Alla dessa fantastiska norska mittfältare

Under fredagskvällen har vi fått klart med den första semifinalen i Champions League. På tisdag 20.00 i San Sebastian ställs Wolfsburg mot Barcelona. Favoriterna höll alltså i båda dagens matcher.

Det jag sitter och funderar på efter fredagens kvartsfinaler är: Hur gör Norge för att få fram alla dessa högklassiga mittfältare?

Jag började ha mitt fokus på Wolfsburg–Glasgow City eftersom vi hade flest svenska inblandade där. Min blick hamnade dock tidigt på en norska. 22-åriga Ingrid Syrstad Engen är numera det defensiva navet på Wolfsburgs mittfält.

Men Engen är ingen vanlig defensiv innermittfältare. Utan hon är en defensiv mittfältare med fina offensiva egenskaper. I dag gjorde hon två av Wolfsburgs tre första mål. 2–0 var en nick på hörna och 3–0 ett fint djupledsmål.

Hon har ett bra steg, är bolltrygg, kan spela igenom motståndarnas lagdelar och är stark i luften. Hon ligger inte bara och samlar upp, utan dyker ofta upp i motståndarnas straffområde. Syrstad Engen är helt enkelt en otroligt elegant och effektiv tvåvägsmittfältare. Det är lite Caroline Seger och Elin Rubensson i ett.

Nu är förstås Glasgow City ett väldigt svagt motstånd. Wolfsburg vann till slut med 9–1 efter att Pernille Harder gjort fyra mål och haft ett skott i ribban. Därmed är Harder uppe på nio mål i Champions League – ett färre än skytteligaledaren Vivianne Miedema.

Harder är ju dansk. Mitt fokus låg ju på Norge den här kvällen. I den andra matchen vann Barcelona med 1–0 mot Atletico. Målet tryckte Kheira Hamraoui in från relativt nära håll efter ett fint inlägg från Caroline Graham Hansen. Och hon är ju en norsk mittfältare av världsklass.

I Chelsea har de Guro Reiten – norsk mittfältare av världsklass. Och i damallsvenskan har vi Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum, ytterligare två norska mittfältare av internationell klass.

Norge har verkligen en imponerande uppsättning högklassiga mittfältare. Nog borde väl Ada Hegerberg vilja spela framför de klasspelarna?

Med sina 26 år är Reiten äldst i det här gänget. Det innebär att norskorna har ganska många år kvar på högsta nivån, vilket bör borga för fina resultat för Martin Sjögren:s lag de kommande åren. Den svenska återväxten på mittfältspositionerna känns inte alls lika bra. Vi har ju Hanna Bennison på väg fram. Men i övrigt känns det rätt tunt.

Apropå svenska spelare så startade Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl för sina respektive lag i dag. Rolfö byttes ut efter 59 minuter. Hon var ok, utan att glänsa. När lägena kom var hon otajmad.

Lindahl gjorde en bra match. Hon stod för flera fina ingripanden. Visst såg hon ibland lite ringrostig ut, inte minst i spelet med fötterna där jag inte riktigt kände igen tillslaget. Men det är ju både rimligt och tillåtet att vara lite rostig när man inte spelat på flera månader.

Barcas segermål kom i 80:e minuten och var inte av det slaget att Lindahl kunde göra något åt det.

Tillbaka till Wolfsburgs match. Där hade vi även svenska domare. Tess Olofsson var huvuddomare, och skötte sig utmärkt. Hon hade Camilla Stendahl på ena linjen. Stendahl inledde med en riktigt grov miss när hon vinkade offside på en Glasgowspelare som var en bra bit in på egen planhalva. Inte godkänt.

Dessutom var Sara Persson fjärdedomare. Sådana är svara att bedöma… Persson är för övrigt även fjärdedomare på Lyon–Bayern München i morgon.

Fem av Little och tre av Graham Hansen

Kim Little

Fredagens EM-kvalmatcher präglades i stor utsträckning av att Uefa har tagit bort förkvalet. Det var nämligen sex måls skillnad eller mer i fem av de sju matcherna.

Dagens tre första matcher slutade 7–1, 7–0 och 7–0. Det handlade om segrar för Bosnien-Hercegovina, Holland och Tjeckien mot i tur och ordning Georgien, Estland och Moldavien. Avsluten i de matcherna slutade 33–1, 33–1 och 27–3.

Det här är förstås matcher som varken är kul att spela eller se på. På så sätt känns det fel av Uefa att ha släppt in alla blåbär. Samtidigt behöver sannolikt de nya damfotbollsnationerna något eller några kval innan de har lärt sig att försvara mot topplag. Och vill man utveckla damfotbollen på bredden är det säkert bra att släppa in sju–åtta lag som egentligen inte har i EM-kvalet att göra.

I dag var ju för övrigt två debutanter i farten. Cypern gjorde sin första tävlingslandskamp i damfotboll någonsin. Och Kosovo spelade sin första tävlingslandskamp någonsin på hemmaplan.

I Pristina lyckades Kosovo vinna sin premiär. Man gjorde det lätt överraskande med 2–0 mot betydligt mer rutinerade Turkiet.

Cypern däremot hade inte så mycket att jubla över på skotsk mark. 6 206 åskådare – Skottlands näst högsta publiksiffra någonsin – fick se skotskorna vinna med hela 8–0. Storstjärnan Kim Little hade ett tungt VM-slutspel. Men i kväll gick det lätt för spelgeniet från Arsenal. Little gjorde nämligen hela fem mål, bland annat fick hon till ett äkta hattrick med 5–0, 6–0 och 7–0 inom 28 minuter i den andra halvleken.

Littles första mål kom efter en snygg passning från Caroline Weir.

Norge vann sin öppningsmatch med hela 6–0 i Nordirland. Där stod Caroline Graham Hansen för tre av målen och inhopparen Amalie Eikeland för två.

Damallsvenska duon Vilde Böe Risa och Lisa Marie Utland startade för Norge, medan Frida Maanum byttes in i stället för Utland i 71:a minuten. Noterbart också att det var Norges första landskamp efter att veteranmålvakten Ingrid Hjelmseth slutat i landslaget. Nya förstamålvakten Cecilie Fiskerstrand behövde bara rädda två skott. Avsluten mot mål vanns av norskorna med 13–2.

Dagens jämnaste match vanns med 1–0 av Ryssland borta mot Slovenien. Därmed har ryskorna förstärkt sina chanser att nå den andraplats i grupp A som jag har tippat att de skall ta.

I det afrikanska OS-kvalet överraskade ”The Zebras” från Botswana i dag genom att nå 0–0 hemma mot Sydafrika. Det innebär att det dubbelmötet i högsta grad lever när returen spelas på stora Orlando Stadium i Johannesburg på tisdag.

Slutligen var det ju lite kul att Beth England fick landslagsdebutera för England i går. Sverige är ju inget speciellt vanligt efternamn, men i orientering har vi ju i alla fall en (Emil) Svensk i herrlandslaget.

 

Lottningar, nomineringar – och Kungsbacka DFF Marathon

I morgon klockan 13.30 lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Inför lottningen ser jag det som att de svenska lagen har cirka 50 procents chans att gå vidare till åttondelsfinal.

Det finns ju några lotter som är näst intill omöjliga. Både Göteborg och Piteå är ju exempelvis chanslösa mot Lyon och Wolfsburg. Och våra lag skulle heller inte ha så stora chanser mot Bayern München, PSG, Manchester City samt mot de båda spanska lagen.

Mot lag som FC Zürich, Glasgow City, Twente och BIIK Kazygurt skulle de svenska lagen vara klara favoriter. Våra lag skulle även vara favoriter mot de båda danska och tjeckiska lagen samt mot Fiorentina.

Mycket avgörs alltså för våra båda lag i morgon 13.30. Lottningen direktsänds på uefas hemsida.

Jag har många gånger tidigare kritiserat Uefas klubbranking. Och det finns anledning att göra det igen. Det är ju faktiskt närmast patetiskt att serbiska ZFK Spartak Subotica kan vara rankat före både de engelska och svenska mästarinnorna.

Subotica har aldrig vunnit en utslagsomgång i Champions Leauge. Däremot har de vunnit ligaguldet i Serbien nio år i rad. 2012, 2013, 2015 och 2018 har man tagit sig vidare ur gruppspelet. I slutspelet har det blivit åtta förlorade matcher och målskillnaden 3–24.

Men med Uefas sätt att räkna anses det alltså bättre att spela Champions League fem år i rad än att vinna WSL eller damallsvenskan. Det tycker jag är vansinnigt.

I dag har Uefa presenterat finalisterna i omröstningen om vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2018/19. Det är Lyontrion Lucy Bronze, Ada Hegerberg och Amandine Henry som gör upp om segern.

Det spännande med finalisterna är ju att Hegerberg egentligen hade en ganska svag säsong. Dock slog hon ju till med hattrick i Champions Leaguefinalen, och det kan således räcka med en riktigt bra match för att prisas som bäst i Europa.

Placeringarna 4–10 blev så här:

4) Vivianne Miedema – 31 poäng
5) Ellen White – 22 poäng
6) Pernille Harder – 21 poäng
7) Dzsenifer Marozsán – 12 poäng
8) Caroline Graham Hansen – 10 poäng
9) Lieke Martens och Wendie Renard – båda på 9 poäng

Det är mycket Lyon på den där listan. Lyon är för övrigt just nu i USA för att spela det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, Women’s International Champions Cup. Där spelar det franska mästarlaget nu 23.00 semifinal mot spanska mästarinnorna Atletico Madrid. Se matchen härSe matchen här. I den andra semifinalen (01.30 i natt) möts NWSL-mästarinnorna North Carolina Courage och engelska ligatvåan Manchester City. Final och tredjeprismatch spelas natten mot måndag.

På hemmaplan väntar vi på att få veta vem som blir Pauline Hammarlund:s ersättare i EM-kvaltruppen. Det troliga är ju att det blir Mimmi Larsson, om inte de skavanker som stoppade henne från spel i går stoppar henne. I så fall kanske det kan vara dags för Rebecka Blomqvist?

Jag tror att svaga Lettland skulle kunna passa Göteborgsanfallaren ganska bra. Lettiskorna är riktigt dåliga, ett lag som knappast hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

Gissningsvis väntar landslagsledningen ut helgens omgång innan Hammarlunds ersättare offentliggörs.

I dag har för övrigt tredje omgången av Svenska cupen lottats. Det är geografisk lottning, vilket innebär flera spännande derbyn. Tyresö slog ut Hammarby i går. Nästa gång väntar AIK för division I-laget. I norr ställs Morön mot Piteå. De lagen möttes i genrep i april, och då vann Skelleftelaget med 3–2. I fjol skrällvann Jitex mot Vittsjö i cupen. Nu får Vittsjö chans till revansch.

Först trodde jag att det var klart att det skulle bli minst ett division I-lag i nästa års gruppspel, eftersom länken från förbundets odugliga hemsida visar att Älvsjö AIK lottats mot Bollstanäs i en av sextondelsfinalerna. Fast det är inte korrekt. Efter att det här inlägget först publicerats blev jag uppmärksammad på att Älvsjö och Bollstanäs möts i en 32-delsfinal. Vinnaren där skall möta Eskilstuna United om en plats i gruppspelet.

Slutligen brukar det ju heta att tala är silver och att tiga är guld. Radio Hallands reporter Anton Berglund hade garanterat tyckt att det varit guld om han tigit i går inför matchen Kungsbacka–Linköping.

Men Berglund teg inte, utan i sändning sa han att han skulle springa mellan Varberg och Kungsbacka om KDFF tog poäng. Hör inslaget genom att klicka på den här länken. Eller på länken i den här tweeten:

Den kortaste vägen mellan städerna är på marathondistans, alltså 42 kilometer. Så Berglund får börja träna. Kungsbackabacken Emilia Hjertberg tyckte för övrigt att Berglund borde få springa sträckan tre gånger eftersom laget tog tre poäng. Men det är nog tillräckligt med ett Kungsbacka DFF Marathon för Berglund.

Imponerande England vidare till semifinal

England har två matcher kvar i VM, medan Norge har spelat klart. Torsdagens kvartsfinal blev totalt sett en ganska enkel match för engelskorna.

Jag och många med mig trodde på god norsk skrällchans i Le Havre. Men det var egentligen aldrig nära. När Norge hade sitt första avslut mot mål var det redan 3–0 till England.

3–0 blev också slutresultatet. Det trots att Norge hade flera 100-procentiga chanser på slutet – och trots att England hade en straff. Men Ingrid Hjelmseth fick avsluta sin karriär med en fin straffräddning mot Nikita Parris. Noterbart är att Parris därmed har två straffmissar i turneringen.

