Klockan 16.00 håller Pia Sundhage presskonferens, där hon presenterar truppen till Brasilienmatchen på Söderstadion den 19 juni.
Jag är upptagen från just 16.00, och kommer inte att kunna kommentera truppen förrän i morgon.
Det kan bli någon ny skräll, eftersom Sundhage inte är klar på alla positioner. Men räkna med att samtliga de 16 spelare som var på planen mot Norge också finns med.
Det är bland de 16 som startelvan i EM-premiären kommer att formeras. Möjligen kan det bli skifte på högerbacksplats. Men jag tror ändå att Sundhage kommer att välja Jessica Samuelsson framför Lina Nilsson.
Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.
Men Nilsson lär komma med till EM, vilket gör att EM-truppen känns klar till 17/23. Det är alltså ytterligare sex spelare som Sundhage söker efter. Framför att handlar det om att hitta två reserver på mittbacksplats, ytterligare en central mittfältare samt förstås rätt uppsättning yttermittfältare. Troligen finns de sex spelare hon söker bland de som hon redan testat.
På skadelistan finns Linda Sembrant, Emma Berglund, Johanna Almgren och Hanna Folkesson – fyra spelare som samtliga sannolikt hade varit med i EM-truppen, om de varit friska.
Den spontana känslan är att alternativen nu börjar bli rätt få. Sundhage har nämligen vänt på de flesta stenarna.
Skall jag leta namn som vår förbundskapten inte har testat hittills så blir det:
* Louise Fors
* Therese Sjögran
* Johanna Frisk
* Petra Larsson
Sedan har vi förstås de yngre talangerna. Men det verkar ju klart att exempelvis Lina Hurtig och Marija Banusic (som just nu är skadad) kommer att spela F19-EM i stället för att vara reserver i stora EM. Däremot vore det fräscht att ta med några spelare ur U23-landslagstruppen till EM. Jenny Hjolman och Amanda Ilestedt var med mot Norge. Ytterligare någon eller några borde kunna vara aktuella. Som Elin Rubensson och kanske Magdalena Ericsson.
Jenny Hjolman
Jag noterar att bloggkollega Anders Nilsson har skrivit om Sundhages jakt på ytterligare en central mittfältare här. Jag håller med honom om att det är väldigt tunt på positionen. Lisa Dahlkvist och Caroline Seger känns ganska ohotade i startelvan, och det är Marie Hammarström som är första backup, men henne vill jag helst se på ena kanten.
Synd på Hanna Folkesson, som var vårens fynd. Hon kunde varit en bra ersättare som bollvinnare, men nu är ju hon inte längre aktuell för EM. Därmed är det som Nilsson skriver i sin blogg – Nilla Fischer är egentligen det alternativ som Sundhage söker.
Fast med den nuvarande skadesituationen på mittbackssidan behövs ju Fischer där.
Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.
När projektet med att skola om Fischer påbörjades var jag skeptisk. Jag ville – och vill – att någon sätter eld i baken på Seger.
Vid sitt tillträde sa förbundskapten Sundhage att hon tänkte utmana givna spelare, något som gjorde att jag blev glad. Men när hon nästan omgående därefter förklarade att Seger var lagkapten, storstjärna, och given i laget – då började jag undra lite.
För som jag ser det är just Caroline Seger en av de som borde utmanas hårdast i truppen. Ni som följt den här bloggen länge vet att jag efter fjolårets OS till och med ifrågasatte om Seger skulle ha en plats i framtidens svenska landslag. Det inlägget hittar du här.
Caroline Seger
För även om Seger är den spelare som kanske har störst talang i vårt landslag, så har vi klarat oss väldigt bra utan henne.
I de två senaste mästerskapen har vi spelat sju matcher mot länder som ligger på tio i topp på världsrankingen. Och vi har tagit fler poäng (sex) i de tre matcher där Seger suttit vid sidan än vi gjort i de fyra matcher där hon varit med (fem poäng). Det innebär ett poängsnitt på 2,0 utan Seger, och 1,25 med henne.
Nu är det ett väldigt litet statistiskt urval, och det är förstås fler faktorer än bara Seger som påverkar. Och sedan Fischer blev mittback blir det här mest ett hypotetiskt resonemang. För nu är Seger självskriven i laget. Men visst är siffrorna ändå lite intressanta?
Som jag ser det hade idealet varit att använda Caroline Seger som inhoppare. Hon är i princip alltid riktigt bra i 10–20 minuter per match. Att låta henne komma in med energi de sista 25 minuterna, när övriga spelare börjar tröttna, tror jag hade varit perfekt för laget.
Att jag tar upp den här funderingen beror framför allt på att förbundskapten Sundhage efter Norgematchen började prata om att återgå till Dennerbyspelet – alltså rakt, och med väldigt liten risktagning på centralt mittfält.
Det tycker jag är rätt, med tanke på hur vårt spelarmaterial ser ut. Det är dock ett spel där jag anser att Dahlkvist och Fischer är vårt optimala innermittfält.
Det verkade Thomas Dennerby inse efter VM 2011. Han ville dock ha med Seger i startelvan, och skräddarsydde en position åt henne som tia i en 4-2-3-1-uppställning. I den rollen klarade Seger inte av att leva upp till förväntningarna under OS, vilket gör att vi numera har gått tillbaka till 4-4-2.
Jag hoppas verkligen att Seger klarar av att leva upp till Sundhages förväntningar om att spela en stjärnroll i EM. För det krävs om vi skall ha någon chans att stå där på Friends Arena med pokalen den 28 juli.
Slutligen är här de sju matcher mot lag från världsrankingens topp tio som jag skrev om tidigare, samt vilka spelare som utgjorde svenskt innermittfält i dem.
2011
Nordkorea 1–0 Dahlkvist + Seger
USA 2–1 Dahlkvist + Fischer
Japan 1–3 Dahlkvist + Hammarström
Frankrike 2–1 Dahlkvist + Fischer
2012
Japan 0–0 Dahlkvist + Seger + Almgren
Kanada 2–2 Fischer + Seger + Asllani
Frankrike 1–2 Dahlkvist + Fischer + Seger
Heather Mitts fotar Amy LePeilbet, Amy Rodriguez och Nicole Barnhart.
Den amerikanska landslagsbacken Amy LePeilbet har dragit av korsbandet i vänsterknät, och riskerar att missa hela den här säsongen. Rehabiliteringen för en korsbandsskada är ju sex till åtta månader.
Nyheten släpptes på Chicago Red Stars hemsida i går. Skadan innebär att Chicago har fått tillåtelse av NWSL att lägga till även en femte spelare till sin trupp under den pågående värvningsperiod som pågår i ligan fram till och med torsdag.
För LePeilbet är det förstås en rejäl smäll. Samtidigt har hon ”turen” att det inte är något stort mästerskap för USA i år.
30-åriga LePeilbet har varit med i landslaget sedan 2004, men hon fick vänta till 2011 med sin mästerskapsdebut. Hon platsade inte 2004 eller 2007, och missade OS 2008 på grund av en knäskada.
LePeilbet är mittback från början, men har på senare år fått spela ytterback i landslaget under Pia Sundhage. Hon var ordinarie vänsterback i VM i Tyskland 2011, och högerback i fjolårets OS.
Fotbollsåret 2012 är slut. Det finns många sätt att sammanfatta det. Jag väljer modellen med korta rubriker för bloggens årskrönika. Hoppas det kan erbjuda en stunds nöje.
Här är årets…
Betyg på den svenska OS-truppen: Här är mina spelarbetyg, och här en mer allmänt hållen analys av landslagets insats i Storbritannien.
Bästa spelare: Christine Sinclair, som slog målrekord i OS, och förde Kanada till brons. Fast att hon varit bäst förstod inte juryn till Ballon d’Or…
Damallsvenska All star-team: Något officiellt sådant finns inte. Men hade jag fått sätta ihop ett skulle det förstås ha tagit guld. Och det skulle ha sett ut så här, med uppställning 4-3-3: Thora Helgadottir – Meghan Klingenberg, Faith Ikidi, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen – Sara Björk Gunnarsdottir, Veronica Boquete, Nilla Fischer – Ramona Bachmann, Anja Mittag, Marta.
Ersättare: Kristin Hammarström (målvakt), Sif Atladottir, Ifeoma Dieke, Anita Asante, Pernille Harder, Kosovare Asllani och Christen Press.
Drömlottning: Den fick vi. För Sveriges EM-lottning är så 100-procentigt perfekt att den nästan känns tillrättalagd. Röda mattan ligger utlagd mot finalen på Friends Arena.
Elände: Alla korsbandsskador. Ett tag gick nästan ett korsband av per omgång i damallsvenskan. Så vansinnigt tråkigt. Rohlin, Dieke, Lindahl, Sjögran och Sembrant blev några av de tunga namnen på årets tråkigaste skadelista. Internationellt kan vi lägga till exempelvis Krieger och Bajramaj.
Framtidsnamn: De hittar vi i F19-landslaget som vann EM-guld i somras. Flera av namnen Rubensson, Ilestedt, Hurtig, Wahlberg, Diaz, Nordin, Rolfö med fler kommer säkert snart att vara välkända även bland massorna.
Frisparkar: För dem stod den japanska talangen Yoko Tanaka, som satte två frisparkar i samma match i U20-VM. En med högerfoten, och en med vänstern. Gör om det om du kan…
Mimmi Löfwenius
Glädjefnatt: Det drabbades Mimmi Löfwenius av efter hennes mål och assist mot Italien med F19-landslaget. Det här underbara klippet kan man se hur många gånger som helst. För övrigt kvalar väl hennes mål dessutom in som ett av årets läckraste solomål?
Hjärnsläpp: Det stod Ramona Bachmann för när hon tog med hands två gånger i Umeå, och blev stor syndabock när Malmö tappade SM-guldet till Tyresö.
Jag intervjuar Alex Morgan
Internationella genombrott: Alex Morgan. Inledde säsongen på bänken i USA:s landslag. Avslutar den som USA:s skyttedrottning, poängdrottning i OS, samt finalist i Ballon d’Or.
Japanska reklamfilmer: Jaja, några av dem kanske är från i fjol. Men jag är väldigt svag för japansk reklam. Är du det också finns här länkar till ett smörgåsbord av damfotbollsrelaterade, kommersiella klipp…
Kanonstart: Sveriges inledning i OS-turneringen. Efter 25 minuter hade vi 3–0 mot Sydafrika, och allt såg väldigt bra ut. Tyvärr var kanske de 25 minuterna våra bästa i London.
Konkurs: Boråslaget Dalsjöfors Goif ledde söderettan i stor stil, och var på god väg mot damallsvenskan, när man gick i konkurs.
Konstigaste petning: Frankrikes förbundskapten Bruno Bini som plötsligt inte längre ville ha med en av världens allra bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor, i sitt lag.
Kriser: De var ekonomiska, och visade sig i var och varannan klubb i damallsvenskan. Värst drabbade var Kif Örebro och LdB FC Malmö. Men även Piteå IF, Linköping, Umeå och ytterligare några klubbar hade det kämpigt med att hålla budgeten.
Lundgren sågade
Kritik 1: För den stod Sofia Lundgren, som talade ur hjärtat när hon sågadeThomas Dennerby för hans agerande i målvaktsfrågan. Kritik 2: Pia Sundhage var skoningslös i sin kritik av de svenska insatserna i franska toppmötet PSG–Lyon. Både Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick höra kännbara sanningar.
Kunskapsmiss: Den stod den nya förbundsbasen Karl-Erik Nilsson för, när han vid den damallsvenska upptaktsträffen inte visste skillnaden på Kronprinsessan Victorias och Susanne Erlandssons pokaler.
Kvotering: Den bjuder media på i slutet av varje år, då spelare som man knappt skrivit en artikel om under året plötsligt platsar på alla möjliga bästalistor. Allt för att kvotera in lite tjejer på listorna.
Hans Löfgren och Leif Edeborg
Lögn: Tyresö, som hela säsongen hävdade att ”Hans Löfgren har ingen funktion”, trots att han hela tiden hade en framträdande roll kring laget.
Mardrömsdebut: Stackars Tove Enblom fick chansen att vakta Djurgårdens mål borta mot Linköping. Då rasade lagets försvarsspel ihop fullständigt, och 17-åringen tvingades släppa in hela elva bollar.
Match: Den underbart svängiga OS-semifinalen USA–Kanada. I tuff konkurrens med finalen, USA–Japan.
Moraldiskussion 1: Den om huruvida Japans agerade i 0–0-mötet med Sydafrika i OS var inom ramarna för vad som är moraliskt tillåtet. Moraldiskussion 2: Den i Japan om huruvida det var rimligt att landets mediokra herrlag fick flyga business class, medan de regerande världsmästarinnorna fick fortsätta längre bak i samma plan, och sätta sig i ekonomiklass.
Mål 1: Kosovare Asllani, klackvolley i en träningsmatch mot Sundsvall i mars. Mål 2: Yuki Ogimi, volley mot Arsenal. Mål 3: Cristiana Girelli, trixar in 1–0 mot Lazio. Mål 4: Patricia Hanebeck sätter bollen i krysset mot Duisburg. Det handlar alltså om hennes 2–0-mål, som kommer med 1,40 kvar av klippet. Fast 1–0-målet är rätt snyggt det också.
Mörkläggning: Svenska Fotbollförbundet som verkade anstränga sig för att damlandslaget skulle spela sina träningslandskamper så långt ifrån rampljuset som det bara gick. Först dröjde de 8,5 månader efter VM-bronset innan man visade upp laget på hemmaplan. Sedan undvek man att ge direktrapporter från de matcher som spelades, som här mot Norge i januari. Eller som här mot Kina i Algarve cup.
Yuki, när hon hette Nagasato
Namnbyte 1: Yuki Nagasato blev Yuki Ogimi. Namnbyte 2: LdB FC Malmö blev FC Rosengård. Eller skall jag kanske snarare skriva att de snart blir FC Rosengård. Hur snart återstår att se…
Nedläggning: Den amerikanska proffsligan WPS, som lades ner i januari efter tre års verksamhet. I oktober stod det klart att det blir en ny liga i USA till nästa år, och för ett par veckor sedan meddelades namnet: NWSL.
Carli Lloyd
OS-hjältinna 1: Carli Lloyd. Avgjorde OS-finalen 2008. Gjorde det igen 2012. OS-hjältinna 2: Hope Solo. Var inte normalt briljant under hela OS-turneringen. Men när det blev final, och det skulle avgöras. Då var hon makalös.
Promenadseger: Nya Zeeland, som hade en pinsamt enkel väg till OS. Medan världstvåan Tyskland misslyckades i de europeiska kvalet, så behövde The Football Ferns bara vinna ett dubbelmöte med korpgänget Papua Nya Guinea. Vad det blev? Jo, totalt 15–0, via 8–0 och 7–0. Pinsamt var ordet.
Publiksuccé 1: OS-turneringen som drog massorna till arenorna. Finalen sålde ut Wembley, det gjorde även en gruppmatch. Och i USA drog fotbollstjejerna störst tv-publik av alla under OS. Publiksuccé 2: Champions League-finalen som lockade 50212 till Münchens olympiastadion. Läs mer om den här. Publiktapp: Publiksnittet i damallsvenskan, som sjönk trots att Marta lockade storpublik vart hon än drog fram. Lägg till landslagets usla publiksiffror, och EM känns som en livsviktig vågdelare.
Ramaskri: Uppstod när Djurgårdens ordförande Anders Emanuelsson framförde synpunkter om storleken på boll och mål inom damfotbollen. Det tog inte många minuter förrän debatten var kvävd.
Rubriknamn: Bor man mindre än en timmes bilresa från Göteborg älskar man lätt rubrikvänliga namn som Bock, Fiser och Pulver. Eller varför inte Horan, Skoda, Testa, Christ, Wakt, Botten eller Husballe? Ja, det finns fler. I ett inlägg i somras frossade bloggen i namn som är som gjorda för ordvitsar.
