Svag högerkant, svag domarinsats och svag Rysslandskritik

Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.

Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.

Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.

Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.

Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.

Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.

Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.

Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.

Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.

Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.

Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.

För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.

Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.

I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.

Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.

Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.

Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.

Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.

I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.

I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.

Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.

I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.

Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.

Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.

I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.

I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.

Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.

Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:

Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”

Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.

På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.

Snö, drömmål och tveksamma domslut – tankar efter första helgen

OBS. Inlägget kommer att uppdateras med tankar om söndagskvällens match mellan Djurgården och Piteå.

Vi är en helg in i damallsvenskan. Under söndagen fick vi en liten skräll när Umeå fick 1–1 mot topptippade Häcken i snöstorm. Här är lite tankar om söndagens matcher:

AIK–Kif Örebro 2–0

Premiären stod mellan de två lag som jag tippade som tolva respektive elva. Det var en rätt jämn match som AIK kontrollerade, och vann rättvist.

AIK spelade 4–4–2 och visade att man är svårt att komma till avslut mot när Hannah Davison är med. Att hon nu dessutom fått Jennie Nordin bredvid sig ser ut att göra väldigt stor nytta för AIK:s försvarsspel.

För det var på försvarsspelet – och lite flyt – som man vann. AIK inledde bäst och hade nödvändigt flyt när Honoka Hayashi sköt i stolpen och ut. Returen tog dock i ryggen på Örebromålvakten Tove Enblom, och gick in i mål.

Målet präglade resten av matchen. Örebro spelade 4–3–3 och hade bollen. Gästerna noterades för 10–1 i hörnor, men hade inte tyngden att komma till vassa avslut. AIK:s backlinje var 100-procentig när inlägg och inspel slogs in.

Matchen avgjordes helt på ett drömmål. Jenny Danielsson bröt ett dåligt uppspel och skickade in ett distansskott via stolpen. AIK fick en kanonstart på säsongen.

För Örebro var det alltså mindre bra. Dessutom blir man ju lite orolig när den tidigare korsbandsskadade Maja Regnås klev av och tvingades till byte redan efter 20 minuter.

Umeå IK–BK Häcken FF 1–1

En match som präglades av snö. Det snöade vid matchstart och nederbördes tycktes bara öka ju längre matchen led. I den andra halvleken bytte man äntligen till orange boll. Innan dess var det svårt att se bollen.

Häcken kom till Västerbotten utan Elin Rubensson och med Stine Larsen på bänken. Pauline Hammarlund lär ju inte vara jättelångt ifrån comeback, men i väntan på att hon är spelklar var det Johanna Rytting Kaneryd som var toppforward i Häckens 4–2–3–1.

Rytting Kaneryd stod för matchens konstverk när hon längs kortlinjen först snurrade upp Lisa Dahlkvist och sedan ur dåligt vinkel satte bollen bakom Erin Nayler. Målet kom tidigt, och Häcken hade bra kontroll under den första halvleken.

Umeå stod lågt i ett 4–1–4–1-försvar. Det lilla offensiva man hade före paus stod jättetalangen Lisa Björk för på högerkanten. Häckens kontroll hängde med in i den andra halvleken.

Men i minut 73 beordrade domaren en skottningspaus. När spelet återupptogs såg matchbilden plötsligt väldigt annorlunda ut. Björk serverade öppet mål till fjolårets skytteligavinnare i elitettan, Henna‑Riikka Honkanen. Finländskan kvitterade, och efter det var faktiskt Umeå närmast segern. Nykomlingen hade ett par riktigt vassa chanser.

Underlaget gjorde att matchen kanske inte skall analyseras sönder. Men naturligtvis oerhört skönt för Umeå att få med sig en poäng mot ett lag som säger sig vara en titelutmanare.

Kristianstads DFF–IFK Kalmar 4–0

Årets första gräsmatch spelades på ett grönbrunt underlag på Kristianstad Fotbollsarena.

Jag har ju kallat IFK Kalmar för en främlingslegion. Och nykomlingen från östra Småland kom till premiären med maximala nio utländska spelare i truppen – alla ingick i startelvan. Man hade således en rakt igenom svensk bänk. Kalmar ställde upp i ett 4–4–2 som såg ut att ha mer markeringsinslag än man är van vid.

Man får väl ge Kalmar några matcher till innan den stora sågen plockas fram. Men det var klasskillnad mellan lagen. Kalmar hade väldigt svårt att komma till avslut. Och illavarslande att nyckelspelaren och tillika målvakten Aubrey Corder tvingades kliva av skadad i minut 80. Då fick 17-åriga Fanny Jungward göra damallsvensk debut – en debut där hon höll nollan.

Trots alla utlänningar i Kalmar var det Kristianstads utländska spelare som utmärkte sig mest. Nederländska Shelia van der Bulk gjorde 1–0 på straff och amerikanska Delaney Pridham placerade in 2–0 i den första halvleken. Och efter paus tog amerikanska Kalmarförvärvet Tabitha ”Tabby” Tindell över. Hon gjorde sitt första damallsvenska mål när hon gled in från vänsterkanten och placerade in bollen i bortre hörnet, och sitt andra när hon stötte in ett inspel från nära håll.

KDFF spelade 4–3–3 med omskolade Evelina Duljan som högerback. Hon tvingades byta i slutet av första halvleken.

Linköping–Vittsjö 1–1

Premiär mellan två lag med ambition att slåss om en plats i nästa års Champions League. LFC spelar i år 3–4–3, medan Vittsjö spelar med klassiskt 4–4–2.

I en jämn första halvlek hade tidigare LFC-spelaren Linda Sällström första kanonchansen, när hon nickade i ribbans överkant. I den första halvlekens slutsekunder var det istället japanska Saori Takarada som blev matchens första målskytt. Efter en hörna vände hon bort ett par Vittsjöförsvarare och satte bollen innanför bortre stolpen.

Efter paus var Vittsjö det lag som skapade mest. Man trodde dock att det var ridå ner när Nellie Persson drog på sig sin andra varning, och blev utvisad. Det var lite diskussioner i samband med kortet, men som jag ser det var utvisningen solklar. När man har ett gult kort får man inte göra som Persson gjorde – ta tag i, och dra ner en motspelare bakifrån.

Ett decimerat Vittsjö fortsatte dock att ha de bästa målchanserna. Och när Linda Sällström turligt kvitterade så var det logiskt sett till målchanserna. Sällström sköt mot bortre stolpen, men bollen bytte riktning på Nilla Fischer och ställde helt Cajsa Andersson.

Efter kvitteringen flyttade LFC fram, ökade tempot och skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen. Men Vittsjö stod emot. Och så hade gästerna jätteflyt med domslutet 2.27 in på övertiden när Amalie Vangsgaard blev nedsprungen av Sandra Adolfsson i Vittsjös straffområde.

Min spontana reaktion var solklar straff. Den bedömningen förändrades inte när jag såg reprisbilderna. Men trots att domare Anastasia Oberlauf Poopuu hade en bra position dömde hon inspark. Ett riktigt uselt domslut.

Ett uselt domslut som gör att matchen slutade oavgjord. Och det var väl trots allt rättvist.

Djurgården–Piteå 1–4

På Tele2 Arena kändes hemmalaget Djurgården betydligt mer vilset än bortalaget Piteå. Gästerna rivstartade och fick också grym utdelning. Först skickade Hlin Eiriksdottir in 0–1 i krysset i nionde minuten och tre minuter senare var det Maja Green som på halvvolley hittade samma kryss bakom Djurgårdens målvakt Elvira Björklund. Den 18-åriga damallsvenska debutanten kan inte lastas för något av de tre baklängesmålen.

Det tredje målet gjorde Anam Imo i första halvlekens slutsekunder. Och det fjärde stötte Josefin Johansson in efter en inläggsfrispark direkt i den andra. Där var det avgjort, och resten av matchen kändes som en transportsträcka. Djurgården flyttade upp laget efter paus, och efter några byten fick man även till en reducering.

Men totalt sett var Stockholmslaget väldigt svagt. I den första halvleken kom de inte förbi Piteås press, utan slog mest lycka till-bollar mot Lova Lundin. Och det är inget bra recept. Lundin är ju nämligen ingen blixtsnabb forward, utan en duktig bollmottagare som skall ha passningarna mot sig – inte på yta.

Apropå bollmottagare var Anam Imo lysande. Hon var precis så bra som jag trodde att hon skulle bli när jag såg henne som 18-åring i Rosengård. Nigerianskan har dock inte fått något riktigt lyft under sina första säsonger i damallsvenskan. Men i år ser hon riktigt vass ut. Och då tänker jag bara inte målskytte, utan alltså framför allt hur bra hon är på att få fast bollen på offensiv planhalva.

Piteå gjorde totalt sett en imponerande bra insats. Laget kom ju elva i fjol, en placering som normalt hade lett till nedflyttning. Framför allt det spel man visade under den första halvleken signalerade däremot inte någon bottenstrid. Tvärtom såg det väldigt bra ut. Man satte en bra press på Djurgården och när man hade bollen spelade man sig ganska lugnt ur Djurgårdens press.

Det lilla tipset av damallsvenskan 2022

Mars är den månad jag brukar ha mest att göra på jobbet. Sedan drygt 20 år är jag redaktör för en matig bilaga om breddfotboll, där vi bland annat redovisar alla övergångar i lokalfotbollen. Produktionen för den bilagan brukar ha sin kulmen under slutet av mars och början av april.

Det innebär att jag under några veckor har mindre tid att se annan fotboll på tv eller på plats. Det innebär i sin tur att det både brukar bli färre och kortare blogginlägg.

I år startar damallsvenskan ovanligt tidigt, sannolikt beroende på att vi i år har 14 lag, vilket innebär fyra omgångar mer än tidigare. Jag kollade lite i backspegeln och såg att det var premiär den 25 mars i 2009 års serie.

Sedan dess har premiäromgången startat under perioden 9–17 april. I år är det alltså premiär på lördag, den 26 mars. För egen del innebär det att jag inte har hunnit göra den genomgripande analys av de damallsvenska lagen som jag brukar presentera i samband med mitt damallsvenska tips. Alla övergångar och trupper finns här.

Och här är i alla fall mitt tips. Det känns svårare än på många år. Det är ju nämligen otroligt jämnt i mitten. I fjol skiljde fem poäng mellan trean Kristianstad och åttan Örebro. Det kan bli minst lika jämnt i år. I princip känns tio lag som potentiella medaljörer.

Som vanligt välkomnar jag att ni kommer in med era tips. I grunden är ju förstås tips rätt oviktigt. Men tipsen är en krydda som ökar intresset och det är alltid roligt att se hur olika personer tror att en serie skall sluta.

1) FC Rosengård

Man är regerande mästare, och har den starkaste truppen. Att man tagit sig till final i svenska cupen trots massor av skador är ett styrkebesked. Tyvärr tror jag att man kan ha avgjort rätt tidigt. Jag skriver tyvärr för att man ju vill ha spänning i guldstriden.

2) BK Häcken FF

Ett tag tidigare i våras hade jag Häcken på fjärde–femte plats. Laget känns ju nämligen betydligt mycket sämre än det var för ett år sedan. Men sedan har man tagit sig till cupfinal. Och kollar man truppen är den ändå såpass stark att man bör kunna försvara andraplatsen. Och Johanna Rytting Kaneryd är helt klart en av seriens riktiga attraktioner. Passa på att kolla in henne innan hon sticker utomlands.

3) Vittsjö GIK

Truppen är tunn, men med höga toppar. Man har ett sylvasst forwardspar, och Katrina Gorry är en otroligt spännande värvning. En vass passningsspelare. Det här tipset utgår ifrån att startelvan kommer att hålla sig frisk. Om man däremot drabbas av skador kan det bli en plats på undre halvan. Det känns nämligen väldigt jämnt på platserna bakom de båda topplagen.

4) Kristianstads DFF

Trea två år i rad, med ungefär samma lag. Nu bygger man om. Laget ser sämre ut defensivt, men tremannaanfallet känns väldigt spännande. Får man till det kanske man till och med kan utmana Häcken om andraplatsen. Men utgångstipset blir alltså en fjärdeplats.

5) Hammarby

Hängde med länge i toppen i fjol som nykomling. Då orkade man inte hela vägen. Nu har man värvat väldigt bra under silly season, och australiska duon Kyra Cooney-Cross och Courtney Nevin kan vara spelarna som tar upp Bajen på UWCL-plats. Men i det här tipset hamnar Stockholms bästa lag just utanför medaljerna.

6) Linköping

Fjolåret var ett fiasko. Man räddade sig lite genom att avsluta med tre raka segrar och sluta på sjätte plats med 31 poäng. Känslan är att laget är bättre i år. Jag tippar dem ändå som sexa, eftersom jag just nu upplever fem lag som bättre. Men lyckas LFC få någon att göra mål är man definitivt en utmanare om medaljerna.

7) Eskilstuna

Fick ordning på spelet i fjol när man tappade flera nyckelspelare. Slutade som fyra, bara två mål från UWCL-plats. Har haft defensiv stabilitet under försäsongen med bara två insläppta mål, något som antyder att de placeras för lågt i det här tipset. Men min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.

8) Umeå IK

Det här är lite av ett tips med hjärtat. Man vill ju att klassiska UIK skall lyckas. Dels för att laget spelar en fin fotboll, dels för att man är otroligt bra på att fostra unga spelare. Risken är att laget tippats något för högt. Men känslan är helt klart att man kommer att hålla sig kvar.

9) Piteå IF

I vintras tänkte jag länge på Piteå som tänkbar avstigningskandidat. Men laget har gjort så bra resultat på försäsongen att känslan är att man bör kunna undvika akut nedflyttningsstrid. Laget har kämpat med offensiven. Därför är det positivt att Anam Imo verkar stå inför ett lyft.

10) Djurgårdens IF

Nia i fjol. Har en bredare trupp än på länge genom att man fått in flera spännande nyförvärv. Resultaten i cup och träningsmatcher har dock inte varit speciellt upplyftande. Får Djurgården ihop det kan man till och med vara med i medaljstriden. Men utifrån hur det sett ut på våren är det svårt att tippa laget så mycket högre än så här.

11) Kif Örebro

Ytterligare ett väldigt svårtippat lag, som skulle kunna sluta var som helst på platserna 5–12. Kif överraskade i fjol och var bara fem poäng bakom tredjeplatsen. Laget har många unga framtidsnamn. Men jag tror att det finns en risk för en liten backlash i år.

12) AIK

För första gången kan man hamna på kvalplats i damallsvenskan. Jag tippar att AIK slutar som tolva, men att laget klarar kvalet rätt lätt. AIK var extremt ojämnt i fjol. Nu har man tappat viktiga Rosa Kafaji, vilket kommer att kännas. Det finns potential i truppen. Men resultaten på försäsongen har varit så svaga att jag alltså placerar laget som tolva.

13) IFK Kalmar

Man har satsat utländskt. 13 utländska spelare är fyra fler än de får använda i matcher. Det är tråkigt att tippa två nykomlingar på nedflyttningsplats. Men resultaten på försäsongen gör det svårt att tippa Kalmar högre än plats 13. Man har tre uddamålsförluster på tre matcher mot damallsvenskt motstånd och föll med 3–1 mot Växjö i genrepet.

14) IF BP

Laget var sist in och har inte värvat tillräckligt bra för att kunna undvika jumboplatsen. Vi får hoppas att BP inte blir ett riktigt stryklag. Men risken känns uppenbar att laget bara tar enstaka poäng.

Skytteligan?

Den är betydligt lurigare i år än i fjol. Då vann storfavoriten Stina Blackstenius närmast före Uchenna Kanu. Ingen av dem är kvar i damallsvenskan i år.

I fjol var även trion Olivia Schough, Felicia Rogic och Madelen Janogy uppe på tvåsiffrigt antal mål. De har förstås chansen även i år. Jag tror också att Pauline Hammarlund kan göra en hel del mål i höst. Men det räcker nog inte för att vinna.

En känsla säger att det kommer att stå mellan Mimmi Larsson och Mia Jalkerud. Och mitt tips är att vinnaren spelar i Eskilstuna – jag tror alltså på Jalkerud.

Det kan bli Rosengård–Häcken i final

I dag lottades semifinalerna i svenska cupen. Det blev Hammarby–Häcken och Rosengård–Eskilstuna. Det finns alltså en möjlighet att det kan bli final mellan de senaste årens suveräner i svensk damfotboll.

Häcken och Rosengård imponerade på olika sätt i sina gruppfinaler. Rosengård var utspelat av Linköping i den första halvleken, men växte rejält efter paus och vann till slut med hela 4–0.

Det jag såg av Häckens 3–1-seger mot Kristianstad var både imponerande, och inte. Häcken överraskade genom att köra med Elin Rubensson som tia och med Elma Juntilla Nelhage och Anna Csiki i vänsterförsvaret istället för petade (?) lagkaptenen Luna Gewitz och ljumskskadade Lotta Ökvist.

Det som imponerade var att Häcken stundtals inte lät Kristianstad låna bollen. Det som var mindre imponerande var att Häcken spelade med ganska stor risktagning centralt, något som kan kosta mot riktigt bra lag. Den här gången var inte KDFF bra nog att utnyttja det, men stundtals såg man ändå vilken offensiv potential fjolårets serietrea har i sin nya nordamerikanska anfallstrio.

Det blir spännande att se om Hammarby kan skaka ett Häcken som måste räknas som ganska klar favorit. Det är en match mellan två lag med ganska lik spelstil. Frågan är om Hammarby kan lyckas få tag på bollen, eller om de kommer att få jaga.

I den andra semifinalen är Rosengård ännu klarare favorit. Eskilstuna har hackat sig vidare till semi. I går hade Djurgården straff, och flera andra superchanser. Men United, som också skapade flera bra lägen, redde ut det och vann gruppen. Nu väntar dock betydligt tuffare motstånd för sörmlänningarna. Sannolikt för tufft.

Är Rosengård en så given guldfavorit som man tänkt?

Jag har haft ganska stort krigsfokus den senaste veckan. Det mesta av den lediga tiden har gått till att följa eländet i Ukraina via CNN, BBC och diverse ukrainska journalister på sociala medier. Det är ju meningslöst att följa ryska journalister, för de som är i gång och rapporterar hävdar ju att det inte finns något krig att rapportera om.

I dag tog jag en paus från rapporteringen om artilleri, pansarvagnar, flyktingar och beskjutna kärnkraftverk. Jag åkte till Alingsås för att kolla in mästarlaget FC Rosengård.

När jag åkte hemifrån var det med uppfattningen att det är omöjligt att tippa något annat lag på guldplats i år än just Rosengård. I paus var jag inte lika säker. Det här var nämligen en match där hemmalaget Alingsås imponerade betydligt mer än gästerna – trots att slutresultatet blev 0–3 (0–1).

Jag var just på Gerdskenvallen och kollade in Alingsås–Rosengård även för knappt ett år sedan. Utöver att det var 2021 års klart kallaste idrottsupplevelse, och då bevakade jag både världscupen och SM på längdskidor, så var fjolårets möte en tillställning helt utan nerv.

Det var avgjort redan i fjärde minuten. Då hade Caroline Seger och Olivia Schough gjort var sitt mål, och resten av matchen blev en enda lång transportsträcka till 0–7 och en helt genomfrusen kropp.

Från fjolårets match hade Rosengård bytt sex spelare i startelvan, medan Alingsås hade kvar nio. Hemmalaget hade lärt sig läxan från förra årets match, och stod för ett mycket vassare försvarsspel. Alingsås är ett fysiskt lag. Nu satte man hög press och klev in rejält i de dueller som blev.

Lagkaptenen Moa Jarl har flyttat ner i mittförsvaret, och var lysande. Även det centrala mittfältet med Alma Öberg och Rebecca Cameras var bra.

Rosengård hade bollen, men spelade mest i sidled, och skall vara nöjt med att man ledde med 1–0 i paus. Gästerna blev lite spetsigare efter sidbytet, men det dröjde ändå till minut 75 innan det andra målet kom. Det var egentligen först när supertalangen Bea Sprung kom in i minut 66 som Rosengård klarade av att utnyttja att Alingsås tryckte upp sin backlinje högt.

Det var Sprung som slog en fin genomskärare till Mimmi Larsson, som i sin tur serverade Loreta Kullashi till 2–0-målet. På plats upplevde jag spontant att Kullashi var offside. Men jag är inte säker, och har inte sett någon repris. Oavsett vilket var Sprungs genomskärare av hög klass.