Ingrid Hjelmseth

Skönt för Hjelmseth, som väl borde ha hunnit får upp armarna på Lucy Bronze:s kanonskott till 3–0. Men nu blev alltså den fina straffräddningen slutpunkten på veteranmålvaktens långa och framgångsrika karriär.

Norge har totalt sett gjort en bra turnering. I kväll orkade inte laget. Men åldersstrukturen i truppen är sådan att norskorna bör kunna vara ännu bättre i EM om två år. Frågan är om laget leds av Martin Sjögren då. Han har sedan ett tag tillbaka flyttat hem till Linköping, och jag har hört att han har lite sug att testa på herrfotbollen också.

Sjögren har gjort ett bra jobb i Norge. Det var ett spelande Norge vi såg i VM, ett välspelande Norge. Och bärande spelare som Ingrid Syrstad Engen, Vilde Böe Risa, Guro Reiten och Caroline Graham Hansen är alla under 25 år. I backlinjen är åldern lite högre, men försvarsgeneralen Maren Mjelde är 29, vilket gör att hon bör ha flera mästerskap kvar.

Norge har gjort flera bra matcher i VM. Men mot England räckte man inte till. Engelskorna var verkligen imponerande starka. De har nu fem raka segrar, och känns absolut inte chanslöst varken mot USA eller Frankrike i Lyon på tisdag.

Engelskorna släppte in ett mål mot Skottland i VM-premiären. Men sedan dess har man nu fyra raka nollor, och man har verkligen varvat upp allt eftersom. 2–1 mot Skottland och 1–0 mot Argentina var inte resultat som skrämde de andra guldkandidaterna. Men sedan har det blivit 2–0 mot Japan, och 3–0 både mot Kamerun och Norge – resultat som visar att Phil Neville:s lag är på rätt väg.

Ellen White

Inte minst har man fått igång Ellen White:s målskytte. Hon är nu uppe i fem mål i turneringen, alltså delad skytteligaledning med Sam Kerr och Alex Morgan. På förhand var White en högoddsare som vinnare av skytteligan. Men nu känns det fullt möjligt att hon skall vinna. Hon ser glödhet ut.

För England väntar alltså antingen Frankrike eller USA i semifinalen. Mot båda motstånden har engelskorna gjort bra resultat i senaste matcherna. USA mötte man senast i mars. Då blev det 2–2, ett resultat som grundlade Englands totalseger i She Believes cup.

Även kring Frankrike borde England känna sköna vibbar. Lagen möttes i kvartsfinal i EM för två år sedan. Då vann engelskorna med 1–0 efter segermål av Jodie Taylor. Även om det totalt sett är fördel för fransyskorna i lagens sju möten de senaste fem åren, så var det England som vann senast – och det med stora siffror. I fjolårets She Believes Cup blev det nämligen engelskt 4–1.

England kommer inte att räknas som favorit i sin semifinal, men laget kommer absolut att ha chansen att nå den final som spelas nästa söndag.

I och med dagens seger har man även gjort så att Storbritannien, eller Team GB som det brukar kallas, är väldigt nära OS. Till det laget kan man addera spelare som Jordan Nobbs, Kim Little, Erin Cuthbert, Claire Emslie och inte minst Jess Fishlock. Storbritannien kan få ihop ett riktigt intressant lag till OS.

Den stora guiden till kvartsfinalerna

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.

Dramatik och konstnummer

Ytterligare en grupp är färdigspelad, och vi fick ännu ett domslut att diskutera. Jag tänker på situationen efter drygt 70 minuter där Brasiliens Debinha föll i duell med Elena Linari.

Obstruktion tyckte den mexikanska domaren Lucila Venegas – och blåste straff. Följsamt försvarsspel tyckte jag, och väntade på att VAR-rummet skulle gå in och justera domslutet. Men icke.

Det är tydligt så att VAR-rummet skall se till att antalet mål ökar, och då skadar det inte med en och annan tveksam/feldömd straff. Marta klev fram och satte säkert sitt 17:e VM-mål genom tiderna. Därmed växer hennes ledning i tidernas VM-skytteliga. Och hon har nu dessutom gjort fler VM-mål än alla herrar – flest av alla alltså.

När straffmålet kom betydde det att Brasilien passerade Australien och gick upp på den andraplats som innebär åttondelsfinal mot Norge.

Men Australien tog tillbaka andraplatsen när de gjorde 4–1 på Jamaica. Det blev väldigt dramatiskt på slutet i superjämna grupp C. Med ett mål till hade Brasilien vunnit gruppen och petat ner Italien till tredjeplatsen.

Nu höll Italien undan, och man vann gruppen trots dagens förlust. Australien blev tvåa och Brasiliens billiga/feldömda straff påverkade inte alls placeringarna i gruppen. Brasilien hade ju gått vidare som trea även vid 0–0.

Det man kommer att komma ihåg från den här matchen är dock inte segermålet, utan en helt annan situation. I samband med en hörna i den första halvleken bjöd nämligen Debinha på VM:s klart största konstnummer så här långt. Räddningen från Laura Giuliani var inte så dum den heller.

Brasilien går alltså vidare som trea, vilket innebär att man ställs mot en gruppetta i åttondelsfinal. Det är klart att det antingen blir Frankrike eller Tyskland som ställs mot brasilianskorna i första slutspelsmatchen. Även om jag som bekant tycker att Brasilien är på nedgång blir deras åttondel trots allt en riktig toppmatch.

För Italien väntar en grupptrea i åttondelen. Det kan bli Nigeria, Kina, Chile eller Thailand. Oavsett vilket av lagen det blir kommer italienskorna vara favoriter. I dag gjorde inte Italien någon toppmatch, men de måste vara ett otrevligt lag att möta. Deras omställningar håller ju nämligen oftast väldigt hög klass. Så var det före paus i dag. I den andra halvleken spelade däremot Italien väldigt slarvigt när kontringschanserna kom.

I dagens andra match hade Jamaica bytt målvakt. Hyllade 19-årigen Sydney Schneider var ersatt med rutinerade Nicole McClure. Det var ett byte som hjälpte Australien till andraplatsen. McClure var nämligen riktigt darrig, och bjöd bland annat Sam Kerr på ett av målen.

För Jamaica är det färdigspelat. Mot Australien fick de fira att toppseriespelaren Havana Solaun blev landets första VM-målskytt någonsin. Alltid något.

Det blev 4–1 efter att Kerr gjort alla The Matildas mål. Hon är därmed uppe på fem i VM, vilket innebär delad skytteligaledning med Alex Morgan.

