Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: Fotbolls-EM 2013 i Sverige
Europamästerskapet i fotboll för damer 2013, som spelades i Sverige perioden 10–28 juli 2013. Tolv länder deltog. Tyskland tog guld, Norge tog silver medan Sverige och Danmark vann brons. Spelorter för gruppspel, kvarts- och semifinaler var Göteborg/Halmstad, Växjö/Kalmar och Linköping/Norrköping. Finalen avgjordes på Friends Arena i Solna inför drygt 41000 åskådare.
Alldeles nyss meddelades det på Tyska fotbollförbundets hemsida att Nadine Kessler tvingas avsluta sin karriär till följd av sina många knäskador.
Nadine Kessler
Det är förstås ett mycket tråkigt, om än ganska väntat besked. Kessler fick ju Ballon d’Or som världens bästa spelare 2014 och utnämndes till bästa spelaren i Europa 2013/14. Hon var en nyckelspelare när Tyskland vann EM-guld i Sverige 2013, och hennes betydelse för Wolfsburg har varit enorm under de senaste fem–sex åren.
När Kessler har varit frisk har Wolfsburg och Tyskland varit bäst. Utan henne har de fått kämpa. Hon var en fantastisk tvåvägsspelare och jag är övertygad om att Silvia Neid och Ralf Kellermann är de två som kommer att sakna henne mest.
Det sägs att hon en gång var nära en övergång till Linköping. Så blev det inte, utan Kessler spelade hela sin skadeförföljda karriär i den tyska ligan. Hon vann Champions League med Potsdam 2010 och med Wolfsburg 2013 och 2014. Dessutom vann hon EM-guld 2013, det år hon korades både till Europas och världens bästa spelare.
* I eftermiddag svensk tid (15.30) lottas OS-fotbollen. Lottningen sänds i Sverige på Viasat Fotboll.
* Nyligen tog Pia Sundhage på nytt upp frågan om antalet utlänningar i svensk fotboll. Det ledde till en liten diskussion här i bloggen i det länkade inlägget. För er som är intresserade av frågan ger Vittsjös tränare Thomas Mårtensson vår förbundskapten svar på tal i den här artikeln.
I morgon åker jag till Kanada. Det har därmed blivit dags för den sista delen av min genomgång av de 24 VM-lagen. Det är alltså även dags att avslöja vilket lag jag håller högst nu inför mästerskapet.
Svaret är Tyskland – mycket beroende på tradition och jämnhet. Sedan gruppförlusten mot Norge i EM 2013 har man vunnit alla landskamper utan två. Det blev förlust mot Frankrike i oktober och mot Sverige i Algarve i mars.
Konstgräset talar i och för sig mot Tyskland eftersom deras spelare inte är vana vid underlaget. Men å andra sidan är det tyska laget så bollskickligt att de borde klara även ett ovant underlag.
Här är min syn på de två lag jag rankar högst i VM-slutspelet:
1) Tyskland
Världsrankning: 1.
Världsettorna har en imponerande stabilitet. Man vann tolv av tretton landskamper i fjol och har inlett året med fem segrar på sex matcher. I genrepet nyligen besegrades Schweiz med 3–1.
Hemma-VM 2011 blev som bekant ett misslyckande. I kvartsfinalen mot Japan var tyskorna det bättre laget, men saknade nödvändig effektivitet. Dessutom hade man oturen med knäskador på bärande mittfältare. Nadine Kessler gick sönder före mästerskapet och nyttiga Kim Kulig drog av korsbandet tidigt i kvartsfinalen. Hon har tyvärr inte kommit tillbaka.
Däremot har förbundskapten Silvia Neid genomfört en rejäl generationsväxling och fasat in en mängd spelare födda en bit in på 1990-talet. Neids problem är att välja vilka spelare hon skall satsa på. Truppen består av rakt igenom klasspelare.
Det tyska laget brukar inleda matcherna med en riktigt hög och tät press. Får man bett i pressen blir tyskorna otroligt svårslagna. Men kan motståndarna spela sig förbi förstapressen är det i backlinjen de tyska bristerna finns. Rutinerade mittbacken Annike Krahn är inte blixtsnabb och kollegan Saskia Bartusiak är nyligen tillbaka från en korsbandsskada.
Över huvud taget är det tyska laget drabbat av flera tunga avbräck. Trion Fatimire Alushi, Luisa Wensing och Kessler missar VM. Kessler prisades ju som världens bästa spelare 2014 – och borde vara ett blytung avbräck.
Men Tyskland har alltså en otrolig bredd. Mitt i generationsväxlingen vann man EM-guld för två år sedan. Nu är det nya laget redo att även prestera på världsnivå.
Längst bak har man superrutinerade Nadine Angerer som gör sin sista stora turnering. Den populära målvakten brukar alltid vara bäst när det gäller – minns att hon bland annat räddade två straffar i EM-finalen 2013. Längst fram har man måldrottningen Celia Sasic – som ju hette Okoyino da Mbabi i förra VM:et. Hon är en skicklig straffområdesspelare och en tänkbar skyttedrottning i Kanada.
Trolig startelva: Angerer – Leonie Maier, Krahn, Bartusiak, Jennifer Cramer – Lena Goessling, Melanie Leupolz – Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Anja Mittag – Sasic.
Grupplottningen är högst överkomlig. Man möter Elfenbenskusten, Norge och Thailand i gruppen. Där går det inte att bli sämre än tvåa. Vägen till final lär dock bli tuff. Gruppsegaren i den tyska gruppen hamnar nämligen på samma semifinalhalva som både segrarna i USA:s och Frankrikes grupper. Det finns alltså risk att bara en av VM:s tre största favoriter kan nå finalen. Tysklands lag är dock så starkt att man inte behöver rädas något motstånd.
