I går presenterades allstarlaget från U19-EM. Tre svenska spelare kom med. Att Stina Blackstenius skulle ingå var förstås självklart. Även Nathalie Björn och Tove Almqvist var tveklöst förtjänta av sina platser.
Jag tycker nog även att Michelle De Jongh hade varit värd en plats. Jag glömde att lyfta fram henne i mitt förra inlägg, men hon imponerade med hårt arbete och pardonlöst närkampsspel i EM-finalen.
Det är ju lite svårt att bedöma positionsspel när man ser en match på tv, men att De Jongh och Ellen Löfqvist klarade av att styra ut de spanska anfallen till kanterna trots att Spanien hade tre centrala mittfältare tyder på att duon gjorde en högklassig försvarsinsats.
Förutom De Jongh hade jag inte protesterat om även Emma Holmgren och Ronja Aronsson funnits med i allstarlaget. Men de andra lagen kanske hade bättre spelare på deras positioner. För oss som sett två matcher på tv går det ju faktiskt inte att ha någon riktig åsikt om huruvida allstarlaget är korrekt eller felaktigt uttaget. Vi får helt enkelt lita på juryn.
Apropå de Jongh bjöd hon på sång när laget landade på Arlanda i tisdags. Själva låten höll varken EM- eller VM-klass, men jag gillar ändå initiativet. Det är inte alla 18-åriga tjejer som drar av en sång på det där sättet inför tv-kameror. Det modet har definitivt hjälpt laget på vägen mot guld.
Spelarna verkar även leva i verkligheten. I går läste jag i Expressen att ingen av dem hade några större hopp om att ta plats i A-landslaget den närmaste tiden. Krönikören Anna Friberg tyckte att de var för blygsamma och borde prata A-landslag redan nu.
Hade det varit Tyskland som vunnit EM-guld hade jag hållit med. Där släpper ju Silvia Neid fram unga talanger i sin trupp. Men i Sverige anser ju Pia Sundhage att 23–25-åringar är unga. De flesta av F19-spelarna lär alltså få vänta några år på sin chans i det stora landslaget – något de verkar vara väl medvetna om.
Det är bara Stina Blackstenius som faktiskt kan hoppas.
Slutligen ser jag att Abby Wambach i en NBC-intervju berättar att hon satsar vidare mot OS. Kul för damfotbollen, eftersom Wambach är en stor profil. Förhoppningsvis kan hon hålla kroppen i tillräcklig form för att bli en tillgång för USA. Och då är hon en stor tillgång med sin vinnarinstinkt.
Om hon däremot tappar några procent i styrka det kommande året blir hon bara ett problem för Jill Ellis. För i OS är truppen bara 17+4 spelare stor och det är inte lätt att ställa Wambach utanför de 17.
Sveriges F19/96-landslag är Europamästarinnor. 3–1-segern mot Spanien var odiskutabel. Sverige hade god defensiv kontroll, grym taktisk disciplin, bolltrygghet – och framför allt Stina Blackstenius.
Jag hade egen träning när finalen spelades, så jag sett matchen nu i efterhand. Och Sverige var bättre än jag hade förväntat mig. Det finns inte en tillstymmelse till tur inblandat i den här triumfen. Det var tveklöst det bästa laget som vann.
Det var bara i luftrummet som vi var sårbara. Nu hade Spanien inte lika många vassa nickare som Tyskland – vilket känns skönt. Det är ju nämligen för många spelare i det svenska laget som inte känns bekväma med att nicka.
Däremot är det väldigt många som är bekväma med bollen vid fötterna, vilket är ovanligt för svenska ungdomslandslag, inte minst på tjejsidan.
Allra mest imponerades jag av hur vårt lag genomförde matchen taktiskt sett. Det är så tydligt att de här spelarna har fått en grymt god skolning i sina klubbar. Jag har ju flera gånger konstaterat att damallsvenskan de senaste tre–fyra åren har utvecklats enormt när det gäller den taktiska skickligheten.
De flesta svenska F19-spelarna tillhör damallsvenska klubbar och har fått lära sig hur man organiserar sig i defensiven. För det svenska laget var extremt välorganiserat. Nu visste jag ju resultatet när jag såg matchen, vilket säkert kan ha påverkat min uppfattning, men jag tyckte aldrig att Spanien var speciellt farligt. Jag tyckte att Sverige hade kontroll mest hela tiden.
Det var ju bara inläggen… Men även vid hörnor och inläggsfrisparkar var ju fantastiska Blackstenius nere och nickade undan. Blackstenius är ju en mycket duktig huvudspelare. Hennes 2–0-mål är högklassigt – en typ av mål som våra A-landslagsforwards aldrig gör.
Totalt sett tycker jag att alla svenska spelare får med beröm godkänt i betyg. Men det är förstås omöjligt att gå förbi Stina Blackstenius. Vilken match hon gjorde. Två mål och ett målpass i en final, det visar på ett grymt psyke. Ett psyke som bör föra in henne i nästa A-landslagtrupp.
Blackstenius var den stora skillnaden mellan lagen. Men skall jag nämna några spelare till som gjorde skillnad så börjar jag med Tove Almqvist. Jag blev förtjust i henne första gången jag såg henne live. Den förtjusningen har inte minskat nu under EM. Hon är en spelare med grym offensiv speluppfattning, en spelare som vet hur man skapar målchanser. Jag skulle säga att även hennes spelartyp saknas i Pia Sundhage:s lag. Almqvist kanske inte är fysiskt redo för A-landslagsfotboll ännu, men ge henne något år till.
Även Ronja Aronsson är en spelare jag gillat från första åsynen. Jag såg henne göra damallsvensk debut som 13-åring och imponerades av hennes mod och bollskicklighet. Då var hon forward. Nu har hon skolats om till en högintressant ytterback med fina uppspel. Det var hennes hörna som gav 1–0-målet. Kan hon slipa till defensiven lite till är hon en framtida landslagsback.
En spelare som växer är Nathalie Björn. Jag måste erkänna att jag inte fått samma positiva förstaintryck av henne som jag fick av Blackstenius, Almqvist och Aronsson. Men i dagens match spelade Björn väldigt moget och stabilt. Kul.
Det blir otroligt spännande att följa 96:orna i framtiden. Resultatmässigt är de alltså Sveriges bästa årgång någonsin. Nu får vi se om de kan ta upp kampen med 77:orna om att få in flest spelare i A-landslaget.
Därmed återstår det bara för mig att säga godnatt. Och förstås även ett stort grattis till våra nya Europamästarinnor. Grattis.
Det är tydligen allmänna comebackdagar i damallsvenskan. I går gjorde Therese Sjögran comeback innan vi hade hunnit inse att hon slutat. I dag meddelar Göteborg att man skrivit ett korttidskontrakt med Kristin Hammarström.
Kristin Hammarström
För Göteborg är det en högst nödvändig lösning. Sedan Loes Geurts drog på sig sin hjärnskakning har man bara haft en målvakt i truppen.
En annan kul nyhet kom i går, ungefär samtidigt som jag publicerade mitt inlägg om att 96:orna – med god hjälp av ett stort gäng 97:or – är Sveriges bästa årgång någonsin. Då meddelades att Tv12 och Fotbollskanalen gör Eurosport sällskap och sänder direktkvällens EM-final. Därmed har ännu fler chansen att se matchen.
Nu på morgonen har Fotbollskanalen publicerat flera artiklar om vårt finallag.
Slutligen några tillägg till min internationella genomgång i går. Manchester City vann med 2–1 mot Chelsea i går kväll. Segermålet kom i slutminuterna när Claire Rafferty olyckligt styrde in en frispark från Steph Houghton i eget mål. Därmed kan det bli fyra lag inom en poäng i tabelltoppen om City också vinner sin hängmatch mot Liverpool.
I den isländska ligan smyger svenska Klara Lindberg med i toppen av skytteligan. Hon gjorde två mål i går när hennes Thor/KA vann med 5–1 borta mot jumbon Afturelding. Lindberg ligger delad fyra i skytteligan med totalt åtta mål. I tabelltoppen har Breidablik en fyrapoängsledning till Stjarnan efter elva av 18 omgångar.
Slutligen till USA där Seattle och Portland i natt drabbade samman för andra gången under samma vecka, och återigen vann Seattle inför storpublik. 6303 åskådare är nytt klubbrekord för Seattle Reign och resultatet 3–0 innebär att Seattle går upp i serieledning samtidigt som Portland ligger kvar på näst sista plats.
Jag såg den andra halvleken av matchen, där Seattle imponerade stort med sitt passningsspel. Som jag ser det är det nog bara Lyon i världen som kan mäta sig med Seattles bollskicklighet. I alla fall inte när Kim Little är tillbaka i absolut toppform. Trots att hon ibland fick bollen i svåra lägen gav hon knappt bort en boll, utan ägde stundtals planen totalt.
I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.
Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.
Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.
Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.
Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.
Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.
Stina Blackstenius
Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.
En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.
Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:
”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”
Vad säger man?
Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.
Anna Oscarsson
En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.
En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.
Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:
Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?
2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning
Tänkte ge mig på en kort genomgång av vad som hänt utanför Sverige den senaste tiden.
Vi börjar med en riktig höjdare. Det här klippet från en träningsmatch med Freiburg är bland det bästa jag sett i år. Kolla hur motståndarna sätter in en extra back som jagar ikapp Lina Magull och bjuder på en riktig rugbyfällning. Fullständigt underbart…
Det var alltså bara en träningsmatch. Det dröjer ända till den 28 augusti innan Frauen-Bundesliga drar i gång med intressanta matchen Bayern München–Potsdam. Två dagar senare startar även den franska ligan D1 Feminine.
