Hedvig-gate, Fraine, F20-VM och Ellen White

I dag har Vittsjö vunnit med 2–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag såg den första halvtimman. Det var 30 rätt chansfattiga minuter. Men de innehöll en intressant situation. Det var när Katie Fraine tog bollen med händerna utanför straffområdet.

Eskilstunas målvakt fick bara gult kort för förseelsen. Det var väldigt snällt av domaren. Jag är inte domare, och vet inte vilka instruktioner de har kring den här typen av situationer. Men personligen tycker jag att kortet borde ha varit rött.

Det skall det vara om hon anses förhindra en målchans.

Man kan diskutera om Linda Sällström hade hunnit före Emma Östlund till bollen. Men även om Östlund var något steg före tycker jag att det borde ha varit rött. För mig är det nämligen tydligt att Fraine vet var hon befinner sig, och att hon känner sig tvungen att ta bollen med händerna. Hon vågar inte stå kvar i straffområdet och vänta in bollen. Och när hon passerat straffområdeslinjen vågar hon inte låta bollen studsa förbi. Hon bedömer det som en målchans för Vittsjö. Och då borde väl domaren göra samma bedömning?

Men Fraine fick alltså vara kvar. Och hon var ute på en ny utflykt utanför sitt straffområde när Vittsjö tog ledningen i den 64:e minuten. Joanna Bækkelund slog en bakåtpass i blindo. Bollen gick förbi Fraine, och Clara Markstedt hann fram och stötte in ledningsmålet.

I och med Vittsjös seger är både Vittsjö och Eskilstuna nu tio poäng från Champions Leagueplats. Med nio omgångar och 27 poäng kvar att spela om känns det inte rimligt att ta in tio poäng på andra topplag.

Trots Fraines utflykter är det ju en annan målvakt som stått i centrum för dagens damfotbollsdiskussioner, Hedvig Lindahl. EM-målvakten har hamnat i fokus, dels för att hon på twitter berömde Hammarby för deras fina publiksiffror…

…dels för att hon skrev autografer till Bajensupportrar efter 3–0-förlusten i derbyt på Tele 2 Arena.

Det här anser Djurgårdens sportchef Jean Balawo vara så allvarligt att han i dag kritiserar sitt målavktsförvärv i en TT-artikel. Personligen har jag väldigt svårt att vara upprörd över det här.

Och om Djurgårdens supportrar är arga på Lindahl får de väl börja gå på damernas matcher. Grunden till tweeten är ju att Bajen har 2 888 åskådare i publiksnitt i år, medan Djurgården bara har 726. Bajen är således fyra gånger så bra som Djurgården. Sportchef Balawo kan kanske också lägga lite av sin tid på att locka publik?

Och autografskrivningen är verkligen inget att bli upprörd över. Tvärtom är det väl väldigt fint, både att en ung Bajensupporter vill ha en motståndarspelares autograf, och att Lindahl inte gör skillnad på barn efter vilken tröja de har på sig.

Det hat som alldeles för ofta omger herrfotbollen behövs inte i damfotbollen. Självklart skall det vara laddning och prestige under matcherna, Men före och efter matcherna väljer jag den kärlek som finns i damfotbollen före herrfotbollens konflikter alla dagar i veckan.

Innan jag lämnar damallsvenskan konstaterar jag att Rosengård även i dag har bekräftat att Jelena Cankovic lämnar för England. Vi får se om Malmöklubben hinner få ihop sitt nya lag till onsdagens prestigemöte med Häcken.

I Costa Rica är det bara fyra lag kvar i F20-VM. Det var ytterst nära att Europa fick med tre lag till semifinal. Jag såg ungefär halva den sista kvartsfinalen, den mellan Japan och Frankrike. När jag började kolla efter drygt 60 minuter så ledde Japan med 2–1 och spelmässigt hade man närmast total kontroll.

Japanskorna spelade fantastisk passningsfotboll och fick fransyskorna att framstå som klumpiga och orörliga. Men efter två egna byten tappade Japan flytet. Plötsligt var det Frankrikes raka och fysiska spel som bar frukt. Frankrike kvitterade, och hade en boll i ribbans underkant precis innan slutsignalen.

I förlängningen gjorde Frankrike sedan 3–2, vilket då var rätt logiskt, då Japans anfallsspel helt hade kommit av sig. Men matchen fick en dramatisk avslutning. På övertid i förlängningen fick Japan en VAR-straff.

Jag reagerade spontant på att den franska målvakten slog en japanska i huvudet när hon försökte boxa undan en boll. Det är dock något domare inte brukar bry sig om. Fast VAR-rummet reagerade, och efter en lång diskussion blev det straff – och 3–3.

Nästan direkt efter kvitteringen var det slut. Det blev straffar. Och där vann Japan. För japanskorna väntar Brasilien i semifinal på fredag morgon 04.00. Tre och en halv timme tidigare gör Spanien och Nederländerna upp om den andra finalplatsen.

En spelare som nyligen spelade en stor final har i dag tackat för sig på den stora fotbollsscenen.

Det är Englands skyttedrottning Ellen White som beslutat sig för att lägga av. Spelmässigt har hon inte presterat lika bra i år som tidigare säsonger. Men när man lägger av som färsk EM-guldvinnare måste man väl ändå säga att hon verkligen sluter på topp.

White har under sin karriär vräkt in mål i det engelska landslaget och i både liga och cuper. Jag kommer att minnas henne för att hon alltid låg och högg på gränsen till offside, ofta över.

Framför allt kommer jag att förknippa henne med ett väldigt speciellt mål. Den geniala frisparken från 2015 var inte bara Whites första mål för Notts County. Det var på alla sätt ett mästerverk med lysande skådespelande från Laura Bassett och Alex Greenwood, och ett koncentrerat avslut från White.

Tack för den godbiten, och grattis till en fin karriär, Ellen White.

Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.