Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

Chile, Sydafrika, Blackstenius och mycket mer

I kväll såg jag Sveriges premiärmotståndare i VM i cirka 40 minuter. Chiles landslag – La Roja Femenina – spelade ju nämligen landskamp mot Italien i kväll.

Till slut vann italienskorna med 2–1. Men det satt väldigt hårt åt, segermålet kom först i 93:e minuten. Här är höjdpunkter från matchen:

Utifrån höjdpunkterna ser det ut som att de första 50 minuterna var ungefär som de 40 jag såg. Av det jag såg tyckte jag att Chile imponerade genom att visa både mod och bollskicklighet.

Jag har givit Sverige oddsen 92–6–2 i matchen mot Chile. Det skulle alltså innebära svensk seger i ungefär tio av elva matcher. Jag står nog fortfarande fast vid den uppskattningen, men blev i dag ändå lite osäker på om jag undervärderat det chilenska laget. För Chile visade offensiva kvaliteter.

De spelade 4–2–3–1, och man spelade verkligen. För det var inte snack om att rensa bort bollarna, utan chilenskorna försökte spela sig ur alla situationer, även i och kring eget straffområde.

Dessutom överraskade Chile mig lite genom att sätta hög press. Man var ända uppe vid Italiens straffområde och försökte vinna bollen. Man skapade också en handfull bra målchanser. Så Chile är inte ofarligt.

Men Sydamerikas näst bästa lag visade också brister. Inte minst på fasta situationer. Man har en väldigt bra målvakt i PSG:s Tiane Endler, men i övrigt är laget kortvuxet och man har svårt i luftrummet.

Det var också oroligt i Chiles straffområde vid varje italiensk hörna. Dock tog Chile ledningen just på hörna. Claudia Soto har en bra vänsterfot. Hennes hörna skarvades, och Cristiana Girelli hann inte undan, utan nickade in bollen i eget mål.

Även kvitteringen kom på hörna. Ingen chilensk spelare klarade av att matcha nickstarka Ilaria Mauro vid första stolpen. Och på övertid spelade Aurora Galli fram inhopparen Stefania Tarenzia till segermålet.

Chiles brister låg inte bara i luftrummet. De hade även problem med fysiken. Då tänker jag inte bara på att ett par spelare fick kramp, utan även på att chilenskorna drog på sig väldigt många frisparka på slutet. Känslan var att de inte orkade, och när de inte hängde med tvingades de fälla sina motståndare.

Matchens spelades inför ganska glesa läktare i Empoli. Här kan man se lagens trupper:

Det var tydligt att Chile ville ha ett bra resultat, för de gjorde inga onödiga byten. Första bytet kom i 77:e minuten. Sedan tvingades man till två byten till i slutminuterna på grund av skador/kramp.

Chile spelade så här: Endler – Ámbar Soruco (Bárbara Santibáñez, 89), Su Helen Galaz, Camila Saez, Fernanda Pinilla (Javiera Toro, 85) – Karen Araya, Soto – María José Rojas (Yanara Aedo, 77). Yessenia Lopez, Yessenia HuenteroDaniela Zamora.

I går tränade Sverige genom att spela 3×30 minuter med fria byten mot Sydafrika. Det var en högst inofficiell match, vilket gör att vi inte fått se några bilder från matchen. Men vi har fått veta att Sverige vann med 4–0 efter två mål av Olivia Schough och ett vardera av Mimmi Larsson och Mia Carlsson. Det är ju för övrigt tre spelare som behöver visa klass den här våren för att komma med i VM-truppen.

I övrigt i veckan har det kommit nya försäljningssiffror från landskampen mot Tyskland den 6 april på Friends. Förbundet har nu sålt över 18 000 biljetter, och allt talar för att landslagets publikrekord på 20 302 åskådare kommer att utraderas rejält.

Under aprilsamlingen fortsätter för övrigt vårt landslag till Österrike för bortalandskamp den 9 april på Admira Wackers hemmaplan, BSFZ Arena i Wiens södra utkant.

Årets första officiella landskamp spelas mot Sydafrika på tisdag 18.00 (sänds av TV12). Då är inte Elin Rubensson med. Hon är sjuk och kvar hemma i Sverige och har ersatts i truppen av Linköpings Filippa Angeldahl.

