OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Den stora guiden till Champions Leaguefinalen

Här är en rejäl guide till söndagens stora match – finalen i UEFA Women’s Champions League 2020/21:

Chelsea FC–FC Barcelona

Söndag den 16 maj klockan 21.00
Plats: Gamla Ullevi, Göteborg
Domare: Riem Hussein, Tyskland.
Assisterande domare: Katrin Rafalski, Tyskland och Sara Telek, Österrike.
Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern.
Reserv till de assisterande domarna: Julia Magnusson, Sverige.

VAR-domare: Bastian Dankert, Tyskland. Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland.

Julia Magnusson

TV: TV6 och Viaplay 21.00.
Tips: 49,9–50,1
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang:
Vad jag kan hitta har lagen aldrig mötts tidigare i tävlingssammanhang. Däremot spelade man 1–1 i en träningsmatch i augusti 2018.

Troliga startelvor:
Chelsea FC: 30 Ann-Katrin Berger – 21 Niamh Charles, 4 Millie Bright, 16 Magdalena Eriksson (kapten), 7 Jessica Carter – 16 Ji Soyun, 6 Sophie Ingle, 24 Melanie Leupolz – 14 Fran Kirby, 20 Samantha Kerr, 23 Pernille Harder. Tränare: Emma Hayes.

FC Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 3 Laia Codina, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 14 Aitana Bonmati, 12 Patri Guijarro, 11 Alexia Putellas – 16 Caroline Graham Hansen, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Kommentar: För första gången arrangeras en Champions Leaguefinal i Sverige. Vi har varit värdland för europeiska cupfinaler på herrsidan, men det har aldrig handlat om Champions League, och enkelmöte.

Innan damernas europeiska cupturnering bytte namn till Champions League spelades förstås flera finalmatcher i Sverige, men då var det dubbelmöte, vilket ju är något annat.

Klart är att vi efter fem års närmast total dominans från Lyon får en helt ny vinnare. Varken Chelsea eller Barcelona har ju tidigare lyft trofén.

Det är också första gången på 14 år segrarlaget inte är en fransk eller tysk klubb. Det här är 20:e gången damernas mästarcup avgörs. De 19 tidigare upplagorna har slutat så här:

* Nio tyska slutsegrare – fördelat på fyra klubbar: FFC Frankfurt (3 segrar), Turbine Potsdam (2), FCR 2001 Duisburg (1) och VfL Wolfsburg (3).
* Sju franska slutsegrare – samtliga sju gånger Olympique Lyonnais.
* Två svenska slutsegrare – båda gångerna Umeå IK.
* En engelsk slutsegrare – Arsenal WFC

Spanien har alltså ingen seger. Men av finalisterna är Barcelona det mer erfarna laget på den här nivån. Man var i final mot Lyon för två år sedan, och i fjol föll man snöpligt i semifinalen mot Wolfsburg.

Barcelonas finalförlust den 18 maj 2019 är nog en match de helst vill glömma. Shanice van de Sanden susade gång på gång förbi Barcas vänsterförsvar och Lyon ledde med 3–0 efter 19 minuter. Och i minut 30 gjorde matchens drottning Ada Hegerberg 4–0 – och fullbordade samtidigt ett äkta hattrick.

Barca gjorde en rätt bra andra halvlek, men då var det ju redan avgjort. Det slutade 4–1 sedan Asisat Oshoala gjort Barcas tröstmål. Hon blev samtidigt första afrikanska spelare att göra mål i en UWCL-final.

I fjol var det Fridolina Rolfö som sänkte Barcelonas drömmar om snabb revansch. Vad jag minns från den semifinalen var den katalanska storklubben bättre än Wolfsburg rent spelmässigt, men tyskorna var bättre på att göra mål – vilket ju är högst relevant i fotboll.

Nu drömmer alltså Barcelona om tredje gången gillt.

För Chelsea är finalplatsen klubben bästa prestation hittills i Champions League. Som bästa tidigare resultat hade man en semifinaler, först 2018 – då föll man totalt med 5–1 över två matcher mot Wolfsburg. I år fick Chelsea revansch på Wolfsburg genom att vinna med exakt samma siffror i kvartsfinalen. Chelsea föll även i semi 2019, då var det Lyon som vann med totalt 3–2.

Gamla Ullevi och Göteborg kommer alltså att få en väldigt speciell plats för en av de här två klubbarna. Utöver att matchen spelas i Sverige finns det rätt mycket Sverigekoppling i de båda lagen.

Mest förstås i Chelsea, som ju har tre svenska spelare i truppen: Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic. Även om ingen av dem har spelat i Göteborg är ju Gamla Ullevi damernas nationalarena, så trion kommer garanterat att känna sig som hemma.

Lagkapten Eriksson var med på dagens virtuella presskonferens. Där sa hon ungefär så här:

”Det är overkligt att spela final här. Lite konstigt. Vi har ju spelat så många landskamper här. Men jag är både glad och stolt över att vi tagit oss hit.”

”Att få spela en Champions League-final är en stor dröm. Det är många saker som gjort att vi tagit oss hit. Det har varit en lång process. Men vi har den bästa truppen vi haft. Och vi har en bra sammanhållning och gemensamma mål. Vi har även en förmåga att få ut maximalt av alla spelare.”

”Det enda som grumlar känslan är att det inte är någon publik. Det hade varit fantastiskt att få spela inför familj, vänner och supportrar. Men vi får ta oss till en final till, så att de också får uppleva det.”

”Barcelona har gjort en fantastisk säsong, precis som vi. De har fantastiska spelare på topp, men vi har en bra plan för hur vi skall stoppa dem. Vi har ett bra försvar – och en bra målvakt.”

Utöver de tre svenskorna finns det ytterligare flera finalister som har gjort säsonger i damallsvenskan. Hos Chelsea har vi ju även Pernille Harder, samt långtidsskadade Maren Mjelde.

Mjelde har ju faktiskt till och med haft Göteborg som sin hemmaplan. Under 2014 var hon lagkamrat där med Lieke Martens, som ju vi nu har i Barcelona. Martens är den finalist som haft Göteborg som hemstad längst tid – hon spelade för klubben i två år. I Barca har även Caroline Graham Hansen och Jennifer Hermoso spelat i damallsvenskan, båda gjorde det för Tyresö FF.

I de båda klubbar som gör upp i en stor final på svensk mark finns det alltså totalt åtta spelare som har haft svenska klubbadresser. När kommer vi nästa gång få uppleva en Champions Leaguefinal med så stor Sverigekoppling?

Vad blir det då för slags final vi kommer att få se?

Det är förstås en fråga där man bara kan gissa svaret. Det känns verkligen vidöppet. Måste jag tippa, så håller jag Barca som mycket, mycket knapp favorit – mest med tanke på att laget har lite större rutin och meriter i Champions League. Men även för att Barca avfärdade Manchester City ganska behagligt i kvartsfinalen, och där visade att man kan hantera engelskt motstånd. Det sagt med vetskapen om att City och Chelsea skiljer sig rätt mycket åt sett till spelsätt.

Det blir för övrigt väldigt spännande att se om det blir stängt och försiktigt spel i finalen, eller om båda lagen gasar från start. Det är i grunden två rätt så olika spelsätt som ställs mot varandra.

Även om Chelsea förstås tvingas föra spelet i en hel del matcher hemma i ligan, skulle jag säga att Londonklubben i första hand är ett kontringslag – i varje fall i den här typen av matcher. Man vill gärna stå ganska lågt, och sedan slå om och anfalla blixtsnabbt i djupled.

Man har en hel hög otroligt kompetenta anfallshot för den typen av fotboll. Framför allt har duon Fran Kirby och Sam Kerr briljerat den här säsongen. De är urtypen av det som förr i tiden kallades för ett radarpar.

Kirby leder skytteligan i Champions League, och Kerr vann skytteligan hemma i WSL. Där gjorde australiskan 21 mål och sju assist, medan Kirby kom trea på 16 mål och elva assist.

Magdalena Eriksson och Pernille Harder

Skulle det inte stämma för radarparet så har man även en van matchvinnare i Pernille Harder. Trots att hon totalt har gjort 30 mål på 37 matcher i Champions League har hon en biroll bakom Kerr och Kirby i Chelseas anfall. Exempelvis gjorde danskan ”bara” nio mål och tre assist i WSL.

Men vad jag kan hitta är Harder den enda Chelseaspelare som spelat en Champions Leaguefinal. Hon har till och med gjort två, och ett mål. I övrigt uppgår Chelseas finalrutin till att Ann-Katrin Berger satt på bänken för PSG 2014.

Chelsea utgår ifrån ett 4–3–3 i både försvar och anfall. I uppspelsfas trycker de upp sina ytterbackar och låter de tre mittfältarna turas om att komma ner och hjälpa mittbackarna. Det gör att det ofta ser ut som ett mellanting mellan 2–5–3 och 3–4–3.

Manager Emma Hayes roterar sällan speciellt mycket i sin elva. Det lilla frågetecken som finns i Chelsea gäller ytterbacksplatserna, och framför allt om nummer 25 Jonna Andersson skall få plats i startelvan.

Jonna Andersson

Mjölbys stolthet har varit ordinarie under större delen av säsongen. Men på sistone har Hayes valt att spela Niamh Charles som högerback och flytta över Jessica Carter till vänster. Om Andersson spelar gör hon det på vänstersidan, sannolikt innebär det att Carter spelar högerback.

Klart är att Chelseas vänsterback kommer att ha en nyckelroll i matchen, då en stor del av Barcelonas målchanser startar med Graham Hansen ute på deras högerkant. Den av Andersson och Carter som får förtroendet står alltså inför en tuff utmaning.

Det mesta talar för att Chelsea kör med det mittfält och det anfall som jag lagt in i den preliminära laguppställningen. Andra spelare som ibland får manager Hayes förtroende är (11) Guro Reiten och (22) Erin Cuthbert.

Reiten startade i den första semifinalen mot Bayern München, men det berodde på att Magdalena Eriksson saknades och att Sophie Ingle därför var nedflyttad i backlinjen. Av de tre ordinarie mittfältarna är Ji Soyun och Melanie Leupolz de mer offensiva, medan Ingle oftast ligger kvar som sexa.

Manager Hayes kör alltså stenhårt med sin startelva. Hon är den typen av tränare som vill att spelarna skall spela till sig rätt kemi på planen. Ett upplägg som funkar utmärkt säsonger där man har få skador. Och Chelsea har varit rätt förskonat från skador den här säsongen, vilket gör att det är en samspelt elva som kommer till spel i finalen.

Emma Hayes är för övrigt första kvinnliga manager i final sedan Martina Voss-Tecklenburg ledde FCR 2001 Duisburg till seger 2009 – alltså för tolv år sedan. Då hette turneringen för övrigt UEFA Women’s Cup, så på sätt och vis är Hayes första kvinna att leda ett lag i en Champions Leaguefinal.

Martina Voss-Tecklenburg

Hayes var förstås också med på dagens presskonferens. Där sa hon bland annat att hon varit en stor vän av den förändring som sker i Champions League inför höstens upplaga, med gruppspel för 16 lag. Det här är ju den sista turneringen där det är ren utslagningsturnering från åttondelsfinal och framåt.

Hayes fick också en fråga om varför Magda Eriksson är lagkapten när Chelsea har så många superstjärnor längre fram i planen. Svaret löd:

”Från att jag såg henne i Linköping kände jag att hon är en framtida lagkapten i Chelsea – och Sverige. Det är ofrånkomligt. Hon är en naturlig ledare, som ställer höga krav på sin omgivning. Men hon är också en bra lyssnare och har hög status i gruppen. Jag vet vilken vinnare hon är, och jag skulle inte byta henne mot någon annan.”

Fina ord om Eriksson.

Chelsea har haft en supersäsong med ligaguld och seger i ligacupen. Dessutom är man kvar i FA-cupen, så chansen finns att man tar hem fyra titlar den här säsongen.

Även för Barcelona är det här en makalös säsong. Trots att man har åtta matcher kvar i ligan har man redan säkrat guldet. Barca har radat upp makalösa 26 raka segrar med målskillnaden 128–5. Det innebär att man snittar 5–0 i ligan.

Man kör ett ganska klassiskt 4–3–3, där anfallsspelet bygger på ett fint passningsspel och stort bollinnehav. Samt på ett otroligt vasst kantspel. Till höger har man Graham Hansen som jag bedömer vara världens bästa ytterforward. Hon har en makalös förmåga att göra sin back och ta sig runt på utsidan.

Lieke Martens

På vänster har man huvudsakligen spelat med 9 Mariona Caldentey den här säsongen. Men i senaste semifinalen mot PSG var det Lieke Martens som fick förtroendet. Den tidigare Göteborgs- och Rosengårdsspelaren tackade genom att göra två mål. Oavsett vem av dem som spelar är de mer kantspelare som går inåt i planen för att avsluta med högerfot mot bortre hörnet.

Vem av Mariona och Martens som startar är inte det enda frågetecknet i Barcas anfallslinje. Egentligen är det bara Caroline Graham Hansen som är given. I mitten står det mellan Asisat Oshoala och Jennifer Hermoso.

Där står nigerianskan för snabbhet i djupled, medan Hermoso är en smart straffområdesspelare. Med tanke på att Chelsea har lite brister i snabbhet i backlinjen tror jag att Oshoala hade varit självskriven, om hon inte skadad under våren.

I båda semifinalerna startade Hermoso, medan Oshoala gjorde inhopp på cirka 15 minuter. Min gissning ovan om att Oshoala startar bygger på att hon fått två veckor till att läka sedan senaste PSG-mötet. Men det är en gissning, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om Hermoso är uppsatt i Barcas startelva i morgon.

För övrigt kommer turneringens skytteliga att avgöras i finalen. Inför avspark leder Kirby och Hermoso på sex mål vardera. På delad tredjeplats finns Martens med fem, och bland de tio spelare som gjort fyra mål återfinns Harder, Oshoala – och Rosengårdsduon Jelena Cankovic och Sanne Troelsgaard. Slutligen har Kerr och Beth England gjort tre mål vardera.

Sandra Panos

Tillbaka till Barcelonas lag. Längst bak finns rutinerade målvakten Sandra Panos. Jag håller Chelsea som vinnare i målvaktsmatchen, eftersom Panos gör lite fler misstag än Berger. Och att Berger dessutom gör lite fler ”idioträddningar”. Men Panos är ändå ett stabilt kort.

Noterbart är att om inte mittbacken Andrea Pereira hade varit avstängd för två varningar mot PSG skulle Barca troligen ha startat med exakt samma målvakt och fyrbackslinje som i finalen för två år sedan.

I backlinjen har Mapi (Maria Pilar) Leon en huvudroll. Dels för att hon har en väldigt bra vänsterfot som både kommer till nytta i uppspel och vid frisparkar. Men framför allt för att Leon har en snabbhet som kommer att krävas när Chelsea ställer om.

Kanske att avstängningen av Pereira öppnar för 21-åriga Laia Codina. Hon är den enda utpräglade mittbacken i truppen vid sidan av Leon och Pereira. Men Codina är orutinerad så jag är långt ifrån säker på att hon får spela. Det känns nästan troligare att man flyttar in någon ytterback, eller drar ner någon central mittfältare.

Medan Barca har tunt på mittbacksplatsen vimlar det av bra ytterbackar. Utöver förstavalen Marta Torrejon och Leila Ouahabi så har man ytterbackar i form av nickstarka schweiziskan Ana Maria Crnogorcevic, rutinerade Melanie Serrano och den offensivt skickliga, 19-åriga talangen Jana Fernandez.

Klart är alltså att Mapi Leon kommer att få en ny lekkamrat i mittförsvaret. Det gäller att Mapi tar stort ansvar, och att hon klarar löpduellerna, men också att inte Barca tappar bollen i positioner där man riskerar snabba Chelseakontringar.

För övrigt gäller ju även motsatt, för som sagt har även Chelseas mittförsvar brister i snabbhet.

När det gäller Barcas mittfält känns bollskickliga duon Patri Guijarro och Alexia Putellas given. Patri är ett offensivt hot med sitt fina distansskott, medan tekniska Alexia gärna kombinerar sig fram. Patri tycks för övrigt vara ett alternativ på den lediga mittbacksplatsen. I varje fall tippar Uefa att den offensivt skickliga mittfältaren vikarierar i mittförsvaret i kväll.

Spelskickliga 23-åringen Aitana Bonmati har varit förstavalet på den tredje mittfältspositionen bredvid Patri och Alexia den här säsongen.
Här utgörs alternativen av 10 Kheira Hamraoui, lagkaptenen 6 Vicky Losada och kanske även här av Mariona Caldentey. Om Patri flyttas ner i backlinjen öppnar det för någon ur trion i startelvan.

Mariona Caldentey

Slutligen några ord från Barcas presskonferens under sena lördagseftermiddagen. De som var med var manager Lluis Cortés, samt målvakten Sandra Panos och rutinerade Vicky Losada, den sistnämnda lär i första hand vara tänkt som inhoppare.

Det var en ganska typisk internationell presskonferens såtillvida att de flesta frågorna gick till managern. Det var även en ganska typisk presskonferens såtillvida att den tolk som översatte till engelska inte hade sina rötter i idrottsvärlden.

Det är tyvärr ganska vanligt att översättningen blir närmast obegripbar genom att sporttermer översätts galet. I dag skulle manager Cortés tydligen ha använt ordet ”sensation” i diverse olika sammanhang. Det känns inte så troligt.

Det jag uppfattade från managern var:

”Chelsea behöver inte ha bollen för att vinna fotbollsmatcher. Men vi är förberedda på att vi kommer att behöva hitta ytor mot ett kompakt försvar. Vi är också förberedda på att vi skall försöka kontra på deras kontringar.”

