Bilder av Sverige–USA 0–1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Lite fler tankar inför Sverige–USA

Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.

Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.

Jonna Andersson

Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.

Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.

Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.

Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.

Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.

Under det här kalenderåret har vi följande facit:

Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.

Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.

Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.

Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.

Hilda Carlén

Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.

I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.

När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.

Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.

Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher –  Kelley O’HaraCasey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergRose Lavelle, Samantha MewisAllie Long, Mallory PughCarli Lloyd och Crystal Dunn.

Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan RapinoeSydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.

En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.

Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:

Sverige-USA 20-40-40
Irland-Island 25-35-40
Ryssland-Serbien 70-20-10
Portugal-Wales 45-30-25

Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.

Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?

Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez

Damallsvenskans andra omgång hann knappt sparka igång förrän vi nåddes av den tråkiga nyheten att ytterligare en damallsvensk nyckelspelare har drabbats av en korsbandsskada.

Det handlar om Kvarnsvedens lagkapten Denise Sundberg som missar hela säsongen.

Det var förstås in bara dåliga nyheter för Sundberg själv, det var väldigt dåliga nyheter för Kvarnsveden. Man tappar sin försvarsgeneral, något som kan bli väldigt kostsamt.

Faktum är att om jag vetat om det här för en vecka sedan hade jag tippat Kvarnsveden under nedflyttningsstrecket.

Det spelades ju en match i går också. Precis som förra året ställdes Djurgården mot Rosengård i sin hemmapremiär. I fjol blev det 0–3 inför 821 åskådare. I går blev det 1–3 inför 842 åskådare. För Djurgårdens del var det alltså några små steg i rätt riktning.

Även Rosengård har tagit bra steg den senaste veckan. Att sätta in Lieke Martens centralt känns som ett genidrag. Hennes speluppfattning och smartness gör henne klockren i rollen. Hon har varit direkt inblandad i sex mål på två matcher.

Lieke Martens

I går fixade Martens ett självmål, hade ett assist och ett hockeyassist. Mot Kvarnsveden gjorde hon två mål och hade ett hockeyassist. Förstås ett lysande facit.

Oroväckande för Rosengård var att de återigen släppte in ett enkelt mål. Jag såg att bloggkollega Rainer tyckte att Zecira Musovic gjorde ett svagt ingripande på Kvarnsvedens 1–0-mål i söndags. Där håller jag inte med honom. Den typen av inlägg är bland de svåraste som finns för en målvakt. Så det målet lastar jag inte Musovic för.

Däremot var Rosengårdsmålvakten rejält snett ute på gårdagens baklängesmål. Det var inte landslagsklass på det ingripandet.

Totalt sett tyckte jag att Rosengård såg vassa ut. Jag känner även att jag borde ha lyft Djurgården i mitt tips. Jag lurades av att de förlorade alla sina fyra träningsmatcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen. Men känslan nu är att de troligen kommer att vara ett stabilt mittenlag.

Tillbaka till Rosengård. För i tisdags gick Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen till attack mot Pia Sundhage för hanteringen av Lotta Schelin och hennes skada.

Jag förstår att Majgaard Jensen är frustrerad. Det var vansinnigt att starta Schelin i alla fyra matcherna i Algarve – Sundhage slet onödigt hårt på sina nyckelspelare i Portugal. Det var även vansinnigt att låta Schelin spela så mycket mot Kanada och Trelleborgs fotbollsgymnasium.

Sprickan mellan Sundhage och klubbarna är sedan ett tag tillbaka total. Sundhage själv har givit upp hoppet om en bra kommunikation med klubbarna. När jag intervjuade henne i december sa förbundskaptenen följande om sitt samtal i höstas med klubbarnas representant, EFD-basen Annika Grälls:

”Jag fick pumpa ur mig saker och ting. Men jag tror inte att det ledde till så mycket, om jag skall vara ärlig. Jag kommer aldrig att kunna hämta upp det här. Jag har ju ett halvår kvar, så nu kör jag bara.”

En stor del av problemet är nog att Sundhage ”bara har kört” redan från start.

Hon gjorde ju ett jättemisstag i kontakten med klubbarna direkt när hon tog över efter Thomas Dennerby. Hon kom från ett USA där förbundet betalar landslagsspelarnas lön, där det är landslaget som lånar ut spelarna till klubbarna. Hon kom till ett Sverige där det är precis tvärtom. Där klubbarna betalar lönerna och där landslaget lånar spelarna.