Efter matchen tog jag chansen att ställa lite frågor till Rosengårds tränare Renée Slegers. Så här upplevde hon dagens match:

”Vi var inte så nöjda i paus. Det hackade för mycket. Det finns en hel lista med faktorer, en cocktail av det gör att vi inte riktigt kommer in det flytet som vi är vana vid. Och det var egentligen samma mot Växjö. Det är bra att vi vinner matchen med 3–0, men jag tycker inte att vi skapar tillräckligt många målchanser, att vi inte är tillräckligt farliga framför målet när vi väl kom dit. Men jag har inga synpunkter på spelarnas ansträngning, för de försöker. De här cupmatcherna är tuffa, för både Växjö och Alingsås skall försöka förstöra för oss. Det blir fysiskt, och vi blir vi lite rädda för de smällar som kanske kan komma. Tyvärr fick vi en skada på Gudrun Arnardottir. Vi fick en skada mot Växjö också (Evelina Pettersson), en ful tackling. Det är lite tråkigt, och att vi får göra ett tidigt byte igen påverkar matchbilden.”

Trots att Alingsås tryckte upp sin backlinje ganska högt kom ni knappt in bakom dem en enda gång i den första halvleken.

”Precis. Alldeles för lite. Vi är ju vana vid att lag lägger sig lite lägre, och att vi lugnt kan bygga upp anfallen. När de pressar så högt blir vi tvingade till att spela rakare ibland. Det har vi pratat om, men det sitter inte i vårt DNA. Men det skall vi absolut jobba på, att hitta bättre variation och läsa av hur högt motståndaren står.”

2–0-målet var ett mål där ni kom in bakom dem.

”Det målet är ett mål som kom utifrån de ytorna som vi hade pratat om, som vi trodde skulle uppstå i den här matchen. Där gjorde vi exakt det vi hade tränat på. Det är vi supernöjda med. Men det hände för få gånger i matchen att vi fick till den typen av anfall.”

Nu när du får en hel försäsong på dig, vad kommer vi att få se för förändringar i Rosengårds spel mot förra året?

”Inte så mycket. Jonas (Eidevall) lade en grund, och jag och Jonas tänker ganska likt kring fotboll, så jag fortsätter att jobba vidare på det vi har påbörjat. Sedan är det några detaljer som vi jobbat på, lite annorlunda positionering i anfallsspelet, och lite annorlunda i presspelet, men det är detaljer. I det stora hela fortsätter vi att bygga från hösten.”

Jämför man Eidevalls två sista säsonger i Rosengård så var det ganska mycket spel i sidled 2020 medan ni blev bättre i djupled förra året.

”Det var en sak vi pratade om i somras, att vi måste spela framåt oftare. Det gjorde vi bättre, vi hade några bra bollvinster under hösten som gav kontringar där vi gjorde mål. Vi har de spelarkvaliteterna. Samtidigt är det fortsatt viktigt att vi får kontroll på matcherna, har mycket boll och tröttar ut motståndarna. Vi är inte bra när det går fram och tillbaka, eller om vi hamnar i försvarsspel under långa stunder.”

Med tanke på att ni har behållit ert lag från hösten kommer ni att bli stora guldfavoriter i år.

”Vi måste hela tiden bli bättre, för de andra lagen blir inte sämre. Vi har mycket jobb framför oss, men på pappret har vi en jättebra trupp.

Kollar man den trupp Slegers hade med sig till Alingsås så saknades flera viktiga spelare, inte minst Jelena Cankovic. Men inte heller Stefanie Sanders och nya Rebecca Knaak var med i matchtruppen. Ytterligare tre spelare som man förhoppningsvis kommer att kunna matcha in under säsongen är Jessica Wik, som blev mamma i oktober, samt korsbandsskadade duon Fiona Brown och Frederikke Thøgersen.

Jag frågade om tillståndet för Cankovic, som spelade 90 minuter mot Växjö, men alltså saknades helt i Alingsås:

”Det är något som hände när hon spelade med Serbien, men vi gör undersökningar. Vi har även några som inte är med i dag efter kollisioner i träningsmatcher, som Stefanie Sanders. I dag fick vi byta ut Gudrun Arnardottir och Rebecca Knaak har en överbelastad häl (trampat igenom). Så det är lite småskavanker. … Det finns något positivt i det också, och det är att andra, yngre spelare får chansen att visa. Bea Spring har gjort det jättebra. Athinna Persson Lundgren fick hoppa in tidigt i dag, och gjorde det jättebra.”

Jag blev alltså inte speciellt imponerad av Rosengård. Det blir intressant att se hur det går i nästa lördags gruppfinal mot Linköping, en match som sänds i Sportkanalen, och där LFC går vidare vid kryss.

Men trots dagens match känns det svårt att tippa något annat guldlag än Rosengård. Jag hade för övrigt även ett längre samtal med Erling Nilsson i dag. Han varnade för Kristianstad. Trots att KDFF bytt många spelare har man startat cupspelet starkt. Deras gruppfinal mot Häcken på Bravida nästa söndag är också en hyperintressant match.

I övrigt pratade jag och Erling en hel del om svensk damfotbolls framtid. Han noterade att många av dagens landslagsspelare har fått sina internationella genombrott de senaste åren i en ålder av 26–29 år. Något som i sin tur innebär att man inte får ha för stora förväntningar på spelare som Hanna Bennison eller Bea Sprung de närmaste åren.

Och visst är det så. Man kan inte förvänta sig att de kan hålla den höga och jämna nivå som exempelvis Caroline Seger håller. Hon var bäst på Gerdskenvallen i dag.

Nämnda Bennison stod för övrigt för en suverän assist till Evertons segermål mot Aston Villa i onsdags:

När vi ändå är i England. När jag kom hem från Alingsås hamnade jag mitt i avgörandets minut i den engelska ligacupfinalen. Först fick Chelseas Niamh Charles ett fint skottläge att ge sitt lag ledningen med 2–1. Skottet räddades fint av Manchester Citys målvakt Ellie Roebuck.

Och strax efter blev Charles istället lite syndabock när hon tappade bollen utanför eget straffområde till formstarka Lauren Hemp. Det såg minst sagt halvhjärtat ut när Charles struntade i att försöka ta tillbaka bollen, och i stället promenerade hemåt. På sin promenad fick Chelseaspelaren se hur Hemp fick in bollen till Ellen White som gav City ledningen.

Resten av matchen var det klasskillnad. Citys tvåmålsskytt Caroline Weir gjorde ett drömmål när hon satte upp bollen i krysset med sitt stödjeben – det högra. Chelsea såg helt tröttkört och oengagerat ut. Man visade ingen desperation och lyckades inte få till någon forcering, utan City vann säkert.

Det var Citys första seger mot Chelsea sedan april 2019. Under de närmare tre åren har lagen mötts nio gånger. Chelsea har vunnit sju, varav en efter förlängning, och två har blivit oavgjorda. Nu fick City fira en välkommen titel – grattis. Både Chelsea och City är ju utslagna ur Champions League, och Citys chanser att vinna ligan är bara teoretiska.

När det gäller svenska spelare var Jonna Andersson den enda som fick speltid i finalen. Den tid jag såg hade hon, likt alla andra Chelseaförsvarare, det svårt med Hemp. På pluskontot fanns ett par bra bra slagna hörnor.

Innan jag sätter punkt noterar jag att nämnda Chelsea och Manchester City nyligen har presenterat sina bokslut för förra säsongen. City noterade ett minus på 1,7 miljoner pund – det motsvarar 22 miljoner kronor i dagens kurs.

För Chelsea blev det cirka 20 miljoner kronor minus för andra året i rad. Det går att driva verksamheten så om man har en stark herrverksamhet i ryggen.

Ett helt nytt Sverige mot Bonansea

Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.

Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig LindahlJulia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna AnderssonSofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia SchoughKosovare AsllaniAnna Anvegård.

Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.

Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?

Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.

Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.

När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.

Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.

Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.

4–0 mot Portugal – Det var en kanonstart på landslagsåret

Landslaget gav sig självt en kanonstart på 2022. Det blev seger med 4–0 mot Portugal efter mållöst i paus.

Jag räknade till 12–1 (4–1) i klara målchanser och 9–1 (3–0) i hörnor. Just hörnorna har en tendens att hamna i fokus när vårt landslag spelar. Så blev det även i dag. Tre av målen gjordes nämligen i samband med hörnor – alla från höger, slagna med vänsterfoten av Amanda Nildén.

I paus gnällde jag på kvaliteten på de svenska avsluten. Så långt hade inte Portugals målvakt behövt göra en enda riktig räddning. Efter paus tvingades målvakten till ett par räddningar. Hon tvingades alltså även hämta fyra bollar i målet bakom sig.

De svenska målskyttarna var i tur och ordning Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius. Den sistnämnda har haft en otrolig utveckling det senaste året. I februari i fjol såg hon ut som 2020 – alltså utan självförtroende och utan precision i avsluten.

Nu är Blackstenius bättre än någon tidigare gång. Hon har bättre touch, bättre avslut och är väldigt mycket bättre i det felvända spelet än hon varit tidigare. Hon väljer inte längre att bara släppa rakt hem till egen backlinje varje gång hon får bollen felvänd. Nu gör hon konstruktiva saker, vänder spelet eller kombinerar med lagkompisar. Det är verkligen otroligt roligt att se.

Det som Blackstenius behöver slipa lite på är att ha bättre koll på offsidelinjen. För i den här matchen hade hon tveklöst gjort fler mål än ett om hon hållit sig lite kallare i löpningarna.

En annan spelare som det var roligt att se var Kosovare Asllani. Hon gjorde ett kanoninhopp, det tog inte många anfall innan man insåg hur otroligt mycket hon var saknad under senhösten.

I övrigt var defensiven som vanligt väldigt stabil. Det var bara vid Portugals kanonläge vid 0–0 som det såg lite darrigt ut. Där släppte Filippa Angeldahl yta åt en motståndarmittfältare, som kunde sätta en djupledsboll till blixtsnabba Diana Silva. Sedan misstajmade Jennifer Falk sin utrusning totalt, vilket borde ha lett till ett baklängesmål.

I övrigt hade inte Portugal något alls. Amanda Ilestedt var närmast felfri. En annan väldigt positiv insats gjordes av Amanda Nildén. Jag har inte varit speciellt imponerad av henne när jag sett henne tidigare. Jag har definitivt inte sett henne som en landslagsspelare. Men i dag visade hon spännande kvaliteter. Inte minst bra bollbehandling och fina inlägg och hörnor.

Nu blir det final mot Italien på onsdag. Såg jag rätt är den härliga avsparkstiden 12.00.

Nu startar EM-året – hur tänker Gerhardsson?

Klockan 18.05 svensk tid ställs Sverige mot Portugal på Estadio Algarve, SVT2 och SVT Play. Det är Sveriges första landskamp under EM-året 2022 och det blir intressant att se hur Peter Gerhardsson matchar sin trupp.

För första gången egentligen har Gerhardsson flera spelare som inte är förstavalen i sina klubbar, och som därmed bara har spelat sporadiskt under vintern. Dessutom är det ju som bekant försäsong här hemma i Sverige.

Det känns således som att Gerhardsson troligen kommer att mönstra ett rätt ringrostigt gäng mot ett Portugal där samtliga spelare är mitt inne i säsong. Portugal är sakta men säkert på väg uppåt inom damfotbollen. Ett tecken på det var ju att Benfica tog fyra poäng i Champions Leagues gruppspel, bland annat efter seger mot Häcken på Bravida Arena.

Det troliga är att det är en tänkt svensk förstaelva som spelar i Algarve cup i dag. I varje fall låter det så på Gerhardssons citat till förbundets hemsida:

”Det lag som startar idag har fått mycket tid ihop på träningsplanen, och de olika lagdelarna och relationerna på planen har fått mer tid än vi är vana vid en normal samling. … Nu har vi dessutom kunnat spela en hel del och det har varit viktigt.”

Som jag var inne på tidigare är det flera svenska landslagsspelare som varit ute i kylan i sina internationella klubbar under vintern. Framför allt blir det intressant att se hur Gerhardsson ser på Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson. Räknas de fortsatt som startspelare?

Min gissning är att Angeldahl spelar bredvid Caroline Seger på centralt mittfält, men att Jakobsson får stå åt sidan för Johanna Rytting Kaneryd på högerkanten. Vi får se om den gissningen är korrekt,

Årets Algarve cup är för övrigt på alla sätt en miniturnering. Sex lag var anmälda, fem lag kom till spel och ny är bara fyra lag kvar. Australien drog sig ur på förhand av pandemiskäl och Danmark drog sig ur efter en match. Av de fyra deltagande lagen har Italien vunnit sina två matcher med uddamålet mot Danmark och Norge.

Därmed är det Italien som väntar i finalen för vinnaren av Sverige och Portugal. Förloraren ställs mot Norge i tredjeprismatch. Om jag fattat rätt går Sverige till final vid kryss.

Det är lite tråkigt att klassiska Algarve cup känns så urvattnad i år. Med undantag för i fjol då covid ställde in turneringen har den spelats årligen sedan 1994, och det har aldrig tidigare varit så här få deltagarländer. Premiäråret var det sex lag, sedan dess har det varit åtta eller tolv lag.

Fram till och med 2015 var gräddan av världseliten på plats, och turneringen kallades ofta för ”Lilla VM”. Men från 2016 har cupen tappat rejält i slagstyrka.

Dels var det så att USA efter VM-guldet 2015 funderade över hur de bäst skulle kunna marknadsföra sin sport på hemmaplan. En av lösningarna var att starta en egen cup, She Believes Cup, som placerades i samma landslagsfönster som Algarve cup.

2016 var USA, Tyskland, England och Frankrike med i She Believes Cup, vilket förstås dränerade turneringen i Algarve. Dessutom spelades ett europeiskt OS-kval mellan Sverige, Norge, Nederländerna och Schweiz i Nederländerna. Där försvann ytterligare några toppnationer.

Även om Sverige, Norge och Nederländerna varit tillbaka i Algarve efter 2016 har turneringen aldrig repat sig helt. Och pandemin har förstört ytterligare. I år spelas det turneringar av olika storlek över hela världen under aktuellt landslagsfönster.

I Afrika är det kval till Afrikanska mästerskapen och i Nordamerika spelar de lägre rankade lagen VM-kval. Matcherna i det nordamerikanska VM-kvalet går för övrigt att se på Youtube, på den här länken.

Utöver Algarve cup spelas även ett antal träningsturneringar. I Spanien gör åtta lag upp i Pinatar cup, en ren utslagningsturnering med kvarts-, semi- och final. Där möts Belgien och Sveriges EM-motståndare Ryssland i finalen. Ryskorna har vunnit mot Ungern och Irland på sin väg till finalen.

Segermålet i 1–0-segern mot Irland gjordes på retur i sjunde minuten av nummer sju Elizaveta Lazareva.

I Frankrike spelas en fyrlagsturnering som kallas Tournoi de France, med Frankrike, Nederländerna, Brasilien och Finland. Där blir det final mellan värdnationen och Nederländerna på tisdag. Men vid fransk seger kan Brasilien smita förbi Nederländerna och sno andraplatsen.

I England spelas en annan fyrlagsturnering kallad Arnold Clark Cup. Där spelas andra omgången i dag. I den första omgången blev det 1–1 både i England–Kanada och i Spanien–Tyskland.

Flera av de intressantaste matcherna från de senaste dagarna ligger just nu på den här Youtubekanalen. Vet inte hur det är med rättighetsfrågan, utan gissar att man kommer att tvingas ta ner några av dem, men just nu kan man se såväl Tournoi de France, Arnold Clark cup och She Believes cup på länken.

I matchen England–Brasilien överraskade Sarina Wiegman lite genom att spela Arsenals Leah Williamson som central mittfältare. I mittförsvaret körde Wiegman med Millie Bright och Alex Greenwood i stället. Jag gillar ju Williamsons uppspel, och känner att man riskerar att tappa dem genom att flytta upp henne ett snäpp. Men rapporterna säger att hon gjorde en stark insats på mittfältet.

Klippet med höjdpunkter visar även två riktiga arömmål av Millie Bright och Janine Beckie.

Jag kollade den första halvleken av stormötet Spanien–Tyskland. En intressant halvlek där det spanska laget hade kommandot, men där det unga, spännande tyska nybygget visade hög kvalitet i omställningsspelet. Totalt sett en riktigt bra fotbollsmatch mellan två av guldkandidaterna i sommarens EM-slutspel.

Hos Tyskland visade 19-åriga Hoffenheimforwarden Jule Brand varför Wolfsburg har värvat henne. Hon har riktigt hög kvalitet i djupled. Tyskland saknar en mängd spelare. Wolfsburgkvartetten Svenja Huth, Tabea Wassmuth, Kathy Hendrich och Almuth Schult lämnade sena återbud till följd av covid eller covidkarantän. Ändå gjorde tyskorna en stark insats där man gång på gång avslöjade brister i snabbhet i den spanska backlinjen i Irene Paredes frånvaro.

I det spanska laget har det snackats mycket om framför allt Alexia Putellas men även om Aitana Bonmati under det senaste året. Och de är båda lysande kreatörer. Men den spelare som imponerade klart mest på mig i det spanska laget var den tredje mittfältaren Patri Guijarro. Som junior var hon en målfarlig tia. Nu har hon blivit en sexa med otroligt stor arbetskapacitet.

Hon vann bollar i presspelet, och täckte hela den centrala ytan framför den spanska backlinjen. Det gjorde att såväl ytterbackar som Putellas och Bonmati kunde ta höga utgångspositioner. Dessutom startade Guijarro anfallen genom att gång på gång spela förbi det tyska mittfältet. Guijarro är klass rakt igenom – helt klart en av världens allra bästa spelare.

The Observers lista över världens 100 bästa under 2021 placerades hon på plats 29, som nionde Barcelonaspelare. För mig är hon betydligt högre upp på listan – definitivt topp tio i världen, kanske till och med topp tre. Det är hennes skicklighet som gör det möjligt för de andra spelarna att glänsa både i Barca och i det spanska landslaget.

Jag har sett ytterligare en halvlek av veckans många landskamper, den första mellan USA och Tjeckien i She Believes cup. Det var en match som slutade 0–0, och som återigen väckte frågetecken om återväxten i USA.

Förbundskapten Vlatko Andonovski har valt att vila många av sina duktiga 30+-spelare, och satsat på framtidens landslag. Det såg inte så speciellt bra ut. Visst borde USA ha gjort något mål under de första 10–15 minuterna. Men sedan hade Tjeckien rätt bra kontroll.

Och visst har tjeckiskorna gjort några bra resultat det senaste året, bland annat två kryss mot Nederländerna i VM-kvalet och ett mot Kanada i en träningsmatch. Men Tjeckien är ändå ett lag som inte klarade av att kvala in till EM-slutspelet. Så mållöst mot Tjeckien är ingen fjäder i den amerikanska hatten.

Mållöst i engelska toppmötet – målkalas i spanska

Chelsea–Arsenal slutade 0–0. Fast det var en kanonmatch, väl värd att sluta 2–2 eller 3–3. Jonna Andersson och Stina Blackstenius startade i varsitt lag, båda med nummer 25 på ryggen.

Båda gjorde klart godkända insatser. Blackstenius hade en nick som räddades på mållinjen. Faktum är att Millie Bright räddade på mållinjen två gånger i 88:e minuten. Totalt sett var dock Chelsea klart närmare ett segermål i den andra halvleken. Den dominerade de blåklädda närmast totalt. Och på övertid borde man haft en straff när Leah Williamson täckte ett inlägg med högerarmen.

I den första halvleken var Arsenal det bättre laget. Där hade Blackstenius ett otroligt bra nickläge, helt fri i straffområdet. Men där visade hon brister i luftrummet. För trots att hon var oattackerad var hon inte nära att göra något bra av kanonläget.

Arsenal spelade 4–2–3–1 med Blackstenius som topp och Vivianne Miedema som tia. I den första halvleken tyckte jag att det funkade utmärkt. Men efter paus hamnade Miedema alldeles för långt från Chelseas straffområde för att jag skall tycka att det var en bra taktik.

Jonna Andersson hade mycket att göra före paus. Arsenals anfall kom oftast på Anderssons kant genom Beth Mead. Men Mead försvann ur matchen, och byttes ut – något som kan ses som ett gott betyg åt Andersson.

Chelseas vänsterback var dessutom nära att bli målskytt. Efter en hörna drog hon till med sin vänster, det pressade skottet touchade en motståndare och gick precis utanför.

Det blev alltså 0–0 inför 3 330 åskådare. Resultatet innebär att Arsenal är kvar i två poängs serieledning, men att Chelsea numera är det enda laget som har guldet i egna händer. Chelsea har ju nämligen en match mindre spelad.

Matchen hade en härlig intensitet och spänning och var värd en betydligt högre publiksiffra. 3 330 är ju faktiskt för dåligt.

Kvällens match var för övrigt veckans andra toppmöte i en europeisk toppliga. I onsdags möttes ettan och tvåan i Spanien. Det toppmötet fick en helt annan utgång än kvällens, det blev alltså inte det minsta mållöst. Det blev inte heller speciellt spännande.

