För några timmar sedan twittrade Sydney Leroux Dwyerut budskapet att hon är gravid. Och att hon således har nya planer för sommaren. Det blir varken spel i OS eller i NWSL i år.
Därmed tappar Jill Ellis ytterligare en av huvudkandidaterna om forwardsrollen i USA:s landslag. I somras hade Ellis med fem forwards till VM i Kanada; Leroux Dwyer, Alex Morgan, Abby Wambach, Christen Press och Amy Rodriguez.
Sedan dess har Wambach slutat och både Leroux Dwyer och Rodriguez är gravida. Det skulle kunna vara ett problem för Ellis, men det är det inte. Tvärtom blir valen enkla för USA:s förbundskapten i det här läget. Nu blir det ju närmast självklart att fortsätta på guldformeln från VM, alltså att spela med en utpräglad forward och med Carli Lloyd i en fri roll bakom.
Däremot skulle Ellis kunna hamna i problem om någon av Morgan eller Press blir skadade. Fast då kan hon ju alltid flytta fram Lindsey Horan från mittfältet.
De som däremot får akuta problem i och med Leroux Dwyers besked är NWSL-mästarinnorna FC Kansas City. Sedan de vann andra raka mästartiteln i höstas har laget tappat massor av offensiv kraft.
Först slutade Lauren Holiday, sedan bytte man bort Sarah Hagen – ovetandes om att Amy Rodriguez var gravid. När även A-rod försvann ur leken satsade man stenhårt på att värva Leroux Dwyer, som nu också är borta från årets ligaspel. Det är fyra rätt tunga avbräck.
Dessutom har viktiga backen Amy LePeilbet slutat. Den här artikeln om läget i FC Kansas City skrevs i och för sig innan nattens besked, men ger ändå en klar inblick i mästarklubbens problematik. Kansas City lär slippa favoritskapet i årets NWSL.
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.
Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.
USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:
Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.
Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie Cox – Heather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.
Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole Barnhart – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’Hara – Meghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin Heath – Alex Morgan och Christen Press.
Tobin Heath värmer upp
Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill Loyden – Crystal Dunn, Julie Johnston, Leigh Ann Robinson, Kristie Mewis – Christine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis – Amy Rodriguez och Lindsey Horan.
Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.
Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.
Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.
Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie Schmidt – Josée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).
Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.
Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.
* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.
Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.
I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.
* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.
Veronica ”Vero” Boquete
Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.
Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.
Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.
Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.
Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.
Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.
Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.
Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.
Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.
Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.
Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.
Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.
Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.
Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.
Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.
Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.
Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.
Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:
Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.
Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.
Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.
Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.
Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.
Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…
Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.
Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.
Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till.För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.
Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.
Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.
Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.
Janni Arnth
Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.
Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:
”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”
Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.
Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…
Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.
Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.
Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…
Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.
Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.
Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.
Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.
Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:
Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:
Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.
Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:
Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:
Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:
Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:
Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.
Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:
Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.
Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.
Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:
Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.
Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.
Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.
Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.
Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?
Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.
Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.
Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:
Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.
Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.
Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.
Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.
Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).
Årets spelare: Den tolfte:
Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.
Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…
Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).
Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.
Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.
”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”
Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.
Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:
Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.
Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.
Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.
Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.
Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.
När svenska spelare och tränare får frågan om vilken som är världens bästa liga brukar jämnheten vara ett viktigt mått. Oftast det allra viktigaste.
Därmed kan vi slå fast att nybildade NWSL i USA är världens bästa liga. I varje fall den här veckan. Och i varje fall med den svenska måttstocken.
För resultaten i de fyra matcherna i premiäromgången blev 1–1, 1–1, 1–1 och 1–0. Hade bara Western New York Flash gjort ett mål på Sky Blue FC så hade ligan varit oslagbart jämn.
Fast serien är ju inte bara jämnast. Den har också väldigt stor del av de allra bästa spelarna i världen. Tittar man på ligatillhörigheten på de 44 spelare som ingick i startelvorna vid semifinalerna av OS i fjol blir fördelningen enligt följande:
Två spelare spelar inte i någon liga i år. Melissa Tancredi har tagit ett studieuppehåll och Amy LePeilbet, som skulle ha spelat i NWSL, har dragit av sitt korsband. Och en tredje, Jonelle Filigno, spelar på collegenivå för Rutgers University.
Efter jobbet i går satt jag och kikade parallellt på golfen och matchen Chicago Red Stars–Seattle Reign. Kul att alla matcher i premiäromgången gick att se direkt via olika typer av streamar.
Däremot skall det sägas direkt att kvaliteten på sändningarna var minst sagt varierande. I Chicagomatchen var kameran placerad så att man inte kunde se de två närmaste hörnflaggorna. Ibland simmade både bollen och flera spelare ur bild…
Och när jag gjorde en kort kik på matchen Sky Blue mot Western New York Flash blev jag snabbt lätt yr. För kameramannen/-kvinnan gjorde nog sin första fotbollsmatch någonsin. Eller så funkade inte zoomen. Se själv här.
Ambitionen att ha tv-sändning från alla matcher är dock god. Och jag hoppas att man gör som i Tyskland, och sätter ihop klipp med höjdpunkter från alla omgångar. För jag ser gärna Lori Chalupny:s läckra volleymål igen…
Jag vet att tv-rättigheterna för damallsvenskan sålts, och förbundet därför inte kan visa bilder hur som helst från de matcher som Tv4 väljer bort. Men visst saknar man möjligheten att få se alla mål?
* En liga som inte är jämn är den vitryska. Där fortsatte Molodechno på den väg de slog in på i fjol. I premiären föll fjolårets tabelljumbo nämligen med 17–0 mot Zorka-DBU. Molodechno får nog svårt att undvika den nyinstiftade nedflyttningsserien i slutet av augusti…
* Till sist en rättelse av det förra inlägget. Jag skrev att Louise Fors inte spelade för Liverpool i premiären. Jag hittade nämligen inte hennes namn i laguppställningen på fawsl.com. Men sedan såg jag att hon twittrade ut en Instagrambild på sig själv i premiären, och insåg att Fos skulle vara Fors. Felet är nu rättat.
Heather Mitts fotar Amy LePeilbet, Amy Rodriguez och Nicole Barnhart.
Den amerikanska landslagsbacken Amy LePeilbet har dragit av korsbandet i vänsterknät, och riskerar att missa hela den här säsongen. Rehabiliteringen för en korsbandsskada är ju sex till åtta månader.
Nyheten släpptes på Chicago Red Stars hemsida i går. Skadan innebär att Chicago har fått tillåtelse av NWSL att lägga till även en femte spelare till sin trupp under den pågående värvningsperiod som pågår i ligan fram till och med torsdag.
För LePeilbet är det förstås en rejäl smäll. Samtidigt har hon ”turen” att det inte är något stort mästerskap för USA i år.
30-åriga LePeilbet har varit med i landslaget sedan 2004, men hon fick vänta till 2011 med sin mästerskapsdebut. Hon platsade inte 2004 eller 2007, och missade OS 2008 på grund av en knäskada.
LePeilbet är mittback från början, men har på senare år fått spela ytterback i landslaget under Pia Sundhage. Hon var ordinarie vänsterback i VM i Tyskland 2011, och högerback i fjolårets OS.
Jag satte ihop ett litet tillägg till finalguiden, som fanns i det förra inlägget. Här är en kort beskrivning av samtliga de 22 spelare som jag tippar kommer att starta OS-finalen. Jag välkomnar förstås synpunkter:
USA
Hope Solo
Världens bästa på positionen. Är en reaktionssnabb och säker linjemålvakt. Svagheten är att hon ibland blir feg, och hoppar över utrusningar.
Amy Le Peilbet
Hårt arbetande, och tuff ytterback med defensiven som främsta egenskap. Slarvar ibland i passningsspelet.
