Grattis Nederländerna, grattis damfotbollen

Nederländerna är Europamästarinnor efter 4–2 mot Danmark. Och Lieke Martens har prisats som turneringens bästa spelare.

Att värdnationen vinner känns logiskt – de vann samtliga sina sex matcher under ordinarie tid. Och de har haft störst kvalitet i offensiven genom hela turneringen. Jag räknade till 7–7 i klara målchanser i finalen. Men medan danskorna ”bara” förvaltade två av sina, fortsatte hemmaspelarna att vara makalöst effektiva genom att göra fyra mål.

När det gäller Martens har hon gjort 3,5 mål och har två assist under EM – så visst känns det som en rimlig utnämning. Jag skriver 3,5 eftersom hon även var sista nederländska på det 3–0-mål mot England som räknades som självmål.

När det gäller spelkvalitet var finalens andra halvlek inte lika fantastisk som den första. Men det var ändå en väldigt bra halvlek. Totalt måste det här vara historiens bästa EM-match. För vilken match skulle kunna konkurrera?

Det finns några VM-matcher som jag håller på samma nivå, men någon EM-match kan jag inte komma på. Att finalen blev en sådan toppmatch var förstås fantastiskt bra för damfotbollen som sport – framför allt i Nederländerna och Danmark.

Lite tråkigt var det allt att två svaga ingripanden från Stina Lykke Petersen blev avgörande. För både 2–1-målet från Lieke Martens…

…och Sherida Spitse:s matchavgörande 3–2-frispark kom ju till efter svaga målvaktsingripanden.

Visst gjorde Lykke Petersen även en fantastisk räddning, men det kompenserar ju tyvärr inte för missarna.

Vivianne Miedema klev upp på andraplatsen i skytteligan genom att punktera finalen med sitt 4–2-mål.

Danmark fick alltså silvermedaljerna, och på slutet drabbades de av ytterligare en skada. Det var Rosengårdsnyförvärvet Simone Boye Sörensen som skadade knät. Vi får verkligen hålla alla tummar för att den danska försvarsgeneralen inte blir borta länge.

När det gäller spelarkritik var det framför allt Sherida Spitse, Danielle van de Donk och nämnda Vivianne Miedema som klev fram och gjorde lysande insatser i finalen. Men även kantspelarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden var som vanligt bra.

Jag har hyllat Jackie Groenen genom hela turneringen. Hon inledde även finalen på ett lysande sätt, och låg bland annat bakom kvitteringen till 1–1. Men efter att hon fick gult kort i 21:a minuten tappade hon både i aggressivitet och i kvalitet. Kanske förlorade hon även priset som turneringens bästa spelare där? Fast det är ju en bra tröst att få med sig ett EM-guld hem till Frankfurt…

I mitt tips inför mästerskapet tippade jag att Nederländerna skulle åka i kvartsfinal och Danmark redan i gruppspelet. Och jag är inte den enda som varit snett ute i förhandstipsen. Det har verkligen varit ett skrällmästerskap.

Men på en front träffade jag mitt i prick, och det var skytteligan. Där hade jag Jodie Taylor som vinnare och Vivianne Miedema som tvåa – precis som det slutade. Alltid något…

Miedema gjorde för övrigt alla sina fyra mål i utslagsmatcherna, vilket ju tyder på stor styrka.

Vilken fantastisk halvlek

Det har varit en mål- och chansfattig EM-turnering. Men så glad man blir av de första 45 minuterna av finalen.

För vilken otroligt bra match det har varit. Det är 0–0 i hörnor, men 2–2 i mål. Och jag har 4–3 i målchanser till Danmark.

Inramningen verkar dessutom otrolig. Man skulle nog ha stannat i Nederländerna en vecka extra… För festen innan matchen verkar ha varit något utöver det vanliga.

Och när matchen satte igång fortsatte festen. Först fick Danmark en odiskutabel straff när Sanne Troelsgaard fälldes av Kika van Es. Nadia Nadim var skoningslös från straffpunkten.

Sedan satte Jackie Groenen upp Shanice van de Sanden i en en-mot-en-duell på nederländernas högerkant. Högerforwarden i sin tur serverade Vivianne Miedema.

Det tredje målet har jag inte hittat något klipp på ännu. Men det var ett vänsterskott från Lieke Martens som väl ändå Stina Lykke Petersen borde ha räddat.

Och slutligen slog då äntligen Pernille Harder till.

Och 2–2-målet var så snyggt så vi tar det ur en vinkel till:

Man är alldeles svettig efter de första 45 minuterna. Kan det bli lika häftigt efter paus?

Fast sannolikt kommer båda lagen att fila på försvarsspelet. Danskorna kommer säkert att ge Cecilie Sandvej bättre understöd på vänsterkanten. Och Nederländerna måste täta ytan framför sin backlinje, för där har Harder haft lilla julafton hittills.

Startelvorna är klara

Finallagen har prestenterat sina startelvor, och tro det eller ej, men jag fick rätt på varenda spelare. Nederländernas elva var ju dock inte svårtippad.

Hos Danmark var det lite lurigare. Förbundskaptenen Nils Nielsen valde alltså bort Line Röddik Hansen på vänsterbacken. Barcelonaspelaren har inte snabbheten som sitt adelsmärke, och mot Shanice van de Sanden behövs det snabbhet. Därför väljer Nielsen att spela med den snabbare Cecilie Sandvej bakom Katrine Veje. Det känns vettigt då Veje inte alltid är 100-procentig i defensiven.

Nielsen väljer även att starta med Sofie Junge Pedersen på centralt mittfält istället för korsbandsskadade Line Sigvardsen Jensen.

Här är startelvorna i sin helhet:

Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Cecilie Sandvej – Sanne Troelsgaard Nielsen, Sofie Junge Pedersen, Maja Kildemoes, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.

Den stora guiden till EM-finalen

Bara tre länder har tidigare blivit Europamästarinnor i fotboll; Sverige, Norge och Tyskland. Och bara fem länder har spelat EM-final; de tre nämnda plus England och Italien.

2017 har vi haft ett skrällarnas mästerskap som kommer att ge oss ett fjärde mästarlag, och som redan givit två nya finalister. Det handlar om två länder där damfotboll intressemässigt sett är en mycket liten sport, men där det har varit fina tittarsiffror på de senaste matcherna.

Men både i Nederländerna och Danmark är det väldigt lång bit att vandra innan de exempelvis är uppe på samma intressenivå som i Sverige. Jag har ju tidigare skrivit om att EM gått ganska spårlöst förbi i vardagsmiljön i värdnationen. När jag körde mellan arrangörsstäderna såg jag mycket lite som vittnade om det pågående mästerskapet.

Exempelvis såg jag inte en enda skylt längs vägen till Deventer. Inte heller till Rotterdam, Utrecht eller Breda. Det var bara precis vid arenorna man kunde ana att det pågick ett EM-slutspel.

Medialt har jag ju konstaterat att det var fler svenska journalister än nederländska på plats på de nederländska pressträffarna inför kvartsfinalen. Och när man bläddrade i tidningarna i värdnationen under mästerskapets inledning fick man leta efter artiklar om EM. Det var fokus på cykel (Tour de France), VM i simning – där det nederländska damlandslaget i vattenpolo fick betydligt större uppmärksamhet än det i fotboll, samt förstås på herrfotboll.

Nu har det ändå blivit ett uppsving, fast knappast någon hysteri. I dag har jag kollat sportsajterna för de stora nederländska tidningarna De Telegraaf, Allgemeine Dagblad och de Volkskrant.

Alla har artiklar inför EM-finalen, men på de två första sajterna ligger får man scrolla och leta lite efter dem. Det är VM i friidrott (Daphne Schippers), herrfotboll och volleyboll som får störst utrymme. Bara hos de Volkskrant är det fokus på damfotbollen.

Men publiken har i alla fall tagit landslaget till sina hjärtan. Det har varit utsålt på alla hemmalagets matcher, vilket visar att arrangören kunde ha valt större arenor för mästerskapet. Och faktum är att Nederländerna har haft bra publiksiffror på sina landskamper på senare år.

Även i Danmark är intresset för EM-finalen stort. Den danska tilldelningen av biljetter sålde slut på mindre än en halvtimme.

Det var lysande också lysande tittarsiffror i Danmark under semifinalen mot Österrike, fler än 25 procent av befolkningen såg exempelvis straffläggningen.

Kanske kan det leda till ett nödvändigt lyft för damfotbollen. Läser man den här artikeln inser man att dansk damfotboll rent intressemässigt ligger 20 år efter Sverige. Det är alltså tyvärr väldigt långt till någon mer varaktig, dansk damfotbollshausse.

Men den här söndagen kommer i alla fall folket i Nederländerna och Danmark att vara bänkat för att se EM-finalen. Här är min stora guide till den:

EM-final 2017: Nederländerna–Danmark
Söndag 6 augusti 17.00
Spelas på De Grolsch Veste, Enschede – en arena som under EM kallas FC Twente Arena.

TV: SVT 1 och Eurosport 1.
Tips: 60–40

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Cecilie Sandvej – Sanne Troelsgaard Nielsen, Sofie Junge Pedersen, Maja Kildemoes, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.

Domare: Esther Staubli, Schweiz

Inbördes möten: I tävlingssammanhang är det 4–3 i segrar till Danmark. Ingen tävlingsmatch har slutat oavgjord. Totalt har lagen mötts 21 gånger. Danmark har elva segrar, Nederländerna sex. Fyra gånger har det blivit oavgjort. Målskillnaden är 32–13 i dansk favör. Dock har Nederländerna vunnit lagens tre senaste möten.

Nederländerna
Världsrankning: 12 – har som bäst varit rankat som nummer 11.

Turneringen i siffror:
Fem raka segrar, 9–1 i målskillnad.
Avslut 65–53
Avslut mot mål: 24–15
Passningar till rätt adress: 1 337 – 267 per match

Kommentar: Inför avspark i EM gav jag värdnationen fem procents chans att ta guld och 30 procents chans att ta medalj. Medaljen är ju redan säkrad, och guldchansen har ökat rejält.

Nu får Nederländerna räknas som knapp, men klar guldfavorit. Huruvida det är bra återstår att se, för det har ju inte gått så bra för de lag som burit favoritskapet i de tidigare utslagsomgångarna.