Den bild man får när man pratar med klubbarna är att Sundhage inte fattade skillnaden mellan USA och Sverige, utan att hon alltså bara körde på. Hon struntade helt enkelt i att ta några djupare kontakter med klubbarna, i att få med dem på tåget. När Sverige åkte ur VM i juni 2015, alltså när Sundhage haft jobbet i mer än 2,5 år hade hon fortfarande inte hälsat på hos klubbarna.

Då gick hon ut och krävde bättre samarbete. Hon ville ha längre tid till förberedelseläger inför mästerskapen. Klart att det väckte irritation hos klubbledarna. Det måste ju ligga på den som lånar någon annans personal att visa störst hänsyn.

Det var där i juni 2015 som den stora sprickan mellan Sundhage och klubbarna blev påtaglig för oss utanför den inre kretsen. Jag vet inte hur långt det hade gått, men känslan var att det kanske hade gått att lösa saken där – om Sundhage verkligen hade försökt få till en kommunikation. Men som en tränare har sagt till mig:

”Hon säger att hon vill samarbeta, men det måste vara på hennes villkor.”

I stället blev sprickan bara större. I fjol röstade samtliga damallsvenska klubbordförande för att byta förbundskapten. Sundhage förlorade alltså omröstningen med 12–0. Det är förödande siffror. Förödande.

När jag träffade henne i december var hon verkligen nedstämd över det här. Och man måste inse att det här inte är lätt. Det finns ju nämligen en inbyggd konflikt mellan landslag och klubblag.

Det är kring landslaget som det stora engagemanget finns, det är landslaget som drar publik och medieintresse. Men det är klubbarna som betalar.

Landslaget har rätt till spelarna i omkring 100 dagar per år – vilket är väldigt mycket, typ dubbelt så många som för herrarna. Det innebär att klubbarna under långa perioder inte kan bedriva den träning de vill. Ofta kommer dessutom spelarna tillbaka från landslagen slitna, vilket ytterligare försämrar träningskvaliteten i klubbarna.

Jag vet att Jack Majgaard Jensen är frustrerad över att inte kunna bedriva riktig kvalitetsträning. Han sa till mig förra året att det under säsong i princip bara är matcher och återhämtningsträning när landslagsspelarna är på plats i Rosengård. Möjligheterna till kvalitetsträning under säsong kan räknas på ena handens fingrar.

Så det här är inte lätt för Sundhage. Och frågan jag ställer mig är om det här bara är hennes fel? Självklart har klubbarna en del i att sprickan uppstått. Det är sällan den enes fel, och så vidare.

Men jag kan inte heller släppa funderingen över ansvaret från damfotbollsledningen på förbundet. Vad gör de egentligen? Vad gör Marika Domanski Lyfors?

Klart är ju att, även om jag inte håller med Pia Sundhage om hennes uttagningar och val av spelsystem, så har Sundhage betytt – och betyder – otroligt mycket för svensk damfotboll. Hon är tillgänglig för media och hennes frispråkighet skapar rubriker och sätter sporten i centrum. Det är förstås väldigt bra. Hon är värd att hyllas när hon kliver av efter EM.

Det är ensamt på toppen, och Sundhage hade behövt draghjälp – och stöd. Här tycker jag att landslagschefen Domanski Lyfors borde ha spelat en större roll. Men tyvärr är min bild av henne inte speciellt god. Medan Sundhage är väldigt trevlig och tillmötesgående när man träffar henne tycker jag mest att Domanski Lyfors ser arg och butter ut. Det är verkligen ingen man går fram och småpratar med.

Och man varken ser eller hör Domanski Lyfors i debatten. Borde inte hon ta en större roll, eller bytas ut?

Det om veckans hetaste potatis i Damfotbollsverige.

I USA:s NWSL är var det två comebackande landslagsforwards som stod i centrum i premiäromgången. Både Sydney Leroux Dwyer och Amy Rodriguez (gift Shilling) blev målskyttar för Kansas City i duon första match efter en säsongs mammaledighet.

Tyvärr satte de jublet i halsen. Rodriguez Shilling gjorde 2–0 i 48:e minuten. Sju minuter senare drog hon av korsbandet – och blir borta resten av säsongen. Verkligen fruktansvärt tråkigt.

