Damallsvensk formbarometer, OS-kval och nytt utlandsproffs

Den senaste tiden har den här bloggen haft mycket av sitt fokus på dramatiken i elitettan. Och helt tycks den inte ha lagt sig. För det är inte bara Sunnanå som annonserar efter spelare på sociala medier. Även Kungsbacka har lagt ut en annons på hemsida och twitter.

Det sades att Kungsbacka hade muntliga löften från 14 spelare. Ännu så länge har man dock bara presenterat tre. Det är ganska långt ifrån en elitettantrupp.

Apopå elitettan har flera av er hjälpt till med små rapporter från helgens träningsmatcher med lag från serien. Kul. Läs de rapporterna i Forum Elitettan.

Det har ju även spelats en hel del fotboll den senaste veckan. Personligen har jag sett tre hela matcher koncentrerat och tre halva. Gårdagens träningsmatch Göteborg–Fortuna Hjørring 5–0 såg jag på plats på Valhalla IP.

Göteborg imponerade framför allt genom stabilitet. Men i paus var jag lite frågande till hur jag skulle analysera det jag hade sett. Göteborg ställde upp 3–5–2 från start. I trebackslinjen spelade Filippa Curmark, Emma Kullberg och Beata Kollmats.

Göteborg saknade Elin Rubensson (säkerhetsåtgärd efter smäll mot huvudet) och Emma Berglund (fick en smäll mot ena knät i förra veckan, men skall vara tillbaka i full träning) i matchen. Under den första halvleken saknade jag även löpstarka kantspelarna Emma Koivisto och Natalia Kuikka.

De båda var med på planen, men de var inte med i matchen som man vande sig vid under förra året. Den första halvleken imponerade Göteborg mest genom att leda med 2–0 utan att ha spelat speciellt bra.

I den andra halvleken såg det mycket bättre ut. Göteborg spelade 3–5–2 i 80 minuter, sedan växlade man till 4–4–2. Nya tränaren Mats Gren sa till GP efteråt att tanken är att laget skall växla mellan de båda spelsystemen i år.

Natalia Kuikka vaknade till rejält efter paus. Hon gjorde två mål och hade en assist. Rebecka Blomqvist var pigg och gjorde också två mål. Hennes forwardskollega Pauline Hammarlund gjorde väl egentligen ingen vidare match. Men Hammarlund stod i alla fall för ett riktigt snyggt mål – en läcker språngskalle på ett fint inlägg från Kuikka.

Göteborgs 3–5–2 hade lite olika utseende i olika skeenden. Ibland var det 3–1–4–2 med Vilde Böe Risa som mittfältslibero, ibland 3–4–1–2 med Filippa Angeldahl som tia. Personligen tyckte jag att Böe Risa var planens gigant. Norskan har bara kontrakt till sommaren, och verkar vilja vidare ut i Europa. Sticker hon i sommar blir det en nöt att knäcka för Göteborg hur man skall kunna ersätta henne.

Till helgen drar den svenska tävlingssäsongen i gång. Inför den tänkte jag här bjuda på en damallsvensk formbarometer. Som det ser ut nu är FC Rosengård jättefavoriter att försvara guldet. I dag vann Malmöklubben med 1–0 mot Vittsjö efter ett fantastiskt mål av Hanna Bennison.

Rosengård är alltså storfavoriter. Bakom dem känns Göteborg som lika klar favorit till andraplatsen.

Övriga medaljörer finner man i en kvintett med Vittsjö, Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Piteå. I nuläget är det lite fördel Vittsjö bland de här fem. De har i princip kvar hela fjolårets lag, och kontinuitet är ju viktigt.

Övriga fyra känns som medaljkandidater, men alla omges av ett eller annat frågetecken. Linköping har ju exempelvis haft svårt att ens få ihop lag till att spela träningsmatcher. Så kan det gå när man lägger ner sitt F19-lag. LFC hade mått bra av att ha lite F19-spelare att fylla sin bänk med nu.

Det blir intressant att se hur många spelare Linköping får ihop till nästa helgs hyperintressanta bortamatch mot Göteborg. Klart är att LFC har en väldigt stark elva – om samtliga spelare är friska och tillgängliga.

På undre halvan är känslan just nu att Växjö är starkt nog att klara sig kvar utan att bli akut indraget i någon nedflyttningsstrid.

Däremot sätter jag lite frågetecken kring Kif Örebro och Djurgården. I nuläget känns det som att det är de två lagen samt nykomlingarna Uppsala och Umeå som kommer att göra upp i bottenstriden. Dock noteras att Örebro gjort bra resultat hittills i träningsmatcherna, samt att talangfulla Sara Lilja Vidlund har varit glödhet. Ett genombrott för henne skulle kunna göra Örebro till ett stabilt mittenlag.

I nuläget är det större frågetecken för Djurgården. De har mycket nytt, och det känns inte självklart vem eller vilka som skall göra målen för Stockholms stolthet. Det är nog viktigt för klubben att få behålla Mia Jalkerud.

Det är förstås väldigt tråkigt att tippa nykomlingarna i botten. Ännu så länge har jag dock inte sett varken värvningar eller resultat som gör att man kan lyfta Umeå eller Uppsala. Men det är ju drygt 1,5 månader till avspark, och något av de båda nykomlingslagen kanske kan visa hög kvalitet under den perioden.

Hos Uppsala noteras att skytteligatrea i elitettan (25 mål) verkar ha konserverat formen. Cassandra Korhonen gjorde nämligen alla lagets tre mål vid gårdagens 3–1-seger mot Bollstanäs. Korhonens målskytte lär bli väldigt viktigt för Uppsala i år.

Uppsala har en spännande värdemätare på söndag. Då skall laget nämligen till Piteå för bortamöte i cupen.

Apropå cupen har LB07 dragit sig ur även den. Det innebär att gruppen med Rosengård och Kristianstad kommer att ha två reservlag. Det ena är IS Halmia. Däremot har jag inte sett någon uppgift om vilket det andra är.

Rosengårds tränare Jonas Eidevall är för övrigt inte det minsta nöjd med upplägget för cupens gruppspel. Han vill slopa det geografiska upplägget.

”Jag hade mycket hellre haft en grupp med tre allsvenska lag. Det är helt obegripligt att två grupper kan vara så ojämna. Ska vi ha en nationell tävling tycker jag att det i slutspelet får vara rikstäckande om vi ska kalla det för Svenska cupen.”

Jag kan bara hålla med om att grupperna haltar. Det hade förstås varit mycket bättre om man hade gjort som i herrcupen. Där placeras lag 1–4 i varsin grupp. De ställs mot lag 5–8 i omvänd ordning, och sedan lottas övriga lag in i grupperna.

Även med det upplägget hade Rosengård förstås kunnat hamna i en grupp med två lag från lägre divisioner. Däremot hade vi inte kunnat få en grupp med Göteborg, Vittsjö, Linköping och Växjö.

Det om den inhemska fotbollen. Nu till landslagsnivån, och OS-kvalet. Numera är det bara 15 länder kvar som har chansen att vinna OS-guld i sommar. Ett av dem är Sverige.

Det är fortfarande bara åtta lag som har kvalat in. Nämligen:
Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Men nu är det bara sju lag kvar som kan ta de kvarvarande fyra platserna. Vilka det blir avgörs i fyra playoffmatcher under mars och april:

Sydkorea–Kina
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Australien–Vietnam
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Kamerun–Zambia
Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Chile–Kamerun/Zambia
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.

Under veckan har jag sett två intressanta OS-kvalmatcher, nämligen USA–Kanada och Australien–Kina. Båda matcherna slutade med förväntat resultat, men var spelmässigt ganska intressanta.

Finalen i Nordamerikas OS-kval handlade mest om prestige, då både USA och Kanada redan var klara för OS inför avspark. USA valde att spela med ett halvt B-lag, de bytte sex utespelare från den avgörande matchen – semifinalen. Kanada däremot bytte bara två spelare.

Utöver de första fem–tio minuterna var Kanada det bättre laget i den första halvleken. De hade 56–44 i bollinnehav och hade också halvlekens bästa målchans i ett friläge för Christine Sinclair.

Så långt var jag väldigt imponerad av de kanadensiska spelet. USA hade inte så mycket spel, men är ju alltid farliga i djupled. Och man kunde tagit ledningen på det distansskott från Christen Press som tog i ribban. Däremot var Press avvinkad för offside på det friläge som finns med på klippet nedan.

Före paus spelade Kanada sig förbi den amerikanska pressen på ett elegant sätt. Efter paus bet den amerikanska pressen betydligt bättre. Om det berodde på trötta kanadensiskor eller på ett mer koncentrerat USA är oklart.

Klart är att USA till slut vann med solklara 3–0. Jag räknade till 8–2 i klara målchanser, så det var inget orimligt slutresultat. Min känsla efteråt var ändå att matchen gav mer till Kanada än till USA.

Noterbart är att USA fortsatt har väldigt svårt att hitta unga spelare att matcha in i sitt landslag. De yngsta spelarna i OS-kvaltruppen var Rose Lavelle och Andi Sullivan, som båda är födda 1995. I kvalfinalen hade Kanada sju spelare som var yngre än yngsta amerikanska.

Matchen Australien–Kina handlade om gruppseger, och om att få möta Vietnam i playoff. Australien vann gruppen på kryss, något som kan ha påverkat insatsen från The Matildas.

För när hyperintressanta teknikern Tang Jiali gav Kina ledningen i 86:e minuten var det hur rättvist som helst. Kina låg rätt i positioner och stängde på så sätt ut Sam Kerr från spelet. Australien kändes både fantasi- och uddlöst. Trots att hemmalaget hade 70–30 i bollinnehav var det 7–3 till gästerna i avslut mot mål.

Kina däremot har jag inte sett så bra sedan VM 2015 – då jag trodde att de var på gång att ta sig tillbaka till den yppersta världseliten igen. Kinesiskorna hade flera kreativa spelare, och bjöd på flera fina anfall. Dock tyckte jag att det kändes som att de höll igen lite i sina offensiva löpningar. Om fler kinesiska spelare hade gått för det i kontringarna tror jag att de kunde ha skapat betydligt fler klara målchanser.

Och Australien skulle få sista ordet. Precis när klockan tickade in på den 93:e minuten slog Emily van Egmond in det som kändes som segermålet. Australien vann med 1–1 och får möta Vietnam i playoff. Kina förlorade med 1–1 och ställs mot Sydkorea.

Det är alltså oklart hur Australiens insats påverkades av det faktum att de hade råd att spela 0–0. Men känslan är alltså ändå att Kina har något spännande på gång. Och jag håller kinesiskorna som favoriter i deras playoffmöte med Sydkorea.

Kina ställde för övrigt upp på följande sätt: Peng ShimengLuo Guiping, Wu Haiyan (kapten), Lin Yuping, Zhai QingweiZhang Xin, Yao Lingwei, Ma Jun, Li YingWang Shanshan och Tang Jiali. Det är sex nya spelare jämfört med den elva som Kina mönstrade mot Italien i åttondelsfinalen i VM förra året. Flera av de nya spelarna kändes alltså väldigt intressanta.

Intressant tänkte jag även att fredagens tyska seriefinal mellan Hoffenheim och Wolfsburg skulle vara. Men när jag kom hem och slog på tv:n var det redan avgjort. Matchen hade pågått i en halvtimma, och Wolfsburg ledde med 3–0. Fridolina Rolfö hade visat vägen genom att göra första målet. Wolfsburg vann med 5–2 och Rolfö blev utbytt i 65:e minuten. Noterbart är att Madelen Janogy inte fick någon speltid.

Wolfsburg leder nu tabellen med sex poängs marginal. Kampen under våren lär stå om andraplatsen. I dag vann Bayern München med 3–0 mot Leverkusen. Bayern hade behövt göra två mål till för att passera Hoffenheim.

Apropå Bayern skrev jag i förra inlägget om Lea Schüller:s övergång från Essen till Bayern München. Jag hade dock missförstått det lite. Schüller byter inte klubb förrän i sommar. I dag gjorde hon två av målen när Essen vann med 4–0 i derbyt mot Duisburg.

Under den senaste tiden har antalet svenska utlandsproffs vuxit. I min lista här ovan har jag nu hittat 35 svenska spelare som tillhör klubbar i olika högstaligor utanför Sverige. Och då räknar jag inte med svenska medborgare som spelar sin landslagsfotboll för andra länder.

Den liga som har flest svenska spelare är Italiens Serie A femminile. Där har vi nu sju spelare i sju olika klubbar. Senaste svenska att skriva på för en Serie A-klubb är Emelie Helmvall. Hon debuterade för Pink Bari i helgens möte med Florentia. Det var dock en annan svenska som stal showen i den matchen. Sara Nilsson blev nämligen tvåmålsskytt när hennes lag vann med 4–1.

Utöver Nilsson blev även Linda Sembrant målskytt i den italienska ligan den här helgen. Sembrant gjorde sitt andra ligamål för säsongen när Juventus vann mot Inter med 5–1.

Den svenska skytteligan i Italien toppas av Jenny Hjohlman som gjort tre mål. Sembrant och Nilsson står på två, medan Julia Molin och Annahita Zamanian har gjort varsitt.

I Spanien tog svensklaget Tacon en viktig poäng hemma mot Valenica. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Valencia ligger på 15:e plats och alltså är under nedflyttningsstrecket. De föll ner under strecket i lördags när Betis vann sin match. Tacon ligger på nionde plats med 23 poäng.

Jag såg den andra halvleken av matchen. Och det var verkligen gräsligt dålig spelkvalitet. Jag tror faktiskt inte att något av lagen lyckades slå fler än tre passningar till rätt adress en enda gång i den andra halvleken. Det gjorde faktiskt lite ont att se Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i en så dålig fotbollsmatch.

I tabelltoppen har Barcelona fortsatt nio poängs ledning till tvåan Atletico Madrid. Barca vann helgens match med 7–0 mot Huelva. Där blev Jennifer Hermoso och Asisat Oshoala tvåmålsskyttar.

Slutligen tillbaka till Australien. Där ser det ut att bli rakt igenom Sydney och Melbourne i slutspelet. Brisbane Roar föll nämligen mot bottenlaget Perth Glory i söndagens möte. Därmed försämrades Roars chanser att slå sig in topp fyra ganska rejält. Med två omgångar kvar är det bara fem lag kvar i slutspelsstriden. Tabelltoppen ser ut så här:

Melbourne City                      20–3    28
Sydney FC                            19–8    22
Western Sydney Wanderers  21–14  19
Melbourne Victory                 14–13  17
———————————————–
Brisbane Roar                       16–16  14

Tillagt i efterhand: Här är en liten cupgenomgång. Det bör ju förstås först uppmärksammas att Julia Spetsmark gjorde tre mål på 70 minuters speltid när Benfica vann med hela 11–2 mot Amora FC i portugisiska cupens kvartsfinal. Målen går att se här. Framför allt gillar jag Spetsmarks löpning innan hennes tredje och sista mål.

Och när Slavia Prag blev klart för semifinal i tjeckiska cupen gjorde Mia Persson ett av lagets mål. Slavia vann kvarten med förkrossande 11–0 mot Hradec Kralove.

Maja Göthberg gjorde inget mål, men hon var i alla fall med och tog Kups till semifinal i finska cupen. Man slog ut HJK med 4–3 i kvartsfinal. I Frankrike spelade Hanna Glas hela matchen när PSG gick till cupsemi via 3–1 borta mot Arras. Däremot ingick inte Marija Banusic i Montpelliers trupp när laget föll på straffar mot Bordeaux.

Dennerby har lämnat Nigeria

I förra inlägget noterade jag först att Nigeria missade semifinal i det afrikanska OS-kvalet, och att förbundskapten Thomas Dennerby därför antagligen satt löst.

Det visade sig att jag var dåligt uppdaterad. Jag uppmärksammades i dag på att Dennerby inte var förbundskapten för Nigerias Super Falcons mot Elfenbenskusten.

Laget leddes istället av en interimscoach under kvartsfinalerna i OS-kvalet. Dennerby var kvar över åttondelsfinalerna mot Algeriet, men uppges ha lämnat Nigeria för några veckor sedan till följd av att han känner att han saknar rätt uppbackning.

Enligt länkad artikel skall Dennerby även ha blivit upprörd av att vissa spelare var med U20-landslaget och spelade Afrikanska spelen när OS-kvalet drog i gång.

Dennerby har egentligen ett år kvar på kontraktet, och det råder tydligen delade meningar om vad som gäller.

Klart är att Super Falcons istället leddes av interimscoach Christopher Danjuma mot Elfenbenskusten. Hans första beslut var att byta lagkapten från Desiree Oparanozie till Asisat Oshoala, något som säkert kan ha påverkat lagets insatser i matcherna.

Historien upprepade sig – nästan

Kommer ni ihåg slutspelet i VM 2015?

Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.

För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.

Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.

Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.

För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.

Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.

På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.

Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.

Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.

Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.

Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.

Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.

Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.

När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.

Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.

Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:

”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”

Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.

För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:

”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”

Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.

En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.

Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.

Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.

 

Den stora VM-guiden – grupp A

Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.

Och självklart börjar jag med grupp A.

Frankrike

Frankrike

Världsranking: 4

Guldchans: 15–20 procent

Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.

Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?

Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.

Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.

Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.

Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…

Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.

Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.

Kadidiatou Diani

Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.

Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.

Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.

Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.

I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.

Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.

Eugenie Le Sommer

Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.

Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.

Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.

Norge

Norge

Världsranking: 12

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.

Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.

Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.

Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.

Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.

Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.

Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.

Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.

Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.

Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?

Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.

Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.

Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.

Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.

Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.

I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.

Faith Ikidi

Nigeria

Världsranking: 38

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.

Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Tochukwo Oluehi – Osinachi Ohale, Faith Ikidi, Onome Ebi, Ngozi Ebere – Halimatu Ayinde, Rita Chikwelu – Anam Imo, Ngozi Okobi, Desiree Oparanozie – Uchenna Kanu.

Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.

Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.

Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.

Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.

Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.

Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.

Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.

Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.

Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.

Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.

Sydkorea

Sydkorea

Världsranking: 14

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.

Spelare med Sverigekoppling: –

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.

Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.

Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.

Fast ibland kan statistik luras.

På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:

* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0

Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.

Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.

I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.

Kim Jung-Mi

Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.

Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.

Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.

När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.

Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.

En riktig maktdemonstration av Lyon

Europas bästa lag säsongen 2018/19 heter samma sak som det gjorde även 2015/16, 2016/17 och 2017/18 – alltså Olympique Lyonnais.

I några av de där tidigare finalerna har den franska superklubben varit illa ute. Och inför dagens final skrev jag att:

”Jag tror inte på någon överkörning.”

Men oj vad fel jag hade. Lyon var flera klasser för stora för Barcelona den här kvällen. När Toni Duggan sköt utanför i ett bra läge i fjärde minuten tänkte jag att det där var just den typ av läge som en underdog som Barca behöver göra mål på för att ha chansen att vinna titeln.

Några minuter senare hade den uppfattningen stärkts. För Lyon var nämligen närmast 100-procentigt under den första halvtimman. Hemmaspelaren Dzsenifer Marozsan gjorde 1–0 minuten senare på fransyskornas första målchans.

Och strax efter satte Ada Hegerberg 2–0. Båda de målen kom efter fint förspel från Shanice van de Sanden på högerkanten. Reynald Pedros har i princip delat på speltiden i lika stora delar den här säsongen mellan van de Sanden och Delphine Cascarino på högerkanten.

Den här gången föll valet på nederländskan – vilket var ett succédrag. Jag skulle nämligen säga att det var just van de Sanden som vann matchen åt Lyon.

Ja, jag vet att Ada Hegerberg stod för ett äkta hattrick på 21 minuter. 3–0 och 4–0 kom på framspelningar från Amel Majri och Lucy Bronze. Men jag känner ändå att det var van de Sanden som var den stora skillnaden mellan lagen. Barcelona hängde helt enkelt inte med på sin vänsterkant.

I den andra halvleken hade Barca flera 100-procentiga målchanser innan inhopparen Asisat Oshoala, fint framspelad av Lieke Martens, satte tröstmålet fram till 4–1.

Just Martens och Alexia Putellas hade varsin superchans som kanske kunde ha givit lite nerv åt en final som kändes avgjord efter en halvtimma. Till slut vann Lyon med 4–1 i mål och 11–2 i avslut mot mål.

Det är bara att buga och gratulera tidernas bästa damfotbollslag. För den här finalen var en riktig maktdemonstration.

Ada Hegerbergs hattrick innebär för övrigt att hon nu vid 23 års ålder är uppe på fjärdeplatsen i tidernas skytteliga för Champions League. Norskan har gjort 44 mål. Framför sig har hon Anja Mittag på 51, Conny Pohlers på 48 och Marta på 46.

En mycket jämnare final spelades under fredagseftermiddagen i F17-EM. Där vann Tyskland guldet efter straffläggning mot Nederländerna. Det var en rätt udda straffläggning där båda lagen satte sina två första straffar. Sedan brändes sju raka, innan Tysklands Mieke Schiemann avgjorde genom att skicka upp bollen i krysset.

En spelare att hålla ögonen på är Nederländernas Nikita Tromp som gjorde mål i finalen och totalt nådde upp till sex mål i slutspelet – och totalt 18 under den här upplagan av U17-EM. Det är tangerat rekord med landsmaninnan Vivianne Miedema.

Tromp gjorde dessutom nio mål i fjol, vilket innebär att hon är bäst genom tiderna i U17-EM-sammanhang med 27 mål. Där är Miedema tvåa på 20 och Elin Rubensson delar tredjeplatsen med 15.

I kväll har en betydligt mycket äldre måldrottning än Tromp tagit ytterligare ett steg närmare världsrekordet. Christine Sinclair gjorde nämligen ett mål och ett assist när Kanada vann med 3–0 mot Mexiko i kanadensiskornas sista landskamp innan avresan mot VM.

Därmed står nu Sinclair på 181 landslagsmål – bara tre ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Slås rekordet i Frankrike?

Nu är det dags att sätta punkt. I morgon är en annan dag. Då påbörjas den sista damallsvenska omgången inför VM-uppehållet med toppmötet Vittsjö–Piteå. Det blir riktigt spännande.

Guide till Champions Leaguefinalen

Här är en guide till lördagens stora match, finalen i Champions League:

Final i UEFA Women’s Champions League 2018/19
Lördag den 18 maj 18.00:
Olympique Lyonnais–FC Barcelona

Plats: Ferencvaros Stadion, Budapest, Ungern
Domare: Anastasia Pustovoitova, Ryssland. Assisterande domare: Ekaterina Kurochkina, Ryssland och Petruta Iugulescu, Rumänien. Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern.

Katalin Kulcar

TV: TV6 17.30.
Tips: 80–20
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang:
28/3 2018, Champions League: Barca–Lyon 0–1
22/3 2018, Champions League: Lyon–Barca 2–1
Totalt: Lyon har inte förlorat mot Barca. Fransyskorna vann båda matcherna med uddamålet när lagen möttes i kvartsfinal i fjol.

Troliga startelvor:
Lyon: 16 Sarah Bouhaddi – 2 Lucy Bronze, 3 Wendie Renard (kapten), 29 Griedge Mbock Bathy, 7 Amel Majri– 6 Amandine Henry, 24 Jessica Fishlock – 20 Delphine Cascarino, 10 Dzsenifer Marozsán, 9 Eugénie Le Sommer– 14 Ada Stolsmo Hegerberg. Tränare: Reynald Pedros.

Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 17 Andrea Pereira, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 9 Mariona Caldentey, 6 Vicky Losada, 11 Alexia Putellas – 16 Toni Duggan, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Kommentar: För fantastiska Lyon handlar det om att avsluta en perfekt säsong. Det här är Lyons match nummer 36 under 2018/19. Hittills har man 32 segrar, tre kryss och noll förluster.

Laget har vunnit ligan och cupen – nu kan man ta trippeln för tredje året av fyra. Både 2016 och 2017 gjorde man det, medan man fick nöja sig med en dubbel i fjol. Då föll man i franska cupfinalen.

För Barcelona handlar lördagens final om att rädda en misslyckad säsong. Laget missade både ligatiteln och cupfinalen. Men en Champions Leagueseger skulle innebära att de misslyckandena är glömda.

Det är dock Lyon som är jättefavorit i den här finalen. Den franska mästarklubben har tre raka Champions League-titlar, fem totalt, och gör sin åttonde final på 2010-talet.

Lagen möttes i kvartsfinal i fjol. Då var det jämnt, även om Lyon vann båda matcherna. Så jag tror inte på någon överkörning. Det är två lag med liknande spelstil som möts. Barca vill ha stort bollinnehav, men det vill även Lyon.

I det franska storlaget har tyska speluppläggaren Dzsenifer Marozsán hemmaplan i Budapest – hennes pappa var ungersk landslagsman och hon föddes i Budapest. Det är alltså en speciellt final för henne.

Det är även en speciell match för lagkapten Wendie Renard, som sätter nytt rekord. Inför finalen står nämligen både hon och Camille Abily på 81 Champions Leaguematcher. Men i och med finalen blir Renard den som spelat flesta matcher av alla i turneringen.

Wendie Renard

På den officiella presskonferensen sa den 28-åriga mittbacken så här:

”Jag är stolt över vad jag gjort – en liten tjej från Antillerna har nått långt. Det blir en speciell match, men jag kommer bara att njuta av den om den slutar med seger.”

Lyon har alltså gått igenom hela säsongen utan förlust. På 35 matcher har man bara släppt in tolv mål.

Barca förlorade sin första sextondelsfinal i Champions League med 3–1 borta mot Biik Kazygurt från Kazakstan. Sedan dess har man hållit nollan genom hela turneringen – i sju raka matcher. Varken Glasgow City, LSK Kvinner eller Bayern München har lyckats få hål på det katalanska storlaget. Det är ett högt betyg till målvakt Sandra Panos och hennes försvar.

Sandra Panos

Tittar vi på laguppställningarna tror jag att jag att de ovan ligger nära hur det blir. Lyon startade med Selma Bacha istället för Fishlock i andra semifinalen. Och de hade Shanice van de Sanden istället för Cascarino i franska cupfinalen. Men gissningsvis får talangfulla Bacha och snabba van de Sanden börja på bänken nu. Den senare gjorde ju för övrigt ett succéinhopp i förra årets final. Repris i år?

För Barca är viktiga bollhållaren Kheira Hamraoui avstängd. Och jag gissar att målfarliga Asisat Oshoala får chansen i startelvan. Frågan är om även Aitana Bonmati skall in. I så fall blir det nog Toni Duggan eller Mariona Caldentey som hamnar på bänken.

Mariona Caldentey

Tyvärr är Patri Guijarro skadad. Den stora talangen fyllde 21 år i dag, men får inte fira med Champions Leaguefinal. Sannolikt kommer hon inte heller att kunna spela i VM. Tråkigt för Barca och Spanien, för Patri är tänkt att vara den stora speldirigenten under många år framöver.

Samtidigt med Champions Leaguefinalen spelas engelska FA-cupfinalen för herrar. Där har Manchester City chansen att ta en historisk trippel. Fast bara historisk på herrsidan, något Pep Guardiola har bra koll på:

Mycket svenskt i Nigeria

Den VM-nation som har mest svenskkoppling utöver Sverige är Nigeria. Inte nog med att nigerianskorna har en svensk förbundskapten i Thomas Dennerby, man har även en hel hög spelare med svenska klubbadresser. Bland dem är dessutom mittbacken Faith Ikidi Michael och mittfältaren Rita Chikwelu svenska medborgare. Så Nigeria har alltså även två svenska spelare.

Faith Ikidi

Dennerby håller lite till på den definitiva 23-manntruppen, men har nu minskat urvalet till 27 spelare. De 27 spelarna tar han med sig till ett uppladdningsläger i Österrike. Bland dem finns utöver Ikidi Michael och Chikwelu ytterligare sex Sverigebaserade spelare.

Bland dem noteras att Josephine Chukwunonye står skriven i Kungsbacka DFF. Övriga spelare med svenska klubbar är Osinachi Ohale, Ngozi Okobi, Ogonna Chukwudi, Halimatu Ayinde och Anam Imo.

Tidigare har även Onome Ebi och Francisca Ordega spelat i damallsvenskan, båda spelade för Piteå. Utöver de åtta Sverigebaserade spelarna innehåller 27-mannatruppen även åtta hemmabaserade spelare. Övriga elva är spridda över världen.

Lagets stora affischnamn är forwarden/yttermittfältaren Asisat Oshoala, som skall spela Champions Leaguefinal med Barcelona på lördag 17.30. Den matchen tv-sänds för övrigt i Sverige av TV6.

Här är hela Dennerbys 27-mannatrupp:

Målvakter: Tochukwu Oluehi och Chiamaka Nnadozie (Rivers Angels), Alaba Jonathan (Bayelsa Queens) samt Christy Ohiaeriaku (Confluence Queens).

Backar: Osinachi Ohale (Växjo DFF), Ngozi Ebere (Arna Björnar, Norge), Onome Ebi (Henan Huisanhang, Kina), Josephine Chukwunonye (Kungsbacka DFF), Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Chidinma Okeke (FC Robo).

Mittfältare: Cecilia Nku (Ferencvaros Torna, Ungern), Rita Chikwelu (Kristianstads DFF), Ngozi Sonia Okobi-Okeoghene och Halimatu Ayinde (Eskilstuna United), Evelyn Nwabuoku (Rivers Angels), Ogonna Chukwudi (Djurgårdens IF) och Amarachi Grace Okoronkwo (Nasarawa Amazons).

Rita Chikwelu

Forwards: Desire Oparanozie (En Avant Guingamp, Frankrike), Anam Imo (FC Rosengård), Asisat Oshoala (FC Barcelona, Spanien), Chinaza Uchendu (SC Braga, Portugal), Uchenna Kanu (Southeastern University, USA), Rasheedat Ajibade (Alvadsnes, Norge), Francisca Ordega (Shanghai W. FC, Kina), Ini-Abasi Umotong (Brighton, England) samt Alice Ogebe (Rivers Angels).

Nigeria har lottats in i den på förhand allra tuffaste gruppen – grupp A. Där ställs man i tur och ordning mot Norge, Sydkorea och Frankrike. Nigeria slår ur underläge, men bör inte vara chanslöst på avancemang till åttondelsfinal.