart till träningsstart om drygt en vecka. Så det kommer nog att kunna hända mycket de kommande tio–tolv dagarna.

Dagens stora svenska transfernyhet har ju annars varit att Hanna Lundkvist blir fjärde svensk i Manchester United. För henne väntar för övrigt åttondelsfinal i Champions League i mitten av februari mot hennes tidigare klubb, Atletico Madrid.

Innan jag sätter punkt tänkte jag återigen passa på att tacka alla er som hjälper till med att uppmärksamma mig på sillynyheter. Det är otroligt värdefullt. Jag vill också passa på att hylla Instagramsidan Kolla Svenskan som i sina Instastories verkligen briljerar med nyheter om spelarövergångar.

Tidigare i dag meddelades att diamantbollen för 2025 tilldelas Nathalie Björn. Det tycker jag var helt rätt val. Björn har varit genomgående bra hela året. Och hon krönte det med att vara mer eller mindre felfri under hela EM-slutspelet.

I dag har även guldbollen delats ut. Det kändes väl inte lika självklart. För visst är det konstigt att Victor Gyökeres prisas som årets forward, medan Alexander Isak får guldbollen? Jag antar att det var för sina forwardsinsatser som Isak hyllas. Men där var han ju bara tvåa. Fast där där är ju herrfotboll och det kan man diskutera i en massa andra forum.

Apropå priser delades Fifas pris The Best ut häromdagen. Det gick till Aitana Bonmati för tredje året i rad. Och även om jag tycker att hon har haft lite av en mellansäsong är hon ju så bra att det inte är orimligt att ge henne även de tyngsta priserna.

Det togs även ut ett världslag. Och det reagerade jag återigen över. För det innehöll bara spelare från Spanien och England, vilket ju är patetiskt. Det är ju knappast så att Spanien och England är i fullständig särklass. England tog ju sig exempelvis inte ens till semifinal i Nations League.

Ta Claudia Pina. Hon platsar oftast inte i Barcelonas startelva. Men hon är med i världslaget. Personligen tycker jag att spelare som Melchie Dumornay borde vara självskriven i världslaget. Och det är logiskt att Ewa Pajor och Caroline Graham Hansen skrivs in i Barcaelvan före Pina. Men Haiti, Polen och Norge är nog för små fotbollsländer.

Som synes av tweeten ovan ser alltså Fifas världslag för 2025 ut så här: Hannah Hampton – Lucy Bronze, Leah Williamson, Irene Paredes, Ona Battle – Aitana Bonmati, Patri Guijarro, Claudia Pina – Mariona Caldentey, Alessia Russo och Alexia Putellas.

Så till Champions League. Där avslutades ligafasen igår. Och nu är alla nederländska och norska lag utslagna. Det innebär att vi också vet hur många poäng Häcken och Hammarby behöver ta för att Sverige skall behålla tre kvalplatser till Champions League även i upplagan 2027/2028.

När det gick som sämst för våra svenska lag tidigare i höst, samtidigt som Norge och Nederländerna firade stora triumfer, gav jag upp hoppet om att vi skulle kunna passera dem båda. Men nu känns det plötsligt ändå inom räckhåll.

Sverige behöver ta mer än tre nationspoäng under vårens Europaspel för att kunna ligga kvar på sjunde plats på ligarankingen efter den här säsongen. Det innebär i praktiken att Häcken och Hammarby totalt behöver dra in 9,5 poäng.

Och från nu ger varje vunnen match två poäng, ett kryss ger en poäng, och avancemang till nästa omgång en halv poäng. Det är inte självklart att Häcken och Bajen kommer att dra in 9,5 poäng tillsammans. Men det är inte heller omöjligt. Om båda lagen vinner båda sina kvartsfinaler innebär det exempelvis nio poäng – och då är vi nära.

I dag har det varit lottning av slutspelet i Champions League. Barcelona och Lyon är Europas två bästa lag, och de har också placerats på varsin halva av slutspelsträdet. Det känns också som att båda lagen bör ta sig till semifinal. Eller. Barcelona fick en väldigt bra lottning, och bör gå till final.

På undre halvan ser det ut som att Lyon däremot måste ta sig förbi ett Londonlag i semifinalen. Och det kan bli en tuff nöt – även om jag alltså tycker att den franska storklubben fortsatt är ganska klar tvåa i Europa.

Atletico Madrid–Manchester United
Bayern München

Paris FC–Real Madrid
Barcelona

OH Leuven–Arsenal
Chelsea

Wolfsburg–Juventus
Lyon

Slutligen kom beskedet om fördelningen av OS-platser tidigare i veckan. Europa kommer bara att ha fyra, vilket jag tycker är minst en halv för lite. Minst. Det är ändå fem europeiska lag på världsrankingens topp tio. Och det är tio lag från Europa på topp 16.

Men när OS-fotbollen till spelen 2028 nu får just 16 deltagande lag fördelas platserna så här:

Asien: 2,5 platser
Afrika: 2 platser
Nord- och Centralamerika: 3 platser
Sydamerika: 2,5 platser
Oceanien: 1 plats
Europa: 4 platser
Samt värdnationen USA

Framför allt känns det ju rätt snett att Nord- och Centralamerika kommer att ha lika många platser som Europa. Kollar man den där världsrankingen ligger lag tre från Concacaf (som den nordamerikanska federationen kallas) på plats 29 och lag fyra på plats 39. Europa har 19 lag som är högre rankade än lag tre från Concacaf. Ändå har vi lika få platser. Det är absurt.

Det har gått drygt en vecka sedan senaste inlägget. Mitt fokus är lite splittrat så här under julruschen. Den tid jag jag får till bloggen lägger jag i första hand på att hålla silly seasonsidorna så uppdaterade som möjligt. Men det har ju hunnit hända en hel del annat de här dagarna.

Här är en liten genomgång:

Sverige har fallit från tredje till femte plats på världsrankingen. Vi har tappat 32 poäng, vilket är mycket. På topp 100 är det bara Kamerun som har ett större poängtapp. Huvudorsaken till det poängmässiga raset är förstås storförlusten borta mot Spanien.

Men trots raset ligger vi alltså fortfarande på femte plats. Sverige är fjärde bästa europeiska nation, vi är exempelvis före det Frankrike som vi förlorade bronsmatchen i Nations League mot. Dock är marginalen ner till sexan Brasilien och sjuan Frankrike mindre än en poäng. Det var alltså väldigt nära att vi föll ner till sjunde plats.
Inlägget är korrigerat. Här hade jag tidigare bland annat felaktiga uppgifter om antalet förlorade poäng.

Tony Gustafsson har blivit avstängd. Som väntat stängs förbundskaptenen av i VM-kvalet för det röda kort han drog på sig efter senaste matchen mot Frankrike. Jag såg att förbundet tänkte överklaga domslutet. Men nog är det rimligt att han blir avstängd en match för sitt röda kort? Det är ju standard vid röda kort.

Apropå landslag så har Magnus Wikman blivit ny förbundskapten för U23-landslaget. Det var väl lite oväntat. Men det känns som en väldigt bra utnämning.

Vi har även fått lottningarna för andra omgångarna i EM-kvalet för både F19/07-landslaget och F17/09-landslaget. 09:orna ställs i tur och ordning mot Danmark, Tyskland och Irland. Det är förstås en tuff lottning då Tyskland ju alltid är väldigt bra.

07:orna möter Nederländerna, Ukraina och Italien. Det är en ännu tuffare lottning. Nederländernas 08:or är bäst i Europa och spelade VM-final i höstas. Och Italien blir allt bättre på ungdomssidan. Deras 07:or föll i en avgörande match mot England i kvalet för två år sedan. Samma England som gick till final.