Apropå Linköping har veckans damallsvenska nyhet varit att Stina Blackstenius tycks vara tillbaka till LFC. Det hade förstås varit en väldigt rolig värvning, eftersom det satt lite extra stjärnglans på vår högsta serie.

Samtidigt verkar LFC:s underskott ligga på minst 700 000 kronor i nuläget, och man har redan en väldigt stark anfallslinje. De pengar man har kvar att lägga på truppen borde man kanske i första hand lägga på defensivt inriktade spelare. Den uppfattningen delar jag med Correns krönikör Per Bergsten som skrev så här häromdagen:

”I en tid med elakt lysande röda siffror (minus 700 000!) och en trupp som redan känns framtung värre måste frågan ändå ställas: har LFC egentligen behov av att värva ännu en forward, som dessutom är av samma typ som en av dem som redan hämtats in? Ärligt talat så är svaret nej.”

För VM vore det däremot klockrent med Blackstenius i LFC under våren. Forwarden har inte fått det att lyfta i Montpellier, och skulle nog må bra av en nystart på hemmaplan.

I övrigt i veckan har Göteborg presenterat ett spännande nyförvärv. Finländska landslagsspelaren Natalia Kuikka har skrivit på. Det är en spelare som jag imponerades av under U20-VM 2014. Utöver Kuikka var Emma Koivisto en av de finländska spelare jag fick ögonen på då. Nu skall båda spela i Göteborg.

Apropå Göteborg läste jag den här hyllningen av deras norska nyförvärv Vilde Böe Risa i veckan. Fjolårets serietvåa har värvat spännande.

En intressant nyhet här på hemmaplan är att nykomlingen i elitettan, Brommapojkarna, har lämnat in en motion till Stockholms Fotbollförbund om att de skall driva frågan om att göra om damfotbollens seriesystem.

Huvudfrågan är kvalet mellan division I och elitettan. BP vill minska antalet division I-serier till två eller tre, så att seriesegrarna kan gå rakt upp.

När elitettan skapades var det här en önskan från de sju Norrlandsdistrikten, men distrikten i mellersta och södra Sverige ville ha kvar sex division I-serier, mycket på grund av kostnaderna. Både elitettan och division I är dyra serier. Serier med långa resor och små inkomster. Men kanske att Fotbollssverige nu är redo för att spetsa till seriepyramiden lite.

Som jag ser det är det bästa sättet att fixa så att seriesegrarna går upp att göra som man gjorde inom herrfotbollen, alltså att lägga till en ny serie mellan elitettan och division I. På så sätt behöver man inte göra om i divisionerna under ettan.

Därmed är det dags för en internationell utblick. Det är ju landslagsuppehåll nu. Den enda toppliga som rullar är Australiens W-league. Där väntar flera viktiga matcher kring slutspelsstrecket i helgen.

Men i övrigt är det fokus på landskamper runt om i världen. På nyhetsfronten var Nordamerika i fokus under veckan.

Först utsågs Alex Morgan till Nordamerikas bästa spelare 2018. Det var andra året i rad Morgan fick utmärkelsen.

Morgan kom förstås också med i Nordamerikas drömelva för 2018. Noterbart där att man även tar med spelare som gjort stora insatser i ungdomsturneringar:

Det var alltså två U17-spelare från Mexiko som kom med i Nordamerikas drömelva för 2018. Ni minns väl att Mexiko tog sig hela vägen till finalen i F17-VM för 1,5 månader sedan?

Just Mexiko är ett land där det har hänt saker den senaste veckan. När landets trupp till Cypern cup presenterades hade man plötsligt bytt förbundskapten. Roberto Medina hade fått ge plats åt Cristopher Cuellar – som till den tidigare förbundskaptenen Leo Cuellar. Mexikanska damfotbollsskribenter trodde först att det möjligen var en tillfällig lösning.

Men nu verkar det som att Chris Cuellar är näste ordinarie förbundskapten.

Så till de landskamper som spelats den här veckan. Italien–Chile 2–1 har jag redan avverkat. I Kina pågår en fyrnationsturnering där värdnationen möter Nigeria, Sydkorea och Rumänien. Där väntar final på söndag mellan Kina och Sydkorea. Den sydkoreanska lagkaptenen Cho So-Hyon skrev för övrigt på för West Ham häromdagen.