I Europa pågår däremot engelska WSL. Där är toppstriden ännu jämnare än den i damallsvenskan. I skrivande stund har såväl Sunderland, Arsenal som svensklaget Chelsea 18 poäng i toppen. Men Chelseas match mot Manchester City pågår. Där är ställningen 1–1 så vid seger går Chelsea upp i ensam ledning på 20 poäng.
I Norge leder LSK Kvinner toppserien med åtta poängs marginal. Dock har både tvåan Avaldsnes och trean Klepp en match mindre spelad. Det kan alltså bli lite tajtare.
Tajt är det i högsta grad kring slutspelsstrecket i amerikanska NWSL. Där har VM-spelarna nu klivit in i sina respektive lag. I natt gjorde Carli Lloyd enda målet när hennes Houston Dash vann borta mot hennes före detta klubb Western New York Flash. Det fick amerikanska medier att gnugga händerna med tanke på att Lloyd inför matchen uttryckte ganska rejäl kritik mot hur hon behandlades av Flash tidigare i sommar.
Veckans match spelades i Portland, där hela 21 144 åskådare – nytt ligarekord – såg bottenlaget Thorns förlora derbyt mot Seattle med 1–0. Målet som går att se en minut in i klippet nedan är ett litet mästerverk av Kim Little, som visar de kvaliteter som gjorde att jag tyckte att hon var världens bästa spelare under 2014. Se och njut:
Slutligen vann Brasilien i natt de panamerikanska spelen. I finalen besegrades Colombia med hela 4–0. Bilder på målen finns här.
Linköpings segersvit sprack i Piteå och Rosengård fortsätter att hacka efter VM-uppehållet. Därmed är Eskilstuna det enda lag som på egen hand kan spela till sig halvtidsledning i damallsvenskan.
Jämfört med mitt damallsvenska tips är det just Eskilstuna som är den stora positiva överraskningen, medan Örebro och i viss mån även Göteborg är missräkningarna.
I dag visade dock Göteborg klass när man spelade 2–2 i Malmö. Jag satt och spanade på den matchen samtidigt som jag följde AIK–Elfsborg i herrallsvenskan. Min uppfattning är nog att Göteborg gav bort två poäng. Unga målvakten Fanny Lund kastade nämligen in Rosengårds 1–1-mål. Lund har visat stora brister i luftrummet i sina senaste matcher. Hon bjöd ju även Eskilstuna på ett billigt mål senast.
Luftrummet blir alltmer ett svenskt problem. I A-landslaget har vi inte offensiva spelare som kan nicka och vårt duktiga F19-landslag visade du stora brister i luftrummet i sin annars så väl genomförda EM-semifinal häromdagen.
Hur man skall göra för att utveckla luftspelet för våra unga spelare är en viktig fråga för förbundets talangutveckling. Som jag skrev i min analys efter VM är mitt förslag att korta ner planerna och spela från straffområdeslinje till straffområdeslinje för all nationell flickfotboll, även F19. Allt för att tvinga lagen att spela bredare och på så sätt få fler inlägg.
Det var en liten avstickare från ämnet, den allt jämnare damallsvenskan. I botten spelade Mallbacken och Umeå 0–0, vilket gör att nedflyttningsstriden lever. Dock innebär siffrorna att avståndet uppåt växer för AIK, som måste börja vinna matcher för att ha chansen.
Tillbaka till mitt damallsvenska tips. Där satte jag Piteå som årets positiva överraskning på femte plats. Det tipset känner jag mig väldigt nöjd med i nuläget. Efter dagens 2–0-seger mot Linköping ligger Piteå fyra, och man har ju faktiskt till och med lite halvkontakt med topptrion. Stellan Carlsson har verkligen gjort ett imponerande lagbygge.
Det har ju även Viktor Eriksson i Eskilstuna. Valet av spelsystemet 5–3–2 eller 3–5–2 – välj själv vilken kombination som känns bäst – har fallit mycket väl ut. Och besegrar man Hammarby och Vittsjö i de båda nästkommande matcherna är det Eskilstuna som leder damallsvenskan i halvtid.
Höstsäsongen inleder för övrigt United med att ta emot Rosengård den 5 augusti. Det är en hyperintressant match. Rosengård har plötsligt massor av problem, så många att Therese Sjögran som slutade häromveckan var tillbaka på planen i dag, nu som spelande tränare.
Man hade ju vissa farhågor om att VM skulle slita hårt på truppen, men att de skulle inleda med att bara ta två poäng på tre matcher efter uppehållet hade jag aldrig trott. Känslan nu är att förlusten av Anja Mittag kan kosta. Den grymma spets som laget haft i sin offensiv är plötsligt borta. Visst har man potentiella ersättare, men känslan är ändå att det kan ta ett tag innan Rosengård hittar rätt igen.
Jag har varit fast i skogen under hela veckan och faktiskt vågat mig på en egen debut i O-ringen. Därmed har jag bara följt damfotbollen högst sporadiskt.