”Klubbens målsättning är att vara Europas bästa lag. Det är det vi jobbar mot, och det vore fantastiskt om vi vann. Men det vore inte heller någon katastrof om vi förlorar. För vi kommer att jobba vidare, fortsätta att utvecklas och flytta fram våra positioner.”

Jag uppfattade inte att spelarna sa något värt att rapportera vidare, mer än möjligen att Losada berättade att klubbpresident Joan Laporta kommer till Gamla Ullevi för finalen.

VM-kval mot Finland, Irland, Slovakien och Georgien

Sverige har just lottats mot Finland, Irland, Slovakien och Georgien i VM-kvalet. Oavsett vilket motstånd vi skulle ha lottats mot hade vårt landslag varit storfavorit i gruppen.

Känslan är att det här är en grupp som passar oss bra. Georgien håller knappast damallsvensk klass och Slovakien har vi vunnit komfortabelt mot i flera kval på sistone.

Irland blixtrar till ibland, framför allt på hemmaplan, men saknar jämnheten för att skaka Sverige. Slutligen då Finland som lär bli huvudmotståndare. Finskorna kommer från ett bra EM-kval, men skall inte heller kunna skaka Sverige. Det är således bra odds på en svensk gruppseger.

Den grupp som på pappret ser tuffast ut är C, som innehåller Nederländerna, Island, Tjeckien, Belarus och Cypern.

Här är helgens tv-guide, där förstås söndagens returer i Champions Leagues semifinaler sticker ut utöver alla ligamatcher: (Guiden kommer att uppdateras om jag hittar fler sändningar)

Fredag:
19.00: Växjö DFF–Kristianstads DFF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.

Lördag:
13.00: Morön BK–Älvsjö AIK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
14.00: Hammarby–Kif Örebro i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: AS Roma–AS Milan i italienska Serie A femminile. Sänds på Viaplay.
15.00: Mallbackens IF–Alingsås FC United i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
16.00: IFK Norrköping–Sundsvalls DFF i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
17.00: Umeå IK–Jitex Mölndal BK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.

Söndag:
01.30: North Carolina Courage–Orlando Pride i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.
12.00: FC Barcelona–Paris Saint-Germain, semifinal i Champions League. Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
12.30: Juventus–Fiorentina i italienska Serie A femminile. Sänds på Viaplay.
13.30: Chelsea FC–FC Bayern München, semifinal i Champions League. Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
14.00: IFK Kalmar–Lidköpings FK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
15.00: Djurgårdens IF–AIK i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: Eskilstuna United–FC Rosengård i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: Vittsjö GIK–BK Häcken FF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: IK Uppsala Fotboll–Bollstanäs SK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
16.00: Manchester City–Birmingham City i engelska WSL. Sänds på Viaplay.
18.30: Gotham FC–Racing Louisville i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Måndag:
01.30: Houston Dash–Portland Thorns i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Tisdag:
02.00: Kansas City–OL Reign i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Det stora tipset av damallsvenskan 2021

När det här inlägget publiceras är det lite drygt tre dygn till avsparken i damallsvenskan 2021. Jag varnar direkt för att det här är ett väldigt långt inlägg, rubriken skulle även kunna vara ”Den stora guiden till damallsvenskan 2021”.

Dock är det en guide utan fakta om nyförvärv och förluster. All den informationen finns ju som bekant på bloggens silly seasonsida.

Ett tag hade jag tanken att dela upp det här inlägget i tolv, och göra ett per lag. Dels för att det är roligt med nedräkningar, dels för att det är mer lättläst att ta lite i taget. Samtidigt är det rätt maffigt att få allt på en gång. Och det är framför allt roligt om debatten kring serien hålls i ett och samma inlägg.

Det här inlägget är alltså jättelångt. Det börjar med en introduktion, sedan följer analyser av alla tolv lagen och slutligen tippar jag vem som vinner skytteligan. Så slå upp en kopp kaffe, eller vad du nu föredrar att dricka, och slå dig ner i finaste fåtöljen. För nu kör vi. Här är det stora tipset av damallsvenskan 2021:

På upptaktsträffen 2012 ansåg en stor majoritet av de närvarande att damallsvenskan var världens bästa liga. Jag höll inte med om att den var bäst, men tyckte absolut att vår högsta serie var med i den absoluta toppen.

Nu vänder vi på de två sista siffrorna i årtalet och skriver 2021. Nio har har gått – och ingen tycker väl längre att damallsvenskan är bäst i världen?

För några veckor sedan var jag i Alingsås och såg FC Rosengård. Då pratade jag med flera av deras ledare, och oron var uppenbar. Oron över hur snabbt damallsvenskan har tappat i status.

Det konstaterades bland annat att internationella spelare inte ens längre ser damallsvenskan som ett mellansteg till storlagen ute i Europa. Man väljer numera hellre andra vägar än att gå via svenska klubbar. Det innebär att de spelare som erbjuds våra toppklubbar är flera snäpp sämre än bara för något år sedan.

Och tittar man igenom damallsvenskans silly season är det ju tydligt att det är betydligt många fler etablerade toppspelare som har lämnat damallsvenskan i vinter än som anslutit. Exempelvis har man ju undrat över varför inte Häcken kunde hitta mer namnkunniga nyförvärv än man gjort.

Men efter att ha pratat med Rosengårdsfolket behövde jag inte undra mer. Svaret var alltså att damallsvenskan internationellt sett, helt enkelt inte längre är tillräckligt intressant.

Det här är ju en otroligt tråkig utveckling. Om ytterligare nio år är risken uppenbar att vi inte längre kommer att ha kvar några svenska landslagsspelare i vår högsta serie. De kommer att vara tvungna att sticka utomlands för att hålla tillräcklig nivå.

Även om damallsvenskan med hög hastighet tappar i internationell status så tycker jag att årets upplaga ser intressant ut. Det finns förutsättningar för att bli jämnt både i toppen och botten.

Ett tips är som bekant ett slags gissning om framtiden. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag även rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdiga mina gissningar är.

Alla som provat att tippa en serie vet att det är näst intill omöjligt att placera alla lag på exakt rätt placering. När man tippar en serie är därför det enda man kan vara säker på att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

De tre senaste åren har jag tippat ovanligt bra. 2018 satte jag personbästa genom att ha tre lag på exakt rätt plats och få godkänt på ytterligare sju. 2019 hade jag ett lag exakt rätt och ytterligare åtta fanns inom två placeringar.

2020 var tredje året i rad jag nåde upp till godkänt på minst nio lag. Två lag var exakt rätt, sex lag en placering ifrån och Örebro missade jag med två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – något jag är nöjd med. Här är utfallet av det damallsvenska tipset 2020:

Rätt placering: Två lag – Umeå och Uppsala.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Vittsjö, Piteå och Djurgården.
Två placeringar fel: Ett lag – Örebro.
Tre placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Som synes var jag helt snett ute om Eskilstuna. Det var faktiskt andra året i rad som jag missade Uniteds slutplacering med hela fem platser. Känslan är att även årets Eskilstunalag är väldigt svårtippat. Det blir tveklöst en utmaning att försöka pricka dem helt rätt i år.

När jag sätter ihop mina tips brukar jag prata om skiktningar i tabellen. I år ser jag tre, eller möjligen fyra skiktningar. Jag ser egentligen bara två guldkandidater i Häcken och Rosengård. Men det kan kanske finnas utrymme för fler lag högst upp i tabellen.

En annan oro jag noterade från Rosengårdsledningen härom veckan var den över att eventuellt tappa många spelare i sommar. Det är ju i sommarfönstret som de stora elefanterna i europeisk damfotboll gör sina drag. Och våra svenska toppklubbar har sannolikt varken råd eller möjlighet att tacka nej om någon storklubb kommer och vill köpa loss några nyckelspelare.

Det finns alltså en oro för att Rosengårds och Häckens lag ser ganska annorlunda ut i höst. Dels skulle det försvåra för lagen att kvala in till gruppspelet i Champions League. Dels skulle det kunna innebära att något eller några av de fyra–fem lag som jag har i andra skiktet även kan slåss om guldet. I första hand är dock de här fyra–fem lagen kandidater till medaljer, inte till guldet.

I botten finns slutligen fem–sex lag som får ha som huvudfokus att säkra kontraktet. Möjligen att de där bottenlagen skall delas in i två grupper, men i princip ser jag alltså tre olika skikt/grupperingar.

Noterbart i år är ju att det bara är ett lag som åker ur.

Det skulle kunna leda till att färre lag dras in i nedflyttningsstriden. Å andra sidan känns det inte som att vi har något lika tydligt stryklag i år som Uppsala var i fjol. Så det finns nog risk för att flera lag kan få känna oro långt in i höstsäsongen.

Damallsvenskan är en serie som är känd för att vara jämn. Två anmärkningsvärda noteringar är att vi har fått fyra olika mästarlag de fyra senaste säsongerna. Samt att två av de där mästarlagen under samma fyraårsperiod även varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var väldigt illa ute säsongen 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i fjol.

Vår högsta serie har alltså varit jämn och svängig de senaste åren. I fjol var det dock ovanligt stor skillnad mellan toppen och resten av lagen. Det var nämligen bara de tre topplagen som slutade på plusmålskillnad. Vi får se om det blir jämnare i år?

Fjolårets säsong var även den första på väldigt länge där jag inte såg en enda damallsvensk match på plats. Skälet till det var förstås corona. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal där kvaliteten på kommentatorerna var minst sagt varierad. Vi får se om SportbladetPlay har lyft sig till i år. Vi får även se om det går att se flera matcher samtidigt på kanalen i år, något som var svårt ifjol.

I år bör man väl i alla fall i större utsträckning kunna se matcher på plats. Dock tror jag inte att vi kan ses på arenorna förrän efter OS-uppehållet. Det går ju tyvärr lite väl långsamt med vaccineringen mot covid.

Därmed är det dags. Här är det, det stora tipset av damallsvenskan 2021:

BK Häcken har gjort mål

1. BK Häcken FF

Placering i fjol: Vann med 54 poäng och målskillnaden 55–10 – då under namnet Kopparbergs Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Johanna Rytting Kaneryd
Tyngsta förlust: Vilde Bøe Risa

Det här är ett tips på magkänsla, faktiskt känns det som att det är mot bättre vetande. Häckens trupp är tunn och laget har haft en minst sagt strulig vinter. För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle tippa guldet till Göteborg.

För en period i höstas tappade ju KGFC, som klubben hette större delen av silly season, minst en nyckelspelare i veckan. Minns att man exempelvis mer eller mindre tvingades spela med ett B-lag i Champions League.

Därefter kom mellandagssoppan där Peter Bronsman plötsligt la ner elitsatsningen i KGFC. När Häcken kom in och tog över verksamheten hade man i princip bara tappat spelare.

Hela sju landslagsmeriterade spelare har lämnat fjolårets guldlag: Natalia Kuikka, Emma Berglund, Rebecka Blomqvist, Emily Sonnett, Emma Koivisto, Julia Roddar och Vilde Bøe Risa. Ersättarna är inte i närheten av lika namnkunniga eller etablerade som de stjärnor som har lämnat.

Känslan när träningsmatcherna drog i gång var att mästarlaget låg långt, långt efter Rosengård. Men Häcken har verkligen imponerat den här våren. Enda förlusten kom i genrepet mot Alingsås. Men då saknades i princip hela startelvan till följd av landslagsuppdrag.

Efter segern mot Rosengård i cupsemifinalen beslutade jag mig för att trots allt tippa guldet till Hisingen. Dels för att Häckens anfallskraft är imponerande, dels eftersom Rosengård tycks ha kvar fjolårets problem i anfallsspelet.

Häcken har ett väldigt rakt, direkt och publikvänligt anfallsspel. Vill man se underhållande damfotboll skall man åka till Bravida Arena. 

Häckens segermål mot Växjö.

Som jag ser det var skillnaden mellan Göteborg och Rosengård i fjol att Göteborgs mittfält var mer offensivt balanserat – mer direkt. Men Göteborg hade även en fantastisk defensiv. Förutom ett väldigt bra presspel hade man snabbhet i backlinjen – och seriens bästa målvakt i Jennifer Falk. Det var således logiskt att Göteborg också var det lag som släppte in minst mål.

Mats Gren har nu skruvat lite på det fina grundspel som Marcus Lantz och Jörgen Ericson implementerade i laget.

Under försäsongen i år har Häckens lag haft ännu offensivare balans. Det har närmast varit extremt. Man har spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen, en spelare som helst vill anfalla längs med kanten. Och ute på kanterna har man kört med Milica Mijatovic och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som snarare är ytterforwards än backar. Dessutom har Filippa Angeldahl tagit en högre, mer offensiv utgångsposition.

Man brukar prata om kontringsskydd som en viktig faktor i anfallsspelet. Det handlar om att man i sitt anfallsspel även tänker lite defensivt. Häckens kontringsskydd har i princip bara varit Emma Kullbergs snabbhet. Och Jennifer Falks höga position. Ännu så länge har det räckt långt.

Jag skrev ju att det här guldtipset är lite av ett tips mot bättre vetande. För jag ser ett gäng orosmoment kring Häcken. Ett första handlar om vad som händer om Kullberg skulle bli skadad?

Då måste Häcken tänka om kring balansen i laget. 

Ett annat orosmoment kopplat till det offensiva spelsättet är att sådan tokoffensiv brukar funka så länge laget är effektivt, och gör mål på sina chanser. Följden av ultraoffensiv är ju att det inte bara leder till fler mål framåt, lag med sådant upplägg brukar även släppa in några extra mål bakåt.

Medan mer defensivt balanserade lag kan vinna med 1–0 även dåliga dagar finns risken att tokoffensiva lagen behöver göra två–tre mål för att vinna. Och då har man inte råd att komma in i perioder av måltorka.

Men Häcken har två riktigt vassa forwards i Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. Blackstenius var inget vidare i fjol, väldigt många avslut smet en meter utanför. Men känslan är att hon håller en betydligt högre nivå i år. Och det kommer att krävas.

Ett tredje orosmoment är kopplat till truppens bredd. Man har 12–13 riktigt starka utespelare. Men där bakom är det ganska många frågetecken. I nuläget upplever jag att laget är ganska känsligt för skador. Man har således inte heller råd att sälja en massa spelare efter OS.

Slutligen väckte cupmatchen mot Rosengård ytterligare ett frågetecken. Malmölaget pressade Häcken till ganska stora problem i uppspelsfas. Rosengård stängde Häckens högerkant och tryckte ut Emma Kullberg långt ut till vänster, något som tydligt störde Häcken. Det väckte samtidigt frågan om årets Häcken har för få vassa uppspelsfötter?

Men trots alla frågetecken och orosmoment. Jag tippar alltså att BK Häcken FF tar SM-guldet i höst. Jag gör det för att man har ett väldigt bra grundspel, och för att jag tror att pånyttfödda duon Angeldahl och Rytting Kaneryd kommer att förse Hammarlund och Blackstenius med rätt bollar hela säsongen.

Caroline Seger

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 57–14.
Bästa nyförvärv: Stephanie Labbé
Tyngsta förlust: Zecira Musovic

I fjol hade Rosengård ett guldgrepp i början av höstsäsongen. Men avslutningen av serien blev ett enda långt misslyckande.

Faktum är ju att man till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det var inte Rosengård själva som räddade andraplatsen, utan det krävdes hjälp från Linköping för att de stora silvermedaljerna skulle hamna i Malmö.

I Rosengård tycker man inte att det finns några storklubbar i svensk damfotboll. Och i viss mån har man förstås rätt i det. Alla damallsvenska klubbar har små och slimmade organisationer.

Men det närmaste en storklubb vi kommer är ju ändå just FC Rosengård. Och att klubben bara tagit ett SM-guld de fem senaste åren är ett jättestort misslyckande.

Sett till spelartrupp tycker jag att Rosengård borde vara bäst. Truppen har tillsammans en bit över 1000 landskamper – klart fler än någon annan damallsvensk klubb. Den som har flest är Caroline Seger.

Från Rosengårdshåll har man på senare år likt ett mantra sagt att ”Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Seger är en väldigt skicklig spelare – extremt bollsäker och en klippa i presspelet. Men som jag ser det har hon inte haft någon bra inverkan på Rosengårds anfallsspel de senaste åren.

Tvärtom ser jag hennes långsamma bollhantering som en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i fjol. Medan Göteborg spelade i expressfart anföll Rosengård i slow motion.

Under fjolåret svingades det friskt från Rosengårdshåll mot motståndare som backade hem och gick på kontring. Något som visade att Malmöklubben ogillade den typen av motstånd, och sannolikt kan ha fått ännu fler att backa hem och kontra.

Faktum är att Rosengård på många sätt tappade guldet hemma på Malmö IP. Man tog nämligen fler poäng på borta- än hemmaplan i fjol. Rosengård vann bortatabellen på målskillnad före Göteborg. Men i hemmatabellen var mästarlaget således hela sju poäng före Rosengård. 

När motståndarna rullar in på Malmö IP brukar de i princip alltid be busschauffören att parkera bussen framför eget mål. För att Rosengård skall kunna ta det där efterlängtade guldet måste man i år vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar. Det kommer att krävas snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från mittfältet i år.

Att Hanna Bennison är frisk och hel från start är i alla fall en garanti för fler djupledslöpningar. Känslan är att Jelena Cankovic, som tidigare också lidit av långsam bollhantering, har snabbat upp sitt spel lite i vinter.

Länge tänkte jag alltså tippa guldet till Malmö. Orsaken är att man egentligen lyckats bättre under silly season än Häcken. Man har fått in ytterligare en vass passningsfot i backlinjen i Emma Berglund och två offensiva spelare med fart i Ria Öling och Olivia Schough.

Man har även fått in en spännande forward i tyska Stefanie Sanders. Hon är ganska lång och verkar stark i luftrummet. Det öppnar ju större möjligheter i ett inläggsspel.