Kina vann sin semifinal mot Nigeria med klara 3–0. Här är klipp med de kinesiska målen:

Kanada och Schweiz gjorde precis som Sverige och Sydafrika, alltså spelade en inofficiell landskamp utan publik. Kanada–Schweiz slutade för övrigt 0–0.

Två officiella landskamper som spelades i onsdags. Norge vann med 3–1 mot Skottland och Spanien och Belgien spelade 1–1.

I Norges segermatch gjorde Rosengårds Lisa Marie Utland ett mål. De övriga två för norskorna gjordes av Caroline Graham Hansen. Wolfsburgssstjärnans båda mål går att se i intervjun med henne på den här länken.

Lördagens höjdpunkt är träningsmatchen mellan Frankrike och USA i Le Havre. Två tänkbara VM-vinnare gör upp inför en utsåld arena.

Slutligen ett kul citat från den första kvinnliga huvudtränaren i någon av de högre tyska herrfotbollsdivisionerna:

…och en fantastiskt fint genomförd frisparksvariant från Manchester United:

Ett frågetecken för Linköping

Onsdagens nyhet var att Tove Almqvist nu är klar för Vittsjö. Jag konstaterade redan i går att Skåneklubben har något spännande på gång.

Tove Almqvist

Däremot måste man i nuläget sätta ett litet frågetecken för Linköping. Precis som med Rosengård är det för tidigt att prata panik eller kris. Det är ju ett tag till seriestart, och dessutom är det inte jättemånga omgångar innan sommaruppehållet. Men man undrar ju lite vad som är på gång. LFC har dragit igång uppbyggnadsträningen, och vad jag kan förstå har man bara 13 eller 14 utespelare i truppen.

Offensivt ser det väldigt spännande ut, och det kan bli ännu intressantare om Stina Blackstenius kommer hem. Men totalt sett ser truppen ut att vara väldigt tunn och skadekänslig. Och nog behöver man ha in någon stabil back till innan Nilla Fischer ansluter. Men det känns ju lite oroande när man läser i Corren om att klubben går mot ett rejält underskott.

Med Almqvist i Vittsjö har LFC bara kvar en enda spelare som spelade under första guldåret, 2016 – Emma Lennartsson. För hon är väl kvar? Jag har inte sett några uppgifter om att Lennartsson har förlängt, men enligt Corren ingår hon i truppen för 2019. Hon ingår också i truppen på LFC:s officiella hemsida, men det gör å andra sidan alla som var med 2018, den sidan är nämligen inte uppdaterad.

Målvakten Matilda Haglund ingick också i guldtruppen 2016, men var skadad hela den säsongen, och spelade inga matcher.

Dessutom har LFC bytt folk på i princip alla bärande ledarpositioner sedan 2016. Den klubb som jobbade så bra med kontinuitet fram till och med nämnt år har haft extrem genomströmning de senaste två åren. Kan de möjligen få lite lugn i sitt lagbygge den här säsongen?

Freja Olofsson

Nu när de flesta damallsvenska lagen har dragit igång sin träning börjar spelartrupperna bli klara. Ser man på vilka spelare som inte har förlängt med sina klubbar är Örebroduon Freja Olofsson och Emelie Andersson två spelare jag tyckte hade potential när jag såg dem i damallsvenskan 2017. Olofsson spelade 25 matcher i elitettan i fjol, medan Andersson var borta större delen av säsongen till följd av skada. Var hamnar duon i år?

Internationellt noterade jag i dag att Lyon har värvat argentinska forwarden Soledad Jaimes från Dalian i den kinesiska ligan. Jag blev lite imponerad av ”Sole” Jaimes när jag såg henne i de sydamerikanska mästerskapen i fjol. Men att hon skulle vara så bra att hon är en spelare för Lyon var ändå lite oväntat.

Under onsdagskvällen spelades tre av fyra kvartsfinaler i engelska WSL cup. Där blev det segrar för Manchester United, Chelsea och Arsenal. Division II-laget United vann med 2–0 mot West Ham, Chelsea med hela 4–0 mot Reading och Arsenal med 2–1 mot Birmingham. I morgon spelas den sista kvartsfinalen mellan Manchester City och Brighton.

För Chelsea spelade Magdalena Eriksson hela matchen. Det var hennes 50:e tävlingsmatch för Londonklubben.

Däremot satt Hedvig Lindahl och Jonna Andersson kvar på bänken under hela matchen. Fran Kirby gjorde två mål och var matchens spelare. Noterbart att övriga två mål gjordes av de gamla kompisarna från Rosengård, Anita Asante och Ali Riley.

Schough till ett spännande Djurgården

Olivia Schough

Under tisdagskvällen kom nyheten att Olivia Schough har skrivit på ett tvåårskontrakt med Djurgårdens IF.

Det var en spännande nyhet. Inte minst eftersom Schough är en färgstark spelare. Och sådana behövs i storstadslagen för att de skall hamna på agendan. Med hjälp av den här värvningen ökar alltså Djurgårdens möjligheter att slå sig fram i Stockholms mediedjungel.

Men det är även en spännande värvning utifrån det faktum att Djurgården nu har ett av damallsvenskans allra starkaste mittfält – kanske det starkaste.

Man har ju utöver Schough även kvintetten Hanna Folkesson, Irma Helin, Malin Diaz, Ogonna Chukwudi och Portia Boakye. Det är sex väldigt bra damallsvenska spelare. Gissningsvis kommer någon av dem att få flytta ner i backlinjen (Boakye?) och någon kanske upp i anfallet.

Utöver nämnda sex spelare undrar man ju om det blir någon comeback för Emilia Brodin. I mars i fjol sa hon så här till Djurgårdens hemsida:

”Om allt går som det ska hoppas jag på att spela fotboll igen säsongen 2019.”

Kan Djurgården även addera Brodin till sitt mittfält så kanske Stockholmsklubben kan blanda sig i toppstriden i år. 2018 tycker jag att man underpresterade rätt rejält. Även om jag tippade dem först på sjunde plats såg jag på förhand Djurgården som ett av sju lag med kapacitet att ta en Champions Leagueplats.

Men Djurgården slogs aldrig i toppen. I stället var man indraget i nedflyttningsstriden ända in i slutomgångarna. Man slutade på åttonde plats, men kanske kan titta högre i år.

Frågetecknet finns ju för den offensiva spetsen. Där känns tappet av Julia Spetsmark tungt. Spetsmark avgjorde tre nyckelmatcher på hösten (Kalmar, Hammarby och Vittsjö) och var viktig för Djurgårdens anfallsspel.

Mia Jalkerud är ju en pålitlig målskytt, men utöver henne har Djurgården just nu två 19-åriga Wilma Sjöholm och 17-åriga talangen Tilde Lindwall i sin forwardsbesättning. Kan den trion fixa målen blir det ett roligt år för Djurgården.

Tove Almqvist

I går skrev jag om att Vittsjö håller på att bygga en spännande trupp. Dagens nyhet om att Tove Almqvist också är på väg till Skåneklubben förstärker den bilden. Vittsjö kan bli farligt 2019.

Nu har jag hittat bilder på Janni Arnth:s viktiga mål i debuten för Arsenal. Det handlar om en distinkt nick.

Tittar vi på tisdagens internationella nyhetsflöde står Caf Awards i fokus, alltså galan där Afrikas bästa spelare 2018 har hyllats.

Afrikas bästa damfotbollsspelare 2018 heter Thembi Kgatlana och representerar Sydafrika och Houston Dash i NWSL.

Det här var en riktigt stor dag för Kgatlana. Hon gjorde nämligen även årets mål i Afrika.

Nigeria prisades som årets landslag, men i övrigt tog Sydafrika hem damfotbollkategorierna vid galan. Banyana Banyanas förbundskapten Desiree Ellis prisades nämligen som 2018 års damfotbollstränare i Afrika.

I Europa var väl dagens största nyhet att Barcelona byter tränare. Fran Sanchez får lämna efter 1,5 år på posten. Kanske var det 0–0-derbyt mot Espanyol som var droppen för klubbledningen. Barca misslyckades med att vinna ligan i fjol. Och även om laget är obesegrat i den pågående ligan ligger man bara tvåa, tre poäng bakom mästarna Atletico Madrid. Den assisterande tränaren lluís Cortés tar nu klivet upp som huvudansvarig.

Även i Wolfsburg blir det en ändring i ledartrojkan. Där är det den assisterande tränaren Markus Högner som lämnar med omedalbar verkan. Han gör det eftersom han kommer att ta över SGS Essen till nästa säsong.

Slutligen hette Danmarks bästa spelare 2018 Pernille Harder. Det var femte gången hon fick Spillerforeningens pris som årets spelare. Ett hett tips är att 2019 års bästa danska spelare också kommer att heta Pernille Harder.

Boye till Bayern – och tankar kring Rosengårds rapport

Simone Boye Sörensen

Under fredagen kom Sydsvenskan med nyheten att Simone Boye Sørensen lämnar FC Rosengård. Ny klubbadress blir tyska storklubben FC Bayern München. Det är förstås en väldigt dålig nyhet för Malmöklubben, som hade en väldigt stabil backlinje ifjol med danskan som nyckelspelare.

Danskan hade ett halvår kvar på kontraktet, så Rosengård lär ha fått lite pengar för henne. Fast knappast så att det täcker förlusten. För det är inte lätt att hitta spelare av Boye Sørensens klass.

Jag tycker också att Rosengård stod starkt när silly season startade. Man hade i princip löpande kontrakt på hela fjolårets startelva. Jag ritade ner följande lag:

Zecira MusovicNathalie BjörnSimone Boye Sörensen, Glodis Perla ViggosdottirFiona BrownNellie Lilja, Caroline Seger, Iva LandekaSanne Troelsgaard – Anja Mittag och Lisa-Marie Utland. Plus att Johanna Rytting Kaneryd var åter efter sin korsbandsskada.

Fiona Brown och Anja Mittag

Även om kvartetten Boye Sørensen, Troelsgaard, Landeka och Mittag bara hade kontrakt över våren var känslan i november att Rosengård hade ett väldigt bra utgångsläge för sitt truppbygge.

Sedan dess har det dock inte hänt så mycket. Man har värvat in målvakten Emma Lind från LB07. Men i övrigt har man bara tappat spelare.

Utöver nämnda spelare finns trion Malin Levenstad, Ebba Wieder och Edina Filekovic med i den uppdaterade spelarförteckningen på klubbens hemsida. När Boye Sørensen nu ser ut att lämna verkar alltså Rosengård stå med en trupp på 15 spelare. Och bland dem är det tre som bara har halvårskontrakt.

Eftersom Rosengård inte har något Champions Leaguespel den här våren är det varken kris eller panik. Inte ännu. Men det säger sig självt att Rosengård just nu har en trupp som är väldigt sårbar för skador. Det blir mycket intressant att se hur man fyller de återstående platserna. Har man några ess gömda i rockärmen?

Just FC Rosengård släppte ju nyligen en rapport kring utvecklingen inom internationell damfotboll. Rapporten känns lite som ett rop på hjälp i en tid där våra toppklubbar har svårt att hålla kvar toppspelare som Simone Boye Sørensen. Även om rapporten inte bjuder på några överraskningar tycker jag att den är läsvärd och innehåller en del intressanta uppgifter.

Uppgifter som att den klubb i Europa som har störst damfotbollsbudget i nuläget ligger kring 70 miljoner kronor per år. Och att den bäst betalda damfotbollsspelaren i världen har en årslön på cirka fem miljoner kronor, och att den lönen utbetalas i Kina.

Utgångspunkten i Rosengårds rapport är att svensk damfotboll tappar mark mot flera andra europeiska nationer. Det är ju inget nytt.

Det intressanta är vart Rosengård vill komma med sin rapport. Tror man verkligen att det finns en chans för svenska klubbar att klara konkurrensen när övriga Fotbolls-Europa flyttar fram sina positioner?

Man skriver:

”Svenska staten, näringslivet och Svenska Fotbollförbundet behöver snabbt agera på denna förändring.”

Jag vet inte om staten eller näringslivet behöver agera – i varje fall inte för deras egen skull. Det är knappast statens uppgift att se till att svenska elitfotbollsklubbar kan hänga med i en allt snabbare lönekarusell. Knappast företagens heller. Däremot är ju svensk damfotboll på klubbnivå i behov av att något händer.

Och jag håller med om att Fotbollförbundet bör ta fram planer för hur man skall tackla utvecklingen. De planerna borde förresten redan ligga klara, för det här är ju inget nytt – utvecklingen har ju gått i den här riktningen de senaste fem–sex åren. EFD borde för övrigt också ha sådana planer.

Jag skrev så här i februari 2014:

”Däremot känner jag att Sverige lever på lånad tid i världstoppen, och att vi successivt framöver kommer att tappa mark. Det är ofrånkomligt. Men med rätt upplägg kan vi nog trots allt kämpa oss kvar på hög nivå i rätt många år. För vi har ett rejält försprång på de flesta.”