Alla elitklubbar inom damfotbollen utom Mallbackens IF Sunne fick elitlicens för nästa år. Nu har Mallbacken möjlighet att överklaga fram till och med den 19 december. Och jag har sett rubriker om att man tänker att lämna in en överklagan. Eftersom den klassiska klubben från de värmländska skogarna mellan Sunne och Torsby åkte ur elitettan är det nu frågan om man kommer att spela i ettan eller tvåan kommande år. Om licensnämndens beslut står fast, och Mallbacken hamnar i tvåan, så är Skepplanda BTK första reserv att ersätta i division ett. Vi får se om de kommer att få frågan.

Under veckan spelades näst sista gruppomgången i Champions League. Nu är det bara 13 lag kvar. Vi vet nu vilka tio av de tolv lag som får spela slutspel efter årsskiftet, nämligen: Barcelona, Lyon, Chelsea, Juventus, Real Madrid, Bayern München, Wolfsburg, Arsenal, Manchester United och Paris FC.

De två sista platserna tas av Atletico Madrid, OH Leuven eller Vålerenga. Och Vålerenga måste vinna borta mot Bayern München för att kunna gå vidare. Det är alltså mycket som talar för att alla de tre lagen som slog ut våra svenska representanter också kommer att vara med på topp tolv. Jag har tidigare utnämnt OH Leuven som det stora skrällaget. Det gäller fortsatt.

I veckan spelade man 0–0 mot PSG, vilket innebär att den franska storklubben är utslagen med en match kvar av ligafasen. OH Leuven har visat att man har ett väldigt bra försvarsspel. PSG däremot är ju det stora fiaskolaget i årets turnering.

Kollar man Parislagets laguppställning tycker man att laget bör kunna sluta topp tolv. Men man hade tufft motstånd i de fyra första omgångarna.

Alla tre engelska lag har säkrat avancemang. Men hemma i WSL är det just nu stor fördel för Manchester City. Det svenskledda laget har fått en stor lucka i toppen sedan Chelsea förra helgen mycket oväntat föll hemma mot Everton med 1–0.

Arsenal har en match mer spelad än City, men är fem poäng bakom. Chelsea, Manchester United och Tottenham har spelat lika många matcher som Andrée Jeglertz gäng, men är sex, sju respektive åtta poäng bakom.

Det är tolv omgångar kvar och det går självklart att tappa en så stor ledning. Men som sagt, i nuläget är det stor fördel för City i guldjakten.

Slutligen noteras att Brasilien vann det historiskt första VM-guldet i futsal. Portugal tog silver och Spanien tog brons. Sverige missade ju VM med liten marginal.

Under kvalet hette det att Sverige skulle lägga ner sina futsallandslag. Men nu har lottningen kommit för kommande EM-kval. Och Sverige är anmält, och går direkt till den andra kvalomgången, elite round. Där ställs vårt lag mot Ungern, Slovakien och en gruppvinnare från första kvalomgången.

Då har jag också kollat igenom den andra bronsmatchen i Nations League mellan Sverige och Frankrike. Kortfattat kan man säga att jag skriver under på den analys jag hörde på Radiosporten om ett effektivt Sverige, ett spelmässigt bättre Frankrike – och en Evelyn Ijeh som gjorde ett bra inhopp.

Men mina sammanfattningar av landskamper brukar ju sällan vara kortfattade. Så här följer en genomgång av mina anteckningar från matchen. Först

Först noteras att publiksiffran ”bara” var 9141 åskådare. Det tycker jag är svagt. Det känns som att Stockholm får snäppa upp lite om huvudstaden även fortsättningsvis skall ”sno” många av landslagets hemmamatcher från Göteborg.

Så till själva matchen. Den startade illa för svensk del. Frankrike hade inte bara störst bollinnehav, de skapade också fyra riktigt vassa målchanser redan första kvarten. Illavarslande var att Jennifer Falk inte gav något sedvanligt, tryggt intryck. Tvärtom var den svenska målvakten snett ute ett par gånger redan där i början.