Christie Rampone
Snabb och extremt vältränad veteran i mittförsvaret. En av världens allra bästa mittbackar ger sig ibland ut på offensiva raider.
Rachel Buehler
En riktig vinnarskalle. Verkar vara beredd att offra sitt huvud när hon kastar sig fram vid offensiva, fasta situationer. Är dock lagets sämsta passningsspelare.
Kelley O’Hara
Var målskytt på college. Och mittfältare i fjol. I vintras skolades hon om till vänsterback, förstås en offensiv sådan. Har bra vänsterfot. Men är inte färdig med den defensiva utbildningen. Kommer ibland snett in i situationerna.
Megan Rapinoe
Yttermittfältare med härlig känsla i högerfoten. Levererar fasta situationer, och förstås även inlägg, av högsta klass. Brukar även stänka in en del distansskott.
Lauren Cheney
Kanske lagets allra största talang. Är bolltrygg, och alltid spelbar. Användbar som forward, yttermittfältare, eller som nu – som innermittfältare. Är ny på positionen, och har brister i det defensiva spelet.
Carli Lloyd
Gjorde guldmålet vid OS 2008. Var bänkad inför OS, men har tagit plats i laget efter Shannon Boxx:s bristning mot Frankrike. Har bra bössa i båda benen, och stor arbetskapacietet.
Tobin Heath
Bollbohem i ordets rätta bemärkelse. Väldigt teknisk och bolltrygg. Men bohemisk i sitt spel, vilket kan vara väldigt bra offensivt sett, men sällan är positivt i defensiven.
Abby Wambach
Den målfarliga nickspecialisten avgjorde OS-finalen 2004, men missade spelen 2008 på grund av skada. Nu är hon vältränad, rörlig – och troligtvis bättre än någonsin förr. En murbräcka.
Alex Morgan
Den blixtsnabba forwarden kallas ”Baby Horse”. Men hon kan mycket mer än bara springa. Hon är fysiskt stark och dessutom en naturlig målskytt. Alltså en skräck för varje motståndarback.
Japan
Miho Fukumoto
En ganska kort, men spänstig målvakt. Har varit enormt stabil i hela turneringen, och gjort en mängd avgörande räddningar. Inte minst var hon stor hjältinna i semifinalen.
Yukari Kinga
Löpstark, offensiv högerback. Följsam i defensiven, oftast längst fram på högerkanten i offensiven. Kanske spelens allra bästa högerback?
Azusa Iwashimizu
Mycket skicklig markeringsback. Blir sällan passerad. Även stark i luften. Dyker ofta upp vid bortre stolpen på offensiva fasta situationer.
Saki Kumagai
Satte avgörande straffen i VM-finalen i fjol. Läser spelet bra, och är spelskicklig. Kan dock bli lite slarvig i passningsspelet ibland.
Aya Sameshima
Liksom Kinga en spelskicklig och löpstark ytterback. Följsam i defensiven. Läser situationerna bra, och blir sällan överspelad.
Mizuho Sakaguchi
Hårt arbetande, defensiv mittfältare. Duktig passningsspelare. Ligger oftast kvar och täcker upp, löper alltså sällan i djupled,
Homare Sawa
Världens bästa spelare 2011 är den mer offensiva av de båda defensiva, centrala mittfältarna. Har ett härligt spelsinne, och bra tajming i luftrummet. Nickar således ofta in hörnor och frisparkar. Är dock inte i absolut toppform. Har haft klart högre felprocent i passningsspelet än i fjolårets VM.
Aya Miyama Lagkaptenen leverar världens bästa fasta situationer. Har fantastisk känsla i både sin höger- och vänsterfot. Förstås även en duktig passningsspelare. Väger dock lite lätt ibland.
Nahomi Kawasumi
En intelligent och teknisk spelare. Användbar både som forward, yttermittfältare eller i tio-rollen. Passningsskicklig. Dock lite liten, och kan försvinna mot fysiskt motstånd.
Shinobu Ohno
Teknisk, kvick yttermittfältare, eller forward. Är ofta spelbar. När hon spelar på kanten ligger hon gärna kvar högt, och gör inte lika stort defensivt arbete som övriga mittfältare. Väldigt snabb med boll. Bra dribbler.
Yuki Ogimi Forwarden som tidigare hette Nagasato har varit Japans bästa utespelare i OS. Stark, väldigt smart, och nästan alltid spelbar. Dessutom bra på att hålla i bollen, och få upp laget. Är kanske ingen målmaskin, men har även visat bra målform på sistone.
Vi närmar oss det stora avgörandet i OS-fotbollen. Det är mindre än ett dygn kvar tills USA–Japan gör upp i finalen på Wembley inför en bit över 80000 åskådare.
Därmed har det också blivit dags för den stora finalguiden. Den innefattar förstås också bronsmatchen.
I semifinalerna lyckades jag pricka samtliga 44 spelare i startelvorna. Jag tror att samma 44 även startar i morgon.
Här är guiderna:
* Bronsmatch: Kanada–Frankrike
City of Coventry Stadium, 14.00 (svensk tid)
Lagen möttes tidigare i år i finalen av Cypern cup. Då vann Frankrike med 2–0. Bilder från den matchen finns här.
Och på pappret skall Frankrike vara lite bättre än Kanada. Men har kanadensiskorna hunnit slicka såren efter den tunga förlusten mot USA så finns skrällchans.
För fransyskorna var ju i det här läget i fjol också. Då föll de ju som bekant snöpligt mot Sverige. Det debaclet kan finnas i bakhuvudet. Och i augusti är Kanada som bekant ett väldigt mycket bättre lag än de var vid lagens senaste möte i mars.
Slutligen så är ju världens bästa spelare, Christine Sinclair, i en makalös form. Frankrikes hetaste spelare i OS har varit nickstarka mittbacken Wendie Renard, som ju var centimetrar från att kvittera på övertid mot Japan.
När det gäller startelvorna skall Desiree Scott enligt tidningsuppgifter vara i speldugligt skick. Och duon Sinclair och Melissa Tancredi som riskerar bestraffning för sina kommentarer kring domaren efter semifinalen får sina eventuella straff efter OS. Alltså tror jag att Kanada startar som senast.
Och även om Eugenie Le Sommer gjorde ett fint inhopp senast så tror jag att hon får börja på bänken, och att Frankrike alltså också startar som mot Japan.
Tipset: Frankrike är favorit till 65–35. Domare: Jenny Palmqvist, Sverige
Troliga startelvor: Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie. Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
De båda lagen möttes på Commerzbank Arena i Frankfurt i VM-final för ett drygt år sedan.
Då var USA överlägset bäst, spelmässigt sett. Jag vill minnas att jag i första halvlek noterade 11–1 till USA i klara målchanser. Men Japan försvarade sig fantastiskt bra, och det var 0–0 i mål.
Men när USA hade tagit ledningen genom inhopparen Alex Morgan blev amerikanskorna nervösa. Japans första kvittering (Aya Miyama) var en gåva av det amerikanska försvaret. Minns jag rätt var det lagkapten Christie Rampone som slog en riktig indianare rakt upp i planen.
Och efter att Abby Wambach hade nickat in 2–1-målet blev amerikanskorna återigen nervösa. Och i förlängningens slutminuter kunde Homare Sawa klacka en hörna via Wambach till 2–2.
Japanskorna var verkligen hypereffektiva i den finalen.
Jag tar upp den eftersom många har fått för sig att Japan var det bättre laget i fjol. Att de dominerade. Så var de inte. Japan hade ett fantastiskt försvarsspel, och massor av tur. Och så var de bättre på att lägga straffar.
Jag tar även upp den eftersom jag anar att OS-finalen kan bli en liknande tillställning. Alltså offensiva USA mot defensiva Japan. Mycket talar för det, med tanke på hur lagen har spelat på vägen fram till finalen.