Och:

”När resten av världen vaknar på jämställdhetsfronten så kommer vi till slut att tappa vår plats på topp tio på världsrankingen. Det är inget vi kan påverka, hur bra satsning vi än kommer att ha. För Sverige har ett för litet befolkningsunderlag för att över tid kunna vara en maktfaktor i världens största sport. Det kommer att bli som på herrsidan, att vi under bra perioder kan utmana de stora, men att vi under andra perioder faller ner en bra bit på rankingen.”

De här citaten handlade i första hand om landslagsfotboll. Men på klubbsidan är ju risken uppenbar att fallet blir ännu större. Vi ser ju på herrsidan att vårt landslag har bättre möjligheter att göra toppresultat än våra klubbar.

Orsaken till att fallet för svenska elitklubbar är ofrånkomligt är ju att det helt enkelt inte finns tillräckligt med pengar inom svensk fotboll.

Damfotbollen har länge bönat och bett om ekonomisk hjälp från herrfotbollen. Det har väl hela tiden varit uppenbart att Sverige skulle vara en av förlorarna när väl den hjälpen skulle komma.

Rosengård lägger fokus vid att man vill att staten skall kräva en mer jämställd fördelning av svenska sponsorspengar. Och visst skulle damfotbollen vinna på jämställd sponsring. Fast det skulle inte på långa vägar räcka för att ta upp kampen med de europeiska toppklubbarna. Svenska företag sponsrar ju nämligen inte fotboll i speciellt stor utsträckning. I varje fall inte om man gör en internationell jämförelse.

2017 drog de herrallsvenska klubbarna totalt in 393 miljoner kronor från sponsring. Och de damallsvenska drog in 56 miljoner kronor. Visst skulle det förbättra läget betydligt för damfotbollens elitklubbar om de 450 miljonerna fördelades helt jämnt mellan herr- och damfotboll. Men det skulle bara innebära att tappet mot Europa bromsas ett tag. För internationellt är tyvärr 225 miljoner lite av kaffepengar –om de inte hela summan hamnar i en eller ett par klubbar.

Tittar vi exempelvis på Portugal är det ett land med väsentligt mycket sämre ekonomi än Sverige. Ändå har portugisiska herrfotbollsklubbar som Porto och Benfica på egen hand ungefär lika stark ekonomi som alla herrallsvenska klubbar tillsammans.

Och titta på Bayern München, som nu ser ut att värva från Rosengård. Den tyska superklubben hade 2017 inkomster på cirka 6,5 miljarder kronor. Säg att de lägger 35–50 miljoner på sitt damlag. Det skulle innebära att man lägger en bra bit under en procent av inkomsterna på damerna. Jag har ingen färsk summa på vad svensk fotboll omsätter totalt, men herrallsvenskan 2017 låg på 1,67 miljarder. Det känns alltså högst troligt att Bayern München ensamt har nästan dubbelt så stor ekonomi som all svensk fotboll tillsammans.

För svensk damfotboll handlar framtiden om att på bästa möjliga sätt anpassa sig till en ny verklighet. Att acceptera att våra klubbar inte kommer att tillhöra den yttersta världseliten framöver. Men att få fram så mycket talang att våra landslag fortsatt är konkurrensdugliga.

Innan jag går vidare noterade jag att Rosengård lyfter fram det danska fotbollsförbundet (DBU) som något slags föredöme när det gäller att utveckla dam- och flickfotboll. Det är ju faktiskt lite paradoxalt. För som jag ser det ligger Sverige före Danmark på de flesta fronter när det gäller satsning på damfotboll. Det danska förbundet lämnade ju exempelvis walkover i VM-kvalet, vilket knappast har varit utvecklande för dansk damfotboll.

Men danska spelare har ju däremot varit glödheta de senaste veckorna. Med Boye Sörensen har danska spelare nu på bara några dagar värvats till topplag i Tyskland, Frankrike, Italien och England.

I övrigt i dag har Eskilstuna värvat finska Kaisa Collin från PK35 Vantaa. Därmed återstår bara en målvakt i Uniteds lagbygge.

Ett lag som verkligen inte saknar målvakter är Växjö. De förlängde i dag med målvakten Lisa Karlsson, vilket innebär att man nu har fyra kontrakterade seniormålvakter med Karlsson samt trion Katie Fraine, Erin McLeod och Moa Edrud. Utlåningar på gång?