Tittar vi på laget har förbundskapten Sarina Wiegman-Glotzbach gjort ett fantastiskt jobb. Hon var assistent 2014–16 och tog över huvudansvaret i januari efter Roger Reijners, som avgick i december i fjol.

Under sina sju månader på jobbet har Wiegman-Glotzbach byggt om landslaget på ett fantastiskt bra sätt. Hon har plockat bort flera äldre spelare ur både trupp och startelva och satsat på yngre. Hennes arbete med landslaget gör henne till en het kandidat till att vinna priset som världens bästa damfotbollstränare under 2017. En tävling där hon i första kommer att utmanas av Danmarks Nils Nielsen, Österrikes Dominik Thalhammer, Englands Mark Sampson och kanske framför allt Australiens Alen Stajcic.

Som sitt närmaste stöd har Wiegman-Glotzbach rutinerade Foppe de Haan, som är mest känd för att ha lett Heerenveens herrlag under fler än 15 säsonger.

Under EM har man sluppit skador och tränarduon har också valt att spela med i princip samma startelva i alla fem matcherna. Det är bara på ena mittbackspositionen som man gjort någon ändring. Där har Stefanie van der Gragt varit förstavalet, medan tidigare lagkaptenen Mandy van den Berg har gjort några gästspel.

Man måste ju säga att det har varit mycket modig coachning att plocka bort sin lagkapten. När det gäller backlinjen är det ju intressant att man dels har en tidigare mittfältare i Anouk Dekker som mittback och att man har Ajax nummer 10, Desiree van Lunteren, som högerback. Ja, högerbacken spelar i en tia-roll i klubblaget.

Wiegman-Glotzbachs allra mest geniala drag har dock varit att satsa fullt ut på Jackie Groenen (efternamnet uttalas Schronen) bredvid Sherida Spitse. Som jag ser det har Groenen varit EM:s klart bästa spelare. Kvaliteten i hennes passningsspel är det som har burit det nederländska laget.

Och trots att Groenen ser liten och tunn ut är hon en utmärkt närkampsspelare. Sannolikt för att hon har en bra tajming samt en låg tyngdpunkt. Här har hon säkert hjälp av att hon varit en framgångsrik judoka under ungdomsåren. Jag skrev ett inlägg om Groenens bakgrund tidigare under mästerskapet, det hittar ni här.

Trots att det varit Groenen som burit det nederländska laget känns det som att det är kvartetten Lieke Martens, Danielle de Donk, Shanice van de Sanden och Vivianne Miedema som fått de flesta rubrikerna under mästerskapet. Det handlar om en kvartett som bidrar till ett otroligt snabbt djupledsspel, en kvartett där alla har potential att bli matchvinnare.

Personligen har jag tyckt att Nederländerna fått lite för mycket beröm för att spela en posivit anfallsfotboll. Visst inledde man EM med tre halvlekar med härligt anfallsspel, men efter det har man inte anfallit speciellt mycket.

Faktum är att Nederländerna totalt sett har kommit till färre avslut per match än vad Sverige gjorde. I alla sina tre senaste matcher har värdnationen stannat på nio avslut, alltså ett var tionde minut. Det tycker jag inte är speciellt offensivt.

Däremot har det nederländska laget visat på fantastisk kvalitet i avsluten, och på taktisk förståelse. Fast det senare är inte alltid värt applåder. Jag tycker exempelvis inte att det var speciellt vackert när van de Sanden mot England sprang ner och ställde sig vid hörnflaggan i en kontring tre mot fyra innan matchuret nått 82,30. Inte vackert, men taktiskt.

Fast framför allt är det kvaliteten som skall lyftas fram. Kolla siffrorna för nederländska avslut här ovan. Nederländerna har alltså 65–52 i avslut totalt och 24–15 i avslut mot mål. Det är förstås otroligt bra gjort att sätta nio mål och bara släppa in ett med de siffrorna.

Det är oftast offensiven som lyfts fram, men att bara ha släppt in ett mål när man haft 52 avslut mot sig – det är väldigt bra. Det tyder på att man ligger nära, och är bra på att störa motståndarna i avgörande ögonblick.

Till offensiven. I de tre nederländska matcher jag har sett så noga att jag räknat klara målchanser har de haft tre, fyra respektive fyra chanser – och gjort sex mål. Det är en otroligt bra effektivitet.

Jämför man med Sverige behöver Nederländerna nästan bara hälften så många avslut för att göra mål. Sverige behövde 13,5 avslut per mål, medan Nederländerna har behövt 7,2.

En intressant notering är att Sverige faktiskt har slagit fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna (304 mot 267). Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring straffområdet, samt att Nederländerna har varit skickligare på att få sina avslut mot mål (24 mot Sveriges 13).

Just kvaliteten kring motståndarnas straffområde blir självklart Nederländernas nyckel även i finalen. Kanske får vi se något mästerverk av det här slaget igen. För alla moment i det här målet kan man njuta av hur många gånger som helst.