Det var ”bjudmålet” till 4–1 som förde upp Australien på andraplatsen – vilket innebär att de ställs mot Norge i åttondelsfinal i trevliga Nice. Det är en på förhand väldigt spännande och oviss match mellan två lag med skön offensiv spets. Rapporter från Norge i dag säger för övrigt att Caroline Graham Hansen bör kunna spela i åttondelen. Hon haltade ju av efter att ha fixat fram norskornas andra straff i går.

Men trots att det troliga är att Graham Hansen kan spela så förbereder Martin Sjögren sig även på att spela utan sin storstjärna.

Här är ett uppdaterat slutspelsträd:

A2 – C2 = Vinnare 1: NorgeAustralien (Nice)
D1 – 3 B/E/F = Vinnare 2: England/Japan–Grupptrea B/E/F (Valenciennes)

B2 – F1 = Vinnare 7: Spanien–USA/Sverige (Reims)
A1 – 3 C/D/E = Vinnare 8: Frankrike–Grupptrea C/D/E (Le Havre)

B1 – 3 A/C/D = Vinnare 3: Tyskland–Grupptrea A/C/D (Grenoble)
F2 – E2 = Vinnare 4: Sverige/USA–Kanada/Nederländerna (Paris)

E1 – D2 = Vinnare 5: Nederländerna/Kanada–Japan/England/Argentina (Rennes)
C1 – 3 A/B/F = Vinnare 6: Italien–Grupptrea A/B/F (Montpellier)

Av grupptreorna är Kina (B) och Brasilien (C) klara för slutspel. Kina kommer att möta Italien, England eller Japan och Brasilien kommer att ställas mot Frankrike eller Tyskland. Först när alla grupper är klara vet vi i exakt i vilken match de olika treorna sorteras in.

Segrar för effektivt Norge och ineffektivt Spanien

Under lördagskvällen var det två matchen mellan europeiska och afrikanska lag. Båda spelade med europeisk seger, fast efter helt skilda matchbilder.

Norge visade makalös effektivitet i 3–0-segern mot Nigeria. I den första halvleken gjorde norskorna fler mål än de hade avslut mot mål. I nuläget är bara ett av Norges tre mål bokfört som självmål, men kanske att det skall vara två. Jag har inte sett någon repris ur klockren vinkel, men kanske att även att målskytten för 1–0-målet kommer att ändras från Guro Reiten till självmål.

Just de norska kantspelarna Reiten och Caroline Graham Hansen var fantastiska ihop. Båda klev in från sina kanter, och när de kombinerade med varandra var Norge farligt.

Jag hade 6–3 i målchanser till Norge, som gjorde mål på sina tre första. Då tyckte man synd om Nigeria, som ändå startade ganska hyfsat, rent spelmässigt. För Nigeria var det en väldigt tung förlust. Utöver slutsiffrorna 0–3 fick man även Faith Ikidi utburen på bår.

Jag upplevde att Rita Chikwelu och Francisca Ordega var Nigerias två bästa spelare. Med lite flyt hade även någon av dem kunnat bli målskytt.

För Nigeria väntar närmast Sydkorea i något som känns som en måstematch. I VM 2015 var Sverige sista lag till åttondelsfinal på tre poäng och nollmålskillnad. Det är inte orimligt att det kommer att krävas något liknande den här gången. Därmed kan det vara så att Nigeria först måste vinna mot Sydkorea, och sedan ta poäng mot Frankrike i sista gruppmatchen för att kunna nå avancemang.

För Norge ser det däremot positivt ut inför gruppfinalen mot fransyskorna på onsdag. Efter diverse problem ser det även positivt ut för Spanien.

Medan Norge gick rakt mot mål när man närmade sig motståndarnas straffområde verkade spanjorskorna periodvis ha något förbud mot att avsluta. Spanien passade runt, runt och runt mot Sydafrika.

Banyana Banyana spelade däremot närmast extrem kontringsfotboll. De gjorde 1–0 genom blixtsnabba Thembi Kgatlana mitt i den första halvleken. Och elva minuter in i den andra var samma spelare mycket nära att göra 2–0. I det skedet var Spanien illa ute.

Men med hjälp av två straffmål från Jennifer Hermoso vände spanjorskorna matchen. Den första straffen var inte mycket att snacka om. Sydafrikanska backen Janine van Wyk hade armarna i en slarvig position när hon stoppade bollen.

Den andra straffen var tyngre för Sydafrika. När situationen inträffade hade jag ingen som helst tanke på att det kunde bli straff. Men när VAR-domaren kallade på uppmärksamheten såg man hur dubbarna från Nothando Vilakazi träffade inhopparen Lucia Garcia.

Det var nog inte med vilje, men det var klantigt. Samtidigt som jag tycker att domslutet med straff och varning – vilket innebar rött kort för Vilakazi – var hårt, så förstår jag domaren. Vilakazi har sträckt ben och träffar spanjorskan högt upp på låret.

Grymt för Sydafrika, och enormt skönt för Spanien. Trots stort övertag i bollinnehav tycktes nämligen inte spanjorskorna ha kapacitet att skapa målchanser. Man letade hela tiden passningar istället för att gå på avslut. I matchens slutskede kunde dock till slut Spanien även göra ett spelmål.

Det kom efter otroligt klantigt försvarsspel av Leandra Smeda. Vittsjöspelaren hamnade helt fel och upphävde offsiden på Lucia Garcia med många meter. Fri med målvakten kunde Garcia enkelt gör 3–1.

På onsdag spelar Spanien och Tyskland gruppfinal, och dagen efter drabbar Sydafrika och Kina samman. Känslan är att det fortsatt är öppet i grupp B. Alla lagen visade spännande kvaliteter i öppningsrundan.

I morgon fortsätter VM med tre matcher. De spelas enligt följande:

13.00: Australien–Italien

I sista stund har mittbacken Laura Alleway strukits ut Australiens VM-trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.

15.30: Brasilien–Jamaica

I den matchen kommer inte Marta till spel. Hon har tyvärr problem med en lårskada.

18.00: England–Skottland

 

Den stora VM-guiden – grupp A

Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.

Och självklart börjar jag med grupp A.

Frankrike

Frankrike

Världsranking: 4

Guldchans: 15–20 procent

Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.

Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?

Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.

Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.

Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.

Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…

Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.

Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.

Kadidiatou Diani

Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.

Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.

Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.

Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.