Under försäsongen har känslan varit att Rosengård försöker snabba upp sitt spel. Vi får se om det lyckas. I så fall är det stora chanser att guldet trots allt hamnar i Malmö.

Orsaken till att jag ändå tippar laget som tvåa är att man under försäsongen i alla fall inte har hittat rätt lösningar, utan att man har kvar delar av fjolårets anfallsproblem. Men vem vet, det kanske räcker med att Anna Anvegård blir frisk för att Rosengård skall kunna knäcka koden och börja slå hål på parkerade bussar?

Sveindis Jane Jonsdottir

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 48–29.
Bästa nyförvärv: Sveindis Jane Jonsdottir
Tyngsta förlust: Svava Ros Gudmundsdottir

Ifjol gick guldtåget för KDFF redan under de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Det var framför allt en fantastisk höstsäsong som tog Kristianstad till en slutlig tredjeplats.

Inför den sista halvleken låg man faktiskt både etta i hösttabellen och tvåa totalt. Men en vändning från Linköping gjorde att KDFF alltså fick nöja sig med det lilla silvret, något man jublade över som om man tagit guld.

I höst spelar Elisabet Gunnarsdottirs lag för första gången i Champions League. Där får man sannolikt en tuff väg till gruppspel. Men hur som helst skall laget bli väldigt kul att följa. Både inrikes och ute i Europaspelet.

För det är ett spännande lag Kristianstad mönstrar. Man har kvar alla nyckelspelare från i fjol, plus att man har kryddat truppen med superspännande isländskan Sveindis Jane Jonsdottir. Hon kommer att märkas i damallsvenskan i år, då hon både är snabb, stark och kastar långa inkast. Dessutom kan hon göra mål på egen hand.

Frågan är väl bara vem som skall spela bredvid henne på topp. Där har Gunnarsdottir testat flera olika alternativ. Vi får se om inlånade USA-thailändskan Miranda Nild är lösningen på det problemet.

Annars kanske Kristianstad kan hitta något nytt fynd i sina egna led. KDFF är ju nämligen experter på att utveckla unga talanger. I år kanske det kan vara dags för ett genombrott för Mathilde Janzen. 16-åringen är från Hässleholm, men har tysk pappa, och har därför valt att spela för det tyska flicklandslaget. Här är det läge för Peter Gerhardsson och övriga ansvariga på förbundet att lägga in en övertalningskampanj. För nog vill vi väl att Sverigefostrade spelare skall spela i vårt landslag?

KDFF blev alltså trea i fjol, och tråkigt nog tippar jag dem på samma plats i år. Jag tror inte riktigt att de har jämnheten att utmana om guldet. I fjol släppte man även in lite för många mål för att kunna hänga med i guldkampen. Det finns en medvetenhet kring defensiven, och om något av topplagen vacklar, då är det inte omöjligt att Kristianstad kan hamna ett snäpp högre.

KDFF är ju nämligen ett jobbigt lag att möta. Man har tyngd och kraft på fasta situationer, och häftig skottstyrka från distans genom Therese Sessy Åsland. Nu har man alltså även snabbhet i Jonsdottir. Som sagt, Kristianstad har ett spännande lag.

Sabrina D’Angelo

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Femma med 31 poäng och målskillnaden 33–35.
Bästa nyförvärv: Clare Polkinghorne
Tyngsta förlust: Michelle de Jongh (lån under våren)

Trea 2019. Femma 2020 – trots en riktigt usel start. Nu tippar jag att den skånska byn slutar på fjärde plats.

Som jag ser det kan Vittsjö slutar var som helst mellan trea och åtta. Således finns chansen att Thomas Mårtenssons dröm om att Champions League skall komma till byn skulle kunna bli verklighet nästa år.

För övrigt är Vittsjö Idrottspark lätt min favoritarena i damallsvenskan. Där möts man inte av betong och plast, utan av leenden och engagamang. Om det tillåts publik längre fram i serien rekommenderas helt klart ett besök.  

Som lag är årets Vittsjö väldigt svårbedömt, mycket för att man ännu inte har haft alla sina spelare på plats. Men på papprets ser truppen väldigt stark ut.

Jag har sett Vittsjö på tv både mot Rosengård (3–1-förlust) och i genrepet mot Växjö (seger med 2–0). Det har givit positiva vibbar. Känslan är att man kommer att vara bättre än i fjol. Både offensivt och defensivt.

Försvarsmässigt är ju 2019 års bästa målvakt i damallsvenskan tillbaka. Sabrina D’Angelo spelade en halvlek i genrepet mot Växjö och är som ett nyförvärv. Dessutom bör rutinerade mittbacken Clare Polkinghorne vara ett kanonförvärv.

Offensivt var Clara Markstedt och australiska Emily Gielnik ett riktigt vasst anfallspar i fjol. Nu får de stöd av Fernanda da Silva. Det känns som en anfallsuppsättning som kan skaka vilket lag som helst. Markstedt och Gielnik är stora och starka och da Silva är teknisk och lurig.

Snart skall väl även Tove Almqvist vara tillbaka och ge understöd till lagets forwards. Det borde kunna lyfta laget ytterligare. Almqvist var ju väldigt bra innan hon drog korsbandet. 

Tove Almqvist

Gielnik har för övrigt visat god målform i australiska W-league, och gjorde två mål på Tyskland i lördags. Lovande för Vittsjö, som till synes har en bredare trupp än på länge.

Det blir även intressant att se vilken påverkan Robert Bergström kommer att ha på lagets spel. Den tidigare Umeåtränaren är ju känd för att vilja ha ett passningsorienterat uppbyggnadsspel. Något som borde innebära förändringar i Vittsjös annars ganska raka spelsätt.

Nilla Fischer

5. Linköpings FC

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 32–34.
Bästa nyförvärv: Therese Simonsson
Tyngsta förlust: Lisa Hurtig

I fjol tog Linköping bronsmedaljen trots att man slutade på minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar kändes till slut både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

LFC åkte på två käftsmällar mot Rosengård (1–7) och Göteborg (0–7), annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Men det tyckte inte klubbledningen, för de valde att byta bort tränarna Olof Unogård och William Strömberg.

Nu tränas Linköping av Andreé Jeglertz som ju är en spännande rekrytering. Han har en fin meritlista, och ett bra kontaktnät. Till sin hjälp får han Malin Levenstad, som ju var chefstränare i Rosengård för några år sedan, men på senare år varit spelande assisterande.

Nu är hon bara assisterande, vilket känns smart. Hon får jobba med, och lära sig från lite olika tränare, vilket är en bra skola för en egen tränarkarriär.

Jag såg LFC borta mot Häcken, en match där man förlorade med 5–2 efter att ha släppt in fyra mål på 17 minuter i den andra halvleken. Fram till dess var det en rätt jämn match.

Efter matchen frågade jag tränare Jeglertz och lagkapten Frida Maanum om hur man skall se på årets upplaga av LFC. Det var förstås en rätt dålig tajming med tanke på att båda var besvikna efter att ha åkt på en liten käftsmäll.

Frida Leonhardsen Maanum

Men i besvikelsen noterade jag höga mål och förhoppningar. Maanum höjde årets LFC, tyckte att det liknade den upplaga hon anslöt till. Det var LFC modell 2017 – ett guldlag.

Vi får se om de kan nå samma höjder i år. Maanum sa så här:

”Vi har ett väldigt bra lag i år. Vi har spelat bra på försäsongen. Vi skall försöka pressa motståndarna högt i alla fall. Det är vår spelfilosofi. … Vi har testat med två olika formationer, och har kommit in bra i båda, vilket gör att vi kan spela på två olika sätt. Det är två formationer som hotar lite olika beroende på vilka vi möter.”

Maanum är förstås en nyckelspelare. Hon har en lite ny roll i spelet – lite friare, lite högre upp i planen. Hon säger själv så här om den:

”Jättespännande. Jag har fått en lite mer offensiv roll i år. Det passar mig bra, där vill jag spela. Jag är väldigt nöjd med det.”

Tränare Jeglertz sa så här:

”Vi har en jättespännande trupp med en väldigt bra mix av unga och lite äldre erfarna – jag tycker att vi har en spännande generation spelare. Jag tycker ju att vi skall kunna utmana de bästa, men vi måste vara kliniska i alla moment. Det är så många detaljer som avgör.”

Vad kommer att känneteckna det här Linköpingslaget?

”Det lär väl att visa sig… Jag tycker att vi skall kunna spela på lite olika sätt, att vi inte skall låsa oss vid ett sätt att spela utan vara lite flexibla i spelsätten. Det har vi varit på försäsongen, och det kommer vi att fortsätta vara.”

När jag såg LFC spelade de med fyrbackslinje i något som faktiskt såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall vara ett 4–2–3–1. Formationen med trebackslinje har de skrivit som 3–3–2–2, vilket låter spännande – och väldigt centrerat. Vi får se hur det ser ut i praktiken. 

Sammanfattningsvis tycker jag att årets LFC känns bättre än fjolårets. Ändå tippar jag dem en placering längre ner i tabellen. Men det beror mer på att jag tror att Vittsjö har tagit ett ännu större steg jämfört med i fjol. 

Men jag kan inte säga att jag känner mig säker på LFC som femma. Laget har absolut kapacitet att sluta topp tre, om bitarna faller på plats direkt från start.

Truppen innehåller verkligen flera spännande spelare. Lagkapten Maanum är förstås en nyckel i offensiven. I defensiven har rutinerade Nilla Fischer samma nyckelroll.

Och längst fram, framför Maanum har man en spännande forwardstrio i Uchenna Kanu, Therese Simonsson och Cornelia Kapocs.

Madelen Janogy

6. Hammarby IF

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 66 poäng och målskillnaden 76–25.
Bästa nyförvärv: Madelen Janogy
Tyngsta förlust: Felicia Saving

Hammarby har inte slutat på damallsvenskans övre halva sedan 2004, då man blev femma med 33 poäng. Nu tror jag att det kan vara dags igen.

Utöver Häcken är Malmö FF och Hammarby de herrallsvenska klubbar som uttryckligen gör en seriös damfotbollssatsning. Och det känns som att det inte bara är snack från Bajens håll. Nykomlingen från Söders höjder har verkligen byggt ett väldigt spännande lag.

När jag såg Bajen i inledningen av fjolårets seriespel såg jag ett väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst lag. Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det mest kosmetika.

Men det Hammarby jag sett några gånger den här våren är väldigt bra. Spelskickligheten har kryddats med offensiv spets. Känslan är att Bajen har värvat smart inför den damallsvenska comebacken.

Man spelar 4–2–3–1 med två väldigt passningsskickliga mittbackar i Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson. Båda besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

Som ytterbackar har man två offensivt skickliga spelare i 18-åriga stortalangen Hanna Lundkvist och superrutinerade 36-åringen June Pedersen

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av Pedersen. Nu verkar man däremot ha lärt sig hur man bäst utnyttjar norskan. Pedersen och Hanna Folkesson var prestigevärvningar i fjol.

I år har Bajen värvat vidare. Anna Tamminen, Eva Nyström, Fanny Hjelm Rönnlund och Nina Jakobsson är skickliga spelare som passar bra in i Bajens sätt att spela. Och som grädde på moset har man Madelen Janogy som skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

Det som är roligt med Hammarby är ju att man också har en hel hög unga talanger. Den spelare ni framför allt skall kolla in i år är 16-åriga Ellen Wangerheim. Hon har imponerat stort på mig under våren. Hon har gjort det både som nia och från kanterna. Man skall inte sätta press på unga spelare. Men Wangerheim skulle kunna bli årets komet i damallsvenskan. Hon besitter en megapotential.

En annan intressant talang är 18-åriga nyförvärvet från Enskede, Matilda Winberg. Det jag sett av henne har hon en bra speluppfattning.

Hammarby är helt enkelt en väldigt spännande nykomling. På försäsongen har man gjort flera väldigt bra matcher mot damallsvenskt motstånd. Man slog Kif Örebro i cupen med 3–0. Man borde även ha vunnit mot Eskilstuna, men där förstörde den före detta Bajenmålvakten Emma Holmgren allt.

Jag har alltså fått väldigt positiva vibbar av Bajen den här våren. Så bra vibbar att jag tror att de är ett lag för den övre halvan.

De frågetecken som föreligger handlar trots allt om den offensiva spetsen. Om vem som skall göra målen. Laget känns trots allt lite småväxt, vilket även kan bli jobbigt på defensiva fasta situationer.

Vi får se om fjolårets skyttedrottningar Emma Jansson (18 mål) och Emilia Larsson (17) även gör mål i damallsvenskan. Båda har varit högsta serien förr. Jansson har klarat sig bra, och som mest gjort sex mål. Larsson däremot har fortfarande inte startat någon damallsvensk match. 

Nu får ju dock duon uppbackning av Wangerheim och de båda nyförvärven från Piteå, Janogy och Jakobsson. Kanske räcker det för att Bajen skall ta en plats på övre halvan. Kanske inte.

Oavsett tror jag att Hammarby klarar kontraktet med god marginal. Jag skulle bli väldigt förvånad om laget blev indraget i någon bottenstrid.

Emma Holmgren

7. Eskilstuna United

Placering i fjol: Tia med 23 poäng och målskillnaden 31–35.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust: Julia Tunturi

Eskilstuna stod för fjolårets riktiga megafiasko. Det lag som hade slutat på fjärde plats 2019 var i fjol bara 15 måls målskillnad från nedflyttning.

Tiondeplatsen var ett alldeles för dåligt resultat sett till vilken trupp United hade att tillgå. Nyligen ifrågasatte jag hur laget har letts och utvecklats de senaste åren. Jag skrev:

”Eskilstuna är på många sätt damallsvenskans brunkarlag. Ett lag som i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare. De har flera skickliga spelare, men knappt något lag- eller passningsspel.” 

Jag konstaterade samtidigt att Eskilstuna lever på fysiska egenskaper eller individuell skicklighet. De fysiska egenskaper jag tänker på är främst Felicia Rogics snabbhet samt att flera spelare är starka i luftrummet och därmed är goda tillgångar vid fasta situationer.

Individuell skicklighet finns framför allt hos Halimatu Ayinde, Loreta Kullashi och Emma Holmgren. Just värvningen av Holmgren tror jag kommer att lyfta Eskilstuna. Laget tappade flera poäng ifjol på svajigt målvaktsspel.

En förvånande sak är att trots att Eskilstuna var fjolårets stora fiaskolag så uteblev de stora förändringar som jag trodde skulle komma. Tvärtom är United den klubb i damallsvenskan som har störst kontinuitet i truppen.

Men det känns ju faktiskt som att det är upp till bevis i år för tränare och tillika sportchef Karlsson. Det är hans fjärde säsong på posten, och nu borde han ha hunnit implementera ett genomtänkt spelsätt.

På den damallsvenska upptaktsträffen lyfte tränare Karlsson kontringsspelet som lagets styrka. Och där håller jag med fullt ut. Det går ju inte att ha så mycket bättre spelare i ett kontringsspel än smarta Kullashi och blixtsnabba Rogic. De gjorde elva mål vardera ifjol, vilket innebar att de delade fjärdeplatsen i skytteligan. 

Och visst går det att komma väldigt långt på kontringar utifrån ett tajt och fysiskt försvar framför den säkra sista utpost som Holmgren utgör. Det är till och med en god grundtanke.

Problemet i fjol var ju att United inte kändes som ett utpräglat kontringslag. Jag hade som ni förstår svårt att hitta vilken identitet de ville ha. Kanske att kommer att klarna under det här året. 

Inför fjolåret tippade majoriteten av alla experter Eskilstuna på medaljplats. I år har laget börjat lovande genom att ta sig till cupfinal. Det blir spännande att se hur laget tippas i år.

Jag sätter dem alltså på sjunde plats. Men de har en trupp som skulle kunna ta medalj – om allt faller på plats. Bara Kullashis geni och Rogics snabbhet är egenskaper som borde kunna göra United till ett topplag.

I fjol visade United även att de har en otroligt låg lägstanivå. Jag har placerat laget fem platser fel båda de två senaste åren. Om jag missar med lika mycket för tredje året i rad blir det antingen stort silver – eller nedflyttning…

Maria Nilsson

8. Växjö DFF

Placering i fjol: Sexa med 27 poäng och målskillnaden 18–32.
Bästa nyförvärv: Shannon Woeller
Tyngsta förlust: Jennie Nordin

I fjol trodde jag (och de flesta andra?) länge på att Växjö skulle åka ut. Men laget slutade faktiskt sexa. Man gjorde det efter en otroligt imponerande höstspurt.

Men det såg alltså länge riktigt prekärt ut. Fortfarande efter 17 omgångar låg smålänningarna på nedflyttningsplats. Sedan vann man fyra matcher och den imponerande bortasegern mot Rosengård i slutomgången tog laget ända upp till sjätteplaten.

Lyftet kom i samband med att Maria Nilsson blev lagets enda tränare. Hon bytte då till fyrbackslinje, vilket skapade trygghet och gjorde att laget vann sex av de åtta sista matcherna. Noterbart var att man slutade på övre halvan trots att man gjorde minst mål av alla lag i serien – bara 18 på 22 matcher.

Jag har sett Växjö två gånger den här försäsongen. Dels på plats mot Häcken, dels på tv mot Vittsjö. Utifrån de båda matcherna har man kvar både fjolårets styrkor och svagheter.

För trots att man tappat båda sina ordinarie mittbackar känns Växjö fortsatt stabilt med den där fyrbackslinjen. Så stabilt att jag inte tror på någon större risk för nedflyttning i år. Tvärtom är det rimliga utfallet att laget slutar någonstans mellan plats sex och nio.