Ettan Barca vann nämligen med osannolika 9–1 borta mot tvåan Real Sociedad. Fridolina Rolfö spelade vänsterback i Barca och var inblandad i förarbetet till 1–0-målet och gjorde själv 3–0. När lagen möttes i Barcelona blev det för övrigt 8–1 till Barca. Det är jämnt i spanska ligatoppen…

Sen vändning när Kina vann Asiatiska mästerskapen – Vietnam till VM

Sydkorea ledde finalen i Asiatiska mästerskapen med 2–0 med 25 minuter kvar att spela. Men Kina stod för en anmärkningsvärd vändning och tog titeln via 3–2-seger.

Det var nionde gången Kina vann Asiatiska mästerskapen, men första sedan 2006. Kina spelade väldigt taktiskt både i semifinalen mot Japan (seger på straffar) och i finalen. I båda matcherna valde man att matcha skyttedrottningen Wang Shanshan som mittback.

I semifinalen var det nog ett riktigt smart drag. Där hade Japan både stort övertag i bollinnehav (67–31) och i antal målchanser (18–4 i avslut inne i straffområdet). Kina försvarade sig framgångsrikt, och egentligen hade man bara två målchanser på 120 minuter – båda blev mål.

Lagkapten Shanshan var lysande, och blev den stora matchvinnaren. Hon gjorde en kanonmatch som mittback, var uppe och fixade kvitteringen i slutet av förlängningen – och avgjorde straffläggningen. Höjdpunkter här.

I semifinalen satte Kina vassa speluppläggaren Wang Shuang på bänken, och bytte aldrig in henne. I finalen var Shuang tillbaka i startelvan, dock utan att göra något större väsen av sig. Även här fick däremot Shanshan en viktig roll. Det var när man stuvade om i laget och flyttade upp henne som forward som vändningen kom. Det var även hon som stod för den fina assisten till segermålet.

Det var inte oväntat att Shanshan prisades som turneringens bästa spelare.

Sydkorea startade med samma startelva i alla tre slutspelsmatcherna, en elva som finaldagen var 29,9 år i snitt. Det var alltså sannolikt sista chansen för den här sydkoreanska generationen att vinna en stor titel. Det var således inte konstigt att de sydkoreanska spelarna såg förkrossade ut vid slutsignalen.

Fler höjdpunkter från finalen ser du här.

Asiatiska mästerskapen var alltså även Asiens VM-kval. Där fanns det en plats kvar att spela om efter kvartsfinalerna. Den platsen gick till Vietnam, som således blev sjunde lag att bli klart för nästa års VM-slutspel.

Vietnam blev det via segrar mot Thailand (2–0) och Taiwan (2–1) i den avgörande kvalgruppen. Inför söndagens match mot Taiwan var Vietnam tvåa på sämre målskillnad. Det krävdes alltså seger i dag. Jag såg den sista halvtimmen, och där spelade Vietnam framgångsrikt på resultatet. Taiwan förmådde inte skaka de rödklädda vietnameserna.

Vid slutsignalen jublade Vietnam nästan lika mycket som Kina gjorde över guldet. Det blir första gången Vietnam spelar ett VM-slutspel i fotboll. Höjdpunkter från den avgörande kvalmatchen ser du här.

Helgens vinnarlag i den europeiska klubbfotbollen är Chelsea. Londonklubben vann med 1–0 mot Manchester City efter fint segermål på nick från Guro Reiten. Därmed har Chelsea skaffat sig ett läge där man går upp i ligaledning om man vinner sin hängmatch. Ett bra läge för formstarka Jonna Andersson och de andra Chelseasvenskorna.

För Filippa Angeldahl är det dock rena natta. Med nio matcher kvar är hennes Manchester City tio poäng från serieledning och fem från Champions Leagueplats. Och Angeldahl själv hamnar allt längre ute i kylan. Hon fick hyfsat mycket speltid i början av serien. Men trenden är långt ifrån positiv.

Hon startade i och för sig mot Nottingham i FA-cupen i slutet av januari. Men i de tre senaste matcherna mot kvalificerat motstånd har landslagsmittfältaren blivit kvar på bänken hela matcherna. Det ser ut som att City just nu har fyra eller fem andra centrala mittfältare som ligger före Angeldahl i turordningen. Knappast det hon tänkte sig när hon lämnade Häcken i höstas.

Arsenal leder fortsatt WSL med två poängs marginal, men med en match mer spelad. Jonas Eidevall:s lag var riktigt illa ute i lördagens match mot Manchester United. Man har haft rejäl ruljans i backlinjen på sistone, och det känns inte riktigt tryggt i defensiven för tillfället. Så även mot United.

Det var dessutom underläge med 1–0 när Katie McCabe drog på sig sin andra varning. Med en spelare mindre på planen slog dock Stina Blackstenius till med sitt första ligamål i England och ordnade en poäng.

På sin 26-årsdag stod Blackstenius för en smart löpning, fin förstatouch – och ett riktigt bra avslut från friläge. Blackstenius insats stod dock i skuggan av Vivianne Miedema:s assist. Eidevall drog ner sin skyttedrottning på centralt mittfält, och hon visade verkligen att hon även behärskar rollen som framspelare. Årets assist?

Noterbart för övrigt att Arsenal och Chelsea möts i en tidig seriefinal på fredag 20.45 – en match som kan bli otroligt avgörande för utgången av guldstriden.

Slutligen glädjande nyheter från Italien. Linda Sembrant var i dag tillbaka i match för första gången efter hennes korsbandsskada. Comebacken gjordes när Juventus vann med 1–0 mot tabelljumbon Hellas Verona. Sembrant startade och spelade 84 minuter i sin comeback. Juventus fick spela med en spelare mindre sista 25 minuterna, det sedan göteborgaren Anahita Zamanian fått två gula kort, och tårögd tvingades lämna planen.

Drömstart för Guillou – tack och adjö från Labbé

Den första omgången är spelad i de Asiatiska mästerskapen. Cmore sänder Australiens matcher i Sverige. I dag fick de visa hela 18 mål när The Matildas vann mot Indonesien med 18–0. Sam Kerr missade en straff – men smällde ändå in fem mål.

Höjdpunkter från matchen finns här – framför allt är comebackande Aivi Luik:s 17–0-mål en sevärd godbit.

I och med sin fem mål i dag är Kerr uppe i totalt 54 landslagsmål – flest av alla spelare från Australien, något som hon hyllades för av tvåan Tim Cahill (50 landslagsmål) på det här fina sättet:

Apropå Indoniesien skrev jag att mittbacken Shalika Aurelia Viandrisa blir klubbkompis med Beata Kollmats i AS Roma. Det stämmer inte.

Viandrisa är Indonesiens första utlandsproffs på damsidan, men jag gick vilse i Romaklubbarna. Hon har skrivit på för andraligaklubben Roma CF, som ju faktiskt har både färger och en klubbsymbol som gör det väldigt lätt att blanda ihop laget med AS Roma. Noterbart i dag var att Viandrisa började på bänken. Men det var alltså en svettig dag för Indonesiens backlinje, och hon byttes in redan i 26:e minuten – i 5–0-underläge…

För Australien med Tony Gustavsson och Jens Fjellström är ju gruppspelet en ren transportsträcka. Däremot står ju mycket på spel för Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s Indien och för Piteåspelaren Katrina Guillou i Filippinerna.

Guillou debuterade för the Filipino Booters i dag. Hon gjorde det i den match som bör vara landets största damfotbollsframgång hittills. Man vann nämligen med 1–0 mot Thailand och tog ett jättesteg mot kvartsfinal. Höjdpunkter från matchen finns här.

Filippinerna hade ett helt gäng nya spelare, som rekryterats av landet nya förbundskapten, australiske Alen Stajcic. Spelare med filippinska släktband. Segerskytten heter exempelvis Chandler McDaniel, och är uppvuxen i Kalifornien. Hennes storasyster Olivia McDaniel vaktade målet och höll nollan. Segermålet var för övrigt en jättetavla från Thailands målvakt.

Hos thailändarna startade den tidigare Kristianstadsspelaren Miranda Nild. Däremot saknades den tidigare storstjärnan Kanjana Sungngoen, den spelare jag tycker har varit bäst i laget tidigare. Hon har stått för lagets offensiva tyngd.

Jag kan inte hitta någon uppgift på om Sungngoen har slutat, eller om hon av någon anledning har ställts utanför truppen. Klart är att Thailand saknade offensiv tyngd. Under de perioder av matchen som jag såg hade laget stort bollinnehav, men enorma problem att komma till målchanser.

Eftersom åtta av tolv lag går vidare till kvartsfinal är det stor chans att tre poäng räcker till slutspel. För Indien var öppningsmatchen mot Iran den riktigt stora chansen att ta en trepoängare. Och man hade flera stora chanser – men lyckades inte göra några mål. I den andra halvleken gjorde Irans målvakt Zohreh Koudaei en riktigt sjuk räddning på en nick från nära håll.

Indien hade det bästa spelet, och lär vara mest missnöjt med slutsiffrorna 0–0 (höjdpunkter här). Men Iran hade en boll i ribban och borde nog även ha haft en straff. Så det kunde även ha blivit förlust för Dennerbys lag.

Normalt är en poäng i öppningsmatchen en okej öppning på ett mästerskap. Men för Indien var inte 0–0 mot Iran något okej resultat, utan lite av en mardröm. Iran är det på pappret enklaste motståndet i gruppen.

I de två sista gruppmatcherna väntar nämligen Taiwan och Kina. Och i avslutningsmatchen mot Kina lär det inte bli några poäng. Indien har alltså kniven mot strupen inför söndagens match mot Taiwan om man skall kunna ha kvar chansen på en kvartsfinal- och även VM-plats. Nu vann Indien med 1–0 mot just Taiwan i en träningsmatch för ett par månader sedan. Och man har hemmaplan. Men jag skulle ändå säga att Taiwan är favorit inför söndagens måstematch.

Dels för att Indien kändes svagt i båda straffområdena mot Iran, dels för att Taiwan har större erfarenhet vid den här typen av matcher.

Det om mästerskapet i Asien. I helgen kan man på Viaplay njuta av Juventus–Fiorentina 14.30 under lördagen, och på söndag visas Brighton–Chelsea 13.30 och Manchester City–Arsenal 19.45.

Kanske att vi kan få se en comeback från Linda Sembrant i Juves match. Mittbacken satt på bänken senast. Då blev det inget spel. Dags nu?

På söndag 12.00 är det även spansk supercupfinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Tyvärr hittar jag ingen tv-sändning från det hyperintressanta svenskmötet. I semifinalerna startade Fridolina Rolfö i Barcas 1–0-seger mot Real Madrid, och Hanna Lundkvist byttes in i 70:e minuten när Atletico vann med 3–2 mot Levante. Däremot fick inte Hedvig Lindahl någon speltid.