Fyra målvakter har numera även Chelsea. I dag har man värvat den nyligen landslagsuttagna tyskan Ann-Katrin Berger. Sedan tidigare finns ju Hedvig Lindahl, Carly Telford och Lizzie Durack i truppen – tre målvakter som alla gjort A-landskamper. Här snackar vi tuff konkurrens.

Apropå Tyskland har det tyska landslagets supportrar valt Svenja Huth som 2018 års tyska landslagsspelare.

I Australiens W-league tajtar det till sig ytterligare i toppstriden efter att Sydney FC vunnit fredagens möte med Newcastle med 3–1. När alla lag spelat åtta eller nio av de tolv omgångarna ligger Sydney sexa, två poäng från slutspelsplats och fyra från serieledning.

Men trots att Sydney vann var det Newcastle och Libby Copus-Brown som stod för matchens mål:

Under helgen rullar W-league vidare. Det är även ligamatcher i England, Italien och Spanien samt cupmatcher i Frankrike.

Anna Oskarsson

En som inte spelar på ett tag är Linköpings Anna Oskarsson. Hon har nämligen lämnat återbud till landslagets Sydafrikaresa till följd av en lårskada. Hon ersätts i truppen av Vittsjös Sandra Adolfsson.

Sandra Adolfsson

Bilder från hösten 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik:

Fifa ändrade i VM-reglerna efter min fråga

Jag har fått svar från Fifa angående VM:s spelschema. Svaret kom under tisdagen, och löd att det är det matchschema som gick ut på kvällen efter lottningen som gäller. Alltså det där vinnaren i Sveriges grupp ställs mot tvåan i grupp B i åttondelsfinal.

Som jag skrev i förra inlägget drog Fifa bort VM-reglerna från sin VM-sajt efter att de hade läst min fråga om vilken som var den korrekta av de två olika lottningar de hade på sin sajt.

I dag har Fifa lagt upp dokumentet med VM-reglerna igen. Och nu är de reviderade. Nu är det samma slutspelsträd i reglerna som det har varit på matchschemat sedan kvällen för lottningen.

Med tanke på hur ärendegången har varit känner jag mig rätt säker på att det är min fråga som har fått Fifa att göra ändringen. Man tycker att de borde ha haft koll på det här själva.

I och med att jag har fått svar på vad som gäller för slutspelet känner jag mig färdig med den här frågan.

Fast hade jag suttit på Sveriges eller USA:s fotbollsförbund hade jag vänt mig till Fifa och undrat över agerandet. Det är ju högst tveksamt att man ändrar sina officiella regler efter att lottningen är gjord.

Men det är inte det enda. Förutom att det är ett väldigt amatörmässigt slutspelsträd som Fifa fastnat vid – arrangörer för de allra flesta ungdomsturneringar brukar faktiskt hitta bättre upplägg – så missgynnas vinnaren av grupp F (Sveriges och USA:s grupp) ganska rejält i det schema som Fifa har valt.

Det slutspelsträd som ursprungligen fanns i reglerna var betydligt mer genomtänkt och rättvist. I det kunde inte lag som blivit etta och tvåa i samma grupp mötas igen förrän i final. I det hade alla gruppvinnare hemmaplan i åttondelsfinalen. I det skulle vinnaren i Sveriges grupp möta tvåan i grupp E. Det senare var rimligt eftersom just grupp E och F färdigspelas samma dag. Det skulle alltså bli lika många vilodagar för båda lagen.

Enligt det gamla upplägget skulle slutspelsträdet se ut så här (förutsatt att de lag som ligger högst på världsrankingen avancerar ur varje omgång):

Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–Nya Zeeland

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–Sydkorea
1st F v. 2nd E = Winner 4: USA–Nederländerna

1st E v. 2nd D = Winner 5: Kanada–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Australien–Kina

2nd B v. 2nd F = Winner 7: Spanien–Sverige
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–Italien

Kvartsfinaler:
Winner 1–2, Team A: Brasilien–England
Winner 3–4, Team B: Tyskland–USA

Winner 5–6, Team C: Kanada–Australien
Winner 7–8, Team D: Sverige–Frankrike

Semifinaler: (i Lyon)
A–B, England–USA
C–D, Kanada–Frankrike

Final: (i Lyon)
USA–Frankrike

Men glöm slutspelsträdet ovan – det är ju numera borta ur VM:s regelverk. I det slutspelsträd som Fifa nu i efterhand har skrivit in i VM-reglerna kan ettan och tvåan från grupp A mötas i den ena semifinalen och ettan och tvåan i grupp E i den andra. I det nya slutspelsträdet är fem gruppettor hemmalag i sina matcher, medan ettan i grupp F är uppsatt som bortalag. Inte för att hemma och borta spelar så stor roll i mästerskap, men nog är det konstigt att bara en gruppetta räknas som bortalag?

