I kväll såg jag Sveriges premiärmotståndare i VM i cirka 40 minuter. Chiles landslag – La Roja Femenina – spelade ju nämligen landskamp mot Italien i kväll.
Till slut vann italienskorna med 2–1. Men det satt väldigt hårt åt, segermålet kom först i 93:e minuten. Här är höjdpunkter från matchen:
Utifrån höjdpunkterna ser det ut som att de första 50 minuterna var ungefär som de 40 jag såg. Av det jag såg tyckte jag att Chile imponerade genom att visa både mod och bollskicklighet.
Jag har givit Sverige oddsen 92–6–2 i matchen mot Chile. Det skulle alltså innebära svensk seger i ungefär tio av elva matcher. Jag står nog fortfarande fast vid den uppskattningen, men blev i dag ändå lite osäker på om jag undervärderat det chilenska laget. För Chile visade offensiva kvaliteter.
De spelade 4–2–3–1, och man spelade verkligen. För det var inte snack om att rensa bort bollarna, utan chilenskorna försökte spela sig ur alla situationer, även i och kring eget straffområde.
Dessutom överraskade Chile mig lite genom att sätta hög press. Man var ända uppe vid Italiens straffområde och försökte vinna bollen. Man skapade också en handfull bra målchanser. Så Chile är inte ofarligt.
Men Sydamerikas näst bästa lag visade också brister. Inte minst på fasta situationer. Man har en väldigt bra målvakt i PSG:s Tiane Endler, men i övrigt är laget kortvuxet och man har svårt i luftrummet.
Det var också oroligt i Chiles straffområde vid varje italiensk hörna. Dock tog Chile ledningen just på hörna. Claudia Soto har en bra vänsterfot. Hennes hörna skarvades, och Cristiana Girelli hann inte undan, utan nickade in bollen i eget mål.
Även kvitteringen kom på hörna. Ingen chilensk spelare klarade av att matcha nickstarka Ilaria Mauro vid första stolpen. Och på övertid spelade Aurora Galli fram inhopparen Stefania Tarenzia till segermålet.
Chiles brister låg inte bara i luftrummet. De hade även problem med fysiken. Då tänker jag inte bara på att ett par spelare fick kramp, utan även på att chilenskorna drog på sig väldigt många frisparka på slutet. Känslan var att de inte orkade, och när de inte hängde med tvingades de fälla sina motståndare.
Matchens spelades inför ganska glesa läktare i Empoli. Här kan man se lagens trupper:
Det var tydligt att Chile ville ha ett bra resultat, för de gjorde inga onödiga byten. Första bytet kom i 77:e minuten. Sedan tvingades man till två byten till i slutminuterna på grund av skador/kramp.
Chile spelade så här: Endler – Ámbar Soruco (Bárbara Santibáñez, 89), Su Helen Galaz, Camila Saez, Fernanda Pinilla (Javiera Toro, 85) – Karen Araya, Soto – María José Rojas (Yanara Aedo, 77). Yessenia Lopez, Yessenia Huentero – Daniela Zamora.
I går tränade Sverige genom att spela 3×30 minuter med fria byten mot Sydafrika. Det var en högst inofficiell match, vilket gör att vi inte fått se några bilder från matchen. Men vi har fått veta att Sverige vann med 4–0 efter två mål av Olivia Schough och ett vardera av Mimmi Larsson och Mia Carlsson. Det är ju för övrigt tre spelare som behöver visa klass den här våren för att komma med i VM-truppen.
I övrigt i veckan har det kommit nya försäljningssiffror från landskampen mot Tyskland den 6 april på Friends. Förbundet har nu sålt över 18 000 biljetter, och allt talar för att landslagets publikrekord på 20 302 åskådare kommer att utraderas rejält.
Under aprilsamlingen fortsätter för övrigt vårt landslag till Österrike för bortalandskamp den 9 april på Admira Wackers hemmaplan, BSFZ Arena i Wiens södra utkant.
Årets första officiella landskamp spelas mot Sydafrika på tisdag 18.00 (sänds av TV12). Då är inte Elin Rubensson med. Hon är sjuk och kvar hemma i Sverige och har ersatts i truppen av Linköpings Filippa Angeldahl.
Apropå Linköping har veckans damallsvenska nyhet varit att Stina Blackstenius tycks vara tillbaka till LFC. Det hade förstås varit en väldigt rolig värvning, eftersom det satt lite extra stjärnglans på vår högsta serie.