Jag tror att den där VM-finalen kan spöka rätt rejält i amerikanskornas huvuden, om de inte får tidig utdelning. För den har redan spökat rätt rejält.
För efter VM-finalen hade Japan ett ganska stort mentalt övertag på USA. I de två första matcherna lagen emellan efter VM vann japanskorna en, och spelade oavgjort i en.
USA var skakat. Och hade inte lagen mötts i Halmstad i juni hade jag räknat Japan som storfavoriter.
Men i trenationsturneringen i Sverige vann ju USA med hela 4–1, och amerikanskorna fick med sig massor av självförtroende från överkörningen i Halmstad. Jag skrev om den matchen både här och här.
Jag var på plats på Örjans vall, och pratade med ett par av amerikanskorna efteråt. De verkade så lättade allihop. Här är några citat:
Lauren Cheney:
”Det här en självförtroendestärkare för oss. Vi har haft problem med Japan i ett par matcher på rad, så att få slå dem med 4–1 så nära spelen betyder mycket för vårt självförtroende inför OS.”
Hope Solo:
”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”
Japanskorna var förstås tvärtom väldigt bekymrade. Lagkapten Aya Miyama sa så här till mig:
”I dag var USA bäst i världen, och vi var inte så bra. Vi måste spela tuffare. Nu är vi nästan i chock. Men vi kommer att bli bättre. Det finns förklaringar, som att vi var trötta.”
Får USA ett tidigt mål kommer amerikanskorna säkert att ha rejält med nytta av Halmstadsmatchen. För då finns risken att japanskorna börjar tänka negativa tankar.
Fast står japanskorna emot ett tag tror jag de har det mentala övertaget. Det är ju ändå värt att notera att i matchen i Halmstad saknade Japan sina viktiga mittbackar Azusa Iwashimizu och Saki Kumagai. Med dem tillbaka blir japanskorna klart mycket svårare att göra mål på.
Till Japans fördel talar även fysiken. Det här är sjätte matchen på 16 dagar, och Japan har vilat sina nyckelspelare i en match. Och man slapp spela förlängning i semifinalen, som USA gjorde.
Dessutom har ju faktiskt Japans målvakt Miho Fukumoto varit turneringens klart bästa målvakt. Fortsätter hon att storspela har Japan skrälläge igen.
För visst vore väl en japansk seger en skräll? USA prenumererar ju på OS-guld, och man har den klart bredaste truppen.
Framför allt har de Wambach och Morgan som forwards. Tillsammans har de gjort sju mål i OS. Det trots att Morgan har missat i massor. Men jag tror kanske att segermålet på tre minuters övertid i förlängningen mot Kanada kan göra att det släpper för Morgan.
Och jag tror faktiskt att Pia Sundhage kommer hem till Sverige om någon vecka som dubbel olympisk mästarinna.
Mest för att USA har så många matchvinnare. Det vimlar ju av vinnarskallar i truppen. Morgan och Wambach är nämnda. Megan Rapione klev fram två gånger i semifinalen. Och minns att Carli Lloyd avgjorde OS-finalen för fyra år sedan i förlängning.
Så USA är mina favoriter på förhand. Men som jag har varit inne på i det här inlägget kan det mentala övertaget vandra mellan lagen beroende på matchutveckling.
Och som jag var inne på i går så har även USA:s fantastiska lag svagheter. Framför allt i form av ett väldigt offensivt balanserat lag med Shannon Boxx vid sidan. För hon startar väl ändå inte i finalen?
Och kan Japan hitta in med bollar till smarta Yuki Ogimi i ytan mellan USA:s backlinje och mittfält så lär det här bli riktigt intressant.
Visst skall väl det här bli riktigt kul?
Tipset: USA är favorit till 60–40 Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland
Troliga startelvor: USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Aya Miyama, Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi, Nahomi Kawasumi – Shinobu Ohno och Yuki Ogimi.
I morgon smäller det. Fyra lag återstår i OS, och tre av dem kommer att åka hem med medaljer i bagaget.
Inför OS tippade jag USA–Frankrike i final. Det tipset kan mycket väl slå in. Men jag har börjat vackla på fransyskorna, och tippar nu att Japan spelar final på torsdag.
Här är mina tankar inför OS-semifinalerna.
Japans landslag, Nadeshiko
* Japan–Frankrike
Wembley Stadium, 18.00
Den här semifinalen är så nära 50–50 man kan komma.
Jag tycker fortfarande att Japan är sämre än i VM i fjol. Men laget här ändå imponerat med sitt försvarsspel. Och målvakten Miho Fukumoto, som jag tyckte såg väldigt darrig ut på Gamla Ullevi i juni, har sett väldigt stabil ut.
Bara ett insläppt mål på fyra matcher är förstås strålande.
Offensivt hänger mycket på Yuki Ogimi, som är i kanonform. Men vi väntar fortfarande på lite magi från stjärnorna Aya Miyama och Homare Sawa.
Frankrike har imponerat i korta perioder under OS. Som den första kvarten mot USA. Och de sista 30 minuterna mot Nordkorea.
Men långa stunder har fransyskorna varit rätt bleka.
Fast Frankrike har ett grymt vapen i sina hörnor och frisparkar. Vapnet är extra vasst mot korta japanskor. Det är inte lätt för dem att markera bort långa mittbacksparet Wendie Renard och Laura Georges.
Dessutom vann Frankrike mot just Japan i genrepet i utklassningsstil. Den matchen borde göra Frankrike till favoriter här.
Men något säger mig att Japan trots allt kan dra det längsta strået.
Det något är framför allt orken. Japanskorna har vilat sina nyckelspelare i en match. Det tror jag kan vara väldigt avgörande. Det här är ändå femte matchen på 13 dagar för lagen.
Och så har Japan vinnarvana från VM i fjol. De vet hur man gör för att nå en final. Frankrike däremot har dåliga vibbar av mästerskapssemifinaler.
Men som sagt, det är väldigt jämnt. För två veckor sedan hade jag utan tvekan tippat Frankrike här.
Tipset: Japan är knapp favorit till 51–49.
Troliga startelvor: Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
USA:s landslag
* USA–Kanada
Old Trafford, 20.45
Här är USA förstås gigantiskt stora favoriter. Jag tror också att de vinner, men jag är inte säker på att de får en så lätt resa som många tror.
I kvartsfinalen fick Pia Sundhage:s lag jobba för att betvinga Nya Zeeland. Och Kanada liknar Nya Zeeland, fast är minst en klass bättre.
I OS-kvalet i januari körde USA fullständigt över Kanada på kanadensisk mark i Vancouver. Segersiffrorna 4–0 var i underkant.
Men sedan dess har Kanada gått framåt klart mer än USA. I lagens senaste match, den i Salt Lake City, just innan lagen åkte över till Europa för OS, föll USA:s segermål först i 85:e minuten.
Och Kanada har skakat USA förr i OS-sammanhang. I den rekordlånga kvartsfinalen i Shanghai vid OS 2008 vann USA först efter ett mål av Tasha Kai i förlängning. Matchen slutade hela fyra timmar och tio minuter efter att den startat. Orsaken var ett uppehåll för åska och skyfall.
Den här gången är inte Kai med i USA:s trupp. Nu har Sundhage en klart starkare forwardsuppställning. Abby Wambach delar ledningen i skytteligan med sina fyra mål, och är sannolikt bättre än någonsin förr.
Jämfört med i fjol är Wambach mycket snabbare och rörligare. Dessutom har pilsnabba Alex Morgan kommit in som en virvelvind i USA:s anfall.