I finalen har Nederländerna en stor plusfaktor på Danmark – och det är publiken. Förutom extra energi kommer den säkerligen leda till att de orange får några frisparkar extra. Kanske blir publiken tungan på vågen i en på förhand rätt öppen match.

Danmark
Världsrankning: 15 – har som bäst varit rankat som nummer 6.

Turneringen i siffror:
Tre ”rena” segrar, en straffseger och en förlust, 4–2 i målskillnad.
Avslut 63–89
Avslut mot mål: 25–25
Passningar till rätt adress: 1 523 – 285 per match (omräknat till 90-minutersmatcher).

Kommentar: Danmark kom till EM med en 3–4–3-uppställning. Den blev snart justerad till 4–4–2, vilket blev nyckeln till större stabilitet för Nils Nielsens lag.

Danmark slår ur underläge i finalen. De har lägst världsranking av de båda finallagen, och inför turneringen gav jag danskorna två procents chans till guld och 20 procents medaljchans.

Danmark är närmast efter Nederländerna det lag som har haft de snabbaste och bästa offensiva omställningarna. Mycket beroende på lagkaptenen Pernille Harder. Med sin fantastiska inställning och arbetsmoral har hon burit sitt lag. Dock skall jag säga att jag inte tyckt att hon varit så bra som man hoppats i avgörande lägen. Harder har ju exempelvis inte gjort något mål fram till finalen.

Målen är spridda på fyra olika spelare. Ett av dem har smarta Nadia Nadim gjort. När forwarden kom till EM hade hon precis tagit sig genom en period av skadebekymmer. Det märktes, för hon startade trögt men har vuxit in i turneringen.

Faktum är ju att Danmark bara har gjort fyra mål på fem matcher. Man har levt på den defensiva stabilitet man fick i samband med bytet till 4–4–2. Kollar man siffrorna på avslut har danskorna alltså haft 89 avslut mot sig. Bara två har gått in, det ena på straff, det andra på en rejäl tavla från annars lysande målvakten Stina Lykke Petersen.

I samtliga fem matcher har Danmark haft färre avslut än sin motståndare. Och det är bara mot Belgien och Österrike som danskorna haft större bollinnehav.

Fram växer alltså en bild av ett danskt lag som bygger mer på snabba omställningar än på långa anfall. Något som borde passa det nederländska mittförsvaret rätt dåligt.

När de här båda lagen möttes förra gången rev danskorna upp stora hål i det nederländska försvaret, framför allt i den andra halvleken. Jag räknade totalt till sex 100-procentiga målchanser för Danmark. Men avsluten var inte 100-procentiga, det fanns en anledning till varför den nederländska målvakten Sari van Veenendaal prisades som matchens lirare i den matchen. Och när inte hon räddade sköt danskorna över eller utanför.

I finalen måste danskorna hitta högre kvalitet i avsluten än senast.

Det faktum att Nederländerna vann gruppmatchen med 1–0 kan vara en av danskornas största tillgångar. Det kan smyga sig in en lite farlig känsla i hemmalaget att ”det här skall vi klara av”.

Medan Nederländerna har kunnat spela med samma manskap i alla matcher har Danmark nu tre tunga skador i truppen, vilket har gjort att man varierat en del i elvan. Med två mittbacksskador har forwarden Stine Larsen gått ner i mittförsvaret och skött uppgiften lysande.

Den senaste skadan, det avslitna korsbandet på Line Sigvardsen Jensen, ställer till det inför finalen. Washingtonmittfältaren har ju ansvarat för balansen på det centrala mittfältet på sistone. Nu står förbundskapten Nielsen inför frågan om han skall spela med Sofie Junge Pedersen, Nanna Christiansen eller Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes på centralt mittfält.

Om valet faller på Junge Pedersen eller Christiansen kommer Troelsgaard flyttas ut på högerkanten. Om Troelsgaard flyttas in centralt blir det Frederikke Thögersen som får chansen på högerkanten.

En annan fråga är om Nielsen vågar fortsätta spela med relativt långsamma Line Röddik Hansen på vänsterbacken mot snabba van de Sanden. Jag tror inte det, utan gissar att Cecilie Sandvej får chansen igen, precis som förra gången mot Nederländerna. Eftersom man redan har Katrine Veje på den kanten, en spelare som inte är direkt känd för att göra ett 100-procentigt arbete i defensiven, behöver man spela den back som har störst chans att klara van de Sanden en mot en.

Defensivt är annars Rosengårdsförvärvet Simone Boye Sörensen den danska nyckelspelaren. Hon har gjort en kanonturnering. Hon är passningssäker, bra på att driva fram bollen och står oftast rätt. Dessutom avgjorde hon straffläggningen i semifinalen.

Och skulle det gå till straffläggning även i finalen, då är Danmark en het kandidat. Man har ju nämligen världens bästa straffmålvakt i Stina Lykke Petersen. Hittills i EM har hon räddat tre av de sex straffar hon haft emot sig. Eftersom två dessutom har gått över har hon bara släppt in en. Så gissningsvis vill Nederländerna avgöra inom 120 minuter.

 

Slutligen satt jag på Sparta stadion i Rotterdam när Nils Nielsen höll presskonferens efter lagens första möte. Förutom att det inte var en enda dansk journalist i rummet förvånades vi alla närvarande över Nielsens första svar.