Apropå målvakter som spelade i OS-finalen meddelade den kanadensiska guldhjälten Stephanie Labbé att hon avslutar karriären.

Under den karriär som alltså avslutades med ett OS-guld hann 35-åringen med att spela för fyra olika damallsvenska klubbar – Piteå, Kif Örebro, Linköping och Rosengård. Det är bara att gratulera Labbé till en fin karriär, och önska henne lycka till i livet efter fotbollen.

På svensk mark noteras att vi nu har en hemvändare. Lova Lundin lämnar franska ligan för Djurgården. Stockholmarna får nu faktiskt räknas som ledarlaget under silly season. Efter tunga tapp av Sheila van den Bulk och Elizabeth Addo har man radat upp spännande värvningar. Med spelare som Tove AlmqvistSanna KullbergStinalisa JohanssonEmelie LövgrenEbba WiederSara Lilja Vidlund och nu alltså Lova Lundin börjar Djurgården få ihop en riktigt spännande trupp.

Dagens överraskning var annars att Häcken köper loss Marika Bergman Lundin från IK Uppsala Fotboll. Inget ont om Bergman Lundin, som jag tycker har varit stabil när jag sett henne de två senaste åren. Jag ser henne däremot inte som en bärande spelare i ett damallsvenskt topplag. Men jag kan ha fel.

Ge Diamantbollen till Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

I kväll mellan 21.00 och 23.00 på TV4 visas det coronasubstitut till Fotbollsgalan som kallas ”Fotbollsåret 2021”. Då skall årets Diamantbollen delas ut. Kampen om svensk damfotbolls finaste pris känns ovanligt öppen. Men som ni förstår av rubriken lägger jag alltså min röst på Fridolina Rolfö.

I fjol vann Magdalena Eriksson. Hon nämns som en het kandidat även i år. Men det tycker jag inte att hon borde vara. Visst har hon vunnit många titlar, men har hon varit bäst?

När jag sett henne under året har hon faktiskt varit ganska långt ifrån bäst. Jag tycker att OS bör väga otroligt tungt när Diamantbollen 2021 dalas ut. I OS led Magda i och för sig av sviter från en skada. Men då platsade hon inte i mittförsvaret, utan fick spela som vänsterback. Och där var hon inte speciellt lyckosam. Magda finns således inte med bland mina fem heta kandidater.

Vilka finns då bland de fem kandidaterna? Jo, där ryms fem de sex som fick högst betyg av mig i OS. Mina OS-betyg såg ut så här:

4,20: Caroline Seger 4–4–x–4–5–4
3,80: Hedvig Lindahl 4–4–x–3–3–5
3,60: Kosovare Asllani 5–4–x–3–3–3
3,60: Fridolina Rolfö 3–4–x–3–4–4
3,50: Nathalie Björn 5–2–3–3–3–5
3,40: Stina Blackstenius 5–3–x–2–3–4
2,83: Filippa Angeldahl 5–2–3–2–2–3
2,80: Hanna Glas 4–1–x–3–3–3
2,75: Jonna Andersson 3–3–3–x–x–2
2,50: Amanda Ilestedt 3–3–2–2–4–1
2,40: Sofia Jakobsson 3–3–x–2–2–2
2,20: Magdalena Eriksson x–1–2–3–3–2

När jag ändå redovisar mina OS-betyg kan det vara värt att nämna att utöver de spelare som blev betygsatta i fyra matcher eller fler så var det två som fick betyg i två matcher vardera i form av Hanna Bennison (två treor) och Lina Hurtig (två tvåor). Dessutom var det sju spelare som bara fick betyg mot Nya Zeeland, nämligen:
4: Olivia Schough.
3: Jennifer Falk och Emma Kullberg.
2: Julia Roddar, Rebecka Blomqvist, Madelen Janogy och Anna Anvegård.

Det var OS-betygen. Nu till kvällens gala. Vi tar det pris för pris, eller lagdel för lagdel. Alla nominerade kandidater till lagdelspriserna, och juryns sammansättning, hittar ni här.

Årets målvakt:

Här är Hedvig Lindahl min vinnare. Jag tror också att hon tar hem priset, även om Jennifer Falk också har haft ett bra år. Men Lindahl klev fram i avgörande lägen i OS, inte minst minns vi fina straffräddningar både mot Australien och i finalen. Lindahl bör vara en ganska klar vinnare trots att hon inte varit given förstamålvakt i Atletico Madrid under hösten. Hon och Lola Gallardo har delat ganska jämnt på speltiden.

Årets back:

När jag tog ut mitt stjärnlag efter OS-turneringen var Nathalie Björn med i startelvan. Hon är dock inte nominerad till Årets back, och kan således inte vinna. Jag antar att det beror på att hon varit mycket skadad, både före och efter OS.

Då går istället min röst till Hanna Glas, som gjort det utmärkt i landslaget hela året, var bra i OS och har varit stabil när jag sett henne i Bayern – med vilka hon tog ligaguld.

Årets mittfältare:

Här står det mellan Caroline Seger och Kosovare Asllani. Min röst går till Seger eftersom jag tycker att hon var vår jämnaste och bästa spelare i OS.

I övrigt hade de båda huvudkandidaterna liknande säsonger. Båda var väldigt bra i våras, och förde sina respektive klubblag till stora framgångar – SM-guld respektive andraplats och Champions Leagueplats. Båda gjorde en otroligt bra OS-turnering, men avslutade med att slå usla straffar. Slutligen fick båda hösten söndertrasad av skador.

Asllani skulle också vara en värdig segrare, men jag tror alltså på Seger.

Årets forward:

Här står det mellan Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö. Precis som i kampen om Årets mittfältare tycker jag att båda huvudkandidaterna skulle vara värdiga segrare. Båda hade en stark vår och gjorde en lysande OS-turnering. Min röst går dock till Rolfö på hennes jämnhet över hela året. Medan Blackstenius hackade lite på hösten, delvis orsakat av skador, har Rolfö hela tiden varit stabil. Och hon har slagit sig in i världens bästa klubblag, FC Barcelona.

Det går att argumentera för att Rolfö kanske borde varit nominerad som mittfältare, eftersom hennes kantroll i landslaget är minst lika mycket yttermittfältare som ytterforward. Och i Barcelona har hon varit allkonstnär och spelat allt från toppforward till vänsterback. Men det är ändå inte helt fel att kalla henne forward.

Rolfö slutar som landslagets bästa målskytt under kalenderåret 2021. Och hon blev delad segrare i assistligan i Champions Leagues gruppspel med fyra målpass. Dessutom gjorde hon tre mål. I OS gjorde Blackstenius fem mål och hade en assist medan Rolfö gjorde tre mål och hade två assist. Det är en otroligt jämn kamp där jag alltså håller Rolfö som knapp vinnare.

Diamantbollen:

De fem spelare som jag tycker slåss om årets Diamantbollen är Lindahl, Asllani, Seger, Blackstenius och Rolfö. Eftersom jag redan berättat att jag håller Seger knappt före Asllani och Rolfö knappt före Blackstenius återstår egentligen bara tre tänkbara vinnare.

Där åker Lindahl bort eftersom hon inte presterat lika bra före och efter OS. Därmed är det final mellan Seger och Rolfö. Om den här prisutdelningen hade varit i augusti hade jag haft Seger som ganska klar segrare. Så långt var hennes år fullständigt lysande. Jag har tidigare varit lite kritisk mot henne eftersom jag tycker att hon periodvis varit en bromskloss i anfall. Att hon nästan aldrig slagit ut lagdelar hos motståndarna, utan tvärtom oftast valt en feg utväg genom sidleds- eller bakåtpassningar.

Men i år såg jag redan tidigt en mer offensiv Seger. Som 36-åring utvecklade hon sitt spel och var ofta den som satte de offensiva poängspelarna i fina positioner. För mig skulle Seger vara en värdig vinnare av Diamantbollen 2021. Det är även Lindahl, Asllani och Blackstenius. Alla har gjort bättre säsonger än flera av de som vunnit Diamantbollen tidigare år.

Det är ju bara det att det här är Sveriges bästa år genom tiderna. Landslaget har aldrig förr varit rankat så högt vid ett årsskifte. Jag trodde ju faktiskt att Sverige skulle vara världsetta, men vårt landslag ligger ”bara” på en fin andraplats.

Här kan jag inte låta bli att ifrågasätta Fifas rankingsystem. Sedan i somras har Sverige sex segrar på sex matcher. Ändå har landslaget tappat 9,59 rankingpoäng. Hur kan det vara möjligt? Ett system där man går minus på vinster känns inte som något bra system. För det innebär ju att det är bättre att inte spela än att vinna matcher.

Tillbaka till Diamantbollen. Konkurrensen om priset är alltså stenhård. Så hård att jag inte ens har med Magdalena Eriksson bland mina fem toppkandidater. Och då skall man veta att hon och Blackstenius var de enda två svenska spelarna som var nominerade till Ballon d’Or. Där slutade Eriksson på elfte plats och Blackstenius på trettonde. Barcelonas Alexia Putellas vann för övrigt tidningen Franc Football:s guldboll.

Eriksson och Blackstenius fanns även bland de 13 nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare, The Best. Det priset delas ut den 17 januari.

Kollar vi brittiska tidningen The Guardian:s lista över världens 100 bästa spelare under 2021 toppas den också av Alexia Putellas. Det är väldigt ovanligt att en spelare som inte var med i årets stora mästerskap rankas som världsetta. Det är inte desto mindre välförtjänt, då Putellas är hjärnan i världens bästa klubblag.

Anmärkningsvärt är dock att inget av världens fyra högst rankade landslag (USA, Sverige, Tyskland och Frankrike) är representerat på topp tio på The Guardians 100-lista. På den listan finns för övrigt följande nio svenska spelare:

11: Magdalena Eriksson
17: Stina Blackstenius
24: Kosovare Asllani
33: Hanna Glas
45: Fridolina Rolfö
62: Sofia Jakobsson
65: Hedvig Lindahl
77: Caroline Seger
88: Lina Hurtig

Internationellt är det alltså Magda Eriksson som är vårt stora namn. Jag antar dock att de som röstat fram de här listorna inte kollade in OS-turneringen, utan mest gått på titlar. För om de kollat på OS skulle Eriksson inte legat så högt, medan Seger hade varit topp fem.

Trots det har jag alltså Fridolina Rolfö som min favorit. Jag har det för hennes jämnhet och allsidighet. Jag tycker helt enkelt att hon just nu är Sveriges bästa fotbollsspelare. I kväll strax innan 23.00 får vi veta om juryn håller med mig.

OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Den stora guiden till Champions Leaguefinalen

Här är en rejäl guide till söndagens stora match – finalen i UEFA Women’s Champions League 2020/21:

Chelsea FC–FC Barcelona

Söndag den 16 maj klockan 21.00
Plats: Gamla Ullevi, Göteborg
Domare: Riem Hussein, Tyskland.
Assisterande domare: Katrin Rafalski, Tyskland och Sara Telek, Österrike.
Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern.
Reserv till de assisterande domarna: Julia Magnusson, Sverige.

VAR-domare: Bastian Dankert, Tyskland. Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland.

Julia Magnusson

TV: TV6 och Viaplay 21.00.
Tips: 49,9–50,1
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang:
Vad jag kan hitta har lagen aldrig mötts tidigare i tävlingssammanhang. Däremot spelade man 1–1 i en träningsmatch i augusti 2018.

Troliga startelvor:
Chelsea FC: 30 Ann-Katrin Berger – 21 Niamh Charles, 4 Millie Bright, 16 Magdalena Eriksson (kapten), 7 Jessica Carter – 16 Ji Soyun, 6 Sophie Ingle, 24 Melanie Leupolz – 14 Fran Kirby, 20 Samantha Kerr, 23 Pernille Harder. Tränare: Emma Hayes.

FC Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 3 Laia Codina, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 14 Aitana Bonmati, 12 Patri Guijarro, 11 Alexia Putellas – 16 Caroline Graham Hansen, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Kommentar: För första gången arrangeras en Champions Leaguefinal i Sverige. Vi har varit värdland för europeiska cupfinaler på herrsidan, men det har aldrig handlat om Champions League, och enkelmöte.

Innan damernas europeiska cupturnering bytte namn till Champions League spelades förstås flera finalmatcher i Sverige, men då var det dubbelmöte, vilket ju är något annat.

Klart är att vi efter fem års närmast total dominans från Lyon får en helt ny vinnare. Varken Chelsea eller Barcelona har ju tidigare lyft trofén.

Det är också första gången på 14 år segrarlaget inte är en fransk eller tysk klubb. Det här är 20:e gången damernas mästarcup avgörs. De 19 tidigare upplagorna har slutat så här:

* Nio tyska slutsegrare – fördelat på fyra klubbar: FFC Frankfurt (3 segrar), Turbine Potsdam (2), FCR 2001 Duisburg (1) och VfL Wolfsburg (3).
* Sju franska slutsegrare – samtliga sju gånger Olympique Lyonnais.
* Två svenska slutsegrare – båda gångerna Umeå IK.
* En engelsk slutsegrare – Arsenal WFC

Spanien har alltså ingen seger. Men av finalisterna är Barcelona det mer erfarna laget på den här nivån. Man var i final mot Lyon för två år sedan, och i fjol föll man snöpligt i semifinalen mot Wolfsburg.

Barcelonas finalförlust den 18 maj 2019 är nog en match de helst vill glömma. Shanice van de Sanden susade gång på gång förbi Barcas vänsterförsvar och Lyon ledde med 3–0 efter 19 minuter. Och i minut 30 gjorde matchens drottning Ada Hegerberg 4–0 – och fullbordade samtidigt ett äkta hattrick.

Barca gjorde en rätt bra andra halvlek, men då var det ju redan avgjort. Det slutade 4–1 sedan Asisat Oshoala gjort Barcas tröstmål. Hon blev samtidigt första afrikanska spelare att göra mål i en UWCL-final.

I fjol var det Fridolina Rolfö som sänkte Barcelonas drömmar om snabb revansch. Vad jag minns från den semifinalen var den katalanska storklubben bättre än Wolfsburg rent spelmässigt, men tyskorna var bättre på att göra mål – vilket ju är högst relevant i fotboll.

Nu drömmer alltså Barcelona om tredje gången gillt.

För Chelsea är finalplatsen klubben bästa prestation hittills i Champions League. Som bästa tidigare resultat hade man en semifinaler, först 2018 – då föll man totalt med 5–1 över två matcher mot Wolfsburg. I år fick Chelsea revansch på Wolfsburg genom att vinna med exakt samma siffror i kvartsfinalen. Chelsea föll även i semi 2019, då var det Lyon som vann med totalt 3–2.

Gamla Ullevi och Göteborg kommer alltså att få en väldigt speciell plats för en av de här två klubbarna. Utöver att matchen spelas i Sverige finns det rätt mycket Sverigekoppling i de båda lagen.

Mest förstås i Chelsea, som ju har tre svenska spelare i truppen: Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic. Även om ingen av dem har spelat i Göteborg är ju Gamla Ullevi damernas nationalarena, så trion kommer garanterat att känna sig som hemma.

Lagkapten Eriksson var med på dagens virtuella presskonferens. Där sa hon ungefär så här:

”Det är overkligt att spela final här. Lite konstigt. Vi har ju spelat så många landskamper här. Men jag är både glad och stolt över att vi tagit oss hit.”

”Att få spela en Champions League-final är en stor dröm. Det är många saker som gjort att vi tagit oss hit. Det har varit en lång process. Men vi har den bästa truppen vi haft. Och vi har en bra sammanhållning och gemensamma mål. Vi har även en förmåga att få ut maximalt av alla spelare.”

”Det enda som grumlar känslan är att det inte är någon publik. Det hade varit fantastiskt att få spela inför familj, vänner och supportrar. Men vi får ta oss till en final till, så att de också får uppleva det.”

”Barcelona har gjort en fantastisk säsong, precis som vi. De har fantastiska spelare på topp, men vi har en bra plan för hur vi skall stoppa dem. Vi har ett bra försvar – och en bra målvakt.”

Utöver de tre svenskorna finns det ytterligare flera finalister som har gjort säsonger i damallsvenskan. Hos Chelsea har vi ju även Pernille Harder, samt långtidsskadade Maren Mjelde.

Mjelde har ju faktiskt till och med haft Göteborg som sin hemmaplan. Under 2014 var hon lagkamrat där med Lieke Martens, som ju vi nu har i Barcelona. Martens är den finalist som haft Göteborg som hemstad längst tid – hon spelade för klubben i två år. I Barca har även Caroline Graham Hansen och Jennifer Hermoso spelat i damallsvenskan, båda gjorde det för Tyresö FF.

I de båda klubbar som gör upp i en stor final på svensk mark finns det alltså totalt åtta spelare som har haft svenska klubbadresser. När kommer vi nästa gång få uppleva en Champions Leaguefinal med så stor Sverigekoppling?

Vad blir det då för slags final vi kommer att få se?

Det är förstås en fråga där man bara kan gissa svaret. Det känns verkligen vidöppet. Måste jag tippa, så håller jag Barca som mycket, mycket knapp favorit – mest med tanke på att laget har lite större rutin och meriter i Champions League. Men även för att Barca avfärdade Manchester City ganska behagligt i kvartsfinalen, och där visade att man kan hantera engelskt motstånd. Det sagt med vetskapen om att City och Chelsea skiljer sig rätt mycket åt sett till spelsätt.

Det blir för övrigt väldigt spännande att se om det blir stängt och försiktigt spel i finalen, eller om båda lagen gasar från start. Det är i grunden två rätt så olika spelsätt som ställs mot varandra.

Även om Chelsea förstås tvingas föra spelet i en hel del matcher hemma i ligan, skulle jag säga att Londonklubben i första hand är ett kontringslag – i varje fall i den här typen av matcher. Man vill gärna stå ganska lågt, och sedan slå om och anfalla blixtsnabbt i djupled.

Man har en hel hög otroligt kompetenta anfallshot för den typen av fotboll. Framför allt har duon Fran Kirby och Sam Kerr briljerat den här säsongen. De är urtypen av det som förr i tiden kallades för ett radarpar.

Kirby leder skytteligan i Champions League, och Kerr vann skytteligan hemma i WSL. Där gjorde australiskan 21 mål och sju assist, medan Kirby kom trea på 16 mål och elva assist.

Magdalena Eriksson och Pernille Harder

Skulle det inte stämma för radarparet så har man även en van matchvinnare i Pernille Harder. Trots att hon totalt har gjort 30 mål på 37 matcher i Champions League har hon en biroll bakom Kerr och Kirby i Chelseas anfall. Exempelvis gjorde danskan ”bara” nio mål och tre assist i WSL.

Men vad jag kan hitta är Harder den enda Chelseaspelare som spelat en Champions Leaguefinal. Hon har till och med gjort två, och ett mål. I övrigt uppgår Chelseas finalrutin till att Ann-Katrin Berger satt på bänken för PSG 2014.

Chelsea utgår ifrån ett 4–3–3 i både försvar och anfall. I uppspelsfas trycker de upp sina ytterbackar och låter de tre mittfältarna turas om att komma ner och hjälpa mittbackarna. Det gör att det ofta ser ut som ett mellanting mellan 2–5–3 och 3–4–3.

Manager Emma Hayes roterar sällan speciellt mycket i sin elva. Det lilla frågetecken som finns i Chelsea gäller ytterbacksplatserna, och framför allt om nummer 25 Jonna Andersson skall få plats i startelvan.

Jonna Andersson

Mjölbys stolthet har varit ordinarie under större delen av säsongen. Men på sistone har Hayes valt att spela Niamh Charles som högerback och flytta över Jessica Carter till vänster. Om Andersson spelar gör hon det på vänstersidan, sannolikt innebär det att Carter spelar högerback.

Klart är att Chelseas vänsterback kommer att ha en nyckelroll i matchen, då en stor del av Barcelonas målchanser startar med Graham Hansen ute på deras högerkant. Den av Andersson och Carter som får förtroendet står alltså inför en tuff utmaning.

Det mesta talar för att Chelsea kör med det mittfält och det anfall som jag lagt in i den preliminära laguppställningen. Andra spelare som ibland får manager Hayes förtroende är (11) Guro Reiten och (22) Erin Cuthbert.

Reiten startade i den första semifinalen mot Bayern München, men det berodde på att Magdalena Eriksson saknades och att Sophie Ingle därför var nedflyttad i backlinjen. Av de tre ordinarie mittfältarna är Ji Soyun och Melanie Leupolz de mer offensiva, medan Ingle oftast ligger kvar som sexa.

Manager Hayes kör alltså stenhårt med sin startelva. Hon är den typen av tränare som vill att spelarna skall spela till sig rätt kemi på planen. Ett upplägg som funkar utmärkt säsonger där man har få skador. Och Chelsea har varit rätt förskonat från skador den här säsongen, vilket gör att det är en samspelt elva som kommer till spel i finalen.