Samtidigt verkar LFC:s underskott ligga på minst 700 000 kronor i nuläget, och man har redan en väldigt stark anfallslinje. De pengar man har kvar att lägga på truppen borde man kanske i första hand lägga på defensivt inriktade spelare. Den uppfattningen delar jag med Correns krönikör Per Bergsten som skrev så här häromdagen:
”I en tid med elakt lysande röda siffror (minus 700 000!) och en trupp som redan känns framtung värre måste frågan ändå ställas: har LFC egentligen behov av att värva ännu en forward, som dessutom är av samma typ som en av dem som redan hämtats in? Ärligt talat så är svaret nej.”
För VM vore det däremot klockrent med Blackstenius i LFC under våren. Forwarden har inte fått det att lyfta i Montpellier, och skulle nog må bra av en nystart på hemmaplan.
I övrigt i veckan har Göteborg presenterat ett spännande nyförvärv. Finländska landslagsspelaren Natalia Kuikka har skrivit på. Det är en spelare som jag imponerades av under U20-VM 2014. Utöver Kuikka var Emma Koivisto en av de finländska spelare jag fick ögonen på då. Nu skall båda spela i Göteborg.
Apropå Göteborg läste jag den här hyllningen av deras norska nyförvärv Vilde Böe Risa i veckan. Fjolårets serietvåa har värvat spännande.
En intressant nyhet här på hemmaplan är att nykomlingen i elitettan, Brommapojkarna, har lämnat in en motion till Stockholms Fotbollförbund om att de skall driva frågan om att göra om damfotbollens seriesystem.
Huvudfrågan är kvalet mellan division I och elitettan. BP vill minska antalet division I-serier till två eller tre, så att seriesegrarna kan gå rakt upp.
När elitettan skapades var det här en önskan från de sju Norrlandsdistrikten, men distrikten i mellersta och södra Sverige ville ha kvar sex division I-serier, mycket på grund av kostnaderna. Både elitettan och division I är dyra serier. Serier med långa resor och små inkomster. Men kanske att Fotbollssverige nu är redo för att spetsa till seriepyramiden lite.
Som jag ser det är det bästa sättet att fixa så att seriesegrarna går upp att göra som man gjorde inom herrfotbollen, alltså att lägga till en ny serie mellan elitettan och division I. På så sätt behöver man inte göra om i divisionerna under ettan.
Därmed är det dags för en internationell utblick. Det är ju landslagsuppehåll nu. Den enda toppliga som rullar är Australiens W-league. Där väntar flera viktiga matcher kring slutspelsstrecket i helgen.
Men i övrigt är det fokus på landskamper runt om i världen. På nyhetsfronten var Nordamerika i fokus under veckan.
Först utsågs Alex Morgan till Nordamerikas bästa spelare 2018. Det var andra året i rad Morgan fick utmärkelsen.
Morgan kom förstås också med i Nordamerikas drömelva för 2018. Noterbart där att man även tar med spelare som gjort stora insatser i ungdomsturneringar:
Det var alltså två U17-spelare från Mexiko som kom med i Nordamerikas drömelva för 2018. Ni minns väl att Mexiko tog sig hela vägen till finalen i F17-VM för 1,5 månader sedan?
Just Mexiko är ett land där det har hänt saker den senaste veckan. När landets trupp till Cypern cup presenterades hade man plötsligt bytt förbundskapten. Roberto Medina hade fått ge plats åt Cristopher Cuellar – som till den tidigare förbundskaptenen Leo Cuellar. Mexikanska damfotbollsskribenter trodde först att det möjligen var en tillfällig lösning.
Men nu verkar det som att Chris Cuellar är näste ordinarie förbundskapten.
Så till de landskamper som spelats den här veckan. Italien–Chile 2–1 har jag redan avverkat. I Kina pågår en fyrnationsturnering där värdnationen möter Nigeria, Sydkorea och Rumänien. Där väntar final på söndag mellan Kina och Sydkorea. Den sydkoreanska lagkaptenen Cho So-Hyon skrev för övrigt på för West Ham häromdagen.
Kina vann sin semifinal mot Nigeria med klara 3–0. Här är klipp med de kinesiska målen:
Kanada och Schweiz gjorde precis som Sverige och Sydafrika, alltså spelade en inofficiell landskamp utan publik. Kanada–Schweiz slutade för övrigt 0–0.
Två officiella landskamper som spelades i onsdags. Norge vann med 3–1 mot Skottland och Spanien och Belgien spelade 1–1.
I Norges segermatch gjorde Rosengårds Lisa Marie Utland ett mål. De övriga två för norskorna gjordes av Caroline Graham Hansen. Wolfsburgssstjärnans båda mål går att se i intervjun med henne på den här länken.
Lördagens höjdpunkt är träningsmatchen mellan Frankrike och USA i Le Havre. Två tänkbara VM-vinnare gör upp inför en utsåld arena.