Problemet är ju att man har fortsatt har förtvivlat svårt att göra mål. I de tre senaste matcherna mot damallsvenskt motstånd har man spelat ganska jämnt – men förlorat efter att ha lämnat planen utan att göra mål.

Just målskyttet var något jag pinsamt nog glömde att prata med Växjökaptenen Emmi Alanen om efter matchen mot Häcken. Däremot ställde jag frågan om hur bra hennes lag är i år. Svaret löd:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

”Vi har kvar hälften av truppen från i fjol, och det är den grund vi fortsatt bygga på. Vi har fått in spelare som utmanar en mot en och anfaller med fart.”

I samband med den matchen noterade jag att huvudtränare Nilsson har en ny, spännande assisterande tränare i Stefan Karlsson. Han har spelat en bit över 100 allsvenska matcher, och avslutade spelarkarriären i fjol. Nu gör han debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av. För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg.

Alanen sa så här om årets tränarkonstellation:

”Jag tycker att det har funkat jättebra. Han har kommit in jättebra. Deras team verkar funka bra, och det har funkat med spelarna också – det är viktigt det här med dynamiken. ”

Jag kollade förstås även av lite med tränare Nilsson. Hon sa så här:

”Vi ändrade ju spelsätt när jag tog över. Och det är det vi har fortsatt bygga på i år. Nu har vi fått in Stefan och en ny målvaktstränare. Det funkar jättebra. Det är mycket nya fotbollskunskaper som kommit in. … Det är svårt att prata placeringar. Man vill utvecklas och gå framåt, men alla andra lag vill ju det också. Vi har varit i botten några år. Nu hoppas vi att vi stabilt skall hålla oss högre upp i tabellen.”

Apropå Nilsson förklarade hon på upptaktsträffen att Växjö helt oväntat har jobbat en hel del med det offensiva i vinter. Man har kollat på spelvägar i uppspelsfas och jobbat extra mycket i sista tredjedelen, alltså på hur man skall komma till avslut. I det spelet såg jag klara brister mot Häcken på Bravida. Så det är något man bör jobba vidare med.

Signe Holt Andersen

Och om Växjö skall kunna hålla sig högt upp i tabellen måste nog Signe Holt Andersen leverera. I fjol gjorde hon sju mål. I år bör hon nog komma upp i tio–tolv om Växjö minst skall kunna kopiera fjolårets placering.

Kanske att danskan kan få lite avlastning i målskyttet av isländska forwardsvärvningen Andrea Mist Pálsdóttir. 22-åringen har landslagsmeriter, men ännu så länge har jag sett (för Växjö) oroväckande lite av Palsdottir. Lossnar det lagom till seriestart? 

En annan som bör kunna avlasta Holt Andersen är vårlånet Evelina Duljan. Hon hamnade i Kristianstads överskottslager i fjol. Förhoppningsvis kan Duljan blomma ut rejält i den här miljön.

Jenna Hellstrom

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Sjua med 26 poäng och målskillnaden 26–36.
Bästa nyförvärv: Jenna Hellstrom
Tyngsta förlust: Emma Östlund

I fjol kom Kif Örebro på sjunde plats efter att ha överraskat positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

När serien var slut lämnade succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Efterträdaren heter Rickard Johansson, och vi får se om han lyckas lika fint.

Klart är att Örebro efter många struliga år äntligen har fått ordning på ekonomin. Däremot har man för andra året i rad haft väldigt stor oro i truppen. På silly seasonsidan kan man läsa om 13 nyförvärv och elva förluster. Det blir inte bättre av att man har fyra korsbandsskador i truppen.

Det är alltså ett nybygge som tränare Johansson basar över. Noterbart är att man återigen har en ny försvarsgeneral. 2019 var det Emma Kullberg. 2020 tog Emma Östlund över. Och nu går ansvaret att styra upp mittförsvaret till en ny Kullberg – lillasyster Sanna.

Känslan är dock att Örebro fått in mycket kvalitet – inte minst i form av Sanna Kullberg. Tittar man på truppen tycker jag inte att det känns som ett nedflyttningslag. Utan kanske att Kif faktiskt kan överraska även i år?

Jag såg laget i genrepet mot Hammarby. Det var ju en match utan landslagsspelare, vilket gör den svårbedömd. Bajen var väl något bättre totalt sett, men Örebro var starkare än jag hade trott. Med alla förändringar på näthinnan känns det dock inte rimligt att tippa laget högre än en niondeplats.

Kollar vi spelarprofiler är ju Jenna Hellstrom en intressant återvändare. Med sin snabbhet var kanadensiskan jättenyttig för Kif senast hon spelade i Örebro. Längst fram har man ju målfarliga Karin Lundin, som känns som en av damallsvenskans allra bästa spelare på att förvalta inlägg. I fjol bjöd hon ju på snygga mål både med huvud och volley.

En spelare som skulle kunna bli ett utropstecken i årets serie är 17-åriga talangen Emilia Pelgander. Jag tyckte hon såg spännande ut mot Hammarby. Andra talanger det blir spännande att följa är Sara Lilja-Vidlund och nya Sophia Redenstrand.

Jennie Nordin

10. Piteå IF

Placering i fjol: Åtta med 25 poäng och målskillnaden 21–33.
Bästa nyförvärv: Anam Imo
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs

I fjol hängde 2018 års mästarlag med i toppen precis i början av säsongen. Sedan sjönk man sedan som ett sänke genom tabellen och levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången.

Det var Julia Karlernäs som räddade Piteå kvar i högsta serien genom ett fint distansskott i slutomgången. Karlernäs lämnade sedan laget för proffslivet i Spanien. Ytterligare ett par viktiga spelare har försvunnit – man har tappat de fyra bästa målskyttarna.

Faktum är att det knappt är något kvar av det lag som tog SM-guld för 2,5 år sedan. Jag kollade, och 2018 hade Piteå hela 14 spelare som var med i minst 19 av de 22 omgångarna. Från de 14 är bara Faith Ikidi, Selina Henriksson och Cecilia Edlund kvar.

Duktige tränaren Stellan Carlsson får nu bygga om sitt lag igen. Han påbörjade det arbetet i fjol, men får nu börja om på nytt igen. Och nu hörs intressanta rapporter om 4–3–3 och nytt arbetssätt.

Ett tag i början av december funderade jag över om inte Piteå skulle bli det självklara jumbotipset inför årets serie. Då hade man tappat flera nyckelspelare och det ryktades om fler spelarförluster.

Men sedan skaffade sig Piteå både defensiv stabilitet och offensiv spets, och jag kände att tränare Carlssons lag nog ändå bör klara kontraktet.

Den defensiva stabiliteten består i att evigt unga Ikidi får sällskap av Jennie Nordin i mittförsvaret. Ikidi var lysande i Piteå i fjol, och Nordin en stor anledning till Växjös lyft i slutet av säsongen. Ikidi och Nordin bör vara ett av seriens allra bästa mittlås.

Offensivt hade man problem med målskyttet i fjol. Man saknade June Pedersens och Ronja Aronssons fötter vid fasta situationer. Och bara fyra spelare gjorde fler än ett mål – alla de fyra har alltså nu lämnat.

Men man har plockat in två riktigt spännande nya forwards. Nigerianska talangen Anam Imo har jag alltid gillat. Tyvärr led hon av konkurrensen i Rosengård. Men i Piteå bör hon vara riktigt vass att kontra på. Man har även plockat in Moröns succéforward från i fjol, amerikansa Katrina Guillou. De båda borde tillsammans med Cecilia Edlund kunna bilda ett tremannaanfall som gör en del mål.

Norrlagen är ofta svårtippade i och med att de oftast mest möts inbördes på försäsongen. Piteå är extra svårtippat i år med tanke på nybygget samt på att de inte var med i cupens gruppspel, och således inte har spelat några tävlingsmatcher hittills.

Jag tror att Piteå får uppleva en ny säsong på undre tabellhalvan. Men jag tror inte de hamnar sämre än den tiondeplats jag tippar dem på. Snarare känner jag att det kan finnas potential för en placering några hack upp.

Elizabeth Addo

11. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Nia med 24 poäng och målskillnaden 20–31.
Bästa nyförvärv: Hayley Dowd
Tyngsta förlust: Olivia Schough

I fjol var andra året i rad som Djurgården räddade kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots kamp för överlevnad i damallsvenskan var 2020 års Djurgården ett mycket bättre lag än 2019 års.

Framför allt hade man i fjol en defensiv stabilitet som vi inte såg 2019. Laget stannade på 31 insläppta mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Inför silly season var det rimligt att tro att Djurgården skulle fokusera på förbättringar av offensiven. Speciellt som man tidigt förstod att fjolårets bästa anfallsvapen – Olivia Schough – skulle lämna.

Offensivt har Stockholmsklubben verkligen gjort ett intressant transferfönster. Man har letat offensiva krafter över hela världen. Först plockade man in amerikanska Hayley Dowd från Morön. Sedan trillade Alexandra Takounda in från Kamerun, Daniela Zamora från Chile och slutligen ocskå Elizabeth Addo från Ghana.

Mycket Afrika och Amerika alltså. För sedan tidigare fanns ju redan Portia Boakye från Ghana och Linda Motlhalo från Sydafrika i truppen. 

Addo och Takounda är vad jag förstått ännu inte på plats. Det är med andra ord svårt att veta vad det kommer att bli av årets Djurgården. Försäsongen har inte varit imponerande. Därav det här tipset.

Det allra största frågetecknet kring laget sätter jag inte för målskyttet. Man har ju tagit in meriterade och väldigt starka namn – som man bör ju numera ha spelare som är bra nog att kunna fixa lite mål. Däremot undrar jag över målvaktssidan.

Där har man tappat två riktigt meriterade spelare, och ersatt med två oprövade men intressanta. Målvaktsstandarden i NWSL är riktigt bra, så Kelsey Daugherty borde ha kvalitet. Men för mig är hon ett oskrivet kort. Kring 17-åriga Elvira Björklund har jag hört en hel del bra – hon är ett spännande framtidsnamn. Men håller hon redan i år?

Jag känner att om målvaktsduon håller klassen bör Djurgården kunna överträffa mitt tips. Men darriga målvakter kan få väldigt bra lag att skaka. Så målvakterna är alltså nyckeln.

Eller. Under arbetet med det här tipset dök det upp fler orosmoment. Att Malin Diaz skall vara mammaledig är ju ett ”kul” orosmoment, även om det är ett avbräck för laget. Men grattis, Malin.

Man har ett betydligt jobbigare orosmoment om den här nyheten från Aftonbladet stämmer, den talar nämligen om en spricka mellan delar av spelartruppen och tränare Pierre Fondin. Dålig stämning är verkligen inget man vill ta med sig in i en serie.

Som sagt har man flera spännande nyförvärv. Dowd, Zamora och Addo har alla potential att bli attraktioner i damallsvenskan. Jag gillade verkligen det jag såg av Addo i Kvarnsveden. Vi får för Djurgårdens skull hoppas att hon kan prestera lika bra i Stockholm.

Utöver allt utländska spelare skall jag kolla in den centrala mittfältaren Louise Hvarfner lite extra i år. Hon är ung och talangfull – fyller 19 om någon vecka. Jag gillade det jag såg av henne i fjol. Bland annat gjorde hon en kanoninsats mot Rosengård, där hon på ett ovanligt moget sätt försvarade ytan framför egen backlinje.

Det är verkligen otroligt svårt att veta om årets Djurgården är fågel, fisk eller mittemellan. Men jag skulle inte bli förvånad om man räddar kontraktet i sista omgången för tredje året i rad. 

Jenny Danielsson

12. AIK

Placering i fjol: Vann elitettan med 72 poäng och målskillnaden 77–17.
Bästa nyförvärv: Honoka Hayashi
Tyngsta förlust: Sophia Redenstrand

Slutligen tippar jag alltså AIK på nedflyttningsplats. Egentligen är jag emot det här att man  slentrianmässigt tippar nykomlingar i botten.

Jag hade alltså gärna tippat AIK högre. Laget slog poängrekord i elitettan i fjol. Och seriesegrarna i elitettan brukar hålla sig kvar. Men det är tyvärr det enda som talar för Solnaklubben.

Utöver en seger mot Djurgården i februari har jag inte sett något den här vintern och försäsongen som fått mig att känna hopp om ett svartgult liv i damallsvenskan även 2022.

AIK har en fantastisk akademi och får fram massor av duktiga talanger. I år riktas ju framför allt fokus mot hyperintressanta Rosa Kafaji. Det är en tekniker som i högsta grad är sevärd. Men hon behöver nog trolla rejält för att kunna hålla kvar Gnaget i högsta serien.

För tyvärr tycker jag inte att AIK har förstärkt på rätt sätt. Det är stor skillnad mellan våra två högsta serier. Normalt brukar lagen från ellitettan behöva fem–sex riktigt etablerade nyförvärv för att även stå sig i damallsvenskan.

AIK har tagit in duktiga isländska vänsterspelaren Hallbera Gisladottir och man har ett väldigt spännande nytillskott i japanska mittfältaren Honoka Hayashi. Men i övrigt tycker jag att det känns rätt orutinerat och anonymt.

Det finns exempelvis frågetecken kring flera av de spelare som bar AIK i elitettan, om de även klarar av att bära ett lag i damallsvenskan. Bland annat är målvakten Milla-Maj Majasaari ett oskrivet kort på den här nivån.

Jag både hoppas och tror att vi slipper stryklag i årets serie. Jag tror alltså att AIK kommer att plocka en del poäng. Men knappast tillräckligt. Redan i premiären i Växjö får vi en bra värdemätare på nykomlingen.

AIK är ju för övrigt den klubb i damallsvenskan som har klart störst ekonomi. Men de lägger sina pengar på herrlaget – inte på damerna.

Under upptaktsträffen kastade den tidigare F15–17-förbundskaptenen Per Lagerström ut frågan i luften om AIK, ifall man får en dålig start, kommer att visa muskler under OS-uppehållet på samma sätt som man gjort om herrlaget varit illa ute? Han tror inte det. Det tror inte jag heller.

Jag tror bara att det är Häcken och Hammarby av herrelitklubbarna som verkligen vill vinna titlar med sina damlag. AIK och Djurgården är tyvärr inte där ännu. Det krävs nog större tryck från medlems- och supporterhåll för att det skall hända saker på allvar i de två sistnämnda Stockholmsklubbarna.

Tippa damallsvenskan

Därmed har du tagit dig genom mitt damallsvenska tips för 2021. Nu hoppas jag att du också vill vara med och tippa. I fjol var det riktigt många som skrev in sina tips i kommentatorsfältet.

Då var det signaturen FH som tippade bäst. Hen placerade fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Nu har ni en ny chans. Några har redan tippat i samband med tidigare inlägg. Men ni får gärna skicka in era tips även här.

Förresten. Vill du ha ännu mer information om årets damallsvenska? Då rekommenderar jag att du kollar in årets damallsvenska upptaktsträff. Den finns på den här länken.

Det är en väldigt bra upptaktsträff, i särklass den bästa jag sett. Det är rappt och relevant. Man har fått bort alla de där slentrianmässiga artighetsfrågorna som bromsade upp tidigare tillställningar. Och det är en väldigt bra panel.

Eller just det. I samband med det här tipset brukar jag ju även tippa vem som blir årets skyttedrottning. Där brukar jag ha klart sämre utfall än i tabelltipset. Men i fjol gick det bättre än vanligt. Jag trodde på följande topp tre:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Det blev:

1) Anna Anvegård
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Två rätt av tre är jag väldigt nöjd med även om Anvegård var en lågoddsare och kanske den som var mest självklar på topp tre. Blomqvist kom för övrigt på sjunde plats. I år tippar jag istället fem i topp. Den ser ut så här:

1) Stina Blackstenius
2) Anna Anvegård
3) Emily Gielnik
4) Mimmi Larsson
5) Sveindis Jane Jonsdottir

Stina Blackstenius

Här gäller det ju även att gissa vilka som spelar hela säsongen. Det finns som sagt risk för viss spelarflykt i sommar, när storklubbarna på kontinenten skall göra om sina lag.

Känslan är att Stina Blackstenius i nuläget inte vill sticka i väg igen, att hon vill hitta tryggheten fullt ut på hemmaplan. Och jag tycker att det ser ut som att hon är på väg att göra det. Blackstenius har sett väldigt vass ut på sistone.

Det känns kul att skriva det, för bara några månader tillbaka kändes hon helt ofarlig. Men något positivt har hänt, och de två landslagsmålen mot Polen borde stärka henne ytterligare. Mitt tips är alltså att 2021 blir Stina Blackstenius år.

Utöver de fem på topplistan jag tror även att de här kommer att göra många mål i år: Pauline Hammarlund, Felicia Rogic, Loreta Kullashi, Filippa Angeldahl, Therese Åsland, Therese Simonsson, Anam Imo, Fernanda Da Silva, Signe Holt Andersen, Karin Lundin, Stefanie Sanders och slutligen säger magkänslan att jag även måste nämna Ellen Wangerheim.

Kryss mot USA – det var på alla sätt väldigt bra

Lördagskvällens match mot USA slutade 1–1 efter att det varit svensk ledning i paus. Jag har sett Sverige ta poäng mot amerikanskorna flera gånger tidigare.

Men frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA. Kvitteringen kom på straff i minut 87. Sofia Jakobsson var överhet efter en amerikansk hörna och sprang ner Kelley O’Hara.

Avblåsningen var solklar – men var det innanför straffområdet? Domaren tyckte det, och jag känner inte att man kan vara upprörd över det domslutet, även om förseelsen kanske skedde utanför. Men det var alltså verkligen på gränsen, och Jakobsson får skylla sig själv som gick in med så hög fart i duellen.

Synd för Jakobsson att straffsituationen blir det bestående minnet av hennes insats. För den var ju annars väldigt bra i 85.45.