Morgan var inte ordinarie under OS-kvalet. Nu är hon fullständigt självskriven i startelvan. Men är det något som hackat i det amerikanska laget så är det Morgans målskytte. Fram till OS gjorde hon mål på allt. De senaste matcherna har hon missat väldigt många klara chanser.
Skall Kanada ha någon chans måste nog Morgan fortsätta missa…
Skall vi leta fler svagheter i USA:s närmast kompletta lag så är det väl bakom mittbacken Rachel Buehler som Kanadas forwards skall löpa in.
Och en svaghet till: Hope Solo:s utrusningar – eller snarare brist på utrusningar. Solos svaghet som målvakt är att hon är feg, och gärna backar ner på mållinjen istället för att rusa ut och avstyra anfallen på ett tidigt stadium.
Kanada är förstås den stora överraskningen i semifinalerna. I startelvan i kvartsfinalen hade man tre spelare som spelat i division I för Dalsjöfors i år – Erin McLeod, Carmelina Moscato och skytteligaledaren Melissa Tancredi.
Och man har skrällt trots att man har jätteproblem med skador i backlinjen.
Men Kanadas främsta defensiva kraft spelar närmast framför backlinjen. Desiree Scott är nämligen fantastisk som bollvinnare – sannolikt den bästa defensiva mittfältaren i hela OS.
Och laget har även offensiv kvalitet. Christine Sinclair har tagit klivet tillbaka i planen, vilket har gjort att hon numera både agerar framspelare och måltjuv.
Och med Jonelle Filigno har Kanada också fått ett riktigt snabbt hot i djupled.
Kanada lär sälja sig dyrt, och vi kan få se en riktigt kul match. Men USA vinner till slut.
Tipset: USA är favorit till 80–20.
Troliga startelvor: USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
I min stora OS-guide tippade jag vilka åtta lag som skulle nå kvartsfinal i mästerskapet. Nu var det kanske inte jättesvårt, men jag är ändå lite nöjd med att jag fick maximala åtta rätt.
Där tippade jag även hur långt de olika lagen går. Mina semifinallag var USA, Frankrike, Storbritannien och Brasilien. Det tipset kan fortfarande slå in. Trots det tänker jag nu delvis revidera det inför kvartsfinalerna.
Här kommer den stora guiden till morgondagens fyra kvartsfinaler:
* Storbritannien–Kanada
City of Coventry Stadium, 20.30 (svensk tid)
Här möts två lag som har överraskat positivt hittills i OS. Både Storbritannien och Kanada är väldigt mycket bättre än vad folk runtom i Sverige tror.
Brittiskornas insats mot Brasilien var verkligen högklassig. Jag trodde ju i och för sig att de skulle gå långt i turneringen. Fast jag trodde att de skulle kämpa sig fram. Men de har verkligen spelat riktigt bra fotboll.
England har ett bra lag i grunden, och med Kim Little har man vuxit ytterligare. Båda ytterbackarna, Alex Scott och Stephanie Houghton, är hyperoffensiva. Ja, vänsterback Houghton ligger ju till och med delad tvåa i skytteligan.
Defensivt finns det inget att gnälla på hittills, trots att Ifeoma Dieke dragit av korsbandet och förstås missar resten av OS. För brittiskorna är ju faktiskt enda laget i turneringen som har tre nollor bakom sig.
Offensivt ser det också bra ut. När jag ser Storbritannien spela får jag en känsla av att de har ett extremt löpstarkt gäng. Många spelare springer kopiöst mycket. Yttermittfältaren Eniola Aluko springer dessutom riktigt snabbt.
Men det finns också passningsskickliga stöttespelare som Anita Asante och Kelly Smith.
Hos Kanada har trion Christine Sinclair, Sophie Schmidt och Melissa Tancredi imponerat mest i OS. Efter att ha sett Tancredi gång på gång leta passning när hon själv haft öppna lägen i Dalsjöfors under våren, hade jag aldrig gissat att hon skulle leda skytteligan i OS efter gruppspelet.
Men hon har varit glödhet i straffområdet hittills. De flesta kanadensiska målen har kommit på inlägg eller inspel. På den punkten har Kanada varit högklassigt. Både när det gäller kvaliteten på inläggen, och när det gäller inställningen i forwards löpningar in i straffområdet.
Kanada är ett stenhårt arbetande lag, som aldrig ger upp. Trots det tror jag på hemmaseger. Kanada har nämligen problem på mittbackssidan. Candace Chapman skadade vaden mot Japan i premiären, och har inte kunnat spela i de sista två gruppmatcherna. Även Emily Zurrer är skadad. Den senare har till och med strukits ur truppen, fast är med i Coventry som reserv.
Jag tror att Kanada fortsätter med den offensiva uppställning man hade mot Sverige. Den där man spelar med ett slags diamant på mittfältet, med Sinclair som spets. Och framför den två forwards, Tancredi och Jonelle Filigno. Den enda förändringen i startelvan jämfört med Sverigematchen tror jag blir att Karina LeBlanc kommer att vakta målet.
Tipset: Storbritannien är favorit till 65–35.
Troliga startelvor: Storbritannien:Karen Bardsley – Alex Scott, Sophie Bradley, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Karen Carney, Jill Scott, Anita Asante, Eniola Aluko – Kim Little och Kelly Smith. Kanada: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
USA
* USA–Nya Zeeland
St James’ Park, Newcastle, 15.30 (svensk tid)
USA var den givna guldfavoriten inför turneringen. Och inget har ändrats på den punkten. Trots att det var underläge med 2–0 redan efter en kvart i premiären mot ett starkt Frankrike har Pia Sundhage:s lag gått fram hur tryggt som helst. De var ikapp redan i paus, och förbi redan tidigt i andra halvlek.
USA har sådan anfallskraft, och sådan bredd i truppen, att de blir oerhört svårstoppade. Abby Wambach är bättre än på väldigt länge – kanske bättre än någonsin förr. Hon verkar väldigt vältränad och rörlig.
Bredvid sig har Wambach blixtsnabba Alex Morgan, som jag fortfarande tror kommer att vinna skytteligan till slut.
Som uppbackning har världens bästa anfallsduo bollskickliga lirare som Tobin Heath, Megan Rapinoe och Lauren Cheney. Försvarsspelet är fantastiskt. Backlinjen är högklassig, och längst bak står världens bästa målvakt, Hope Solo. Och på tre matcher hittills har man bara släppt till fem avslut mot eget mål.
På pappret skall USA köra över Nya Zeeland. Fast the Football Ferns är ett lurigt, och svårspelat lag. Och de vet att de kan stå emot USA:s stjärnor.
I januari ledde nämligen Nya Zeeland på bortaplan mot just USA fram tills en hemmadomare ordnade så att amerikanskorna kunde vända i slutminuterna.
Jag såg den matchen, och den måste ge Ferns rejält med energi och hopp. Defensivt är Ferns starka, med duktiga ytterbackarna Ria Percival och Ali Riley, och starka mittbacken Rebecca Smith. Även rutinerade målvakten Jenny Bindon har gjort ett fint intryck när jag sett henne. De höll emot Brasilien ända till slutminuterna, och gav även Storbritannien en hård match.
Att laget redan infriat sina mål, och slår ur underläge talar också för Ferns.
Allt annat talar dock för USA. Så jag tror knappast att vi får se Ferns köra sin haka igen, som de gjorde efter segern mot Kamerun i tisdags. Se den här.
Tipset: USA är trots allt favorit till 90–10.
Troliga startelvor:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan.
Nya Zeeland: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Betsy Hasset – Amber Hearn och Sarah Gregorius.
Sverige
* Sverige–Frankrike
Hampden Park, Glasgow, Skottland 13.00 (svensk tid)
Sverige är obesegrat, och har vunnit sin grupp. Frankrike åkte på en stjärnsmäll i premiären, och blev grupptvåa. Sverige vann, trots att man spelade en man kort under långt tid, när de här lagen möttes i bronsmatchen vid VM i fjol.
Trots det är Frankrike klara favoriter i den här kvartsfinalen.
Sverige först. Vårt lag är väldigt svårslaget, och har trots allt en bra stabilitet. På de nio senaste mästerskapsmatcherna har det blivit sex segrar, två kryss – och bara en förlust.
Vi är obesegrade i OS, och vår stjärna Lotta Schelin verkar vara på gång. Det borde vara med positiva vibbar man går in i slutspelet. Men med sig har laget också flera stora frågetecken.
Det gäller dels skadesituationen, där båda de centrala mittfältarna Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist dras med lite problem.
Det allra största frågetecknet gäller dock orken. Sveriges första halvlekar i turneringen har genomgående varit väldigt bra. Där har vi hållit högsta världsklass. Men efter paus har det sett väldigt mycket sämre ut, och det i varje match.
I sin blogg Nilssons nyanser på Expressens hemsida skrev Anders Nilsson för 1,5 månader sedan att det finns uppgifter från fjolårets VM på att spelarna i Japan och USA sprang 8–10 procent längre per match än de svenska. Här är en länk till det inlägget.
Jag hoppas inte det stämmer, för det skulle vara ett extremt underbetyg till träningsnivån i vårt svenska landslag. För tio procent är ju en gigantisk skillnad.
Man räknar med att fotbollsspelare springer 9,5–11,5 kilometer per match, lite beroende på roll i laget. Det innebär ju i så fall att de svenska spelarna springer 800–1150 meter kortare per man än Japans och USA:s.
Frankrikes lag känns närmast komplett. De bygger kring världens bästa klubblag, Lyon – och är mycket väl samspelta. Backlinje och målvakt är exempelvis rakt igenom Lyonspelare.
Offensivt kan man hota på många sätt. Man kan bygga långa anfall genom passningsskicklighet. Man har god skottstyrka från distans från Gaetane Thiney, Camille Abily och Elise Bussaglia – om hon spelar. Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis. Man är bäst i världen på fasta situationer. Dels slår Abily, Sonia Bompastor och Louisa Necib fantastiska frisparkar och hörnor. Dels är mittbacksparet Laura Georges och Wendie Renard grymt starka i luftrummet.
Har inte Frankrike några svagheter då?
Jo, mittbackarna är lite långsamma. Och deras klubbkompis i Lyon, Lotta Schelin, vet förstås exakt hur hon skall göra för att ta sig förbi dem. Å andra sidan vet de exakt hur man stoppar Schelin också…
En annan svaghet i det franska laget, som det ofta pratas om är att de inte har någon toppforward av allra högsta världsklass. Men Marie-Laure Delie verkar vara i toppform, och har skött forwardsjobbet utmärkt hittills i OS. Så den svagheten känns inte så svag för tillfället…
Jag ser Frankrike som ett snäpp bättre än Japan. Vi är inte på något sätt chanslösa. Men samtliga svenska spelare måste spela på toppen av sin förmåga om det skall bli semifinal. Det gäller inte minst backarna, och kanske framför allt Hedvig Lindahl i målet.
Tipset: Frankrike favorit till 70–30
Troliga startelvor: Sverige: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Sofia Jakobsson, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin. Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.
I den här kvartsfinalen möts två lag som känns svagare än i fjol. Inför OS tippade jag att Brasilien skulle nå semifinal, medan Japan skulle missa. Nu tänker jag ändra det tipset.
För visst, Japan är lite sämre än i fjolårets VM. Framför allt offensivt.
Defensiven är det svårt att gnälla på. Japanskorna har ju faktiskt bara släppt in ett mål i OS, och motståndarna har bara lyckats få till tio skott mot Miho Fukumoto i Japans mål.
Men som sagt. Offensivt har Japan varit trubbigt. Mot Sverige skapade man massor av chanser, men avsluten var svaga. Yuki Ogimi är i god form, men har ändå inte gjort något mål ännu i spelen.
Den stora skillnaden för Japan jämfört med i fjol är att då var Homare Sawa i sitt livs form. Hon kom rätt till nästan varenda boll kring motståndarnas mål. I OS har Sawa varit blek. Kanske har vårens nackskada minskat hennes mod i straffområdet.
Men trots Sawas tveksamma form håller jag Japan som favoriter mot Brasilien. För Brasiiens form är ännu mer tveksam.
Visst ser man att många spelare har fina offensiva kvaliteter. Marta, Cristiane, Francielle och Thais Guedes har alla kapacitet att kunna avgöra matcher. Men för att kunna anfalla måste man vinna bollen. Och på den punkten har Brasilien visat sanslös oförmåga.
Lagspelet är stundtals obefintligt. Men vann tursamt mot Nya Zeeland med 1–0. Och mot Storbritannien på Wembley fick man knappt låna bollen.
Där visade det sig hur otroligt oorganiserat försvarsspelet är. Backlinjens positionsspel var obefintligt. Det kändes som rena kaoset.
Som jag ser det måste Brasilien ta ledningen för att kunna vinna. De får förlita sig till att någon av deras vassa anfallsstjärnor gör en individuell prestation som ger laget energi. Och att de sedan kan backa hem, krympa ytorna och kontra på japanskorna.
Men så tror jag inte att det blir. Jag tror att smarta japanskor kommer att löpa bort Brasiliens backar, och riva upp stora sår i sydamerikanskornas defensiv. Och trots de tidigare problemen i offensiven kommer Japan att göra ett par mål.
Tipset: Japan är favorit till 60–40.
Troliga startelvor: Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Brasilien: Andreia – Erika, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta.
I morgon drar spelet i gång. Jag skall strax sjunka ner i en solstol med ett gäng OS-bilagor.
Jag har dock redan noterat att de inte lägger någon jättevikt vid damfotbollen. Så jag tänkte här ge alla nyfikna lite kött på benen. Någon bilaga blir det väl inte, men väl en köttig ranking av de tolv OS-lagen.
För de åtta lag jag tror kommer att nå kvartsfinal har jag även tippat morgondagens startelvor. Skall bli kul att se hur många rätt det blir av 88 möjliga…
Jag har tidigare länkat till Fifas lista över samtliga olympiska spelartrupper. Har ni missat den finns det inlägget här. Och här är spelschemat, dock med brittisk tid. Man får alltså lägga på en timma på de tider som står där.
Därmed är det dags för rankingen. Vi börjar bakifrån:
12) Kamerun Världsranking: 50 Affischnamn: – Trolig startelva: – Kommentar: Ett lag jag egentligen inte har någon som helst koll på.
Jag noterar dock att Kamerun har ett gäng utlandsproffs. De har en spelare i franska förstaligan, en i franska andraligan, en i Rumänien, en i Serbien, en i Schweiz, en i Polen och två i ryska topplaget Energiya Voronezh.
Men laget innehåller ändå inga riktiga affischnamn. Och 0–2 mot Skottland i genrepet imponerar inte.
Nu är jag så gammal att jag minns när Kameruns herrar gjorde sina första insatser på den internationella mästerskapsscenen. Både 1982 och 1990 hade man lag utan namnkunniga stjärnor. Men oj vad bra lagen var.
Fast man kan inte bygga ett tips på lastgamla herrlagsmeriter. Så trots att Kamerun skrällde och slog ut Nigeria i OS-kvalet tror jag det här orutinerade laget får väldigt svårt att ta några poäng i gruppspelet.