Emma Hayes är för övrigt första kvinnliga manager i final sedan Martina Voss-Tecklenburg ledde FCR 2001 Duisburg till seger 2009 – alltså för tolv år sedan. Då hette turneringen för övrigt UEFA Women’s Cup, så på sätt och vis är Hayes första kvinna att leda ett lag i en Champions Leaguefinal.

Martina Voss-Tecklenburg

Hayes var förstås också med på dagens presskonferens. Där sa hon bland annat att hon varit en stor vän av den förändring som sker i Champions League inför höstens upplaga, med gruppspel för 16 lag. Det här är ju den sista turneringen där det är ren utslagningsturnering från åttondelsfinal och framåt.

Hayes fick också en fråga om varför Magda Eriksson är lagkapten när Chelsea har så många superstjärnor längre fram i planen. Svaret löd:

”Från att jag såg henne i Linköping kände jag att hon är en framtida lagkapten i Chelsea – och Sverige. Det är ofrånkomligt. Hon är en naturlig ledare, som ställer höga krav på sin omgivning. Men hon är också en bra lyssnare och har hög status i gruppen. Jag vet vilken vinnare hon är, och jag skulle inte byta henne mot någon annan.”

Fina ord om Eriksson.

Chelsea har haft en supersäsong med ligaguld och seger i ligacupen. Dessutom är man kvar i FA-cupen, så chansen finns att man tar hem fyra titlar den här säsongen.

Även för Barcelona är det här en makalös säsong. Trots att man har åtta matcher kvar i ligan har man redan säkrat guldet. Barca har radat upp makalösa 26 raka segrar med målskillnaden 128–5. Det innebär att man snittar 5–0 i ligan.

Man kör ett ganska klassiskt 4–3–3, där anfallsspelet bygger på ett fint passningsspel och stort bollinnehav. Samt på ett otroligt vasst kantspel. Till höger har man Graham Hansen som jag bedömer vara världens bästa ytterforward. Hon har en makalös förmåga att göra sin back och ta sig runt på utsidan.

Lieke Martens

På vänster har man huvudsakligen spelat med 9 Mariona Caldentey den här säsongen. Men i senaste semifinalen mot PSG var det Lieke Martens som fick förtroendet. Den tidigare Göteborgs- och Rosengårdsspelaren tackade genom att göra två mål. Oavsett vem av dem som spelar är de mer kantspelare som går inåt i planen för att avsluta med högerfot mot bortre hörnet.

Vem av Mariona och Martens som startar är inte det enda frågetecknet i Barcas anfallslinje. Egentligen är det bara Caroline Graham Hansen som är given. I mitten står det mellan Asisat Oshoala och Jennifer Hermoso.

Där står nigerianskan för snabbhet i djupled, medan Hermoso är en smart straffområdesspelare. Med tanke på att Chelsea har lite brister i snabbhet i backlinjen tror jag att Oshoala hade varit självskriven, om hon inte skadad under våren.

I båda semifinalerna startade Hermoso, medan Oshoala gjorde inhopp på cirka 15 minuter. Min gissning ovan om att Oshoala startar bygger på att hon fått två veckor till att läka sedan senaste PSG-mötet. Men det är en gissning, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om Hermoso är uppsatt i Barcas startelva i morgon.

För övrigt kommer turneringens skytteliga att avgöras i finalen. Inför avspark leder Kirby och Hermoso på sex mål vardera. På delad tredjeplats finns Martens med fem, och bland de tio spelare som gjort fyra mål återfinns Harder, Oshoala – och Rosengårdsduon Jelena Cankovic och Sanne Troelsgaard. Slutligen har Kerr och Beth England gjort tre mål vardera.

Sandra Panos

Tillbaka till Barcelonas lag. Längst bak finns rutinerade målvakten Sandra Panos. Jag håller Chelsea som vinnare i målvaktsmatchen, eftersom Panos gör lite fler misstag än Berger. Och att Berger dessutom gör lite fler ”idioträddningar”. Men Panos är ändå ett stabilt kort.

Noterbart är att om inte mittbacken Andrea Pereira hade varit avstängd för två varningar mot PSG skulle Barca troligen ha startat med exakt samma målvakt och fyrbackslinje som i finalen för två år sedan.

I backlinjen har Mapi (Maria Pilar) Leon en huvudroll. Dels för att hon har en väldigt bra vänsterfot som både kommer till nytta i uppspel och vid frisparkar. Men framför allt för att Leon har en snabbhet som kommer att krävas när Chelsea ställer om.

Kanske att avstängningen av Pereira öppnar för 21-åriga Laia Codina. Hon är den enda utpräglade mittbacken i truppen vid sidan av Leon och Pereira. Men Codina är orutinerad så jag är långt ifrån säker på att hon får spela. Det känns nästan troligare att man flyttar in någon ytterback, eller drar ner någon central mittfältare.

Medan Barca har tunt på mittbacksplatsen vimlar det av bra ytterbackar. Utöver förstavalen Marta Torrejon och Leila Ouahabi så har man ytterbackar i form av nickstarka schweiziskan Ana Maria Crnogorcevic, rutinerade Melanie Serrano och den offensivt skickliga, 19-åriga talangen Jana Fernandez.

Klart är alltså att Mapi Leon kommer att få en ny lekkamrat i mittförsvaret. Det gäller att Mapi tar stort ansvar, och att hon klarar löpduellerna, men också att inte Barca tappar bollen i positioner där man riskerar snabba Chelseakontringar.

För övrigt gäller ju även motsatt, för som sagt har även Chelseas mittförsvar brister i snabbhet.

När det gäller Barcas mittfält känns bollskickliga duon Patri Guijarro och Alexia Putellas given. Patri är ett offensivt hot med sitt fina distansskott, medan tekniska Alexia gärna kombinerar sig fram. Patri tycks för övrigt vara ett alternativ på den lediga mittbacksplatsen. I varje fall tippar Uefa att den offensivt skickliga mittfältaren vikarierar i mittförsvaret i kväll.

Spelskickliga 23-åringen Aitana Bonmati har varit förstavalet på den tredje mittfältspositionen bredvid Patri och Alexia den här säsongen.
Här utgörs alternativen av 10 Kheira Hamraoui, lagkaptenen 6 Vicky Losada och kanske även här av Mariona Caldentey. Om Patri flyttas ner i backlinjen öppnar det för någon ur trion i startelvan.

Mariona Caldentey

Slutligen några ord från Barcas presskonferens under sena lördagseftermiddagen. De som var med var manager Lluis Cortés, samt målvakten Sandra Panos och rutinerade Vicky Losada, den sistnämnda lär i första hand vara tänkt som inhoppare.

Det var en ganska typisk internationell presskonferens såtillvida att de flesta frågorna gick till managern. Det var även en ganska typisk presskonferens såtillvida att den tolk som översatte till engelska inte hade sina rötter i idrottsvärlden.

Det är tyvärr ganska vanligt att översättningen blir närmast obegripbar genom att sporttermer översätts galet. I dag skulle manager Cortés tydligen ha använt ordet ”sensation” i diverse olika sammanhang. Det känns inte så troligt.

Det jag uppfattade från managern var:

”Chelsea behöver inte ha bollen för att vinna fotbollsmatcher. Men vi är förberedda på att vi kommer att behöva hitta ytor mot ett kompakt försvar. Vi är också förberedda på att vi skall försöka kontra på deras kontringar.”

”Klubbens målsättning är att vara Europas bästa lag. Det är det vi jobbar mot, och det vore fantastiskt om vi vann. Men det vore inte heller någon katastrof om vi förlorar. För vi kommer att jobba vidare, fortsätta att utvecklas och flytta fram våra positioner.”

Jag uppfattade inte att spelarna sa något värt att rapportera vidare, mer än möjligen att Losada berättade att klubbpresident Joan Laporta kommer till Gamla Ullevi för finalen.

VM-kval mot Finland, Irland, Slovakien och Georgien

Sverige har just lottats mot Finland, Irland, Slovakien och Georgien i VM-kvalet. Oavsett vilket motstånd vi skulle ha lottats mot hade vårt landslag varit storfavorit i gruppen.

Känslan är att det här är en grupp som passar oss bra. Georgien håller knappast damallsvensk klass och Slovakien har vi vunnit komfortabelt mot i flera kval på sistone.

Irland blixtrar till ibland, framför allt på hemmaplan, men saknar jämnheten för att skaka Sverige. Slutligen då Finland som lär bli huvudmotståndare. Finskorna kommer från ett bra EM-kval, men skall inte heller kunna skaka Sverige. Det är således bra odds på en svensk gruppseger.

Den grupp som på pappret ser tuffast ut är C, som innehåller Nederländerna, Island, Tjeckien, Belarus och Cypern.

Här är helgens tv-guide, där förstås söndagens returer i Champions Leagues semifinaler sticker ut utöver alla ligamatcher: (Guiden kommer att uppdateras om jag hittar fler sändningar)

Fredag:
19.00: Växjö DFF–Kristianstads DFF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.

Lördag:
13.00: Morön BK–Älvsjö AIK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
14.00: Hammarby–Kif Örebro i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: AS Roma–AS Milan i italienska Serie A femminile. Sänds på Viaplay.
15.00: Mallbackens IF–Alingsås FC United i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
16.00: IFK Norrköping–Sundsvalls DFF i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
17.00: Umeå IK–Jitex Mölndal BK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.

Söndag:
01.30: North Carolina Courage–Orlando Pride i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.
12.00: FC Barcelona–Paris Saint-Germain, semifinal i Champions League. Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
12.30: Juventus–Fiorentina i italienska Serie A femminile. Sänds på Viaplay.
13.30: Chelsea FC–FC Bayern München, semifinal i Champions League. Sänds av Aftonbladet för pluskunder.
14.00: IFK Kalmar–Lidköpings FK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
15.00: Djurgårdens IF–AIK i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: Eskilstuna United–FC Rosengård i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: Vittsjö GIK–BK Häcken FF i damallsvenskan. Sänds på Sportbladet Play.
15.00: IK Uppsala Fotboll–Bollstanäs SK i elitettan. Sänds på Sportexpressen Play.
16.00: Manchester City–Birmingham City i engelska WSL. Sänds på Viaplay.
18.30: Gotham FC–Racing Louisville i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Måndag:
01.30: Houston Dash–Portland Thorns i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.

Tisdag:
02.00: Kansas City–OL Reign i amerikanska NWSL Challenge Cup. Sänds på Twitch.