Som sagt var alltså hela den svenska insatsen väldigt bra. Peter Gerhardsson valde att ställa upp med tre mittbackar, något han inte gjort mot vasst motstånd på ett bra tag. Det innebar vissa problem med presspelet, som inte var synkat i början.

Men det innebar också större defensiv trygghet än man är vad vid mot USA. Normalt brukar amerikanskorna komma med en jätteanstormning direkt från start. Den anstormningen uteblev i dag. Dock var vi lite illa ute under tio minuter mellan minut 15 och minut 25. Där fastnade alla svenska uppspel i USA:s press.

Gästerna lyckades dock bara skapa en riktigt bra målchans under den perioden. I paus hade jag 2–2 i klara målchanser. Men det var 1–0 i mål till Sverige, och 4–2 i hörnor.

Målet var riktigt snyggt. Lina Hurtig nådde riktigt höga höjder på en vänsterhörna och nickade in bollen via bortre stolpen. Amerikanskorna verkade chockade över hur högt Hurtig kom. Målvakt Alyssa Naeher stod för en sådan där klassisk ”ut och hänga tvätt-utrusning”. Ni vet en misstajmad, där målvakten kommer ut helt snett, med armarna i luften. Se målet här.

Det var för övrigt första gången USA kom i underläge på nästan två år. Det skall ju sägas att förbundskapten Vlatko Andonovski hade placerat några av sina bästa spelare på bänken. Där fanns bland annat Sam Mewis, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Man saknade även troliga startspelarna Abby Dahlkemper och Tobin Heath. Men det ändrar inte faktumet att Sverige gjorde en utmärkt match.

USA inledde den andra halvleken med tio bra minuter, där de skapade ett par halvchanser. Följande 25 minuter var riktigt, riktigt bra från svensk sida. Då kändes det faktiskt hur lugnt och tryggt som helst. Normalt i matcherna mot USA brukar det ändå kännas som att vi möter en mycket bättre motståndare. Men så kändes det inte i dag.

Det var först de sista tio minuterna som USA fick till en riktig anstormning där de även skapade målchanser. På så sätt var inte den sena kvitteringen ologisk. Samtidigt som det är lite tråkigt att Gerhardssons lag inte fick vinna kanske det kan ha varit bra att vårt landslag inte fick sväva i väg. Ett kryss kanske var bästa möjliga resultat med tanke på framtiden.

Och vår förbundskapten fick många bra svar. Inte minst kring sina veteraner. Det är ju många som har ifrågasatt framför allt Nilla Fischer, men även Caroline Seger. Personligen har jag haft massor av synpunkter på Segers spel i Rosengård. Men i den här typen av matcher är hon en jättetillgång med sin passnings- och bollskicklighet.

Seger var helt enkelt lysande. Och det var även Fischer. När det hettar till är båda så där härligt lugna och trygga med bollen så att det sprids en trygghet i laget.

När jag ändå är inne på veteraner så kan man inte sluta att imponeras av Linda Sembrant. Inte nog med att hon nästan aldrig sätter sina fötter på fel ställen – hon styr hela tiden sina lagkompisar. I dag hördes hennes röst hela tiden genom tv:n och in i mitt vardagsrum. En klippa.

Men som sagt, alla var bra. Inte minst visade Jennifer Falk att hon klarar sig alldeles utmärkt på högsta internationella nivå. Ett otroligt skönt besked. Man har ju varit lite fundersam över vad som skall hända när Hedvig Lindahl lägger av. Men nu känns det plötsligt väldig välbeställt på målvaktssidan.

Offensivt är det i luftrummet vårt landslag är allra bäst. Tydligen gjordes 21 av de 40 målen i EM-kvalet i samband med fasta situationer.

Men det blir bättre och bättre på marken också. I dag hade Fridolina Rolfö två kanonchanser i spelet. En chans där hon bröt en bakåtpassning från planens drottning – Lindsey Horan. En efter ett riktigt mönsteranfall som började med en läcker skarvning från Hurtig.

Det som var extra roligt var att inhopparna också var bra. Både Filippa Angeldahl och Stina Blackstenius kom in och bidrog. Angeldahl stadgade upp mittfältet och Blackstenius kom in med fart.

På tisdag 18.30 väntar Polen i en helt annan typ av match. Då skall vårt landslag driva spel mot ett lite sämre motstånd. Det blir intressant att se om man även klarar av det.

I dagens viktigaste landskamp, den som gäller en OS-plats, vann Chile med 2–1 mot Kamerun. Jag såg delar av matchen och drog slutsatsen att det var målvakterna som var skillnaden. Medan Tiane Endler gjorde ett par riktigt fina räddningar var Kameruns målvakt direkt svag. Fördel Chile inför returen alltså.

I dag var det även debut för Tony Gustavsson som förbundskapten för Australien. Det var en debut som han nog helst hade velat slippa. Ett ungt Tyskland körde fullständigt över The Matildas. Det slutade 5–2, men det kunde ha blivit större segersiffror. Båda Australiens mål var tröstmål på slutet.

I går vann Frankrike med 3–1 mot England. Här är höjdpunkter från den matchen:

Häcken drog vinstlotten – spelar hemma i finalen

Det blir Häcken som tar emot Eskilstuna på Bravida Arena i cupfinalen den 13 maj. Häcken hade tur i lottningen och fick hemmaplan i finalen igen.

Eller. Det var ju inte Häcken som vann cupen på hemmaplan för två år sedan, utan Göteborg FC. Men det är ju som bekant samma lag.

Häcken vann påskdagens prestigemöte med Rosengård med 1–0. Jag har sett i kommentatorsfältet här i bloggen att det finns olika uppfattningar om huruvida det var en bra match guldfavoriterna emellan.

Personligen är jag nöjd med underhållningen. Det var jämnt, tätt och spännande. Faktiskt precis så bra som jag hade hoppats.

Det kunde ha gått åt båda håll, men jag tycker att rätt lag vann. Häcken är bättre på offensiv planhalva än Rosengård, och det fällde avgörandet i en jämn match. Jag räknade till 7–5 i klara målchanser i Häckenfavör, och 10–4 i hörnor.

Dessutom borde ju Jelena Cankovic har fått rött kort redan för den armbåge hon gav Filippa Curmark i 35:e minuten. Jag klandrar inte domare Pernilla Larsson för att hon missbedömde situationen och bara delade ut ett gult kort. Men om domare Larsson hade haft tillgång till VAR skulle Häcken garanterat fått spela i numerärt överläge i en bra bit över halva matchen.

Det var framför allt i presspelet som lagen imponerade. Där var det Häcken som inledde bäst. Man satte bra press på Rosengård, framför allt centralt, där – om jag minns rätt – Caroline Seger hade fyra bolltapp på egen planhalva redan de första tio minuterna. Och Cankovic hade två. Häckens presspel gjorde att Seger inte fick det utrymme hon brukar få, vilket verkade störa Rosengård.

Malmölaget inledde ganska passivt. Men efter 10–15 minuter hittade även Rosengård rätt i sitt presspel. Man jobbade smart genom att Olivia Schough först stängde passningar till Häckens bollskickliga högersida med Luna Gewitz och Johanna Rytting Kaneryd. Sedan pressade Mimmi Larsson ut Emma Kullberg långt ut på vänstersidan. Där kändes Kullberg väldigt låst, något som störde Häcken ganska rejält i uppspelsfas.

Totalt tyckte jag att den första halvleken gick till Rosengård spelmässigt, men till Häcken sett till målchanser. Rosengårds enda riktiga målchans före paus kom som ett resultat av pressen. Schough bröt en passning från Filippa Angeldahl och satte upp Larsson i bra läge. Jennifer Falk stod dock för den första halvlekens bästa räddning.

Häckens två första målchanser kom i samband med hörnor. Det var ändå förhållandevis chansfattigt fram till mitten av den andra halvleken, då matchen öppnade upp sig. Rosengård hade två ribbskott och ett friläge för Hanna Bennison, så Häckens seger var långt ifrån säker.

Man kan förstås ha synpunkter på passningskvaliteten. Båda lagen pressade fram felpass och farliga bolltapp från motståndarna. Samtidigt känns det rätt logiskt att det blir fler misstag än vanligt när de två bästa lagen möts. Då blir ju nämligen tempot högre, och spelarna får mindre tid på sig.

För landslagets del tyckte jag att det var lite oroväckande att Seger hade så många bolltapp. Det är man inte van vid att se. Något som däremot känns lovande för Peter Gerhardsson är Stina Blackstenius utveckling de senaste veckorna. Inte bara för att hon petade in segermålet, men jag tycker att det ser ut som att hon spelar med större självförtroende nu än hon gjorde bara för tre veckor sedan. Det känns som att Blackstenius agerar rejälare än på mycket länge. För hennes, Häckens och landslagets skull får vi hoppas att min känsla är korrekt.

Angeldahl smyger fram – och får ett lyft

Inlägget uppdaterat med rätt dag för presskonferensen

På tisdag 15.00 presenterar Peter Gerhardsson sin trupp inför de stundande landskamperna mot USA och Polen. Där lär Filippa Angeldahl finnas med. I dag imponerade nämligen mittfältaren stort framför ögonen på förbundskaptenen.

De senast åren har jag tyckt att Angeldahl varit överskattad. Jag har inte alls tyckt att hon har presterat på den nivå som hon borde kunna göra. Den uppfattningen hade jag under hennes två säsonger i Linköping, och även under fjolåret i Göteborg.

Men i vinter har något hänt med Angeldahl.

I fjol var hon mest inriktad på att hålla bollen inom laget. Däremot fick vi sällan se hennes styrkor i att driva fram bollen, eller hennes fina avslut. Hon spelade i 21 av 22 damallsvenska matcher, varav 19 från start. På dem noterades hon ”bara” för tre mål och ett assist.

I år har jag varit nere i Göteborg och kollat in Häcken vid två tillfällen. Och jag har fått se en helt ny Filippa Angeldahl. Jag har sett en offensivt inriktad spelare som kommer både till egna skott och står för fina framspelningar. Tillsammans med Johanna Rytting Kaneryd driver Angeldahl Häckens anfallsspel.

Mot Växjö slog Angeldahl assisten till segermålet. Och i dagens 5–2-seger mot Linköping assisterade hon till 2–1 samt gjorde själv både 3–1 och 4–1. Två mål och två assist på två cupmatcher mot damallsvenskt motstånd alltså.

Efter dagens match kollade jag med Angeldahl om hennes nya roll. Hon sa:

”Jag försöker ta lite mer offensiv plats, komma upp lite. Jag tycker att den rollen passar mig bra.”

Är det en roll du tagit själv, eller något du blivit tilldelad?

”Det är en roll jag tagit själv. Jag gillar att göra mål så man får passa på att smyga fram.”

Så du har smugit upp 10–15 meter utan att kolla med Mats Gren?

”Nej, vi har väl haft lite dialog, men ibland kommer jag upp lite och blir ytterligare ett hot. Det har fungerat nu.”

Hur skulle du själv beskriva din roll i fjolårets lag?

”Då var det mer att styra spelet bakifrån och sätta andra i bra lägen. Nu har vi justerat det lite så att jag kan komma upp och använda mitt tillslag lite för avslut.”

Som lag, är ni lika starka som i fjol?

”Ja, absolut. Vi har tappat många spelare, men vi har också fått ni bra spelare – med mycket fart. Vi kommer att få jobba mycket mera på att få till det bollinnehav vi vill etablera. Men det kommer att gå mycket fortare i våra omställningar, så jag tror absolut att vi kan vara med i toppen i år också.”

När det inte är Angeldahl som driver Häckens anfallsspel är det alltså ofta Johanna Rytting Kaneryd. I dag hade nyförvärvet från Rosengård två assist, bland annat det här fina till Julia Zigiotti Olmes tidiga 1–0-mål: 

Det kan nog bli en hel del Häcken i den där landslagstruppen på tisdag. En spelare som inte lär vara med är Elin Rubensson. I dag var hon dock tillbaka i spel för första gången på drygt 1,5 år. Rubensson byttes in i 73:e minuten, och med tre tilläggsminuter blev det 20 minuter på planen.

Det var just 20 minuter som det var tänkt att hon skulle spela, så det blev ju klockrent. Efteråt lyssnade jag lite på när GP pratade med Rubensson. Jag hörde att hon hela tiden haft som plan att vara fullt redo till den damallsvenska premiären, men att hon nu var lite osäker på om hon kommer att orka 90 minuter om tre veckor.

Även om Rubensson såg lite lätt rostig ut i dag borde hon ju kunna bli som ett kanonnyförvärv för Häcken.

Det har för övrigt varit väldigt intressant att se Göteborgslaget i de här två matcherna mot Växjö och Linköping. Fjolårets svenska mästarlag var offensivt balanserat. Årets upplag har en ännu mycket mer offensiv balans.

Fjolårets båda kantspelare Natalia Kuikka och Emma Koivisto var i grunden försvarsspelare, även om de hela tiden även fyllde på i offensiven. Årets kantspelare är i grunden offensiva spelare, nästan vilka Mats Gren än må välja. Dessutom har man spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen – en offensivt lagd back, samt att Angeldahl alltså tagit några kliv uppåt i planen.

Följden blir att Häcken skapar ett väldigt tryck framåt när man anfaller. Men det skapas också stora ytor för motståndarna att kontra på. Sådana ytor fick Växjö för två veckor sedan, och sådana ytor fick även Linköping i dag.

Fram till 2–1-målet, som Cajsa Andersson bjöd på genom ett svagt uppspel i den 51:a minuten, tyckte jag att det var en rätt jämn match. Men sedan exploderade Häcken i en maktdemonstration och gjorde totalt fyra mål på 17 minuter.

Jag pratade både med Andreé Jeglertz och Frida Maanum efter matchen. Det är ju inte jättebra läge att prata förväntningar på säsongen precis efter en 5–2-förlust. Jeglertz var exempelvis långt ifrån nöjd med att laget släppt in fyra mål på så kort tid. Maanum konstaterade att Häcken hade varit mycket bättre i båda straffområden.

Men bortsett från frustrationen över förlusten verkade båda ändå övertygade om att årets LFC är bättre än fjolårets, och att laget skall kunna utmana i toppen.

LFC har jobbat med två olika spelsätt på försäsongen, dels ett med trebackslinje som skulle kunna kallas 3–3–2–2, dels ett med fyrbackslinje som i dag såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall se ut som 4–2–3–1.

Linköping hade alltså en period i den andra halvleken där man kom snett på det mesta. De hade inte heller flyt med domsluten. Min uppfattning är att även domare Sara Persson kom rätt snett på det i dagens match, och att det var LFC som blev lidande.

I minut 55 var Persson ute hos Jeglertz efter att han gnällt över ett uteblivet domslut. Jag tyckte nog att Jeglertz hade ett case när han hävdade att den glidtackling Julia Zigiotti Olme satte in efter 54 minuter var ungefär likadan som den Nilla Fischer bjöd på i minut 29.

Domare Persson gjorde dock två helt olika bedömningar. Fischers förseelse ledde till ostskiva samt Häckenfrispark i fint läge. Zigiottis förseelse ledde inte till något alls. Lite så var det tyvärr fler gånger. Tråkigt att man skall behöva ha synpunkter på domarnivån efter var och varannan match.

Apropå konstiga beslut från domare har jag i tidigare inlägg glömt att nämna en intressant händelse från förra veckans cupmatch mellan Alingsås och Rosengård. I minut 86 fick Rosengård straff.

Jag har noterat att det saknas straffpunkt på en del nylagda konstgräsplaner. Den på Gerdskenvallen i Alingsås var en sådan plan utan straffpunkt. Domaren hittade markeringar på långlinjen, som hon hävdade markerade var straffen skulle läggas.

De markeringarna gällde dock avstånd vid hörna, och var bara tio meter från kortlinjen. Jelena Cankovic fick således chansen att lägga straff från tio meter. De flesta utanför domartrion kände att straffen lades väl långt fram. Och när serbiskan gjort mål (6–0) på straffen blev det en diskussion om huruvida allt verkligen gått rätt till kring den där straffen. Domaren valde dock att godkänna målet.

I samband med den där matchen i Alingsås hörde jag folk i Rosengårdsledningen uttrycka oro för dagens match mot Kristianstad.

Det visade sig vara berättigad oro. Jag har bara följt matchen via livescore, men det var intressant. Rosengård fick snabbt till en 3–0-ledning. Men redan till paus var det 3–2. Och på slutet kvitterade Kristianstad. Jag vet inte om fjolårets serietrea hade några chanser att även avgöra, och därmed sno åt sig gruppsegern. Men känslan är ju att Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen.

Hur mycket förskräckelse det var i Eskilstuna är också oklart. Men laget lyckades spela 1–1 i Örebro, och därmed ta hem den grupp där tre lag hade chansen på avancemang inför dagens omgång.

Som jag skrev i förra inlägget kände jag att Hammarby spelmässigt sett var den gruppens bästa lag. Men fotboll handlar om att göra mål, och det lyckades inte Bajen med senast på Tunavallen.

Både mot Örebro och i dag mot Sundsvall har Emilia Larsson gjort hattrick. Trots de sex målen blev hon ändå lite av syndabock. Det var ju hennes straff som Emma Holmgren räddade på tilläggstid i söndags. Mål där och det hade varit Hammarby som spelat semifinal och inte Eskilstuna.

Det fjärde semifinallaget kommer från elitettan och heter Umeå IK. UIK stod för en sen vändning borta mot Djurgården. Sarah Mellouk kvitterade till 2–2 i minut 86, och Alexandra Sandström avgjorde i slutminuten.

Umeås seger innebär att laget tar nio poäng, och blir seedat i den lottning som sker på måndag 15.00. Det är de två bästa gruppsegrarna som blir seedade, och får semifinalerna på hemmaplan.