Slutligen ett kul citat från den första kvinnliga huvudtränaren i någon av de högre tyska herrfotbollsdivisionerna:
…och en fantastiskt fint genomförd frisparksvariant från Manchester United:
En blogg om internationell damfotboll 
Angående Blackstenius håller jag i princip med dig, men det går ju inte riktigt att säga att man borde satsa de pengarna på andra spelare. Som jag har förstått det så finns väl de pengarna bara tillgängliga om man värvar Blackstenius.
LFC:s spelarbudget för ev. tillkommande defensiva spelare borde ju vara samma oavsett hur det blir med Stina. Förhoppningsvis i alla fall.
Jag är inte så 100 på att det blir LFC heller. Det måste ju finnas andra klubbar som är intresserade. Rosengård?
Tar de sponsorerna även lönen? Och i så fall hur länge?
Jag uppfattade det som att Unogård menade även lönen när det gällde de extra sponsorerna. Men hur länge har jag ingen aning om. Vi vet väl inte hur länge Blackstenius skulle vilja stanna på ”hemmaplan” i vilket fall.
Vi får se. Man får väl i alla fall hoppas att inte LFC gör bort sig ekonomiskt på en spelartyp de inte riktigt behöver.
Intressant det där med spelare som rör på sig för att, som det antas, hämta upp karriären. Spetsmark gjorde en sväng i Djurgården. Banusic gick till Montpellier för att kanske närma sig VM-laget. Hjolman gick till Italien. Bara som några exempel.
Varför någon går en viss klubb i Sverige kan diskuteras. Schelin var på slutet av karriären när hon gick till Rosengård, möjligen för att fixa ett SM-guld innan hon slutade. Oklart hur mycket det är för att hämta upp karriären som Blackstenius eventuellt återvänder till Sverige. Hon skulle sannolikt kunna spela vidare i ett bra utländskt lag. Dessutom är hon nog rätt given i en VM-trupp trots ett rätt svagt år i Frankrike. Det diskuteras, åtminstone i kommentatorsfälten, vilka andra klubbar i Sverige Blackstenius skulle kunna vara aktuell för, förutom ofta nämnda LFC. Om huvudmotivet är att nå ädlare medaljer är kanske inte Rosengård det givna valet och möjligen inte heller LFC. Piteå skulle naturligtvis ha god nytta av en notorisk målskytt och även Göteborg skulle stärka sin anfallskraft betydligt. Jag gissar att Blackstenius motiv för att eventuellt återvända är blandade, liksom för de flesta, men att ha nära hem är ett. Då ligger ju LFC närmast till hands.
Apropå första Sydafrikamatchen fick Andersson 30 minuter i målet. Ingen gigantiskt svår uppgift direkt, men någonstans ska man ju börja. Hoppas hon får stå en halvlek i tisdagens officiella landskamp också.
Det ligger kanske nära till hands att tro att det är ett gapande stort hål i LFC:s backlinje efter att de två mittbackar (eller i alla fall Arnth) som spelade mest förra säsongen försvunnit. Är det verkligen så? Hade tränaren gått in i säsongen med ett sådant gapande hål och bara struntat i det? Troligen inte. Jag tror att man måste titta dels på vilka spelare man har som är mittbackar, dels vilka andra som skulle kunna spela mittback (trots att det brukar ses som en knivig position), trots att de oftast inte gör det. Dessutom handlar det väl om att ”överleva” skapligt framgångsrikt fram till VM-uppehållet, dvs en rätt kort första del av säsongen.
LFC skulle naturligtvis stärka sitt anfall ytterligare med Blackstenius i laget. Då skulle de ha både ett starkt mittfält och ett starkt anfall, samt ett något svagare försvar (men ändå med landslagsaktuella spelare som Holmgren och Oscarsson) åtminstone tillfälligt. Kanske är det en strategi, eller en kalkylerad risk, att ha ett rätt framtungt lag med mycket bollinnehav och försöka ”sila” motståndet genom ett välmatat mittfält och hoppas att en trebackslinje (som ju verkar bli alltmer populär) fixar resten?
Just nu känns det väl trots allt som ett stort gapande hål i LFC:s mittförsvar – i varje fall fram tills Fischer ansluter.
Självklart har säkert Unogård en plan för hur det skall lösas. Jag gissar att den planen innehåller minst ett nyförvärv. För tittar vi på LFC:s backbesättning finns där bara en erfaren mittback i Lisa Lantz. Och vad skulle hända om hon åkte på en skada?
Ser vi på övriga backar finns två oskrivna kort i 18-åringarna Wilma Thörnkvist och Linn Bogren. Skulle någon av dem fixa en vår i mittförsvaret? Elin Landström spelade mittback ibland i Göteborg, men jag tycker inte att Lantz/Landström känns som något jag hade satsat på som förstaval under en tredjedel av säsongen. Anna Rakel Petrusdottir har jag ingen koll på, men hon nämns ju som vänsterback eller innermittfältare. Är hon tänkt som mittback?