Skapar rubriker
Rubrikskapare: Här vinner Hope Solo i stor stil. Bland mycket annat noteras rubriker om dopning, girighet, ett omdiskuterat bröllop, en omtalad biografi – samt om en och annan hyfsad räddning…
Räddning 1: Hope Solo i OS-finalen. Hennes guldräddning på Mana Iwabuchi:s friläge i slutet av finalen ledde just till guld. Räddning 2: Solo igen. Nu mot Kanada i juni. Inte lika viktig som den första, men väl så spektakulär. Räddning 3: Sif Atladottir mot Tyresö. Isländskans fantastiska hemjobb och räddning när Marta rundat Lindahl är tveklöst årets räddning i damallsvenskan. Den kommer 1,50 in i klippet.
Skandal: Den som redan nämnde Hans Löfgren ställde till med i våras.
Smäll: Potsdamspelarna Stefanie Mirlach och Alex Singer gick båda kompromisslöst på samma boll i slutet av mötet med Frankfurt. Smällen som uppstod när de nickade ihop var inte att leka med. Här är lite info om följderna.
Marlene Sjöberg
Straffskytt: Marlene Sjöberg som njöt till fullo när hon i Göteborgs favör avgjorde cupfinalen från straffpunkten.
Succévecka: Veronica Boquete:s i oktober med EM-kvaldrama med lyckligt slut samt en mirakulös återkomst in i kampen om SM-guldet. Och utökar vi succéperioden till tio dagar så inrymmer den även själva guldet…
Tyresö jublar
Svenska mästarinnor: Tyresö FF förstås, som ju spurtade förbi LdB FC Malmö på den damallsvenska upploppsrakan. Men svenska spelare blev mästarinnor i andra nationer också. Sofia Jakobsson blev rysk mästarinna, Lotta Schelin fransk, Antonia Göransson tysk och Rebecca Johnson isländsk.
Sofie Andersson på språng mot nya mål
Svit 1: Lyon, som inte förlorade en enda tävlingsmatch på hela året. Och som totalt nu står på fler än 100 matcher i rad utan förlust under ordinarie tid. Svit 2: Sofie Andersson, som gjorde mål i 20 seriematcher i rad.
Sämsta försvar: Vitryska Molodechno, som slutade på målskillnaden 7–271 efter 27 omgångar i vitryska Premier League. De fyra största förlusterna var på 18–0, 19–0, 21–0 och 22–0. Kul att vara målvakt i det gänget…
Sämsta speaker: Han i Halmstad som skötte snacket under Volvo Winners Cup i somras. Han hade jätteproblem med båda japanska och amerikanska uttal. Så oproffsigt hoppas jag verkligen inte att speakerjobbet kommer att skötas i sommarens EM-slutspel.
Tränarkaruseller: Här vann Linköping knappt, men klart före Tyresö. TFF inledde säsongen med Stefan Fredriksson, som hoppade av, och ersattes av Leif Edeborg innan man avslutade med Tony Gustavsson.
Hos LFC var det snurrigare ändå. De började med kommandot Denise Reddy/Christian Andersson, bytte till Jörgen Petersson, som lämnade, och ersattes av Andersson, som i sin tur avslutade som assistent till årets sista huvudtränare, Martin Sjögren. Visst var väl det en riktig karusell…
Caroline Seger uttalar sig
Utspel: Det gjordes av Caroline Seger, som knappt hann gå av planen efter förlusten i OS-kvartsfinalen förrän hon krävde Thomas Dennerby:s avgång.
Utlänningar i damallsvenskan: 69 stycken blev det till slut, och de lyfte definitivt seriens kvalitet flera snäpp i positiv riktning. Bland annat var åtta av de tio spelare som gjorde flest mål utländska – bland annat tre i topp: Anja Mittag, Christen Press och Manon Melis.
VM-avancemang: Alla länder som kan spela fotboll i Nordamerika, Asien och Oceanien blev i praktiken VM-klara i början av juni när Fifa meddelade fördelningen av VM-platser till Kanada 2015.
Marta Viera da Silva
Värvning: Den av Marta förstås. Viktig, inte minst för intresset kring damfotbollen. Men även för Tyresö på vägen mot klubbens första SM-guld.
Världslag: Något officiellt sådant utses inte när det inte är VM-år. Men här är mitt lag, uppställt enligt 4-3-3. Och jag har byggt ett lag som jag tror skulle kunna fungera, och alltså inte bara satt upp de elva bästa spelarna: Hope Solo – Yukari Kinga, Wendie Renard, Christie Rampone, Stephanie Houghton – Camille Abily, Viola Odebrecht, Aya Miyama – Elodie Thomis, Christine Sinclair, Alex Morgan.
Ersättare: Miho Fukumoto (mv), Azusa Iwashimizu, Sonia Bompastor, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Marta, Yuki Ogimi, Celia Okoyino da Mbabi och Abby Wambach.
Återuppståndelse: Damfotboll.com, som lades ner i februari, men väcktes till liv igen i början av april.
Har jag missat något viktigt? Lägg gärna till den egen rubrik.
Jag var i helgen inblandad i en intressant debatt om vem av USA:s båda forwards som borde få Ballon d’Or, som världens bästa spelare 2012.
Först vill jag bara påminna om att jag egentligen anser att Christine Sinclair borde ha vunnit. Kanadas storstjärna förde sitt land till en högst oväntad OS-medalj. Och hon gjorde själv sex mål i turneringen, fler har någon annan gjort i ett OS-slutspel i fotboll för damer.
För kalenderbitare är här de tidigare segrarna av OS-skytteligan:
2008: Cristiane (Brasilien), fem mål.
2004: Cristiane och Birgit Prinz (Tyskland), fem mål.
2000: Sun Wen (Kina), fyra mål.
1996: Ann Kristin Aarönes och Linda Medalen (båda Norge) och Pretinha (Brasilien), alla på fyra mål.
Tillbaka till årets verksamhet. Sinclair är ju som bekant inte kvar bland finalisterna. Tävlingen står nu mellan Abby Wambach, Alex Morgan och Marta.
Marta Viera da Silva
Marta förde Tyresö till ett historiskt SM-guld och till en andra raka cupfinal. Hon noterades för tolv mål och 16 assist i damallsvenskan – och vann därmed poängligan.
Hade det handlat om svenska meriter borde Marta ha legat bra till.
Men hon blev inte ens utnämnd till damallsvenskans bästa spelare, och i Ballon d’Or väger avgörande insatser i de viktigaste tävlingarna tyngst. Och årets viktigaste tävling var OS. I OS var Marta rätt blek. Hon gjorde två mål – 3–0 och 5–0 i premiären mot Kamerun, varav det första var en straff. I övrigt klarade hon inte av att bära sitt Brasilien.
Vi får backa nästan 20 år för att hitta ett sämre brasilianskt landslag, och man blev mållösa både mot Storbritannien i gruppfinalen, och mot Japan i kvartsfinalen.
Sett till statuterna bör vi alltså kunna räkna bort Marta.
Kvar är Morgan och Wambach. Jag lägger min röst på Morgan för att hon har varit klart bäst totalt sett i år. Men jag tror att Wambach kommer att vinna på sitt namn.
Abby Wambach
Här är en liten jämförelse mellan kandidaterna:
1) USA:s landslags poängliga 2012:
Den vinner Morgan, som gjort 28 mål och 19 assist. Wambach har totalt spelat 100 minuter mer än Morgan, och står på 23 mål och 8 assist. I USA räknar man mål dubbelt i poängligan, vilket gör att den går i Morgans favör med 73–54. Klar fördel Morgan här alltså.
Hon gjorde för övrigt ett mål och ett assist i söndags morse, då Irland besegrades för andra gången på kort tid. Den här gången blev det 2–0, sedan den irländska målvakten Emma Byrne visat att hon håller högsta klass. Höjdpunkter från matchen ser du här.
2) Poängligan i OS.
Toppen av den såg ut så här: 7 poäng: Sinclair (6+1) och Morgan (3+4). 6 poäng: Melissa Tancredi (4+2), Megan Rapinoe (3+3). 5 poäng: Wambach (5+0) och Elodie Thomis (2+3).
Här är det alltså fördel Wambach när det gäller målskyttet, men fördel Morgan när det gäller poäng totalt – om vi inte kör amerikansk räkning, för då är det 10–10. Jag är svensk, och dömer det till oavgjort i kategorien.
3) Flest viktiga mål i OS.
Det är ju som bekant större värde att göra ett mål som betyder 1–0 än ett som ger 5–0. Enligt mitt sätt att räkna fixade Wambach fem poäng till USA (två vardera mot Nordkorea och Nya Zeeland, och ett mot Kanada), medan Morgan fixade tre (ett mot Frankrike och två mot Kanada). Fördel Wambach i kategorien.
Pia Sundhage tackar Alex Morgan
Det blir alltså 1,5–1,5 mellan kandidaterna i den här jämförelsen. Trots det tycker jag att det är ganska klart att Morgan skall ha priset. Och det är inte bara för att hon blivit utnämnd till årets idrottskvinna i USA i år.
Jag har sett huvuddelen av USA:s landskamper i år, och tycker att det har varit klasskillnad spelmässigt sett. Med sin snabbhet och styrka bidrar Morgan med massor till spelet utöver sitt målskytte. Medan Wambach ”bara” bidrar med mål.
Fast det var ju det med att OS väger tyngst. Wambach var riktigt vass i början av turneringen. Hon gjorde ett mål vardera i de fem första matcherna. Några av dem var viktiga. Hon avgjorde kvartsfinalen mot Nya Zeeland, och satte en straff till 3–3 i semifinalen. Totalt sett tycker jag att hon tappade kvalitet i semifinal och final. Morgan däremot var jämn hela vägen. Dessutom avgjorde hon semifinalen, och spelade fram till viktiga 1–0 i finalen.
Det brukar heta att Wambach är bäst när det gäller. Och det är hon. Men det är i högsta grad även Morgan. Här är en jämförelse till:
VM 2011, semifinal mot Frankrike:
Wambach: 1 mål
Morgan: 1 mål – som inhoppare, in i 56:e
VM 2011, final mot Japan:
Wambach: 1 mål
Morgan: 1 mål, 1 assist – som inhoppare, in i 46:e
OS 2012, semifinal mot Kanada:
Wambach: 1 mål (straff)
Morgan: 1 mål
OS 2012, final mot Japan:
Wambach: –
Morgan: 1 assist
Totalt är det alltså fördel Morgan med två assists marginal i de två senaste årens fyra största matcher, trots att hon har 100 minuter kortare speltid än Wambach i matcherna.
Jag tror inte att de förbundskaptener och landslagslagkaptener som utgör huvuddelen av juryn har varit lika analytiska som jag. Utan jag tror att de gått ganska mycket på känsla, och då väger namnet tungt.
Därför tror jag att Wambach får guldbollen lite för lång och trogen tjänst.
Fast med tanke på hur tungt namn och gamla meriter kan väga skulle jag inte bli förvånad om det trots allt var Marta som tog priset.
Tillägg i efterhand: Knappt hade jag publicerat det här inlägget innan jag noterade att USA:s fotbollförbund, US Soccer, är på min sida. De gav nämligen Morgan Female Athlete of the Year Award som årets kvinnliga fotbollsspelare i USA. Här är ett klipp med höjdpunkter från Morgans fotbollsår.
I dag presenterades listan över de tio nominerade spelarna till Ballon d’Or – priset till världens bästa fotbollsspelare.
Av de tio jag trodde skulle bli nominerade härom veckan kom sex med. Bort föll Hope Solo, Wendie Renard, Celia Okoyino da Mbabi och Yuki Ogimi. Tillkommit har Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Homare Sawa och Miho Fukumoto.
Carli Lloyd trixar
I sådana här priser prioriteras avgörande insatser i de stora mästerskapen närmast till hundra procent. Därför förstår jag att Lloyd finns med. Rapinoe känns däremot mer tveksam. Och nog borde Solo nominerats, med tanke på hennes avgörande insats i OS-finalen?
Att världstvåorna Tyskland inte har med någon spelare, trots att Okoyino da Mbabi gjort 17 mål i EM-kvalet, visar hur lite årets övriga verksamhet räknas.
De enda som nominerats för insatser utanför OS är Marta och Camille Abily. Fransyskan är med för att hon blev matchens lirare i Champions League-finalen, medan Martas nominering mest verkar bero på tidigare meriter.
Homare Sawa
Martas nominering är alltså högst tveksam. Fast den allra mest omotiverade nomineringen är utan tvekan den av Homare Sawa. Fjolårets vinnare var skadad hela våren, och hann aldrig komma i form till OS.
I stället bars ju det japanska laget där av Ogimi, som dessutom fortsatt att vara dominant i Frauen-Bundesliga i höst. När Sawa är med på Ogimis bekostnad tycker jag nästan att juryn odugligförklarar sig själv.
Här är alla kandidaterna:
* Alex Morgan
* Abby Wambach
* Megan Rapinoe
* Carli Lloyd
* Miho Fukumoto
* Homare Sawa
* Aya Miyama * Christine Sinclair * Marta
* Camille Abily
När det gäller kategorien årets coach finns som väntat inte Thomas Dennerby med bland de tio nominerade. Däremot är förstås Pia Sundhage med.
Vid lunchtid i morgon presenterar Thomas Dennerby sin sista landslagstrupp. Det känns hett, eller hur?
USA:s förbundskapten Pia Sundhage
Nej, faktum är ju att truppen känns totalt ointressant. För tillfället är det bara Pia Sundhage som är intressant i svensk damfotboll. Och det är samtidigt både bra och illavarslande.
Jag hörde henne förresten säga så här till SVT i dag: (Hon gjorde det i en intervju som gjordes i samband med dagens välbesökta presskonferens på Råsunda)
”Jag var med en gång i tiden då jag inte fick spela fotboll – för att jag var flicka. Och här står vi nu på en fin gräsmatta i Sverige och det är ett intresse – inte bara för mig som förbundskapten, utan även för laget och för damfotboll.”
Fast tyvärr har Sundhage fel. Intresset är för henne – och bara för henne. Nyfikenheten på laget är tyvärr nära noll. För det lär inte vara anstormning till Dennerbys presskonferens i morgon. Och det lär knappast vara anstormning till Gamla Ullevi för Hollandskampen om knappt två veckor heller.
För minns att vi har spelat tre landskamper på hemmaplan i år. Vi har mött de tre OS-medaljörerna Kanada, USA och Japan. Och publiksiffrorna har varit 2073, 2752 och 5183. Alltså totalt 10008 åskådare mot världens tre bästa lag.
I Borås har Elfsborg femsiffrigt publiksnitt i allsvenskan. Jämför det med vårt damlandslag, som alltså behöver tre matcher för att nå femsiffrigt. Och vi snackar matcher, där vi möter världens största stjärnor.
Så tyvärr, det finns inte något stort intresse. I varje fall inte för laget och sporten.
Men det finns för Pia Sundhage som person. Hittills har pådraget från svensk media varit imponerande stort. Hon har synts och hörts överallt. Kanske kan det också leda till intresse för vårt landslag på sikt. Vi får hålla tummarna för det.
Fast pessimisten i mig är inte så säker på att så blir fallet. Tyvärr.
Som alla garanterat redan har hört så väljer Pia Sundhage att lämna USA. Och hon kommer med mycket stor sannolikhet att presenteras som svensk förbundskapten inom en mycket kort framtid.
Jag skall ge mina synpunkter på det ganska snart. Men först synpunkter från USA:s spelare. Jag har kollat twitter under eftermiddagen och noterat att det är genomgående hyllningar.
Visst fick Thomas Dennerby ett och annat tack av sina spelare när han avgick. Fast Sundhage får hyllningar i en lite högre division.
Under trenationsturneringen i våras bad jag fyra av USA:s affischnamn ge sina kommentarer om Sundhage. Det var rejäla hyllningar.
Visst var det på ett sätt givet att spelarna skulle vara positiva. För vem vill hamna på kant med sin chef bara någon månad innan OS?
Fast man känner vad som kommer från hjärtat, och vad som sägs bara för sakens skull. Och alla spelarna blev uppriktigt glada över att få berätta sin syn på Pia. Och det kändes som ärliga hyllningar.
Tillbaka till dagens twitterhyllningar. Här är ett urval:
Hope Solo:
”Vilken resa vi har haft. Tack Pia… …Pia har låtit oss vara individer, samtidigt som hon visat oss vad ett LAG är. Hon har lett oss till två guld, ett silver OCH vi har spelat vacker fotboll.”