Utöver Umeå tog även Häcken full poäng – och får spela semi på hemmaplan. De båda oseedade lagen blir alltså Rosengård och Eskilstuna.

Som opartisk ser man ju gärna en final mellan Häcken och Rosengård. Men nu är det 50 procents chans/risk att de får mötas redan i semifinal.

I övrigt i dag har Sofia Jakobsson blivit målskytt i Spanien. Hennes Real Madrid vann med 2–0 borta mot La Coruna. Kosovare Asllani byttes in i minut 84 i den matchen. Det är nu en månad sedan Asllani senast startade en match. Men allt talar väl för att hon trots det kommer att finnas med i Gerhardssons trupp på måndag.

När jag kom hem från Göteborg hade jag på Manchester City–Reading på tv:n och Montpellier–PSG på datorn. Jag kollade inte koncentrerat på någon av matcherna, men kunde inte undvika att notera att medan PSG kunde ta en rätt säker seger så fick City verkligen jobba för trepoängaren.

City var hela tiden det bättre laget, men det dröjde ända till 87:e minuten innan Chloe Kelly kunde styra in segermålet efter ett fantastiskt förarbete av Lauren Hemp. 20-åringen fixade straff och var bästa Cityspelare mot Barcelona i onsdags. I dag avgjorde hon matchen genom att springa slalom genom Readlngförsvaret och servera Kelly öppet mål.

Därmed leder PSG och City sina respektive ligor. City har dock en match mer spelad än Chelsea, som kan återta serieledningen i morgon då man möter Aston Villa. Både i Frankrike och England återstår vårmötet mellan ettan och tvåan.

I Frankrike har jag inte sett något datum för seriefinalen mellan PSG och Lyon. Den skulle ju ha spelats för ett par veckor sedan, men sköts upp på grund av coronasmitta i PSG. I England tar Manchester City emot Chelsea den 25 april.

Rosengård blev hårt straffat i München

Det var tyvärr precis så stor skillnad i kvalitet mellan toppen av damallsvenskan och topplagen i Europa som jag trodde. Bayern vann med 3–0 mot Rosengård och har kopplat ett järngrepp om en semifinalplats.

FC Rosengård kom till spel i München med en namnkunnig startelva med spelare som tillsammans har noterats för minst 900 landskamper – kanske till och med 1000. Ändå var det lite av samma skillnad mellan lagen som det är när damallsvenska lag stöter på lag från elitettan i svenska cupen.

Rosengård hade väldigt svårt att fixa tempot, och blev stenhårt straffat av ett starkt Bayern. Jag tyckte att Rosengård spelade med alldeles för hög risk i matchupptakten. Kring eget straffområde slog man ganska ofta passningar dit man trodde att det fanns medspelare. Det gjorde det inte alltid.

De många farliga bolltappen i matchupptakten ledde dock inte till något baklängesmål. Bayerns två mål före paus kom i stället på snabba omställningar efter Rosengårdsanfall. Och det är sådant man inte kan gardera sig mot.

För när ett lag som Rosengård får en chans att anfalla i en sådan här match måste de gå för det. Och då finns alltid risken att man tappar boll när laget är på väg framåt, vilket innebär att man åker på en omställning i motsatt riktning istället.

Så blev det när Sanne Troelsgaard tappade bollen på mittplan i nionde minuten. Linda Dallmann tackade för det och pricksköt in 1–0. Det andra målet var en kontring på en Rosengårdshörna. Lineth Beerensteyn serverade Klara Bühl, som gjorde 2–0.

Inledningsvis tyckte jag det såg ut som att Rosengård formerade sig 5–4–1. Men ganska snart blev det istället det 4–3–3 eller 4–5–1 som Malmöklubben tänker spela i år. Rosengård gjorde totalt sett en helt ok insats. Det var bara det att Bayern visade en fantastisk kvalitet – en kvalitet som inte finns i damallsvenskan. 

I den andra halvleken sjönk tempot. Bayern verkade nöjd med resultatet, och Rosengård fick mer tid med bollen. Trots klart större bollinnehav kom bara gästerna till en enda 100-procentig målchans. Det var Sanne Troelsgaard som efter 85 minuter rann igenom till höger i straffområdet, men kom lite ur vinkel och fick se sitt avslut täckas till hörna.

Då stod det 3–0. Det målet kom i minut 62 när Rosengård hade flyttat upp laget, och Glodis Perla Viggosdottir missade en passning upp på centralt mittfält. Bollen hamnade hos Beerensteyn som hade lite flyt med studsarna när hon på egen hand fixade målet.

Men Bayerns 3–0-seger var inte turlig, den var hur säker som helst. Och tyvärr är det ju absolut ingenting som talar för en vändning på Malmö IP. Jag hade 90–10 till Bayern inför dubbelmötet. Nu är det drygt 99–1. Jag tror nämligen att Rosengård kan behöva drygt 100 försök för att klara av att vinna med fyra måls marginal mot det här Bayernlaget. Och just fyra måls marginal är det som krävs i returen.

Det är på många sätt tråkigt att se hur långt ifrån toppklubbarna som våra bästa svenska lag numera har halkat. På Uefas klubblagsrankning är Sverige numera nere på femte plats. Inget tyder tyvärr på att vi skall kunna klättra framöver, utan fokus får nog ligga på att lindra fallet.

Linköping slog ut Liverpool hösten 2014. Sedan dess har inget svenskt lag slagit ut något lag från de fyra länder som ligger framför oss på rankingen. Det handlar i tur och ordning om Frankrike, Tyskland, Spanien och England.

Inför den här kvartsfinalen hade det blivit två förluster mot franska lag, fyra mot tyska, tre mot engelska och en mot Barcelona. Totalt har alltså svenska lag förlorat de tio senaste mötena mot lag från högre rankade länder.

Noterbart också att Tjeckien är sexa och Danmark sjua på Uefas klubblagsranking, samt att svenska lag även har förlorat det senaste mötet med ett tjeckiskt lag och de två senaste mot danska.

Tittar vi på tyskt motstånd får vi backa till 2004, och finalen mellan Umeå och Frankfurt för att hitta ett svenskt avancemang. Då vann Umeå med förkrossande 8–0. Det här är tolfte gången sedan dess som svenska och tyska lag möts i Europacuperna. Samtliga de tidigare elva har slutat med tysk seger. 

Barcelona–Manchester City 3–0

Det här var en riktig maktdemonstration från FC Barcelona.

Inför hade jag 51–49 i spansk favör. Nu har jag 95–5. För inte nog med att 3–0 är ett fantastiskt resultat på hemmaplan – det kunde ha varit ännu större siffror.

Matchen spelades på neutral plan i italienska Monza. Men Barcelona kändes hemma på alla sätt. Spanjorskorna spelade sig hur lätt som helst genom Citys lagdelar och genom all press. Att det inte var hemmaledning efter 30 minuter var bara en storspelande Ellie Roebucks förtjänst.

Barca har varit väldigt spelskickligt i många år. Men de har saknat den effektivitet som krävs för att vinna stora turneringar som Champions League. Bland annat åkte man ju ur fjolårets turnering mot Wolfsburg efter en match man dominerat spelmässigt sett.

30 minuter in i dagens match tänkte jag att det kunde bli en repris. För då började City vakna till så smått, och komma i småfarliga kontringar.

Men det här var Barcelonas dag. Segern var alltså hur rättvis som helst. Och när City fick chansen att komma in i matchen via en straff så gjorde Barcamålvakten Sandra Panos en kanonräddning på Chloe Kellys skott.

Bäst i Barca var annars norska Caroline Graham Hansen som hade lekstuga på sin högerkant. Norskan satte sig dock ner efter 60 minuter. Det visade sig att hon inte kunde spela vidare, vilket naturligtvis är ett avbräck. Vi får verkligen hoppas att det inte är något allvarligt med Graham Hansen, som alltså annars visade storform.

Chelsea–Wolfsburg 2–1

Jag gav Chelsea favoritskapet med 70–30 och skrev att Wolfsburg är nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Samt att det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit långt ifrån den klass som man vant sig vid.

Men i dag var gamla Wolfsburg tillbaka. Deras första halvlek var det bästa jag sett från den tyska storklubben på en bit över ett år. Man var minst en klass bättre än Chelsea – kanske två.

Eva Pajor var tillbaka i startelvan, och kanske var det just vad som krävdes för att spelet skulle börja funka. Pajor var lysande i offensiven, det var även Svenja Huth och Fridolina Rolfö. Chelseas försvar hade svårt att hänga med, och något eget spel lyckades inte Londonlaget få till.

Efter 50 minuter hade jag 6–0 i klara målchanser till tyskorna – och Rolfö hade varit inblandad i samtliga. Två av de där chanserna var stolpskott – ett från Alexandra Popp och ett från Rolfö. Svenskan var väldigt pigg, men också ineffektiv. För nog borde hon ha gjort något mål i den här matchen?

När Rolfö byttes ut i den 66:e minuter mot Rebecka Blomqvist var det i stället underläge med 2–0. Medan Rolfö och Wolfsburg stod för en kavalkad av missade målchanser var Chelsea hypereffektivt när väl chanserna kom i den andra halvleken. 

Fran Kirby serverade Sam Kerr till 1–0 och en stund senare stod Wolfsburgsmålvakten Katarzyna Kiedrzynek för en grov miss när hon slog en kort inspark till Chelseaspelare. Då kunde Sam Kerr servera Pernille Harder till 2–0 – en högst ologisk tvåmålsledning.

I det läget hade Aftonbladets stream börjat strula så illa att det var svårt att följa matchen. Det höll i sig matchen ut. Wolfsburg fick dock ett viktigt ”bortamål” när Dominique Janssen smällde upp en straff i nättaket.

Det sägs att Magdalena Eriksson orsakade den där straffen. Jag vet inte, för streamen funkade inte i det läget. Eriksson spelade hela matchen. Det gjorde även Jonna Andersson. Vänsterbacken räddade på mållinjen när Pajor bjöd på en fin cykelspark i den första halvleken. Tydligen hade Andersson även en målchans efter paus. Den såg jag dock inte på grund av alla bildproblem…

Det blev 2–1 till Chelsea, ett resultat som alltså inte alls speglade matchen. Klart är att den här kvartsfinalen i högsta grad lever över returen. Kan Wolfsburg göra en lika bra prestation nästa vecka så är en vändning inte omöjlig. I returen är för övrigt Wolfsburgmittfältaren Lena Oberdorf avstängd. 

PSG–Lyon 0–1

Det här var en match jag inte såg så mycket av. Det lilla jag såg var det PSG som hade flest målchanser för paus, och Lyon efter. Målet kom på straff i matchens slutskede. Wendie Renard placerade säkert in det viktiga ledningsmålet bakom Tiane Endler.

Straffen var väldigt långt ifrån solklar. Rutinerade Formiga fick en rensning på armen från nära håll. Det var så långt ifrån medveten hands man kan komma. Och eftersom armen var under axelhöjd anser jag att det inte borde ha blivit straff.

Resultatet innebär att PSG alltså måste vinna med andra siffror än 1–0 i Lyon nästa vecka. Även om det är uppförsbacke är det inte omöjligt.

Kvartsfinaldags: ”Troligtvis något vi aldrig varit med om förut”

Inlägget uppdaterat med fler tv-sändningar

I dag är det stor kvartsfinaldag i Champions League. Redan 12.30 drar kalaset loss med Barcelona–Manchester Ctiy. Det avslutas med Bayern München–Rosengård 19.00.

Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna:

12.30: Barcelona–Manchester City
TV: Det är oklart hur man kan se matchen i Sverige. Den sänds på wnited.tv. Där står det dock att sändningen är geoblockad i Sverige eftersom Aftonbladet har sändningsrätten. Men vad jag kan hitta kommer inte Aftonbladet att visa just den här matchen. Däremot går det att se matchen på Barcelonas egen tv-kanal barcatvplus – det räcker med att skaffa sig en kostnadsfri inloggning för att kunna se matchen.
Odds i dubbelmötet: 51–49

När lottningen kom gav jag Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Klart är att det här är ett möte mellan två väldigt formstarka lag. Barcelona har radat upp tio raka tävlingsmatcher utan att släppa in mål. Senaste gången man föll under ordinarie tid var semifinalen mot Wolfsburg i Champions League den 25 augusti i fjol. Det var en match Barca ägde och borde ha vunnit, men där Fridolina Rolfö var effektiv och blev tyskornas matchvinnare. Sedan dess har man 26 segrar och ett kryss. Krysset var supercupsemifinalen mot Atletico, en match man sedan förlorade på straffar.

City har en liknande säsong som Barca. Senast den engelska ligatvåan föll under ordinarie tid var mot Chelsea den 11 oktober i fjol. Sedan dess har man 16 segrar och fem kryss. Dock har man under den här perioden förlorat två cupmatcher efter förlängning/straffar.

Med tanke på att konkurrensen är betydligt tuffare i England än i Spanien är Citys facit således minst lika imponerande som Barcas. Jag håller alltså de suveräna spanska ligaledarna som knappa favoriter med hänvisning till historik.

Utöver att City har fallit mot spanskt motstånd de senaste åren har Barca en större vana vid att gå långt i Champions League. Jag tror att det skulle kunna bli tungan på vågen här.

Men årets upplaga av City känns som den starkaste hittills. Och dagens match spelas i Monza i Italien, så Barca har ingen hemmamatch i det här dubbelmötet – vilket talar för engelsk seger. Så det här kan verkligen gå i båda riktningar.

För övrigt såg jag att en Cityspelare toppade tv-kanalen ESPN:s första världsrankning av damfotbollsspelare. Det handlar om amerikanska mittfältaren Samantha Mewis.

Skall man gå efter ESPN:s rankning bör nog City trots allt vara favorit i det här dubbelmötet. De hade nämligen med totalt sju spelare mot Barcas fem. Utöver Mewis fanns 5) Lucy Bronze, 15) Rose Lavelle, 25) Caroline Weir, 29) Abby Dahlkemper, 46) Steph Houghton och 50) Ellen White. Barcaspelare på topp 50 var: 9) Caroline Graham Hansen, 17) Jennifer Hermoso, 22) Alexia Putellas, 27) Asisat Oshoala och 28) Lieke Martens.

Från det svenska landslaget återfinns Magdalena Eriksson på plats 34 och Kosovare Asllani på plats 47 på den där ESPN-rankingen. Svenska medborgaren Marta var också med, hon placerades som nummer 35.

17.00: Chelsea–Wolfsburg
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 70–30

Det allra mest anmärkningsvärda med mötena mellan Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö är att båda matcherna spelas i Ungern på samma plan. Orsaken är förstås att man inte kan åka fram och tillbaka mellan Tyskland och England hur som helst i det här skedet av pandemin.

Jag håller alltså Chelsea som favoriter. Jag gör det för att jag upplevt engelska WSL som bättre än Frauen-Bundesliga de senaste två–tre åren. Dock har Wolfsburg varit bättre än de engelska topplagen.

Men nu är Wolfsburg nere i sin djupaste svacka sedan man blev en europeisk toppklubb. Delvis hänger det ihop med att den största stjärnan, Pernille Harder – fyra på ESPN:s rankning, lämnade just för Chelsea.

Det jag sett av Wolfsburg den här vintern har varit ganska långt ifrån den klass som man vant sig vid. Nu börjar laget dock bli ordinarie, bland annat har polska skyttedrottningen Ewa Pajor hoppat in i de fem senaste matcherna. Börjar hon bli redo för att starta? Eller får Rebecka Blomqvist fortsatt förtroende?

Jag satte 60–40 till Chelsea i samband med lottningen. Jag har nu ökat det till 70–30 eftersom jag känner att Chelsea är ett klart bättre lag än dagens Wolfsburg. Men om de tyska mästarinnorna kommer upp på sin absoluta topp har de chans att ta sig till ännu en semifinal. Men Londonlaget är alltså klar favorit.

Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

18.00: PSG–Olympique Lyonnais
TV: Sänds på wnited.tv.
Odds i dubbelmötet: 49,9–50,1

Här inträffade det otroligt konstiga att PSG lämnade walkover till returen i Prag – men dömdes ändå som totalsegrare i dubbelmötet. Det borde vara omöjligt att försvara en ledning genom att lämna wo.

Men i coronatider kan väldigt udda saker gå igenom. Och vi har det därmed en vidöppen, fransk kvartsfinal.

Jag satte 50–50 vid lottningen, och står i princip kvar vid det. Men något lag måste vinna var jag tvungen att vikta över i någon riktning. Och då satte jag faktiskt Lyon som knapp favorit – trots att jag tycker att PSG är det bästa laget i år.

Orsaken till tipset stavas vinnarkultur. Lyon har en fantastisk tradition av att vinna, vilket väger tungt. Även om PSG varit ett internationellt topplag i nästan tio år har man bara klarat av att vinna en enda titel under den perioden – franska cupen 2018.

Att ha vinnarkultur är en otroligt viktig faktor när man kommer fram till avgörande matcher.

Men sportsligt ser jag alltså PSG som det något bättre laget i år. Det hör huvudsakligen ihop med offensiv spets. Sedan Ada Hegerberg blev knäskadad har Lyon inte samma målfabrikation som vi är vana vid.

För första gången på evigheter är det inte heller Lyon som gör flest mål i franska D1 Feminine. Efter 15 omgångar har PSG målskillnaden 61–2 medan Lyon har 52–5.  

PSG vann även det inbördes ligamöte som spelats. Men på minuskontot har Parisklubben att den nyligen har haft coronaviruset i truppen. Exakt hur det har slagit vet jag inte, men det är ju en osäkerhetsfaktor.