I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.

Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.

Eugenie Le Sommer

Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.

Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.

Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.

Norge

Norge

Världsranking: 12

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.

Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.

Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.

Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.

Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.

Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.

Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.

Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.

Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.

Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?

Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.

Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.

Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.

Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.

Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.

I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.

Faith Ikidi

Nigeria

Världsranking: 38

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.

Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Tochukwo Oluehi – Osinachi Ohale, Faith Ikidi, Onome Ebi, Ngozi Ebere – Halimatu Ayinde, Rita Chikwelu – Anam Imo, Ngozi Okobi, Desiree Oparanozie – Uchenna Kanu.

Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.

Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.

Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.

Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.

Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.

Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.

Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.

Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.

Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.

Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.

Sydkorea

Sydkorea

Världsranking: 14

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.

Spelare med Sverigekoppling: –

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.

Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.

Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.

Fast ibland kan statistik luras.

På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:

* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0

Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.

Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.

I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.

Kim Jung-Mi

Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.

Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.

Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.

När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.

Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.

VM-trupperna klara för Norge, Frankrike och USA

I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.

Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera.  Det gör även sannolikt ytterligare något lag.

I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.

Pajor gjorde målet på retur efter stolpskott av Pernille Harder.

Pajor höll på att göra ytterligare ett mål, ett riktigt drömmål.

En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.

Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.

Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.

Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.

Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.

Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.

Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.

I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.

Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.

Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.

Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.

I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.

Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.

Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.

Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.

Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.

Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…

Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.

Här är hela den franska truppen:

Målvakter (3): Sarah Bouhaddi, Solene Durand och Pauline Peyraud-Magnin.

Backar (8): Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Aissatou Tounkara, Julie Debever, Eve Perisset, Marion Torrent, Amel Majri och Sakina Karchaoui.

Mittfältare (6): Amandine Henry, Elise Bussaglia, Grace Geyoro, Gaetane Thiney, Maeva Clemaron och Charlotte Bilbault.

Forwards (6): Eugenie Le Sommer, Viviane Asseyi, Kadidiatou Diani, Valerie Gauvin, Delphine Cascarino och Emelyne Laurent.

 

Minst en debutant mot Sydafrika

I förra inlägget bedömde jag att Sverige har totalt sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Jag konstaterade även att två av dem är väldigt skadebenägna, vilket gör vårt landslag sårbart.

När landslaget spelar årets första landskamp i morgon sitter de två skadebenägna spelarna på läktaren. Sedan några dagar tillbaka vet vi att Lina Hurtig är skadad. I dag kom även beskedet att Fridolina Rolfö måste stå över matchen.

På länken ovan framgår att Rolfö sannolikt är frisk, men att man som säkerhetsåtgärd låter henne vila. Det är ju klokt, för vi är tidigt på säsongen. Samtidigt känns det ju inte speciellt bra att duon inleder året vid sidan av planen. Som jag konstaterade i förra inlägget kommer Peter Gerhardsson att behöva ha tillgång till alla våra toppspelare om det skall kunna bli VM-succé till sommaren.

Utöver Hurtig och Rolfö missar även Zecira Musovic matchen mot Sydafrika. Rosengårdsmålvakten har en fraktur i ett finger och bedöms inte kunna spela.

Därmed blir det landslagsdebut antingen för Jennifer Falk eller Cajsa Andersson i morgon. Eller för båda. Det är förstås bra att flera av våra målvakter får känna på hur det är att spela landslagsfotboll. Och det blir spännande att se hur de sköter sig.

Det blir även spännande att se hur Gerhardsson ställer upp sin startelva nu när flera viktiga kuggar saknas. Då tänker jag inte bara på Musovic, Hurtig och Rolfö, utan även på Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Elin Rubensson.

Min gissning blir att Sverige startar så här i morgon: Andersson – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonHanna Glas, Julia Karlernäs, Caroline Seger, Jonna AnderssonKosovare AsllaniSofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

SVT är på plats i Kapstaden och har gjort inslag om Seger och Karlernäs.

Det har spelats landskamper även under måndagen. En inofficiell gick mellan Katalonien och Sveriges VM-motståndare från Chile. Den slutade 0–0. I startelvan från det katalanska laget noterat jag den spanska EM-spelaren Olga Garcia.

Olga Garcia

Chiles startelva var till nio elftedelar densamma som mot Italien i fredags.

I övrigt i dag har Island vunnit med 2–1 mot Skottland i La Manga. Elin Metta Jensen gjorde båda de isländska målen. Danmark har dessutom vunnit med 1–0 mot Finland. Där blev 19-åriga debutanten Mille Gejl Jensen segerskytt.

Jag har inte hittat några bilder från någon av de matcherna. Däremot har jag nu hittat höjdpunkter från några av helgens matcher. Här är först bilder från Frankrike–USA 3–1:

Och är är målen från Norge–Skottland 3–1 i La Manga:

Apropå Norge har deras båda förbundskaptener genomgått ett språktest den senaste veckan. Ett test som fick tvåmålsskytten från Skottlandsmatchen, Caroline Graham Hansen, att konstatera att det är bra att landslagsträningarna hålls på svenska…

I fyrnationsturneringen i Kina vann Nigeria matchen om tredje pris med 4–1 mot Rumänien. I finalen vann värdnationen med 1–0 mot Sydkorea. Målet gjordes av Gu Yasha och går att se här:

Den enda större liga som har pågått i helgen är den i Australien. I W-league tajtades striden om slutspelsplatserna till ytterligare. Med två omgångar kvar är det nu fyra poäng mellan ettan Melbourne Victory och sexan Adelaide United. Även sjuan Canberra United har kvar en liten möjlighet att sluta topp fyra.

Helgens knall stod tabelljumbon Western Sydney Wanderers för. Laget tog sin första seger för året när man vann med klara 4–1 borta mot slutspelsjagande Adelaide. Sista målskytt i den matchen var den före detta Kvarnsvedenspelaren Elizabeth Addo:

Slutligen några ord som bara indirekt handlar om damfotboll. Nämligen tonen i kommentarsfältet på den här bloggen. Jag gillar när det är högt till tak, men nu har till och med jag börjat tröttna. Jag har kommit fram till att jag får börja censurera kommentarer om ni inte kan hålla god ton, framför allt mot varandra. Debatten skall handla om damfotboll, inte om intern smutskastning mellan bloggens läsare.

Chile, Sydafrika, Blackstenius och mycket mer

I kväll såg jag Sveriges premiärmotståndare i VM i cirka 40 minuter. Chiles landslag – La Roja Femenina – spelade ju nämligen landskamp mot Italien i kväll.

Till slut vann italienskorna med 2–1. Men det satt väldigt hårt åt, segermålet kom först i 93:e minuten. Här är höjdpunkter från matchen:

Utifrån höjdpunkterna ser det ut som att de första 50 minuterna var ungefär som de 40 jag såg. Av det jag såg tyckte jag att Chile imponerade genom att visa både mod och bollskicklighet.

Jag har givit Sverige oddsen 92–6–2 i matchen mot Chile. Det skulle alltså innebära svensk seger i ungefär tio av elva matcher. Jag står nog fortfarande fast vid den uppskattningen, men blev i dag ändå lite osäker på om jag undervärderat det chilenska laget. För Chile visade offensiva kvaliteter.

De spelade 4–2–3–1, och man spelade verkligen. För det var inte snack om att rensa bort bollarna, utan chilenskorna försökte spela sig ur alla situationer, även i och kring eget straffområde.

Dessutom överraskade Chile mig lite genom att sätta hög press. Man var ända uppe vid Italiens straffområde och försökte vinna bollen. Man skapade också en handfull bra målchanser. Så Chile är inte ofarligt.

Men Sydamerikas näst bästa lag visade också brister. Inte minst på fasta situationer. Man har en väldigt bra målvakt i PSG:s Tiane Endler, men i övrigt är laget kortvuxet och man har svårt i luftrummet.

Det var också oroligt i Chiles straffområde vid varje italiensk hörna. Dock tog Chile ledningen just på hörna. Claudia Soto har en bra vänsterfot. Hennes hörna skarvades, och Cristiana Girelli hann inte undan, utan nickade in bollen i eget mål.

Även kvitteringen kom på hörna. Ingen chilensk spelare klarade av att matcha nickstarka Ilaria Mauro vid första stolpen. Och på övertid spelade Aurora Galli fram inhopparen Stefania Tarenzia till segermålet.

Chiles brister låg inte bara i luftrummet. De hade även problem med fysiken. Då tänker jag inte bara på att ett par spelare fick kramp, utan även på att chilenskorna drog på sig väldigt många frisparka på slutet. Känslan var att de inte orkade, och när de inte hängde med tvingades de fälla sina motståndare.

Matchens spelades inför ganska glesa läktare i Empoli. Här kan man se lagens trupper:

Det var tydligt att Chile ville ha ett bra resultat, för de gjorde inga onödiga byten. Första bytet kom i 77:e minuten. Sedan tvingades man till två byten till i slutminuterna på grund av skador/kramp.

Chile spelade så här: Endler – Ámbar Soruco (Bárbara Santibáñez, 89), Su Helen Galaz, Camila Saez, Fernanda Pinilla (Javiera Toro, 85) – Karen Araya, Soto – María José Rojas (Yanara Aedo, 77). Yessenia Lopez, Yessenia HuenteroDaniela Zamora.

I går tränade Sverige genom att spela 3×30 minuter med fria byten mot Sydafrika. Det var en högst inofficiell match, vilket gör att vi inte fått se några bilder från matchen. Men vi har fått veta att Sverige vann med 4–0 efter två mål av Olivia Schough och ett vardera av Mimmi Larsson och Mia Carlsson. Det är ju för övrigt tre spelare som behöver visa klass den här våren för att komma med i VM-truppen.

I övrigt i veckan har det kommit nya försäljningssiffror från landskampen mot Tyskland den 6 april på Friends. Förbundet har nu sålt över 18 000 biljetter, och allt talar för att landslagets publikrekord på 20 302 åskådare kommer att utraderas rejält.

Under aprilsamlingen fortsätter för övrigt vårt landslag till Österrike för bortalandskamp den 9 april på Admira Wackers hemmaplan, BSFZ Arena i Wiens södra utkant.

Årets första officiella landskamp spelas mot Sydafrika på tisdag 18.00 (sänds av TV12). Då är inte Elin Rubensson med. Hon är sjuk och kvar hemma i Sverige och har ersatts i truppen av Linköpings Filippa Angeldahl.

Apropå Linköping har veckans damallsvenska nyhet varit att Stina Blackstenius tycks vara tillbaka till LFC. Det hade förstås varit en väldigt rolig värvning, eftersom det satt lite extra stjärnglans på vår högsta serie.

Samtidigt verkar LFC:s underskott ligga på minst 700 000 kronor i nuläget, och man har redan en väldigt stark anfallslinje. De pengar man har kvar att lägga på truppen borde man kanske i första hand lägga på defensivt inriktade spelare. Den uppfattningen delar jag med Correns krönikör Per Bergsten som skrev så här häromdagen:

”I en tid med elakt lysande röda siffror (minus 700 000!) och en trupp som redan känns framtung värre måste frågan ändå ställas: har LFC egentligen behov av att värva ännu en forward, som dessutom är av samma typ som en av dem som redan hämtats in? Ärligt talat så är svaret nej.”

För VM vore det däremot klockrent med Blackstenius i LFC under våren. Forwarden har inte fått det att lyfta i Montpellier, och skulle nog må bra av en nystart på hemmaplan.

I övrigt i veckan har Göteborg presenterat ett spännande nyförvärv. Finländska landslagsspelaren Natalia Kuikka har skrivit på. Det är en spelare som jag imponerades av under U20-VM 2014. Utöver Kuikka var Emma Koivisto en av de finländska spelare jag fick ögonen på då. Nu skall båda spela i Göteborg.

Apropå Göteborg läste jag den här hyllningen av deras norska nyförvärv Vilde Böe Risa i veckan. Fjolårets serietvåa har värvat spännande.

En intressant nyhet här på hemmaplan är att nykomlingen i elitettan, Brommapojkarna, har lämnat in en motion till Stockholms Fotbollförbund om att de skall driva frågan om att göra om damfotbollens seriesystem.

Huvudfrågan är kvalet mellan division I och elitettan. BP vill minska antalet division I-serier till två eller tre, så att seriesegrarna kan gå rakt upp.

När elitettan skapades var det här en önskan från de sju Norrlandsdistrikten, men distrikten i mellersta och södra Sverige ville ha kvar sex division I-serier, mycket på grund av kostnaderna. Både elitettan och division I är dyra serier. Serier med långa resor och små inkomster. Men kanske att Fotbollssverige nu är redo för att spetsa till seriepyramiden lite.

Som jag ser det är det bästa sättet att fixa så att seriesegrarna går upp att göra som man gjorde inom herrfotbollen, alltså att lägga till en ny serie mellan elitettan och division I. På så sätt behöver man inte göra om i divisionerna under ettan.

Därmed är det dags för en internationell utblick. Det är ju landslagsuppehåll nu. Den enda toppliga som rullar är Australiens W-league. Där väntar flera viktiga matcher kring slutspelsstrecket i helgen.

Men i övrigt är det fokus på landskamper runt om i världen. På nyhetsfronten var Nordamerika i fokus under veckan.

Först utsågs Alex Morgan till Nordamerikas bästa spelare 2018. Det var andra året i rad Morgan fick utmärkelsen.

Morgan kom förstås också med i Nordamerikas drömelva för 2018. Noterbart där att man även tar med spelare som gjort stora insatser i ungdomsturneringar:

Det var alltså två U17-spelare från Mexiko som kom med i Nordamerikas drömelva för 2018. Ni minns väl att Mexiko tog sig hela vägen till finalen i F17-VM för 1,5 månader sedan?

Just Mexiko är ett land där det har hänt saker den senaste veckan. När landets trupp till Cypern cup presenterades hade man plötsligt bytt förbundskapten. Roberto Medina hade fått ge plats åt Cristopher Cuellar – som till den tidigare förbundskaptenen Leo Cuellar. Mexikanska damfotbollsskribenter trodde först att det möjligen var en tillfällig lösning.

Men nu verkar det som att Chris Cuellar är näste ordinarie förbundskapten.

Så till de landskamper som spelats den här veckan. Italien–Chile 2–1 har jag redan avverkat. I Kina pågår en fyrnationsturnering där värdnationen möter Nigeria, Sydkorea och Rumänien. Där väntar final på söndag mellan Kina och Sydkorea. Den sydkoreanska lagkaptenen Cho So-Hyon skrev för övrigt på för West Ham häromdagen.

Kina vann sin semifinal mot Nigeria med klara 3–0. Här är klipp med de kinesiska målen:

Kanada och Schweiz gjorde precis som Sverige och Sydafrika, alltså spelade en inofficiell landskamp utan publik. Kanada–Schweiz slutade för övrigt 0–0.

Två officiella landskamper som spelades i onsdags. Norge vann med 3–1 mot Skottland och Spanien och Belgien spelade 1–1.

I Norges segermatch gjorde Rosengårds Lisa Marie Utland ett mål. De övriga två för norskorna gjordes av Caroline Graham Hansen. Wolfsburgssstjärnans båda mål går att se i intervjun med henne på den här länken.

Lördagens höjdpunkt är träningsmatchen mellan Frankrike och USA i Le Havre. Två tänkbara VM-vinnare gör upp inför en utsåld arena.

Slutligen ett kul citat från den första kvinnliga huvudtränaren i någon av de högre tyska herrfotbollsdivisionerna:

…och en fantastiskt fint genomförd frisparksvariant från Manchester United:

Guide till Champions League-finalen

I kväll 18.00 i Kiev och på Tv10 (sändningen startar 17.30) gör Lyon och Wolfsburg upp om titeln bäst i Europa.

Det är två lag med högklassiga offensiva spelare, så det skulle kunna bli en sprakande fotbollsfest. Men jag är rädd att det kommer att bli tillknäppt och målsnålt.

De två senaste årens finaler har slutat 1–1 och 0–0 och sedan vunnits av Lyon på straffar. Och nu kommer båda lagen från varsin mållös toppmatch.

0–0 är alltså tyvärr ett utgångstips i den här vidöppna finalen.

Jag bedömer lagen som jämnstarka, men måste jag tippa sätter jag 51–49 i Lyons favör.

Orsakerna är Lyons lite större vinnarvana i Champions League, samt att laget borde ha en liten fysisk fördel genom att de fått en dags längre vila, samt att Wolfsburg faktiskt tvingades till förlängning i lördags.

Wolfsburg borde å andra sidan ha fått med sig en positiv känsla, eftersom de till slut faktiskt vann den tyska cupfinalen.

Något som talar för att det här kan bli en målfattig final är att det här är två lag som inte släpper in så många mål. Både Lyon och Wolfsburg har totalt fyra insläppta i tävlingsmatcher sedan årsskiftet. Noterbart dock att Wolfsburg har hållit nollan i ligan under 2018.

Jag känner mig rätt säker på båda lagen kommer att ställa upp med startelvor som är väldigt lika de som användes förra helgen.

Då startade Lyon (4–2–3–1) så här mot PSG:

Sarah BouhaddiLucy Bronze, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Selma BachaSaki Kumagai, Amandine HenryEugénie Le Sommer, Dzsenifer Marozsán, Amel MajriAda Hegerberg.

Inhoppare: Camille Abily, Shanice van de Sanden och Delphine Cascarino.

Och Wolfsburg (4–2–3–1) använde följande manskap i cupfinalen mot Bayern München i lördags:

Almuth SchultAnna Blässe, Nilla Fischer, Lena Goessling, Noelle MaritzClaudia Neto, Sara Björk GunnarsdottirCaroline Graham Hansen, Pernille Harder, Lara DickenmannEwa Pajor.

Inhoppare: Isabel Kerschowski, Joelle Wedemeyer, Zsanett Jakabfi och Ella Masar McLeod.

Noterbart här är att varken Neto eller Masar McLeod får spela i finalen, då de representerat Linköping respektive Rosengård i den här turneringen. En trolig lösning blir att Joelle Wedemeyer går in i mittförsvaret, och att Lena Goessling flyttar upp och tar Netos plats.

Hos Lyon är frågan om 17-åriga Bacha startar, eller om man drar ner Majri som vänsterback. I så fall får man plats för Abily  eller van de Sanden, och där tror jag att Abily är det hetaste alternativet. van de Sanden har inte gjort någon ”EM-succé” i Lyon.

Båda lagen har målvakter med jättehög högstanivå, men som båda då och då gör rätt uppseendeväckande missar. Vi får väl hoppas att det inte avgörs på någon sådan.

För det finns ju mängder av potentiella matchvinnare i de här båda lagen. Hos Lyon tänker man först på trion Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer och Dzsenifer Marozsan, och hos Wolfsburg på Pernille Harder, Ewa Pajor och Caroline Graham Hansen.

Tipset är alltså Lyon, men nog hade det varit kul om Nilla Fischer fick höja pokalen för första gången? Hon vann ju turneringen 2014, men få var hon inte lagkapten för Wolfsburg, vilket hon ju numera är.