Det nya slutspelsträdet ser ut så här (även här förutsätts att de lag som ligger högst på världsrankingen avancerar ur varje omgång):

Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–Nya Zeeland

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–Sydkorea
2nd F v. 2nd E = Winner 4: Sverige–Nederländerna

1st E v. 2nd D = Winner 5: Kanada–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Australien–Kina

2nd B v. 1st F = Winner 7: Spanien–USA
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–Italien

Kvartsfinaler:
Winner 1–2, Team A: Brasilien–England
Winner 3–4, Team B: Tyskland–Nederländerna

Winner 5–6, Team C: Kanada–Australien
Winner 7–8, Team D: USA–Frankrike

Semifinaler: (i Lyon)
Team A–D: England–USA
Team C–B: Kanada–Tyskland

Final: (i Lyon)
USA–Tyskland

Den stora nackdelen för lagen i grupp F är att det är långt ifrån säkert att det är bäst att vinna gruppen. Både ettan och tvåan i grupp F ställs nämligen mot grupptvåor i åttondelsfinal. Tvåan i grupp F möter tvåan i grupp E, medan vinnaren av grupp F ställs mot tvåan i grupp B.

Grupp E och F färdigspelas alltså samma dag, den 20 juni. Båda lagen från grupp F har sina åttondelsfinaler den 24 juni. Grupp B däremot är klar redan den 17 juni.

Det lag som vinner grupp F får alltså möta en grupptvåa som har haft tre extra vilodagar inför åttondelen. Det lag som kommer tvåa i grupp F ställs däremot mot en grupptvåa som har haft lika många vilodagar.

Nu vet vi ju inte vilka motståndare som väntar i respektive åttondelsfinal, men på pappret är det i alla fall en fördel att komma tvåa. För de där tre extra vilodagarna är en i högsta grad viktig faktor.

Och faktum är att om vinnaren av grupp F går hela vägen till final kommer den att ha färre vilodagar än sina motståndare i såväl åttondels-, kvarts- som semifinal. Lika illa är det inte för tvåan i grupp F.

Om vi granskar det gällande slutspelsträdet med svenska glasögon noteras följande:

* Om vi vinner gruppen väntar:
Åttondelsfinal mot tvåan från gruppen med Tyskland, Spanien, Kina och Sydafrika.
Kvartsfinal, troligtvis mot vinnaren i gruppen med Frankrike, Norge, Sydkorea och Nigeria.

Alltså tänkbar åttondel mot Spanien eller Kina och kvartsfinal mot Frankrike.

* Om vi kommer tvåa i gruppen väntar:
Åttondelsfinal mot tvåan från gruppen med Kanada, Nederländerna, Nya Zeeland och Kamerun.
Kvartsfinal, troligtvis mot vinnaren från gruppen med Tyskland, Spanien, Kina och Sydafrika.

Alltså tänkbar åttondel mot Kanada eller Nederländerna och kvartsfinal mot Tyskland.

I de här exemplen har jag räknat med att Tyskland vinner grupp B. Men skulle tyskorna i stället komma tvåa hamnar vi i ett spännande läge. Där är risken uppenbar att vinnaren mellan Sverige och USA i Le Havre den 20 juni ställs mot ett utvilat Tyskland i åttondel. För att sedan troligen få möta Frankrike om man går vidare till kvarten. Det skulle vara spännande att se hur Peter Gerhardsson och Jill Ellis matchade sina truppen i en sådan gruppfinal.

I det läget skulle förloraren av gruppfinalen i Le Havre troligen få möta Kanada eller Nederländerna i åttondel och Spanien eller Kina i kvart. Raffinerat.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att Sverige hamnade i en förhållandevis lätt grupp. Men i slutspelet kommer vårt landslag knappast ha turen att ställas mot några lätta motståndare.