11) Sydafrika Världsranking: 61 Affischnamn: Mpumi Nompumelelo Nyandeni (Rossiyanka, Ryssland). Trolig startelva: – Kommentar: Banyana Banyana – som laget kallas – är ännu ett lag jag egentligen inte har någon koll på.
Men de är lägst rankade i mästerskapet, och har helt 15 av 18 spelare som tillhör klubbar i den egna ligan.
Lägg till att Sydafrika saknar mästerskapsrutin, och laget lär få lämna OS efter gruppspelet.
Men visst. Sofia Jakobsson:s kompis Pumi Nyandeni är en skicklig spelare. Och Sveriges Sydafrikaspion Andreas Bildpratar här om ett hårt arbetande och välorganiserat lag. Så de kanske i alla fall kan spräcka både mål- och poängnollan. Bara det inte sker mot Sverige…
10) Colombia Världsranking: 28 Affischnamn: Yoreli Rincon (Gol Star, Colombia) Trolig startelva: – Kommentar: Colombia såg jag live mot Sverige i VM-premiären i fjol. Och på tv häromveckan då de föll med 2–1 mot Nya Zeeland.
Och jag noterar att det inte har hänt mycket på ett år. Colombias spelare är fortfarande bolltrygga, men saknar fysik. Man har svaga målvakter, och ingen vidare genombrottskraft i offensiven.
Laget känns som ett juniorlag, och kommer att få väldigt svårt att ta några poäng i spelens tuffaste grupp.
9) Nya Zeeland Världsranking: 23 Affischnamn: Amber Hearn (Jena, Tyskland), Rebecca Smith (Wolfsburg, Tyskland), och Ali Riley (Malmö). Trolig startelva: Jenny Bindon – Ria Percival, Rebecca Smith, Abby Erceg, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Hayley Moorwood, Katie Hoyle, Kirsty Yallop – Amber Hearn och Sarah Gregorius. Kommentar: Nya Zeeland är ett väldigt svårspelat gäng. De bjuder inte på några tekniska finesser, men har stort hjärta. Alla jobbar stenhårt i defensiven, och man har en väldigt stark backlinje. Framför allt ytterbackarna håller högsta klass. Ria Percival har ofta hållit Sara Thunebro utanför Frankfurts startelva under vintern, och Ali Riley har visat klass i Malmö.
Offensivt bildar de båda Tysklandsproffsen Amber Hearn och Sarah Gregorius ett välkomponerat forwardspar. Hearn är kraftfull och Gregorius kvick. Men framför allt är laget riktigt vasst på fasta situationer. Vittsjös Kirsty Yallop har bra känsla i vänsterfoten, och levererar fina hörnor och frisparkar.
Jag rankar Nya Zeeland som nionde bästa lag, men tror ändå att de kommer att få spela kvartsfinal. De har en bra lottning, och vinner man mot Kamerun borde ”Football Ferns” kunna ta sig in bland de åtta. Och de är alltså svårspelade, så väl där skulle jag inte bli förvånad om de skulle ställa till med en skräll.
8) Nordkorea Världsranking: 8 Affischnamn: – Trolig startelva: – Kommentar: Ett lag jag helst hade velat slippa se i OS. Inte för spelarna, för dom är det synd om, utan för ledningen. Fjolårets dopningsskandal i VM borde ha inneburit att laget skulle vara avstängt även i OS.
Men de är med. Och jag har inte mycket koll på laget. För mycket är förändrat. I fjol hette speluppläggaren Yun Mi Jo. Hon är inte med i OS. Däremot har målvakten exakt samma namn.
I fjol hyllades nu 17-åriga, och tekniska yttermittfältaren Su Gyong Kim som lagets största talang. Nu är hon bara reserv.
Jag har ärligt talat inte någon vidare koll på nordkoreanskornas OS-lag. Inte mer än att det är rekordungt. En spelare är född 1987, två är födda 1989. Resten är 90-talister. Hela åtta spelare är tonåringar.
Laget har fått en makalöst tuff lottning. Och trots att jag tror att Nordkorea är åttonde bästa laget i OS, så tippar jag att de åker ut i gruppspelet. Jag tror nämligen att de förlorar mot USA och Frankrike. Därmed behövs det troligen en riktig storseger i morgon mot Colombia för att man skall kunna nå kvartsfinal.
7) Kanada Världsranking: 7 Affischnamn: Christine Sinclair (klubblös) Trolig startelva: Karina LeBlanc – Rhian Wilkinson, Candace Chapman, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann – Desiree Scott – Diana Matheson, Kaylyn Kyle, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Christine Sinclair. Kommentar: Liknar i mångt och mycket Nya Zeeland. Det ser inte speciellt vackert ut. Spelet bygger på fysik, hjärta och stenhårt arbete.
Kanada är ett tungt lag att möta på många sätt. För inte nog med att de har ett stort antal välväxta spelare som använder alla sina kilon i närkamperna. De har ett dödligt vapen, i Christine Sinclair – världens bästa målskytt.
Hon är ett fenomen. Det kan se kantigt ut. Hon kan vara ute ur matchen långa stunder. Men när lägena kommer är hon där. Och hon förvaltar ovanligt många lägen på bästa sätt. Sinclair är givetvis Kanadas nyckelspelare.
Laget har även svagheter. Deras passningsspel är högst begränsat. De slår ofta riskfyllda passningar på egen planhalva. Och jag är glad att Karina LeBlanc ser ut att vara förstamålvakt, och inte Erin McLeod. För LeBlanc är en flaxig målvakt. Som jag ser det är hon inte alls lika säker som McLeod.
Jag tror att Kanada kommer att spela kvartsfinal. Troligen som en av de två bästa treorna, men kanske som tvåa. För jag är inte helt säker på att vi orkar slå Kanada i Newcastle.
6) Sverige Världsranking: 4 Affischnamn: Lotta Schelin (Lyon, Frankrike) Trolig startelva: Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Lisa Dahlkvist, Nilla Fischer – Kosovare Asllani, Caroline Seger, Marie Hammarström – Lotta Schelin. Kommentar: Sverige är sämre än den aktuella världsrankingen. Laget har tappat fem spelare från VM-startelvan, och har varit långt från någon medaljklass under våren.
Försvarsspelet har vacklat, och anfallsspelet har till 100 procent handlat om enda superstjärnan, Lotta Schelin.
Det är upp till henne om Sverige skall kunna göra några mål, och motsvara de medaljförväntningar som alldeles för många svenskar har på laget.
Förbundskapten Thomas Dennerby har testat mycket under våren. Jag gissar att han till slut väljer bort duon Sofia Jakobsson och Antonia Göransson, som båda hade toppform i våras, men som inte glänst på sistone. Fast det är alltså en gissning. Det kan trots allt bli Jakobsson på Kosovare Asllani:s bekostnad.
För Sverige är inledningsmatchen mot Sydafrika livsviktig. Seger med ett par måls marginal där, och man är väldigt nära kvartsfinal. Och man kan i lugn och trygghet försöka hitta medaljspelet.
Jag tror att Sverige tar sig till kvartsfinal som grupptvåa. Men att det tar stopp där. Fast jag hoppas att laget växer under mästerskapet på samma sätt som i fjol, och att man dansar sig fram hela vägen till medalj.
5) Storbritannien Världsranking: 9 (England) Affischnamn: Kelly Smith (Arsenal) och Alex Scott (Arsenal). Trolig startelva: Karen Bardsley – Alex Scott, Ifeoma Dieke, Casey Stoney, Stephanie Houghton – Jill Scott, Kim Little, Anita Asante, Eniola Aluko – Ellen White, Kelly Smith. Kommentar: Storbritannien är ett i försnacket rejält underskattat lag.
Man har hemmaplan, och är klart bättre än vad svenska experter tror. Minns att England slog Japan i VM i fjol, och att man föll på straffar mot Frankrike i kvartsfinalen.
Nu har brittiskorna en kanonlottning, och det engelska laget har förstärkts av två duktiga skotska spelare i Vittsjös Ifeoma Dieke och Arsenals Kim Little.
Jag tror att den brittiska publiken kommer att lyfta ett redan starkt lag. Jag tror att man når minst semifinal. För att brittiskorna kan mycket väl kan vinna grupp E, och i så fall ställas mot en grupptrea i kvartsfinal. Men även om det blir andraplats i gruppen har Storbritannien god semifinalchans. För då ställs man troligen mot Sverige eller Kanada i kvartsfinal. Och där tror jag faktiskt på brittisk seger.
4) Brasilien Världsranking: 5 Affischnamn: Marta (Tyresö FF, Sverige) och Cristiane (Rossiyanka, Ryssland). Trolig startelva: Andreia – Bruna Benites, Aline Pellegrino, Renata Costa – Francielle, Ester, Formiga, Maurine – Thais Guedes, Cristiane och Marta. Kommentar: Ett lag som trampat vatten sedan VM i fjol. Länge var man helt utan seger i år. Men vinster mot Colombia och Kanada nyligen gör att brasilianskorna trots allt kommer till London med lite självförtroende i bagaget.
Startelvan ovan är ganska mycket gissning. Förbundskaptenen har nämligen rört om ganska rejält under året. Dock utan att bitarna har fallit på plats. Och nu i veckan tvingades Tyresös Elaine att kasta in handduken på grund av skada.
Personligen hade jag gärna sett spektakulära Erika i laget. Hon har världens bästa tillslag på volley. Och spektakulära volleykanoner får mig att bli glad.
Däremot får inte Brasiliens damer mig att bli glad. Tvärtom är det ett lag som står för mycket av det som damfotbollen annars är tämligen befriad ifrån. De spelar ofta fult. De fullföljer tacklingarna även när de kommer in sent i duellerna. Och de har en tendens till att filma.
Jag hoppas det är borta nu i OS. Men jag tvekar tyvärr på att det är så.
Sett till form och osäkerheten i truppen borde inte Brasilien ha så stor chans. Men OS har blivit lite av Brasiliens specialitet. Man har alltid nått semifinal. Och de två senaste gångerna har man fallit i finalen, båda gångerna efter förlängning mot USA.
Lottningen är god. Och jag tror att det blir minst semifinal även den här gången – trots allt. Och väl där…
3) Japan Världsranking: 3 Affischnamn: Homare Sawa (Inac Kobe Leonessa), Aya Miyama (Okoyama Yunogo Belle) och Yuki Ogimi (Turbine Potsdam, Tyskland). Trolig startelva: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi – Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Shinobu Ohno – Yuki Ogimi. Kommentar: Kommer till OS med lite stukat självförtroende. Laget var i en bubbla av oslagbarhet fram till mötet med USA i Halmstad.
Men 1–4 mot USA och dessutom 0–2 mot Frankrike i genrepet har Japan kommit ner på jorden igen.
I fjol vann man VM på spanskt sätt – alltså utan en riktig forward på planen. Eller ja, Japans damer kom ju före Spaniens herrar, så det var väl snarare Spanien som vann EM på japanskt vis…
Nu är Yuki Ogimi (tidigare Nagasato) i superform, vilket innebär att Japan även har en forward av absolut världsklass.
Men på minuskontot finns att Homare Sawa inte har hittat VM-formen under våren. Kanske har det varit för mycket ståhej kring henne. Eller så är det så enkelt som att hennes huvudskada ställde till det.
Hursom helst. Japans lag är så starkt att det kommer att vinna grupp F. Men lottningen sedan är grymt tuff, och jag tror faktiskt att världsmästarna åker redan i kvartsfinalen. För där väntar USA eller Frankrike. Och då tror jag att det blir förlust.
2) Frankrike Världsranking: 6 Affischnamn: Wendie Renard, Louisa Necib, Sonia Bompastor och Camille Abily (samtliga Lyon). Trolig startelva: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Opehlie Meilleroux, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Elise Bussaglia, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie. Kommentar: Ett glödhett lag med vinnarvana. Det senare kommer från att huvuddelen av spelarna tillhör Champions Leaguemästarinnorna Lyon, som ju i princip alltid vinner.
Men även det franska landslaget har gått fram som en slåttermaskin i år. Och 2–0-segern mot Japan i genrepet var extremt imponerande.
Frankrike har ett komplett lag, som kan hota offensivt på många sätt. De har fina frisparksläggare i Louisa Necib, Sonia Bompastor och Camille Abily. De har kanske världens starkaste huvudspelare i Wendie Renard. De har extrem fart i Elodie Thomis. Och de har en forward i målgörarform i Marie-Laure Delie.
Frankrike har faktiskt potential att vinna OS-guld. Bara det att en toppspelare som Lyons Amandine Henry inte ens platsar i truppen talar för att fransyskorna har en bredd som bara USA kan matcha.
Och ja. Frankrike och USA möts redan i morgon i första omgången. Jag tror att de möts igen på Wembley i turneringens sista match.
1) USA Världsranking: 1 Affischnamn: Hope Solo (Seattle Sounders), Abby Wambach (klubblös) och Alex Morgan (Seattle Sounders). Trolig startelva: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Kommentar: Pia Sundhage har tveklöst turneringens bästa trupp att jobba med. På bänken sitter en mängd spelare som kan ändra en matchbild, som Carli Lloyd, Amy Rodriguez och Heather O’Reilly. De hade platsat i alla andra OS-startelvor.
Jag tror att Sundhages största funderingar inför OS handlar om vem som skall spela bredvid Christie Rampone i mittförsvaret, Rachel Buehler eller Becky Sauerbrunn. Och vilka som skall spela yttrar. Där har hon fem alternativ – alla av högsta världsklass.
Jag har sett USA en mängd gånger i år. Och jag kan inte säga att jag sett så hemskt många svagheter. Men väljer Sundhage att spela med Buehler är det mot henne motståndarna skall sätta in sina stötar.
Däremot har USA massor av styrkor. Så många att jag inte orkar räkna upp alla. Jag nöjer mig med att hylla forwardsparet.
Under våren har Alex Morgan varit glödhet. För några månader sedan trodde jag att det skulle vara hon som bar USA mot OS-guldet. Men på senare tid har även Abby Wambach vaknat till rejält. Hon är en klass bättre än i VM i fjol.
Därmed har USA det särklass starkaste anfallet i OS. Man har både extrem snabbhet och grym nickstyrka. Alltså är det väldigt svårt att välja hur man skall försvara sig mot amerikanskorna.
Och jag tror att det bär hela vägen för USA. Laget vänder hem med sitt tredje raka OS-guld.
Jag har ju rätt många gånger ifrågasatt marknadsföringen av nästa års EM-slutspel. Men det har blivit dags att ge lite beröm också.
I dag när jag ägnade ett par timmar åt Gothia cup i Göteborg passerade jag det här tältet:
EM 2013 marknadsför sig under Gothia cup 2012
Och det gjorde mig lite glad. För även om det kanske inte är extremt kreativt att ett fotbollsmästerskap marknadsför sig på en gigantisk fotbollsturnering så hade jag ju nästan börjat tappa allt hopp om förbundets PR-avdelning.
Men här kom lite hopp tillbaka. Hoppas jag får anledning att känna ännu mycket mer hopp framöver.
Så till något helt annat. I går länkade jag ju till en bild där svenska spelare poserade med diverse OS-kläder. I dag är det dags att länka till en bild med Rachel Buehler, Hope Solo och Amy LePeilbet i USA:s OS-lag.
USA fortsätter att vinna sina avresematcher innan olympiska spel. Inför kvällens var amerikanskorna 100-procentiga i sina så kallade ”send off-matches”. Det är de även efter matchen.
Fast det kan ha varit en dyrköpt seger.
Alex Morgan
Alex Morgan fick nämligen kliva av med en knäskada. Enligt tv-kanalen NBC skulle det inte vara någon fara, men Morgans minspel när hon klev av indikerade i alla fall att stjärnan själv var rätt orolig.
USA fick verkligen jobbar för sin 2–1-seger. Kanada gjorde nämligen en utmärkt match, och den andra halvleken var länge helt jämn spelmässigt. Och det var även oavgjort målmässig sedan Dalsjöforsforwarden Melissa Tancredi kvitterat i 57:e minuten på ett stenhårt skott ribba in, läckert frispelad av Christine Sinclair.
Amy Rodriguez mot Sverige, jagad av Emma Berglund.
Sedan försvarade kanadensiskorna sig utmärkt fram till Amy Rodriguez gjorde sitt lätt turliga segermål i 85:e minuten. Visst, USA gjorde fyra byten i halvtid, och ytterligare två under den andra halvleken. Men laget var ändå minst lika namnkunnigt som mot Sverige och Japan häromveckan. Och varken svenskor eller japanskor var nära att göra så bra motstånd som Kanada i kväll.
Efter paus lyckades Kanada dessutom få till lite passningsspel och bollinnehav. Det kändes som att de hade ganska bra kontroll – fram till segermålet. Det är riktigt dåliga nyheter för Sverige.
Jag har tidigare sett Sverige som 60–40-favoriter i gruppmötet med Kanada i OS. Nu skulle jag nog vilja ändra förhållandet till 50–50. För det kanadensiska lag som spelade i Salt Lake City i kväll blir verkligen ingen lätt nöt att knäcka. Inte alls.
Precis som mot Japan i Halmstad avslutade USA genom att spela med den extremoffensiva uppställningen 3-4-3. Även den här gången gav det utdelning i ett mål.
Intressant att amerikanskorna tränar i matcher på hur de skall agera i situationer där de jagar mål. Jag blev förvånad när de gjorde det i ledning 3–1 mot Japan. Det verkade även några av spelarna bli, för då fick Abby Wambach mana på sina lagkamrater att lägga in en sista offensiv.
I dag har jag gjort en utflykt till Vittsjö. En utflykt som på många sätt kändes galen i morse. Men som blev väldigt trevlig.
Men mer om den i senare inlägg. För först lite tankar om den match som pågår nu i Salt Lake City.
Vi har nått halvtid. Under den första halvleken har bollen nästan uteslutande varit i amerikansk ägo. Man leder också med 1–0.
Megan Rapinoe
USA:s ledningsmål kom på ett inlägg från Megan Rapinoe, som Dalsjöforsmålvakten Erin McLeod var på väg ut för att ta. Men lagkamraten Carmelina Moscato (i fjol i Piteå) styrde snöpligt bollen förbi sin egen målvakt.
Trots det missödet spelar Kanada bra försvarsspel, och har inte låtit USA skapa så många lägen. Fjolårets Dalsjöforsback Emily Zurrer har gjort ett utmärkt arbete mot Alex Morgan.
Som jag noterat tidigare har Kanada dock svagt passningsspel på centralt mittfält, vilket har lett till att laget har svårt att få till långa anfall. Det är mest chansbollar framåt.
Det var knappt några målchanser åt något håll utöver målet, fram till halvleken gick in på övertid.
Då tvingades först Hope Solo till en riktigt spektakulär räddning när ett skott från Christine Sinclair ändrade riktning. Sedan kom Morgan äntligen loss från Zurrer. Då agerade dock vänsterbacken Lauren Sesselmann räddande ängel på mållinjen. Två kanonchanser på typ 30 sekunder.
Noterbart är att det har verkligen inte är någon vänskapsmatch. Sinclair bjöd exempelvis Christie Rampone på en flygtur, och strax efter visade Shannon Boxx sina dubbar för Kaylyn Kyle.
Kanada startade så här: McLeod – Rhian Wilkinson, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Diana Matheson, Kyle, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Brittany Timko och Sinclair
Och USA startade så här: Solo – Amy LePeilbet, Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Rapinoe, Boxx, Lauren Cheney, Tobin Heath – Morgan och Abby Wambach.
Matchen, som startade 20.00 svensk tid, går att se streamad via den här länken.
Jag vet att Sverige har hunnit spela ytterligare en annan landskamp sedan mötet med USA. Men med tanke på att jag har ett heltidsjobb vid sidan av det här bloggandet – som också tar rätt mycket tid – så har jag inte hunnit gå igenom mina bilder från lördagens match förrän nu.
Men bättre sent än aldrig heter det ju. Så här är en mängd bilder med högst varierande skärpa och kvalitet från matchen Sverige-USA på Örjans vall. Håll till godo.
För övrigt kommer jag någon gång framöver även att lägga upp mina bilder från USA–Japan och Sverige–Japan. Men jag vågar inte lova något datum där. Det kan ta lite tid.
Slutligen kör jag även en liten introduktion på engelska. För bildspelen från landskamperna lockar även in icke svenskspråkiga läsare till bloggen.
* I brought my camera to Halmstad and Örjans vall this saturday. Here are my pictures from the game between Sweden and the US Soccer WNT.
As you possibly already know, did the team from USA win, 3–1. Goalscorers were Alex Morgan, Abby Wambach and Tobin Heath for the US, and Lotta Schelin for Sweden.
I have pictures showing all goalscorers, and a lot of other US players like Lauren Cheney, Kelly O’Hara, Rachel Buehler, Heather Mitts and Amy Rodriguez.
I have also taken photos of the US Soccer WNT twice before. Se those pictures here and here.
Lauren Cheney under uppvärmningen
Kelley O’Hara
Aya Sameshima
Emma Berglund jagar Amy Rodriguez
Thunebro och Morgan
Kelley O’Hara och Becky Sauerbrunn
Schelin jublar mer
Amy Rodriguez utmanar Sara Thunebro
Johanna Almgren
Kosovare Asllani på språng
Lotta Schelin jublar
Shinobu Ohno och Aya Sameshima
Tobin Heath dribblar
Johanna Almgren steget efter Tobin Heath
Förbundskapten Dennerby
Caroline Seger går av.
Tobin Heath, Nilla Fischer och Annica Svensson
Rachel Buehler skriver autografer
USA:s startelva
Homare Sawa
Sverige inför avspark
USA laddar för match
Thunebro och publiken
Lauren Cheney efter matchen
Mittbackarna Emma Berglund och Stina Segerström.
Amy Rodriguez och Emma Berglund
Det centrala svenska mittfältet med Nilla Fischer och Lisa Dahlkvist.
Svensk hörna
Landslaget fotas inför avspark.
Kosovare Asllani passar
Alex Morgan och Lauren Cheney
Hedvig Lindahl räddar
Alex Morgan under uppvärmningen
Lisa Dahlkvist, Johanna Almgren och Annica Svensson
Lotta Schelin nickar
Jessica Landström
Segerström ut, Levenstad in
Ami Otaki
Sara Thunebro
Johanna Almgren bröstar upp sig
Nilla Fischer värmer upp
Rachel Van Hollebeke
Sara Thunebro går till anfall
Linda Sembrant
Abby Wambach
Jag intervjuar Alex Morgan
Sveriges lag
USA just innan avspark
Bra chans för Carli Lloyd
Japansk spelare. Megumi Kamionobe?
Heather Mitts
Fyra svenska inhoppare, Edlund, Asllani, Levenstad och Almgren
En blogg om internationell damfotboll 