Den stora guiden till Champions Leaguefinalen

Här är en rejäl guide till söndagens stora match – finalen i UEFA Women’s Champions League 2020/21:

Chelsea FC–FC Barcelona

Söndag den 16 maj klockan 21.00
Plats: Gamla Ullevi, Göteborg
Domare: Riem Hussein, Tyskland.
Assisterande domare: Katrin Rafalski, Tyskland och Sara Telek, Österrike.
Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern.
Reserv till de assisterande domarna: Julia Magnusson, Sverige.

VAR-domare: Bastian Dankert, Tyskland. Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland.

Julia Magnusson

TV: TV6 och Viaplay 21.00.
Tips: 49,9–50,1
Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang:
Vad jag kan hitta har lagen aldrig mötts tidigare i tävlingssammanhang. Däremot spelade man 1–1 i en träningsmatch i augusti 2018.

Troliga startelvor:
Chelsea FC: 30 Ann-Katrin Berger – 21 Niamh Charles, 4 Millie Bright, 16 Magdalena Eriksson (kapten), 7 Jessica Carter – 16 Ji Soyun, 6 Sophie Ingle, 24 Melanie Leupolz – 14 Fran Kirby, 20 Samantha Kerr, 23 Pernille Harder. Tränare: Emma Hayes.

FC Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 3 Laia Codina, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 14 Aitana Bonmati, 12 Patri Guijarro, 11 Alexia Putellas – 16 Caroline Graham Hansen, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.

Kommentar: För första gången arrangeras en Champions Leaguefinal i Sverige. Vi har varit värdland för europeiska cupfinaler på herrsidan, men det har aldrig handlat om Champions League, och enkelmöte.

Innan damernas europeiska cupturnering bytte namn till Champions League spelades förstås flera finalmatcher i Sverige, men då var det dubbelmöte, vilket ju är något annat.

Klart är att vi efter fem års närmast total dominans från Lyon får en helt ny vinnare. Varken Chelsea eller Barcelona har ju tidigare lyft trofén.

Det är också första gången på 14 år segrarlaget inte är en fransk eller tysk klubb. Det här är 20:e gången damernas mästarcup avgörs. De 19 tidigare upplagorna har slutat så här:

* Nio tyska slutsegrare – fördelat på fyra klubbar: FFC Frankfurt (3 segrar), Turbine Potsdam (2), FCR 2001 Duisburg (1) och VfL Wolfsburg (3).
* Sju franska slutsegrare – samtliga sju gånger Olympique Lyonnais.
* Två svenska slutsegrare – båda gångerna Umeå IK.
* En engelsk slutsegrare – Arsenal WFC

Spanien har alltså ingen seger. Men av finalisterna är Barcelona det mer erfarna laget på den här nivån. Man var i final mot Lyon för två år sedan, och i fjol föll man snöpligt i semifinalen mot Wolfsburg.

Barcelonas finalförlust den 18 maj 2019 är nog en match de helst vill glömma. Shanice van de Sanden susade gång på gång förbi Barcas vänsterförsvar och Lyon ledde med 3–0 efter 19 minuter. Och i minut 30 gjorde matchens drottning Ada Hegerberg 4–0 – och fullbordade samtidigt ett äkta hattrick.

Barca gjorde en rätt bra andra halvlek, men då var det ju redan avgjort. Det slutade 4–1 sedan Asisat Oshoala gjort Barcas tröstmål. Hon blev samtidigt första afrikanska spelare att göra mål i en UWCL-final.

I fjol var det Fridolina Rolfö som sänkte Barcelonas drömmar om snabb revansch. Vad jag minns från den semifinalen var den katalanska storklubben bättre än Wolfsburg rent spelmässigt, men tyskorna var bättre på att göra mål – vilket ju är högst relevant i fotboll.

Nu drömmer alltså Barcelona om tredje gången gillt.

För Chelsea är finalplatsen klubben bästa prestation hittills i Champions League. Som bästa tidigare resultat hade man en semifinaler, först 2018 – då föll man totalt med 5–1 över två matcher mot Wolfsburg. I år fick Chelsea revansch på Wolfsburg genom att vinna med exakt samma siffror i kvartsfinalen. Chelsea föll även i semi 2019, då var det Lyon som vann med totalt 3–2.

Gamla Ullevi och Göteborg kommer alltså att få en väldigt speciell plats för en av de här två klubbarna. Utöver att matchen spelas i Sverige finns det rätt mycket Sverigekoppling i de båda lagen.

Mest förstås i Chelsea, som ju har tre svenska spelare i truppen: Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic. Även om ingen av dem har spelat i Göteborg är ju Gamla Ullevi damernas nationalarena, så trion kommer garanterat att känna sig som hemma.

Lagkapten Eriksson var med på dagens virtuella presskonferens. Där sa hon ungefär så här:

”Det är overkligt att spela final här. Lite konstigt. Vi har ju spelat så många landskamper här. Men jag är både glad och stolt över att vi tagit oss hit.”

”Att få spela en Champions League-final är en stor dröm. Det är många saker som gjort att vi tagit oss hit. Det har varit en lång process. Men vi har den bästa truppen vi haft. Och vi har en bra sammanhållning och gemensamma mål. Vi har även en förmåga att få ut maximalt av alla spelare.”

”Det enda som grumlar känslan är att det inte är någon publik. Det hade varit fantastiskt att få spela inför familj, vänner och supportrar. Men vi får ta oss till en final till, så att de också får uppleva det.”

”Barcelona har gjort en fantastisk säsong, precis som vi. De har fantastiska spelare på topp, men vi har en bra plan för hur vi skall stoppa dem. Vi har ett bra försvar – och en bra målvakt.”

Utöver de tre svenskorna finns det ytterligare flera finalister som har gjort säsonger i damallsvenskan. Hos Chelsea har vi ju även Pernille Harder, samt långtidsskadade Maren Mjelde.

Mjelde har ju faktiskt till och med haft Göteborg som sin hemmaplan. Under 2014 var hon lagkamrat där med Lieke Martens, som ju vi nu har i Barcelona. Martens är den finalist som haft Göteborg som hemstad längst tid – hon spelade för klubben i två år. I Barca har även Caroline Graham Hansen och Jennifer Hermoso spelat i damallsvenskan, båda gjorde det för Tyresö FF.

I de båda klubbar som gör upp i en stor final på svensk mark finns det alltså totalt åtta spelare som har haft svenska klubbadresser. När kommer vi nästa gång få uppleva en Champions Leaguefinal med så stor Sverigekoppling?

Vad blir det då för slags final vi kommer att få se?

Det är förstås en fråga där man bara kan gissa svaret. Det känns verkligen vidöppet. Måste jag tippa, så håller jag Barca som mycket, mycket knapp favorit – mest med tanke på att laget har lite större rutin och meriter i Champions League. Men även för att Barca avfärdade Manchester City ganska behagligt i kvartsfinalen, och där visade att man kan hantera engelskt motstånd. Det sagt med vetskapen om att City och Chelsea skiljer sig rätt mycket åt sett till spelsätt.

Det blir för övrigt väldigt spännande att se om det blir stängt och försiktigt spel i finalen, eller om båda lagen gasar från start. Det är i grunden två rätt så olika spelsätt som ställs mot varandra.

Även om Chelsea förstås tvingas föra spelet i en hel del matcher hemma i ligan, skulle jag säga att Londonklubben i första hand är ett kontringslag – i varje fall i den här typen av matcher. Man vill gärna stå ganska lågt, och sedan slå om och anfalla blixtsnabbt i djupled.

Man har en hel hög otroligt kompetenta anfallshot för den typen av fotboll. Framför allt har duon Fran Kirby och Sam Kerr briljerat den här säsongen. De är urtypen av det som förr i tiden kallades för ett radarpar.

Kirby leder skytteligan i Champions League, och Kerr vann skytteligan hemma i WSL. Där gjorde australiskan 21 mål och sju assist, medan Kirby kom trea på 16 mål och elva assist.

Magdalena Eriksson och Pernille Harder

Skulle det inte stämma för radarparet så har man även en van matchvinnare i Pernille Harder. Trots att hon totalt har gjort 30 mål på 37 matcher i Champions League har hon en biroll bakom Kerr och Kirby i Chelseas anfall. Exempelvis gjorde danskan ”bara” nio mål och tre assist i WSL.

Men vad jag kan hitta är Harder den enda Chelseaspelare som spelat en Champions Leaguefinal. Hon har till och med gjort två, och ett mål. I övrigt uppgår Chelseas finalrutin till att Ann-Katrin Berger satt på bänken för PSG 2014.

Chelsea utgår ifrån ett 4–3–3 i både försvar och anfall. I uppspelsfas trycker de upp sina ytterbackar och låter de tre mittfältarna turas om att komma ner och hjälpa mittbackarna. Det gör att det ofta ser ut som ett mellanting mellan 2–5–3 och 3–4–3.

Manager Emma Hayes roterar sällan speciellt mycket i sin elva. Det lilla frågetecken som finns i Chelsea gäller ytterbacksplatserna, och framför allt om nummer 25 Jonna Andersson skall få plats i startelvan.

Jonna Andersson

Mjölbys stolthet har varit ordinarie under större delen av säsongen. Men på sistone har Hayes valt att spela Niamh Charles som högerback och flytta över Jessica Carter till vänster. Om Andersson spelar gör hon det på vänstersidan, sannolikt innebär det att Carter spelar högerback.

Klart är att Chelseas vänsterback kommer att ha en nyckelroll i matchen, då en stor del av Barcelonas målchanser startar med Graham Hansen ute på deras högerkant. Den av Andersson och Carter som får förtroendet står alltså inför en tuff utmaning.

Det mesta talar för att Chelsea kör med det mittfält och det anfall som jag lagt in i den preliminära laguppställningen. Andra spelare som ibland får manager Hayes förtroende är (11) Guro Reiten och (22) Erin Cuthbert.

Reiten startade i den första semifinalen mot Bayern München, men det berodde på att Magdalena Eriksson saknades och att Sophie Ingle därför var nedflyttad i backlinjen. Av de tre ordinarie mittfältarna är Ji Soyun och Melanie Leupolz de mer offensiva, medan Ingle oftast ligger kvar som sexa.

Manager Hayes kör alltså stenhårt med sin startelva. Hon är den typen av tränare som vill att spelarna skall spela till sig rätt kemi på planen. Ett upplägg som funkar utmärkt säsonger där man har få skador. Och Chelsea har varit rätt förskonat från skador den här säsongen, vilket gör att det är en samspelt elva som kommer till spel i finalen.

Emma Hayes är för övrigt första kvinnliga manager i final sedan Martina Voss-Tecklenburg ledde FCR 2001 Duisburg till seger 2009 – alltså för tolv år sedan. Då hette turneringen för övrigt UEFA Women’s Cup, så på sätt och vis är Hayes första kvinna att leda ett lag i en Champions Leaguefinal.

Martina Voss-Tecklenburg

Hayes var förstås också med på dagens presskonferens. Där sa hon bland annat att hon varit en stor vän av den förändring som sker i Champions League inför höstens upplaga, med gruppspel för 16 lag. Det här är ju den sista turneringen där det är ren utslagningsturnering från åttondelsfinal och framåt.

Hayes fick också en fråga om varför Magda Eriksson är lagkapten när Chelsea har så många superstjärnor längre fram i planen. Svaret löd:

”Från att jag såg henne i Linköping kände jag att hon är en framtida lagkapten i Chelsea – och Sverige. Det är ofrånkomligt. Hon är en naturlig ledare, som ställer höga krav på sin omgivning. Men hon är också en bra lyssnare och har hög status i gruppen. Jag vet vilken vinnare hon är, och jag skulle inte byta henne mot någon annan.”

Fina ord om Eriksson.

Chelsea har haft en supersäsong med ligaguld och seger i ligacupen. Dessutom är man kvar i FA-cupen, så chansen finns att man tar hem fyra titlar den här säsongen.

Även för Barcelona är det här en makalös säsong. Trots att man har åtta matcher kvar i ligan har man redan säkrat guldet. Barca har radat upp makalösa 26 raka segrar med målskillnaden 128–5. Det innebär att man snittar 5–0 i ligan.

Man kör ett ganska klassiskt 4–3–3, där anfallsspelet bygger på ett fint passningsspel och stort bollinnehav. Samt på ett otroligt vasst kantspel. Till höger har man Graham Hansen som jag bedömer vara världens bästa ytterforward. Hon har en makalös förmåga att göra sin back och ta sig runt på utsidan.

Lieke Martens

På vänster har man huvudsakligen spelat med 9 Mariona Caldentey den här säsongen. Men i senaste semifinalen mot PSG var det Lieke Martens som fick förtroendet. Den tidigare Göteborgs- och Rosengårdsspelaren tackade genom att göra två mål. Oavsett vem av dem som spelar är de mer kantspelare som går inåt i planen för att avsluta med högerfot mot bortre hörnet.

Vem av Mariona och Martens som startar är inte det enda frågetecknet i Barcas anfallslinje. Egentligen är det bara Caroline Graham Hansen som är given. I mitten står det mellan Asisat Oshoala och Jennifer Hermoso.

Där står nigerianskan för snabbhet i djupled, medan Hermoso är en smart straffområdesspelare. Med tanke på att Chelsea har lite brister i snabbhet i backlinjen tror jag att Oshoala hade varit självskriven, om hon inte skadad under våren.

I båda semifinalerna startade Hermoso, medan Oshoala gjorde inhopp på cirka 15 minuter. Min gissning ovan om att Oshoala startar bygger på att hon fått två veckor till att läka sedan senaste PSG-mötet. Men det är en gissning, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om Hermoso är uppsatt i Barcas startelva i morgon.

För övrigt kommer turneringens skytteliga att avgöras i finalen. Inför avspark leder Kirby och Hermoso på sex mål vardera. På delad tredjeplats finns Martens med fem, och bland de tio spelare som gjort fyra mål återfinns Harder, Oshoala – och Rosengårdsduon Jelena Cankovic och Sanne Troelsgaard. Slutligen har Kerr och Beth England gjort tre mål vardera.

Sandra Panos

Tillbaka till Barcelonas lag. Längst bak finns rutinerade målvakten Sandra Panos. Jag håller Chelsea som vinnare i målvaktsmatchen, eftersom Panos gör lite fler misstag än Berger. Och att Berger dessutom gör lite fler ”idioträddningar”. Men Panos är ändå ett stabilt kort.

Noterbart är att om inte mittbacken Andrea Pereira hade varit avstängd för två varningar mot PSG skulle Barca troligen ha startat med exakt samma målvakt och fyrbackslinje som i finalen för två år sedan.

I backlinjen har Mapi (Maria Pilar) Leon en huvudroll. Dels för att hon har en väldigt bra vänsterfot som både kommer till nytta i uppspel och vid frisparkar. Men framför allt för att Leon har en snabbhet som kommer att krävas när Chelsea ställer om.

Kanske att avstängningen av Pereira öppnar för 21-åriga Laia Codina. Hon är den enda utpräglade mittbacken i truppen vid sidan av Leon och Pereira. Men Codina är orutinerad så jag är långt ifrån säker på att hon får spela. Det känns nästan troligare att man flyttar in någon ytterback, eller drar ner någon central mittfältare.

Medan Barca har tunt på mittbacksplatsen vimlar det av bra ytterbackar. Utöver förstavalen Marta Torrejon och Leila Ouahabi så har man ytterbackar i form av nickstarka schweiziskan Ana Maria Crnogorcevic, rutinerade Melanie Serrano och den offensivt skickliga, 19-åriga talangen Jana Fernandez.

Klart är alltså att Mapi Leon kommer att få en ny lekkamrat i mittförsvaret. Det gäller att Mapi tar stort ansvar, och att hon klarar löpduellerna, men också att inte Barca tappar bollen i positioner där man riskerar snabba Chelseakontringar.

För övrigt gäller ju även motsatt, för som sagt har även Chelseas mittförsvar brister i snabbhet.

När det gäller Barcas mittfält känns bollskickliga duon Patri Guijarro och Alexia Putellas given. Patri är ett offensivt hot med sitt fina distansskott, medan tekniska Alexia gärna kombinerar sig fram. Patri tycks för övrigt vara ett alternativ på den lediga mittbacksplatsen. I varje fall tippar Uefa att den offensivt skickliga mittfältaren vikarierar i mittförsvaret i kväll.

Spelskickliga 23-åringen Aitana Bonmati har varit förstavalet på den tredje mittfältspositionen bredvid Patri och Alexia den här säsongen.
Här utgörs alternativen av 10 Kheira Hamraoui, lagkaptenen 6 Vicky Losada och kanske även här av Mariona Caldentey. Om Patri flyttas ner i backlinjen öppnar det för någon ur trion i startelvan.

Mariona Caldentey

Slutligen några ord från Barcas presskonferens under sena lördagseftermiddagen. De som var med var manager Lluis Cortés, samt målvakten Sandra Panos och rutinerade Vicky Losada, den sistnämnda lär i första hand vara tänkt som inhoppare.

Det var en ganska typisk internationell presskonferens såtillvida att de flesta frågorna gick till managern. Det var även en ganska typisk presskonferens såtillvida att den tolk som översatte till engelska inte hade sina rötter i idrottsvärlden.

Det är tyvärr ganska vanligt att översättningen blir närmast obegripbar genom att sporttermer översätts galet. I dag skulle manager Cortés tydligen ha använt ordet ”sensation” i diverse olika sammanhang. Det känns inte så troligt.

Det jag uppfattade från managern var:

”Chelsea behöver inte ha bollen för att vinna fotbollsmatcher. Men vi är förberedda på att vi kommer att behöva hitta ytor mot ett kompakt försvar. Vi är också förberedda på att vi skall försöka kontra på deras kontringar.”

”Klubbens målsättning är att vara Europas bästa lag. Det är det vi jobbar mot, och det vore fantastiskt om vi vann. Men det vore inte heller någon katastrof om vi förlorar. För vi kommer att jobba vidare, fortsätta att utvecklas och flytta fram våra positioner.”

Jag uppfattade inte att spelarna sa något värt att rapportera vidare, mer än möjligen att Losada berättade att klubbpresident Joan Laporta kommer till Gamla Ullevi för finalen.

I morgon får vi fyra nya VM-länder

Jag har sett ganska många matcher den senaste tiden, men tyvärr har jag inte orkat eller hunnit skriva några inlägg här i bloggen. Förklaringarna till det är hårt tryck på jobbet, slutspurt i bokprojektet (som det går att läsa om på den här länken) parallellt fotboll både som spelare och ledare.

Känslan är att inläggen återigen kommer att bli betydligt mycket tätare från och med nu. För valrörelsen är numera över för min del, boken snart i försäljning och en knäskada har antagligen avslutat min säsong som spelare.
Och i morgon tänker jag åka ner till Göteborg och kolla när landslaget tar näst sista steget mot VM. Det kan bli ett målkalas mot Bosnien-Hercegovina, men jag räknar inte med det. Däremot räknar jag med en en säker svensk seger. Tipset säger 3–0, men jag är egentligen även nöjd med en uddamålsseger – för det är ju bara de tre poängen som spelar någon roll.

Pia Sundhage ställer upp följande elva: Hedvig LindahlLina Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Sara ThunebroCaroline SegerOlivia Schough, Hanna Folkesson, Therese SjögranKosovare Asllani och Lotta Schelin.

Det är ett lag som skall slå Bosnien-Hercegovina lätt. Men det är inget lag för VM 2015, i varje fall inte om Sundhage tänker spela offensiv fotboll. För mot starkt motstånd måste man spela ett väldigt lågt försvarsspel om man skall kunna ställa upp med den backlinjen.

Diskussionen kring elvan kan vi återkomma till inför onsdagens avgörande match mot Skottland. För Sveriges kvalgrupp kommer inte att avgöras i morgon.
Då kommer däremot avgörandet i några andra grupper. Nämligen:

* I grupp 1 kommer Tyskland att säkra sin VM-plats genom bortaseger i gruppfinalen mot Ryssland.
* I grupp 2 kommer Spanien att säkra gruppsegern genom bortaseger mot Rumänien.
* I grupp 5 kommer Norge att säkra biljetterna till Kanada genom att bortaslå Albanien.
* I grupp 7 kommer Frankrike att säkra sin VM-plats genom bortaseger mot Finland.

Som bekant har Schweiz redan vunnit grupp 3 och England tagit hem grupp 6.

På onsdag kommer alltså det med största sannolikhet bara att avgöras vilka som vinner grupp 4 samt vilka som får spela playoff. Läget i playoffstriden skrev jag senast om här.

Sveriges match sänds på Tv4 med start 15.30 i morgon. Den går även att se här. Länkar till andra matcher lägger jag upp här allteftersom jag hittar sådana:

* 14.45: Ryssland–Tyskland
* 18.30 Finland–Frankrike
* 18.30 Skottland–Färöarna
* 19.00 Island–Israel

Massor av mål från hela världen

Jag har precis kommit hem från Göteborg och Gamla Ullevi. Föreställningen där var ju inte speciellt rafflande. Men 5–0 och tre kassaskåpssäkra poäng blev det, och de är ju poängen som är det viktigaste i tävlingsmatcher.

Jag är lite trött, och känner inte att jag orkar ge mig in på någon mer djupgående analys så här just efter midnatt. Men här är i alla fall ett långt klipp med alla målen:

Jag pratade för övrigt publiksiffror med spelare och ledare efteråt. Det var liksom svårt att gå förbi jämförelsen med den förra 5–0-matchen på Gamla Ullevi – den mot Finland. Artiklarna kring publikintresset kommer i dagens BT. Jag lär få anledning att ta upp ämnet här också framöver.

Utöver Sverige–Färöarna spelades det ett antal intressanta matcher i kväll. Mest intressant var nog Danmark–Schweiz 0–1. Den var så intressant att jag hade på den andra halvleken på datorn samtidigt som jag såg Sveriges första halvlek på Gamla Ullevi.

Schweiz mål gjordes förstås av världens nu bästa spelare, Ramona Bachmann. Hon lyckades med lite hjälp av Lara Dickenmann ta sig igenom en yta där det stod fyra eller fem danskor. Det var verkligen en prestation av högsta klass. Och av högsta betydelse. För nu har Schweiz skaffat sig ett makalöst bra läge att nå VM i Kanada. Man har mött båda huvudkonkurrenterna Island och Danmark på bortaplan – och tagit full poäng.

För EM-bronsmedaljörerna Danmark känns det redan som att fokus i resten av kvalet måste vara att se till att bli tvåa, och ta så många poäng att man blir en av de fyra tvåorna som får spela playoff. För Danmark kan inte längre vinna gruppen av egen kraft.

Margret Lara Vidarsdottir

Margret Lara Vidarsdottir

Nämnda Island vann för övrigt med 2–1 borta mot Serbien. Kristianstads Margret Lara Vidarsdottir gav isländskorna ledningen.

Även Spanien vann en hyperviktig seger i går kväll. Italien besegrades med 2–0 efter mål av Sonia Bermudez och Natalia Pablos. Därmed har spanjorskorna kopplat greppet om grupp 2. Se höjdpunkter från matchen här.

I Sveriges grupp vann Skottland vid lunchtid med 4–0 borta mot Polen. Vittsjös Jane Ross gjorde de tre första målen, vid två av dem stod Mallbackens Hayley Lauder för framspelningen. Jag såg nästan hela matchen på det polska förbundets hemsida. I halvtid tyckte jag synd om polskorna, som så långt hade varit väl så bra spelmässigt. Skillnaden så långt var Ross effektivitet. För Polen hade haft ett par bra lägen, bland annat ett ribbskott och ett friläge där bollen gick precis utanför.

Fast ju längre matchen led, desto mer påtagligt blev det att Skottland hade väldigt mycket bättre spets än Polen. Inte minst genom Ross. Men även om 4–0 kanske var lite för stora siffror så gick det till slut inte att snacka bort skotskornas seger. Den var solklar. Se höjdpunkter på den här länken.

Skottlands södra granne vann också med 4–0 på bortaplan. Höjdpunkter från Englands seger i Turkiet finns på det här klippet:

Eniola Aluko:s 1–0-mål är sevärt.

Sevärda är också ett par av Frankrikes mål. Fransyskorna vann nämligen den kniviga bortamatchen i Österrike med klara 3–1. Louisa Necib, Amandine Henry och Wendie Renard gjorde de franska målen. Carina Wenninger reducerade. Höjdpunkter finns på den här länken.

Frankrike är ihop med Finland lagen utan poängförlust i grupp 7. Finskorna vann ”bara” med 1–0 mot Kazakstan på hemmaplan. Målet stod Jitexforwarden Annica Sjölund för just före paus. Dock tre poäng, och bra läge i gruppen för minst en finsk andraplats. För det unga österrikiska laget har vägen till Kanada däremot blivit väldigt mycket snårigare efter höstens förluster mot gruppens båda övriga topplag.

Så till två träningsmatcher från andra sidan Atlanten. Först till USA. Där lyckades Nya Zeeland spela 1–1 mot USA i lagens andra möte på några dagar. Sydney Leroux gav amerikanskorna ledningen:

I minut 87 lobbsköt Hannah Wilkinson in kvitteringen. Något klipp specifikt på det målet har jag inte hittat. Men hela den andra halvleken går att se här:

Sedan till VM:s kommande värdnation Kanada. De besegrade Sydkorea med 3–0. Målen gjordes av Christine Sinclair, Brittany Timko och Adriana Leon. De går att se här:

På klippet noteras även flera högklassiga räddningar från den före detta Dalsjöforsmålvakten Erin McLeod. Utöver en utmärkt målvakt är McLeod även konstnär. Se exempel på hennes tavlor på den här länken.

I den andra halvleken vaktades för övrigt Kanadas mål av Örebros målvakt Stephanie Labbé. Huruvida hon brukar göra några tavlor vet jag inte. Några mål släppte hon däremot inte in…

Tillagt i efterhand: På den här länken går det för övrigt att se de tre målen från Holland–Norge. Alla tre är fina skott. Snyggast är helt klart det från holländska supertalangen Vivianne Miedema.

Trevliga danskor, reklam – och Ogimi

Det är mycket EM nu. I dag har jag hälsat på Danmarks EM-trupp i Floda, och letat EM-feber i Göteborg.

Dessutom har jag jobbat på texter till två tidningar. Det är mycket att skriva de här dagarna innan avspark, något som gör att bloggen har kommit i andra hand. Så riskerar det för övrigt att bli ganska ofta under mästerskapet.

Men något eller några inlägg per dag skall jag nog orka sätta ihop.

Besöket hos danskorna var för övrigt trevligt. De har inte samma hårda mediefilosofi som Sverige, utan alla spelare och ledare var tillgängliga – precis som jag tycker att det skall vara. Jag pratade med Line Röddik Hansen, Pernille Harder och förbundskapten Kenneth Heiner-Möller. Tre trevliga bekantskaper.

Den texten sparar jag dock till onsdagens tidning. I morgon presenterar jag vår svenska trupp i tidningen. Huvudtexten har fokus på 90-talisterna. Där har jag tagit hjälp av Calle Barrling – som också var en trevlig bekantskap.

Vid lunchtid var jag inne vid Gamla Ullevi för att hämta ut min ackreditering. Då passade jag även på att ta en promenad i ett hett Göteborg. Varmt var det, men knappast av EM-feber. För någon sådan kan jag väl inte säga att jag hittade varken på Avenyn eller i Nordstan. Även om det syns på ganska många ställen att mästerskapet är på gång.

EM-reklam på Avenyn.

EM-reklam på Avenyn.

Apropå reklam har Ica spelat in en ny reklamfilm med Kosovare Asllani. Den har jag kikat på ett par gånger i dag. För visst är den bra? Även om Asllani kanske inte är aktuell för Dramaten.

I dag kom för övrigt den andra EM-bibeln – Aftonbladets. Spontant blev jag nog allt lite besviken när jag bläddrade igenom den. Kanske framför allt för att även de har lyckats få med fel slutspelsträd. Det är förstås inte godkänt.

Textmässigt verkar bilagan dock ambitiös. Så jag återkommer med betyg när jag tagit del av reportagen.

Delvis utanför EM har två mindre ligor lyckats med prestigevärvningar de senaste dagarna. Först var det Europas bästa målvakt Nadine Angerer som väljer att spela i Australiens W-league i vinter, för att sedan flytta vidare till NWSL nästa år. Det kan man läsa om här. Vilken klubb Angerer kommer att spela för i W-league är inte klart.

Yuki Ogimi

Yuki Ogimi, tidigare Nagasato

I dag är det engelska WSL som gjort en prestigevärvning. Som det ryktats om ända sedan mars månad lämnar Japans stjärnforward Yuki Ogimi Turbine Potsdam för Chelsea. Hon byter således svensk klubbkompis från Antonia Göransson till Sofia Jakobsson. Det är en övergång som kraftigt försvagar Potsdam, samtidigt som den lyfter Chelsea – som ju inlett serien lite halvdant.

Som bekant vann ju Ogimi skytteligan i Frauen-Bundesliga i vintras på 18 mål. Jag gissar att Potsdam tänker fylla luckan med norska stjärnskottet Ada Stolsmo Hegerberg. 18-åringen är verkligen en vass straffområdesspelare, och utpräglad målskytt. Men är hon redo att ersätta Ogimi redan nu?

Lag av världsklass, men hur blir det med publiksiffrorna?

Det är jobbigt att vara kritisk hela tiden, men jag kan inte låta bli. Jag tycker att Svenska Fotbollförbundet gör ett otroligt dåligt jobb med damlandslaget. Och jag fattar inte hur de skall lyckas locka någon publik till nästa års EM.

Jag ser nämligen nu att jag inte var det minsta koncentrerad när jag läste igenom förbundets nyhet om För-EM-turneringen i juni. Där framgår bland annat varför tjejerna inte heller den här gången får tillgång till sin egen nationalarena, något som jag undrade över i mitt förra inlägg.
I texten finns även andra svar, och de är av en sådan karaktär att man både blir besviken och uppgiven. Det står bland annat så här:

”Då matcherna spelas mitt under herrarnas EM-slutspel i Polen/Ukraina, så bedöms de utvalda arenorna vara av lagom storlek. I Göteborg är EM-arenan Gamla Ullevi dessutom sedan tidigare bokad för storbildsvisningar av de svenska herrarnas EM-matcher.”

Förbundet räknar alltså inte med att kunna locka någon publik till matcher med världens bästa lag. De verkar inte ens försöka göra ett försök.

Rambergsvallen tar maximalt 7000 åskådare. I min värld borde Sverige–Japan kunna locka fler än så med rätt marknadsföring. Speciellt som matchen spelas en dag då det är speluppehåll i herrarnas EM – och där Sverige kanske redan är på väg hem.

Och frågan som dyker upp i huvudet som ett brev på posten är hur EM-arrangören skall kunna få någon publik nästa år om de inte klarar av att nå femsiffriga publiksiffror på Sveriges möten med två av världens just nu tre bästa länder.

Visst, EM innebär tävlingsmatcher, det gör inte den här turneringen. Och det är förstås en stor skillnad.

Men det är uppladdning inför OS. Och de här matcherna kommer sannolikt att hålla högre klass än i princip alla EM-matcher. I Europa är bara Tyskland uppe på Japans och USA:s nivå. Sedan kommer Frankrike, Sverige och England en bit bakom.

Vid den damallsvenska upptaktsträffen förra veckan pratade Karen Espelund, ledamot av Uefas exekutivkommitté om EM. Hon vände sig till Svenska Fotbollförbundets Göran Havik och sa:

”VM i fjol var en ögonöppnare för många. Nu kan vi inte nå Tysklands publiksnitt nästa år, och frågan är vilken nivå vi skall lägga ribban på. Skall vi inte, Göran, i vart fall dubbla Finland?”

Havik svarade kort:

”Ungefär så”.

EM i Finland 2009 lockade 134 907 åskådare, vilket motsvarar 5396 i snitt. Den sämsta publiksiffran var 1112, och den bästa var 16324 på Finlands öppningsmatch mot Danmark.

Hur de svenska arrangörerna skall kunna snitta närmare 11 000, när de inte tror sig kunna locka 7000 till Sverige–Japan är för mig en gåta. Men jag hoppas min oro är obefogad. De kanske vet vad de gör.

Och där smögs nyheten om ett unikt För-EM ut

Idag har förbundet på sin hemsida presenterat att alla tre VM-medaljländerna från fjolårets VM kommer spela turnering i Sverige i sommar.
Homare Sawa
, Aya Miyama, Hope Solo, Abby Wambach, Alex Morgan och Lotta Schelin kommer att spela mot varandra här på västkusten. Visst är det en stor nyhet?

Jag är inte på jobbet, och har inte sett hur pressutskicket ser ut. Om det nu finns något. Det verkar faktiskt inte så, för jag har inte sett något på mejlen. Och jag har inte heller hört något om någon presskonferens.

Tvärtom verkar det faktiskt som att nyheten har smugits ut, då jag inte heller hittar något på TT. Är det så, undrar man ju återigen vad som händer? Även om nyheten om turneringen redan hade läckt ut så borde det här kunna ha skötts bättre, mycket bättre.

Att förbundet inte bryr sig om damlandslaget är ju trots allt inte ett dugg överraskande. Inte alls. Men nu är det här ju ett slags för-EM, och jag trodde att förbundsgubbarna ville att EM skall bli en succé, så att de kan glänsa med Uefa-pamparna nästa år.

När jag tittar på matchlistan blir jag också förvånad. Är inte Gamla Ullevi längre damfotbollens nationalarena?
Ingen match spelas nämligen på Gamla Ullevi, trots att det är EM-uppehåll under turneringen. I stället avgörs Sveriges möte med Japan på Rambergsvallen. Konstigt.

Här är förresten spelschemat:

16 juni, 16.00: Sverige-USA
Örjans Vall, Halmstad

18 juni, 13.00: Japan-USA
Örjans Vall, Halmstad

20 juni, 19.15: Sverige-Japan
Rambergsvallen, Göteborg