Leroux Dwyer gravid – missar OS

Sydney Leroux Dwyer

Sydney Leroux Dwyer

För några timmar sedan twittrade Sydney Leroux Dwyer ut budskapet att hon är gravid. Och att hon således har nya planer för sommaren. Det blir varken spel i OS eller i NWSL i år.

Därmed tappar Jill Ellis ytterligare en av huvudkandidaterna om forwardsrollen i USA:s landslag. I somras hade Ellis med fem forwards till VM i Kanada; Leroux Dwyer, Alex Morgan, Abby Wambach, Christen Press och Amy Rodriguez.

Sedan dess har Wambach slutat och både Leroux Dwyer och Rodriguez är gravida. Det skulle kunna vara ett problem för Ellis, men det är det inte. Tvärtom blir valen enkla för USA:s förbundskapten i det här läget. Nu blir det ju närmast självklart att fortsätta på guldformeln från VM, alltså att spela med en utpräglad forward och med Carli Lloyd i en fri roll bakom.

Däremot skulle Ellis kunna hamna i problem om någon av Morgan eller Press blir skadade. Fast då kan hon ju alltid flytta fram Lindsey Horan från mittfältet.

De som däremot får akuta problem i och med Leroux Dwyers besked är NWSL-mästarinnorna FC Kansas City. Sedan de vann andra raka mästartiteln i höstas har laget tappat massor av offensiv kraft.

Först slutade Lauren Holiday, sedan bytte man bort Sarah Hagen – ovetandes om att Amy Rodriguez var gravid. När även A-rod försvann ur leken satsade man stenhårt på att värva Leroux Dwyer, som nu också är borta från årets ligaspel. Det är fyra rätt tunga avbräck.

Dessutom har viktiga backen Amy LePeilbet slutat. Den här artikeln om läget i FC Kansas City skrevs i och för sig innan nattens besked, men ger ändå en klar inblick i mästarklubbens problematik. Kansas City lär slippa favoritskapet i årets NWSL.

Bilder av VM – och några skador

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…

Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.

Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…

I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.

Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:

”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”

Och om sin insats i premiären:

”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”

En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.

Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.

Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.

Sverige och USA balanserar upp sina mittfält

Australien har just slagit Nigeria med 2–0 efter två mål av Kyah Simon och givit oss det utgångsläge vi ville ha. Nu ”räcker” det med seger mot Australien i sista omgången för att avancera.

Startelvorna till dagens match har just kommit. Den svenska blev som Expressen skrev, med skillnaden att Sofia Jakobsson är uppsatt som yttermittfältare medan Therese Sjögran är forward.

Pia Sundhage åtgärdar alltså den defensiva balansen i laget. Även USA har gjort en förändring för att stärka defensiven på mittfältet. Abby Wambach börjar nämligen på bänken. Det innebär att Morgan Brian går in på mittfältet och flyttar upp Christen Press som forward. Här är båda startelvorna:

Sverige: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Jessica Samuelsson – Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Lina Nilsson – Sjögran och Lotta Schelin.
USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Morgan Brian – Sydney Leroux och Christen Press.

 

Matchguide Sverige–USA

Den här fredagen är en viktig fotbollsdag på båda sidor av Atlanten. På hemmaplan spelar mitt lag viktig bortamatch mot Hestrafors i Västergötlands södra damfyra. Lycka till.

Några timmar senare är det dags för Sveriges andra VM-match. Det är världstvåorna från USA som står för motståndet, och här är min syn på förutsättningarna:

Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium.

Matchstart: 02.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00.
Domare: Sachiko Yamagishi, Japan.
Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 27 grader vid avspark.
Odds: 90–10 i amerikansk favör. Mitt tips är att USA vinner med 2–0.

Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Trolig amerikansk startelva: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach. Sannolikt får Alex Morgan göra ett inhopp på cirka 30 minuter.

Kommentar: Här möts två lag som känner varandra väl och som leds av två förbundskaptener som känner varandra mer än väl efter en mängd års samarbete.

Flera av spelarna har varit lagkamrater och som grädde på moset har USA en svensk assisterande förbundskapten i Tony Gustavsson.

Båda lagen gick dessutom inte i mästerskapet med många frågetecken kring sig. USA har haft svårt att få riktig spets på anfallsspelet under våren, medan Sverige har sökt efter en defensiv stabilitet.

Inget av lagen fick till någon fullträff i sina VM-premiärer. USA var utspelat i 30 minuter av Australien. Man räddades så långt av Hope Solo och ett turligt mål framåt. Megan Rapinoes skott hade gått många meter utanför om det inte ändrat riktning.

Efter paus visade dock USA tyngd och stabilitet och malde ner Australien. Vid slutsignalen hade amerikanskorna trots allt tagit en imponerande seger. Imponerande för att man vann klart utan att prestera på sin absoluta topp. För USA blir det en stor injektion när Alex Morgan är redo för spel i 90 minuter.

Hon sa i och för sig efter premiären att hon är redo att starta redan mot Sverige. Men mer troligt är att hon gör ett inhopp på 25–30 minuter. Så här sa Morgan om sin status:

”Ja, jag är redo att starta om Jill (förbundskapten Ellis) vill det. Planen är att bygga på fler och fler minuter under turneringens gång, men behövs jag redan från start är jag förberedd.”

Det finns alltså många likheter mellan lagen. Ytterligare en är att båda är väldigt offensivt balanserade och har brist på bollvinnare på mittfältet. USA skulle kunna lösa det genom att flytta upp Christen Press på topp och spela Morgan Brian från start. Känslan är dock att man väljer samma startelva som senast.

Det innebär i så fall att Abby Wambach startar som forward. Jag frågade Emma Berglund tidigare i veckan hur man bäst stoppar Wambach i luftrummet. Svaret kom blixtfort:

”Man sätter Nilla Fischer på henne”

När vi ändå är inne på nickstarka amerikanskor, de svenska försvararna gör bäst i att se upp med Julie Johnston vid fasta situationer. Den 23-åriga mittbacken är stark, har bra tajming och offrar sig skoningslöst om bollen kommer mot henne. Det är ingen slump att hon är USA:s näst bästa målskytt i år.

Totalt sett har USA en klart snabbare backlinje än Sverige. Det är här den stora skillnaden mellan lagen ligger. USA har en väldig god defensiv trygghet. Man har bara släppt in tre mål på de senaste tio landskamperna. Samma siffra för Sverige är 18.

Den svenska defensiven har varit otroligt virrig under en längre period. Mot Nigeria i premiären kändes backlinjen stundtals både långsam och stabbig. Dessutom föll laget i sär, vilket skapade centrala ytor för motståndarna från vilka de kunde slå precisa passningar förbi de svenska backarna.

Dessutom saknade Sverige ett fungerande anfallsspel i matchen. Att man gjorde tre mål var fantastiskt bra gjort med tanke på att man bara spelade till sig en enda målchans i själva spelet på hela matchen. Det var genom bra känsla i de fasta situationerna som man fick med sig en poäng.

Effektivitet och bra slagna hörnor och frisparkar kommer att krävas mot USA för svensk del. Amerikanskorna bjuder som sagt inte på så många chanser i matcherna, utan det gäller att ta de som dyker upp.

För svensk del har mycket av debatten den senaste tiden handlat om lagets fysiska status. Många spelare har skavanker eller har nyligen varit skadade. Och som grädde på moset fick flera kramp mot Nigeria. Nu är det avspark lite senare på kvällen, vilket bör innebär att temperaturen sjunkit till behaglig nivå i andra halvlek.

På presskonferensen inför matchen konstaterade Pia Sundhage att Sverige har två chanser att fixa avancemang. Man behöver alltså inte känna press mot USA.
Jag håller med till viss del. Med tanke på hur det såg ut mot Nigeria skulle kunna kännas positivt med en hedersam förlust.

Och faktum är ju att Sverige gjort ganska bra resultat mot USA de senaste åren. På de senaste åtta matcherna har vi tre segrar och bara två förluster. Det är alltså inte omöjligt med svensk triumf – även om det känns osannolikt i dag. Och skulle vi vinna är plötsligt gruppsegern inom räckhåll…

Det sista var ett hastigt utslag av överoptimism. Prio ett i det läget Sverige är nu måste vara att ta sig vidare ur gruppen. I det sammanhanget är mötet Australien–Nigeria viktigt.

Det känns som en väldigt oviss match på förhand. Jag skulle kanske inte ha något emot att Australien vann, för då kan Sverige ta andraplatsen i gruppen av egen kraft – även vid förlust mot USA.