2) USA
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
USA är förstås en av fyra tunga guldkandidater. Med tanke på lagets vinnarkultur och det faktum att de spelar på invant underlag på sin hemmakontinent kanske jag borde ha rankat amerikanskorna som nummer ett.
Fast det senaste dryga året har USA provat sig fram. I omgångar har spelet hackat och framför allt har man haft problem med försvarsspelet. Man skulle kunna säga att det problemet har uppstått eftersom man vill ha med så många som möjligt av lagets alla offensiva stjärnor. Och sådana finns det många.
Som det sett ut på sistone skulle startelvan mot Australien i VM-premiären kunna se ut så här: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Julie Johnston, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Morgan Brian – Abby Wambach och Christen Press.
Det innebär alltså att försvarslegendaren Christie Rampone sannolikt får följa mästerskapet från bänken och att forwardsstjärnan Alex Morgan inte är redo för spel efter sin skada. Hon kommer att få agera inhoppare under gruppspelet. Det innebär också att förbundskapten Jill Ellis har fått med Brian och med det uppnått lite bättre balans på ett tidigare otroligt offensivt balanserat mittfält.
Det finns dock en del frågetecken på forwardssidan. Det blev exempelvis bara 0–0 i genrepet mot Sydkorea:
Superstjärnan Morgan behövs i toppform. Men hon har varit väldigt skadeförföljd det senaste året och går alltså en kamp mot klockan. Samtidigt ser rutinerade Wambach allt tyngre och segare ut. Men hon gör fortfarande mål när chanserna dyker upp – speciellt mot sämre motstånd. Dessutom är Wambach en vinnartyp som man vill ha på planen i avgörande lägen. Hon saknar ett VM-guld och är beredd att offra mycket för att få stå med guldmedaljen runt halsen den 6 juli. Gissningsvis hade dock Ellis och hennes assistent Tony Gustavsson tänkt sig att ha legendaren som inhoppare.
Tony Gustavsson
Under våren är det trots allt Wambach som gjort flest landslagsmål, närmast före skrällen Johnston. Mittbacken är otroligt stark i luftrummet vid fasta situationer. I ligaspelet har däremot Press sett hetast ut. Den före detta Göteborgs- och Tyresöspelaren kan nog få sitt stora internationella genombrott i Kanada.
USA spelar alltså på sin egen kontinent och kommer att ha många fans på läktarna. Kanadensarna kommer dock inte att stötta amerikanskorna, utan räkna med att USA:s motståndare kommer att få rejält med publikstöd.
Som bekant har USA lottats in i VM:s svåraste grupp. Om man motsvarar förväntningarna och vinner gruppen får man däremot en bra väg fram till semifinal. I åttondel väntar en grupptrea och i kvartsfinal kan man få lag som Kina eller Schweiz. I semifinal skulle det däremot kunna bli den moraliska finalen mot Tyskland eller Frankrike.
Jag gjorde för övrigt en större genomgång av USA:s lag i januari när jag gick igenom Sveriges gruppmotståndare. Sedan presenterade jag deras trupp här.
Det här var det sista inlägget i min genomgång av alla de 24 VM-lagen. De tidigare hittar du om du scrollar ner, eller via de här länkarna:
Sannolikt kommer jag inte ha möjlighet att skriva något inlägg innan jag är på plats i Winnipeg. Men därifrån lovar jag att uppdatera ofta. Så håll ut.
I går presenterade Lilie Persson sin och Pia Sundhage:s trupp till Algarve cup. Det är ofta så att det mest intressanta med truppen är de spelare som inte är med.
Josefine Öqvist
Mest intressant den här gången var att Josefine Öqvisthar tackat för sig i landslaget. Det är verkligen riktigt tråkigt, eftersom hon fortfarande har mycket att bidraga med.
Det är ju faktiskt så att Jossan är bästa svenska målskytt alla kategorier på högsta elitnivå den senaste säsongen genom sina 14 mål i franska ligan. Och hon kom ju faktiskt med i det officiella allstarlaget vid sommarens EM-slutspel.
Förutom att hon är en tillgång på planen är hon en bekymmerslös, spontan och skön typ vid sidan, som garanterat kommer att vara saknad i gänget.
Det hon kommer att bli mest ihågkommen för är ju förstås segermålet mot Kanada i VM-semifinalen 2003.
Apropå att hon är bekymmerslös minns jag starkt en händelse nere i Falkenberg i somras. Landslaget hade pressträff på Strandbaden den 22 juli – dagen innan Jossans 30-årsdag. Aftonbladet uppmärksammade jubilaren genom att bjuda på tårta.
Jag hade precis gjort de intervjuer som jag hade planerat att göra, och råkade passera tårtkalaset just när Jossan tagit sin bit. Jag tycket det var en kul bild till bloggen, och plockade upp mobiltelefonen, och knäppte den här:
Josefine Öqvist med tårta
När jag stod där och fotade hörde jag henne säga till Aftonbladets fotograf att det var synd att ingen mer högg in på tårtan. Sedan tittade hon på mig och insisterade på att även jag skulle ta en bit. Jag lät mig övertalas och slog mig ner mittemot henne i soffan.
Av en anledning som jag inte minns skulle även Sara Thunebro vara med på en tårtbild. Hon satte sig bredvid Jossan, tittade till, och sa:
”Men kan du verkligen äta tårta? Är inte du allergisk?”
Jossan svarade hur lugnt som helst:
”Äsch, en liten bit är ingen fara.”