Falks kollega i det franska målet, Pauline Peyraud-Magnin, ville inte vara sämre. Hon var väldigt långt ifrån sin mållinje när hon bjöd Johanna Rytting Kaneryd på ett lobbläge. Kaneryds lobb blev dock lite för lång, och landade ovanpå målet.

Det var Sveriges första målchans, och länge också den enda. Spelet jämnades dock ut allt eftersom i halvleken. Under den andra kvarten var det fortsatt Frankrike som hade bollen, men nu hade Sverige defensiv kontroll, och släppte inte till några farligheter. Däremot hade vi svårt att hitta något eget spel. Det blev många felpass, och därmed väldigt korta anfall.

Under den första halvlekens sista femton minuter fick vi äntligen med Felicia Schröder och Kosovare Asllani i matchen. Den första halvtimmen hade man sett dem skymta förbi i bild några gånger. Men de var knappast med i spelet.

Nu fick Sverige dock till lite anfallsspel, och hade också en bra chans när Julia Zigiotti Olme fick öppet skottläge vid bakre stolpen efter en fint slagen hörna från Smilla Holmberg.

I paus var det 0–0, och jag hade totalt 4–2 i målchanser till Frankrike. Den andra halvleken inleddes med tolv jämna och chansfattiga minuter. Sedan kom matchens första mål.

Det började med att Kadidatou Diani var starkare och vann en duell mot Elma Junttila Nelhage på mittplan. Fransyskan följde upp med att vinna en till i straffområdet mot Anna Sandberg. Och framför målet hade Nathalie Björn blicken lite för mycket på bollen, och märkte för sent att bakom ryggen hade Clara Mateo smugit fram. Den senare kunde enkelt stöta in matchens första mål i tom kasse.

Det känns tyvärr återigen som både ett rätt onödigt och lite för enkelt baklängesmål. I närkampen mellan Diani och Sandberg såg svenskan först ut att ha stoppat fransyskan. Men sedan blev Sandberg lite för het och klev på istället för att bara täcka ut fransyskan. Följden blev att Diani kunde skapa sig tillräcklig yta för att kunna slå in bollen framför mål.

Målet gjorde att ställningen totalt var 3–1 till Frankrike. I det läget gjorde Tony Gustavsson sina två första byten. In kom Filippa Angeldahl och Monica Jusu Bah istället för Anna Sandberg och Fridolina Rolfö. Mina spontana tanke var att han även skulle formera om laget och köra med tre mittbackar,

Om jag inte minns helt fel hade Sverige en del framgång med tre mittbackar mot Frankrike under Peter Gerhardsson. I varje fall vill jag minnas att vi körde 3–4–3 i 3–0-segern på Gamla Ullevi för tre år sedan. Men det blev ingen tidig övergång till trebackslinje, utan Hanna Lundkvist fick lämna mittfältet och istället spela vänsterback.

Efter byten började Sverige spela mer i djupled. Och vi hade några tajta offsideavvinkningar. Och så kom inbytta Jusu Bah till en riktigt bra målchans, fint framspelad av Felicia Schröder. Tyvärr för svensk del gjorde Elisa De Almeida ett bra försvarsarbete och kastade sig fram och täckte Häckenspelarens skott.

I 71:a minuten gjorde Gustavsson ett nytt dubbelbyte. Ut gick Schröder och Asllani. In kom Rosa Kafaji och Evelyn Ijeh. Det var ett byte som skulle göra skillnad.

Sverige skapade två målchanser under de minuter som var kvar av ordinarie tid. Båda blev mål. Det första kom på en inläggsfrispark som Filippa Angeldahl tilldömdes. Hon slog den själv, och fick en riktigt fin båge på inlägget. Evelyn Ijeh gjorde en fin liten avledande löpning, och fick sedan en fri yta att springa in i. Bollen kom perfekt, och Ijehs nick var lika högklassig. Bollen gick ner i marken, vilket gör det väldigt svårt för målvakten att rädda.