”Jag är glad att Nederländerna vann, för värdnationen behöver gå långt i det här mästerskapet.”

Han fick frågan om han verkligen var glad över att hans lag förlorade. Då förtydligade han att:

”Jag är förstås gladast om både vi och Nederländerna går vidare.”

Nu har båda lagen gått vidare hela vägen till finalen, och man undrar ju hur glad Nielsen är om hans lag förlorar även den andra gången mot värdnationen…

Det var min guide till EM-finalen. Innan jag sätter punkt för inlägget ett litet tillägg till det förra inlägget. Där hade jag ju synpunkter på ökningen av diverse olika tråkigheter som exempelvis tröjdragningar.

Det riktiga skräckexemplet stod ju Sarah Zadrazil för mot Pernille Harder. Österrikiskan visade ändå lite skön glimt när hon kommenterade ett klipp med tröjdragningen så här:

”Jag rörde henne knappt”

Tråkigt besked – Line Jensen korsbandsskadad

Ibland vill man inte få rätt. Men tyvärr kom nyss den tråkiga nyheten att danska mittfältaren Line Sigvardsen Jensen drog av korsbandet i gårdagens EM-semifinal.

Line Sigvardsen Jensen

Vid själva kollissionen fattade jag inte att det var så illa att korsbandet gick av. Men man började ju ana det värsta när tv-produktionen visade bilderna på hur läkaren/sjukgymnasten kollade stabiliteten i Jensens knä. Både hans reaktion och den smärta hon uppvisade gav riktigt dåliga vibbar.

Det här är förstås blytungt i först hand för Washington Spirit-spelaren själv, men även för det danska laget. De hade spelat in Julie Trustrup på centralt mittfält, men hon drog av korsbandet redan inför EM. Under turneringen har Sigvardsen Jensen klivit fram och spelat en stor roll på mittfältet.

Nu får man bygga om det centrala mittfältet igen inför finalen. Det kan bli så att Sofie Junge Pedersen får kliva in på Jensens plats, eller så väljer förbundskapten Nils Nielsen att spela med Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes.

Det här är tredje danska skadan under mästerskapet. Tidigare har mittbackarna Janni Arnth och Mie Jans åkt på skador som gör att de inte kan spela mer i EM. Och redan före EM drabbades man alltså av korsbandsskador på Trustrup och på Johanna Rasmussen.

Vad jag kan komma på var det här den tredje korsbandsskadan under mästerskapet, vilket får anses vara mycket i en turnering med 32 matcher. Kanske är det ett tätt matchande samt tuffa och intensiva matcher som tar ut sin rätt?

De två tidigare korsbandsskadorna jag kan komma på är Italiens Valentina Cernoia (mot Tyskland) och Österrikes Lisa Makas (kvartsfinalen mot Spanien).

 

Nederländerna till final utan poängförlust

Nederländerna är klart för EM-final mot Danmark. Värdnationen vann med 3–0 mot England i en rätt konstig match.

Konstig för att England vann avsluten med 20–9, hörnorna med 8–1 och målchanserna med 6–4, dessutom borde engelskorna nog ha tilldömts två straffar. Men tyvärr var domare Stephanie Frappart klart sämst på planen. Och för England var det här en sådan där dag när allt går emot.

Hemmalaget å sin sida hade en sådan där dag där allt funkade. Trots att man bara spelade till sig två målchanser av egen kraft på hela matchen gjorde man alltså tre mål. Och trots allt flyt kändes ju den nederländska segern rätt solklar.

De målchanser Nederländerna spelade till sig var dels den som gav 1–0-målet, dels den som gav 3–0. Det första målet var förstås ett högklassigt anfall – kanske turneringens snyggaste. Spelvändningen från Lieke Martens var mästerlig, inlägget från Jackie Groenen av högsta världsklass och nicken från Vivianne Miedema var på samma nivå.

Nu ser jag på TV12:s sändning hur hemmaspelarna firar. Det hade man gärna varit med och upplevt. För även om det var Sverige som hade förlorat gick det inte att undvika att njuta av den nederländska glädjen efter kvartsfinalen i söndags. Dagens firande lär inte vara sämre.

Det blev för övrigt två väldigt intensiva och känsloladdade semifinaler. Även om spelkvaliteten inte alltid var upp på toppnivån tycker jag ändå att det var två väldigt bra matcher, mycket just genom den där laddningen.

Tyvärr har den ökade intensiteten även medfört att en del olägenheter kommit in i damfotbollen. Man har ju sällan sett så många tröjdragningar som i den här turneringen. Semifinalerna var kanske ”värst” hittills på den fronten. Österrikes Sarah Zadrazil försökte ju klä av Pernille Harder i en kontring. Och flera av de nederländska spelarna drar väldigt mycket i tröjorna.

Men glädjande ändå att det är två spelande lag som möts i finalen på söndag. Och glädjande för damfotbollen att det är två nationer där intresset varit begränsat. För nu lär både Nederländernas och Danmarks landslag ta jättekliv när det gäller populariteten på hemmaplan.