Jag hann se den sista halvtimmen av den damallsvenska seriefinalen. Och sett till den var det helt logiskt att Linköping vann. Under den perioden kändes Rosengård tandlöst. Men som sagt, jag såg bara sista halvtimmen.
Hursomhelst gör resultatet att damallsvenskan numera har en högst livaktig guldstrid – något som förstås är jättekul för oss som inte har hjärtat i något av topplagen, utan helst vill se ett race in på mållinjen.
I dag går sista etappen av O-ringen, och förhoppningsvis har jag hunnit påbörja min semester till 18.00. För då sänder Eurosport EM-semifinalen i F19 mellan Sverige och Tyskland. Det borde kunna bli en riktigt jämn match. Båda lagen saknar ju några av sina affischnamn. Sverige är utan Zecira Musovic och tyskorna får klara sig utan VM-spelaren Pauline Bremer.
Personligen tänker jag kika lite extra på Stina Blackstenius och Lea Schüller i kväll. Det är två spelare som bär stora förhoppningar på sina axlar.
Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Mitt fokus är för tillfället riktat mot orientering och O-ringen som avgörs i Boråsområdet.
Att leta kontroller i skogen är inte min hemmaplan och när man skall jobba i främmande terräng krävs det att man lägger ner mycket energi för att få till en bra bevakning, därför har bloggen blivit lidande i veckan. Risken är att det blir sporadiska inlägg även kommande dagar.
Under mina dagar i bloggskugga har dock vissa hittat rätt inom damfotbollen. Mest glädjande är ju förstås att F19-landslaget fann den snabbaste vägen till Papua Nya Guinea – vilket ju var att vinna de två första gruppmatcherna i EM.
Det innebär i sin tur att vi kanske kan få se laget spela semifinal på fredag. Fattar jag tablån rätt sänder nämligen Eurosport den ena av de två semifinalerna.
Jag har inte sett några bilder från de båda svenska segermatcherna, men tycker att det känns positivt att laget har hållit nollan i båda matcherna trots att Zecira Musovic inte är med.
Det är förstås jättekul att vi återigen får ett lag i Ungdoms-VM. Förhoppningsvis kan förbundet jobba lite på marknadsföringen så att tjejerna kommer att synas en del inför VM.
Att vårt F19/96-lag är klart för EM-semifinal och VM-slutspel visar ju att det finns talang inom svensk damfotboll. Det troliga är att två–fem av spelarna i VM-truppen också blir A-landslagsspelare. Vilka det blir är i första hand upp till dem själva. Det är deras egen ambitionsnivå som avgör hur långt de når.
I andra hand är det upp till att vi har en förbundskapten som öppnar dörren för talangerna när de är redo. För man kan i princip bara bli en etablerad A-landslagsspelare genom att spela i A-landslaget.
Det om det roliga.
Celia Sasic
En tråkig nyhet nådde oss i veckan. VM:s skyttedrottning Celia Sasic lägger av redan vid 27 års ålder. Samma ålder har även Lauren Holiday, som ju också har meddelat att hon avslutar sin karriär.
Personligen tycker jag att de två tillhör världens bästa spelare och att de lägger av för tidigt. Samtidigt inser jag att morötterna för att fortsätta inom fotbollen är för dåliga för spelare som redan vunnit stora titlar som OS, VM eller Champions League.
Slutligen några ord om damallsvenskan. Där tog Vittsjö, Eskilstuna och Örebro viktiga segrar i helgen. Segrar som gör att det numera bara känns som att det finns tre lag som har chans att blanda sig i en eventuell guldstrid.
Göteborg är numera sannolikt borta från alla guldchanser. Laget har tappat 13 poäng – det kan vara för många. De senaste tre åren har de svenska mästarinnorna tappat sex, elva respektive elva poäng. Göteborgs chans är att vinna alla sina återstående matcher samtidigt som de tre nuvarande topplagen tappar, exempelvis genom att kryssa i alla sina inbördes matcher.
En sådan inbördes match spelas på onsdag. Då är det seriefinal mellan Linköping och Rosengård. Känslan är ju att den matchen kommer mer lägligt för LFC än för Rosengård. Inklusive cupen har Linköping efter den inledande måltorkan nu radat upp sex raka trepoängare. Lägger man dessutom till att LFC vann båda mötena i fjol samt hemmamatchen 2013 så känns det som att Rosengård har anledning att frukta besöket i Östergötland.
De nominerade till priset som bästa spelare i Europa säsongen 2014/15 presenterades i dag. Tolv spelare har klarat den första gallringen och bland dem finns en svensk, Caroline Seger. Övriga elva är:
* Nadine Angerer, Tyskland
* Alexandra Popp, Tyskland
* SImone Laudehr, Tyskland
* Celia Sasic, Tyskland
* Anja Mittag, Tyskland
* Dszenifer Maroszan, Tyskland
* Amandine Henry, Frankrike
* Wendie Renard, Frankrike
* Eugenie Le Sommer, Frankrike
* Veronica Boquete, Spanien
* Ramona Bachmann, Schweiz
Intressant är att trots att rösterna i det här skedet har delats ut av tränarna för de åtta kvartsfinallagen i Champions League samt de åtta europeiska förbundskaptener som ledde lag i VM har det gjorts högst anmärkningsvärda val.
På delad 23:e plats återfinns exempelvis Nadine Kessler. Hon var ju skadad nästan hela säsongen och noterades bara för totalt 30 spelminuter i tävlingssammanhang under aktuell säsong. Någon eller några i juryn som sett de minuterna måste ha ansett att det var en fullständigt magisk halvtimme…
Jag har tidigare alltid varit sådan att jag helst ser att jag har rätt. På senare år har jag dock försökt släppa på prestigen, något som fått följden att jag numera ibland till och med tycker att det är roligt att vara fel ute.
Jag borde förresten ha lärt mig vid det här laget att inte lägga för stor vikt vid resultat i träningsmatcher. Men 0–8 mot Göteborg var ett resultat som gav så extremt negativa vibbar att jag inte kunde låta bli att gissa att Mallbacken skulle bli damallsvenskans slagpåse i höst.
Jag har inte sett någon av dagens båda matcher, men de siffrorna som nådde mig från Värmland gjorde mig glad. Såväl 1–1 som 2270 var väldigt glädjande.
Eller, jag förstår att ni i Rosengård och ni som helst ser att två lag tidigt blir avsågade i bottenstriden förstås inte tycker att 1–1 var speciellt positiva siffror. Men för oss som vill ha spänning både i topp och botten var det kanonsiffror.
Fast på många sätt var 2270 ännu bättre. Har jag fattat rätt bor det alltså 130 personer i Mallbacken. I dag tog de 130 med sig 16,5 personer vardera till Standvallen och såg till att Mallbacken numera toppar listan över damallsvenskans högsta publiksiffror under 2015. Fantastiskt.
I och med att Linköping vann med 2–1 i Umeå blir seriefinalen på onsdag än mer hyperintressant. Vi kan knappast inte få något tronskifte eftersom Rosengård har så mycket bättre målskillnad, men LFC kan ta sig upp jämsides med mästarinnorna på onsdag. Hyperintressant var ordet.
LFC:s pinsamma hemmasnitt på 336 åskådare hittills i år borde kunna ökas rejält efter den matchen.
* I dag har F19-landslaget tagit ett stort steg mot EM-semifinal och mot VM i Papua Nya Guinea. 3–0-segern mot Israel var i och för sig planenlig. Den var inte desto mindre viktig. Seger mot Danmark på lördag och Sverige kommer för andra gången någonsin att spela i ett ungdoms-VM på damsidan. Det vore förstås riktigt kul.
Det har hänt en del sedan mitt förra inlägg. Bland annat var Nilla Fischersommarvärd i P1 i går.
Det var ett intressant program, där jag framför allt reagerade över hur om berättade om bristen på ledarskap inom landslaget i motiga stunder. Om att ingen tog tag i situationen efter Australienmatchen, där ju Sverige fortfarande var kvar i turneringen – även om vi inte längre hade saken i egna händer.
Man har ju upplevt det som att Sverige saknar starka ledare i motgång. Att de som skall leda laget då har nog med sig själva och inte klarar av att lyfta kompisarna. Den känslan minskade inte av Fischers sommarprat.
Här tänker jag spontant på hur jag hört och läst om hur Christine Sinclair kliver fram i alla tuffa situationer och bär Kanadas lag. Hur hon är starkast av alla i motgång.
En annan sak jag reagerade på i Fischers program var att hon berättade om hur Pia Sundhage bytte lagkaptener i landslaget utan att informera de tidigare. Anmärkningsvärt.
* Sedan jag skrev senast har Therese Sjögran lagt av. Det är bara att buga och bocka, tacka för allt och önska lycka till i nya jobbet.
Extra kul att hon gjorde ett så bra VM. Hade alla svenska spelare toppat sin form som Sjögran hade laget inte åkt ut på ett så tidigt stadium. Då hade det blivit minst kvartsfinal.
Jag såg 60 minuter av Sjögrans avskedsmatch. Den var som de flesta av vårens Rosengårdsmatcher, alltså jämn i början. Men rätt ojämn efter paus.
Eftersnacket här på bloggen har handlat om statistik, alltså hur många damallsvenska matcher Sjögran har och vilken plats hon tar genom tiderna. Här har jag nu insett att det tydligen inte verkar finnas någon officiell statistik över damallsvenska. Det var en liten chock.
Stämmer det är det tyvärr ytterligare ett tecken på att det saknas en hel del när det gälle engagemang kring damallsvenskan. För kring herrallsvenskan vimlar det av statistiknördar som har örnkoll på all möjlig historisk statistik.