Anna Oskarsson känns inte som någon mittback. Hennes styrkor ligger ju i löpstyrkan, och offensiven. Även Emma Lennartsson har gjort gästspel i mittförsvaret. Men även det känns ju som en nödlösning, hon lär behövas på centralt mittfält.
Vad gäller spel med trebackslinje skulle det kunna vara en lösning för LFC. Men knappast med en trupp man har nu. Grundregeln är ju att man kör med tre mittbackar i en trebackslinje.
Jag hade varit orolig om jag var LFC-supporter, och fick höra att man inte skall värva någon mer spelare. Men du verkar ju lugn. Därför är jag lite spänd på att få höra hur du tror att Unogård tänker matcha sin backlinje?
Är en ytterligare mittback alltså avskriven? Du räknar själv upp några alternativ i befintlig trupp och särskilt om det skulle bli en trebackslinje. Har jag alldeles fel att LFC förra säsongen ibland spelade med trebackslinje, trots att det inte var tre mittbackar på plan? Men allt det där och mer därtill vet du, eller någon LFC-supporter, säkert bättre än jag. Jag pekade bara på att det som kommit att ses som ett gigantiskt problem kanske inte är så stort och att det kan finnas alternativ.
Jag tror Rosengårdsupportrar har minst lika stor anledning att vara oroliga för kommande säsong som LFC-supportrar, men möjligen av andra skäl. Tunna trupper är ju ett problem de båda delar i dagsläget. Efter Rosengårds rapport har det varit rätt tyst om laget (förutom Boye/Jans), i alla fall på bloggarna. Så vad händer nere i Malmö? Vet du? Vill de profilspelare som bara har kontrakt (knappt) halva säsongen ta chansen i samband med VM för att få en bättre deal?
När Hedvig Lindahl drar sig tillbaka för att njuta sitt otium och av forna framgångar (för det tänker hon väl göra så småningom) kan det bli en mycket knepig uppgift för förbundskaptener et consortes att bestämma vem som ska bli NUMBER ONE i landslagsmålet. Tronpretendenterna – Andersson, Falk och Musovic, också Carlén och kanske någon uppstickare – står i farstun, men det återstår för dem att bevisa vem som är mest kapabel som arvtagare. Som fallet är med fotbollsmålvakter har alla sina styrkor och svagheter. Jämnheten är dock det som bör och ska avgöra valet. Jag har en personlig kandidat här, men det behåller jag för mig själv i objektivitetens(?) namn.
Det här är ett forum där man gärna får tycka, och inte behöver vara objektiv. Personligen vill jag gärna lägga till Holmgren på den där listan över tronpretendenter. Med det sagt håller jag med om att det är tajt mellan dem.
Hmmm.
Lantz som mittback i en trebackslinje – låter tveksamt.
Kan inte Lennartsson var ett alternativ som mb?
Hurtig skadad – igen. Och säsongen har knappt börjat.
Blackstenius kanske behövs där framme trots allt.
Föreningarna får ju 175.000-200.000 kr för varje VM-spelare.
Halva lönen för 1,5 år.
Angående Wûbbenhorst och ”byxhistorien”. En dum fråga fick ett smart och roligt svar. Undrar för övrigt om någon nykter (svensk) journalist skulle våga ”skämta” och fråga en damlagstränare om han väljer sina spelare utifrån deras fysiska företräden, typ bystmått…
Har för mig att jag har läst på LFC:s Twitter el FB att man har varit ute efter en mittback, vet inte om det fortfarande är fallet. Tveksamt till om man har spelat med trebacklinje någon gång eller tänker gör det. Man har spelat med Arnth, Lantz eller Kildemoes som mittbackspar – att man skulle spela trebackslinje med Lantz i mitten tror jag inte på som någon annan skrev. Oscarsson (som förhoppningsvis snart är helt kurrant) är ju inget alternativ i mitten heller, behövs ju på sin kant som offensiv kraft dessutom. Emma lennartsson behövs nog på mitten men den slitstarka def mittfältaren har iofs vickat som mittback och även som back. För övrigt hoppas jag att Asllani blir mer dominerande på mitten och tar tag i taktpinnen och blir den internationella toppspelare som hon är ibland. Nyckeln till det offensiva spelet är ju hon och Angeldahl och att Lina Hurtig blir skadefri och kan spela fullt ut som den toppspelare hon är. Blackstenius lär inte återvända som det ser ut nu – men hon och Mimmi Larsson hade nog lyckats bra ihop tror jag.