Nederländerna har ju nått finalen genom fem raka segrar under ordinarie tid – vilket är imponerande. Inte minst var det ju så att man trodde att lagen i ovissa och jämna grupp A skulle få lida av det tuffa matcherna i slutspelet. Så har det inte blivit, utan både ettan och tvåan från gruppen är nu framme i final.

Jag såg lagens första inbördes match i Rotterdam härom veckan. Då vann Nederländerna med 1–0 efter ett straffmål. Det var en korrekt dömd, men väldigt onödig straff. Men jag tyckte att Danmark totalt sett var det bättre laget i den där matchen. Jag hade 6–3 i målchanser till danskorna, och gjorde även en notering om att Danmark borde ha fått en straff.

Men Nederländernas största tillgång i finalen är förstås att den spelas på deras hemmaplan. Det lär ju tyvärr vara en påverkande faktor när straffar utdöms. En annan nederländsk fördel är att man klarat sig ifrån skador, medan det danska laget drabbats av flera jobsposter inför och under turneringen. Men mer om finalen i kommande inlägg. Nu har jag skrivit klart för i dag.

Danmark straffade sig till final

Jag hade på känn att den första semifinalen kunde gå hela vägen till straffläggning. Men jag tippade fel segrare. Jag glömde ju en avgörande faktor – nämligen att Danmarks målvakt Stina Lykke Petersen är briljant på straffar.

Även Manuela Zinsberger gjorde en bra straffläggning – räddade en och gick åt rätt håll på övriga tre.

Men Stina Lykke Petersen… Hon räddade en hel hög straffar redan i EM 2013, då hon tog laget till semifinal. I årets mästerskap har hon upprepat det. Danskorna har nu haft sex straffar mot sig i turneringen – en har gått i mål. I kväll räddade Lykke Petersen två, medan österrikiskorna skickade upp två i himlen.

Stina Lykke Petersen

Spelmässigt var det förstås helt rättvist att Danmark tog finalplatsen. Men Österrike gjorde en fantastisk turnering. De släppte alltså bara in ett mål på 510 spelminuter. Man gjorde det för att man hade den sällsynta förmågan att klara av att kombinera hög press med ett lågt försvarsspel.

Något som bland annat imponerade på det svenska landslagets presschef:

Tråkigt i matchen att det blev flera skador, några som såg rätt otäcka ut. Jag håller inte minst tummarna för att Line Sigvardsen Jensen inte drog av korsbandet. Det såg dock illavarslande ut.

Mer om den första semifinalen senare. Nu har matchen där vi skall få fram Danmarks finalmotståndare börjat.

96-orna är Sveriges bästa årgång någonsin

I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.

Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.

Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.

Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.

Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.

Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.

En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.

Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:

”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”

Vad säger man?

Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.

Anna Oscarsson

Anna Oscarsson

En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.

En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.

Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:

Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?

2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning

Bilder av EM-finalen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som jag nämnt har jag riktat kameran åt både det ena och det andra under EM. Det tar sin tid att gå igenom alla bilderna, och jag har börjat med de senaste. Så här är mina bilder från Friends Arena och EM-finalen mellan Tyskland och Norge:

This is my pictures from Friends Arena in Solna, Sweden and the final between Germany and Norway in the 2013 European championship in women’s football.

Hier können sie meine Bilder von Friends Arena in Solna, Schweden, und die Finale in der Europameisterschaft im Frauenfußball 2013 gegen Deutschland und Norwegen sehen. Die DFB-frauen gegen Fotballjentene.

Inget hopp om norskt uppsving

Innan jag stänger ner datorn här på Friends Arena tänkte jag komma med en kort notering.

Trine Rönning fick frågan från en tysk reporter om hon trodde att damfotbollen skulle få ett uppsving i Norge i och med den här framgången.

Svaret var kort och kärnfullt:

”Nej”

Rönning menade att om några dagar är EM-silvert glömt, och hon hade inget hopp om någon ökad medieexponering, eller några ökade publiksiffror i toppserien. Tråkigt.

Tyskland vann – igen

Europamästarinnor 2013.

Europamästarinnor 2013.

Tyskland vann finalen med 1–0 efter mål av Anja Mittag. Den stora guldhjältinnan hette dock Nadine Angerer – som tog två straffar.

Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.

Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.

Enligt Uefas officiella statistik var det 3–2 till Norge i klara målchanser – fast det var inte den final som jag såg. För i den var det 8–4 i målchanser till Tyskland.

De siffrorna skvallrar om att den tyska segern totalt sett var rättvist. Men efter att ha träffat Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen i den mixade zonen vet jag åtminstone två spelare som känner att det borde ha slutat annorlunda.

Framför allt Gulbrandsen fick verkligen kämpa för att jobba sig förbi alla närvarande reportrar. Att hon trots allt stannade och berättade om sin olycka för alla som önskade är beundransvärt.

I skytteligan vann Lotta Schelin närmast före Nilla Fischer, och med Louisa Necib som trea. Den prisutdelningen slarvade dock Uefa bort rätt rejält. När de båda svenska vinnarna offentliggjordes hade minst 30000 av de 41301 åskådarna lämnat Friends Arena. Klantigt.

Nu skall jag skriva ihop mina texter till morgondagens tidning. Det finns anledning att återkomma med betydligt fler synpunkter inom en inte alltför lång framtid.