Det blev förresten en drömfinal i cupen. Sveriges just nu två bästa lag ställs mot varandra. Kul. Vi behöver få till fler heta matcher med oviss utgång. Även om det finns positiva saker med att ha ett överlägset lag som kan utmana i Champions League är det ju roligast och mest utvecklade för spelarna om våra inhemska turneringar inte är ren defilering.
* Den senaste damallsvenska omgången gjorde mig förresten lycklig. Lycklig för Elena Sadiku och Linda Sällström:s skull. Det här är två spelare som jag aldrig träffat, men som jag ändå känner väldigt mycket för. Har man själv haft ideliga knäskador vet man vad som ligger bakom.
Därför känner jag extra mycket för Sällström som har kämpat så länge med flera rehabiliteringar för att kunna få vara tillbaka på planen, och som verkar så lycklig över att äntligen vara det.
Men det är även otroligt lätt att glädjas med Elena Sadiku. Jag har följt henne via sociala medier under hennes skadeperiod och känslan är att hon trots egna problem hela tiden har spridit positiv energi till sina lagkompisar. Hela tiden varit en glädjespridare. Att hon som tidigare hade gjort fyra mål på 49 damallsvenska matcher slår till med tre på en halvlek i sin comeback efter korsbandsskada är fantastiskt. Jag tror till och med att de flesta AIK-spelarna med lite distans kan glädjas åt den sagan. Eller?
* Apropå AIK blev helgens matcher ytterligare en signal om att laget just nu inte håller den nivå som krävs för förnyat kontrakt. I morgon får vi se var Mallbacken står i nuläget. Känslan är tyvärr att värmländskorna kan åka på en riktig stjärnsmäll mot Rosengård.
* Det om den inhemska fotbollen. Dags att titta utomlands. Amerikanska NWSL har ju rullat under nästan hela VM-turneringen, något jag tycker är högst tveksamt. Visst är det kul för de spelare som normalt sitter längst ut på bänken, men som nu fått chansen.
Men intressemässigt är det ju ändå värdelöst för lag och liga att spela matcher när lagen saknar fem–tio spelare vardera. Kul dock att serien är jämn och att alla lagen fortfarande har chansen att nå slutspelet.
NWSL har ju nu chansen att dra nytta av USA:s VM-guld för att höja intresset. I helgen var det fullsatt, 13 025 åskådare när Houston Dash tog emot Washington. Rekordpubliken fick dock inte se hemmalagets VM-spelare spela.
* I engelska WSL spelade däremot VM-hjältarna i helgen. Även i England märktes en intresseökning. Fast här handlade det om hundratals nya åskådare, inte tusentals. De som var på plats för Arsenal–Liverpool 1–3 fick se en kandidat till årets mål.
För den här volleylobben av inhoppande Natalia Pablos är riktigt fotbollsgodis:
I WSL vann svensklaget Chelsea med 4–1 mot Bristol. Marija Banusic, med Maredinho på ryggen, slog frisparken som ledde till 1–0-målet. Det är dock Gemma Davison:s 2–0-mål som är matchens godbit.
* Slutligen har ett nytt mästerskap startat i Kanada, Pan Am Games i Toronto. Även i de panamerikanska mästerskapen ingår en damfotbollsturnering. Där vann Kanada med 5–2 mot Ecuador i öppningsmatchen. Där gjorde Vittsjöbacken Shelina Zadorsky två av målen. Se dem här:
Den turneringen innehåller för övrigt även VM-lag som Brasilien, Colombia, Mexiko och Costa Rica.
I morgon är det stor avskedsföreställning i Malmö. Det är dags att tacka av Therese Sjögran som gör sin allra sista match när Rosengård tar emot Umeå i Svenska cupens ena semifinal.
Vi som inte kan ta oss till Malmö IP har möjlighet att se matchen på SVT1. De sänder med start 13.00. Det är fri entré i Malmö, så ingen som befinner sig i närområdet och har möjlighet att se matchen kan i alla fall skylla på att de inte har råd.
Apropå Umeå har jag inte sett något om klubbens ekonomi sedan deras rop på hjälp inför VM. Någon som vet vad som har hänt?
I morgon sänds även den andra cupsemifinalen av SVT. 15.30 på SVTplay går det att se Linköping–Kif Örebro.
Redan i dag är det två damallsvenska matcher. Både Eskilstuna–AIK och Hammarby–Vittsjö startar 15.00. Hammarbys match sänds på Tv4sport medan Eskilstunas går på Tv4plasPremium.
De två matcher som spelats hittills i damallsvenskan blev inga skrällar. Man kan säga att alla fyra laget tog vid där de slutade i våras. AIK är fortfarande för tunt och kan bara räddas kvar i serien av ett under – eller av ett stort antal meriterade nyförvärv. Piteå är fortsatt stabilt och Pauline Hammarlund börjar växa ut till en landslagskandidat.