Det här var alltså två dagar innan EM-semifinalen mot Tyskland. I det där läget tror jag inte så många hade varit beredda att riskera en allergisk reaktion för att äta tårta i Aftonbladet. Men Josefine Öqvist är inte som alla andra. Och det är därför hon blir så saknad i landslaget.
* Utöver att Jossan slutar är det några ytterligare förändringar mellan den trupp som åkte till Frankrike senast och den som är tänkt att få följa med till Algarve. Tillbaka är Charlotte Rohlin, Therese Sjögran, Lina Nilsson, Sofia Jakobsson och Jessica Samuelsson. Truppen utökas med två spelare, vilket innebär att bara tre spelare: Josefin Johansson, Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ställs utanför truppen.
Det innebär samtidigt att Linda Sembrant, som kom in som reserv senast, och som inte fick någon speltid mot Frankrike, ändå är kvar i truppen.
I dag kan Pia Sundhage vid två olika galor koras både till Sveriges bästa ledare 2013 och till världens bästa damfotbollstränare 2013. Det är förstås fantastiskt kul för svensk damfotboll.
Hos mig väcker nomineringarna dock i första hand frågan om hur bra Sundhages 2013 egentligen var?
Det skall direkt göras klart att frågan inte är ställd utifrån att jag skulle ha någon mer genomgripande kritik mot vår förbundskaptens ledarskap. Utan jag är i det stora hela nöjd med vad hon har uträttat.
Det jag funderar över är snarare om Sundhage gjorde så bra resultat under 2013 att det är motiverat att hon klassas som en av Sveriges fyra bästa ledare och som en av damfotbollsvärldens tre mest framgångsrika tränare under året. Är det?
Pia Sundhage
Listar man Sundhages sportsliga facit under 2013 ser det ut så här:
* EM-brons.
* Totalt 16 spelade landskamper, med facit: 10 segrar, fem kryss och en förlust. Här kan man räkna lite annorlunda då ett av kryssen – det mot Norge i Algarve – även kan räknas som förlust, eftersom Norge vann efter straffläggning. Målskillnaden på de 16 matcherna blev 40–11, givetvis exklusive straffläggning.
* Sverige inledde och avslutade året som sexa på världsrankningen. Vi var uppe som femma från juni till december.
Det är ju förstås ett väldigt bra facit. Dock är det ett facit utan någon riktig spets.
Tittar man mer noga på siffrorna är det lätt att konstatera att Sundhages Sverige har gjort vad man kunde förvänta – varken mer eller mindre.
Precis som föregångaren Thomas Dennerby:s landslag har Sundhages lag varit stabilt mot lägre rankade lag, men haft det jobbigt mot toppnationerna. Man kan möjligen säga att vi har närmat oss lagen framför oss i världstoppen en aning. Men jag vill nog vänta lite innan jag hugger den saken i sten. För vi spelade tre landskamper mot högre rankade lag under 2013, med följande facit:
* USA, 1–1 i Algarve cup. En match där USA hade bra kontroll efter Alex Morgan:s 1–1-mål i 56:e minuten. Känslan var att amerikanskorna kunde ha vunnit, om de bara gått för det. Men USA var väldigt nöjt med en poäng, eftersom det innebar säkrad finalplats.
Pia Sundhage och Alex Morgan
* Brasilien, 1–1 på Söderstadion. Ett Sverige, som var några veckor från EM ställdes på hemmaplan mot ett ungt, nytt brasilianskt lag. Ett Brasilien som var i början av prövostadioet på en rejäl generationsväxling.
* Tyskland, 0–1 på Gamla Ullevi. Ett haussat svenskt lag på hemmaplan inför drygt 15000 svenska supportrar mot ett skadedrabbat och ifrågasatt Tyskland. Visst skapade vi chanser för att göra något mål, men min uppfattning på plats var att det unga tyska laget vann rättvist.
Efter EM såg jag att ett antal ”herrfotbollsskribenter” tyckte att vi som bevakade turneringen hade varit för snälla mot Sundhage. Sverige hade tidernas chans att vinna EM-guld, men misslyckades. Aktuella skribenter tyckte att vi borde ha kritiserat förbundskaptenen, och kanske även att vi borde ha ifrågasatt om hon verkligen skulle få förtroende att fortsätta leda laget.
Jag höll, och håller med om att Sverige under EM hade tidernas chans att vinna en tung titel. Men jag håller inte med om att Sundhage borde ha fått hård kritik efteråt. Visst fanns det saker att ifrågasätta, som Birger Jacobsson-avhoppet. Men jag tycker i princip aldrig att man kan kräva att ett svenskt fotbollslandslag skall besegra supermakten Tyskland. Inte ens i ett hemma-EM. Utan Sundhages lag gjorde vad man kunde förvänta sig. Varken mer eller mindre.
Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.
Som jag ser det har Pia Sundhages viktigaste bidrag till det svenska damlandslaget ännu så länge inte varit sportsliga resultat, utan förmågan att få strålkastarna riktade mot henne och damfotbollen. Utan henne finns risken att EM hade blivit ett publikfiasko. För Sundhage var loket som drog EM-tåget. Hon tog ju så stort ansvar att tåget körde in i väggen efter mästerskapet.
Jag har inte koll på vilka grunder som man nominerar till priset Årets ledare vid kvällens svenska idrottsgala. Utifrån sportsliga resultat tycker jag inte att Sundhage borde ha varit nominerad bland de fyra kandidaterna. Men utifrån sin betydelse för sin sport så är hon tvärtom en självskriven vinnare. Frågan är vad juryn prioriterar.
Till Ballon d’Or nomineras man på sportsliga grunder. Där borde således inte Sundhage ha platsat på topp tre. Men gissningsvis lever hon här på de resultat hon gjorde med USA. Hon är ju regerande mästare, och i just Ballon d’Ors damklasser kommer man ju tyvärr långt på gamla meriter.
För mig är det för övrigt udda att inte USA:s förbundskapten Tom Sermanni fanns bland de tio som nominerades från början. Han har ännu inte förlorat någon match sedan han tillträdde. Facit är 13 segrar och tre kryss på 16 landskamper. Nog borde det slå högre än de resultat som exempelvis Skottlands nominerade förbundskapten Anna Signeul har gjort?
Och som jag ser det borde det var självskrivet att Even Pellerud skulle gå före Sundhage. För nog gjorde han bättre resultat under 2013? Norge kom ju före Sverige i båda de turneringar som lagen deltog i under året. Och medan hon tog EM-brons med Europatvåorna så tog Pellerud silver med Europas femte högst rankade lag.
Vilka vinner då? Jag tror inte på Sundhage får något av priserna. När det gäller Årets ledare känns det vidöppet mellan Arild Monsen (längdskidor), Per Mårts (ishockey) eller Lotta Neumann (golf).
När det gäller Ballon d’Or resonerade jag kring tänkbara vinnare i det här inlägget. Jag står fast vid att jag tror på Abby Wambach som världens bästa spelare, framför Marta och Nadine Angerer. Och jag tror och hoppas att Ralf Kellermann prisas för Wolfsburgs fantastiska trippel, och därmed slår Sundhage och Silvia Neid.
Galorna går att se på tv. Eurosport sänder Ballon d’Or-galan med start 18.30. Och Idrottsgalan sänds på SVT1 från 20.00.
Nadine Angerer
* En av de som kan vinna Ballon d’Or i kväll är ju Nadine Angerer. Hon meddelade nyss att hon kommer att spela i NWSL för mästarklubben Portland Thorns efter avslutad säsong i Australien. Thorns hade ju högsta snittpubliken av alla damfotbollens klubblag i världen i fjol – de snittade 13320 under grundserien. Med Angerer, Christine Sinclair och Alex Morgan i laget finns förutsättningar för fortsatt publiktillströmning även under 2014.
* När jag är ändå är inne på priser så passar jag på att rikta ett stort tack till damfotboll.com för att mitt namn nämndes i det inlägg där man rekommenderade experter på damfotboll till Svenska Fans fina sportjournalistpris Guldskölden. På det priset kan man förresten rösta fram till och med den 20 januari. Röstar gör man här.
* Slutligen noterar jag att Zlatangate inte har blåst över helt ännu. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk tog upp ämnet i helgen, och han var nog helt rätt ute i hur världsstjärnans popularitet kommer att påverkas av hans tråkiga syn på damfotboll.
Och här är ett inlägg från amerikanska The Equalizer. De har kanske inte fått allt hundraprocentigt rätt. Men ändå intressant att se hur Zlatangate uppmärksammas utomlands.
På svenska känns ordet suspekt. Och i översättningen Guldbollen ger det herrfotbollsvibbar. Men i Norge är det inte bara män förunnat att vinna guldbollen.
I går tilldelades Ingrid Hjelmseth priset som 2013 års bästa fotbollsspelare i Norge. I vårt västra grannland går det alltså tydligen att jämföra herr- och damfotboll.
Ingrid Hjelmseth
Jag har letat efter en lista över hur fördelningen män/kvinnor ser ut historiskt sett, dock utan framgång. Är det någon som har listan över alla vinnare så välkomnar jag en länk.
Hur som helst känns Stabaeks målvakt som en självklar vinnare. Och faktum är att utnämningen får mig att vakna till. Jag har hela tiden känt att det har varit någon eller några spelare som fallit bort på alla listor över årets bästa spelare i Europa och världen. Någon eller några utöver exempelvis de som likt Ramona Bachmann och Shirley Cruz kommer från mindre framgångsrika nationer.
Jag borde ha tänkt på Hjelmseth. För jag hade ju faktiskt henne som förstamålvakt i mitt allstarlag från sommarens EM. Jag höll alltså norskan framför Nadine Angerer, som sedan dess prisats som Europas bästa spelare säsongen 2012/13 och som inom två veckor även kan ha utnämnts till världens bästa spelare 2013.
Låt vara att mitt allstarlag togs ut inför finalen, där ju Angerer räddade två straffar. Och Angerer var ju riktigt vass, och släppte bara in ett (själv-)mål på hela turneringen.
Men Hjelmseth hade mycket mer att göra under mästerskapet, och skötte det fantastiskt bra, med grym pondus och säkerhet. Nog borde väl Norge åtminstone haft någon spelare med på topp tio över Europas bästa spelare? Och den spelaren borde ha varit Hjelmseth.
Den norska målvakten räddade ju faktiskt Danmarks två första straffar i semifinalens straffavgörande, och var hjältinnan bakom Norges EM-silver. För det prisades för övrigt även det norska landslaget som årets lag vid gårdagens norska idrottsgala. Eller idrettsgalla som det heter på norska.
Norge
I den här webb-tv-intervjun med Hjelmseth efter gårdagens gala rankar hon lagpriset högre än gullballen. Men det måste man väl kanske säga om man vill framstå som en riktig lagspelare… Det länkade klippet inleds för övrigt med en kort intervju med före detta Göteborgsspelaren Ingvild Stensland.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
I dag presenterade Svenska Fotbollförbundet fem undersökningar som visar att sommarens EM var en succé på väldigt många sätt.
Personligen är jag mycket överraskad av förbundet nått det resultatet. För det presenteras ju tre dagar efter att förbundet visat att man är totalt ointresserat av sitt damlag. Totalt.
För bortamatchen i Bosnien var ett nytt exempel på hur förbundet inte på något sätt har fattat att man måste jobba helt annorlunda med damlandslaget än man gör med herrlandslaget. Man måste göra ett mycket mer aktivt marknadsföringsjobb. Och man måste sköta en hel del bevakning på egen hand.
Så var det åren innan EM. Och så är det nu efter EM. Intresset finns där, men det kommer snabbt att dala om inte förbundet agerar.
Men jag tycker inte att det verkar som att Svenska Fotbollförbundet har den rätta viljan. För två år sedan visade sig nämligen förbundet vara helt inkompetent när det gällde att utnyttja ett överraskande VM-brons.
Nu visar man minst lika stor inkompetens när det gäller att rida vidare på EM-succén från i somras. Minst. För är det någon gång man skulle kunna göra ekonomi på sitt damlandslag är det ju nu.
Men lördagens VM-kvalmatch i Bosnien var mer än bara sportsligt usel. Den var rena mörkret för SvFF, och dess press- och marknadsavdelningar.
Mer om det senare.
Till dagens fem undersökningar lägger jag själv att när Mediearkivet – Retriever nyligen listade landets mest omskrivna idrottspersonligheter i skriven svensk media från den 1 oktober 2012 till den 20 september 2013 så såg topp sju ut så här:
1) Zlatan Ibrahimovic
2) Erik Hamrén
3) Pia Sundhage
4) Lotta Schelin
5) Per Mårts
6) Charlotte Kalla
7) Anders Svensson
Både Sundhage och Schelin slår alltså både första skidåkare, och hockeyherrarnas förbundskapten. På fjolårets lista var Thomas Dennerby mest nämnda damfotbollspersonlighet på placering 17. Svensk damfotboll är alltså glödhet i år.
Det noteras även i de fem EM-undersökningar som har redovisats i dag. Här är några intressanta saker från dem:
1) Johan Quist, från Centrum för tjänsteforskning vid Karlstad Universitet, noterar att EM: ”gav avtryck i alla led och läger, nationellt, lokalt, i media och gav en positiv bild av Sverige. Vidare att kvinnlig idrott är attraktiv, och folk är beredda att offra ledig tid på att vara en del av en stor turnering.”
Däremot noterar Quist att det politiska intresset på riksnivå var litet, och att inte de största företagen attraherades av turneringen.
2) Sponsor Insight kollade mediabevakningen från årsskiftet till den sista juli. De hittade cirka 8000 artiklar om EM. Och tv-siffrorna var lysande. De såg ut så här:
”Tittarsiffror i snitt Sveriges matcher var 1 295 000 (TV4, 5 matcher). Att jämföras med ishockey-VM: 1 360 000 (TV4, 10 matcher), friidrotts-EM: 381 000 (TV4, 5 direktsända ”pass”)”
En personlig notering här är att storföretag och politiker nog hade tänkt om, ifall de hade haft tillgång till de här siffrorna inför EM.
3) Publikens sammansättning var 38 procent lokala besökare. 45 procent från övriga Sverige. 8 procent var tillresta från övriga Norden och de sista 9 procenten kom från andra länder.Könsfördelningen på läktarna var jämn. Och åskådarnas medelålder var 42 år.
4) Att det var en mängd publikrekord visste vi ju sedan tidigare. Men visst kan det vara läge att repetera att turneringens totalpublik var 216 888, vilket ger ett snitt på 8676. Båda siffrorna var nya EM-rekord.
I den powerpoint-presentation om undersökningarna som går att ladda ner från svenskfotboll.se kallar man bland annat EM för ”Avtryckens turnering”.
Det bestående avtrycket på förbundskansliet i Solna är tydligen dock att det är värt att satsa vidare på herr-EM 2020. Däremot verkar EM inte ha gjort några avtryck gällande satsningen på damlandslaget – trots att laget alltså är så hett att huvuddelen av det övriga Idrottssverige lär vara avundsjukt på deras genomslag.
Bristen på satsning märktes inte minst på den tävlingsmatch som tjejerna spelade i Zenica i lördags. Den var alltså inte tv-sänd. Men den gick att följa via Uefas livescore samt via Radiosporten och via direktrapportering från de båda kvällstidningarna.
Förbundet däremot brydde sig inte om att rapportera genom någon av sina kanaler. Och det är högst illavarslande. För SvFF skall inte räkna med att Sveriges radio och kvällstidningarna fortsätter att åka på alla damlandslagets bortamatcher.
Att delar av svensk media åkte i helgen beror förstås på att intresset kring laget har varit stort. Och att det var en tävlingsmatch. Men om inte det svenska folk kommer att kunna se matcherna så kommer intresset att dala. Och det fort.
Följden blir att vi ganska snart riskerar att återigen ha bortalandskamper helt utan direktrapportering. Landskamper där det finns risk att det inte går att hitta något resultat förrän långt efter slutsignal.
Det här ämnet hade jag tyvärr anledning att ta upp vid mängder av tillfällen efter VM 2011. I det här inlägget samlade jag delar av den kritik som jag kom med under året mellan VM och OS.
Inlägget är skrivet i samband med bortamatchen mot Skottland i maj 2012, en match som inte gick att se på tv, utan som jag minns att vi som var intresserade följde genom en skotsk supporter som rapporterade på sin twitter. Han fick hastigt och lustigt en mängd svenska följare.
Jag gissar att vi snart är där igen, alltså där att vi måste leta närvarande supportrar för att kunna följa landslagets träningsmatcher på bortaplan. Och deras matcher i Algarve cup.
Fast så borde det inte behöva vara. För givetvis borde Svenska Fotbollförbundet ha teknik och kapacitet att sända matcher via stream. Det gäller framför allt damlandslaget, men även diverse ungdomslandskamper.
Som jag tidigare konstaterat har mängder av andra nationsförbund kapacitet att streama matcher. Men såvitt jag vet har det svenska aldrig sänt någon landskamp på någon nivå.
Jag noterar att Expressens tv-sport-krönikör Anna Friberg i den här krönikan tycker att:
”Fifa borde ha som krav att alla deltagande länder i ett mästerskap ser till att matcherna tv-produceras.”
Spontant känns det svårt att tvinga förbund i länder där damlandslagen har extremt låg status att fixa tv-sändningar. Fast skall statusen på damfotbollen förbättras är tv-sändningar ett måste. Så kanske att idéen ändå inte är helt fel.
Men så länge det inte finns några krav på hemmalagets förbund att ordna tv-sändning är det svensk damfotboll som är den stora förloraren i matcher som lördagens. Bosnisk damfotboll har ju varken publik eller något medieintresse som man kan tappa…
Så Svenska Fotbollförbundet uppmanar jag att kolla på hur andra idrottsförbund jobbar med information, och sedan är det bara att börja ösa ut nyheter om damlandslaget och dess spelare och ledare. Sedan måste de öka draget kring de egna matcherna. Utöver att fixa egna tv-sändningar borde det vara ett måste att SvFF rapporterar från sina landskamper via de sociala medier där man ligger uppe. Alltså via Facebook och twitter. Det är rent pinsamt att man inte utnyttjar de kanalerna bättre.
Caroline Seger avgjorde alltså gårdagens VM-kvalkamp för Sverige. Det var hennes första tävlingsmål för Sverige på över tre år.
Segers senaste tävlingsmål kom den 21 augusti 2010, och var också i dubbel bemärkelse ett Segermål. Då vann vi nämligen i det förra VM-kvalet mot Tjeckien med 1–0.
Seger gör alltså sällan mål. Men de senaste hon har gjort i tävlingsmatcher har varit betydelsefulla. Det visar sig vara tvärtemot hur det ser ut för vår andra lagkapten, Lotta Schelin.
Jag har ju ofta förr skrivit att jag vill se Lyonstjärnan göra fler matchvinnande mål. Men jag hade faktiskt inte trott att hennes siffror var så dåliga som de är. För när jag efter gårdagens seger satte mig och kollade upp vilka spelare som har gjort landslagets viktiga mål de senaste åren var det Schelins statistik som förvånade.
Pia Sundhage och Lilie Persson
Det visade sig att vår forwardsstjärna nästan aldrig är matchvinnare i landslaget. Jag tycker att de uppgifterna jag fått fram är riktigt intressanta – och väl värda för Pia Sundhage och Lilie Persson att ta en funderare över.
Eftersom vi inte behövde kvala till EM handlar det om målen från VM 2011, OS 2012 och från EM i år. Totalt ser den svenska poängligan i tävlingsmatcher 2011–13 ut så här, inklusive gårdagens match:
Så långt allt gott för Schelin. Tio mål är förstås bra i sig.
Fast personligen tycker jag alltså att den viktigaste poängligan är den över vilka som gör de poänggivande insatserna. För att ni skall förstå hur jag räknar redovisar jag alla poänggivande insatser här:
OS 2012
Sydafrika, 4–1
2: Dahlkvist (7), 1: Fischer (3)
Japan, 0–0
1: Lindahl (3)
Kanada, 2–2
1: Sofia Jakobsson
EM 2013
Danmark, 1–1
1: Fischer (4)
Finland, 5–0
2: Fischer (6), 1: Kristin Hammarström
Italien, 3–1
2: Schelin (3), 1: Självmål
Island, 4–0
2: Marie Hammarström (4), 1: Kristin Hammarström (2)
Lisa Dahlkvist
Totalt ger det följande lista över fixade poäng från de tre mästerskapen:
7) Lisa Dahlkvist
6) Nilla Fischer
4) Marie Hammarström
3) Hedvig Lindahl och Lotta Schelin
2) Jessica Landström och Kristin Hammarström
1) Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och självmål.
* Räknar man in gårdagens match skall Caroline Seger in på två poäng och Kristin Hammarström upp på tre.
Det innebär att Lotta Schelins totalt tio mål under treårsperioden bara lett till tre svenska poäng. Hennes mål är således bara värda 0,3 poäng i snitt.
Motsatsen i det här fallet är Lisa Dahlkvist, som gjort fyra mål – alla av avgörande betydelse. Tyresömittfältaren har ordnat sju svenska poäng, vilket gör att hennes mål i snitt givit 1,75 poäng.
Det finns ju brister i aktuellt sätt att räkna, bland annat kan ju 2–0-mål ibland ge två poäng, ibland noll.
Därför kollade jag också hur många gånger olika spelare har givit Sverige ledningen, eller kvitterat, under aktuell period. Det visades sig dock inte gynna Lotta Schelin.
Som en parentes noterade jag att Sverige bara gjort ett kvitteringsmål under perioden, men desto fler ledningsmål. Total fick jag följande utfall:
4: Nilla Fischer (tre ledningsmål och en kvittering)
3: Marie Hammarström
2: Lisa Dahlkvist
1: Jessica Landström, Therese Sjögran, Josefine Öqvist, Lotta Schelin och Caroline Seger. Plus ett självmål.
Nilla Fischer
Schelin har alltså bara gjort ett lednings- eller kvitteringsmål på tre år. Utan hon har gjort nio av sina mål när vi redan varit i ledning. Noterbart också att hennes nuvarande forwardskollega Kosovare Asllani inte alls finns med i statistiken över viktiga mål. Det här är verkligen inga bra siffror för ett forwardspar i ett av världens högst rankade landslag. Eller hur?
Det finns anledning för mig att återkomma till de här siffrorna längre fram. Men en spontan tanke är ju att Pia Sundhage borde se till att trion Fischer, Dahlkvist och Hammarström finns i närheten av motståndarnas mål när matcher avgörs, eller när Sverige jagar mål i slutet av matcher.
Klockan 14.00 presenteras den första landslagstruppen efter EM, det handlar om de spelare som skall spela Sveriges första VM-kvalmatch, i Malmö mot Polen den 21 september.
Gissningen är att den till 100 procent kommer att bestå av spelare ur EM-truppen. Pia Sundhage kommer garanterat att ta chansen att bygga nytt inför VM 2015. Fast jag har svårt att tro att det arbetet inleds redan i dag.
Jag har nått fram till det sista bildspelet från sommarens EM-slutspel, och det rör bilder på vårt eget lag. Framför allt handlar det om bilder från några olika träningar, men det har även smitit med några matchbilder.
Tidigare har jag som bekant lagt upp bildspel på samtliga de lag Sverige mötte under turneringen, samt ett bildspel från finalen. Länkar till dem hittar du här:
Vi står inför en helg som är fri från glödheta matcher i vår högsta serie. Mest spännande för svensk del blir söndagens sista gruppomgång i F19-EM. En omgång där det avgörs om Sverige eller Finland år spela i nästa års F20-VM.
I damallsvenskan är det fokus på bottenstriden i helgen. Morgondagens båda matcher – Tyresö–Jitex och Örebro–Sunnanå – borde båda bli klara hemmasegrar. Tyresö får en bra chans att på nytt få fart på sitt målskytte mot ett rejält brandskattat Jitex.
Hursomhelst känns söndagens möte mellan Piteå och Vittsjö som helgen mest intressanta. Det här bör vara en av norrbottningarnas bästa poängchanser i höst.
Kanske ändå att den mest intressanta matchen på svensk mark i helgen spelas i elitettan mellan Sirius och Eskilstuna. Den matchen bör Sirius vinna om de skall ha fortsatt häng på en damallsvensk plats.
Apropå damallsvenskan har Radiosporten i dag tagit upp EM:s effekt på publiksiffrorna. De pratar om en liten ökning, men som jag ser det finns det ingen som helst EM-effekt på publiksnittet. Enda skälet till att snittet har ökat efter EM är ju att det har varit seriefinal mellan Tyresö och Malmö.
Mest intressant i helgen på den internationella scenen är semifinalerna i världens mest publikdragande liga, amerikanska NWSL. I morgon 20.00 spelar Kansas City mot Portland och klockan 02.00 natten mot söndag spelar Western New York mot Sky Blue. Har jag gjort rätt hittar ni länkar till matcherna på den här länken.
En annan liga med bra publiksiffror är den japanska, Nadeshiko League. Där pågår ett rekordlångt sommaruppehåll. Senaste omgången spelades 18–19 maj. Sedan dess har det varit Östasiatiska mästerskapet för landslaget, och sedan man spelat gruppspel i Nadeshiko League Cup.
Ligacupen har nu nått fram till semifinaler. De spelas på söndag i Tokyoförorten Saitama mellan Inac Kobe Leonessa–Jef United Ichihara Chiba Ladies och NTV Beleza–Okayama Yunogo Belle. Segrarna möts i final i Hiroshima den 1 september. Det är låga odds på att den finalen står mellan Kobe Leonessa och NTV Beleza.
De båda högst rankade ligorna i Europa startar kommande helger. Franska Feminine division 1 drar igång näst helt, och Frauen-Bundesliga helgen därefter.
Hope Powell får sparken efter 15 år på jobbet som Englands förbundskapten. Nyheten kom alldeles nyss. Och även om den inte slog ner som en bomb så kom den lite oväntat.
Hope Powell
Man visste ju att Powell i högsta grad var ifrågasatt efter EM, där det favorittippade engelska laget inte lyckades vinna någon match. Men när inget hade hänt trodde jag nog att hon skulle få sitta kvar.
För det är inte mycket tid att vinka på för den efterträdare som ännu inte är utsedd innan nästa stora turnering drar i gång. I morgon är det nämligen exakt en månad tills England spelar första VM-kvalmatchen, hemma mot Vitryssland.
Att de stora nationerna börjar sparka sina förbundskaptener efter misslyckade mästerskap är ett tecken på att damfotbollen tas mer på allvar nu än tidigare. Utöver Powell har ju även Frankrike sparkat Bruno Bini. Det franska förbundet agerade dock mycket snabbare, och gav efterträdaren Philippe Bergeroo lite mer tid innan VM-kvalet startar.
Av EM:s förbundskaptener har även en tredje slutat, men IslandsSiggi Eyjolfsson blev ju förstås inte sparkad efter landets EM-succé, utan avgick på eget bevåg.
I dag har Islands förbundskapten Siggi Eyjolfssonlämnat sin post. När VM-kvalet drar i gång kommer alltså Thora Helgadottir, Sara Björk Gunnarsdottir, Margret Lara Vidarsdottir och de andra att ha en ny förbundskapten.
Apropå den nyheten är jag framme vid mitt näst sista bildspel från EM, nämligen bilder av just Island från Halmstad. Det här är det näst sista inlägget med EM-bilder. Det jag har kvar att lägga upp, innehåller bilder från de svenska träningar som jag besökte.
Men i väntan på dem får ni hålla till godo med följande bilder av Island:
Sif Atladottir
Gudbjörg Gunnarsdottir
Sara Björk Gunnarsdottir
Sara Björk Gunnarsdottir
Sara Björk Gunnarsdottir
Sara Björk Gunnarsdottir
Margret Lara Vidarsdottir och Hallbera Gisladottir
Anna Björk Kristjansdottir
Margret Lara Vidarsdottir
Elin Metta Jensen
Omar Smarason, Margret Lara Vidarsdottir och Siggi Eyjolfsson.
Gudbjörg Gunnarsdottir
Fanndis Fridriksdottir
Gudny Björk Odinsdottir
Margret Lara Vidarsdottir och Katrin Jonsdottir
Holmfridur Magnusdottir
Thora Helgadottir
Rakel Hönnudottir
Holmfridur Magnusdottir
Katrin Jonsdottir
Sif Atladottir
Sif Atladottir
Siggi Eyjolfsson
Holmfridur Magnusdottir
Holmfridur Magnusdottir
Sif Atladottir
Dora Maria Larusdottir
Elisa Vidarsdottir
Anna Björk Kristjansdottir
Dagny Brynjarsdottir får behandling
Sif Atladottir
Margret Lara Vidarsdottir kör rehab
Kvadraten
Lara Vidarsdottir, Björk Gunnarsdottir och Viggosdottir
Jag är liksom inte helt färdig med EM ännu. Här är mina bilder på Italien från Halmstad. I bildspelet ovan är alla bilder med. Några av dem har redan varit publicerade i andra inlägg. Alla nya finns här:
Göteborg–Malmö är förstås helgens klart mest intressanta match i damallsvenskan. För Malmö handlar det om att sätta press på Tyresö i guldstriden. För Göteborg är det lite av sista chansen att haka på de båda andra topplagen.
Den matchen spelas på söndag 18.45 och sänds på Tv4sport. Till matchen är äntligen norska Tysklandsförvärvet Andrine Stolsmo Hegerbergklar för GFC. Jag är högst tveksam till om det räcker – i varje fall i längden.
Känslan är att Göteborg är trubbigare nu än de var i våras, och att laget snart kommer att vara ganska långt bakom de båda topplagen. Men det hindrar ju inte att GFC kan slå till i någon enstaka match. Och på så sätt är det här helt klart en av Malmös allra svåraste matcher i höst.
Veckans omgång är rejält upphackad till följd av det hägrande slutspelet i F19-EM. Utöver Göteborg–Malmö spelar Linköping–Piteå och Vittsjö–Mallbacken på söndag. Där kan Vittsjö lämna nedflyttningsstriden bakom sig – eller dras in rejält.
Omgången kompletteras med Örebro–Tyresö på onsdag – också den sänds av Tv4sport – och av Sunnanå–Kristianstad den 2 oktober.
Till Tyresös match på onsdag är Ashlyn Harris spelklar, och klubben räknar på sin Facebooksida även med att ha med Ali Krieger i matchtruppen. Däremot dröjer det ytterligare någon vecka innan Caroline Graham Hansen blir klar.
Minna Meriluoto
En match i veckans omgång är ju redan spelad, Umeå–Jitex. Där skadade sig Jitex finska EM-målvakt Minna Meriluoto i slutet av matchen. Först befarades tydligen att det kunde vara en ny korsbandsskada. Enligt GT har dock en första undersökning visat att det troligen inte är så illa. Men det verkar vara en ledbandsskada. Och det kan vara rätt illa det också.
GT-artikeln säger inget om hur illa skadad Meriluoto är, och hur länge hon kan bli borta. Men känslan är ju att hon trots allt riskerar att missa resten av säsongen, vilket vore riktigt dåligt för Jitex. Gissa om Stefan Rehn vill ha henne tillbaka åtminstone till hemmamatchen mot Mallbacken den 4 september.
Gudny Björk Odinsdottir
* Apropå knäskador hade jag koll på alla damallsvenska korsbandsskador innan EM. Men nu har jag tappat kollen. Jag vet att Kristianstads Gudny Björk Odinsdottir skadade sig under EM. Och att det var åtta spelare fram till maj, samt att Örebros sommarförvärv Michelle de Jongh skadade sig innan hon hann ansluta. Möjligen är listan längre än tio namn.
Nora Heroum
* På måndag startar för övrigt nämnda F19-EM i Wales. Sverige möter Finland i första matchen. Med tanke att finskorna hade med två spelare, Nora Heroum och Natalia Kuikka, i stora EM är det finska laget lite brandskattat, och Sverige bör kunna ha stora chanser att vinna.
Sverige fick ju som bekant inte med någon F19-spelare i stora EM och vi har därmed med bästa möjliga laget till Wales.
Det känns ju annars lite tråkigt att F19-EM spelas utan att affischnamn som Caroline Graham Hansen, Ada Stolsmo Hegerberg, Melanie Leupolz, Sara Däbritz, Heroum, Kuikka och Karoline Smidt Nielsen ens får chansen att vara med. Men det är nog bra för Sverige, som därmed har lite större chans att kvala in till nästa års F20-VM. Men med tanke på att vi utöver finskorna också har Tyskland och Norge i gruppen blir det inte lätt.
En blogg om internationell damfotboll 