De bästa lagen möts i finalen

Jag sitter i pressrummet på Friends Arena och laddar upp inför finalen. Även om Sverige inte skall spela så bör det bli läge för publiken att hylla våra spelare ett par gånger, eller om det kanske är spelarna som skall tacka publiken.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Dels skall de in i halvtid, sedan talar ju väldigt mycket för att Lotta Schelin kommer att prisas som turneringens skyttedrottning efter matchen. Skall någon passera henne i kväll krävs det en sällan skådad målfest i finalen.

Närmast Schelin i jakten på ”Adidas Golden Boot Award” av de spelare som kan spela i eftermiddag är Solveig Gulbrandsen och Celia Okoyino da Mbabi. Båda står på två mål och noll assist. Schelin har fem mål och två assist, vilket innebär att Gulbrandsen och Mbabi behöver göra fyra mål för att passera – alternativt tre mål och tre assist. Känns svårt.

Jag har ju flera gånger under EM konstaterat att traditionens makt är stor. Och hur mycket vi än vill vara med där uppe så måste man ju konstatera att det historiskt sett är Europas två klart främsta damfotbollsnationer som gör upp i finalen. Om det är det liksom inget snack.

Vid en genombläddring av pressmaterialet noteras att det här är tredje EM:et i rad som de möts två gånger i mästerskapet. Och för att hitta ett EM där något annat land slagit ut antingen Tyskland eller Norge får man backa bandet till 1997 – då Italien och Tyskland avancerade ut den grupp där även norskorna ingick.

Och oftast brukar Tyskland dra längsta strået när de båda stormakterna möts. Jag tippar att de gör det i dag också. Men man kan aldrig räkna bort Norge. Så förhoppningsvis blir det här en riktigt rolig match.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Norge–Danmark 5–3 efter straffar

Det blir Norge som möter Tyskland i EM-finalen på söndag. Det tycker jag är bra, inte minst för själva finalens skull.

Känslan är nämligen att den rätt ineffektiva danska passningsfotbollen hade passat tyskorna som handsken, medan norskornas täta defensiv blir en rejäl utmaning för Silvia Neid:s lag. Inte minst då man redan har förlorat mot Norge en gång i den här turneringen. Då vann Norge trots att man ställde över flera ordinarie spelare.

Dagens semifinal är rätt lätt att referera. Norge (Marit Fiane Christensen) gjorde ett skitmål på en hörna i matchupptakten. Mariann Gajhede Knudsen nickade in kvitteringen i slutminuterna. Däremellan hade Danmark bollen i 84 minuter…

Men trots att bollinnehavet stundtals måste ha varit 80–20 i dansk favör så var det bara 17–13 i avslut efter 120 spelade minuter. Och faktiskt 6–3 i avslut mot mål till Norge. Fotboll handlar inte om att ha bollen mest – utan om att ha den bäst.

Ingrid Hjelmseth

Ingrid Hjelmseth

Det slutade med straffläggning. Där visade Ingrid Hjelmseth det jag redan sa efter två omgångar – att hon är turneringens bästa målvakt. Så klart är Nadine Angerer en utmanare om titeln. Men i min värld leder Hjelmseth den kampen inför finalen.

Han hade i och för sig en fördel av att ha sett danskorna skjuta straffar mot Frankrike. Men att rädda de två första straffarna är ändå väldigt imponerande. Danmarks målvakt Stina Lykke Petersen gjorde en jättetavla vid det norska ledningsmålet. Men hon visade sedan klass och karaktär genom att följa upp missen med två riktiga kanonräddningar.

Lykke Petersen är totalt sett ett stort danskt utropstecken. Det finns fler, men totalt sett var danskorna för uddlösa. Att bara prestera tre avslut mot mål på det stora övertaget man hade i dag är inte tillräckligt.

Dessutom hade det känts fel om Danmark vunnit straffläggningen. Då hade de fått spela final utan att ha vunnit en enda match under ordinarie tid, eller under förlängning.

Maren Mjelde

Maren Mjelde

I Norge imponerar även backlinjen. Even Pellerud har verkligen hittat rätt där. Fast det var i sista stund. För minns hur extremt darrigt mittförsvaret kändes i Linköping i juni. Nu är backlinjen plötsligt rena muren. Och Maren Mjelde som inte hade spelat högerback i en enda match inför EM, borde nu vara aktuell för en plats all star team i sin helt nya position.

Slutligen måste dagens seger ändå ha kostat hysteriskt mycket kraft för Norge. Lägg till att Tyskland har fått en extra vilodag inför finalen – och det redan stora tyska favoritskapet blir ännu större.

Känslan säger Sverige–Norge i final

I morgon spelar Sverige EM-semifinal mot Tyskland. Och med tanke på gårdagens resultat finns det anledning att kalla matchen för en moralisk final.

I varje fall är det självklart att vinnaren i matchen Sverige–Tyskland kommer att vara favorit i finalen. Däremot känns båda semifinalerna vidöppna. Det är faktiskt så nära 50–50 som det bara kan bli.