Även för Örebro och Göteborg såg det ut ungefär som i våras. Faktum är ju att det inte har hänt så mycket med lagen under VM. Den enda klubb som genomgått en större förändring är Mallbacken, och känslan är att den förändringen är rejält till det sämre. 0–8 mot Göteborg i en träningsmatch indikerar att värmländskorna har tappat den stabilitet man trots allt hade innan VM-uppehållet. Det blir intressant att se hur Mallbacken klarar av Rosengård på onsdag.
* Lämnar vi allsvenskan så funderade jag lite på OS-kvalet i går. Jag gjorde det utifrån frågan om vilken typ av fotboll som kommer att ta Sverige till Brasilien.
Kvalet kommer alltså att spelas i mars. Jag tycker att det borde avgöras i Algarve – eller på en annan neutral, sydlig adress. Men det är tydligt så att det kommer att avgöras i antingen Sverige, Norge, Schweiz eller Nederländerna. Valet av land blir viktigt men vad än valet än faller på kan vi inte räkna med några speciellt bra fotbollsförhållanden.
Blir det vanligt gräs, vilket känns klart troligast, är det nog en rak kämpafotboll som kommer att leda vägen till OS. Försök till finlir i backlinjen brukar sällan ge någon större framgång på studsiga vårgräsplaner.
Här blir förstås fasta situationer också otroligt viktiga. Där ligger vi långt framme, vilket självklart är ett stort plus.
I nuläget håller jag dock Norge som favoriter i OS-kvalet. Dels var de det bästa laget av de fyra i VM. Dels passar rak kämpafotboll dem väl plus att de dessutom lär ha tillbaka sin kanske viktigaste offensiva kraft, Caroline Graham Hansen till kvalet.
* Slutligen till USA. Där blev alltså världsmästarinnorna i går första damlag att få en hyllningsparad genom New York. Klippet nedan visar hela paraden. Det är lite segt, men det ger en bild av hur mycket folk som kantade gatorna. Jag såg att det uppskattades till 200 000.
På ett sätt är rubriken ovan en stor lögn, för utvecklingen inom sporten är ju sådan att damfotbollen i dag är mycket bättre än den som spelades för tio år sedan. Damfotbollen i Sverige är alltså inte sämre än någonsin sett till kvalitet.
Men jämfört med övriga världen är rubriken sann. I dag har nämligen vårt svenska damlandslag noterat sin sämsta världsranking någonsin.
Tidigare hade Sverige aldrig varit rankat lägre än plats nummer sex i världen. På den nya rankinglistan är vi nere på plats nummer sju – med minimal marginal ner till plats nio.
Vänder inte utvecklingen nu direkt kan vi snart ha fallit ut från rankingens topp tio.
Noterbart är också att Sverige alltid tidigare har legat över 2000 rankingpoäng. Nu är vi nere på 1971, vilket bara är två fler än åttan Nordkorea och tre fler än nian Australien. En riktigt tråkig trend.
Toppar listan gör USA. Samma USA som i dag har firats av hysteriskt mycket folk i New York. Jag väntar på att det skall dyka upp tv-klipp där man kan få känna stämningen på allvar. Men den här stillbilden säger väl en hel del om att det verkar ha varit galet…
Även i England har man firat sitt landslag. Det var kanske inga gigantiska folkmassor som mötte spelarna i London i går, men det var folkmassor av dignitet. Laget fick nämligen audience både hos premiärministern och kronprinsen – dessutom fick de träffa David Beckham på Wimbledon:
I Sverige pågår också en turné. Fast knappast för att fira något. Tvärtom är det en turné som handlar om att ta igen förlorad mark. Pia Sundhage åker landet runt för försöka reparera sina brister i kommunikationen med klubbarna. Det är förstås bra.
Fast jag tycker att hon saknar självkritik i de intervjuer som gjorts med vår förbundskapten den senaste tiden. Alla gör misstag och självkritik är viktigt i ett lagbygge. Personligen har jag gjort massor av misstag i mina lagbyggen, misstag som jag tar ansvar för och försöker rätta till.
Jag vill i kommande intervjuer höra Sundhage ta ansvar för sina misstag och berätta hur hon tänker rätta till dem. De intervjuer som gjorts på sistone håller för övrigt rätt varierande kvalitet. Framför allt saknas det följdfrågor. Till damfotboll.com säger hon:
”Så här i efterhand kan vi konstatera att om man inte har tillräckligt många friska spelare, och spelare som haft mycket speltid under våren så räcker man inte till på internationell nivå idag.”
Självklart påverkade skadeläget. Men frågorna man ställer sig är hennes eget ansvar i frågan. Dels varför hon tog ut så många halvskadade spelare i truppen. Dels om hon inte tycker att hon borde ha hjälpt till att vila spelare genom att rulla på fler i landskamperna.