Personligen är jag på väg till Gävle för att bevaka herrallsvensk fotboll. Lär därför tyvärr inte kunna se matchen förrän tidigast i morgon. Så vi får se när det blir tid att skriva om den.

I kväll är det ju även två damallsvenska matcher i form av Hammarby-Linköping och Djurgården-LB07. Där tippar jag seger för LFC och kryss på stadion.

 

Viktiga svenskmål i Frankrike

På torsdag, i Ungern, drar tävlingsåret i gång för vårt A-landslag. Flera av spelarna genrepade i dag med viktiga ligamatcher, och inte mindre än tre av våra offensiva spelare blev målskyttar.

Jag börjar i Frankrike där Montpellier stod för en otroligt stark andra halvlek i nyckelmatchen mot PSG. I den halvleken gjorde laget från den franska sydkusten tre mål, vilket ledde till en hyperviktig 3–0-seger.

Sofia Jakobsson

Det var Sofia Jakobsson som visade vägen genom att först rulla in 1–0 på ett friläge i 49:e minuten. En kvart senare fick hon ett nytt friläge, där hon föll och fick straff. Den satte Janice Cayman till 2–0.

Jakobsson och Linda Sembrant ingick i Montpelliers startelva, medan Stina Blackstenius var bänkad från start. Den Vadstenafostrade powerforwarden byttes in i minut 69 istället för danska Katrine Veje. Fem minuter senare tog Blackstenius emot en rensning från Jakobsson på egen planhalva, och satte sedan fart. PSG-backarna lyckades aldrig fånga in Blackstenius, som gjorde 3–0.

Montpelliers 3–0-seger kan bli oerhört viktig. Den innebär nämligen att laget nu vinner det inbördes mötet med PSG. De båda lagen har lika många poäng i nuläget, men Parislaget har fem matcher kvar, medan Montpellier bara har fyra. Dock skall noteras att PSG har kvar ett möte med suveräna serieledarna Lyon. Sannolikt måste PSG ta poäng i den matchen för att få spela i Champions League till hösten.

Lyon vann för övrigt med 4–0 mot Albi idag. Därmed har man nu 18 raka segrar och målskillnaden 88–4. Man behöver fem poäng till för att säkra ytterligare en ligaseger.

Ada Stolsmo Hegerberg

I skytteligan ryckte Ada Stolsmo Hegerberg ytterligare genom att göra två mål i dag. Norskan har gjort 26 mål och leder med nio före PSG:s talang Marie Antoinette Katoto. Blackstenius gjorde sitt tolfte mål och ligger fyra i skytteligan, medan Jakobsson gjorde sitt sjunde och delar tiondeplatsen.

I tyska Frauen-Bundesliga finns det inte längre något obesegrat lag. I omgång 15 sprack nämligen Turbine Potsdams förlustnolla. Wolfsburg med Nilla Fischer vann svenskmötet mot Potsdam med Amanda Ilestedt med 1–0. Segerskytt blev norska Caroline Graham Hansen i den andra halvleken.

Resultatet innebär att Wolfsburg har ett järngrepp om ligaguldet, samt att Potsdam nu får det svårt att ta en plats i Champions League. Med sju omgångar kvar har man nämligen fem poäng upp till Freiburg och sju upp till Bayern München (som dock har en match mer spelad).

Fridolina Rolfö

Bayern vann för övrigt den svåra bortamatchen mot SC Sand med övertygande 4–0. Där visade formstarka Fridolina Rolfö vägen genom att sätta 1–0 redan i sjätte minuten. Det var Rolfös sjätte mål i ligan, en notering som placerar henne på en delad fjärdeplats i skytteligan. Pernille Harder leder överlägset på 14, medan Lina Magull är tvåa på tio.

Även i England spelades det viktiga matcher. Där stärkte Chelsea sin ligaledning, trots att man ”bara” fick 1–1 i Londonderbyt mot Arsenal.

Huvudkonkurrenten Manchester City är nämligen väldigt formsvagt för tillfället. I dag föll man mycket överraskande med 2–0 hemma mot tabellsexan Reading. På sina åtta senaste matcher har City bara vunnit två under ordinarie tid – tyvärr handlar det om de båda matcherna mot Linköping.

I dag startade City med exakt samma elva som startade på Linköping Arena i onsdags. Kanske är det spelschemat som knäcker laget, tränare Nick Cushing borde nog ha valt att rulla på lite fler spelare.

I Londonderbyt spelade hela svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson 90 minuter. Chelsea tog ledningen med 1–0 när Ramona Bachmann och Fran Kirby utnyttjade ett misstag från Arsenalmålvakten Sari van Veenendaal.

Arsenal kvitterade genom Beth Mead just före paus.

I den haltande ligatabellen står nu Chelsea på 29 poäng, vilket är tre fler än tvåan Manchester City. Chelsea har dock spelat 13 matcher, medan City bara står på tolv. Arsenal är på fjärde plats, åtta poäng bakom Chelsea. Dock har Arsenal bara spelat elva matcher, vilket gör att de kan komma upp i 27 poäng om de vinner sina hängmatcher. Minst tre lag är alltså inblandade i guldstriden.

I Spanien vann både Atletico Madrid och Barcelona i dag. Det innebär att Atletico är kvar i tabelltoppen, en poäng före Barca. Fem omgångar återstår.

På svensk mark har det varit en träningsmatch mellan Vittsjö och IFK Kalmar i dag. Resultatet blev 1–1, vilket sannolikt var väldigt viktigt för självförtroendet i Kalmar.

Slutligen till landslagsfotbollen. I förra inlägget nämnde jag att de Asiatiska mästerskapen drar igång kommande vecka. Det gör även de Sydamerikanska mästerskapen. När det gäller Asien genrepade andrahandsfavoriterna Japan i dag genom att vinna med klara 7–1 mot Ghana. Japanskorna utnyttjade snyggt vid flera tillfällen en naivt högt stående ghanansk backlinje:

 

 

Manchester City gav LFC två lektioner i fotboll

Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.

Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.

I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.

Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.

Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.

Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.

Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.

Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.

Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.

Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.

Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.

När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.

I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.

Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.

I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.

Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.

Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.

Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.

Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.

Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.

Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.

Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.

Chelsea vann totalt med 5–1 efter 3–1 (1–1) i kväll. Mål av Fran Kirby (2) och Ramona Bachmann.

Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.

I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.

Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.

Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.

Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.

Bilder av 2017 – del 4, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.