Pia Sundhage tackar Alex Morgan
Alex Morgan:
”Vilken fantastisk resa det har varit för mig de senaste tre åren under Pia. I har lärt mig så mycket, men huvudsakligen att njuta på vägen. Tack Pia.”
Carli Lloyd och Pia Sundhage
Carli Lloyd:
”Det har varit en absolut ära att spela för Pia. Under de senaste fem åren har hon lett vårt lag till tre finaler – två guld och ett silver. Jag vill tacka Pia för allt hon har gjort för laget och för mig. Hon har trott på mig från dag ett, och låtit mig växa som spelare.”
Heather Mitts:
”Under fem år tog Pia oss till två OS-guld och ett VM-silver. Nästa förbundskapten har stora skor att fylla ut. Tack och ett stort lycka till.”
Sydney Leroux:
”Jag har älskat att spela för Pia, även om det var under en kort period. Hon gav mig en chans att bli del av något stort, och jag kommer att vara tacksam för alltid.”
Den roligaste hälsningen via twitter har nog ändå USA:s damlandslags eget twitterkonto bjudit på. De lade nämligen upp den här länken, med Pias favoritartister Simon & Garfunkel, Homeward Bound.
Strax är det avspark i Pia Sundhage:s sista match som förbundskapten för USA.
F20-VM har nått fram till kvartsfinaler. De två första spelas i morgon, torsdag, på förmiddagen, och de två andra spelas fredag förmiddag.
Här är mina tips, och korta analyser av lagen:
* Torsdag 9.00, svensk tid, Tokyo: Nigeria–Mexiko
Nigeria är favoriter till 90–10.
Nigeria har visat riktigt hög klass, och skall bara vinna det här. Storstjärnan Desire Oparanozie har varit lysande, på allt utan att göra mål. Men hon skapar mängder av chanser åt lagkamraterna. Inte minst åt fyramålsskytten Francisca Ordega.
Även Esther Sunday är en offensiv spelare som jag tycker om.
Defensivt finns det som vanligt brister hos nigerianskorna. Fast inte så stora som man är van vid. Framför allt är jag imponerad av målvakten Ibubeleye Whyte som gjort ett säkert intryck – och faktiskt hållit nollan i turneringen. Hon var utbytt på grund av skada när Nigerias nolla sprack.
Motståndarna Mexiko har redan överträffat alla förväntningar. De har sin A-landslagsmålvakt Cecilia Santiago att luta sig mot. Dessutom har forwarden Sofia Huerta klivit fram i avgörande ögonblick. Men nu är det slut för gamle landslagsbacken Leo Cuellar:s lag. Nigeria går till semifinal.
* Torsdag 12.30, svensk tid, Tokyo: Japan–Sydkorea Japan är favoriter till 65–35.
Japan är tillsammans med Tyskland mina favoritlag i turneringen. Japanskorna spelar fantastisk fotboll när de får liret att stämma. Framför allt har den alltid leende teknikern Yoko Tanaka blivit en favorit. Men även bland annat Hikaru Naomoto, Hanae Shibata, Mina Tanaka och Kumi Yokoyama har imponerat.
Japan har ett riktigt fint passningsspel, och bör kunna vinna den här matchen. Fast de har svagheter i defensiven. De saknar mittbackar av högsta klass, och laget har darrat i eget straffområde. Det gjorde man bland annat mot Nya Zeeland.
Sydkorea är en sämre kopia av Japan. Fast inte jättemycket sämre. Tyvärr tvingades stjärnan Yeo Minji kliva av i första matchen. I stllet har Jeoun Eunha klivit fram och gjort tre mål. Hon måste nog fortsätta att visa effektivitet om koreanskorna skall kunna skaka Japan.
För fotbollens skull – och för publikintresset i turneringen – så hoppas jag att läckert spelande japanskor lirar semifinal i nästa vecka.
* Fredag 9.00, svensk tid, Saitama: Tyskland–Norge
Tyskland är favoriter till 80–20
Tyskland spelar precis som Japan en väldigt fin fotboll. De har en hel hög spelare med fullgoda offensiva kvaliteter. Jag har tidigare hyllat Dzsenifer Marozsan, men även Annabel Jäger, Melanie Leupolz, Ramona Petzelberger och Lena Lotzen har vuxit ut till personliga favoriter under turneringen.
Tyskorna höll nollan i gruppspelet, trots att de var i en tuff grupp med USA, Kina och ett duktigt Ghana. Här står Norge inför en riktigt tuff utmaning.
Inte minst då Norges defensiv har varit svag. Man har lämnat stora ytor mellan lagdelarna, och har en ganska långsam backlinje. I den här matchen måste man nog starta försvarsspelet ganska lågt. För man får inte bjuda passningsskickliga Tyskland på ytor. För då kommer det att gå fort.
När Norge kommer upp i planen finns däremot stor potential. Offensivt har Norge ett helt gäng guldkorn i det här laget. Man har hela fyra imponerande skyttar. Caroline Graham Hansen och Emilie Haavi har varsin högerkanon, och Andrine Stolsmo Hegerberg och Guro Reiten har underbar känsla i sina vänsterfötter.
Dessutom har man en nickstark forward i Melissa Bjånesöy. Och en riktigt smart straffområdesspelare i Ada Stolsmo Hegerberg. Den senare är bara 17 år, men leder ändå skytteligan i norska toppserien i stor stil. Jag har njutit av att se henne jobba i straffområdet. Hon är smart, och ser oftast till att komma in först på den yta hon tagit sikte på.
Den allra bästa norska spelaren är ändå en annan 17-åring, nämnda Graham Hansen. Hon har redan ett jättestort register. Jag hörde att Eurosports brittiska kommentatorer jämförde henne med Caroline Seger. Jag skulle säga att det är en komplimang till Seger. För den unga norskan är mer löpstark, och kan skapa mer på egen hand än vår svenska landslagsspelare. Skall Norge kunna skrälla måste Graham Hansen ha en kanondag.
Fast jag tror att Tyskland vinner med två–tre måls marginal.
* Fredag 12.30, svensk tid: Nordkorea–USA
Nordkorea är favoriter till 65–35
USA har verkligen inte imponerat på mig. De har valt att köra hårt med genomgående löpare, och lämnat de passningsskickliga bollhållarna hemma i USA. Visst, Maya Hayes är duktig, och ytterligare några spelare har potential.
Fast jag har väldigt svårt att tro att det här amerikanska laget skall kunna skaka Nordkorea. För koreanskorna är bra, riktigt bra.
Deras skyttedrottning Kim Un Hwa har redan gjort sju mål – och tagit ett järngrepp om skytteligan. Hon fick inte spela med A-landslaget i OS. Däremot bokfördes hela nio av de andra nordkoreanska spelarna för OS-matcher i somras. Det handlar om målvakten O Chang Ran samt utespelarna Kim Nam Hui, Yun Song Mi, Pong Son Hwa, Kim Su Gyong, O Hui Sun, Kim Un Hyang, Jon Myong Hwa och Yun Hyon Hi.
Inget snack om annat än att Nordkorea har det mest rutinerade laget i årets F20-VM. Och minns att USA:s A-landslag bara slog Nordkorea med 1–0 i OS.
USA:s F20-lag är väldigt mycket sämre än Pia Sundhage:s gäng. Därför får Nordkorea revansch på fredag.
Meghan Klingenberg till Tyresö. Det är förstås en bra värvning.
Jag bygger den bedömningen på att alla spelare i och kring USA:s landslag är bra. Fast ärligt talat så har jag inte sett Klingenberg så mycket i aktion eftersom hon får högst begränsat med speltid i landslaget. Och som mittfältare har jag definitivt inte sett henne överhuvud taget.
Fast Tony Gustavsson har bra koll, och jag skulle bli förvånad om inte amerikanskan går rakt in i Tyresös startelva.
Jag skrev ju häromdagen att det ryktades på twitter om att Tyresö hade två USA-spelare på gång. Då skall det således komma en till.
Inget ont om Klingenberg, men det vore kul för serien om det var en riktig stjärna som anslöt.
För visst, Meghan Klingenberg var reserv i OS-truppen, så hon är en OS-vinnare. Däremot är hon inte någon OS-guldmedaljör, som många medier hävdar. För en sådan måste väl ha fått med sig en medalj från spelen?
Och OS-medaljer delades bara ut till de 18 spelare som ingick i själva truppen. Varken ledare eller reserver fick medaljer. Det innebär alltså att inte heller Pia Sundhage, Tony Gustavsson eller Christen Press är OS-guldmedaljörer.
Så i dagsläget spelar det inga OS-medaljörer från 2012 i damallsvenskan.
Slutligen några ord till om Meghan Klingenberg. Det första jag tänker på när jag hör hennes namn är inte fotboll, utan taekwondo – och det här klippet. Och citatet:
”Abby har en stor fördel genom att hon är mycket större än jag, och har långa armar. Så hon kan få in träffar. Men jag är kvick. Jag kan slå snabbt, och sedan fly – och hon kommer inte att hinna ikapp mig…”
Efter OS, när det är dags att hitta en ny svensk förbundskapten, så handlar delar av debatten om damfotbollens utveckling.
Debatten känns extra aktuell nu när F20-VM pågår i Japan – turneringen där framtidens stjärnor visar upp sig.
Därför tänkte jag i två inlägg delge lite tankar kring hur jag ser på utvecklingen.
Innan jag går vidare tänkte jag slå fast att jag tror att Sverige har goda förutsättningar att tillhöra de cirka tio nationer som kommer att slåss om internationella medaljer de kommande tio åren. Varför kommer jag mer gå in på i nästa inlägg.
Det här kommer mer att handla mer om utvecklingen kontinent för kontinent.
Jag väljer att synliggöra den genom tabeller över snittpoäng i tre mästerskap – OS 2008, OS 2012 och F20-VM 2012. Tabellerna visar varje kontinents snittpoäng i mästerskapen – och notera att poängberäkningen gäller resultat efter 90 minuter i slutspelsmatcher.
OS 2008
1) Europa 1,79 poäng per match – 25 poäng/14 matcher
2) Sydamerika 1,56 – 14/9
3) Nordamerika 1,50 – 15/10
4) Asien 1,31 – 17/13
5) Oceanien 0,33 – 1/3
6) Afrika 0,00 – 0/3
OS 2012
1) Nordamerika 2,25 – 27/12
2) Europa 1,64 – 23/14
3) Asien 1,55 – 14/9
4) Sydamerika 0,86 – 6/7
5) Oceanien 0,75 – 3/4
6) Afrika 0,17 – 1/6
F20-VM 2012 – efter två gruppspelsomgångar.
1) Oceanien 2,00 – 4/2
2) Asien 1,75– 14/8
3) Nordamerika 1,67 – 10/6
4) Europa 1,25 – 10/8
5) Afrika 1,00 – 4/4
6) Sydamerika 0,50 – 2/4
Jämförelsen mellan de två senaste olympiska fotbollsturneringarna visar på tre tydliga trender. Den ena är att Nordamerika, Asien och Oceanien (Nya Zeeland) är på väg uppåt. Den andra att Europa och Afrika ligger kvar på ungefär samma nivå. Och den tredje är att Sydamerika har en väldigt negativ trend.
Vi tar det världsdel för världsdel.
Det är tydligt att Sydamerika är den världsdel som har det jobbigast att hänga med i utvecklingen. Framför allt är det Brasilien som tappar mark. Och även om Colombia kommer sakta men säkert på A-lagsnivå så är utvecklingen i världsdelen som helhet väldigt negativ.
För bakom Brasilien och Colombia finns inget. Argentinas insats i F20-VM, med 0–6 och 0–9 i de två första matcherna, är ju exempelvis direkt pinsam.
Afrika har haft det tungt på seniornivå både i fjolårets VM och i årets OS. Men i F20-VM gör både Nigeria och Ghana det riktigt bra. Problemet här är att spelarna inte har några riktiga ligor att utvecklas i. Följden blir att de riskerar att tappa i utveckling mot spelare från andra världsdelar. Det lär därför dröja innan Afrika kan konkurrera om medaljer i seniormästerskap.
I Oceanien flyttar Nya Zeeland hela tiden fram positionerna. De visade kvalitet redan i VM, följde upp genom att göra ett starkt OS med ett ungt lag.
Nu har de även ett av de yngre lagen i F20-VM, och har inlett på ett imponerande sätt. Målskytten Rosie White är redan på väg in i A-landslaget, och målvakten Erin Nayler har potential att bli en riktig världsmålvakt. Nya Zeeland har en given plats i alla mästerskap framöver, och kan mycket väl komma att spela medaljmatch i VM eller OS de kommande tio åren.
Nordamerika upplever ett fantastiskt fotbollsår. USA tog fler poäng i årets OS än vad de själva och Kanada tog ihop för fyra år sedan. Och då vann ju ändå USA guld även 2008.
Jag har trots det läst både svenska och amerikanska experter som anser att USA inte hänger med i utvecklingen. Jag håller inte med. För om man jämför USA:s OS-lag 2008 med det 2012 så ser i alla fall jag en makalös utveckling.
Lagen är byggda på olika sätt. I årets USWNT finns betydligt fler bolltrygga lirare än det gjorde i guldlaget för fyra år sedan.
Som jag ser det finns USA fortfarande i damfotbollens framkant. Tillsammans med framför allt Japan leder amerikanskorna utvecklingen.
Och USA drar med sig sina grannländer Kanada och Mexiko, som genom att ofta ställas mot bästa möjliga motstånd, också hela tiden flyttar fram sina positioner.
Både Kanada och Mexiko har för övrigt intressanta talanger i sina F20-lag, även om de båda nu riskerar att missa kvartsfinalspelet i F20-VM.
Den snabbaste utvecklingen sker dock i Asien. Där går Japan i täten. Men även Sydkorea, Nordkorea och Kina hänger på. Och Australien finns där strax bakom. De asiatiska nationerna spelar högkvalitativ, passningsorienterad och njutbar fotboll. Under F20-VM har jag med glädje sett att såväl Japan, Nordkorea som Sydkorea har fantastiskt bolltrygga juniorer.
De ligger hysteriskt långt före exempelvis oss i Sverige. Eller i Europa som helhet för den delen.
De asiatiska A-landslagen lider dock av att klassen på deras ligor är för ojämn. Spelarna får helt enkelt för få riktigt bra matcher mot starkt motstånd varje säsong. Japan har löst problemet genom att huvuddelen av deras spelare har varit i USA eller Europa och varit proffs.
Om de bästa spelarna från Nord- och Sydkorea också kommer ut i världen och spelar tuffa matcher varje vecka, så kommer de nationerna garanterat snart vara uppe på Japans nivå.
Slutligen då Europa. Samtidigt som Asien och Nordamerika utvecklas positivt tappar de europeiska nationerna mark. Det är inget stort tapp, men ändå märkbart bland annat genom att det inte blev någon europeisk medalj i OS.
Och tittar man på det F20-VM som pågår i Japan nu så har Europas representanter varit högst ojämna. Schweiz är redan utslaget, och Italien är illa ute.
Däremot har Tyskland stundtals imponerat. De har faktiskt ett lag som kan gå hela vägen. Och Norge visade offensiv klass i dag. De har verkligen tre offensiva supertalanger i Caroline Graham Hansen och systrarna Andrine och Ada Stolsmo Hegerberg.
Men frågan är om den trion kan bli världsspelare hemma i toppserien. Mer funderingar kring det i ett senare inlägg.
Slutligen. Japan har utvecklats genom att skicka sina bästa spelare till Europa och till USA. USA har utvecklats genom att ta in tränare från Europa. Hur skall då Sverige göra för att ta nästa steg?
Här är en tanke.
Vi har ju skickat en infiltratör till USA. En kraft som alla verkar vilja hämta hem. Pia Sundhage har unik kunskap om hur man har jobbat på andra sidan Atlanten. Den erfarenheten kan vara guld värd de kommande åren.
Valet var väntat, och enkelt. Thomas Dennerby slutar som förbundskapten.
Sedan Caroline Seger:s – och i viss mån även Lotta Schelin:s – svidande kritik efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike i OS har Thomas Dennerby:s dagar som svensk förbundskapten varit räknade.
Spelare som Dennerby byggt sitt lag kring ville inte ha kvar honom. Då hade han både gjort sig själv och svensk damfotboll en otjänst genom att försöka stanna kvar.
Jag har tidigare skrivit om att Dennerby är en man som det är svårt att tycka illa om. Han är genomtrevlig, och nästan alltid glad. Men också att det var dags för ett byte.
Visst, den nya förbundskaptenen får inte lång tid på sig inför EM på hemmaplan. Men som jag också skrivit så bör ett nytt lagbygge inte genomföras på allvar förrän efter EM. För då väntar ju två år utan stora mästerskap.
Vem kommer då efter Dennerby?
Det namn som i princip alla ha överst på sin lista är Pia Sundhage. Hon kommer förstås att få frågan. Och om hennes högsta dröm är att bli svensk förbundskapten skall hon förstås slå till. Om det däremot är att bli första kvinna att träna ett manligt elitlag bör hon vänta. Jag resonerade kring det i det här inlägget.
Pia Sundhage
När jag här gick igenom vilka förändringar jag vill se i landslaget det kommande året nämnde jag tre andra tänkbara kandidater:
* Torbjörn Nilsson
* Magnus Wikman
* Tony Gustavsson
Jag har nu under dagen på olika ställen att även sett de här namnen florerat i olika tidningar:
* Martin Sjögren
* Calle Barrling
* Andreé Jeglertz
* Stefan Rehn
* Hope Powell
* Elisabet Gunnarsdottir
Oavsett vem det blir så står denne någon inför en väldigt stor, och svår utmaning. För damfotbollen i världen utvecklas i hysteriskt hög takt för tillfället. Och det är knappast Sverige som leder utvecklingen. Trots det kommer den nya förbundskaptenen förväntas ta medalj i alla mästerskap.
Thomas Dennerby kunde inte trolla. Vi får hoppas att den nya förbundskaptenen kan det…
Jag har noterat av alla googlesökningar att rätt många söker av internet i jakt efter uppgifter om olika spelares sexuella läggning.
Personligen tycker jag inte att det är ett speciellt intressant ämne på en fotbollsblogg. Det har bara kommit upp någon enstaka gång. Som i det här inlägget om när Nigeria slängde ut sina homosexuella spelare ur VM-truppen i fjol.
Men jag tyckte ändå att det var lite intressant att av de 23 idrottare i London-OS som var öppet homosexuella tog hela tio medalj – förstås en väldigt hög andel. Och då det finns fotbollskoppling eftersom Megan Rapinoe tillhör medaljörerna så tyckte jag att det ändå kunde vara värt att skriva ett inlägg i ämnet.
Den 10 juli nästa år inleds EM i Sverige. Eftersom det känns som att Thomas Dennerby varken kan, eller vill vara kvar som förbundskapten innebär det att den nya kaptenen har mindre än elva månader på sig att bygga nytt.
Jag vet att många tycker att det skall rensas rejält i landslaget nu efter OS. Jag tillhör inte den gruppen.
Att bygga ett nytt lag är nämligen inget man gör i en handvändning. Det tar väldigt lång tid, och det krävs mycket testande att få alla bitar att falla på plats.
Sverige lyckades med konststycket i VM i fjol. Och Kanada lyckades i OS i år.
Men i båda fallen hade det testats på ganska många sätt innan bitarna föll på plats. För Sverige gjorde de flesta det precis innan VM med Annica Svensson och Lisa Dahlkvist. Men den sista biten, Josefine Öqvist, hittades inte förrän i tredje VM-matchen.
För Kanada var det delvis slumpen som fick pusslet att gå ut. Flera skador i backlinjen tvingade fram förändringar. Och det var först i tredje gruppmatchen, den mot Sverige, som coach John Herdman hade sitt färdiga medaljlag. I det ingick genidraget att plocka in Jonelle Filigno, som fick göra det defensiva jobbet åt Christine Sinclair och Melissa Tancredi.
Men att börja experimentera vilt med den svenska elvan nu känns inte som någon bra idé. Utan stommen måste komma från VM- och OS-lagen. För så långt efter topplagen är vi ändå inte. Inte om alla är skadefria.
En huvudfråga är vem som skall leda laget. Pia Sundhage är förstås drömnamnet. Fast är det sannolikt?
Bakom Sundhage är kandidaterna inte jättemånga. Magnus Wikman är ett namn som förekommit. Jag tycker att det låter intressant.
Ett annat spännande namn är Tony Gustavsson, som ju bara skrivit korttidskontrakt med Tyresö. Mer om det kommer förresten i ett senare inlägg. Ett fjärde namn som hade känts klockrent är Torbjörn Nilsson.
Ja, jag vet att det hade varit önskvärt med en kvinna. Men tyvärr står inte de kvinnliga kandidaterna på kö.
Vem som än tar över så behövs det förstås en del förändringar. Som jag ser det är de här de viktigaste:
1) Nygammalt spelsystem
Jag tror att det är dags att återgå till 4-4-2, för att få bättre spets på vårt kontringsspel. Nästa år har vi förhoppningsvis tre fullgoda forwardsalternativ i Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist, och då bör vi köra med två utpräglade forwards.
I övriga lagdelar ökar konkurrensen när den nu skadade trion Charlotte Rohlin, Sara Larsson och Therese Sjögran kommer tillbaka.
Och så hoppas jag att Antonia Göransson äntligen får chansen att spelas in rejält på vänsterkanten. Jag förstår att hon fick begränsad speltid i OS, för hon hade tappat formen. Hennes topp inträffade i februari/mars i år, då hon höll högsta världsklass. Men på sikt tror jag exempelvis mycket mer på Göransson än på hyllade Kosovare Asllani.
2) Målvaktsbyte
Det här är en viktig punkt. Hedvig Lindahl har haft sina chanser, och bör ställas åt sidan. Tyvärr är återväxten på målvaktssidan ganska dålig, men en av Sofia Lundgren eller Kristin Hammarström bör erbjudas jobbet.
Jag förordar Hammarström. Inte minst då Lundgren verkar vackla lite i sin satsning. Enligt den här artikeln i Corren tvekar hon på en fortsättning i landslaget.
Bakom Lundgren, Hammarström och Lindahl ser det tråkigt nog rätt tunt ut. Jag har sett att journalister vill matcha fram Jessica Höglander. Jag har bara sett henne en gång, och det gav inga som helst landslagsvibbar. I alla fall inte de närmaste åren.
Då sätter jag större tro till Sussie Nilsson i AIK. Kan hon snart vara redo att ta nästa steg, tro?
3) Infasning av framtidsspelare
Det är läge att fasa ut ett antal bänkspelare ur truppen, och satsa på nya, yngre. Jag ser gärna att Amanda Ilestedt, Fridolina Rolfö och kanske även Lina Hurtig och Elin Rubensson erbjuds plats i EM-truppen. De är framtidens stjärnor, och bör få chansen att se och lära för att vara redo att bära landslaget till och i VM 2015.
OS-spelare som jag är tveksam till i framtidens landslag är i första hand Susanne Moberg, Jessica Landström, Madelaine Edlund och Lina Nilsson. Men jag har även svårt att få in Caroline Seger i 2013 års svenska landslag.
Våra två bästa matcher under VM 2011 var segrarna mot USA och Frankrike. De båda hade gemensamt att vi spelade dem utan Seger i laget.
Och utan att jag känner Seger speciellt nära så känns hon inte som någon som sprider positiv energi från bänken. Hon bör alltså ingå i startelvan, eller inte vara med alls.
Men jag vet att Seger är en av de starkaste ledarna i dagens lag. Det kommer således att krävas rejält med mod från den nya förbundskaptenen för att välja bort henne.
* Slutligen ett tips till de unga talanger, som drömmer om att bli landslagsspelare: satsa på att bli ytterback.
Det här tipset gäller både killar och tjejer. För vi har väldigt tunt beställt på positionen. Sannolikt mest för att de bästa spelarna i alla ungdomslag placeras i centrallinjen. Ytterbackar blir oftast de som inte duger till något annat.
Följden är att medan det ser ut att kunna bli mördande konkurrens på mittbackspositionen till hemma-EM så är kölistan till ytterbacksplatserna jobbigt kort. Den blir ännu kortare om Sara Thunebro gör allvar av sitt hot att sluta i landslaget.
Pia Sundhage har lämnat sin kravlista till USA:s fotbollsförbund.