19.00: FC Bayern München–FC Rosengård
TV: Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
Odds i dubbelmötet: 90–10

Sist ut är alltså Rosengårds match i München. Där håller jag Amanda Ilestedts och Hanna Glas lag som solklar favorit. De tyska ligaledarna är nu uppe i 23 raka segrar sedan fjolårets kvartsfinalförlust mot Lyon (den 22 augusti).

Visst vann Göteborg i München hösten 2019, så det är möjligt. Men sedan dess har Bayern lyft sig ett par snäll, och det är således väldigt lite som talar för att Rosengård skall kunna rå på ett Bayern München i kanonform.

Malmöklubben får först och främst försöka rikta in sig på att få med sig ett bra resultat hem. Jag kan inte läsa Sydsvenskans texter, men ser att krönikör Max Wiman tycker att man skall ställa upp med en fembackslinje.

Jag var i Alingsås i fredags och såg Rosengård spela i svenska cupen. Det var förstås en match som var helt annorlunda än det som väntar i kväll.

Klart är dock att jag noterat att Malmöklubben den här våren lämnat upplägget med trebackslinje och istället jobbar med fyra backar. Vi får se om man står fast vid det i kväll, eller om man återgår till tre mittbackar och flyttar ner sina kantspelare.

Ett stort problem för Rosengård är Uefas nya regler som innebär att man bara får lägga till tre spelare från höstens trupp. Malmöklubben kände inte till de reglerna, utan valde att anmäla få spelare till mötena med georgiska Lanchkhuti. Det gör att Rosengård nu varken kan fylla på truppen med nyförvärv eller spelare ur egna led.

Utan man kommer att få slutföra turneringen på två målvakter och 14 utespelare, av vilka Anna Anvegård som bekant har varit skadad. Och Emma Berglund haltade lätt när hon gick på bussen i Alingsås i fredags. Bayern München däremot har 25 spelare på sin trupplista – lite skillnad.

Jag bytte några ord med tränare Jonas Eidevall om det här i fredags. Man kan ju tycka att Rosengård borde ha koll på vilka regler som gäller. Eidevall förklarade dock att det inte vara så lätt. Han berättade att Uefa inte meddelar vilka ändringar man gör i turneringens regler, utan bara skickar ut en väldigt tjock Champions Leaguebibel med alla regler.

För en icke juristutbildad person tar det en evighet att läsa igenom den där bibeln, och det är lätt att missa nyheter. Eidevall tyckte att såväl Uefa som nationsförbunden borde upplysa om vilka ändringar som görs mellan säsongerna.

Den regeländring som nu ställer till det för Rosengård borde dessutom alla förbund som spelar sina säsonger under helår agera mot, för den gör det ännu svårare att lyckas i Europaspelet.

Ta som exempel om Häcken och/eller Rosengård tar sig till gruppspel i Champions League till hösten, och klarar sig vidare ur det gruppspelet. Då är risken stor att lagen kommer att brandskattas på spelare i vinter. Och då finns det alltså inte möjlighet att skaffa ersättare.

Caroline Seger

Efter matchen i fredags bytte jag även några ord med Caroline Seger om kvällens begivenhet i Tyskland. Hon sa:

”Det skall bli spännande. Det är ett Bayern München som på pappret är otroligt starkt. Det kommer att vara ett helt annat tempo, troligtvis något vi aldrig varit med om förut. Det gäller verkligen att göra en klinisk 90+ minuter borta och få med oss ett bra resultat, för att det kommer att vara viktigt.”

Jag konstaterade att det troligen blir en match där Rosengård får kontra, något de inte är  vana vid.

”Det blir väl antagligen ett väldigt disciplinerat försvarsspel, och de chanser som vi lyckas få måste vi vara väldigt kliniska i – så klart. Det kommer säkerligen bli en väldigt högintensiv match, saker kommer verkligen att ställas på sin spets.”

Det skall bli väldigt kul att se hur Rosengård står sig mot ett så här bra motstånd. Det är 16 riktigt bra spelare som Malmöklubben har tillgång till. Men det vore ändå en jätteskräll om Rosengård spelade semifinal mot Chelsea eller Wolfsburg längre fram i vår.

Bland de där 16 Rosengårdsspelarna finns för övrigt den som sajten goal.com rankar som den största talangen i världenHanna Bennison. Kul att en svensk spelare kan toppa en sådan lista på en internationell sajt.

Goal.com är världens största fotbollspublikation på nätet, och den näst största sportpublikationen på nätet bakom ESPN.

Hanna Bennison

Walkover, Eidevall, tv-guide – och sydamerikansk bomb

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher

Coronapandemin gör att det händer konstiga saker i damfotbollsvärlden. När jag uppdaterade inlägget med förra helgens tv-guide frågade jag vad coronautbrottet i PSG skulle innebära för Champions League.

Det var en berättigad fråga som kan få ett väldigt konstigt svar. Det blev nämligen ingen match i Prag på onsdagskvällen. De uppgifter som florerat är att PSG har lämnat walkover, och att Sparta Prag döms som segrare med 3–0. Det är ju ett rimligt resultat vid wo-matcher.  

Det som däremot är fullständigt orimligt är att fransyskorna ändå döms som segrare i dubbelmötet. Att man kan gå vidare på att lämna wo i en retur går ju rakt emot idrottens grundprinciper. 

Vi får se hur Uefa dömer i det här fallet. Ännu har matchen inte fått något officiellt slutresultat på Uefas hemsida. Som jag ser det finns det bara två riktigt rimliga alternativ, och det är:

* Sparta Prag döms som segrare i dubbelmötet eftersom PSG inte kom till spel i andra matchen.
* Returen skjuts fram och spelas när PSG är redo för spel igen.

Det är naturligtvis bäst om det blir det andra alternativet.

För övrigt ställer corona till det för turneringen på fler sätt. Redan nu är tre kvartsfinaler flyttade till neutral plan. I dubbelmötet mellan svensklagen Chelsea och Wolfsburg skall båda matcherna spelas på Szusza Ferenc Stadion i Budapest.

Här är det rimligt att fundera över om bortamålsregeln verkligen borde gälla. Som en parentes är jag annars en stor vän av bortamålsregeln. Den leder till att en mycket stor majoritet av matcherna i de europeiska cuperna avgörs i spel, och vi slipper en massa straffläggningar. Det tycker jag är utmärkt.

Men när båda lagen tvingas spela sin hemmamatch på samma neutrala plan tycker till och med jag att det blir konstigt att använda sig av bortamålsregeln.

Apropå Champions League såg jag FC Rosengård mot Vittsjö i svenska cupen i söndags. Det var intressant på flera sätt. Inte minst för att jag upplevde att Malmöklubben spelade med mycket bättre bolltempo än man har vant sig vid de senaste tre–fyra åren.

När inte Caroline Seger var med och spelade fastande inte bollen i mitten hela tiden, utan den flyttades snabbt från yta till yta. Det kändes som ett spel som Rosengård bör bygga vidare på.

I matchen inträffade för övrigt en situation som blivit omdiskuterad i efterhand. Domare Sara Persson dömde en straff till vardera laget i den första halvleken. Det handlade om två situationer som kanske hade blivit frispark ute på planen, men som nästan aldrig leder till straff.

Minuten efter Vittsjös straff sprang Persson fram till Rosengårdsbänken och skickade upp tränare Jonas Eidevall på läktaren. I halvtid försökte jag höra vad det var Eidevall hade ropat som blev för mycket för domaren. Men jag hörde inget konstigt.

Eidevall anmäldes dock för grov förseelse, något han protesterat rejält mot. 

Och bilderna från kameran på taket talar för Eidevalls version. De gester som domaren åberopar är svåra att se, och Eidevalls röst är inte så hög att han hans till kameran.  

Nu hör man ju inte exakt vad han säger. Det kanske var så grovt att det berättigar avstängning. Men klart är ju att domarens rapport innehåller klara överdrifter.

Klart är också att Eidevall inte får coacha sitt lag i fredagens cupmatch i Alingsås. Blir man uppskickad på läktaren följer automatiskt avstängning i en match.

Alingsås–Rosengård är för övrigt en av de matcher man kan se på tv eller stream från Sverige under helgen. Här är en tv-guide: (Har jag missat någon match får ni gärna fylla på)

Fredag:
18.30: Alingsås FC United–FC Rosengård i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
19.30: Arsenal–Manchester United i engelska WSL, sänds på Viasat sport Extra och Viaplay.

Lördag:
14.00: Linköping–Växjö i svenska cupen, sänds av Linköping på minfotboll.se.
14.30: Fiorentina–Juventus i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay.
15.00: Lidköpings FK–BK Häcken FF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play

Söndag:
12.30: Milan–Empoli i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay.
13.15: Eskilstuna United–Hammarby i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore.
17.00: Real Madrid–Levante i spanska Liga Iberdrola, sänds på Viaplay.

Söndagens cupmöte mellan Eskilstuna och Hammarby är ju helgens mest spännande match på svensk mark. Utifrån hur försäsongen sett ut skulle jag hålla Bajen som knapp favorit. Spontant kanske oddsen skulle kunna vara så här: 25–35–40.

Eskilstuna–Hammarby hade för övrigt kunnat bli en riktigt bra publikmatch, om publik hade varit tillåten. Flera av er har redan uppmärksammat det i kommentatorsfältet, men det är värt att skriva även i ett inlägg att Bajen i förra veckan tog sig över 1000 sålda seriebiljetter. Starkt jobbat.

Apropå starkt jobbat så har Kif Örebro äntligen tagit sig upp på fast, ekonomisk mark. Örebro är en klubb som kämpat med minussiffror i fem år. Nu är man på plus igen.

I samband med klubbens årsmöte bytte man även klubbsymbol och klubbfärg. Kif Örebro är numera röda, grå och bita.

Som bekant skall ju Champions Leaguefinalen i år spelas i Göteborg. I samband med att Uefa härom dagen gjorde reklam för den matchen uppmärksammade man att Svenska fotbollförbundet har sjösatt ett projekt som heter ”Plus 10 000” och som syftar till att öka antal kvinnor som är ledare och tränare inom fotbollen.

Det var ju väldigt bra att Uefa berättade det här. För projektet har tydligen funnits sedan november 2018. Och trots att jag dels har den här bloggen, dels är ledare i en fotbollsklubb som numera bara har damverksamhet, så har jag aldrig tidigare hört talas om det här projektet…

Innan jag lämnar svensk mark så tänkte jag även uppmärksamma att förbundet nyligen skickade ut en enkät till klubbar i division I med frågor om seriepyramiden.

Från 2022 kommer ju damallsvenskan att bestå av 14 lag. Nu är frågan om det även skall bli förändringar i elitettan och i division I under kommande år.

De frågor som klubbarna skall ta ställning till är bland annat om det skall vara en eller två serier på elitettannivå, om det skall vara tre, fyra eller som nu sex division I-serier samt om de serierna skall bestå av tolv (som nu) eller 14 lag.

Vad jag förstått var förbundet på gång att lämna ett förslag om tre division I-serier i höstas. Men det förslaget verkar ha lagts åt sidan, och man gör alltså nu en ny koll på hur damfotbollssverige vill att seriepyramiden skall se ut.

I Spanien är det viktiga veckor för Real Madrid. I helgen möter man tvåan Levante i ett toppmöte som alltså sänds på svensk tv. Förra helgen vann man för första gången ett Madridderby mot Atletico.

Real vann trots att Olga Carmona åkte på en målchansutvisning redan i tolfte minuten när hon drog ner en fri Ludmila. Det var Sofia Jakobsson som blev matchvinnare genom att ur högerläge placera in matchens enda mål bakom Hedvig Lindahl. Se målet här: 

I England vann Chelsea med 3–0 mot Everton i ligan på onsdagskvällen. Det var en viktig seger för att behålla försprånget på Manchester City i guldstriden. Efter 17 av 22 omgångar leder Londonklubben med två poäng.

I söndags fick man dessutom fira cupseger. Chelsea, med både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i startelvan, vann ligacupfinalen mot Bristol City med klara 6–0. Andersson kunde lugnt kliva av i paus i 4–0-ledning.

Matchens stora spelare var Fran Kirby, som i högsta grad var inblandad i alla sex mål. Den formstarka forwarden gjorde nämligen två mål och fyra assist.

Tråkigt för Chelsea var att Maren Mjelde fick bäras ut på bår, och har spelat klart för säsongen – om den inte blir förlängd som i fjol. Norskan, som nyligen förlängde sitt kontrakt med Chelsea, är redan opererad och har påbörjat arbetet för att ta sig tillbaka.

Apropå norskor i England så är det nu helt klart att Hege Riise kommer att leda Team GB i OS.

I Cypern har vi ett gäng svenska segrare. Apollon som tränas av tidigare guldtränaren i Linköping, Kim Björkegren, har vunnit ligatiteln igen. Cypern blir alltså andra landet där Björkegren vinner ett ligaguld. Enligt Fotbollskanalen blir han första svenska tränare att vinna ett ligaguld utomlands på damsidan. Det kan nog stämma.

Under säsongen har även fyra svenska spelare representerat Apollon. Klara Folkesson och Filippa Wallén har båda flyttat hem till Sverige efter jul. Sofia Hagman anslöt efter jul och Matilda Abramo har precis kommit tillbaka i spel efter sin korsbandsskada. Grattis till guldet alla fem.

Från Belgien och Nederländerna kommer uppgifter om att man tänker återinföra den gemensamma ligan BeNe League. Man hade gemensam liga tre säsonger 2012/13, 2013|/4 och 2014/15. Nu kan det alltså vara dags igen.

Från Nederländerna kommer för övrigt Wolfsburgs senaste nyförvärv, Lynn Wilms. Det är en spännande värvning. 20-åriga Wilms är en stor talang och har redan gjort 10 A-landskamper för de regerande Europamästarinnorna.

Men det är väl dock också en värvning som ytterligare förstärker bilden av att Wolfsburg har tappat i status. För några år sedan värvade de europeiska toppspelare, nu värvar det talanger.

Slutligen till Sydamerika där slutspelet av kontinentens motsvarighet till Champions League, Copa Libertadores nu avgörs i Argentina.

Brasilianska Corinthians var storfavoriter i turneringen och hade gjort 34–0 på sina fyra matcher fram till semifinalen mot colombianska America de Cali. Bland annat hade lagen mötts i gruppspelet, då vann Corinthians med 3–0.

De brasilianska mästarinnorna gick även mot seger i semifinalen. Man tog ledningen med 1–0 genom vänsterbacken Tamires i 57:e minuten, och höll den ledningen när matchklockan passerade 90 minuter.

Men när klockan visade 92.49 fick Americas venezuelanska forward Joemar Guarecuco på ett riktigt vådaskott – en bomb som betydde 1–1 och straffläggning. Och den vann America de Cali.

I finalen får colombianskorna möta ett annat brasilianskt lag, Ferroviaria. Precis som America tog sig Ferroviaria till final efter straffläggning, en lång och dramatisk sådan. 

Den brasilianska klubben besegrade chilenska Universidad de Chile i semin, trots att chilenskorna kanske hade turneringens bästa målvakt i Natalia Campos. Hon räddade två straffar i semifinalen, och hade dessför innan storspelat i kvartsfinalen, där hon räddade en straff under ordinarie tid:

 

Helgens tv-guide – flera godbitar på programmet

Inlägget uppdaterat – franska toppmötet uppskjutet + fler tv-matcher

Det här är en väldigt intressant damfotbollsvecka. Vi har redan avverkat åtta åttondelsfinaler i Champions League, och nyss alltså fått se vilka som möts i kvartsfinalerna.

Men veckan är ju inte över, utan vi kan se fram emot en väldigt intressant helg. Framför allt drar ju den svenska tävlingssäsongen i gång på allvar med åtta gruppspelsmatcher i svenska cupen. Fem av de matcherna är tv-sända. Och det blir lite av en rivstart eftersom vi direkt har två möten mellan lag som slutade topp sex i damallsvenskan i fjol.

I morgon tar fjolårets mästarlag emot sexan Växjö och på söndag är det Skånederby mellan fjolårstvåan Rosengård och femman Vittsjö.

Skånederbyt blir väldigt intressant, inte minst med tanke på de kritiska kommentarer jag läst här i bloggens kommentarsfält om Vittsjös arbete med att byta spelsätt till ett mer passningsorienterad. Känslan är ju att den typen av spel borde passa Rosengårds presspel som handsken.

I helgen är det även flera kul matcher ute i Europa. Den riktiga höjdpunkten skulle ha varit det franska toppmötet Lyon–PSG, som var tänkt att sändas av Viaplay klockan 21.00 på lördagskvällen. Men toppmötet är uppskjutet eftersom tre spelare och en ledare i PSG testades positivt för covid under torsdagen.

PSG hann ha presskonferens under fredagseftermiddagen, där man pratade upp matchen. Men tidigt på kvällen kom sedan beskedet om att matchen skjuts upp.

Det är en godbit att se fram emot, lite av en måstematch för Lyon, om inte deras fantastiska titelsvit skall spricka efter 14 raka ligaguld. I nuläget är det ju nämligen ett obesegrat PSG som leder ligan med en poängs marginal.

Frågan är för övrigt vad coronautbrottet i PSG innebär för Champions League. Där skall ju Parisklubben till Prag för returmatch i åttondelsfinalen på onsdag. 

Tillbaka till heta ligamatcher. En sådan har vi i Spanien på söndag klockan 13.30. Det är det ett glödhett svenskmöte när Hedvig Lindahl och Atletico Madrid tar emot Real Madrid med Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani. Det är inte bara ett derby, det är även en otroligt viktig match i kampen om en plats i höstens Champions League. Inför avspark ser spanska ligatoppen ut så här:

1) Barcelona     18   90–  3   54
2) Levante         21  45–23   47
3) Real              21   46–24  44
———————————–
4) Atletico         21    43–21   41
5) Madrid CFF  20    30–18   39
6) Sociedad      20    38–24   37
7) Teneriffe       19     33–22   35

Det är ju hela 34 omgångar i årets spanska liga, så det är långt kvar. Men självklart är de inbördes mötena mellan lagen kring Champions Leaguestrecket extra värdefulla.