I finalen lär favoritskapet hamna på typ 65–35 i svensk eller tysk fördel. Fast å andra sidan vet man ju hur starkt Norge brukar vara i en eventuell final. Eller hur det brukar gå för danska lag på svensk mark.

För övrigt är jag lite stolt över att jag flera gånger påtalat att Frankrikes kanske största hot i EM var deras egen medaljfrossa. Dock tippade jag ändå fransk seger mot Danmark, vilket innebar att jag bara satte tre av fyra kvartsfinaler.

Inför dem tippade jag även de åtta lagens startelvor. Utfallet blev hyfsat:

Sverige – 10 rätt
Island – 10 rätt
Tyskland – 9 rätt
Italien – 9 rätt
Norge – 11 rätt
Spanien – 10 rätt
Frankrike – 10 rätt
Danmark – 10 rätt

Notera att jag valde ett upplägg som Pia Sundhage hade varit nöjd med, och skrev hur många rätt – och inte hur många fel – jag hade…

Dags för nya tips. Dock struntar jag i att gissa startelvor den här gången. För det känns svårt nog att pricka in rätt tipstecken i semifinalerna.

* Sverige–Tyskland
Gamla Ullevi i Göteborg, i morgon 20.30

Jag hade inte möjlighet att besöka varken den svenska presskonferensen eller träningen i dag. Men rapporterna därifrån säger att Sundhage kan vara på gång att göra två byten i startelvan. Ut skulle kantspelarna Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist gå, och in skulle Lisa Dahlkvist och Antonia Göransson komma.

Ändringarna känns inte orimliga. Men jag undrar samtidigt lite varför Sundhage skulle visa det öppet för media, när 45 av 60 minuter på träningen var stängda. Kan det kanske handla om ett försök att finta tyskorna?

Medan Sverige har imponerat med en makalös effektivitet, och genom att verkligen använda publikstödet som en hjälp, har Tyskland hackat sig genom turneringen.

Men det finns en enorm potential i det tyska laget. Hittills har dock inte Silvia Neid fått pusselbitarna att falla på plats. Det är givetvis ingen fördel att Celia Okoyino da Mbabi är ett frågetecken inför morgondagens drabbning. Men faktum är att det kan räcka med någon mindre justering för att tyskorna skall få igång sitt spel på allvar.

Inför det här mästerskapet var min känsla att Sverige befann sig på en nivå under Tyskland och Frankrike. Den känslan finns inte längre kvar. Tvärtom är jag övertygad om att vi har chans mot tyskorna – en bra chans. Inte minst med hjälp av stödet från ett fullsatt Gamla Ullevi.

Kampen om mittfältet kommer att bli otroligt viktig. Får Sverige utrymme att sikta in bollar bakom, eller utanför, tyskornas sega mittförsvar har vi en jättechans att vinna. Vår snabbhet i offensiven är nämligen ett tänkbart segervapen. Men om tyskorna i stället vinner kampen om mitten, då blir vårt lag vingklippt, och då kommer vårt försvarsspel att ställas på riktigt svåra prov.

Tipset: Jag skulle inte satsa alla mina besparingar på det, för det är inte så att jag känner mig hundraprocentigt säker på min sak – långt ifrån. Men den känsla jag bär på är att Sverige blir ena laget på Friends Arena på söndag. Det svenska favoritskapet i semifinalen är dock bara 51–49.

* Norge–Danmark
Nya Parken i Norrköping, torsdag 20.30.

Även det här är alltså en ytterst oviss match. Båda lagen har visat grym defensiv stabilitet, men sämre spets.

Det innebär inte att det är två lag med liknande spel som möts – utan nästan tvärtom. Danmark har imponerat genom att vara bolltryggt, och spelskickligt. Dock leder det stora bollinnehavet till alldeles för få avslut.
Jag tycker ju exempelvis inte att 26–4 (som det är justerat till) i avslut till Frankrike i kvartsfinalen känns talande. Danskorna ägde ju minst en halvtimma, och borde ha avlossat fler skott i matchen.

Och faktum är ju att Danmark har säkrat minst ett EM-brons utan att ha vunnit en enda match under 90 minuter. Däremot har man segrat i en lottdragning och i en straffläggning. Det är ju faktiskt ganska udda.

Norge spelar en väldigt rak fotboll. Men de gör det bra, och de har EM:s bästa målvakt hittills i Ingrid Hjelmseth, duktiga mittfältare i Ingvild Stensland, Ingvild Isaksen och Solveig Gulbrandsen och fart i Kristine Hegland. Dessutom har måltjuven Ada Stolsmo Hegerberg nu spräckt mästerskapsnollan – vilket är ett stort plus för laget.
Man väntar dock fortfarande på att Caroline Graham Hansen skall få till det. Där har norskorna ett stort sparkapital.

Tipset: Det faktum att Norge kontrar med mycket folk, och har en vassare forward än danskorna, gör att jag tippar norsk seger. Fast inte heller här känner jag mig speciellt säker på min sak, utan nöjer mig med 55–45 i norsk favör.

* Slutligen någonting annat. Jag har under EM inte bistått med lika många länkar med mål och höjdpunkter som jag brukar. Men på uefa.com finns en utmärkt videosida, där man kan se alla mål och höjdpunkter.