I intervjuerna saknar jag också frågor om vad som händer nu. Vilken riktning tänker hon ta med sitt lag. Skall hon bara köra på? Jag blir lite orolig när jag hör henne säga så här till SVT:
”När jag tittar tillbaka på VM handlar det väldigt mycket om anfallsspelet. Att tro på en anfallsidé och att alla gör det. Det pratas en hel del om försvarsspel, med all rätt, men den här pendeln måste tillbaka till anfallsspelet så att våra, skall vi säga stjärnor, Lotta Schelin och Caroline Seger – de skall dominera, och det skall vara i anfallsspelet.”
Jag hade hoppats att hon den här gången skulle börja att bygga upp laget genom att skapa ett stabilt försvarsspel. Men citatet ovan indikerar tyvärr det motsatta. Å andra sidan väcker det här citatet från samma SVT-intervju bättre vibbar:
”Vi spelade 0–0 mot USA. USA går och vinner hela VM:et, då tänker man: hm, vad är det vi gjorde som var rätt? Och vad skall vi göra mer utav det?”
Det laget gjorde rätt mot USA var ju att man spelade ett tajt och uppoffrande försvarsspel. I själva spelet skapade vi ju faktiskt inte en enda målchans mot USA. Däremot fanns det en känsla av trygghet i defensiven. Och så var vi farliga på fasta situationer.
Som jag ser det är det när vårt landslag kan ta med sig den trygghetskänslan ut på planen i varje match som vi redo att utmana om medaljer i mästerskap igen. Sundhage borde alltså jobba hårt på att få spelarna att känna defensiv trygghet.
I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.
Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.
Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.
Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.
En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.
Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.
Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.
Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.
Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.
Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.
För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.
På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.
Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.
Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.
USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.
Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?
Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.
Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.
Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.
Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.
Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.
Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.
Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:
”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”
Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.
Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.
Kosovare Asllani
Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.
Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.
Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.
Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.
De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.
Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.
Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.
Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.
Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.
Min lista över VM-inlägg börjar gå mot sitt slut. Det här är det näst sista planerade inlägget om mästerskapet, ett inlägg där jag tänkte redovisa några listor.
Den första listan är slutplaceringarna i VM. Jag är inte säker, men jag tror att det är så här man räknar officiellt. Fördelningen av platserna ett till fyra är ju inga konstigheter.
Lagen 5–8 och 9–16 har placerats efter hur de presterat i tidigare omgångar. De lag som tagit flest poäng av lagen 5–8 placeras högst. Bland de lag som åkte ut i åttondelsfinalerna är första kriteriet vilken placering man hade i gruppspelet, sedan antalet poäng. Samma upplägg gäller för de som åkte ut i gruppspelet. Det ger följande slutlista:
1) USA
2) Japan
3) England
4) Tyskland
5) Frankrike
6) Kanada
7) Australien
8) Kina
9) Brasilien
10) Norge
11) Kamerun
12) Sydkorea
13) Holland
14) Colombia
15) Schweiz
16) Sverige
17) Thailand
18) Costa Rica
19) Nya Zeeland
20) Spanien
21) Nigeria
22) Mexiko
23) Elfenbenskusten
24) Ecuador
Nu vet vi ju att lottningen av gruppspelet var geografisk och att upplägget på slutspelsträdet var riggat, vilket gör att placeringslistan inte fullt ut avslöjar lagens styrka. Thailand hamnar exempelvis för högt.
Jag rankade ju alla 24 lagen inför VM. Om jag skulle ge mig på en liknande ranking nu efter, en ranking koncentrerad till spelstyrka, så skulle den se ut enligt följande: (siffran inom parentes är hur jag rankade laget inför VM)
1) USA (2)
2) Frankrike (3)
3) Tyskland (1)
4) Norge (8)
5) England (5)
6) Japan (4)
7) Kanada (6)
8) Australien (12)
9) Brasilien (9)
10) Kina (16)
11) Colombia (19)
12) Sverige (7)
13) Kamerun (20)
14) Schweiz (10)
15) Holland (11)
16) Nya Zeeland (14)
17) Nigeria (15)
18) Sydkorea (17)
19) Costa Rica (21)
20) Mexiko (18)
21) Spanien (13)
22) Thailand (24)
23) Elfenbenskusten (23)
24) Ecuador (22)
Det finns ju en del placeringar här som man kan diskutera. Norges har jag själv funderat mycket över. Men jag har kommit fram till att norskorna hade ett lag med stor kapacitet, men som försvann alldeles för tidigt. Jag tyckte ju att Norge var bättre än England och borde ha vunnit lagens inbördes möte, något som berättigar placeringen ovan. Enligt samma princip tycker jag att England var bättre än Japan. Man kan även diskutera Tysklands placering, och så vidare…
De lag som tagit störst steg i positiv riktning är Australien, Kina, Colombia och Kamerun. De största rasen står Sverige, Schweiz och Spanien för.
Totalt är väl det här en signal om att det antingen är lagen från Europa som har underpresterat, eller jag som hade övervärderat våra europeiska representanter inför mästerskapet. Eller så är det en kombination av båda.
En blogg om internationell damfotboll 