Tyvärr verkar inte Madridderbyt gå att se på svensk tv. Annars fick vi ju tidigare i veckan veta att Viaplay fortsätter att satsa på internationell damfotboll. De utökar tablån med matcher från Italien och Danmark.

Helgen innehåller även en het match i England. På söndag 15.30 är det nämligen ligacupfinal mellan Bristol City och Chelsea.

Det är en match där Chelsea är favoriter till 95–5. Tyvärr verkar inte finalen gå att se på svensk tv.

Även i Italien är det cuphelg. I morgon, lördag 12.30, spelar svensklagen Roma och Juventus första semifinalmötet av två i Coppa Italia Femminile. Mötet mellan Marija Banusic och Linda Sembrant/Lina Hurtig sänds däremot av Viaplay. Det är en match där Juventus förstås är storfavorit.

Här är hela helgens tv-guide (fyll gärna på med fler sändningar om jag missat någon):

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–SV Meppen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.

Lördag:
12.30: Roma–Juventus, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
15.00: Djurgårdens IF–IK Uppsala Fotboll i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: Kif Örebro–Hammarby IF, sänds på Sportbladet Play.
16.00: BK Häcken FF–Växjö DFF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
16.00: AIK–Piteå, träningsmatch, sänds på Sportexpressen Play och pt.se.
21.00: MATCHEN UPPSKJUTEN – Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain i franska D1 Feminine, sänds på Viaplay.

Söndag:
12.30: Inter–Milan, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay.
14.00: Bayern München–SGS Essen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.
15.00: FC Rosengård–Vittsjö GIK i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore.
15.00: Sundsvalls DFF–Eskilstuna United, sänds på Sportbladet Play.

Bayern München nästa för Rosengård

Alldeles nyss lottades kvarts- och semifinalerna i Champions League. Det var en helt fri lottning, alltså alla kunde lottas mot alla.

För Rosengård blev det kort väntan, Malmöklubben drogs redan som andra lott. Man gjorde det som bortalag i första kvartsfinalen mot Bayern München.

Det fanns inga drömlottningar i den här lottningen, utan Rosengård hade slagit ur underläge vilket lag som än väntat – för jag tar för givet att PSG vinner mot Sparta Prag nästa vecka.

Bayern München var dock en av de allra svåraste lotterna. Jag vågar säga att årets Bayern är den bästa upplaga klubben någonsin haft. Visst hade man ett starkt lag när man vann ligan både 2015 och 2016. Men jag tycker alltså att årets upplaga är klart bättre.

Faktum är att Bayern München bara varit i kvartsfinal i Champions League tre gånger tidigare, säsongerna 2016/17, 2018/19 och i fjol, 2019/20. Det är således fjärde gången på fem år som Bayern spelar kvartsfinal. Bara en gång hittills har man nått semifinal, det gjorde man våren 2019.

I fjol föll man mot Lyon i kvartsfinalen med 2–1. Det var som bekant enkelmöten på neutral plan i Spanien från kvartsfinal och framåt i fjolårets UWCL. Vad jag kan hitta är för övrigt den där matchen mot Lyon (22 augusti i fjol) den senaste match som Bayern lämnade utan att vinna.

Sedan dess hittar jag nämligen 21 raka segrar i olika turneringar. Här lämnar jag en brasklapp för att jag kan ha missat någon match. Däremot har jag inte missat att Bayern är i kanonform. Man leder Frauen-Bundesliga med fem poängs marginal, och går alltså mot klubbens fjärde ligaguld.

Laget är namnkunnigt. Senaste startelvan i Frauen-Bundesliga var Laura BenkarthHanna Glas, Simone Laudehr, Carina Wenninger, Carolin SimonLineth Beerensteyn, Sarah Zadrazil, Linda Dallmann, Sydney Lohmann, Klara BühlLea Schüller.

Laget är alltså hemvist för halva tyska landslaget. Normalt brukar ju även Lina Magull finnas med på mittfältet. Hon satt dock på bänken senast. Det gjorde även bland annat tidigare Rosengårdsspelarna Amanda Ilestedt och Simone Boye Sørensen.

Tittar vi på Bayerns senaste resultat visar de att klubben är i absolut toppform. Allra senast mot Biik Kazygurt spelade man mer eller mindre med ett B-lag, och vann med 3–0. Innan dess har man följande resultat sedan ligan startade om i början av februari:

* Meppen (h) 7–1
* Werder Bremen (h) 7–0
* Biik Kazygurt (b) 6–1
* Freiburg (b) 5–1

Totalt alltså fem segrar och 28–3 i målskillnad. Man kan ha invändningen att de inte mött några topplag, men resultaten är ändå imponerande.

Även om jag vet att Göteborg skakade Bayern i förra årets turnering håller jag Bayern som solklar favorit till att nå semifinal för andra gången på tre år. Oddsen blir 90–10 i tysk favör, alltså samma odds som jag gav Rosengård att vinna mot St Pölten. 

Kvartsfinalerna inleds den 23 eller 24 mars, då alltså med bortamöte för Rosengård. Returerna spelas 31 mars eller 1 april, och då blir det alltså en match på Malmö IP.

Om Bayern–Rosengård har en solklar favorit är övriga tre möten betydligt mycket mer svårtippade. Det lär ju bli ett helfranskt prestigemöte i ena kvarten, ett möte som i nuläget känns 50–50. Jag tycker att PSG känns som bästa laget i år, men Lyon har vinnarkulturen och traditionen, vilket ändå väger tungt.

De båda lagen möts för övrigt i förmatch i morgon. Med avspark 21.00 (sänds på Viaplay) skall franska ligan avgöras.

I övrigt fick vi svenskmöte mellan Chelsea och Wolfsburg. I mötet mellan tidigare Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö håller jag Andersson/Eriksson som favoriter till 60–40. Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

Sista kvartsfinalen är hyperintressanta Barcelona mot Manchester City. Det är ett svårtippat möte mellan två väldigt formstarka lag. I princip känns det här också som 50–50, men jag ger Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Här är hela dagens lottning: 

Kvartsfinaler:
1: FC Bayern München–FC Rosengård
2: PSG/Sparta Prag–Olympique Lyonnais
3: FC Barcelona–Manchester City
4: Chelsea–VFL Wolfsburg

Semifinaler:
5: 2–3
6: 1–4
Spelas 24/25 april respektive 1/2 maj.

Final:
6–5
Spelas i Göteborg den 16 maj.

Rosengård gjorde jobbet – kul med kvartsfinal

St Pölten–Rosengård 0–2, och totalt 2–4. Det innebär att vi äntligen har ett svenskt lag i Champions Leagues kvartsfinal igen. Kul.

Och om Rosengård haft press att göra resultat i de två spelade omgångarna så är man numera helt utan press. Vilket motstånd som än väntar härnäst så kommer Rosengård att slå ur underläge. Det blir kul att se hur man hanterar det.

Jag kan inte säga att jag sett dagens åttondelsfinal. Den stod i och för sig på, vilket gör att jag har sett målen. Men det var fullt upp med andra arbetsuppgifter, så någon djupare matchanalys har jag inte. Det lilla jag såg så uppfattade jag det som att Rosengård spelade betydligt rakare än normalt. Ni som sett matchen mer noggrant får gärna bekräfta eller dementera. 

Det avgörande 2–0-målet var för övrigt ett riktigt fint djupledsmål, där Katrine Veje stod för ett läckert förarbete och där Mimmi Larsson stod för avslutningen efter att ha tajmat sin löpning perfekt.

Det målet gav Rosengård marginal. Så länge det var 1–0 var ju bara hemmalaget ett mål från avancemang. Det första Rosengårdsmålet kämpade Emma Berglund in. Det var ett mål som för övrigt doftade offside i förstaläget.

Frågan nu är vad som kan tänkas vara bästa möjliga lottning i nästa omgång. De lag som är klara är Chelsea, Lyon, Wolfsburg, Bayern München och Barcelona. Allt talar för att Manchester City och PSG tar de två sista kvartsfinalplatserna.

Spontant känns faktiskt Lyon och Wolfsburg som bästa lottningarna. Brøndby gjorde det bra mot Lyon i åttondelen. Danskorna var väldigt nära att hålla bortaförlusten på 1–0, men släppte ett 2–0-mål på övertid. Och i dagens hemmaretur tog danskorna ledningen. Lyon vann i och för sig till slut betryggande. Men mästarlaget känns ändå klart sämre än på många år. 

Samma sak gäller för Wolfsburg, där varken Rebecka Blomqvist eller Fridolina Rolfö fick speltid i dagens bortamatch mot LSK. Det var för övrigt en match som spelades på neutral plan i Ungern eftersom det är karantänsregler vid inresa i Norge. Wolfsburg vann båda matcherna mot LSK med 2–0, alltså totalt 4–0. I det norska laget spelade för övrigt Cathrine Dahlström de första 89 minuterna i dag.

Apropå svensk speltid startade både Hedvig Lindahl och Jonna Andersson när Atletico Madrid och Chelsea spelade 1–1. Totalt vann Londonklubben med 3–1, efter att Maren Mjelde gjort ett straffmål i vardera match.

Atletico däremot bör nog lägga lite träningstid på att slå straffar. Inte nog med att man missade två i bortamötet – i dag slog Toni Duggan en straff i ribban vid ställningen 0–0. Totalt tre straffmissar på två matcher från Atletico alltså. Det har man inte råd med om man vill gå långt i Champions League.

Blir Hammarby årets skrällag?

Det är tidigt att slå fast saker om årets damallsvenska redan den 27 februari. Och man skall inte dra för stora slutsatser efter att bara ha sett lag en gång. Men jag känner mig ändå rätt säker på att jag redan nu kan säga att Hammarby inte kommer att åka ut. Tvärtom har laget potential att komma högt upp i tabellen.

Under försäsongen är Bajen obesegrat. I dag vann man med imponerande 3–2 (1–0) mot fjolårets (lilla) silverlag Kristianstad. Hammarbys seger var på inget sätt orättvis.

Jag hade inte sett Bajen sedan början av juli i fjol, alltså sedan inledningen av fjolårets seriespel. Då upplevde jag det grönvita Stockholmslaget som väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst.

Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det bara kosmetika.

Jag har hört att Bajen hittade mer tyngd och spets ju längre fjolårssäsongen led. Och det verkar stämma. För det Hammarby jag såg i dag var alltså väldigt bra. Man spelade 4–2–3–1 med två väldigt spelskickliga mittbackar. Både Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av June Pedersen. Nu känns det däremot som att man lärt sig hur man skall utnyttja norskan. Det var också hon som låg bakom de två första målen. Möjligen att hon till och med gjorde det andra.

Känslan är att Bajen har värvat väldigt smart. Anna Tamminen känns helt klart som en damallsvensk målvakt. Utifrån dagens match får hon dock jobba lite med spelet med fötterna.

Tamminens landsmaninna Eva Nyström är ett kanonförvärv i mittförsvaret. Fanny Hjelm Rönnlund är en typ av spelskicklig innermittfältare som bör passa perfekt i det spelsätt med stort bollinnehav som man använder. Och Madelen Janogy skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

I dag var inte Nina Jakobsson med. Hon bör ju också göra nytta med sina egenskaper som bollmottagare. Men Jakobsson måste nog prestera för att ta plats i startelvan. Jag imponerades nämligen i dag av Ellen Wangerheim i niapositionen. 16-åringen såg väldigt spännande ut, och då tänker jag inte bara på att hon gjorde 1–0-målet.

Wangerheim är inte den enda intressanta tonåringen i Hammarby. Hanna Lundkvist kände vi ju till, inte minst sedan Peter Gerhardsson tog med bolltrollaren till landslagslägret i Malta. Där fick hon dock inte ingå i matchtruppen till någon av de båda landskamperna. I Bajen är hon numera högerback. Offensivt att sätta en dribbler på ytterbacksplats…

Utöver Wangerheim och Lundkvist tyckte jag att inhopparen Matilda Winberg såg spännande ut i tiarollen. Nyförvärvet från Enskede fyller 18 om drygt två veckor, och låg bakom 3–0-målet med ett par fina passningar.

Hammarby känns alltså väldigt spännande. Hur ser då Kristianstad ut? Jag såg delar av deras match mot Häcken härom veckan och nu alltså dagens match. Känslan från de båda förlusterna är ändå att KDFF kan bli att räkna med även i år.

Klart är att Sveindis Jonsdottir kommer att vara ett kanonförvärv. Frågan är om hon inte har världens bästa inkast. De är inte bara långa, utan också väldigt flacka och hårda, vilket gör dem väldigt svåra att försvara mot.

Men Jonsdottir har betydligt fler kvaliteter än bara långa och hårda inkast. Hon är snabb och kraftfull i djupled, och min gissning är att hon kommer att göra tvåsiffrigt antal mål i årets seriespel.

Frågan är vem som skall spela bredvid isländskan. I dag testade Elisabet Gunnarsdottir med Mia Carlsson på topp. Det känns kanske inte som en optimal lösning.

Men KDFF har ju lite tid på sig att hitta rätt i rollerna. Apropå Kristianstad är det väldigt många missuppfattningar kring höstens Champions League.

Jag har under våren hört att både Göteborg (Häcken) och Rosengård är klara för gruppspel. Och i dagens sändning på Aftonbladet var även Kristianstad klart för det där UWCL-gruppspelet.

Men det där är ju inte sant. Kristianstad är definitivt inte klart för något gruppspel. Inget svenskt lag är klart för gruppspel – alla måste kvala när turneringen för första gången avgörs i sin nya skepnad.

Den skepnaden innebär mycket riktigt gruppspel för de 16 bästa lagen. Men de enda fyra lag som har direktplatser till det där gruppspelet är det lag som vinner vårens Womens Champions League samt de tre lag som vinner ligorna i de tre högst rankade länderna – Tyskland, Frankrike och Spanien.

Kvalet om de tolv övriga platserna är tvådelat. Sju platser går till mästarlag, och fem till lag som kommit tvåa eller trea i sina ligor.

Det innebär att det är Göteborg/Häcken som har klart bäst chans att nå gruppspelet. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är alltså att man inte kan möta några lag från Tyskland, Frankrike och Spanien, eftersom deras mästarlag har direktplatser in i gruppspelet.

Av de 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Rosengård går in direkt i playoff i den så kallade League Path. Där finns dock risken att man ställs mot väldigt starkt motstånd. Även om Rosengård bör ha god chans att vara seedade i playoffspelet kan det vara starkt engelskt, franskt, tyskt eller spanskt motstånd som väntar.

För Kristianstad väntar ett väldigt tufft kval. Det svenska tredjelaget går nämligen in redan i grundomgången av League Path. Där skall 16 lag bli till fyra via direktutslagning, alltså åtta semifinaler och fyra kvalfinaler – alla i enkelmöten. De fyra segrarlagen går vidare till playoff i dubbelmöte.

Nämnda Häcken/Göteborg har för övrigt också spelat träningsmatch i dag. De mötte Eskilstuna och vann med 4–1. Det var en match där mästarlaget, som fortfarande heter Kopparbergs/Göteborg FC på förbundets hemsida, var bättre från start till mål.

Jag tycker att Filippa Angeldahl och Johanna Rytting Kaneryd imponerade i offensiven och att Emma Kullberg var en defensiv klippa. Den sistnämnda backade för övrigt ur mot bortre stolpen och nickade in 1–0 på en hörna. Angeldahl satte 2–0 i krysset, Pauline Hammarlund satte 3–0 innan Stina Blackstenius gjorde 4–0 på ett kraftfullt sologenombrott. 

Det där 4–0-målet var nog både skönt och viktigt för Blackstenius, som långt in i matchen såg ut att lida av svagt självförtroende framför motståndarmålet.

På slutet placerade Loreta Kullashi in gästernas reducering i krysset. Om jag varit United-supporter hade jag dock varit orolig. Jag har haft en känsla av att Eskilstuna skulle kunna bli ett lag för mitten, eller övre halvan i år. Men dagens match gav inga sådana vibbar. Tvärtom kändes United förvirrat i defensiven, och utan linjer i anfallsspelet. För United är det nog skönt att det är 1,5 månader till seriestart.

Jag hade för övrigt även tänkt att kolla en stund på Vittsjö–IFK Kalmar 2–1, men den filmades på fel ledd, vilket gjorde att man inte orkade se den. I övrigt noterar jag Växjö–Borgeby 5–0, Örebro–Älvsjö 3–0 och Jitex–Alingsås 1–5.

Alingsås och Jitex möts för övrigt igen på fredag. Antar att det är fler elitlag som har svårt att hitta motståndare för träningsmatcher nu när varken division I-klubbar eller pojklag får spela matcher. Gissar att det är extra svårt för lagen i norr.

Jätteskräll – Rosa Kafaji och Hanna Lundkvist i landslaget

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher.

Rosa Kajafi

Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.

AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget. 

Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.

Hanna Lundkvist

Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:

”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”

Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.

Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:

2020: Ingen
2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar).
2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader).
2017: Ingen
2016: Nathalie Björn, 19 år.
2015: Stina Blackstenius, 19 år.
2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år.
2013: Ingen
2012: Elin Rubensson, 19 år.
2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år.
2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader).
2009: Emelie Ölander, 19 år.
2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader).
2007: Ingen
2006: Ingen
2005: Caroline Seger, 19 år.
2004: Ingen

Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.

Josefine Rybrink

Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.

I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.

Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.

Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.

Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.

Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.

Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar):
Onsdag:
17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay. 

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 

Lördag:
13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se.
14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 
16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet.