Kaos i Umeå och Spanien – och ny landslagstrupp

Emma Lind och Stina Lennartsson – där har vi de nya namnen i Peter Gerhardsson:s landslagtrupp inför matcherna mot Spanien och Frankrike om en dryg vecka.

När det gäller Lennartsson är det ju en från början offensiv kantspelare som fått en alltmer tillbakadragen position i Linköping. Nu är hon uttagen som ersättare till Hanna Glas, alltså som högerback eller kantspelare till höger utanför en trebackslinje.

Stina Lennartsson

Härom dagen meddelade Nilla Fischer att hon har gjort sitt i landslagssammanhang. Det kom knappast oväntat efter att hon ställt sig utanför de två senaste mästerskapen och ytterligare flera samlingar.

Tillbaka till truppen. Där är Sofia Jakobsson och Julia Zigiotti Olme tillbaka efter olika lång frånvaro. Totalt har Gerhardsson tagit ut 25 spelare och på presskonferensen pratade han om att matcha olika startelvor i de båda matcherna.

I första matchen väntar alltså Spanien. Det är ett spanskt landslag som drabbats av ett uppror under den senaste veckan. Ett stort antal spelare har gått ut med att de vägrar att spela under förbundskapten Jorge Vilda. Bland dem finns storstjärnor Aitana Bonmati, Patri Guijarro och Mapi León.

Andra namn på listan är Mariona Caldentey, Sandra Paños, Andrea Pereira, Clàudia Pina, Ona Batlle, Laia Aleixandri, Leila Ouahabi, Ainhoa Vicente, Lucía García, Lola Gallardo, Amaiur Sarriegi och Nerea Eizagirre.

Om inget dramatiskt händer kommer ingen av de här att vara med mot Sverige. De bästa spelarna vårt landslag nu kan ställas mot är de som kommer från Real Madrid samt Irene Paredes. Det blir alltså troligen ett väldigt försvagat spanskt lag som väntar nästa fredag.

Det är bra för den svenska rankingen. För den uppgift jag tidigare hade om att VM-lottningen skulle bygga på resultat fram till och med september månad stämde inte. VM-lottningen bygger på en ranking som sammanställs efter kommande fönster. Således kan landslaget behöva göra bra resultat även i de här två matcherna för att bli toppseedade i VM.

Utöver kaos i Spanien har vi även upplevt ekonomiskt kaos i Umeå IK den senaste veckan. Det kom ett pressmeddelande på mejlen i torsdags som förklarade att situationen är kritisk. Jag har ingen inblick i Umeå IK, men läser att klubblegendaren Roland Arnqvist är kritisk mot klubbens organisation.

Att UIK har gjort ett dåligt jobb på marknadssidan och att man räknat fel på publikintäkterna med cirka 400 000 kronor. Det låter klantigt. Man förstår ju att det är lätt att ryckas med i en skenande löneutveckling. Men det finns ju en gräns för hur fel man får räkna. Och nu har UIK passerat den gränsen med rätt stor marginal.

Slutligen är det returmatcher i Champions Leagues playoff i kväll. Mitt lag har match så jag kommer inte att kunna se någon av de båda svenska lagens matcher. Rosengård–Brann startar 18.00 och Häcken–PSG 45 minuter senare. Framför allt gör det lite ont att inte kunna vara på Bravida och se PSG på nära håll. Men man kan inte få allt.

Apropå Champions League avslutades presskonferensen med Peter Gerhardsson just med en fråga om turneringens betydelse för svensk damfotboll och för landslaget. I hans svar lobbade han för att även starta något han kallade Euroleague på damsidan. Jag antar att han menade Europa League. Och jag håller med till 100 procent.

Känslan är att damfotbollen är redo för en europeisk cupturnering till. Och det skulle dessutom göra klubblagsrankingen rättvisare eftersom underlaget skulle bygga på betydligt många fler matcher.

Kul beröm av Gerhardsson – tråkigt besked från Berger

I dag har Peter Gerhardsson presenterat sin först landslagstrupp efter EM-slutspelet. Jag hade förstås räknat med att han under presskonferensen skulle komma med en tillbakablick på mästerskapet. Men att den tillbakablicken delvis skulle handla om den här bloggen var väldigt överraskande.

Men det är självklart med viss stolthet jag noterar att Gerhardsson dels konstaterade att bloggen är bra, dels hänvisade till min analys av semifinalförlusten mot England.

Efter funderingarna kring EM presenterade Gerhardsson också en trupp till VM-kvalmatchen mot Finland den 6 september. Truppen bestod till 20/23-delar av samma spelare som var med i mästerskapet i England.

Två av de tre som var borta var väntade i Hedvig Lindahl och skadade Caroline Seger. Dessutom ställdes Sofia Jakobsson över för att hon skall få chansen att på allvar spela sig in i sitt klubblag, San Diego Wave.

Sedan hon kom till den amerikanska ligan i våras har hon ännu inte spelat någon hel match. Hon har åtta starter, där hon samtliga gånger blivit utbytt, samt fem inhopp. De två senaste matcherna har hon fått börja på bänken.

I helgens 3–1-seger mot Houston Dash blev hon inbytt i 69:e minuten. Och på slutet gjorde hon sitt första mål i NWSL:

Nu får alltså Jakobsson stanna i San Diego för att försöka ta laget till semifinal i superjämna NWSL. I en haltande tabell ligger laget just nu på den andraplats som innebär direktplats till semifinalen.

Men det är bara sju poäng mellan serieledande Portland och åttan Orlando Pride. Och sex lag går till slutspel. Så San Diego vill garanterat ha kvar så många spelare som möjligt i seriespurten.

För övrigt består ju NWSL av tolv lag i år. Och avståndet mellan serieledarna och jumbon är bara 16 poäng när lagen spelat mellan 15 och 17 matcher. Vi tycker ju att damallsvenskan är jämn. Men här är avståndet mellan ettan och tolvan hela 31 poäng.

Noterbart i övrigt i NWSL är att fjolårets mästarlag Washington Spirit ligger näst sist med bara en seger på 16 matcher.

Ursäkta för ämnesflykt, för det här blev en lite större utvikning från den svenska landslagstruppen än tänkt. Tillbaka till truppen. De tre som ersätter i truppen är Emma Holmgren, Filippa Curmark och Madelen Janogy. Tre ganska väntade val.

Emma Holmgren

Det som var lite kul var att Gerhardsson även tog med två talanger för obeservation. Hanna Wijk och Matilda Vinberg får chansen att träna med A-landslaget i några dagar innan de ansluter till U23 för match mot Spanien i Jönköping den 5 september.

Från Sverige till England. I går var det Ellen White som meddelade att hon har spelat karriärens sista match. I dag kom Jill Scott med samma budskap. Mittfältaren meddelade att hon gjort sin sista djupledslöpning och gjort sin sista bollvinst. I en känslosam avskedsintervju säger 35-åringen att EM-finalen på Wembley var värd allt det jobb hon lagt ner under 30 år som fotbollsspelare.

Det är förstås läge att gratulera Jill Scott till en fin karriär.

Ungefär samtidigt som Scott släppte sin nyhet kom en väldigt mycket jobbigare från England. Det var Chelseas tyska stjärnmålvakt Ann-Katrin Berger som meddelade att hon fått tillbaka sin sköldkörtelcancer. 31-åringen påbörjar omgående behandling.

Man har ju förstås hoppats att Zecira Musovic skulle få större förtroende i Londonklubben. Men det var ju verkligen inte på det här sättet.

I morgon har vi en riktig prestigematch i damallsvenskan när Rosengård tar emot Häcken. Min tanke är att jag skall göra en liten utflykt till Malmö IP för att se den godbiten. Med två ombyggda lag finns det ganska mycket att kolla lite extra på.

Hedvig-gate, Fraine, F20-VM och Ellen White

I dag har Vittsjö vunnit med 2–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag såg den första halvtimman. Det var 30 rätt chansfattiga minuter. Men de innehöll en intressant situation. Det var när Katie Fraine tog bollen med händerna utanför straffområdet.

Eskilstunas målvakt fick bara gult kort för förseelsen. Det var väldigt snällt av domaren. Jag är inte domare, och vet inte vilka instruktioner de har kring den här typen av situationer. Men personligen tycker jag att kortet borde ha varit rött.

Det skall det vara om hon anses förhindra en målchans.

Man kan diskutera om Linda Sällström hade hunnit före Emma Östlund till bollen. Men även om Östlund var något steg före tycker jag att det borde ha varit rött. För mig är det nämligen tydligt att Fraine vet var hon befinner sig, och att hon känner sig tvungen att ta bollen med händerna. Hon vågar inte stå kvar i straffområdet och vänta in bollen. Och när hon passerat straffområdeslinjen vågar hon inte låta bollen studsa förbi. Hon bedömer det som en målchans för Vittsjö. Och då borde väl domaren göra samma bedömning?

Men Fraine fick alltså vara kvar. Och hon var ute på en ny utflykt utanför sitt straffområde när Vittsjö tog ledningen i den 64:e minuten. Joanna Bækkelund slog en bakåtpass i blindo. Bollen gick förbi Fraine, och Clara Markstedt hann fram och stötte in ledningsmålet.

I och med Vittsjös seger är både Vittsjö och Eskilstuna nu tio poäng från Champions Leagueplats. Med nio omgångar och 27 poäng kvar att spela om känns det inte rimligt att ta in tio poäng på andra topplag.

Trots Fraines utflykter är det ju en annan målvakt som stått i centrum för dagens damfotbollsdiskussioner, Hedvig Lindahl. EM-målvakten har hamnat i fokus, dels för att hon på twitter berömde Hammarby för deras fina publiksiffror…

…dels för att hon skrev autografer till Bajensupportrar efter 3–0-förlusten i derbyt på Tele 2 Arena.

Det här anser Djurgårdens sportchef Jean Balawo vara så allvarligt att han i dag kritiserar sitt målavktsförvärv i en TT-artikel. Personligen har jag väldigt svårt att vara upprörd över det här.

Och om Djurgårdens supportrar är arga på Lindahl får de väl börja gå på damernas matcher. Grunden till tweeten är ju att Bajen har 2 888 åskådare i publiksnitt i år, medan Djurgården bara har 726. Bajen är således fyra gånger så bra som Djurgården. Sportchef Balawo kan kanske också lägga lite av sin tid på att locka publik?

Och autografskrivningen är verkligen inget att bli upprörd över. Tvärtom är det väl väldigt fint, både att en ung Bajensupporter vill ha en motståndarspelares autograf, och att Lindahl inte gör skillnad på barn efter vilken tröja de har på sig.

Det hat som alldeles för ofta omger herrfotbollen behövs inte i damfotbollen. Självklart skall det vara laddning och prestige under matcherna, Men före och efter matcherna väljer jag den kärlek som finns i damfotbollen före herrfotbollens konflikter alla dagar i veckan.

Innan jag lämnar damallsvenskan konstaterar jag att Rosengård även i dag har bekräftat att Jelena Cankovic lämnar för England. Vi får se om Malmöklubben hinner få ihop sitt nya lag till onsdagens prestigemöte med Häcken.

I Costa Rica är det bara fyra lag kvar i F20-VM. Det var ytterst nära att Europa fick med tre lag till semifinal. Jag såg ungefär halva den sista kvartsfinalen, den mellan Japan och Frankrike. När jag började kolla efter drygt 60 minuter så ledde Japan med 2–1 och spelmässigt hade man närmast total kontroll.

Japanskorna spelade fantastisk passningsfotboll och fick fransyskorna att framstå som klumpiga och orörliga. Men efter två egna byten tappade Japan flytet. Plötsligt var det Frankrikes raka och fysiska spel som bar frukt. Frankrike kvitterade, och hade en boll i ribbans underkant precis innan slutsignalen.

I förlängningen gjorde Frankrike sedan 3–2, vilket då var rätt logiskt, då Japans anfallsspel helt hade kommit av sig. Men matchen fick en dramatisk avslutning. På övertid i förlängningen fick Japan en VAR-straff.

Jag reagerade spontant på att den franska målvakten slog en japanska i huvudet när hon försökte boxa undan en boll. Det är dock något domare inte brukar bry sig om. Fast VAR-rummet reagerade, och efter en lång diskussion blev det straff – och 3–3.

Nästan direkt efter kvitteringen var det slut. Det blev straffar. Och där vann Japan. För japanskorna väntar Brasilien i semifinal på fredag morgon 04.00. Tre och en halv timme tidigare gör Spanien och Nederländerna upp om den andra finalplatsen.

En spelare som nyligen spelade en stor final har i dag tackat för sig på den stora fotbollsscenen.

Det är Englands skyttedrottning Ellen White som beslutat sig för att lägga av. Spelmässigt har hon inte presterat lika bra i år som tidigare säsonger. Men när man lägger av som färsk EM-guldvinnare måste man väl ändå säga att hon verkligen sluter på topp.

White har under sin karriär vräkt in mål i det engelska landslaget och i både liga och cuper. Jag kommer att minnas henne för att hon alltid låg och högg på gränsen till offside, ofta över.

Framför allt kommer jag att förknippa henne med ett väldigt speciellt mål. Den geniala frisparken från 2015 var inte bara Whites första mål för Notts County. Det var på alla sätt ett mästerverk med lysande skådespelande från Laura Bassett och Alex Greenwood, och ett koncentrerat avslut från White.

Tack för den godbiten, och grattis till en fin karriär, Ellen White.

Olika världar för ombyggda storlag – vi har fått en guldstrid

Piteå vann i kväll med 2–1 mot Rosengård och såg samtidigt till att vi just nu har en guldstrid med tre lag. På onsdag kan även ett fjärde lag ansluta.

Piteås seger innebar slutet på två länga sviter. Rosengård hade en svit på 19 raka damallsvenska matcher utan förlust med sig norrut. Man hade dessutom noll förluster på 25 damallsvenska möten med Piteå. Men det blev alltså 26:e gången gillt för Norrbottens fotbollsstolthet.

Sett till historiken var Piteås seger självklart skrällartad. Samtidigt blinkade det varningslampor kring serieledande Rosengård inför avspark.

Medan Piteå redan hade spelat en seriematch efter EM-uppehållet var det höstpremiär för Malmöklubben. Det var dessutom premiär med ett ombyggt lag.

I går åkte Kristianstad ur Champions League. I dag visade Sveriges båda andra representanter upp sig för första gången efter EM. I Göteborg tog Häcken emot Kif Örebro samtidigt som Rosengård alltså spelade i Piteå.

Vid avspark fanns det flera likheter mellan de båda storklubbarna. Både har tvingats bygga om sina lag i sommar. Häcken har som bekant tappat vårens storstjärna Johanna Rytting Kaneryd till Chelsea. Inför avspark i Piteå meddelade Rosengård till Viaplays personal att serieledarna också tappar en spelare till Londonklubben. Jelena Cankovic uppges nämligen vara utomlands för att skriva på för det engelska mästarlaget.

Det är oklart om hon är i England eller USA. Chelseas lag är ju i USA för en fyrlagsturnering. Där förlorade man efter straffläggning mot Lyon i går. På söndag spelar man bronsmatch mot Portland Thorns i den cupen.

Utöver Cankovic har ju Rosengård även tappat Katrine Veje till Everton och fått Caroline Seger långtidsskadad.

På den positiva sidan fanns att Jessica Wik var tillbaka efter sin mammaledighet. Hon spelade i den damallsvenska premiären i april i fjol. Nästan exakt 16 månader senare var hon tillbaka i damallsvenskan. En annan positiv nyhet från Rosengård var att danska Frederikke Thøgersen gjorde sitt första inhopp i damallsvenskan.

Jessica Wik, tidigare Samuelsson
Frederikke Thögersen

Danskan var ju ett nyförvärv förra sommaren, men drog korsbandet innan hon hann debutera i seriesammanhang. Nu blev det ett sju minuter långt inhopp i Piteå.

Noterbart att tränare Renee Slegers matchade 20-åriga Angel Mukasa i målet istället för betydligt mer meriterade Teagan Micah.

FC Rosengård (4–3–3): Angel Mukasa – Jessica Wik (Karin Lundin, 68), Emma Berglund, Gudrun Arnadottir, Rebecca KnaakSofie Bredgaard (Olivia Holdt, 83), Mia Persson, Ria Öling (Stefanie Sanders, 77) – Mimmi Larsson (Frederikke Thøgersen, 83), Loreta Kullashi, Olivia Schough.

På Hisingen mönstrade Robert Vilahamn också ett nykomponerat lag i mötet med Kif Örebro. Häcken (4–2–3–1): Jennifer FalkHanna Wijk, Aivi Luik, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg (Molly Johansson, 72) – Elin Rubensson, Filippa Curmark (Marika Bergman Lundin, 61) – Dora Zeller (Mille Gejl, 46), Anna Anvegård, Andrine Hegerberg (Anna Cziki, 60) – Stine Larsen (Pauline Hammarlund, 61).

Precis som Rosengård hade Vilahamn en Wijk (om än med annan stavning) på högerbacken. Häckens Wijk hade en riktigt bra dag och gjorde två mål redan de tio första minuterna.

Hon hade sällskap av ytterligare två backar från F19-landslaget i backlinjen, Junttila Nelhage och Sandberg. De tre talangerna kompletterades av 37-åriga Luik.

Det skall sägas direkt att jag hade fokus på matchen i Piteå, och hade mötet på Hisingen på en liten sidoskärm. Och blickarna på sidoskärmen avtog ganska rejäl efter 13 minuter. Häcken gick nämligen på knock och avgjorde matchen direkt.

Man fick 1–0-målet billigt av Örebromålvakten. Sedan rullade det på, och efter cirka 12.30 gjorde Stine Larsen 4–0, vilket innebar att resten av matchen blev lite av en transportsträcka mot 6–0-seger för Häcken.

Jag har således inte uppfattat om det fanns några skadeskäl till den unga backlinjen, eller om det. är en tvär kursändring från tränare Vilahamn. Tidigare under säsongen har ju Josefine Rybrink och Luna Gewitz bildat mittlås och Lotta Ökvist spelat vänsterback. Nu var Gewitz bänkad, medan varken Rybrink eller Ökvist fanns med i matchtruppen.

Enligt Häckens hemsida skulle Rybrink ha varit med, men det var hon alltså inte. Ökvist fanns inte med i truppen på hemsidan, och stod inte heller med bland de frånvarande. Frågetecken för Rybrink och Ökvist alltså.

Totalt ingick fyra av de fem sommarförvärven i startelvan. Noterbart kring det var att Vilahamn körde med både Anna Anvegård och Andrine Hegerberg bakom Stine Larsen. Nu kollade jag alltså inte så noga hur de matchades. Men det känns ju som att man spelade med två tior.

Mitt fokus låg alltså på matchen i Norrbotten. Den var en jämn och bra. Piteå har bara förlorat en hemmamatch, och man visade stort självförtroende genom att kliva upp och pressa serieledarna.

Även om Loreta Kullashi fick ett friläge redan efter 2.25 hade det nya Rosengård väldigt svårt att spela sig till chanser. Under större delen av matchen var det istället på hörnor som Malmöklubben hotade hemmalaget.

Sofie Bredgaard slog högerhörnorna väldigt bra med sin vänsterfot. Och Rebecca Knaak visade fin förmåga att ta sig till den yta där bollen hamnade. Tyskan fick röra sig ostört eftersom Piteå spelade en ganska extrem zon. Det är farligt att zoona mot så bra huvudspelare som de Rosengård har.

Det var just Knaak som nickade in Rosengårds mål. Det kom på en hörna, efter att Mimmi Larsson hade screenat bort duktiga målvakten Mandy McGlynn. Om domarna hade sett screenen hade det sannolikt blivit frispark istället för mål.

Piteås segermål var en inläggsfrispark från Ronja Aronsson som såg ut att passera flera framrusande spelare och gå rakt i mål. Officiellt har Josefin Johansson fått målet, och hon kan ha touchat bollen. Men personligen tror jag ändå att det var Aronssons mål.

Det kom efter 69.10. Efter det bytte Slegerns in nickstarka forwardsduon Stefanie Sanders och Karin Lundin och gick över på 3–5–2. Dock bytte hon överraskande ut Bredgaard. Jag hade trott att man skulle låta henne och Olivia Schough mata in inlägg mot den starka anfallsduon. Fast det regnade inte in så många inlägg som jag hade trott.

Och trots att det blev sju tilläggsminuter lyckades inte Rosengård skapa speciellt många kvitteringschanser. Totalt räknade jag till 7–6 till serieledarna i chanser. Kryss hade väl således varit ett rimligt utfall. Men Piteå behöver verkligen inte skämmas över trepoängaren.

För Rosengård innebär förlusten att man nu har släppt in Linköping och Kristianstad i kampen om guldet. Och på onsdag väntar hemmamatch mot ett Häcken som nu bara är sju poäng bakom. Vinner Häcken den matchen har även de vittring på guldet.

Efter dagens resultat blev onsdagens prestigematch ännu mer laddad.

Lina Hurtig klar för Arsenal

Lina Hurtig

Juventus tappar trots allt Lina Hurtig. Landslagsspelaren presenterades alldeles nyss som nyförvärv av Arsenal.

Häromdagen skrev jag om att Juventus hade tackat nej till ett engelskt bud på Hurtig. Det är tydligt att det har lagts nya bud. För nu skall alltså Hurtig bli klubbkompis med Stina Blackstenius och få Jonas Eidevall som tränare.

Eidevall har ju förstås väldigt bra koll på Hurtig, så anfallaren lär ju få en del speltid i sin nya klubb. När jag kollade Beth Mead inför röstningen av UEFA Women’s Player of the Year noterade jag att Arsenals högerforward ligger bakom fler målchanser än någon annan spelare i WSL, 2,91 per 90 minuter.

Många av de chanserna kommer på inlägg. Dels i spelet, dels på fasta situationer. Och har man spelare som slår bra inlägg behöver man ha nickstarka mottagare i straffområdet. Hurtig är nickstark. Så jag tänker mig att Eidevall kommer att spela Hurtig på vänsterkanten med uppgift att löpa in mot bortre stolpen.

På Arsenals vänstersida är konkurrenterna om speltiden i första hand Caitlin Foord och Katie McCabe. Men även Mana Iwabuchi skulle kunna spela till vänster. Som bekant är ju även Hurtig mångsidig och skulle även kunna spela som nia eller tia.

Det blir intressant att se hur Hurtig används, och hur stor roll hon kommer att få. I Juventus hade 26-åringen en stor roll. Men hon spelade faktiskt bara tre hela matcher i ligan och två i Champions League förra säsongen. I minuter spelade hon 1086 av maximala 1980 spelminuter i ligan och 771 av 990 i Champions League.

När man kollar de siffrorna skall man ju veta att Juventus var rätt överlägset i ligan, och således hade bra möjlighet att spara sina nyckelspelare. Dessutom bör man ju betänka att en ändring som skett sedan det blev tillåtet med fem spelarbyten är att offensiva kantspelare sällan spelar 90 minuter. Ytterforwards- och -mittfältare är jobbiga positioner, därför är det ofta där tränarna vill göra byten.

I övrigt har Champions League i dag startat med första kvalomgången. För Kristianstad är det avspark 14.00 mot Ajax. Den matchen går att se på Kristianstadsbladets hemsida.

Seger opererad – tufft läge för Rosengård

I dag har Linköping vunnit med 2–1 mot Djurgården och därmed hakat på i toppstriden. LFC har vunnit åtta av sina nio senaste matcher. Laget har visat en imponerande stabilitet och så länge Amalie Vangsgaard fortsätter att göra mål är LFC en given utmanare i toppen.

Inför sommarens transferfönster var känslan att Rosengård hade ett så starkt grepp om guldet att övriga lag skulle få slåss om andra- och tredjeplatsen. De lag som man såg i den kampen var Linköping, Kristianstad, Häcken och kanske något lag till.

Men kanske att det ändå är lite darrigt nere i södra Skåne för tillfället. Storstjärnan Jelena Cankovic omges av uppgifter om att vara klar för Chelsea. Och i dag kom nyheten att Caroline Seger missar resten av säsongen.

Det är avbräck som gör att Rosengård måste bygga om sitt lag. Något som kan ta lite tid. Och tid är inget Rosengård har. Man rivstartar hösten med fyra riktigt tuffa matcher: Piteå (b), Häcken (h), Linköping (h) och Hammarby (b).

Efter de fyra matcherna vet vi om KDFF och/eller LFC kan utmana Rosengård om guldet.

4–0 till England – vilken grym käftsmäll

Jag hade en bra känsla inför kvällens match. Den positiva känslan hängde med cirka 30 minuter in i matchen. Så långt var Sverige bäst och gjorde det mesta rätt – förutom mål. Man försvarade bort Englands spelvändningar och hotade på ytan bakom långsamma Mille Bright.

Men hur bra man än är ute på planen så avgörs fotboll i straffområdena. Och där var England skoningslöst. När Sverige inte orkade hålla upp pressen kom luckorna. Och glödheta Beth Mead gjorde mål på Englands första riktigt heta målchans. Och efter paus bjöds hemmaspelarna på flera mål.

Sverige har tyvärr inte haft någon glödhet spelare i EM. Det hade behövts.

Ett annat problem är att det svenska laget har haft för stor variation i backlinjen. Det var inte synkat när det hettade till. Och dessutom lyste Hedvig Lindahl:s matchovana genom under hela turneringen.

Sverige åkte på en käftsmäll på samma nivå som 5–1-förlusten mot Brasilien i OS 2016. Eller värre. Då var det gruppspel, och Sverige fick en andra chans. Nu är det hemresa, och förbundskapten Peter Gerhardsson och hans spelare har några riktigt tunga veckor framför sig.

För det här var jobbigt.

Totalt sett är semifinal förstås godkänt. Men ras och 4–0 är inte lika kul. Dock har jag fortsatt förtroende för Gerhardsson. Jag tror att han och Magnus Wikman har mer att ge, och tycker att de är värda att få en ny chans i nästa års VM-slutspel.

Mer om den här matchen i kommande inlägg. Nu skall jag sova lite innan 02.00 då det är avspark mellan Brasilien och Paraguay.

För er som kan läsa Gota Medias texter är här min krönika och mina spelarbetyg i BT.

Startelvan är klar – Sofia Jakobsson är Sveriges joker

Sofia Jakobsson har inte spelat en enda minut i EM. Men i semifinalen mot England är Jakobsson med i startelvan. Det är en startelva där även Hanna Glas finns med.

Sofia Jakobsson

Jag trodde nog att det skulle bli spel med tre mittbackar i den här matchen. I uppställningen finns i och för sig fyra mittbackar. Men laget är i alla fall uppställt som 4–4–1–1 med Amanda Ilestedt som högerback och Nathalie Björn som central mittfältare. Glas är alltså tillbaka, men står uppsatt som vänsterback. Vi får se om det stämmer.

I den officiella elvan är Sofia Jakobsson vänsterytter, så Glas och Jakobsson är uppsatta tillsammans. Det innebär att Fridolina Rolfö är flyttad ut till höger. Om det stämmer antar jag att Peter Gerhardsson tänker att Jakobssons snabbhet passar bättre mot Lucy Bronze och Mille Bright, samt att Rolfö skall testa de defensiva kvaliteterna hos vänsterbacken Rachel Daly – som ju normalt är forward.

Här är hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Fridolina Rolfö, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Sofia Jakobsson – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.

Noterbart i övrigt att Jonna Andersson är med i matchtruppen. Det är däremot inte Elin Rubensson och Olivia Schough. Det är för övrigt nu bekräftat att Schough har covid.

Från kvartsfinalen är det Amanda Nildén och Johanna Rytting Kaneryd som har fått ge plats åt Glas och Jakobsson.

Den engelska startelvan är exakt likadan som i de fyra tidigare matcherna. Faktum är att inget lag hade startat med samma elva matcher i fyra matcher i rad i EM-historien. Således har inget lag heller gjort det i fem raka matcher.

Tyvärr fortsätter covid att vara en faktor i det här mästerskapet. Senaste spelare att drabbas är Tysklands skickliga vänsterytter Klara Bühl, en spelare jag hade med in i det sista i funderingarna kring mitt allstarlag. Det här är alltså ett tungt bakslag för det tyska laget.

I Sydamerika är ett finallag klart i Copa America. Det är Colombia som i natt vann med 1–0 mot Argentina efter mål i den andra halvleken av 17-åriga jättetalangen Linda Caicedo. Colombia har varit borta från världsscenen sedan OS 2016, där man oväntat tog poäng av USA i sista gruppspelsomgången.

Sedan dess har det varit massor av bråk mellan spelare och förbundsledning. Men sedan några tillbaka har man en liga med proffsstatus, och när Copa America nu avgörs på hemmaplan har laget radat upp fem raka segrar.

Den här bloggen startades i Leverkusen 2,5 timmar innan Sveriges VM-möte med just Colombia den 28 juni för elva år sedan. Dagen innan hade jag kollat de 15 öppna minuterna på sydamerikanskornas träning, och min spaning löd:

”Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer.”

Elva år senare är drygt en handfull av de spelarna som mötte Sverige i VM kvar i landslaget och utgör en rutinerad stomme. En stomme som nu har lett Las Superpoderosas, som landslaget kallas, till ett tredje VM-slutspel. För utöver finalplatsen i Copa America innebar semifinalsegern att Colombia spelar VM-fotboll igen nästa år.

I natt 02.00 spelas den andra semifinalen. Den går mellan Paraguay och Pia Sundhage:s Brasilien. Den matchen går att se på Viaplay.

Den stora analysen av Sverige–Belgien 1–0

Fredagens kvartsfinal mot Belgien blev en nagelbitare som avgjordes på övertid. Den spontana tanken i måndags när det stod klart att Sverige skulle ställas mot just det belgiska laget var att: ”Det här vinner Sverige”.

Belgien är nämligen den typ av motstånd Sverige i princip aldrig förlorar mot. Jag gjorde en snabbkoll och kom fram till att Sverige de senaste tio åren har spelat 76 landskamper mot länder som nu ligger utanför topp 15 på världsrankingen.

På de matcherna har Sverige bara förlorat en tävlings- (1–0 i Ukraina i VM-kvalet 2018) och tre träningsmatcher (2–1 mot Island i Algarve cup 2014, 3–1 mot Schweiz i vänskapsmatch 2015 och 2–1 mot Portugal i Algarve cup 2019).

Sverige är alltså väldigt bra på att vinna mot sämre rankade lag. Det är inte alltid det ser vackert ut, men på ett eller annat sätt blir det nästan alltid segrar.

Lugn i måndags alltså. Men när sirenerna började ropa ut covid-larm från den svenska truppen började man ändå få lite skräckkänslor kring matchen. Belgien hade ändå visat att man kan spela ett stabilt försvarsspel när man vunnit mot Italien, kryssat mot Island och hållit Frankrike på 2–1.

När det stod klart att båda ytterbackarna Hanna Glas och Jonna Andersson skulle saknas började spekulationerna om hur förbundskapten Peter Gerhardsson skulle ställa upp sin startelva. Jag såg hur många varianter som helst. Och Gerhardsson sa själv i SVT innan matchstart att han hade lagt väldigt mycket tid på att fundera över hur laget skulle formeras.

Hans val föll på följande elva: Hedvig Lindahl – Amanda IlestedtLinda SembrantMagdalena ErikssonAmanda Nildén – Johanna Rytting KanerydFilippa AngeldahlNathalie BjörnFridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapen) – Stina Blackstenius.

Noterbart här är att Sverige har haft väldigt dålig kontinuitet i sin backlinje under turneringen. På fyra matcher har Gerhardsson ställt upp med fyra olika mittbackskonstellationer. Och det har varit olika vänsterbackar i de tre matcher han har spelat med fyrbackslinje.

På vänsterbacken fick nu Juventus Amanda Nildén göra tävlingsdebut i A-landslaget. Tidigare hade 23-åringen spelat 145 minuter i landslagströjan.

Linda Sembrant

I mittförsvaret fick alltså Nildéns klubbkompis i Juventus, Linda Sembrant, göra comeback från start. Det innebar att Amanda Ilestedt flyttades ut som högerback.

Jag minns att hon spelade i den positionen när Gerhardsson körde en fyrbackslinje med fyra mittbackar mot Kanada i Algarve cup 2019. Men sedan dess kan jag inte minnas att Ilestedt varit högerback i en fyrbackslinje i landslaget.

Med så många förändringar i backlinjen var det skönt att både mittfält och anfall var identiska med hur det såg ut mot Portugal. Således fortsatte Björn att vikariera för Caroline Seger i rollen som sexa.

Motståndaren Belgien hade för första gången tagit sig till utslagsmatcher i ett stort mästerskap. Man valde att byta fyra spelare mot hur de startade i 1–0-segern mot Italien. Det blev en startelva som till tio elftedelar liknade det lag som försvarade ledningen de sista 25 minuterna av den matchen.

Ändringen var att Laura De Neve var tillbaka i mittförsvaret efter att ha missat Italienmatchen med någon form av lårskada. Då vikarierade defensivt skickliga mittfältaren Julie Biesmans som mittback. Nu var Biesmans tillbaka på mittfältet.

Så här såg den belgiska elvan ut (4–4–1–1): Nicky EvrardLaura Deloose, Sari Kees, Laura De Neve, Davina PhiltjensJanice Cayman, Justine Vanhaevermaet, Julie Biesmans, Marie MinnaertTine De CaignyTessa Wullaert.

Det är snabba och spelskickliga lagkaptenen Wullaert som är nyckeln till Belgiens anfallsspel. Och i försvarsspelet har Nicky Evrard storspelet genom hela turneringen. Målvakten som på fritiden driver ett företag som hyr ut hoppborgar, har bland annat räddat två straffar. Den hon tog mot Island visade sig till slut bli helt avgörande för avancemanget.

Domare i kvartsfinalen var Ukrainas rutinerade Kateryna Monzul. Slutligen var vädret brittiskt – 18 grader och regn.

Sverige–Belgien
Period 1: 1–15 minuter:
0–0 i mål
3–0 i målchanser
1–1 i hörnor

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att Linda Sembrant alltid står rätt och löser situationerna så lugnt och säkert att man knappt tänker på att hon är på planen.

Det är i alla fall så många gånger att man blir överraskad när det inte stämmer. Redan i den andra minuten lyste hennes matchovana igenom när hon missade en ganska enkel brytning och gav Marie Minnaert chansen att skapa lite oreda i det svenska straffområdet. Tre belgiska anfallare löpte in på Minnaerts inlägg. Magdalena Eriksson lyckades dock klacka bort bollen.

Det var överhuvud taget en ganska darrig start från den nykomponerade svenska backlinjen. Amanda Nildén missade sin första passning och efter drygt fem minuter slog Eriksson ett uppspel rakt till den belgiska tian Tine De Caigny. Det blev dock inte värre än att Eriksson själv kunde reparera misstaget.

Och i situationen efter drev Filippa Angeldal upp bollen och sköt ett bra skott som målvakt Nicky Evrard fick rädda till hörna – Sveriges första målchans.

Filippa Angeldal

Strax efter fick Belgien sin första inspark. Belgien är ett lag som i princip alltid försöker spela igång insparkarna, vilket borde passa det svenska presspelet bra. Men det centrala mittfältet var inte vaket. Filippa Angeldal låg fel och lät belgiskorna spela sig ur pressen centralt via en helt ensam Julie Biesmans.

Strax efter fick Belgien hörna efter att återigen ha fyllt på med mycket folk i anfallet. På hörnan kom Hedvig Lindahl ut snett. Det spelade dock ingen roll, för den nickades bort av Amanda Ilestedt. Men ändå lite oroväckande att Lindahl varit feltajmad i ganska många situationer hittills i turneringen.

Offensivt fick Sverige ändå utdelning på sitt presspel efter 10.45. Det var Fridolina Rolfö som bröt en passning, och i momentet efter serverades Angeldal ett perfekt skottläge vid straffområdeslinjen av Stina Blackstenius. Verkligen ett perfekt läge. Men en helt ostörd Angeldal kom feltajmad till bollen, och skottet blev både snett och högt. Det var en alldeles för bra chans för att slarva bort så enkelt.

Nästa svenska kanonläge kom efter 13.30. Från vänsterläge slog Nathalie Björn ett inlägg mot mot bortre stolpen. Där dök Amanda Ilestedt upp och tvingade Evrard till en fin räddning. På returen ville Blackstenius ha straff för en närkamp mot Sari Kees. Men ingen reaktion från domare Monzul, och det var nog korrekt.

Ovant att se Ilestedt gå på mål när det luktade inlägg från vänster. Men det känns inte som att det var en slump att Sveriges mest nickstarka spelare löpte in på den yta som bevakades av 151 centimeter korta Davina Philtjens. Ilestedt inledde för övrigt bra som högerback. På minuskontot efter 15 minuter fanns bara några lite för höga inkast.

Känslan efter 15 minuter var att Sverige började få rätt bra kontroll. Att man började komma rätt i pressen, och att man hade börjat fila bort misstagen från matchupptakten.

Sverige–Belgien
Period 2: 16–30 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–0 i målchanser, totalt 4–0
1–0 i hörnor, totalt 2–1

Det första som hände i andra kvarten var att Kosovare Asllani för första gången lyckades skaka av sig defensivt skickliga Julie Biesmans. Belgiskan tog då tag i Asllanis tröja, vilket gav Biesmans ett jobbigt tidigt gult kort.

Biesmans låg för övrigt hela tiden nära Asllani, och störde den svenska speluppläggaren. Som konstaterats i tidigare inlägg har motståndarna numera väldigt bra koll på Sveriges styrkor. Och man kan inte räkna med att Asllani skall få frihet att briljera som hon gjorde mot Portugal.

Fast någon minut efter varningssituationen så briljerade verkligen Asllani när hon chippade bollen på ena sidan av rutinerade Lyonspelaren Janice Cayman och sedan sprang förbi på den andra. Läckert.

Totalt sett började den här kvarten med 7,5 minuter där det var mycket belgiskt bollinnehav. De valde alltså konstant att försöka spela sig fram. Den svenska pressen vid insparkarna var nu bättre, men inte klockren. Asllani föll ner och täckte bort Biesmans, med följden att det belgiska vänsterförsvaret rätt ostört kunde kliva fram och leverera längre uppspel med precision.

Några chanser kom dock inte Belgien till. Däremot fick Sverige i 23:e minuten sin andra hörna. Den slog Amanda Nildén, precis som den första – överlångt mot den bakre ytan. Det var inte Jonna Andersson-kvalitet, alltså inte en hörna som gick att nicka direkt i mål. Men den hamnade hos Björn, som fick två chanser att komma till avslut. Hennes skott i obalans blev dock väldigt högt.

Återigen ett otajmat svenskt avslut.

Strax efteråt antecknade jag dock 1–0 till Sverige efter ett väldigt fint tajmat avslut. Dock visade det sig att Stina Blackstenius löpning innan målet bara var nästan perfekt. För andra gången i turneringen visade det sig att hon hade för mycket muskler på axlarna, vilket gjorde att VAR bedömde henne som offside med någon centimeters marginal.

Personligen är jag en vän av VAR. Men regelgruppen Ifab bör nog ta en funderare över offsideregeln. Vore det inte rimligt att offsidelinjen ändras så att den bedöms utifrån var fötterna befinner sig? De här linjerna från övriga kroppsdelar känns tyvärr ofta rätt godtyckligt dragna.

Tyvärr för svensk del blev målet alltså inte godkänt. Synd på många sätt, inte minst eftersom det var ett fint anfall. Det började med att Hedvig Lindahl försökte överraska den belgiska backlinjen med en lång utspark mot Blackstenius. Det var tydligt matchen igenom att Lindahl var tillsagd att försöka få till några sådana kontringar, för hon gjorde fler försök att nå direkt till forwards.

Andrabollen efter Lindahls utspark hamnade hos Asllani, som tog ett par tillslag innan hon frispelade Blackstenius. Forwarden fick vända hemåt efter utsparken, och var nere på rätt sida, men tyvärr inte när bollen slogs. Det spelade således ingen roll att Blackstenius hade en bra förstatouch, skar in framför backarna och var iskall i avslutet. 0–0 stod sig.

Stina Blackstenius

När matchklockan nådde 30 minuter kunde Belgien återigen spela in till Biesmans i uppspelsfas och på så sätt ta sig förbi den svenska pressen. Trots belgiskt övertag i bollinnehav hade de (svart-)röda flammorna (laget kallas Red Flames) ännu inte haft något riktigt avslut. Det var fortsatt ganska god svensk kontroll.

Utöver det knappa offsidemålet skapade det svenska laget dock ingen målchans under den här kvarten.

Sverige–Belgien
Period 3: 31–45 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–1 i målchanser, totalt 5–1
3–1 i hörnor, totalt 5–2

Det 39 sekunder långa belgiska anfall som började i förra kvarten ledde till ett riktigt bra skottläge för den boll- och passningsskickliga innermittfältaren Justine Vanhaevermaet, med Reading som klubbadress.

Framspelad av Tessa Wullaert och Tine De Caigny sköt Vanhaevermaet ett lågt skott, som touchade på Nathalie Björns ena häl. Domare Monzul missade touchen och Sverige fick inspark. Men Belgien fick visa att de faktiskt kan spela sig till riktigt bra lägen.

Strax efter fick Sverige tre vänsterhörnor på kort tid. Den första var dåligt slagen från Kosovare Asllani, och efter den andra hamnade andrabollen hos Filippa Angeldal – som drog iväg en strumprullare.

Men det var nära tredje gången gillt. Asllanis hörna skarvades av Fridolina Rolfö vid förstastolpen, och bollen damp ner framför Stina Blackstenius och Magdalena Eriksson. Den förstnämnda slog till bollen två gånger utan att få den förbi Nicky Evrard.

I 36:e minuten var det dags för ytterligare en svensk toffelspark från bra läge. Nathalie Björn kunde stå och måtta när en bortboxning från Evrard kom rakt mot den svenska mittfältaren. Men en helt ostörd Björn fick en riktig snedträff.

Det var andra gången på kort tid just Björn fick ett sådant här läge. Ett läge som är alldeles för bra för att slarva bort. Eftersom Sverige hade haft ganska många sådana lägen är det lätt att börja fundera över om det var stress som skapade den bristfälliga koncentrationen. För så många dåliga träffar på en halvlek skall inte landslagsspelare behöva få.

Halvlekens sista minuter gick faktiskt till Belgien. De hade ett bra inlägg från Wullaert, som Lindahl boxade undan precis framför en framstormande Cayman. Och sedan fick Ilestedt nicka bort en hörna.

Möjligen var det lite svensk trötthet som gjorde att Belgien kunde få några okej minuter. När belgiskorna satte upp ett ganska långsamt högeranfall efter 40.30 noterade jag att bara den svenska backlinjen och innermittfältarna var på rätt sida. Övriga fyra svenska spelare gick hemåt, eller låg kvar högt i planen. Ingen orkade, eller ville sätta press.

Statistik efter första halvleken av Sverige–Belgien.

När domare Monzul blåste för halvtid visade Uefas officiella statistik 16–1 i avslut till Sverige. Men också 169–139 i passningar till Belgien.

Inte för att passningar på egen planhalva avgör fotbollsmatcher. Men det faktum att Belgien hade övertag i bollinnehavet visade på att det var något som hackade i det svenska spelet. Min analys är att det hade med presspelet att göra, att det inte funkade med att låta Asllani försöka täcka bort Biesmans när belgiskorna rullade runt.

TV-bilden var sällan så utzoomad att man fick se var Angeldal var positionerad. Men känslan är att det var just Angeldal som hamnade fel. Känslan är också att det inte hade fått hålla på i 45 minuter om Caroline Seger hade varit på planen. Att Seger hade sett till att kompisarna snabbt hade hamnat mer korrekt i presspelet.

Fridolina Rolfö

En annan känsla i paus var att det här var Sveriges match, trots bristerna. Dock fanns det ganska mycket att förbättra. Sverige hade exempelvis inte fått ut så mycket av yttermittfältarna. Johanna Rytting Kaneryd hade en tung halvlek offensivt, och i engelska BBC:s halvtidsprogram fick Fridolina Rolfö tydligen hård kritik från Jonas Eidevall.

I SVT noterade Tony Gustavsson att Rolfö har spelat vänsterback hela säsongen i Barcelona, vilket gör att hon inte är van vid de betydligt svårare situationer som hon utsätts för i landslaget, där hon hamnar mer centralt, och mer felvänd. Det känns som en rimlig analys.

Rolfö har inte hittat rätt tajming i offensiven i EM. Som vänsterback har man oftast ryggen fri, och man behöver oftast bara kolla åt höger. I sin landslagsroll behöver hon ha koll 360 grader. Men hon är ett stort sparkapital för Gerhardsson, och jag tycker att hon bör vara på planen.

Sverige–Belgien
Period 4: 46–60 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–0 i målchanser, totalt 6–1
1–0 i hörnor, totalt 6–2

Bara sekunder in i den andra halvleken passade Belgien ner en boll djupt i deras backlinje. Omedelbart sprang Filippa Angeldal fram och sökte upp Julie Biesmans, vilket tvingade fram en belgisk chansboll som Sverige lätt kunde vinna.

Sverige bet sig sedan fast på offensiv planhalva och efter ett fint inspel i spelyta två från Amanda Nildén hamnade bollen hos Fridolina Rolfö, som fick till en bra volley ur lite halvdålig vinkel. Nicky Evrard höll skottet, men ändå en mycket bra svensk start på halvleken. Bra är också det ord som bäst beskriver Nildéns mästerskapsdebut. Hon var säker i defensiven och hade flera sådana där fina inspel i spelyta två.

Någon minut efter Rolfös volley nickade en offsidestående Amanda Ilestedt i ribban. Men efter fem bra svenska minuter följde tio rätt hafsiga, som dock huvudsakligen spelades på belgisk planhalva. Johanna Rytting Kaneryd utmanade det belgiska vänsterförsvaret ett par gånger, dock utan att lyckas få in bollen framför målet. Ett problem hon drogs med under hela matchen.

Johanna Rytting Kaneryd

Ett svenskt läge räknades in under de tio hafsiga minuterna. Det gick till just Rytting Kaneryd. Fridolina Rolfö kom runt till vänster och slog ett bra inlägg mot bakre ytan. Bara sju–åtta meter från målet mötte Häckenspelaren med en bredsidesvolley. Läget var jättebra, skottet däremot inte så bra – och Biesmans kunde nicka undan.

Under de här tio minuterna lyckades Belgien återigen ta sig förbi den svenska pressen genom att spela in centralt. Man gjorde det därför att bolltrygga Vanhaevermaet föll ner och avlastade Biesmans i mitten.

Och när klockan nådde 60 mintuer hade Linda Sembrant precis fått avstyra en belgisk kontring tre mot två. Sverige förde fortsatt spelet, men den anstormning som inledde halvleken hade kommit av sig.

Sverige–Belgien
Period 5: 61–75 minuter:
0–0 i mål, totalt 0–0
1–0 i målchanser, totalt 7–1
3–0 i hörnor, totalt 9–2

På SVT inleddes den femte kvarten med att expertkommentator Markus Johannesson konstaterade att Sverige hade kommit till många bra inläggslägen, men att spelarna inne i straffområdet stod på hälarna.

Det var riktigt. Men det var knappast orsakat av spelarna inne i straffområdet. Alla som har spelat som forwards vet att det är nästintill hopplöst att få till ett bra inlöp när spelarna ute på kanterna kladdar för mycket på bollen.

Och det var just vad de svenska kantspelarna gjorde. De hade mest hela tiden flera tillslag, och slog dessutom gärna ett par korta passningar i väntan på ett drömläge som aldrig dök upp. Jag vet inget annat lag i EM som är så segt att komma till inlägg som Sverige. Vilket alltså gör det hopplöst att tajma för inlöpande forwards/mittfältare.

Ett problem här är att de som slår inläggen/inspelen verkar tro att man måste pricka en given medspelare. Det är ett missförstånd.

I fjol gjorde jag en stor djupdykning i ämnet inlägg med Elfsborgs Johan Larsson. Han är sannolikt bäst i herrallsvenskan på just konsten att spela in bollen i straffområdet. Jag frågade bland annat om han siktar på spelare eller på yta. Svaret:

”Alltid mot yta. Det är få som kan pricka spelare – det är väl kanske Kevin De Bruyne och några till. Jag kan det inte. Folk kan säga: ‘Lägg den här’. Jag svarar: ‘Nej, jag sätter in den i den ytan – se till att vara där så skall vi nog göra mål.’ Det är bara om jag kommer ner på kortlinjen, eller bryter in i boxen, som jag plötsligt kan börja sikta lite mot spelare.”

Och:

”Är jag mellan straffområdet och långlinjen, och ser att det är packat med folk, skjuter jag hellre en hård vrist in i en yta där jag ser att någon kan komma – den kan träffa vem som helst.”

De som försöker pricka medspelare i straffområdet gör bara något svårt ännu svårare. Jag älskar tidiga inlägg i ytan mellan motståndarnas målvakt och backlinje. Det gör inte landslagets kantspelare, för de slår nästan aldrig den typen av bollar.

Som sagt krånglar ofta de svenska kantspelarna till det alldeles för mycket. Rytting Kaneryd var exempelvis förbi sin back flera gånger, men valde att inte slå in bollen, utan gjorde istället en Cruyff-fint bakåt – och därmed hade medspelarna gjort sina löpningar, och de blev lätta att täcka bort.

Spelmässigt inledde Sverige dock den här kvarten bra. Man pressade fram belgiska uppspel från förlängd målområdeslinje, vilket innebar att Nathalie Björn och den svenska backlinjen kunde vinna bollarna på offensiv sida om mittlinjen. Det innebar också att hela det belgiska laget tvingades att falla ner i utgångspositioner en bra bit in på egen planhalva.

Sett till klara målchanser var det dock rätt tunt. Men Filippa Angeldal drog i alla fall i iväg två hyfsade skott under de tre första minuterna. Dessutom ropade Sverige på straff när bollen träffade Davina Philtjens. På tv-repriserna har jag svårt att se om det är en träff på en högt hållen arm (alltså straff), eller om bollen tar i ansiktet. Jag antar att VAR-rummet ansåg att det handlade om det senare alternativet.

En kanonchans skapade dock det svenska laget innan klockan nådde 75 minuter. I andrafas efter en inläggsfrispark lyfte Linda Sembrant in bollen till Stina Blackstenius. Nicken från bara tre–fyra meter räddades snyggt av glödheta Nicky Evrard. Där borde det ha blivit mål.

Belgien hade två bra kontringslägen under den här kvarten. Vid det första jobbade Fridolina Rolfö hem på ett bra sätt och hjälpte Magdalena Eriksson att reda upp situationen. Vid det andra missade Sembrant sin brytning, vilket gjorde att Belgien ett tag var tre mot två. Tine De Caigny slog dock den avgörande passningen så löst att Amanda Nildén kunde bryta.

Det var fortsatt 0–0 efter 75 minuter, och fortsatt svensk kontroll. Men i bakhuvudet började nu tankarna komma på att Belgien skulle komma till minst en riktigt vass målchans till.

Sverige–Belgien
Period 6: 76–90 minuter:
1–0 i mål, slut 1–0
2–0 i målchanser, totalt 9–1
4–0 i hörnor, totalt 13–2
Svenskt byte: Filippa Angeldal ut i minut 84. Hanna Bennison in.

Matchens sista kvart inleddes med att Rytting Kaneryd fixade en hörna från höger. Där hamnade andrabollen hos Nathalie Björn, som för typ femte gången i matchen fick en oförklarligt dålig träff på volleyn.

Efter 80 minuter var det 30–2 i avslut. Då hade precis Linda Sembrant nickat just utanför på ett fint inlägg från Björn. Strax efter kom Belgien till sitt tredje och sista avslut när inhopparen Elena Dhont sköt i burgaveln.

Men slutminuterna var ändå rätt nervösa från svensk sida. Man orkade inte sätta press på Belgien. Och nämnda Dhont var nära att rinna igenom på en fin passning från Wullaert i 89:e minuten. Nildén lyckades dock bryta i sista stund.

I samband med brytningen fick Nildén krampkänning. Det ledde dock inte till att Peter Gerhardsson började förbereda ett byte. Oväntat. För det är ju allt lite farligt att ha en vänsterback med kramp.

I andra övertidsminuten avgjordes matchen. Rolfö och Asllani samarbetade på vänsterkanten, och fick Justine Vanhaevermaet att slå ut bollen till hörna. Den tog Asllani hand om. Huvuddelen av de tolv tidigare svenska hörnorna hade varit ofarliga, många rätt dåligt slagna.

Den 13:e slogs så att den damp ner i målområdet, ganska exakt mitt framför målet. Målvakt Evrard fick ingen träff på undanrensningen, utan bollen hamnade hos Nathalie Björn till höger i målområdet. Den här gången valde hon vänster bredsida – och fick ren träff. Evrard släppte retur som Linda Sembrant kunde trycka in i nätet från nära håll med höger bredsida.

35-åriga Sembrant är ingen ovan målskytt. I EM-kvalet gjorde hon tre, flest av alla svenska spelare. Och hon blev faktiskt Sveriges bästa målskytt i VM 2015. Hon gjorde även mål i VM 2019. Och nu har hon avgjort en EM-kvartsfinal.

Segermålet kom efter 91.37. Det var det som väl brukar kallas grevens tid.

Belgien hann lyfta in en boll i svenskt straffområde under den återstående tiden. Den bollen nickade Sembrant bort, och strax efter gick slutsignalen som förkunnade att Sverige var klart för semifinal.

Även om segermålet dröjde var den svenska segern totalt sett odiskutabel. Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda kvalificerad räddning.

Men de spelare som saknades var saknade. Jag har redan nämnt Caroline Segers betydelse i presspelet och Jonna Anderssons för hörnorna från höger.

I semifinalen mot England kommer Sverige verkligen behöva tillgång till alla truppens spelare. Jag har i grunden en rätt bra känsla kring att det kommer att bli en väldigt jämn och öppen match. Peter Gerhardsson och Magnus Wikman har byggt det här laget för just den här typen av matcher.

Men vi har inte råd med att ha några tänkta startspelare på skade- eller sjukdomslistan. England har redan några fördelar i form av hemmaplan och två dagar längre vila. Det räcker.

För övrigt läser jag att flera av er som läser bloggen tycker att det kan vara dags att byta ut Gerhardsson. Jag tycker inte alltid att han gör rätt. Men hans resultat är otroligt bra, och jag har svårt att tro att vi kan hitta en bättre kandidat.

Trots att landslaget både har hackat spelmässigt och varit drabbat av covid skall det spela semifinal på tisdag. Och Gerhardsson har ett otroligt mästerskapsfacit. På 17 matcher har det blivit 13 segrar, tre kryss och bara en förlust. Och nederlaget kom ju när startelvan vilades i en betydelselös gruppspelsmatch mot USA i VM 2019.

Just det att Gerhardsson har haft möjlighet att vila startelvan i en match vardera i VM 2019 och OS 2021 har varit en framgångsfaktor. Den här gången har han inte haft möjlighet att vila spelare på samma sätt. Det är lite oroväckande.

Att det är Sarina Wiegman som leder England är också oroväckande. Hon har ju krossat svenska finaldrömmar förr. För övrigt har Wiegman och Gerhardsson varsin supersvit med sig in i matchen. Wiegman har inte förlorat sedan hon tog över England. Och Gerhardssons Sverige har inte förlorat under ordinarie tid på 34 matcher och 28 månader.

Ett svenskt orosmoment inför matchen är hur det står till med Kosovare Asllani. Hon var inte med på dagens träning. Och lagkaptenen orkade inte komma ut och prata med media efter segern mot Belgien, något exempelvis en gammal Tre Kronor-målvakt hade synpunkter på:

Och ja, jag har också synpunkter på det. Jag tycker inte att silenzio stampa är värdigt en lagkapten. Så jag hoppas verkligen att det fanns en vettig förklaring.

Svensk topptrupp – och halvtid i damallsvenskan

Tidigare i veckan fick vi veta vilka 23 spelare som Peter Gerhardsson tänker ta med sig till England om en knapp månad. Det är ett tag sedan vår förbundskapten stod för några större skrällar i sina uttagningar. Således förväntade jag mig inte några oväntat namn i truppen.

Och det blev inte heller några skrällar. De frågetecken jag hade handlade om två back- och två offensiva platser. För backplatserna var mina kandidater Emma Kullberg, Emma Berglund, Julia Roddar och Amanda Nildén. Och på mittfältet var det Sofia Jakobsson och Rebecka Blomqvist mot Madelen Janogy.

Utan att ha sett de båda USA-proffsen spela något i sina klubbar den här säsongen tippade jag att Gerhardsson skulle välja just de fyra han gjorde, alltså Kullberg, Nildén, Blomqvist och Jakobsson.

Kullberg och Jakobsson har varit favoriter hos förbundskaptenen, och Nildén imponerade när hon fick chansen i Algarve i vintras.

Faktum är att jag tror att Kullberg kan ha varit den som satt lösast. Hon hade det tufft i Champions League i vintras, och det jag sett av henne i Brighton har inte heller varit klockrent. Men jag har bara sett någon enstaka match, så mitt underlag är väldigt långt ifrån heltäckande.

Hur bra är då den svenska EM-truppen?

Jag skulle nog säga att det till och med är den klart bästa mästerskapstrupp Sverige haft. I tidigare trupper har det alltid funnits några spelare som känts som utfyllnad, eller chansningar. Några sådana finns inte nu.

Tittar man på vilka spelare som inte kom med så har vi tyngre namn där än man är van vid. Utöver nämnda Janogy, Berglund och Roddar står ju även starka spelare som Nilla Fischer, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark utanför truppen.

Larsson var ju exempelvis knappt ens med i diskussionen den här gången. Fischer tackade nej, men hade säkert varit med i diskussionen annars. Även om hon har klara brister i snabbheten är hennes passningsfot en tillgång om man spelar med tre mittbackar, vilket det ju är troligt att Gerhardsson kommer att göra, åtminstone i några EM-matcher.

Att det är den starkaste truppen innebär dock inte automatiskt att det blir svensk EM-succé. Som jag ser det är det sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några som skulle kunna ta medalj. Sverige skall ta sig till kvartsfinal. Men när utslagningsmatcherna väl börjar kommer varje sådan att bli tuff.

Det om EM för den här gången. Nu till damallsvenskan.

Där har vi kommit till halvtid. Det är dock ingen lång vila efter 13 omgångar, utan det skall spelas ytterligare två omgångar innan det blir paus. Omgång 14 spelas söndag och måndag, och innehåller en riktigt intressant match i Häcken–Vittsjö. En match mellan två lag som förlorade senast, och därmed tappade viktig mark i kampen om medaljerna.

När vi nu kommit halvvägs har Rosengård gjort ett litet ryck. Malmöklubben är seriens enda obesegrade lag, man har dessutom både gjort klart flest mål och tagit klart flest poäng. Avståndet ner till tvåan Linköping är fem poäng.

Tvåan LFC är årets positiva skrällag. Egentligen är man den enda riktigt positiva överraskningen. I övrigt är det ju bara lag som har överraskat negativt.

Men i Östergötland har André Jeglertz fått ordning på materialet. Hans lag spelar en snabb anfallsfotboll, där Amalie Vangsgaard är spetsen som leder skytteligan med tio mål. Men där även inhopparen Therese Simonsson gjort sex.

Tittar vi på skytteligan är det fyra utländska spelare i toppen. Utöver Vangsgaard är det Tabby Tindell (tvåa på åtta mål), Hayley Dowd (trea på sju) och Evelyne Viens (fyra på sex mål och åtta assist).

Linköping är alltså tvåa. Man leder en klunga om sex lag som slåss om medaljerna. De andra fem är i tur och ordning Kristianstad, Häcken, Vittsjö, Eskilstuna och Hammarby. De sex klubbarna ligger inom sex poäng.

Fyran Häcken är en av seriens negativa överraskningar. Om det nu är en överraskning. Jag tyckte ju inför seriestart att truppen var betydligt mycket sämre än för ett år sedan. Och samtidigt trodde jag att den ändå skulle vara tillräckligt vass för att kunna försvara den andraplats man tog i fjol.

Det tycker jag fortfarande att man borde kunna. Men tränare Robert Vilahamn har haft en tung vår, där han inte fått bitarna att falla på plats. Så in i seriens andra halvlek hackar Häcken betänkligt. Man har bara tagit fem poäng på de fyra senaste omgångarna, och totalt sett har man gjort alldeles för få mål.

Det trots att man har Johanna Rytting Kaneryd. Det är hon som bär Häcken, och som jag ser det har hon varit vårens överlägset bästa spelare i damallsvenskan. Tweeten nedan är en sammanställning av skapade målchanser i damallsvenskan, statistik som jag såg för några veckor sedan. Vet inte vilken källan är, men Rytting-Kaneryd är tveklöst i absolut särklass.

Bakom medaljlagen finns en mittenklunga med Djurgården, Piteå och Kif Örebro, tre lag som knappast kan nå medaljstriden men som inte heller är i seriös risk att åka ut.

Det är mellan Kalmar, Umeå, BP och AIK nedflyttningsstriden står. Kalmar har bäst läge, efter att ha fått ihop sitt nya lag på ett helt ok sätt. Framför allt har snabba Juliette Kemppi levererat i nyckelmatcherna mot bottenkonkurrenterna. Av finländskans fem mål har två vardera kommit mot AIK och Umeå.

Umeå ligger på kvalplatsen. Laget är klart sämre än det UIK som åkte ut hösten 2020. Jag trodde nog att fjolårets seriesegrare i elitettan skulle stå sig betydligt bättre än man gjort. Men det är uppenbar risk att UIK spelar i elitettan igen nästa år.

UIK är en besvikelse, men den stora besvikelsen är ändå AIK. Solnalaget vann vårens första och sista match, och ligger sist med målskillnaden 8–31. AIK:s trupp känns som den starkaste i bottenstriden, vilket indikerar att laget kan få ett litet lyft om man tar sig ur krisstämningen efter sommaruppehållet.

Svag högerkant, svag domarinsats och svag Rysslandskritik

Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.

Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.

Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.

Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.

Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.

Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.

Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.

Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.

Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.

Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.

Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.

För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.

Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.

I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.

Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.

Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.

Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.

Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.

I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.

I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.

Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.

I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.

Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.

Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.

I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.

I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.

Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.

Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:

Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”

Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.

På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.

Snö, drömmål och tveksamma domslut – tankar efter första helgen

OBS. Inlägget kommer att uppdateras med tankar om söndagskvällens match mellan Djurgården och Piteå.

Vi är en helg in i damallsvenskan. Under söndagen fick vi en liten skräll när Umeå fick 1–1 mot topptippade Häcken i snöstorm. Här är lite tankar om söndagens matcher:

AIK–Kif Örebro 2–0

Premiären stod mellan de två lag som jag tippade som tolva respektive elva. Det var en rätt jämn match som AIK kontrollerade, och vann rättvist.

AIK spelade 4–4–2 och visade att man är svårt att komma till avslut mot när Hannah Davison är med. Att hon nu dessutom fått Jennie Nordin bredvid sig ser ut att göra väldigt stor nytta för AIK:s försvarsspel.

För det var på försvarsspelet – och lite flyt – som man vann. AIK inledde bäst och hade nödvändigt flyt när Honoka Hayashi sköt i stolpen och ut. Returen tog dock i ryggen på Örebromålvakten Tove Enblom, och gick in i mål.

Målet präglade resten av matchen. Örebro spelade 4–3–3 och hade bollen. Gästerna noterades för 10–1 i hörnor, men hade inte tyngden att komma till vassa avslut. AIK:s backlinje var 100-procentig när inlägg och inspel slogs in.

Matchen avgjordes helt på ett drömmål. Jenny Danielsson bröt ett dåligt uppspel och skickade in ett distansskott via stolpen. AIK fick en kanonstart på säsongen.

För Örebro var det alltså mindre bra. Dessutom blir man ju lite orolig när den tidigare korsbandsskadade Maja Regnås klev av och tvingades till byte redan efter 20 minuter.

Umeå IK–BK Häcken FF 1–1

En match som präglades av snö. Det snöade vid matchstart och nederbördes tycktes bara öka ju längre matchen led. I den andra halvleken bytte man äntligen till orange boll. Innan dess var det svårt att se bollen.

Häcken kom till Västerbotten utan Elin Rubensson och med Stine Larsen på bänken. Pauline Hammarlund lär ju inte vara jättelångt ifrån comeback, men i väntan på att hon är spelklar var det Johanna Rytting Kaneryd som var toppforward i Häckens 4–2–3–1.

Rytting Kaneryd stod för matchens konstverk när hon längs kortlinjen först snurrade upp Lisa Dahlkvist och sedan ur dåligt vinkel satte bollen bakom Erin Nayler. Målet kom tidigt, och Häcken hade bra kontroll under den första halvleken.

Umeå stod lågt i ett 4–1–4–1-försvar. Det lilla offensiva man hade före paus stod jättetalangen Lisa Björk för på högerkanten. Häckens kontroll hängde med in i den andra halvleken.

Men i minut 73 beordrade domaren en skottningspaus. När spelet återupptogs såg matchbilden plötsligt väldigt annorlunda ut. Björk serverade öppet mål till fjolårets skytteligavinnare i elitettan, Henna‑Riikka Honkanen. Finländskan kvitterade, och efter det var faktiskt Umeå närmast segern. Nykomlingen hade ett par riktigt vassa chanser.

Underlaget gjorde att matchen kanske inte skall analyseras sönder. Men naturligtvis oerhört skönt för Umeå att få med sig en poäng mot ett lag som säger sig vara en titelutmanare.

Kristianstads DFF–IFK Kalmar 4–0

Årets första gräsmatch spelades på ett grönbrunt underlag på Kristianstad Fotbollsarena.

Jag har ju kallat IFK Kalmar för en främlingslegion. Och nykomlingen från östra Småland kom till premiären med maximala nio utländska spelare i truppen – alla ingick i startelvan. Man hade således en rakt igenom svensk bänk. Kalmar ställde upp i ett 4–4–2 som såg ut att ha mer markeringsinslag än man är van vid.

Man får väl ge Kalmar några matcher till innan den stora sågen plockas fram. Men det var klasskillnad mellan lagen. Kalmar hade väldigt svårt att komma till avslut. Och illavarslande att nyckelspelaren och tillika målvakten Aubrey Corder tvingades kliva av skadad i minut 80. Då fick 17-åriga Fanny Jungward göra damallsvensk debut – en debut där hon höll nollan.

Trots alla utlänningar i Kalmar var det Kristianstads utländska spelare som utmärkte sig mest. Nederländska Shelia van der Bulk gjorde 1–0 på straff och amerikanska Delaney Pridham placerade in 2–0 i den första halvleken. Och efter paus tog amerikanska Kalmarförvärvet Tabitha ”Tabby” Tindell över. Hon gjorde sitt första damallsvenska mål när hon gled in från vänsterkanten och placerade in bollen i bortre hörnet, och sitt andra när hon stötte in ett inspel från nära håll.

KDFF spelade 4–3–3 med omskolade Evelina Duljan som högerback. Hon tvingades byta i slutet av första halvleken.

Linköping–Vittsjö 1–1

Premiär mellan två lag med ambition att slåss om en plats i nästa års Champions League. LFC spelar i år 3–4–3, medan Vittsjö spelar med klassiskt 4–4–2.

I en jämn första halvlek hade tidigare LFC-spelaren Linda Sällström första kanonchansen, när hon nickade i ribbans överkant. I den första halvlekens slutsekunder var det istället japanska Saori Takarada som blev matchens första målskytt. Efter en hörna vände hon bort ett par Vittsjöförsvarare och satte bollen innanför bortre stolpen.

Efter paus var Vittsjö det lag som skapade mest. Man trodde dock att det var ridå ner när Nellie Persson drog på sig sin andra varning, och blev utvisad. Det var lite diskussioner i samband med kortet, men som jag ser det var utvisningen solklar. När man har ett gult kort får man inte göra som Persson gjorde – ta tag i, och dra ner en motspelare bakifrån.

Ett decimerat Vittsjö fortsatte dock att ha de bästa målchanserna. Och när Linda Sällström turligt kvitterade så var det logiskt sett till målchanserna. Sällström sköt mot bortre stolpen, men bollen bytte riktning på Nilla Fischer och ställde helt Cajsa Andersson.

Efter kvitteringen flyttade LFC fram, ökade tempot och skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen. Men Vittsjö stod emot. Och så hade gästerna jätteflyt med domslutet 2.27 in på övertiden när Amalie Vangsgaard blev nedsprungen av Sandra Adolfsson i Vittsjös straffområde.

Min spontana reaktion var solklar straff. Den bedömningen förändrades inte när jag såg reprisbilderna. Men trots att domare Anastasia Oberlauf Poopuu hade en bra position dömde hon inspark. Ett riktigt uselt domslut.

Ett uselt domslut som gör att matchen slutade oavgjord. Och det var väl trots allt rättvist.

Djurgården–Piteå 1–4

På Tele2 Arena kändes hemmalaget Djurgården betydligt mer vilset än bortalaget Piteå. Gästerna rivstartade och fick också grym utdelning. Först skickade Hlin Eiriksdottir in 0–1 i krysset i nionde minuten och tre minuter senare var det Maja Green som på halvvolley hittade samma kryss bakom Djurgårdens målvakt Elvira Björklund. Den 18-åriga damallsvenska debutanten kan inte lastas för något av de tre baklängesmålen.

Det tredje målet gjorde Anam Imo i första halvlekens slutsekunder. Och det fjärde stötte Josefin Johansson in efter en inläggsfrispark direkt i den andra. Där var det avgjort, och resten av matchen kändes som en transportsträcka. Djurgården flyttade upp laget efter paus, och efter några byten fick man även till en reducering.

Men totalt sett var Stockholmslaget väldigt svagt. I den första halvleken kom de inte förbi Piteås press, utan slog mest lycka till-bollar mot Lova Lundin. Och det är inget bra recept. Lundin är ju nämligen ingen blixtsnabb forward, utan en duktig bollmottagare som skall ha passningarna mot sig – inte på yta.

Apropå bollmottagare var Anam Imo lysande. Hon var precis så bra som jag trodde att hon skulle bli när jag såg henne som 18-åring i Rosengård. Nigerianskan har dock inte fått något riktigt lyft under sina första säsonger i damallsvenskan. Men i år ser hon riktigt vass ut. Och då tänker jag bara inte målskytte, utan alltså framför allt hur bra hon är på att få fast bollen på offensiv planhalva.

Piteå gjorde totalt sett en imponerande bra insats. Laget kom ju elva i fjol, en placering som normalt hade lett till nedflyttning. Framför allt det spel man visade under den första halvleken signalerade däremot inte någon bottenstrid. Tvärtom såg det väldigt bra ut. Man satte en bra press på Djurgården och när man hade bollen spelade man sig ganska lugnt ur Djurgårdens press.

Det lilla tipset av damallsvenskan 2022

Mars är den månad jag brukar ha mest att göra på jobbet. Sedan drygt 20 år är jag redaktör för en matig bilaga om breddfotboll, där vi bland annat redovisar alla övergångar i lokalfotbollen. Produktionen för den bilagan brukar ha sin kulmen under slutet av mars och början av april.

Det innebär att jag under några veckor har mindre tid att se annan fotboll på tv eller på plats. Det innebär i sin tur att det både brukar bli färre och kortare blogginlägg.

I år startar damallsvenskan ovanligt tidigt, sannolikt beroende på att vi i år har 14 lag, vilket innebär fyra omgångar mer än tidigare. Jag kollade lite i backspegeln och såg att det var premiär den 25 mars i 2009 års serie.

Sedan dess har premiäromgången startat under perioden 9–17 april. I år är det alltså premiär på lördag, den 26 mars. För egen del innebär det att jag inte har hunnit göra den genomgripande analys av de damallsvenska lagen som jag brukar presentera i samband med mitt damallsvenska tips. Alla övergångar och trupper finns här.

Och här är i alla fall mitt tips. Det känns svårare än på många år. Det är ju nämligen otroligt jämnt i mitten. I fjol skiljde fem poäng mellan trean Kristianstad och åttan Örebro. Det kan bli minst lika jämnt i år. I princip känns tio lag som potentiella medaljörer.

Som vanligt välkomnar jag att ni kommer in med era tips. I grunden är ju förstås tips rätt oviktigt. Men tipsen är en krydda som ökar intresset och det är alltid roligt att se hur olika personer tror att en serie skall sluta.

1) FC Rosengård

Man är regerande mästare, och har den starkaste truppen. Att man tagit sig till final i svenska cupen trots massor av skador är ett styrkebesked. Tyvärr tror jag att man kan ha avgjort rätt tidigt. Jag skriver tyvärr för att man ju vill ha spänning i guldstriden.

2) BK Häcken FF

Ett tag tidigare i våras hade jag Häcken på fjärde–femte plats. Laget känns ju nämligen betydligt mycket sämre än det var för ett år sedan. Men sedan har man tagit sig till cupfinal. Och kollar man truppen är den ändå såpass stark att man bör kunna försvara andraplatsen. Och Johanna Rytting Kaneryd är helt klart en av seriens riktiga attraktioner. Passa på att kolla in henne innan hon sticker utomlands.

3) Vittsjö GIK

Truppen är tunn, men med höga toppar. Man har ett sylvasst forwardspar, och Katrina Gorry är en otroligt spännande värvning. En vass passningsspelare. Det här tipset utgår ifrån att startelvan kommer att hålla sig frisk. Om man däremot drabbas av skador kan det bli en plats på undre halvan. Det känns nämligen väldigt jämnt på platserna bakom de båda topplagen.

4) Kristianstads DFF

Trea två år i rad, med ungefär samma lag. Nu bygger man om. Laget ser sämre ut defensivt, men tremannaanfallet känns väldigt spännande. Får man till det kanske man till och med kan utmana Häcken om andraplatsen. Men utgångstipset blir alltså en fjärdeplats.

5) Hammarby

Hängde med länge i toppen i fjol som nykomling. Då orkade man inte hela vägen. Nu har man värvat väldigt bra under silly season, och australiska duon Kyra Cooney-Cross och Courtney Nevin kan vara spelarna som tar upp Bajen på UWCL-plats. Men i det här tipset hamnar Stockholms bästa lag just utanför medaljerna.

6) Linköping

Fjolåret var ett fiasko. Man räddade sig lite genom att avsluta med tre raka segrar och sluta på sjätte plats med 31 poäng. Känslan är att laget är bättre i år. Jag tippar dem ändå som sexa, eftersom jag just nu upplever fem lag som bättre. Men lyckas LFC få någon att göra mål är man definitivt en utmanare om medaljerna.

7) Eskilstuna

Fick ordning på spelet i fjol när man tappade flera nyckelspelare. Slutade som fyra, bara två mål från UWCL-plats. Har haft defensiv stabilitet under försäsongen med bara två insläppta mål, något som antyder att de placeras för lågt i det här tipset. Men min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.

8) Umeå IK

Det här är lite av ett tips med hjärtat. Man vill ju att klassiska UIK skall lyckas. Dels för att laget spelar en fin fotboll, dels för att man är otroligt bra på att fostra unga spelare. Risken är att laget tippats något för högt. Men känslan är helt klart att man kommer att hålla sig kvar.

9) Piteå IF

I vintras tänkte jag länge på Piteå som tänkbar avstigningskandidat. Men laget har gjort så bra resultat på försäsongen att känslan är att man bör kunna undvika akut nedflyttningsstrid. Laget har kämpat med offensiven. Därför är det positivt att Anam Imo verkar stå inför ett lyft.

10) Djurgårdens IF

Nia i fjol. Har en bredare trupp än på länge genom att man fått in flera spännande nyförvärv. Resultaten i cup och träningsmatcher har dock inte varit speciellt upplyftande. Får Djurgården ihop det kan man till och med vara med i medaljstriden. Men utifrån hur det sett ut på våren är det svårt att tippa laget så mycket högre än så här.

11) Kif Örebro

Ytterligare ett väldigt svårtippat lag, som skulle kunna sluta var som helst på platserna 5–12. Kif överraskade i fjol och var bara fem poäng bakom tredjeplatsen. Laget har många unga framtidsnamn. Men jag tror att det finns en risk för en liten backlash i år.

12) AIK

För första gången kan man hamna på kvalplats i damallsvenskan. Jag tippar att AIK slutar som tolva, men att laget klarar kvalet rätt lätt. AIK var extremt ojämnt i fjol. Nu har man tappat viktiga Rosa Kafaji, vilket kommer att kännas. Det finns potential i truppen. Men resultaten på försäsongen har varit så svaga att jag alltså placerar laget som tolva.

13) IFK Kalmar

Man har satsat utländskt. 13 utländska spelare är fyra fler än de får använda i matcher. Det är tråkigt att tippa två nykomlingar på nedflyttningsplats. Men resultaten på försäsongen gör det svårt att tippa Kalmar högre än plats 13. Man har tre uddamålsförluster på tre matcher mot damallsvenskt motstånd och föll med 3–1 mot Växjö i genrepet.

14) IF BP

Laget var sist in och har inte värvat tillräckligt bra för att kunna undvika jumboplatsen. Vi får hoppas att BP inte blir ett riktigt stryklag. Men risken känns uppenbar att laget bara tar enstaka poäng.

Skytteligan?

Den är betydligt lurigare i år än i fjol. Då vann storfavoriten Stina Blackstenius närmast före Uchenna Kanu. Ingen av dem är kvar i damallsvenskan i år.

I fjol var även trion Olivia Schough, Felicia Rogic och Madelen Janogy uppe på tvåsiffrigt antal mål. De har förstås chansen även i år. Jag tror också att Pauline Hammarlund kan göra en hel del mål i höst. Men det räcker nog inte för att vinna.

En känsla säger att det kommer att stå mellan Mimmi Larsson och Mia Jalkerud. Och mitt tips är att vinnaren spelar i Eskilstuna – jag tror alltså på Jalkerud.

Det kan bli Rosengård–Häcken i final

I dag lottades semifinalerna i svenska cupen. Det blev Hammarby–Häcken och Rosengård–Eskilstuna. Det finns alltså en möjlighet att det kan bli final mellan de senaste årens suveräner i svensk damfotboll.

Häcken och Rosengård imponerade på olika sätt i sina gruppfinaler. Rosengård var utspelat av Linköping i den första halvleken, men växte rejält efter paus och vann till slut med hela 4–0.

Det jag såg av Häckens 3–1-seger mot Kristianstad var både imponerande, och inte. Häcken överraskade genom att köra med Elin Rubensson som tia och med Elma Juntilla Nelhage och Anna Csiki i vänsterförsvaret istället för petade (?) lagkaptenen Luna Gewitz och ljumskskadade Lotta Ökvist.

Det som imponerade var att Häcken stundtals inte lät Kristianstad låna bollen. Det som var mindre imponerande var att Häcken spelade med ganska stor risktagning centralt, något som kan kosta mot riktigt bra lag. Den här gången var inte KDFF bra nog att utnyttja det, men stundtals såg man ändå vilken offensiv potential fjolårets serietrea har i sin nya nordamerikanska anfallstrio.

Det blir spännande att se om Hammarby kan skaka ett Häcken som måste räknas som ganska klar favorit. Det är en match mellan två lag med ganska lik spelstil. Frågan är om Hammarby kan lyckas få tag på bollen, eller om de kommer att få jaga.

I den andra semifinalen är Rosengård ännu klarare favorit. Eskilstuna har hackat sig vidare till semi. I går hade Djurgården straff, och flera andra superchanser. Men United, som också skapade flera bra lägen, redde ut det och vann gruppen. Nu väntar dock betydligt tuffare motstånd för sörmlänningarna. Sannolikt för tufft.

Är Rosengård en så given guldfavorit som man tänkt?

Jag har haft ganska stort krigsfokus den senaste veckan. Det mesta av den lediga tiden har gått till att följa eländet i Ukraina via CNN, BBC och diverse ukrainska journalister på sociala medier. Det är ju meningslöst att följa ryska journalister, för de som är i gång och rapporterar hävdar ju att det inte finns något krig att rapportera om.

I dag tog jag en paus från rapporteringen om artilleri, pansarvagnar, flyktingar och beskjutna kärnkraftverk. Jag åkte till Alingsås för att kolla in mästarlaget FC Rosengård.

När jag åkte hemifrån var det med uppfattningen att det är omöjligt att tippa något annat lag på guldplats i år än just Rosengård. I paus var jag inte lika säker. Det här var nämligen en match där hemmalaget Alingsås imponerade betydligt mer än gästerna – trots att slutresultatet blev 0–3 (0–1).

Jag var just på Gerdskenvallen och kollade in Alingsås–Rosengård även för knappt ett år sedan. Utöver att det var 2021 års klart kallaste idrottsupplevelse, och då bevakade jag både världscupen och SM på längdskidor, så var fjolårets möte en tillställning helt utan nerv.

Det var avgjort redan i fjärde minuten. Då hade Caroline Seger och Olivia Schough gjort var sitt mål, och resten av matchen blev en enda lång transportsträcka till 0–7 och en helt genomfrusen kropp.

Från fjolårets match hade Rosengård bytt sex spelare i startelvan, medan Alingsås hade kvar nio. Hemmalaget hade lärt sig läxan från förra årets match, och stod för ett mycket vassare försvarsspel. Alingsås är ett fysiskt lag. Nu satte man hög press och klev in rejält i de dueller som blev.

Lagkaptenen Moa Jarl har flyttat ner i mittförsvaret, och var lysande. Även det centrala mittfältet med Alma Öberg och Rebecca Cameras var bra.

Rosengård hade bollen, men spelade mest i sidled, och skall vara nöjt med att man ledde med 1–0 i paus. Gästerna blev lite spetsigare efter sidbytet, men det dröjde ändå till minut 75 innan det andra målet kom. Det var egentligen först när supertalangen Bea Sprung kom in i minut 66 som Rosengård klarade av att utnyttja att Alingsås tryckte upp sin backlinje högt.

Det var Sprung som slog en fin genomskärare till Mimmi Larsson, som i sin tur serverade Loreta Kullashi till 2–0-målet. På plats upplevde jag spontant att Kullashi var offside. Men jag är inte säker, och har inte sett någon repris. Oavsett vilket var Sprungs genomskärare av hög klass.

Efter matchen tog jag chansen att ställa lite frågor till Rosengårds tränare Renée Slegers. Så här upplevde hon dagens match:

”Vi var inte så nöjda i paus. Det hackade för mycket. Det finns en hel lista med faktorer, en cocktail av det gör att vi inte riktigt kommer in det flytet som vi är vana vid. Och det var egentligen samma mot Växjö. Det är bra att vi vinner matchen med 3–0, men jag tycker inte att vi skapar tillräckligt många målchanser, att vi inte är tillräckligt farliga framför målet när vi väl kom dit. Men jag har inga synpunkter på spelarnas ansträngning, för de försöker. De här cupmatcherna är tuffa, för både Växjö och Alingsås skall försöka förstöra för oss. Det blir fysiskt, och vi blir vi lite rädda för de smällar som kanske kan komma. Tyvärr fick vi en skada på Gudrun Arnardottir. Vi fick en skada mot Växjö också (Evelina Pettersson), en ful tackling. Det är lite tråkigt, och att vi får göra ett tidigt byte igen påverkar matchbilden.”

Trots att Alingsås tryckte upp sin backlinje ganska högt kom ni knappt in bakom dem en enda gång i den första halvleken.

”Precis. Alldeles för lite. Vi är ju vana vid att lag lägger sig lite lägre, och att vi lugnt kan bygga upp anfallen. När de pressar så högt blir vi tvingade till att spela rakare ibland. Det har vi pratat om, men det sitter inte i vårt DNA. Men det skall vi absolut jobba på, att hitta bättre variation och läsa av hur högt motståndaren står.”

2–0-målet var ett mål där ni kom in bakom dem.

”Det målet är ett mål som kom utifrån de ytorna som vi hade pratat om, som vi trodde skulle uppstå i den här matchen. Där gjorde vi exakt det vi hade tränat på. Det är vi supernöjda med. Men det hände för få gånger i matchen att vi fick till den typen av anfall.”

Nu när du får en hel försäsong på dig, vad kommer vi att få se för förändringar i Rosengårds spel mot förra året?

”Inte så mycket. Jonas (Eidevall) lade en grund, och jag och Jonas tänker ganska likt kring fotboll, så jag fortsätter att jobba vidare på det vi har påbörjat. Sedan är det några detaljer som vi jobbat på, lite annorlunda positionering i anfallsspelet, och lite annorlunda i presspelet, men det är detaljer. I det stora hela fortsätter vi att bygga från hösten.”

Jämför man Eidevalls två sista säsonger i Rosengård så var det ganska mycket spel i sidled 2020 medan ni blev bättre i djupled förra året.

”Det var en sak vi pratade om i somras, att vi måste spela framåt oftare. Det gjorde vi bättre, vi hade några bra bollvinster under hösten som gav kontringar där vi gjorde mål. Vi har de spelarkvaliteterna. Samtidigt är det fortsatt viktigt att vi får kontroll på matcherna, har mycket boll och tröttar ut motståndarna. Vi är inte bra när det går fram och tillbaka, eller om vi hamnar i försvarsspel under långa stunder.”

Med tanke på att ni har behållit ert lag från hösten kommer ni att bli stora guldfavoriter i år.

”Vi måste hela tiden bli bättre, för de andra lagen blir inte sämre. Vi har mycket jobb framför oss, men på pappret har vi en jättebra trupp.

Kollar man den trupp Slegers hade med sig till Alingsås så saknades flera viktiga spelare, inte minst Jelena Cankovic. Men inte heller Stefanie Sanders och nya Rebecca Knaak var med i matchtruppen. Ytterligare tre spelare som man förhoppningsvis kommer att kunna matcha in under säsongen är Jessica Wik, som blev mamma i oktober, samt korsbandsskadade duon Fiona Brown och Frederikke Thøgersen.

Jag frågade om tillståndet för Cankovic, som spelade 90 minuter mot Växjö, men alltså saknades helt i Alingsås:

”Det är något som hände när hon spelade med Serbien, men vi gör undersökningar. Vi har även några som inte är med i dag efter kollisioner i träningsmatcher, som Stefanie Sanders. I dag fick vi byta ut Gudrun Arnardottir och Rebecca Knaak har en överbelastad häl (trampat igenom). Så det är lite småskavanker. … Det finns något positivt i det också, och det är att andra, yngre spelare får chansen att visa. Bea Spring har gjort det jättebra. Athinna Persson Lundgren fick hoppa in tidigt i dag, och gjorde det jättebra.”

Jag blev alltså inte speciellt imponerad av Rosengård. Det blir intressant att se hur det går i nästa lördags gruppfinal mot Linköping, en match som sänds i Sportkanalen, och där LFC går vidare vid kryss.

Men trots dagens match känns det svårt att tippa något annat guldlag än Rosengård. Jag hade för övrigt även ett längre samtal med Erling Nilsson i dag. Han varnade för Kristianstad. Trots att KDFF bytt många spelare har man startat cupspelet starkt. Deras gruppfinal mot Häcken på Bravida nästa söndag är också en hyperintressant match.

I övrigt pratade jag och Erling en hel del om svensk damfotbolls framtid. Han noterade att många av dagens landslagsspelare har fått sina internationella genombrott de senaste åren i en ålder av 26–29 år. Något som i sin tur innebär att man inte får ha för stora förväntningar på spelare som Hanna Bennison eller Bea Sprung de närmaste åren.

Och visst är det så. Man kan inte förvänta sig att de kan hålla den höga och jämna nivå som exempelvis Caroline Seger håller. Hon var bäst på Gerdskenvallen i dag.

Nämnda Bennison stod för övrigt för en suverän assist till Evertons segermål mot Aston Villa i onsdags:

När vi ändå är i England. När jag kom hem från Alingsås hamnade jag mitt i avgörandets minut i den engelska ligacupfinalen. Först fick Chelseas Niamh Charles ett fint skottläge att ge sitt lag ledningen med 2–1. Skottet räddades fint av Manchester Citys målvakt Ellie Roebuck.

Och strax efter blev Charles istället lite syndabock när hon tappade bollen utanför eget straffområde till formstarka Lauren Hemp. Det såg minst sagt halvhjärtat ut när Charles struntade i att försöka ta tillbaka bollen, och i stället promenerade hemåt. På sin promenad fick Chelseaspelaren se hur Hemp fick in bollen till Ellen White som gav City ledningen.

Resten av matchen var det klasskillnad. Citys tvåmålsskytt Caroline Weir gjorde ett drömmål när hon satte upp bollen i krysset med sitt stödjeben – det högra. Chelsea såg helt tröttkört och oengagerat ut. Man visade ingen desperation och lyckades inte få till någon forcering, utan City vann säkert.

Det var Citys första seger mot Chelsea sedan april 2019. Under de närmare tre åren har lagen mötts nio gånger. Chelsea har vunnit sju, varav en efter förlängning, och två har blivit oavgjorda. Nu fick City fira en välkommen titel – grattis. Både Chelsea och City är ju utslagna ur Champions League, och Citys chanser att vinna ligan är bara teoretiska.

När det gäller svenska spelare var Jonna Andersson den enda som fick speltid i finalen. Den tid jag såg hade hon, likt alla andra Chelseaförsvarare, det svårt med Hemp. På pluskontot fanns ett par bra bra slagna hörnor.

Innan jag sätter punkt noterar jag att nämnda Chelsea och Manchester City nyligen har presenterat sina bokslut för förra säsongen. City noterade ett minus på 1,7 miljoner pund – det motsvarar 22 miljoner kronor i dagens kurs.

För Chelsea blev det cirka 20 miljoner kronor minus för andra året i rad. Det går att driva verksamheten så om man har en stark herrverksamhet i ryggen.