Enligt den här artikeln i Nerikes Allehanda så handlar det bland annat om behovet av ligaspel, ökat antal landskamper samt att hon skall få resa business class framöver.
Hon har nästa sittning med förbundet vid månadsskiftet, så vi får vänta ett tag på svaret om Sundhage blir aktuell för att ta över i Sverige eller inte.
Just frågan om att flyga business class var ju upp i Japans landslag inför OS. Då fick ju som bekant herrarnas U23-lag lyxigare flygmiljö.
När Japans damer flög hem som silvermedaljörer slapp de dock flyga economy class. I varje fall enligt den här artikeln.
Apropå Japan så sades det direkt efter OS-finalen att Homare Sawa hade tagit beslutet att avsluta sin landslagskarriär. I dag hörde jag uppgifter om att hon redan har ändrat sig. Vi får väl se hur det slutar.
Det är dags för den andra delen av två i min genomgång av Sveriges insats i OS. I del 1 hade jag ett lagperspektiv.
Nu är det dags för spelarbetygen. Jag har valt att köra med en tiogradig skala, mest för att en sådan ger lite mer spridning än den klassiska femgradiga.
Men innan betygen, här är Sveriges poängliga i OS:
1) Marie Hammarström 1+3
2) Lotta Schelin 2+0 Nilla Fischer 2+0
4) Lisa Dahlkvist 1+0 Sofia Jakobsson 1+0
6) Lina Nilsson 0+1 Sara Thunebro 0+1 Caroline Seger 0+1
Notering: Jag har inte givit Sofia Jakobsson assist till Nilla Fischers 1–0-mål mot Sydafrika. Det hade hon nog kunnat få av snällare bedömare.
Och här är då betygen:
Tio
–
Nio
–
Åtta
–
Sju
–
Sara Thunebro
Sex
* Sara Thunebro
Speltid: 360 minuter
Hon skulle vara ringrostig efter en säsong i Tyskland med mycket bänknötande. Men hon gjorde en stabil turnering, med matchen mot Japan som lysande höjdpunkt. Har sagt att hon överväger att sluta i landslaget nu. Känns inte som något bra beslut. ”Thunis” behövs även i hemma-EM.
Fem
* Marie Hammarström
Speltid: 334 minuter
Valet av Hammarström i startelvan ifrågasattes av många. Och visst, vid en första anblick kan det se kantigt och långsamt ut. Men skenet bedrar. För vänsteryttern blev faktiskt inte bara svensk poängdrottning. Med sin fina vänsterfot var hon inblandad i alla Sveriges tre mål mot kvalificerat motstånd. Dessutom gjorde Hammarström ett viktigt jobb i defensiven. En lagspelare som sällan får rubriker, men som är väldigt nyttig.
* Nilla Fischer
Speltid: 203 minuter
Lagkaptenen var en av få spelare som visade den järnvilja som krävs för att kunna gå hela vägen i ett mästerskap. Trots skadeproblem gjorde Fischer två mål, och hon var nära att göra ett tredje – och ta Sverige till förlängning i kvartsfinalen.
Emma Berglund
* Emma Berglund
Speltid: 360 minuter
Mittbacken var på många sätt truppens utropstecken. Lugn, stabil och positionssäker är hon helt klart en spelare att bygga framtidens mittförsvar kring. Är stark i luftrummet och således dessutom ett vapen på offensiva fasta situationer.
* Linda Sembrant
Speltid: 360 minuter
Gjorde precis som Berglund en stabil turnering. Sembrants brist på snabbhet syntes ibland, fast blev inte alls så kostsam som man kunde befara. Tvärtom spelade ”Sempan” smart och ställdes inte inför så många rena löpdueller. Är en duktig passningsspelare, och är också riktigt stark i luftrummet.
Fyra
* Lotta Schelin
Speltid: 343 minuter
Har fått mycket kritik, och var väl i viss mån en besvikelse. Mest för att vi ställde vårt stora hopp till henne, och hoppades att hon skulle få typ en åtta eller nia i betyg. Det levde inte Schelin upp till. Hon hade stora problem felvänd. Möjligen var hon plågad av sin vadskada.
Men man skall betänka att Schelin ofta lämnades helt ensam mot tre eller fyra backar. Och tittar man på höjdpunkter från de fyra matcherna ser man att hon ändå skapade några målchanser per match. Både åt sig själv, och åt laget.
* Thomas Dennerby
Med tanke på alla skador inför OS var det inget lätt lagbygge Dennerby hade. Sverige har inte direkt ett överflöd av spelare som klarar sig på högsta internationella nivå. Men Dennerby gjorde ändå ett klart godkänt jobb. Hans stora miss var valet av målvakt.
* Kosovare Asllani
Speltid: 139 minuter
Gjorde ett riktigt bra inhopp mot Japan, och hade andraassist till båda målen mot Kanada. Är en duktig, kreativ spelare. Men behöver nog bli ännu lite starkare för att klara sig på internationell nivå. Väger fortfarande lite för lätt i många dueller.
Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist
Tre
* Lisa Dahlkvist
Speltid: 304 minuter
Viljan fanns där, och den håller högsta världsklass. ”Dala” försökte verkligen, men fick inte samma lyft som i VM. För det hackade i passningsspelet. Och så var hon olycklig i kvartsfinalen. Först missade hon ett fantastiskt nickläge vid ledning 1–0. Sedan var hon alldeles för passiv i förstaläget vid Frankrikes 2–1-mål.
* Annica Svensson
Speltid: 172 minuter
Defensivt skicklig. Klarade sig bra mot Japan, trots att japanskorna ofta kom med två eller tre spelare på hennes kant. Var nära att fixa fram en svensk straff i den matchen. Gjorde sedan en stabil insats i kvartsfinalen, där hon borde haft en assist på sitt fina inlägg till Dahlkvist.
* Sofia Jakobsson
Speltid: 316 minuter
Bra på att utmana sin back, och skaffa den lucka som krävs för att komma till skott. Men måste jobba mycket på passningsspelet. Hennes förstatouch håller nämligen inte internationell klass. Och för att kunna ta nästa steg behöver hon kunna vägga sig förbi motståndare också. Defensivt kändes hon vilsen som yttermittfältare.
* Johanna Almgren
Speltid: 120 minuter
Vårens skada ställde till det, och Almgren hittade inte tillbaka till den fina form hon hade i mars. Hon gjorde ett bra inhopp mot Kanada, där hon vann flera bollar, och spelade väl. Men missade chansen att bli matchvinnare.
Lina Nilsson
Två
* Lina Nilsson
Speltid: 192 minuter
Hade ett fint assist till 1–0-målet mot Kanada, och är duktig i offensiven. Men en back som har så uppenbara problem med att försvara är inte redo för internationella mästerskap. Se bara hennes agerande vid Kanadas 1–2-reducering. Hon är alldeles för mycket bolltittare. Det är inte acceptabelt att helt missa Tancredis löpning där.
* Caroline Seger
Speltid: 360 minuter
Spelsystemet konstruerades för hennes skull. Men det stod tidigt klart att Seger inte klarar rollen som svensk tia. Hon är briljant i korta stunder, men försvinner sedan helt ur matcherna under alldeles för långa perioder. Och var inblandad i alldeles för få målchanser framåt. Föll dessutom hem i planen för mycket, och blev varken ett offensivt hot, eller understöd till Lotta Schelin.
* Hedvig Lindahl
Speltid: 360 minuter
Gjorde en utmärkt insats mot Japan. Men bjöd på tavlor både mot Sydafrika och Frankrike. Den första kostade inte så mycket, den andra gjorde att Sverige fick åka hem. Viktigast för en målvakt är att vara stabil, och ta alla bollar som man bör ta. Kan man krydda det med några kanonräddningar är det lysande. Lindahl tar tyvärr inte alla de bollar hon skall ta. Och då är betyget inte heller godkänt.
En
–
Antonia Göransson (speltid: 29 minuter) och Madelaine Edlund (8 minuter) spelade för kort tid för att få betyg. Sofia Lundgren och Malin Levenstad spelade inte alls.
Jag vill klargöra att jag sett matcherna på tv. Jag sätter egentligen helst inte betyg från tv:n, för man missar ganska många löpningar när man inte ser matcher live.
En blogg om internationell damfotboll 