Med sex minuter kvar av ordinarie matchtid var tisdagens match kvitterad. Men Sverige behövde fortsatt ytterligare ett mål för att ta bronsmatchen till förlängning. I 88:e minuten fick vi till slut tre mittbackar. Då byttes Linda Sembrant in istället för Hanna Lundkvist.

Det tog inte lång tid innan det blev mål. Matchklockan har precis passerat 91 när Jennifer Falk skickade in en inläggsfrispark i offensivt straffområde. Sverige förlorade första nickduellen, men vann andrabollen vid straffområdeslinjen. Via Julia Zigiotti Olme hamnade bollen hos Johanna Rytting Kaneryd just till höger om straffområdet. Hon såg Kafaji vinka vid borte stolpen.

Inlägget var fint slaget, och Kafaji kunde lätt nicka bollen i tomt mål. Hur Pauline Peyraud-Magnin tänkte är högst oklart. Men den franska målvakten hamnade på alla sätt i ett ingenmansland, och var inte nära att förhindra målet.

När domaren blåste av matchen hade jag räknat till 5–9 i målchanser, men det var 2–1 i mål i matchen – och 3–3 totalt. Sverige hade alltså varit effektivt. Frankrike var däremot inte lika vasst.

Det blev förlängning. Där skaffade sig Evelyn Ijeh ett bra läge direkt. Avslutet smet dock utanför. Frankrike kom till två målchanser i första förlängningskvarten. Den första var egentligen ingen målchans. Men det blev farligt eftersom att Jennifer Falk återigen kom ut snett på en boll. Hon var väldigt nära att ställa till det för sig själv och laget, men träffades i princip av bollen.

Den sista kvarten inleddes på sämsta möjliga sätt. Det blev i princip mål direkt – för Frankrike. Det kom till på högerkanten, och började med att Smilla Holmberg stötte högt i rygg på Sandie Baltimore.

Under deras duell blev Rytting Kaneryd bolltittare och tappade bevakningen av den franska vänsterbacken Perle Morroni. När Baltimore löste situationen med en fin chipp spelade hon samtidigt bort fyra svenska spelare. Och Morroni fick precis exakt så mycket tid hon behövde för att kunna sikta in en boll i djupled, bakom den svenska backlinjen, till Kelly Gago.

Passningen kom verkligen i exakt rätt läge för Gago, och i 100 procent fel läge för den svenska backlinjen. För att täcka upp för Holmberg har Sembrant sökt sig ut mot höger. Hon hade dessutom fallit några meter och tagit djup. Precis när hon valde att kliva upp mot Morroni gick passningen, och Sembrant var körd. Samtidigt befann sig Nathalie Björn två–tre meter bakom Gago. Meter hon aldrig lyckades ta ikapp.

I målet valde Falk att stå kvar. Och Gagos vänsterskott gick nästan igenom vår målvakt. Det var ett friläge, och absolut inte någon tavla. Men det var nog ändå ett ingripande som Falk lär fundera lite över.

Det var alltså mycket som fick fel för svensk del i anfallet. Men var också en väldigt bra och vältajmad aktion från fransk sida. Inte minst var Baltimores chipp väldigt snygg.

Någon minut efter målet valde Gustavsson att gå ner på trebackslinje igen. Han bytte ut Junttila Nelhage och satte in Stina Blackstenius. Den här gången gav inte bytet någon effekt.

Faktum var att den sista kvarten var blek från svensk sida. Det blev aldrig någon anstormning. Frankrike hade närmast total kontroll. Man såg ut till att spela ut tiden, och lät sällan Sverige få tag på bollen. Det bästa läget att få till en straffläggning var faktiskt när Jennifer Falk var uppe och nickade på en hörna. Men bollen gick ett par meter utanför, och nicken kvalar inte in i min statistik över klara målchanser.

Den statistiken slutade totalt 12–6 i fransk favör, en signal om att 2–2 var bra utdelning för svensk del.

Det var alltså Linda Sembrants avskedslandskamp. Jag kollade lite extra på henne. Hon har ju aldrig varit blixtsnabb. Men framför allt har hon känts lite långsammare med bollen på senare tid. Defensivt är det dock en fröjd att se henne jobba. Hon är väldigt aktiv i att söka upp motståndare, kliva dit och söka tidig kroppskontakt. Det var även kul att se hur hon hela tiden var noga med sin position. Med att läsa av spelet, och se till att försöka ligga rätt om bollen kom. Om hon kan lära ut de sakerna känns det som en klockren blivande försvarstränare.

Matchen var också den där Evelyn Ijeh fick sitt genombrott. Hon spelade bara cirka 50 minuter. Men på den tiden hann hon sätta avtryck. Det blir spännande att se hur Tony Gustavsson ser på forwardsfrågan när landslagssäsongen 2026 drar igång.

Utifrån tisdagens match visade Ijeh sig vara en bättre uppspelspunkt än både Felicia Schröder och Stina Blackstenius. Starkare än Schröder. Bättre touch än Blackstenius. Man skulle kunna säga att Ijeh var en bra kombination av konkurrenterna. Som en Blackstenius med Schröders touch eller en Schröder med Blackstenius styrka.

Jag vet att det är några av er som i kommentarsfältet flera gånger har lyft Ijeh. Jag har tidigare inte sett sådana kvaliteter hos henne att hon känts som en A-landslagsspelare. Men efter den här matchen borde hon vara förstaalternativet till att spela nia borta mot Italien den 3 mars.

Även om det står 2–2 som slutresultat var det ju på många sätt Tony Gustavssons första seger. Det var förstås väldigt skönt för honom att slippa gå igenom sin första höst med rakt igenom förluster. Men tyvärr blev matchen ändå en förlust för honom. För han åkte ju alltså på ett grovt rött kort efter slutsignalen.

Jag minns ju att Janne Andersson var avstängd någon gång för gula kort under den tid han var förbundskapten för herrlandslaget. Men jag kan inte minnas en enda annan svensk förbundskapten som varit avstängd. Det kanske finns några exempel. Klart är att det mesta talar för att Tony Gustavsson får se första VM-kvalmatchen från läktaren. Det är knappast ett svenskt drömscenario.

Nästa Europamästerskap spelas i Tyskland. Dagens besked var knappast överraskande. Men synd förstås att vi inte får ett hemmamästerskap om fyra år.

Sverige blir fyra i Nations League. Det blev seger med 2–1 på 90 minuter i kvällens match. Men förlust med 2–2 efter förlängning. Det känns ändå som något positivt.

Jag har inte sett något av matchen, bara hört stora delar av förlängningen på radio. Där sa Christian Olsson och Johan Elmander att Sverige var effektivt, att Frankrike var det spelmässigt något bättre laget – och Evelyn Ijeh gjorde ett vasst inhopp.

Det sista jag hörde lät det även som att Tony Gustavsson fick grovt rött kort efter slutsignalen. Det låter ju däremot inte så bra. Det innebär nog att Johanna Almgren får leda laget i vårens första VM-kvalmatch.

Jag återkommer med fler kommentarer när jag sett matchen.

Tony Gustavsson sätter in Hanna Lundkvist och Fridolina Rolfö i startelvan till kvällens andra bronsmatch mot Frankrike. Ut går Filippa Angeldahl och Monica Jusu Bah.

Det skall bli väldigt spännande att se vad det leder till. För egen del kommer jag dock inte att få se det förrän tidigast i morgon. Jag har nämligen egen fotboll ikväll.

I morgon är för övrigt en spännande dag. Då får vi ju också besked om Sverige och Danmark får stå som värd för EM-slutspelet 2029.