Ukraina–Sverige – en längre analys

Det tog sin tid, men det är väl lika bra att ta allt elände samtidigt. Så strax efter en blytung förlust för herrlandslaget kommer här mina tankar kring damlandslagets tunga förlust mot Ukraina i Lviv, en förlust som kan komma att bli kostsam.

Förlusten mot Ukraina innebär ju att landslaget till och med kan missa playoff. Vid förluster i de två återstående matcherna mot Ukraina (hemma) och Danmark (borta) är risken uppenbar att Sverige slutar trea i gruppen.

Och om vi tar revansch på Ukraina på Gamla Ullevi den 30 augusti är förutsättningarna för bortamötet med Danmark numera klart försämrade. Så länge Sverige var fullpoängare hade vi råd att förlora med två mål – eller till och med tre, förutsatt att vi gör mål i Viborg. Nu blir det nog som bäst playoff vid förlust i Danmark.

Min första tanke efter nederlaget i Lviv var att kolla hur vanligt det är med svenska förluster i VM- eller EM-kval. Det hade hänt lite oftare än jag trodde, men det är ändå långt ifrån vanligt. Här är Sveriges facit i samtliga EM- och VM-kval:

Kvalet till EM 1984: Gruppseger efter sex raka segrar.

Kvalet till EM 1987: Gruppseger efter fem segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Nederländerna med 2–0. 

Kvalet till EM 1989: Inkvalade som grupptvåa efter en seger, två kryss och en förlust.
* Föll borta mot gruppsegraren Nederländerna med 1–0.
* Oavgjort borta mot grupptrean Irland, 1–1.
* Oavgjort hemma mot gruppsegraren Nederländerna, 0–0.

Kvalet till EM 1991: Gruppseger efter fyra raka segrar.

Kvalet till EM 1993: Gruppseger efter tre segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Spanien, 1–1.

Kvalet till EM 1995: Gruppseger efter fyra raka segrar.

Kvalet till EM 1997: Gruppseger efter fem segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Danmark, 1–1.

Kvalet till EM 2001: Grupptvåa, inkvalade efter playoff. Totalt fem segrar, två kryss och en förlust.
* Föll borta mot gruppsegraren Frankrike, 2–0.
* Oavgjort hemma mot gruppsegraren Frankrike, 2–2.
* Oavgjort hemma mot gruppfyran Nederländerna, 1–1.

Kvalet till EM 2005: Gruppseger efter sex segrar, ett kryss och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Italien, 2–1.
* Oavgjort borta mot grupptrean Finland, 1–1.

Kvalet till EM 2009: Gruppseger efter åtta raka segrar.

Kvalet till EM 2013: Sverige var värdnation och behövde inte kvala.

Kvalet till EM 2017: Gruppseger efter sju segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Danmark, 2–0.

Kvalet till VM 1991: EM fungerade som kval.

Kvalet till VM 1995: Sverige var värdnation och behövde inte kvala.

Kvalet till VM 1999: Gruppsegrare efter sex raka segrar.

Kvalet till VM 2003: Gruppsegrare efter fem segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Danmark, 2–1.

Kvalet till VM 2007: Gruppsegrare efter sju segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptrean Island, 2–2.

Kvalet till VM 2011: Gruppsegrare efter sju segrar och ett kryss. I det här kvalet tvingades gruppsegrarna spela playoff mot en annan gruppsegrare. Där blev det en seger och en förlust. Sverige kvalade in via förlängning.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Tjeckien, 0–0.
* Föll borta mot Danmark i playoff, 2–1. Sverige vann sedan förlängningen med 1–0.

Kvalet till VM 2015: Gruppsegrare efter tio raka segrar.

Kvalet till VM 2019: Ej färdigspelat. Sverige står på fem segrar och en förlust med två omgångar kvar att spela.
* Föll borta mot Ukraina, 1–0.

Totalt har Sverige alltså noterats för fem förluster i EM-kval och numera för tre förluster i VM-kval – även om 2–1-förlusten i playoff 2011 ibland räknas som ett kryss. Det är alltså väldigt ovanligt med svenska förluster i kvalmatcher.

Jag har inte kollat av förlustmatcherna mot världsrankingen, men någon förlust mot ett lag som är så lågt rankat som Ukraina (27:a när matchen spelades) kan inte ha inträffat förr. Ukraina kan således vara ”det sämsta” laget vi någonsin förlorat en tävlingsmatch mot.

Själv var jag först lite orolig för matchen. Även om vi på senare år har vunnit alla bortamatcher mot sämre motstånd har det flera gånger suttit hårt åt. Och Ukraina är bättre än många av de blåbärsnationer vi fått kämpa mot. I min BT-krönika (plus) efter segern mot Kroatien kallade jag matchen i Lviv för en nyckelmatch, och skrev:

”Även om den andra halvleken var bra kommer det att krävas en bättre insats i Lviv på tisdag.”

Men redan dagen efter föll Ukraina med hela 5–1 hemma mot Danmark, ett resultat som fick mig att känna att ”det här fixar vi”. Tyvärr kan kanske fler än jag ha vaggats in i en falsk säkerhet.

För vi borde ha varit varnade. Mot ett oväntat svagt Kroatien hade Sverige bara lyckats skapa två målchanser före paus, men landslaget lyft spelet efter paus och vann till slut hyfsat bekvämt med 4–0. Dock kunde man konstatera att laget inte var sedvanligt farligt vid fasta situationer, samt att man totalt sett hade skapat lite för få målchanser. Dessutom tyckte jag att tvåmålsskytten Stina Blackstenius trots sina mål hade sett otajmad ut.

Vid avresan till Lviv hade Hanna Glas blivit sjuk, vilket tvingades fram en förändring i startelvan. Där gav Peter Gerhardsson förtroendet till den andra högerbacken han hade i truppen, Anna Oskarsson. Hon tog därmed steget från läktaren (mot Kroatien) rakt in i startelvan – och fick göra tävlingsdebut i blågult.

Till TV12 sa Gerhardsson så här om  inför avspark:

”Anna är jättesugen på att visa att hon är en A-landslagsspelare.”

Oskarsson gjorde också en godkänd insats, det var inte på något sätt hennes fel att vi förlorade.

Som bekant hade jag inte möjlighet att se matchen live. I utgångsläget skulle jag kunna se den första halvtimmen, men ett skyfall i Lviv sköt ju upp matchen med just en halvtimma. Känslan från tv-bilderna var dock att det regnet varken påverkade planen eller matchen speciellt mycket.

När jag i efterhand kollade igenom matchen gjorde jag lite anteckningar. Här är de från den första halvleken:

* Nilla Fischer har svårt i löpduellerna mot nummer 16 (Olha Ovdiychuk).

* Sverige tappar på centralt mittfält.

* Släpper Ukraina Sveriges högerkant? Hemmalaget ser ut att inrikta försvarsspelet på att stänga Sveriges vänstersida. Eller så är det Fischer och Fridolina Rolfö som är bättre på att hitta uppspelsvägar än Magdalena Eriksson och Sofia Jakobsson.

* Jakobsson har inte varit med i matchen. Byter kant med Rolfö.

* Svenska forwards jobbar en och en. Rolfö försöker kombinera, men har ingen att göra det med. Jag kan inte minnas några kombinationer alls mellan de svenska forwardarna.

* Mål för Ukraina. Fick göras alldeles för lätt. Vid en inspark från duktiga målvakten Kateryna Samson står Sverige med ett utpräglat 5–2–3, vilket innebär att man lämnar jätteytor centralt. Ytorna blir ännu större då båda innermittfältarna Kosovare Asllani och Hanna Folkesson går upp i nickduellen. I det läget är det fyra ukrainskor mot två svenskor centralt i planen. Andrabollen hamnar hos en rättvänd Daryna Apanaschenko som har en stor yta att att avancera på.

Sverige har en chans att avvärja inne i eget straffområde, men Eriksson slänger sig och säljer sig därmed väl lätt.

Och här är mina anteckningar från den andra halvleken:

* Det är livsfarligt med långsam trebackslinje om man inte har kontroll över det centrala mittfältet.

* Gerhardsson byter in Elin Rubensson i 59:e minuten. Lämnar samtidigt trebackslinjen och går över till det mellanting mellan 4–4–1–1 och 4–1–4–1 som han använde inledningsvis i landslaget.

* 32-åriga Apanaschenko från ryska Zvezda Perm är planens gigant.

* Noteringen att vi har formsvaga forwardar för tillfället känns tyvärr högaktuell.

* Precis som mot Kroatien är hörnorna för svaga. Och precis som mot Kroatien blev de bättre när Eriksson tog över. Gerhardsson får nog tänka om kring Jonna Andersson som hörnläggare.

* Vi kommer till många inläggslägen, men det känns inte som att det finns några tankar kring vilka ytor bollarna ska slås mot.

* Jag fick det till totalt 4–4 i farliga målchanser. Det känns dock som en lite missvisande statistik, för alla Ukrainas fyra chanser var vassare än Sveriges bästa.

* Totalt blev det 13–2 i hörnor. Det var dock klen tröst eftersom Sverige inte lyckades skapa en enda riktigt bra målchans på de 13 hörnorna.

* Totalt sett vinner Ukraina fullt rättvist.

Det var anteckningarna. Här är ett klipp med höjdpunkter. Nu över till lite spelaromdömen:

Målvakt: Hedvig Lindahl var den klart bästa svenska spelaren. Räddade ett par frilägen och var chanslös på målet. Betyget blir en stark trea, är nära en fyra.

Trebackslinjen: Hade det jobbigt i defensiven, blev ifrånsprungna flera gånger. Det är svårt att ge någon av dem godkänt, även om Fischer hade bra uppspel.

Kantspelarna: Till höger kvitterar Oskarsson ut en tvåa, delvis utifrån att hon gjorde sin tävlingsdebut. Linköpingsbacken blev också ifrånsprungen av snabba Ovdiychuk, men låg bakom två av de svenska chanserna. På vänstersidan hade Andersson det tufft. Hon kom inte till framåt och fick inte heller till sina hörnor. Underkänd.

Innermittfältarna: Förlorade kampen om mitten, fick inte grepp på Apanaschenko. Ändå var det just Asllani (tre) och Folkesson (en) som hade de svenska målchanserna. Jag tycker att de delvis blev offer för taktiken, och ger dem godkänt, fast med tvekan.

Forwards: Ingen av våra forwards hade någon riktigt klar målchans. Det är underkänt så det visslar om det. Rolfö var inblandad i två av farligheterna och är närmast att bli godkänd.

Inhopparna: Elin Rubensson kom in med energi, och kämpade fram den bästa målchansen. Godkänd. Anna Anvegård och Olivia Schough spelade för kort tid för att betygsättas.

Totalt ger det ett snittbetyg på 1,42 – vilket förstås är långt ifrån godkänt.

Taktiken: Den får underkänt, och här har vi nog trots allt de största bristerna. Man vinner oftast matcher genom att ta hem kampen om mitten, och det gjorde Ukraina och Apanaschenko. Sverige hade valt att ha flera spelare på kanterna, men bara två centralt. Det kostade sannolikt tre poäng.

En annan sak. I grundkursen fick jag lära mig att man, när man släpper till frilägen, antingen måste tajta laget, eller välja att ha lägre utgångspositioner. Eftersom lägre utgångspositioner inte borde vara något alternativ i en match vi behöver vinna hade Gerhardsson således behövt tajta sitt lag på ett tidigare skede.

Med facit på hand borde vår förbundskapten alltså ha valt att spela 4–4–2 i stället för 3–4–3. Det fattades snabbhet bakåt. Här känns det som att man hade missat i scoutingen inför matchen.

Även valet av forwards är något som kan diskuteras. Duon Jakobsson och Blackstenius var formsvag inför samlingen. Och jag förstår egentligen inte att man väljer att ha flera likadana djupledsforwards i startelvan. Det förstod jag inte när Pia Sundhage gjorde samma val, och det gör jag inte nu heller.

Samtidigt var ju Jakobsson pigg mot Kroatien, och trots att Blackstenius såg kantig ut i den matchen gjorde hon två mål.

Personligen hade jag gärna haft med Rubensson i startelvan. Hon såg pigg ut i sitt inhopp mot kroatiskorna.

Men, men. Sammanfattningsvis är min analys att Sverige föll på att man valde fel taktik, och på att man hade flera formsvaga spelare.

Oskarsson får chansen

Anna Oskarsson

När Peter Gerhardsson nyligen meddelade sin startelva till kvällens VM-kvalkamp mot Ukraina i Lviv blev det som väntat Anna Oskarsson som fyller luckan efter febersjuka Hanna Glas.

Känslan är att det skulle mycket till för Gerhardsson att välja något annat alternativ. Han har ju tagit ut två spelare på varje position, och då är ju det rimliga att välja tvåan på högerbacksplats när ettan inte kan spela.

Som jag skrev i mitt förra inlägg tycker jag inte att Oskarsson håller landslagsklass. Jag tycker att trion Ronja Aronsson, Josefine Rybrink och Nathalie Björn är bättre fotbollsspelare, och alla de tre hade gått före om jag tagit ut landslagstruppen. Men nu är ju det Gerhardssons jobb, och han har valt att prioritera Oskarssons fysik – som är väldigt bra – före konkurrenternas spelskicklighet. Och jag är inte sämre än att jag hoppas att Oskarsson kan visa att jag har fel om henne.

I övrigt gillade jag förbundets införtext med Gerhardsson. Den gav mer än det vanliga tränarsnacket.

Som jag tidigare skrivit brukar Sverige vara bra på att vinna de här ”måstematcherna” i olika kval. Jag tror att den sviten fortsätter och att Sverige vinner matchen med två eller tre måls marginal. Mitt utgångstips har varit 2–0, mycket eftersom jag tror att Ukraina kommer att spela snålt efter storförlusten i fredags samt att vårt landslag sällan gör så många mål i bortamatcher nuförtiden.

Ukraina–Sverige är långt ifrån den enda VM-kvalmatchen som spelas i Europa i dag. Totalt är det tolv matcher, där Danmark–Ungern förstås är mest intressant ur svensk synvinkel.

Totalt sett är nog ändå Wales–Ryssland den mest spännande matchen. Vinner Wales blir det en ren gruppfinal mot England den 31 augusti i grupp A.

En match är redan slutspelad. Där höll Polen på att förstöra Skottlands VM-dröm. Efter 75 minuter ledde nämligen polskorna med 2–0. Men Skottland spurtade vasst sista kvarten och vann med 3–2. Därmed blir det ren gruppfinal mellan Skottland och Schweiz den 30 augusti.

Eftersom inbördes möten går före målskillnad i det europeiska VM-kvalet behöver Skottland vinna gruppfinalen med två måls marginal för att ta hem gruppsegern. Schweiz vann sin hemmamatch med 1–0, och skotskt 1–0-seger kan räcka – om Skottland vräker in mål på Albanien i sista omgången.

Utanför det europeiska VM-kvalet spelas det just nu avgörande match mellan Kanada och Haiti om den 16:e och sista platsen till årets U17-VM. Efter 77 minuter står det 1–1 sedan Kanada tagit ledningen genom sin A-landslagsspelare Jordyn Huitema och Haiti just kvitterat på straff genom sin 14-åriga A-landslagsspelare Melchie Dumornay.

Haiti slog Kanada om den sista VM-platsen till U20-VM. Kan ölandet göra en repris?

Kul med Falk och Anvegård i landslaget

Anna Anvegård

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till VM-kvaltruppen till matcherna mot Kroatien (den 7 juni i Göteborg) och Ukraina (borta den 12 juni).

Jämfört med den senaste truppen saknas av förklarliga skäl gravida Hilda Carlén och skadade Lina Hurtig. Dessutom har Gerhardsson valt bort formsvaga Marija Banusic. Gerhardsson motiverade det så här till SVT:

”Det är kopplat till prestation, som vi inte tycker är tillräckligt bra. Det är en konkurrenssituation, sådana som Kullashi och Anvegård får före. ”

Med i Gerhardssons trupp finns istället Göteborgs målvakt Jennifer Falk, samt talangfulla forwardsduon Loreta Kullashi och Anna Anvegård.

Jennifer Falk

Det tycker jag är kul uttagningar. Jag har ju rätt många gånger lobbat för Falk och Anvegård. I Falks fall var det förstås ett tag sedan jag lyfte henne, eftersom hon i princip missade hela fjolårets säsong till följd av hjärnskakning. Hon var en av fyra målvakter i Pia Sundhage:s 27 spelare stora trupp till matcherna mot Iran och Norge i oktober 2016, men har ännu inte fått spela någon landskamp. Det lär hon kanske inte få göra nu heller, men hon får i alla fall chansen att visa upp sig. Och hon får för första gången vara med i en ”riktig” 23-mannatrupp.

Kullashi har väl haft det lite tufft i damallsvenskan den här våren, men hon är kanske vårt allra största framtidshopp på forwardssidan och en spelare som bör ges erfarenhet.

Slutligen då Anvegård, som är en spelare jag gillat från första gången jag såg henne. Hon har en fin fotbollshjärna, och dessutom ett gott målsinne. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon klarar sig i en A-landslagsmiljö.

När det gäller de båda stundande VM-kvalmatcherna skall Sverige bara vinna hemma mot Kroatien. Däremot är Ukraina borta en lurig historia. Sverige är favoriter där också, men den segern är inte självskriven. Däremot är det nog så att vi måste ta sex poäng på de här matcherna för att ha lite marginal inför gruppfinalen borta mot Danmark i september.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

Mittfältare: Caroline Seger, Hanna Folkesson, Kosovare Asllani, Julia Roddar, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Forwards: Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Anna Anvegård.

Med 20 spelare kvar från förra truppen är det tydligt att Gerhardsson börjar sätta en stomme. Kollar vi på fördelningen mellan damallsvenskans klubbar har Göteborg med flest spelare – fyra. Sedan har Rosengård och Eskilstuna tre vardera, Linköping två samt Kristianstad och Växjö varsin.

Gerhardsson pratade lite om att han har valt utifrån hur spelarnas spelsätt liknar varandra i landslag och klubblag. Kanske var det en liten förklaring till varför vårens succélag Piteå fortsatt inte har med någon spelare i landslagstruppen.

Däremot noteras att Piteå har med sex (korrigerat) spelare i den U23-trupp som är uttagen till möte med England i Bollnäs den 9 juni.

En väntad första halvlek

Det är halvtid i den svenska cupfinalen, och ställningen är 0–0 mellan Rosengård och Linköping. Matchbilden har varit den väntade.

Linköping backar hem, jobbar hårt och prioriterar försvarsspelet. Tränare Henrik Jensen tycks ha dragit samma slutsatser som jag, alltså att ytterbackarna Anna Oskarsson och Elin Landström är bättre på offensiv planhalva än på uppspel. Därför drar han ner Kosovare Asllani som vänsterback i uppspelsfasen. Hittills har det inte varit någon jättesuccé, utan Asllani känns stressad av Rosengårds höga press. Mycket beroende av att hon ofta tvingas slå uppspelen med sin vänsterfot.

Offensivt har Linköping i princip inte haft något. Det närmaste en målchans man kommit var när Glodis Perla Viggosdottir gick in hårt mot Natasha Dowie i eget straffområde. Men en eller två chanser brukar man alltid få i matcher, hur underlägset man än är. När den/de chanserna kommer måste LFC visa effektivitet – då kan man sno den här titeln.

Rosengård leder hörnorna med 5–0 och har 3–0 i min räkning av klara målchanser. Men det är inte speciellt många chanser med tanke på att jag gissar att mer än 75 procent av halvleken spelades på Linköpings planhalva.

Rosengård har hittat en bra yta mellan Lisa Lantz och Landström i LFC:s vänsterförsvar. Men som sagt, ännu så länge har Malmöklubben inte klarat av att omsätta sitt massiva spelövertag i målchanser. Det blir mest halvlägen.

Personligen tycker jag nog att Rosengård borde spela lite rakare efter paus. Nu känns det periodvis som att man rullar runt i evigheter utanför Linköpings straffområde. Man borde nog blanda upp rullandet med lite distansskott och inlägg om man vill ha hål på Linköping.

Frustration i Linköping, styrkebesked av Växjö

I dag har den tredje damallsvenska omgången gått vidare med två matcher. Jag har sett båda och här är lite synpunkter.

Först spelade Kristianstad och Linköping 1–1 inför svaga 382 åskådare på nya Kristianstad Fotbollsarena. Det var en intressant match, där Marcus Walfridson visade att han börjat anpassa mästarlagets spelsätt efter bristen på snabbhet i backlinjen.

I den första halvleken stod LFC väldigt lågt, och man höll ihop lagdelarna mycket bättre än tidigare matcher. Defensivt såg det stabilt och bra ut. Däremot skapade man egentligen inte en enda riktig målchans i offensiven. Ändå ledde man med 1–0 efter 45 minuter.

Orsaken var en grov målvaktstavla från Kristianstads målvakt Moa Olsson, som redan i elfte minuten släppte in ett löst vänsterskott från Kosovare Asllani. Men får man avsluten inom ramen kan det bli mål…

I SVT:s pausintervjuer sa Asllani och Walfridson rätt saker. Asllani menade att LFC måste jobba hårdare än man gjort i de tidigare matcherna.

”Det känns som att vi gått på 70 procent.”

Och Walfridson sa:

”Vi är här för att täppa till bakåt. Men jag hade önskat att vi kunde hålla i bollen lite längre i anfallsspelet.”

För att nå framgång måste ett lag känna trygghet, och sådan får man i ett fungerande försvarsspel. Dock fungerade in försvaret lika bra efter paus. LFC hamnade ännu lägre i planen, och flera spelare blev lite passiva.

Dessutom väckte SVT:s kommentatorer frågan om hur det är med fysen i Linköping. De tyckte att flera spelare såg trötta ut på ett tidigt stadium.

Det kan vara svårt att se från tv-skärmen. Men klart är att om man spelar ett lågt försvarsspel bör man ha både löpvilja och -styrka i omställningarna för att skapa målchanser. Och utöver några bra minuter precis mitt i halvleken såg man inte mycket löpning från de gästande spelarna.

Det man i stället såg på slutet var frustration. Fortfarande i ledning tog Marija Banusic ett gult kort genom att efter signal skicka i väg bollen så att den flög ur arenan och ut på något som såg ut som en parkeringsplats. Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.

Efter Kristianstads kvittering blev frustrationen ännu större i LFC. Och Anna Oskarsson drog på sig något som kan vara årets mest idiotiska röda kort. Hon hade redan en varning när hon demonstrativt kastade bollen i marken som protest för att hon inte fick inkast när hon själv sparkade ut bollen över linjen. Så agerar inte en spelare som är i balans.

Om det är så att det börjar komma in negativ energi i truppen måste lagledningen agera blixtsnabbt. Annars kan det ta väldigt lång tid att få ordning på lagbygget.

Ett bakslag på många sätt för LFC var att det sträckte till högt upp i baklåret på Maja Kildemoes, vilket gjorde att man tappade en mittback. Även om Emma Lennartsson vikarierade med den äran behöver Linköping ha alla backar tillgängliga.

Slutligen något kul kring Linköping. Och det var förstås att Johanna Rasmussen äntligen fick göra damallsvensk debut för klubben efter 14 månaders frånvaro till följd av en korsbandsskada.

Linköping var alltså nöjt med sitt försvarsspel före paus. Kristianstad bör vara nöjt med sitt under hela matchen. Den officiella statistiken sa 7–2 i avslut mot mål till KDFF, och min räkning av målchanser visade också just 7–2 (2–1) – och då var ju den ena egentligen inte ens en chans. Båda LFC-chanserna går för övrigt att se på det här klippet:

När det gäller KDFF tyckte SVT-experten Markus Johannesson att laget spelade för långsamt i den första halvleken. I viss mån hade han rätt.

Som jag ser det var det dock kanske inte passningstempot som var det stora problemet, utan valet av forwards. För mot ett lag som backar hem så långt som LFC gjorde behöver man ha smarta och rörliga forwards att sätta upp bollen på i anfallsuppbyggnaden.

Ju mer jag ser Ogonna Chukwudi, desto mer känner jag att hon inte är någon riktig forward. Hon är bäst när hon kommer från kanten. Therese Ivarsson är ju inte heller någon riktig forward. Hon är fantastisk inne i straffområdet, även i dag hade hon flera chanser, bland annat ett skott i kryssribbans utsida. Men i uppspelsfast kändes inte heller Ivarsson trygg.

Dock blev det här väldigt mycket bättre när Chukwudi klev av och Ivarsson och Amanda Edgren bildade forwardspar. De hittade omgående en bra arbetsfördelning. Så kanske att Elisabet Gunnarsdottir fick lösningen på anfallsfrågan där. Alltså att flytta ut Chukwudi på kanten och köra Edgren och Ivarsson centralt.

Så till den andra matchen. Där hade jag också 7–2 i målchanser, fast den här gången till bortalaget. Växjös 2–1-seger mot Hammarby var således helt i sin ordning, sett till vad lagen skapade.

Det här var första gången i allvenskan som  Växjö tilläts spela det passningsorienterade spel som man byggt upp. Den förre tränaren Pierre Persson var influerad av japansk damfotboll, där man ju är väldigt bra på att hålla bollen inom laget.

Det japanska landslaget har dock oftast haft rätt svårt att få till spetsigheten. Den tanken bar jag med mig i paus av dagens match. För trots att småländskorna hade haft ett stort övertag i bollinnehav var det Hammarby som hade den första halvlekens bästa målchans.

Men i den andra halvleken visade Anna Anvegård de kvaliteter som gjort henne till skyttedrottning i elitettan två år i rad. Hon hade hunnit med att ha två bra avslut innan hon nickade in 1–0-målet i den 57:e minuten. Det var för övrigt starkt att kunna styra in det stenhårda inlägget från Frida Boriero. Den senare sköt ju in bollen i målområdet.

Drygt 20 minuter senare trixade Anvegård bort två hemmaförsvarare och satte 0–2. Där visade hon både kontroll och klass. Men hon är ju inte den enda bollskickliga spelaren i Växjö. Boriero, Alexandra Jonasson och Jelena Cankovic är tre andra värda att nämna.

Det var till slut ett styrkebesked från Växjö. Deras seger var odiskutabel, även om det hann bli lite nervöst på övertid. Hammarby bytte in Elise Kellond-Knight i den 62:a minuten, och ganska omgående fick vi se ett par spelvändningar som ingen annan i damallsvenskan klarar av att utföra.

Australiskan slog dessutom en fantastiskt fin inläggsfrispark i den 91:a minuten. En frispark som Frida Sjöberg skallade in från nära håll bakom annars stabila Katie Fraine.

Hammarby tappade därmed serieledningen, vilket var väntat. På minuskontot såg jag flera frustrerade gester under matchens slutskede. Det är förstås inte lovande. Men om man håller uppe humöret, kommer laget garanterat att bli en obehaglig motståndare för många år. Man har flera vassa spelare som går rakt på mål. Det kombinerat med Kellond-Knights fina inhopp ger hopp om en ljus framtid.

En annan rolig sak var publiksiffran på 1619 åskådare. Det innebär att Hammarby fortsatt leder den damallsvenska publikligan. Det är vi inte vana vid. Men kul att en storstadsklubb lyckas locka publik.

Slutligen sa den officiella statistiken 9–15 i avslut mot mål. Så kul var det inte. Utan återigen på Kanalplan räknades även skott som gick utanför, och till och med missriktade inlägg, som avslut mot mål.

 

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Asllani mot Seger

Det har varit en rekordsommar här på bloggen. Juli är den månad som haft flest sidvisningar någonsin, med 39 914.

Det var cirka 2 500 fler visningar än under EM 2013 och 6 000 fler än under VM 2015 och OS 2017.

Dock hade bloggen ”bara” 9 473 unika besökare under juli, vilket är klart färre än exempelvis VM-månaden juni 2015, då hela 13 489 klickade in här.

Som det ser ut kommer 2017 att bli det klart bästa året någonsin på bloggen. Hittills har det varit närmare 181 000 sidvisningar i år (41 500 unika besökare), vilket ger ett snitt på cirka 25 000 per månad. Fjolåret är bästa året hittills, då stannade räkneverket på 228 950 visningar (19 079 per månad).

Kosovare Asllani

Och nu har vi slagit ett nytt rekord, det gällande flest kommentarer till ett inlägg. Inlägget det handlar om är det föregående, och debatten har framför allt handlat om Kosovare Asllani, och mer precist om hur bra nyförvärv hon är.

Mitt svar på den frågan är att hon borde vara ett väldigt bra nyförvärv. Så här på förhand känns det som att Asllani borde vara bättre för Linköping än Caroline Seger för Rosengård.

Caroline Seger

Åter till det strax. Först har jag funderat lite kring förändringarna i de båda topplagens trupper. Det ser ut så här:

Rosengård:
Ut: Lieke Martens (Barcelona), Amanda Ilestedt (Turbine Potsdam), Emma Berglund (PSG), Sofie Junge Pedersen (Levante), Hanna Persson (Bröndby) och Emma Pennsäter (lån, Bröndby).
In: Caroline Seger (Lyon), Simone Boye Sörensen (Bröndby), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna) och Jenna Hellstrom (Kent State).

Linköping:
Ut: Magdalena Eriksson (Chelsea) och Jessica Samuelsson (klubb ej klar).
In: Kosovare Asllani (Manchester City), Nicoline Sörensen (Bröndby) och Anna Oscarsson (Hammarby).

Med förlusten av Samuelsson och skadan på Janni Arnth har Linköping tyngre förluster i backlinjen än Rosengård. Däremot är det stort plus för LFC när det gäller offensiven.

Rosengård har tappat både Marta och Martens på mindre än ett halvår, det är en gigantisk förlust när det gäller kreativitet och mål/assist. Och som bekant är varken kreativitet eller mål/assist Segers stora styrka. Hon är duktigt på det korta passningsspelet samt att behandla och hålla i bollen samt på att styra anfallstempot. Däremot slår Seger väldigt få avgörande passningar.

Känslan är att det är Sanne Troelsgaard och Iva Landeka som måste kliva fram när det gäller avgörande passningar från mittfältet i Rosengård. Dessutom väntar Malmöklubben förstås på att Anja Mittag skall hitta sin ”gamla” form. I så fall har man en pålitlig poängspelare där.

I Linköping blir det intressant att se hur man ersätter Samuelsson. Ett alternativ är att spela Anna Oskarsson som ytterback. En annan lösning är att flytta ner allroundkunniga Kristine Minde får ge plats åt Asllani i anfallslinjen, och att norskan i stället får ansvar för högerkanten.

LFC har vunnit med 1–0 mot Hammarby i träningsmatch i kväll (Marija Banusic segerskytt). Jag har inte sett någon laguppställning, någon som vet hur LFC ställde upp?

När det gäller Asllani tycker jag att hon har tagit stora steg de senaste åren. Hon har gått från att vara en envägsspelare till att vara tvåvägs. Hon var dessutom en av Sveriges två–tre bästa spelare i EM. När det gäller hennes status i Manchester City var den väl dock inte jättehög.

Hon spelade bara från start i tre av sju matcher i vårens ligaspel. Och hon fick inte ens plats på bänken i FA-cupfinalen.

Däremot fick Asllani förtroende i Champions League. Hon startade i alla årets fyra matcher. I kvartsfinalerna mot Fortuna Hjörring blev hon utbytt i 67:e respektive 72:a minuten. Och i semifinalerna mot Lyon blev hon målskytt i, och spelade hela den första matchen. I returen blev hon utbytt i 69:e minuten.

I Linköping kommer Asllani att ha en större roll än hon haft i Manchester City, på så sätt är det ett klokt beslut att flytta hem. Det är nu hon skall visa att hon kan bära ett lag. Det blir spännande att följa.

Det blir även mycket spännande att se vilken påverkan Caroline Seger får på Rosengårds spel. Det blir även spännande att se hur mittfältet kommer att formeras. För Seger personligen är det ett naturligt val att flytta hem. Hon har inte fått speciellt mycket speltid i de stora matcherna för Lyon, utan har mest fått spela i ligan mot sämre lag. I Malmöklubben växer hennes roll rejält.

Det dröjer dock en vecka innan damallsvenskan drar igång igen. I morgon är det däremot sex matcher i elitettan. Den mest intressanta är den mellan fyran Kungsbacka och trean AIK. Det är matchen om vilket lag som skall ta upp jakten på andraplacerade Kalmar. Vid kryss i Kungsbacka börjar det se riktigt ljust ut för de båda Smålandslagen Växjö och Kalmar.

Växjö skall till Umeå på måndag. Där föll UIK häromdagen med 1–0 mot klubbens legendarer från tidigt 2000-tal. Att spela en sådan match mitt i säsongen känns ju lite lätt tveksamt. För det är förstås inte roligt för det nuvarande A-laget att ta stryk av ett veteranlag huvudsakligen bestående av spelare som lagt av. Att påminnas om att allt var bättre förr stärker knappast dagens spelare.

I dag har andra gruppspelsomgången i F19-EM spelats. Där åkte Sveriges banekvinnor från kvalet, Italien, på en riktig stjärnsmäll. Italienskorna föll med hela 6–1 mot Frankrike, ett resultat som innebär att italienskorna är utslagna.

I dagens toppmatch vann Tyskland med 2–0 mot Spanien i det som kan vara en försmak på finalen. Fast Nederländerna vill nog ha ett ord med i spelet. De vann mot England med 2–0 och har säkrat sin semifinalplats.

Slutligen tillbaka till EM. Uefa har nominerat turneringens tio snyggaste mål.

Personligen röstar jag på Vivianne Miedema mot England som etta, Ana Maria Crnogorcevic som tvåa och Jodie Taylor som trea.

Av rättighetsskäl lade Uefa inte upp några klipp från matcherna under turneringen. Men nu har man alltså börjat göra det. Utöver klippet ovan med de tio snyggaste målen har man även satt ihop en kavalkad av samtliga 68 mål från turneringen. Det klippet är på just under elva minuter, du ser det här: