Kategoriarkiv: Fotboll vid OS i London 2012

Fotbollsturneringen för damer i de olympiska spelen 2012 avgjordes perioden 25 juli–11 augusti. Utöver London (Wembley Stadium) spelades det också matcher i Coventry (City of Coventry Stadium), Glasgow (Hamden Park), Cardiff (Millennium Stadium), Manchester (Old Trafford) och Newcastle (St James’ Park). USA tog guld, Japan silver och Kanada vann brons. Sverige åkte ut i kvartsfinal mot fyran Frankrike. Womens football in the Olympic Games 2012.

Med Sundhage genom OS-historien

Publicerad den av
Svara

Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.

Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.

Här är toppen av den olympiska maratontabellen:

1) USA          5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien    5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland   4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge       3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina          4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan       4 – 18 – 22–26 – 21

Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:

Sverige (5 OS)   19   6    3    10    20–  24    21

Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.

8) Kanada     2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike   1 – 6 – 11–8 – 9

Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:

1) USA               4–1–0
2) Norge             1–0–1
3) Brasilien          0–2–0
4) Japan              0–1–0
Kina                 0–1–0
6) Tyskland          0–0–3
7) Kanada           0–0–1

Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.

Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…

Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.

Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.

Pia Sundhage om OS 1996:

”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”

Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.

Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.

I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.

Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:

Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.

Sundhage om OS 2000:

”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”

Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.

Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.

Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:

I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.

Sundhage om OS 2004:

”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”

Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.

Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.

I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.

Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:

I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.

Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:

”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”

London 2012:
Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.

Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.

2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.

I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.

I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.

Sundhage om sitt andra OS-guld:

”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”

På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.

Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.

Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.

VM 2015: Lag 3–4: Guldkandidater

Publicerad den av
Svara

I dag är det dags att hälsa nya läsare välkomna till bloggen. Nu ligger den nämligen uppe på bt.se där den går under namnet VM-bloggen.

Det börjar verkligen dra ihop sig till VM på alla sätt. Bland annat har min genomgång av alla de 24 VM-lagen har nått fram till den kvartett som jag anser har rimliga chanser att vinna guldet.

Känslan är ju att toppen är jämnare och öppnare än den varit i tidigare VM. Framför allt är det jämnare och öppnare mellan de fyra storheterna Frankrike, Japan, Tyskland och USA. Av dem har jag under en längre period rankat japanskorna på fjärde plats. De tre andra har jag däremot flyttat runt en hel del.

Till slut blev det Frankrike som jag placerade som trea och därmed presenterar i det här inlägget. Det här är hur jag ser på de två som sannolikt är VM:s mest bollskickliga lag:

3) Frankrike
Världsrankning: 3 – lagets högsta rankning någonsin.

Frankrike har aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap. Det borde vara dags nu. Om det inte hade varit för historiens makt skulle Frankrike ha varit min stora guldfavorit inför det här mästerskapet. Det franska laget har nämligen varit det som funkat bäst det senaste året och det är även den trupp som har störst bolltalang.

Det senaste året har man slagit Tyskland och USA för första gången och kanske framför allt visat för sig själva att det går.

Visst fick USA revansch i finalen av Algarve cup men det borde inte behöva betyda så mycket. Frankrike rullade på fler spelare i den turneringen och hade ett klart mer reservbetonat lag i finalen än USA. Dessutom var ju nyckelspelaren Louisa Necib skadad under hela Algarve cup.

För Frankrike har det alltså funnits en mental spärr i medaljmatcher. I de fyra senaste mästerskapen har man fallit i totalt sex medaljmatcher. Vi svenskar minns ju inte minst bronsmatchen i VM 2011:

Kliver bara fransyskorna över medaljtröskeln kan de mycket väl gå hela vägen. För tittar vi på den franska truppen är det möjligen målvakten Sarah Bouhaddi som är frågetecknet. Hon är spänstig och atletisk, men ibland lite opålitlig. Hon ger sig nämligen då och då ut på vådliga utflykter långt ifrån sitt målområde.

Backlinjen är däremot världens bästa. Alla spelarna är stabila defensivt, men de är även väldigt passningsskickliga. Backlinjen personifieras av Wendie Renard som är lång och nickstark och ett vasst vapen på fasta situationer. Men hon har även ett lysande passningsspel – både kort och långt. Skulle jag få välja en mittback i världen att bygga mitt lag kring hade jag tagit Renard.

Bredvid sig får hon antagligen PSG-backen Laura Georges, men alternativet Sabrina Dellanoy är på samma nivå. Båda är bolltrygga spelare. Ytterbackarna är väldigt offensiva. Både Jessica Houara d’Hommeaux och Laure Boulleau älskar att fylla på längs kanterna och slå inlägg.

På mittfältet finns massor av alternativ – alla är högklassiga. Den enda mittfältaren som känns helt självskriven är Louisa Necib som sannolikt är världens allra bästa offensiva mittfältare. Hennes passningsspel är genialt och med henne på planen kan man vara säker på att Frankrike kommer hitta sätt att skapa målchanser.

Själva målskyttet har tidigare varit ett problem. Frankrike har helt enkelt saknat en toppforward som producerat mål i stora matcher. Marie-Laure Delie har skött den rollen på ett bra sätt mot sämre motstånd, men inte räckt till mot de bästa.

Det senaste året har dock Eugenie Le Sommer tagit över som spjutspets och öst in mål. Det senaste året tycker jag att Le Sommer har varit en av världens allra bästa spelare. Kan hon konservera formen även över VM-slutspelet kommer Frankrike att gå långt. Med smarta Gaetane Thiney bredvid sig har dessutom Le Sommer chansen att slåss i toppen av VM:s skytteliga.

Trolig startelva: Bouhaddi – Houara d’Hommeaux, Georges, Renard, Boulleau – Kenza Dali, Amandine Henry, Necib, Camille Abily – Thiney och Le Sommer.

Lottningen är dock besvärlig, vilket är ytterligare ett skäl till att placera fransyskorna som trea på rankningen. Man möter England, Mexiko och Colombia i gruppspelet. Där kommer man att gå vidare, som etta eller möjligen tvåa. Men vare sig man kommer etta eller tvåa får man en svår väg mot finalen.

Vinnaren i Frankrikes grupp möter ställs mot vinnaren i gruppen med Tyskland och Norge i kvartsfinal. Och tvåan i den franska gruppen ställs mot tvåan i den tysk-norska gruppen redan i åttondelsfinal. Tuff lottning alltså, men spelar Frankrike som de kan behöver de inte vara rädda för något motstånd.

4) Japan
Världsrankning: 4 – har som bäst varit rankade som nummer 3.

De regerande mästarinnorna kommer till spel med nästan exakt samma lag som för fyra år sedan. Där i Tyskland fick ju japansk damfotboll som bekant sitt stora lyft.

Då hade det passningsskickliga laget mycket flyt på sin väg mot VM-guldet. I OS året efter tog man sig åter till final och visade att VM-guldet inte bara var en engångsföreteelse.

Hur långt det bär i år är vansinnigt svårt att tippa. Under de senaste två åren har förbundskapten Norio Sasaki blandat vilt i sina trupper. Han har försökt matcha in nya, yngre spelare i startelvan. Bland annat har han låtit legendaren Homare Sawa vila från träningslandskamper de senaste åren.

Men när årets VM står för porten verkar det ändå som att Sasaki kommer att satsa på sina säkra, rutinerade kort. Laget i de två genrepen har nämligen varit väldigt likt VM-guldlaget från 2011. Skillnaden från då är att det finns klart större bredd på bänken.
Frågan är dock hur de elva spelarna i startelvan har utvecklats. Själv säger förbundskapten Sasaki att man är bättre:

Å andra sidan säger han att alla lag i världstoppen är bättre, vilket gör hans uttalanden svårbedömda. Klart är att Yuki Ogimi är en bättre forward nu än för fyra år sedan. Klart är också att Sawa är otroligt viktig för laget bara genom sin närvaro.

En annan viktig spelare är lagkaptenen Aya Miyama. Hon slår precisa hörnor och frisparkar med både höger och vänster fot. Faktum är att Japan gör väldigt många mål på fasta situationer trots sitt längdmässiga underläge mot de andra toppnationerna.

Orsaken är dels Miyamas precision, dels att spelare som Sawa, Ogimi, Mizuho Sakaguchi och Azusa Iwashimizu har väldigt bra tajming i sina löpningar. Sawa har skarvat in massor av hörnor vid den främre stolpen och Iwashimizu har nickat in avgörande mål vid den bakre. Bland annat avgjorde mittback Iwashimizu finalen i Asiatiska mästerskapen ifjol:

Förbundskapten Sasaki är en riktig taktiker. Både vid VM 2011 och OS 2012 valde han att vila stora delar av startelvan i sista gruppomgången. Krysset mot Sydafrika i London-OS var rejält omdiskuterat. Sasaki har alltså testat friskt de senaste åren och jag tycker att det är lite förvånande att han inte har hittat några nya talanger. Jag hade trott att han skulle matcha in smarta Potsdamspelaren Asano Nagasato – som för övrigt är lillasyster till Ogimi – i en offensiv roll.

Japan hade ett fantastiskt F17-landslag som imponerade enormt när man körde över allt motstånd och vann VM-guld i fjol. Ingen från det laget anses redo för att vara med i årets VM-trupp. Och ingen från det duktiga F20-VM-lag som tog brons i hemma-VM 2012 har slagit sig in i elvan. Men de båda lagen, inte minst guldlaget från F17-VM i fjol ger gott hopp om en fortsatt ljus framtid för japansk damfotboll även om man skulle backa ett kliv i årets VM.

Trolig startelva: Ayumi Kaihori – Yukari Kinga, Saki Kumagai, Iwashimizu, Rumi Utsugi – Nahomi Kawasumi, Sakaguchi, Sawa, Miyama – Shinobu Ohno och Ogimi.

Lottningen är fördelaktig. Japan ställs mot Schweiz, Kamerun och Ecuador i gruppspelet, vilket borde innebära gruppseger – eller i varje fall sämst en andraplats. Gruppsegraren har sannolikt en bra väg mot finalen. Man möter en grupptrea i åttondel samt gissningsvis Brasilien/Sverige i kvart och Kanada/England/Norge i semi. Grupptvåan har en överkomlig åttondel men kan få USA i kvarten och Tyskland/Frankrike i semi – tufft.

Det var det om de regerande mästarinnorna. Det här sjätte inlägget av sju i min VM-genomgång. De fem tidigare hittar du genom att scrolla ner, eller via följande genvägar:

* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.
* Lag 5–6, Medaljkandidater.

VM 2015: Lag 14–17, Slutspelskandidater

Publicerad den av
5

Dags för del två i min genomgång av VM:s 24 lag. Jag har kommit till de fyra första av de åtta lag jag kallar slutspelskandidater.

Vinjetten slutspelskandidater är något missvisande eftersom den ojämna lottningen har gjort att några de här nationerna kommer att få svårt att nå slutspelet medan ett par av blåbärsnationerna har ganska bra odds.

Sportsligt sett är ändå de här lagen klart bättre än de sju blåbärslag som jag presenterade i genomgångens första inlägg:

14) Nya Zeeland
Världsrankning: 17 – har som bäst varit rankat som nummer 16.

Hade det bara handlat om hjärta hade Nya Zeelands Football Ferns varit med bland guldfavoriterna – för här har vi ett lag som kämpar.

Man har en utmärkt målvakt i Erin Nayler och starka ytterbackar i Englandsfödda Ria Percival och Rosengårds USA-födda Ali Riley. Sverigebekant är förstås även Vittsjömittfältaren Kirsty Yallop.

Percival spelar i Frauen-Bundesliga, där har man även spelare som Amber Hearn (Jena) och Rebekah Stott (SC Sand). Ytterligare några spelare har provat på engelska WSL eller amerikanska NWSL de senaste åren. Sarah Gregorius har spelat i Tyskland men återfinns nu i Elfen Saitama i japanska Nadeshiko League.

Nya Zeeland har alltså många spelare med internationell rutin, man var i kvartsfinal i OS för tre år sedan och deras ungdomslandslag har fått känna på spel i F20-VM flera gånger de senaste åren. Laget är jobbigt att möta, och slår ur underläge i VM.

Lottningen är nämligen svår, men inte omöjlig. Laget har hamnat i grupp A där man i tur och ordning möter Holland, Kanada och Kina. Jag tror inte att Nya Zeeland går mål- eller poänglöst genom den gruppen – utan gissar att man har snor tredjeplatsen.

I så fall kan det blir åttondelsfinal mot segrarna i grupperna B eller C, alltså troligen Tyskland/Norge eller Japan/Schweiz – och det är för starka motståndare. Tar sig Nya Zeeland längre än åttondelsfinal är det en skräll.

15) Nigeria
Världsrankning: 33 – har som bäst varit rankat som nummer 24.

De regerande afrikanska mästarinnorna kommer till VM utan etablerade Sverigeproffs som Faith Ikidi, Sarah Michael, Ogonna Chukwudi och Rita Chikwelu. Det känns ju faktiskt väldigt konstigt, inte minst då flera av dem är spelare av världsklass.

Kaxige förbundskapten Edwin Okon har däremot tagit med 39-åriga division 2-spelaren Perpetua Nkwocha i sin bruttotrupp, som i övrigt mest bygger kring de nigerianska lag som haft stora framgångar vid de tre senaste F20-VM:n.

Utåt verkar för övrigt förbundskapten Okon ganska dåligt utbildad på hur man agerar för att nå framgång på den internationella scenen. Hans uttalanden efter VM-lottningen fick i alla fall mitt förtroende att rasa till botten. Okon sa:

”Vi behöver ingen information om våra motståndare, allt vi behöver är att förbereda oss mycket bra och sedan spela. Vi är inte nervösa inför något motstånd även om vi vet att alla lag i VM är bra. Vi hoppas vinna vår grupp och med Gud på vår sida och med goda förberedelser hoppas vi nå vårt mål och gå hela vägen.”

Hoppas för Nigerias skull att nonchalansen kring motståndarscoutingen bara var snack och inte allvar. Även om Englandsproffset Asisat Oshoala är en av världens främsta talanger kommer förstås inte Okons lag att gå hela vägen i VM. Laget får tvärtom vara väldigt nöjt om de kan ta sig vidare ur gruppspelet.

Nigeria har genomgått en generationsväxling sedan de misslyckades med att kvala in till OS 2012. De har dock massor av talang och individuell skicklighet i truppen. Jag har sett och imponerats av Nigerias lag i de tre senaste F20-VM:n. Där har man kommit hem med två silver och en fjärdeplats – något som bara toppas av Tyskland. Spelarna som nått framgångarna är födda 1991–94 och utgör basen i Okons VM-trupp. En trupp som alltså har framtiden för sig.

Ursprungstipset blir dock att Nigeria kommer sist i grupp D och följaktligen åker ut direkt den här gången. Det hindrar inte att Super Falcons – som laget kallas – är en otäck första motståndare för Sverige. Laget är svårscoutat, kommer till Kanada med massor av ungdomlig entusiasm och känslan är att det kan spela en ganska oförutsägbar fotboll.

Jag skrev för övrigt ett längre inlägg om Nigeria i januari, läs det här.

16) Kina
Världsrankning: 16 – har som bäst varit rankat som nummer 5.

Jag har sett Kina i flera landskamper det senaste året, ändå kan jag bara namnge en spelare, duktiga Potsdammålvakten Wang Fei. Hon kändes som lite av en chansning när hon värvades till Frauen-Bundesliga, men har sett väldigt stabil ut under våren. Konstigt nog var Wang petad i tyska cupfinalen, något hon inte såg ut att uppskatta.

Utöver Wang är det alltså ett ungt och väldigt profillöst lag som Kina ställer upp med i sin VM-comeback. Kina var ju en stormakt inom damfotbollen på Sun Wen:s tid. Åren 1991–2007 nådde man minst kvartsfinal i alla VM-turneringar och man har spelat final i både VM och OS.

Men de senaste åtta åren har Kina tappat mark. Man missade kvalet både till VM 2011 och OS 2012. Och när man nu är tillbaka på den internationella scenen igen är man långt ifrån något favorittryck. Tvärtom vore det en framgång för det kinesiska laget om man överlevde gruppspelet.

Det innebär inte att jag tror att kinesiskorna blir någon slagpåse i grupp A. Laget har kapacitet att sno poäng mot topplag. Det senaste halvåret har man exempelvis kryssat både mot USA och Brasilien.

Det jag har sett av Kina är det ett bollskickligt och välorganiserat lag, som dock saknar en del genombrottskraft i offensiven. Jag tror helt enkelt att Kanada, Holland och Nya Zeeland har vassare lag. Men lek med tanken att värdnationen inte pallar med nerver och förväntningar i premiären mot just Kina. Då kan kinesiskorna mycket väl skaffa sig en kanonstart på turneringen. Och då kan det bli slutspel.

Åttondelsfinal är inte orealistiskt – men skulle laget gå längre än så tycker jag att det är överraskande.

17) Sydkorea
Världsrankning: 18 – har som bäst varit rankat som nummer 16.

Sydkorea är ett nytt lag på VM-scenen. Nationen har gjort bra ifrån sig i många ungdomsmästerskap, men inte alls lyckats på seniornivå. När man nu får spela VM-slutspel är det fjolårets bästa spelare i engelska WSL, Ji So-Yun, som skall göra mirakel.

Ji So-Yun är en makalöst bra spelare, en av de allra bästa i världen. När hon spelade ihop med en stor mängd japanska världsmästare i Inac Kobe Leonessa var hon den lysande stjärnan. Tyvärr är inte omgivningen i Sydkoreas landslag på samma nivå som i Inac Kobe, vilket gör att Chelseastjärnan riskerar att få bära ett lite väl tungt lass på sina axlar.

Det finns mycket bolltrygghet i Sydkoreas trupp. De flesta spelarna är kvicka och passningsskickliga och laget är välorganiserat. Däremot saknas en hel del kraft, inte minst den offensiva genombrottskraften.

Laget känns även tunt i defensiven, då tänker jag exempelvis på att man riskerar att vara sårbara vid fasta situationer. Offensivt har man utöver Ji So-Yun en spelare med en intressant historia i Park Eun-Seon. Jag skrev om henne för något år sedan då konkurrentklubbarna i den koreanska ligan anklagade henne för att vara en man. Hon är en hon – och nu skall forwarden försöka visa sitt målsinne även på VM-nivå.

Sydkorea har fått en ganska gynnsam lottning. Man spelar i grupp E mot Brasilien, Costa Rica och Spanien. Där bör man trots allt ha goda möjligheter att placera sig som trea före Costa Rica. Det kan alltså bli åttondelsfinal för koreanskorna – något som vore en framgång. Längre än så lär man däremot inte avancera. Sydkorea skulle nämligen vara en drömmotståndare i åttondelsfinal för samtliga andra nationer.

VM 2015: Lag 18–24, Blåbärsnationerna

Publicerad den av
4

Sverige har landat i Kanada och VM-febern börjar göra mer än bara smygande avtryck.

Men två veckor till den svenska avsparken i Winnipeg har det blivit dags att göra en genomgång av de 24 deltagande lagen.

Jag har vid tidigare mästerskap valt olika former för mina guider. Ofta har lagen presenterats i ett enda megalångt inlägg. Den modellen tänkte jag överge i år.

Nu väljer jag i stället en modell där jag presenterar lagen efter hur jag rankar dem. De allra bästa lagen presenteras två och två medan jag väljer att presentera ganska många lag samtidigt när det gäller de lite sämre gängen.

Som jag ser det finns det fyra givna guldkandidater, fem lag som räknas som utmanare om medaljerna samt ytterligare åtta lag som med tur i slutspelslottningen har kapacitet att nå en kvartsfinal. Dessutom har vi sju blåbärsnationer.

Jag börjar bakifrån med att presentera just de sju lag som inte har med slutstriden att göra – alltså de sju blåbären. Här är alltså lag 18–24. Här finns flera lag som jag inte har örnkoll på, så jag välkomnar synpunkter och eventuella tillägg. Har du något att berätta om de här gängen – tveka inte att kommentera inlägget. Trevlig läsning.

18) Mexiko
Världsrankning: 25 – har som bäst varit rankat som nummer 21.

Ett lag som jag trodde var på frammarsch för några år sedan. De har exempelvis haft rätt starka lag i de senaste två F20-världsmästerskapen. Och när de fick chansen att placera sina spelare i NWSL tänkte jag att lyftet skulle komma.

Men de mexikanska spelarna har haft svårt att ta plats i NWSL-lagen och det senaste året har Mexiko tvärtom tappat mark. Det lag de ställde upp med i VM-kvalet var riktigt svagt och höll på att tvingas till playoff trots att Nordamerika hade hela 4,5 platser i VM-slutspelet.

Man har haft ett par tunga bakslag på spelarsidan. Bland annat har F20-VM-stjärnan Sofia Huerta tackat nej till det mexikanska seniorlandslaget med motiveringen att hon känner sig mer amerikansk och siktar mot USA:s landslag i stället. För Chicago Red Stars i NWSL har hon varit glödhet på sistone och gjort fem mål på de tre senaste matcherna. Kanske, kanske att Huerta kan spela till sig en plats hos USA framöver. I Mexiko hade hon varit superstjärna redan nu.

Defensivt är unga målvakten Cecilia Santiago viktig. Hon var landets etta redan vid VM i Tyskland. Nu är hon 20 år och historisk som den enda spelare som ingått i fyra F20-VM-trupper – och som spelat i tre. Redan när hon var 14 år ingick hon alltså i Mexikos trupp till F20-VM.
Offensivt ställs hoppet till lagets skyttedrottning i fjolårets VM-kval, Charlyn Corral. 23-åringen spelade i fjol åtta matcher och gjorde fem mål i den finska ligan för Merilappi United.

Nyligen höll Mexiko oavgjort (1–1) i 45 minuter mot USA, men föll till slut ändå med 5–1:

Trots att mycket har varit negativt i mexikansk damfotboll på sistone har laget en ganska god chans att avancera ur gruppspelet. Man har nämligen lottats in i grupp F med England, Frankrike och Colombia. Med lite flyt kommer det att räcka med tre poäng för att avancera som en av de fyra bästa grupptreorna. Vinner mexikanskorna nyckelmatchen mot Colombia kan det alltså bli åttondelsfinal. Mot England och Frankrike skall man däremot vara chanslöst.

19) Colombia
Världsrankning: 28 – landets högsta rankning någonsin.

Landet var med både i VM 2011 och OS 2012. I båda mästerskapen gjorde man noll mål på sex matcher. Dock blev det 0–0 mot Nordkorea i Tysklands-VM och man föll inte ihop i någon av de sex matcherna. Exempelvis minns vi ju att Sverige gick kämpa för att vinna med 1–0 i vår VM-premiär i Leverkusen för fyra år sedan.

Colombias stora spelare då var och är fortfarande Malmöbekanta Yoreli Rincon. Hon visade god speluppfattning under sin säsong i damallsvenskan, även om hon aldrig riktigt klarade av att slå sig in i Malmös stjärnspäckade startelva. Utöver henne har Colombia en mängd spelare som studerat på college i USA och där fått en god fotbollsutbildning.

Colombia kvalade in till årets VM och nästa års OS genom att vara enda laget som gick igenom det sydamerikanska OS-kvalet utan förlust. Man spelade bland annat 0–0 mot Brasilien där.
Colombia är alltså ett ganska välorganiserat och bollskickligt lag, dock utan den offensiva tyngd som krävs för att nå framgång i ett VM. Dock har man alltså en god chans till avancemang genom att man fått en fördelaktig lottning. Lagets öde avgörs redan i första VM-matchen där man ställs mot ett Mexiko som är väldigt svårbedömt.

Seger där kan räcka till åttondelsfinal. Förlust och det är kört – mot Frankrike och England skall nämligen inte colombianskorna ha något att hämta.

20) Kamerun
Världsrankning: 53 – har som bäst varit rankat som nummer 47.

Ett kraftfullt lag med flera duktiga spelare. Starka Eskilstunaforwarden Gaelle Enganamouit känner vi ju väl till i Sverige. Även duktiga mittbacken Augustine Ejangue Siliki var på väg till damallsvenskan förra vintern. Hon provtränade med Tyresö i januari, men fick inget kontrakt av skäl som vi numera känner till.

Ytterligare några spelare har känt sig för i de stora ligorna. Jeanette Yango gjorde några matcher för Turbine Potsdam säsongen 2012/13 – där ju Potsdam blev tysk ligatvåa. Ajara Nchout Njoya spelar i år för Western New York Flash i NWSL.

Det finns alltså potential i det lag som var finalist i fjolårets Afrikanska mästerskap. Bilder från finalen ser du här:

Vid OS för tre år sedan blev det tre raka förluster och 1–11 i målskillnad. Nu är Kameruns lag mer rutinerat och i VM är det faktiskt goda chanser för avancemang till åttondelsfinal. Kamerun har nämligen lottats in i grupp C mot Japan, Schweiz och Ecuador. Seger i öppningsmatchen mot svaga Ecuador kan räcka till avancemang ur gruppspelet som en av de bästa treorna.

21) Costa Rica
Världsrankning: 37 – landets högsta rankning någonsin.

Costa Rica blev det första Latinamerikanska landet att kvala in till ett fotbolls-VM för damer. Man gjorde det efter att ha slagit ut Trinidad och Tobago efter straffläggning. Målvakten Dinnia Diaz blev den stora hjältinnan när hon räddade alla Trinidads tre straffar.

Diaz i all ära. Costa Rica har en superstjärna i PSG:s mittfältare Shirley Cruz. Hon är en av världens två–tre bästa tvåvägsmittfältare, men klarar inte ensam av att bära ett landslag på sina axlar.
I finalen av Concacafs VM-kval i fjol föll Costa Rica mot USA med 6–0, siffror som indikerar att laget har ganska långt upp till världseliten.

I VM har man lottats i samma grupp som Brasilien, Spanien och Sydkorea. Det är motståndare costaricanskorna inte skall rå på. En poäng skulle man kunna spela sig till – men om man avancerar ur gruppen vore det en jätteskräll.

22) Ecuador
Världsrankning: 48 – har som bäst varit rankat som nummer 46.

Laget debuterar i VM-sammanhang. Man tog platsen genom att först skrälla sig till en tredjeplats bakom Brasilien och Colombia i det sydamerikanska kvalet. Sedan vann man mot Trinidad och Tobago i playoff på ett högst turligt sätt.

Det blev 0–0 i Ecuador. Inför en fullsatt arena i Port of Spain dominerade Trinidad och Tobago returen rejält och hade chans på chans att ta sig till VM. Hemmamålet kom dock inte och det såg ut att bli förlängning. Då, i minut 92, styrde Ecuadors speciella målgörare Monica Quintero in en inläggsfrispark och tog istället sitt lag till Kanada:

Målet utlöste den här underbara glädjen hos de ecuadorianska spelarna:

I VM lär inte Ecuadors spelare få så många skäl att jubla. Mot Japan och Schweiz skall Ecuador vara totalt chanslöst. Även mot Kamerun slår man ur underläge, men där finns ändå en hyfsad chans till poäng.

23) Elfenbenskusten 
Världsrankning: 67 – har som bäst varit rankat som nummer 65.

Elfenbenskusten är ett av turneringens allra svagaste lag. Trots det åker man till Kanada med rätt goda chanser att avancera ur gruppspelet. Elfenbenskusten möter nämligen VM:s sämsta lag Thailand i andra gruppmatchen. En stabil seger där skulle kunna räcka för avancemang.

I de båda andra gruppmatcherna mot starka Tyskland och Norge skall däremot ivorianerna vara totalt chanslösa. Där kan det bli pinsamt stora siffror.

Elfenbenskusten snubblade in i VM-turneringen genom att bli trea i Afrikanska mästerskapen i fjol. Där spelade man oavgjort mot Zambia i gruppspelet, men gick vidare genom att slå Namibia med 3–1. Sedan föll man mot Kamerun i förlängning i semifinalen men vann mot Sydafrika med 1–0 i bronsmatchen. Den segern måste anses ha varit högst turlig, se själv på det här klippet:

Segermålet där gjorde av årets Kristianstadsfynd Ida Guehai som ju har visat sig vara en duktig spelare i damallsvenskan. Hon är viktig för laget. Det stora framtidsnamnet är dock 21-åriga Tia Vino Ines N’Rehy som ses som en av Afrikas stora löften.

Elfenbenskusten har ett högst tveksamt försvarsspel, men har trots det alltså goda chanser att överleva gruppspelet.

24) Thailand
Världsrankning: 29 – lagets bästa rankning någonsin.

Trots att världsrankningen säger något annat talar det mesta för att Thailand är VM:s klart sämsta lag. Thailändskorna fick chansen att ta en plats genom att Nordkorea är dopningsavstängt. Därmed blev det ju en ledig plats för de lite svagare nationerna i Asien.

Thailand vann nyligen ett mästerskap som kallas AFF Womens Football Championships efter att ha besegrat Myanmar med 3–2 i finalen. I gruppspelet där föll man bland annat mot Australiens U23-landslag med 3–0. Och i en träningslandskamp i februari föll man med 7–0 mot Holland.

Jag känner inte till någon av Thailands spelare så väl att jag kan beskriva dem, men jag vet att Östersund i elitettan har en spelare, Thanatia Chawong. När thailändskorna kvalade in till VM i fjol via en femteplats i asiatiska mästerskapen föll man i gruppspelet med 7–0 mot Kina och med 4–0 mot Sydkorea. De resultaten indikerar klassen på laget.

Dock har man vissa offensiva kvaliteter. Jag har sett delar av några av lagets storförluster de senaste åren och man har skapat en del även i de matcherna. Men tyvärr är försvarsspelet riktigt svagt och naivt. Spelarna ser helt enkelt inte ut att ha fått någon utbildning i hur man förhindrar motståndare från att göra mål. Eftersom Thailand lär få koncentrera sig på försvarsspel i Kanada är oddsen för framgångar mycket små.

Visst har man en viss skrällchans mot nästan lika svaga Elfenbenskusten, men det är långt ifrån att seger där räcker för risken är uppenbar att det blir riktigt stora förluster både mot Norge och Tyskland.

Vi är ett steg närmare OS

Publicerad den av
Svara

I dag står det klart att Storbritannien inte kommer att ha några fotbollslag i nästa års OS. England vill, men Skottland och Wales säger nej.

Det är självklart tråkigt för de engelska spelarna, men kanske framför allt för den walesiska mittfältsstjärnan Jessica Fishlock som här sannolikt går miste om sin största chans till spel i ett stort mästerskap.

Som jag ser det hade det i ett brittiskt lag utöver de engelska spelarna sannolikt bara funnits plats för Fishlock, Kim Little och troligen även Lisa Evans.

Kim Little

Kim Little

För svensk del är ju dock det här ett positivt besked eftersom det ökar våra chanser att få en plats i Rio de Janeiro nästa år. Det europeiska upplägget är ju för övrigt så vansinnigt dåligt utformat så att VM gäller som kvalturnering till OS. Det blir således ett kval där seedningen blir högst haltande och där utomstående lag spelar stora roller.

I det förra kvalet var det ju nämligen Japan som slog ut Tyskland och Australien som skickade ut Norge. Det är ett upplägg som inte känns rimligt. Men vi står där i år igen.
Personligen hade jag tyckt att det varit mycket mer sportsligt rättvist om man spelat ett europeiskt OS-kval i stället för Algarve cup nästa vår. Men så blir det nu inte.

Som grädde på moset när det gäller OS har Uefa återigen gjort fiaskoartade förhandlingar när fördelningen av platser genomförts. Europa får bara med tre lag, samtidigt som Oceanien har ett och Afrika och Sydamerika två vardera. Det känns förstås inte rimligt sett till styrkeförhållanden. Men tyvärr är det ju alldeles för mycket geografisk kvotering i de här frågorna.

Sett till världsrankning skulle startfältet i nästa års OS se ut så här:

Värd (1): Brasilien (7) – är redan klara.
Sydamerika (1): Colombia (28) – är redan inkvalade.
Oceanien (1): Nya Zeeland (17).
Afrika (2): Nigeria (33) och Ghana (52).
Concacaf (2): USA (2) och Kanada (delad 8).
Asien (2): Japan (4) och Nordkorea (delad 8).
Europa (3): Tyskland (1), Frankrike (3) och Sverige (5).

I bästa fall kommer alltså lag 17, 28, 33 och 52 att få plats. Europa har nio lag som ligger högre på världsrankningen än lag 17, vi har 17 lag som ligger före lag 28 och så vidare.
Sett till rankningen är sex av världens tolv bästa nationer från Europa, ändå har vi alltså bara tre platser. Jag tycker att en mer rimlig fördelning av platserna hade varit:

1: Värd
0,5: Sydamerika
0,5: Oceanien
1,5: Afrika
2: Concacaf
2: Asien
4,5: Europa

Det innebär playoffmatcher mellan Colombia och Oceaniens lag samt mellan Afrikas tvåa och Europas femma.

Jag hade även en fundering på playoffplats mellan Asiens trea och Concacafs tvåa, men har efter lång tvekan valt bort den.

Hursomhelst blir kampen om OS-platserna en viktig del för de europeiska lagen i sommar. I den kampen har Sverige fått en tuff lottning. Det lär ju behövas att man minst når kvartsfinal för att bli en av de tre bäst placerade lagen från Europa. Och skulle gruppspelet i VM mot all förmodan till 100 procent följa världsrankningen får vi följande slutspelsträd:

Kina–Schweiz
USA–Sydkorea

Tyskland–Holland
Frankrike–Spanien

Brasilien–Sverige
Japan–Mexiko

Norge–England
Kanada–Australien

I ett sådant upplägg är det bara att hålla alla svenskar att krama tummarna för Kina och England…

Lägeskoll inför VM 2015: USA

Publicerad den av
2

Vi skriver den 5 januari och försäsongen har dragit eller kommer att dra igång de närmaste dagarna i många svenska klubbar.

Det är också exakt fem månader till avspark i VM i Kanada. Och fem månader går rätt snabbt.

Jag har så smått börjat göra research inför VM och de närmaste dagarna tänkte jag gå igenom hur läget är hos våra gruppmotståndare.

Först ut är USA. Där har det varit många diskussioner kring landslaget ända sedan Algarve cup i fjol. Den turneringen kostade som bekant Tom Sermanni jobbet som förbundskapten.

Diskussionerna lugnade sig lite i höstas, men efter fyrnationsturneringen i Brasilien i december där USA bara vann en match av fyra har det hettat till igen. Några av de frågor som är uppe på agendan är:

* Hur skall man lösa problemen på defensivt innermittfält?
* Är det dags att peta Abby Wambach nu?
* Är Jill Ellis verkligen rätt person att leda landslaget?

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

Innan jag tittar närmare på de frågorna har jag kollat vilka spelare som fick mest speltid i USA:s landslag under 2014. De elva mest använda hade kunnat bilda följande elva:

Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach.

De fyra som står närmast laget sett till speltid är Whitney Engen, Heather O’Reilly, Tobin Heath och Morgan Brian.

Både Sermanni och Ellis har valt att balansera laget väldigt offensivt, något som blir tydligt när man kollar in vilka 15 spelare som fick mest speltid i fjol.

Den offensiva balansen funkar givetvis mot svaga lag och USA hade inga problem att kvala in till VM. Men mot starkare motstånd har man haft problem på defensivt mittfält. Det var inte minst tydligt när Marta och Brasilien vände 0–2 till 3–2-seger nyligen.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd trixar

Jill Ellis har givit förtroendet på centralt mittfält till Lloyd och Holiday. Lloyd vill bara anfalla och hennes defensiva disciplin är riktigt dålig. Den som spelar bredvid henne måste alltså ta tungt ansvar för försvarsspelet.
Lauren Holiday är också en offensiv spelare, jag tycker att hon är bäst som släpande forward. Hennes passningsspel är utmärkt vilket innebär att hon klarar de offensiva uppgifterna på centralt mittfält. Men hennes defensiv är inte tillräckligt bra.

Den här debattartikeln är från oktober, men den är fortfarande i högsta grad aktuell. Där konstateras att förbundskapten Ellis i princip inte tog med någon utpräglad defensiv mittfältare i landslagstruppen under sitt första dryga halvår på posten. Den som ligger närmast är Julie Johnston, som väl egentligen är mittback men som även är rätt hemmastadd på mittfältet. Johnson fick dock bara 122 minuters speltid i landslaget under hela 2014.

När Ellis, som ju har Tony Gustavsson som assisterande förbundskapten, nyligen tog ut sin första trupp för 2015 märktes det att man tänkt till kring defensivt mittfält. Shannon Boxx var nämligen tillbaka.

Boxx var den givna lösningen på defensivt mittfält under VM 2011 och OS 2012. Men hon är 37 år, blev mamma i februari i fjol och har inte gjort en landskamp sedan Algarve cup 2013 – alltså på nästan två år. Många trodde nog att hon hade gjort sitt i landslaget. Men kanske att att Boxx kan var lösningen på ett amerikanskt problem.

Boxx fyller dock 38 år under VM och generationsväxling är en annan fråga som diskuteras livligt. En spelare som ifrågasätts är Abby Wambach.

I den här artikeln framförs krav att Wambach måste petas nu, innan det är för sent. Artikeln innehåller flera intressanta synpunkter, bland annat siffror på att USA under 2014 var bättre mot starkt motstånd utan Wambach än med superstjärnan. Mot länder på världsrankingens topp 20 gjorde USA 9 mål och släppte in 8 med Wambach på planen, medan facit utan henne var 15–7.

Visst är Wambach stundtals numera rätt seg i rörelserna och hon är inte på något sätt något djupledshot. Jag ifrågasatte henne redan i januari 2012, dels i det här inlägget, dels i det här. Då spelade USA som nu, med en spjutspets. Jag menade då att Alex Morgan var mer lämpad för rollen och att dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage borde genomföra en generationsväxling.

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage och Alex Morgan

Då löste Sundhage saken genom att byta spelsystem till 4–4–2 och spela både Wambach och Morgan i OS 2012 – ett succédrag som ledde till guld.

Det jag lärde mig av det var att inte räkna bort Abby Wambach. Det gör jag därför inte nu heller. Jag är övertygad om att hon mer än något annat vill vinna ett VM. Hon blir 35 precis innan mästerskapet i Kanada, vilket är hennes sista chans. Hon var skadedrabbad i fjol och har säkert mer att ge om hon är fulltränad.

Jag tycker att Jill Ellis bör sätta rejäl press på Wambach under våren. Kanske även att 35-åringen bör börja från bänken i VM. Men hon måste vara med i truppen.
För om jag skulle få välja två spelare i världen att ha på planen i mitt lag när avgörandets stund närmar sig i ett stort mästerskap, då hade jag valt:

1) Carli Lloyd
2) Abby Wambach

Wambachs facit från VM 2011 och OS 2012 var makalöst och Lloyd har avgjort två raka OS-finaler.

Men den amerikanska debatten om generationsväxling stannar inte vid Wambach. Den rör hela centrallinjen och förbundskapten Ellis. Tom Sermanni påbörjade arbetet med en stor generationsväxling. Han vände på de flesta stenarna och testade friskt. Det verkar ha skrämt de äldre spelarna som visade sin makt och fick bort Sermanni. Jill Ellis har skruvat tillbaka klockan en aning.

Hope Solo

Hope Solo

Hon har byggt sin elva kring en centrallinje med Hope Solo (33 år – fyller 34 efter VM), Christie Rampone (fyller 40 under VM), Carli Lloyd (fyller 33 efter VM) och Wambach (blir alltså 35 dagarna innan VM-premiären).

Dessutom har hon tagit tillbaka 30-åriga Lori Chalupny efter fem års frånvaro, och nu även alltså Shannon Boxx. Tankar kring Ellis sätt att leda laget finns här. I kommentarerna till de länkade debattartiklarna ifrågasätts både Ellis ledarskap och hennes förmåga att vinna.

Det finns alltså många frågetecken kring USA nu fem månader innan avspark i VM. Men även om de har problem nu är det ändå inte så större än att de kommer att vara givna guldkandidater när turneringen väl kör igång. De kommer självklart att avancera från gruppspelet och i utslagsmatcher är USA inte att leka med.

Amerikanskorna förlorade ändå bara tre matcher under 2014 och när Alex Morgan är tillbaka på allvar kanske det även kan lyfta Abby Wambach till forna tiders nivå.

USA i VM:
9 juni 01.30 svensk tid: USA–Australien
13 juni 02.00: USA–Sverige
17 juni 02.00: USA–Nigeria

USA:s senaste resultat mot topp 20-nationer:
Brasilien–USA 0–0
Brasilien–USA 3–2
USA–Kina 1–1
USA–Schweiz 4–1
USA–Frankrike 2–2
USA–Frankrike 1–0
Kanada–USA 1–1
USA–Kina 3–0
USA–Kina 2–0
USA–Nordkorea 3–0
USA–Danmark 3–5
USA–Sverige 0–1
USA–Japan 1–1

Inga roliga siffror för Schelin

Publicerad den av
20

Caroline Seger avgjorde alltså gårdagens VM-kvalkamp för Sverige. Det var hennes första tävlingsmål för Sverige på över tre år.

Segers senaste tävlingsmål kom den 21 augusti 2010, och var också i dubbel bemärkelse ett Segermål. Då vann vi nämligen i det förra VM-kvalet mot Tjeckien med 1–0.

Seger gör alltså sällan mål. Men de senaste hon har gjort i tävlingsmatcher har varit betydelsefulla. Det visar sig vara tvärtemot hur det ser ut för vår andra lagkapten, Lotta Schelin.

Jag har ju ofta förr skrivit att jag vill se Lyonstjärnan göra fler matchvinnande mål. Men jag hade faktiskt inte trott att hennes siffror var så dåliga som de är. För när jag efter gårdagens seger satte mig och kollade upp vilka spelare som har gjort landslagets viktiga mål de senaste åren var det Schelins statistik som förvånade.

Pia Sundhage och Lilie Persson

Pia Sundhage och Lilie Persson

Det visade sig att vår forwardsstjärna nästan aldrig är matchvinnare i landslaget. Jag tycker att de uppgifterna jag fått fram är riktigt intressanta – och väl värda för Pia Sundhage och Lilie Persson att ta en funderare över.

Eftersom vi inte behövde kvala till EM handlar det om målen från VM 2011, OS 2012 och från EM i år. Totalt ser den svenska poängligan i tävlingsmatcher 2011–13 ut så här, inklusive gårdagens match:

Lotta Schelin                  14 –  10+4
Marie Hammarström         7 –    3+4
Nilla Fischer                     6 –    6+0
Lisa Dahlkvist                  5 –     4+1
Kosovare Asllani               5 –    1+4
Therese Sjögran               5 –    1+4
Sara Thunebro                 4 –    0+4
Josefine Öqvist                2 –    2+0
Sofia Jakobsson               2 –    1+1
Caroline Seger                  2 –    1+1
Jessica Landström           1 –    1+0
Lina Nilsson                     1 –    0+1
Sara Larsson                   1 –    0+1

Så långt allt gott för Schelin. Tio mål är förstås bra i sig.

Fast personligen tycker jag alltså att den viktigaste poängligan är den över vilka som gör de poänggivande insatserna. För att ni skall förstå hur jag räknar redovisar jag alla poänggivande insatser här:

VM 2011
Colombia, 1–0
2: Jessica Landström, 1: Hedvig Lindahl
Nordkorea, 1–0
2: Lisa Dahlkvist, 1: Lindahl (totalt 2)
USA, 2–1
2: Nilla Fischer, 1: Dahlkvist (3)
Australien, 3–1
2: Dahlkvist (5), 1: Therese Sjögran
Frankrike, 2–1
2: Marie Hammarström, 1: Lotta Schelin

OS 2012
Sydafrika, 4–1
2: Dahlkvist (7), 1: Fischer (3)
Japan, 0–0
1: Lindahl (3)
Kanada, 2–2
1: Sofia Jakobsson

EM 2013
Danmark, 1–1
1: Fischer (4)
Finland, 5–0
2: Fischer (6), 1: Kristin Hammarström
Italien, 3–1
2: Schelin (3), 1: Självmål
Island, 4–0
2: Marie Hammarström (4), 1: Kristin Hammarström (2)

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Totalt ger det följande lista över fixade poäng från de tre mästerskapen:
7) Lisa Dahlkvist
6) Nilla Fischer
4) Marie Hammarström
3) Hedvig Lindahl och Lotta Schelin
2) Jessica Landström och Kristin Hammarström
1) Therese Sjögran, Sofia Jakobsson och självmål.
* Räknar man in gårdagens match skall Caroline Seger in på två poäng och Kristin Hammarström upp på tre.

Det innebär att Lotta Schelins totalt tio mål under treårsperioden bara lett till tre svenska poäng. Hennes mål är således bara värda 0,3 poäng i snitt.
Motsatsen i det här fallet är Lisa Dahlkvist, som gjort fyra mål – alla av avgörande betydelse. Tyresömittfältaren har ordnat sju svenska poäng, vilket gör att hennes mål i snitt givit 1,75 poäng.

Det finns ju brister i aktuellt sätt att räkna, bland annat kan ju 2–0-mål ibland ge två poäng, ibland noll.
Därför kollade jag också hur många gånger olika spelare har givit Sverige ledningen, eller kvitterat, under aktuell period. Det visades sig dock inte gynna Lotta Schelin.
Som en parentes noterade jag att Sverige bara gjort ett kvitteringsmål under perioden, men desto fler ledningsmål. Total fick jag följande utfall:

4: Nilla Fischer (tre ledningsmål och en kvittering)
3: Marie Hammarström
2: Lisa Dahlkvist
1: Jessica Landström, Therese Sjögran, Josefine Öqvist, Lotta Schelin och Caroline Seger. Plus ett självmål.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Schelin har alltså bara gjort ett lednings- eller kvitteringsmål på tre år. Utan hon har gjort nio av sina mål när vi redan varit i ledning. Noterbart också att hennes nuvarande forwardskollega Kosovare Asllani inte alls finns med i statistiken över viktiga mål. Det här är verkligen inga bra siffror för ett forwardspar i ett av världens högst rankade landslag. Eller hur?

Det finns anledning för mig att återkomma till de här siffrorna längre fram. Men en spontan tanke är ju att Pia Sundhage borde se till att trion Fischer, Dahlkvist och Hammarström finns i närheten av motståndarnas mål när matcher avgörs, eller när Sverige jagar mål i slutet av matcher.

Krieger till Tyresö – och Marta skadad

Publicerad den av
8

Malmö har just vunnit seriefinalen mot Tyresö med 3–2. Mycket mer om själva matchen i ett senare inlägg. Jag har dock fullt fokus på Elfsborg–Kalmar i herrallsvenskan en stund nu…

Men under tiden det är halvtidsvila där är det läge att kommentera nyheterna som presenterades av Tyresö efter slutsignalen.

Den tråkiga först. Den säger nämligen att Marta har diskbråck och att hon riskerar att vara borta under en lång tid. Klubben hoppas att hon skall vara tillbaka i slutet av serien, och därmed också till spelet i Champions League. Men diskbråck är jobbiga saker, och det här är riktigt besvärliga nyheter för mästerklubben.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

För det syntes tydligt i dag hur viktig Marta är för Tyresös offensiv. Även om hon inte är lika dominant som hon var under Umeåtiden så tillhör hon tveklöst damallsvenskans två–tre bästa spelare.

Roligare nyheter för Tyresö då att Alexandra ”Ali” Krieger är klar för klubben, kontraktet gäller säsongen ut. Ytterbacken spelade för Frankfurt i tyska Frauen-Bundesliga från 2007 fram till senaste juluppehållet, då hon flyttade hem till USA, och Washington Spirit i NWSL. I Tyskland spelade hon ihop med Sara Thunebro, som hon alltså återigen blir klubbkompis med nu.

Ali Krieger

Ali Krieger

Ali Krieger var ordinarie högerback i det amerikanska lag som tog silver i VM för två år sedan. Hon är passningsskicklig, och väldigt offensiv. Hon missade fjolårets OS efter att ha dragit av korsbandet i OS-kvalet.

Under VM var hon den USA-spelare som fick ta hand om tysk media, då hon var den enda tyskspråkiga i laget.

Jag har märkt på sökningarna här i bloggen att hon även är väldigt populär på hemmaplan. För de bilder jag tog av henne i samband med VM 2011 tillhör de mest klickade här i bloggen.

Jakten på det optimala mittfältet

Publicerad den av
7

Klockan 16.00 håller Pia Sundhage presskonferens, där hon presenterar truppen till Brasilienmatchen på Söderstadion den 19 juni.

Jag är upptagen från just 16.00, och kommer inte att kunna kommentera truppen förrän i morgon.

Det kan bli någon ny skräll, eftersom Sundhage inte är klar på alla positioner. Men räkna med att samtliga de 16 spelare som var på planen mot Norge också finns med.

Det är bland de 16 som startelvan i EM-premiären kommer att formeras. Möjligen kan det bli skifte på högerbacksplats. Men jag tror ändå att Sundhage kommer att välja Jessica Samuelsson framför Lina Nilsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Caroline Graham Hansen utmanar Jessica Samuelsson.

Men Nilsson lär komma med till EM, vilket gör att EM-truppen känns klar till 17/23. Det är alltså ytterligare sex spelare som Sundhage söker efter. Framför att handlar det om att hitta två reserver på mittbacksplats, ytterligare en central mittfältare samt förstås rätt uppsättning yttermittfältare. Troligen finns de sex spelare hon söker bland de som hon redan testat.

På skadelistan finns Linda Sembrant, Emma Berglund, Johanna Almgren och Hanna Folkesson – fyra spelare som samtliga sannolikt hade varit med i EM-truppen, om de varit friska.

Den spontana känslan är att alternativen nu börjar bli rätt få. Sundhage har nämligen vänt på de flesta stenarna.

Skall jag leta namn som vår förbundskapten inte har testat hittills så blir det:
* Louise Fors
* Therese Sjögran
* Johanna Frisk
* Petra Larsson

Sedan har vi förstås de yngre talangerna. Men det verkar ju klart att exempelvis Lina Hurtig och Marija Banusic (som just nu är skadad) kommer att spela F19-EM i stället för att vara reserver i stora EM. Däremot vore det fräscht att ta med några spelare ur U23-landslagstruppen till EM. Jenny Hjolman och Amanda Ilestedt var med mot Norge. Ytterligare någon eller några borde kunna vara aktuella. Som Elin Rubensson och kanske Magdalena Ericsson.

Jenny Hjolman

Jenny Hjolman

Jag noterar att bloggkollega Anders Nilsson har skrivit om Sundhages jakt på ytterligare en central mittfältare här. Jag håller med honom om att det är väldigt tunt på positionen. Lisa Dahlkvist och Caroline Seger känns ganska ohotade i startelvan, och det är Marie Hammarström som är första backup, men henne vill jag helst se på ena kanten.

Synd på Hanna Folkesson, som var vårens fynd. Hon kunde varit en bra ersättare som bollvinnare, men nu är ju hon inte längre aktuell för EM. Därmed är det som Nilsson skriver i sin blogg – Nilla Fischer är egentligen det alternativ som Sundhage söker.
Fast med den nuvarande skadesituationen på mittbackssidan behövs ju Fischer där.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

När projektet med att skola om Fischer påbörjades var jag skeptisk. Jag ville – och vill – att någon sätter eld i baken på Seger.

Vid sitt tillträde sa förbundskapten Sundhage att hon tänkte utmana givna spelare, något som gjorde att jag blev glad. Men när hon nästan omgående därefter förklarade att Seger var lagkapten, storstjärna, och given i laget  – då började jag undra lite.

För som jag ser det är just Caroline Seger en av de som borde utmanas hårdast i truppen. Ni som följt den här bloggen länge vet att jag efter fjolårets OS till och med ifrågasatte om Seger skulle ha en plats i framtidens svenska landslag. Det inlägget hittar du här.

Caroline Seger

Caroline Seger

För även om Seger är den spelare som kanske har störst talang i vårt landslag, så har vi klarat oss väldigt bra utan henne.

I de två senaste mästerskapen har vi spelat sju matcher mot länder som ligger på tio i topp på världsrankingen. Och vi har tagit fler poäng (sex) i de tre matcher där Seger suttit vid sidan än vi gjort i de fyra matcher där hon varit med (fem poäng). Det innebär ett poängsnitt på 2,0 utan Seger, och 1,25 med henne.

Nu är det ett väldigt litet statistiskt urval, och det är förstås fler faktorer än bara Seger som påverkar. Och sedan Fischer blev mittback blir det här mest ett hypotetiskt resonemang. För nu är Seger självskriven i laget. Men visst är siffrorna ändå lite intressanta?

Som jag ser det hade idealet varit att använda Caroline Seger som inhoppare. Hon är i princip alltid riktigt bra i 10–20 minuter per match. Att låta henne komma in med energi de sista 25 minuterna, när övriga spelare börjar tröttna, tror jag hade varit perfekt för laget.

Att jag tar upp den här funderingen beror framför allt på att förbundskapten Sundhage efter Norgematchen började prata om att återgå till Dennerbyspelet – alltså rakt, och med väldigt liten risktagning på centralt mittfält.
Det tycker jag är rätt, med tanke på hur vårt spelarmaterial ser ut. Det är dock ett spel där jag anser att Dahlkvist och Fischer är vårt optimala innermittfält.

Det verkade Thomas Dennerby inse efter VM 2011. Han ville dock ha med Seger i startelvan, och skräddarsydde en position åt henne som tia i en 4-2-3-1-uppställning. I den rollen klarade Seger inte av att leva upp till förväntningarna under OS, vilket gör att vi numera har gått tillbaka till 4-4-2.

Jag hoppas verkligen att Seger klarar av att leva upp till Sundhages förväntningar om att spela en stjärnroll i EM. För det krävs om vi skall ha någon chans att stå där på Friends Arena med pokalen den 28 juli.

Slutligen är här de sju matcher mot lag från världsrankingens topp tio som jag skrev om tidigare, samt vilka spelare som utgjorde svenskt innermittfält i dem.

2011
Nordkorea     1–0    Dahlkvist + Seger
USA               2–1    Dahlkvist + Fischer
Japan            1–3    Dahlkvist + Hammarström
Frankrike       2–1    Dahlkvist + Fischer

2012
Japan            0–0    Dahlkvist + Seger + Almgren
Kanada          2–2    Fischer + Seger + Asllani
Frankrike       1–2    Dahlkvist + Fischer + Seger

Oj vad det smäller i Toronto

Publicerad den av
Svara

Kanada och USA har spelat en halvlek (0–0) i lagens vänskapsmatch i Toronto. Men speciellt vänskapligt är det inte inför 22000 åskådare i en fullsatt arena.

Framför allt är det kanadensiskorna som smäller på rejält i duellerna. Rejält. Redan under matchens allra första minuter visade Lauren Sesselman och Desiree Scott vägen genom att dela ut varsin rejäl tackling.

Det är inte fult, men väldigt, väldigt fysiskt. Det känns att det ligger hur mycket prestige som helst i potten mellan de båda grannländerna. I bakgrunden finns ju det sanslösa semifinalmötet i fjolårets OS.

Sedan OS har båda lagen bytt ut några spelare. USA har Ali Krieger, Crystal Dunn och Whitney Engen i sin backlinje samt Nicole Barnhart i mål, och Kanada har 17-åriga Kadeisha Buchanan som högerback – en spelare som jag ser för första gången.

Det har varit väldigt chansfattigt. USA hade ett hyfsat läge i den 32:a minuten när Heather O’Reilly nickade från nära håll. Men halvlekens enda riktiga målchans hade Kanada tio minuter senare. Christine Sinclair frispelades till höger, men vinkeln var dålig, och Barnhart var ute fint och täckte till hörna.

I Kanadas startelva ingår inte mindre än 3,5 spelare som jag kunnat se på nära håll i Dalsjöfors, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Melissa Tancredi samt den halva, i form av Carmelina Moscato som gjorde ett par matcher i den konkursdrabbade Boråsklubben.

Kanada startade så här: McLeod – Buchanan, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Rhian Wilkinson, Diana Matheson, Scott, Sophie Schmidt – Sinclair (c) och Tancredi.

USA startade så här: Barnhart – Krieger, Engen, Christie Rampone, Dunn – O’Reilly, Carli Lloyd, Lauren Cheney, Tobin Heath – Alex Morgan och Abby Wambach.

Matchen går att se på den här länken.

Då är väl NWSL världens bästa liga nu?

Publicerad den av
2

När svenska spelare och tränare får frågan om vilken som är världens bästa liga brukar jämnheten vara ett viktigt mått. Oftast det allra viktigaste.

Därmed kan vi slå fast att nybildade NWSL i USA är världens bästa liga. I varje fall den här veckan. Och i varje fall med den svenska måttstocken.

För resultaten i de fyra matcherna i premiäromgången blev 1–1, 1–1, 1–1 och 1–0. Hade bara Western New York Flash gjort ett mål på Sky Blue FC så hade ligan varit oslagbart jämn.

Fast serien är ju inte bara jämnast. Den har också väldigt stor del av de allra bästa spelarna i världen. Tittar man på ligatillhörigheten på de 44 spelare som ingick i startelvorna vid semifinalerna av OS i fjol blir fördelningen enligt följande:

* NWSL (USA)                                16
* Feminine Division 1 (Frankrike)   14
* Nadeshiko League (Japan)           8
* Frauen-Bundesliga (Tyskland)      2
* Damallsvenskan (Sverige)            1

Två spelare spelar inte i någon liga i år. Melissa Tancredi har tagit ett studieuppehåll och Amy LePeilbet, som skulle ha spelat i NWSL, har dragit av sitt korsband. Och en tredje, Jonelle Filigno, spelar på collegenivå för Rutgers University.

Efter jobbet i går satt jag och kikade parallellt på golfen och matchen Chicago Red Stars–Seattle Reign. Kul att alla matcher i premiäromgången gick att se direkt via olika typer av streamar.
Däremot skall det sägas direkt att kvaliteten på sändningarna var minst sagt varierande. I Chicagomatchen var kameran placerad så att man inte kunde se de två närmaste hörnflaggorna. Ibland simmade både bollen och flera spelare ur bild…

Och när jag gjorde en kort kik på matchen Sky Blue mot Western New York Flash blev jag snabbt lätt yr. För kameramannen/-kvinnan gjorde nog sin första fotbollsmatch någonsin. Eller så funkade inte zoomen. Se själv här.

Ambitionen att ha tv-sändning från alla matcher är dock god. Och jag hoppas att man gör som i Tyskland, och sätter ihop klipp med höjdpunkter från alla omgångar. För jag ser gärna Lori Chalupny:s läckra volleymål igen…

Jag vet att tv-rättigheterna för damallsvenskan sålts, och förbundet därför inte kan visa bilder hur som helst från de matcher som Tv4 väljer bort. Men visst saknar man möjligheten att få se alla mål?

* En liga som inte är jämn är den vitryska. Där fortsatte Molodechno på den väg de slog in på i fjol. I premiären föll fjolårets tabelljumbo nämligen med 17–0 mot Zorka-DBU. Molodechno får nog svårt att undvika den nyinstiftade nedflyttningsserien i slutet av augusti…

* Till sist en rättelse av det förra inlägget. Jag skrev att Louise Fors inte spelade för Liverpool i premiären. Jag hittade nämligen inte hennes namn i laguppställningen på fawsl.com. Men sedan såg jag att hon twittrade ut en Instagrambild på sig själv i premiären, och insåg att Fos skulle vara Fors. Felet är nu rättat.

Schelin – en gåta för Sundhage

Publicerad den av
2
Lotta Schelin

Lotta Schelin

Inför 5–0-segern nere i Frankrike konstaterade Lotta Schelin i den här artikeln att Lyon är bättre än landslaget. Faktum är att Lyon kanske till och med är bättre än alla landslag, och således världens bästa lag alla kategorier.

För har man råd att hålla spelare som Megan Rapinoe på bänken – då har man ett väldigt starkt lag. Och det centrala mittfältet med Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib är tveklöst starkare än USA:s. Men djupdykningen i det här ämnet får jag nog återkomma till. Det här inlägget skall nämligen handla om det svenska landslaget.

Storstjärna i Lyon är ju nämligen nämnda Lotta Schelin. Hon skiner ofta i sin franska klubbdress, och öser in mål. Däremot skiner hon tyvärr väldigt sällan i den svenska landslagsdräkten.

Efter dagens match pratade Schelin, Pia Sundhage och Malin Swedberg om ämnet i Tv4sport. Swedberg konstaterade helt riktigt att Schelin fungerar bättre i Lyon än i landslaget.

Sundhage svarade nyktert att landslaget inte har de spelartyper som krävs för att spela Lyons 4-2-3-1-system. Thomas Dennerby försökte ju med det i fjol, men efter OS gnällde till och med Schelin på spelsystemet.

Problemet är snarare att Schelin inte klarar av att ställa om från Lyons tekniska spel till landslagets mer fysiska. Kortfattat kan man säga att hon får bollen längs marken i klubblaget, och i luften i landslaget.

Och medan Schelin håller högsta världsklass när hon får bollen på marken, och kan komma rättvänd mot en backlinje, så är hon högst medelmåttig i luftrummet. Att hitta lösningarna som gör att Schelin får rätt bollar är en av de viktigaste gåtorna att lösa för Sundhage inför EM.

Som en parentes pratade Schelin också lite om sin tränare Patrice Lair i Tv4sport. Hon konstaterade att han gjort att alla spelare blivit rakt igenom professionella. Det är slut med lattjandet på träningar.

Den saken var inte svår att se i dag. Spelare som är proffsiga i allt de gör på träning blir även proffsiga i matcher. Jag tror att det finns rätt mycket att göra på den här fronten även i rätt många svenska klubbar.

Vad har Sundhage egentligen förändrat?

Publicerad den av
3

Charlotte Rohlin och Josefine Öqvist är tillbaka i landslagstruppen. Det var de stora nyheterna från Pia Sundhage vid dagens presskonferens i Växjö.

De små nyheterna var att Annica Svensson och Susanne Moberg inte längre är med i truppen.

Efter att förbundet under en period varit föredömligt bra på att sända sina presskonferenser så kändes det ovant att få sitta och vänta in ett pressmeddelande på svenskfotboll.se.

När det väl kom blev jag nöjd med de nya spelarna, men missnöjd med vilka som valts bort. För både Svensson och Moberg har egenskaper som saknas i aktuell trupp.
Svensson är en ytterback med klart större defensiv skicklighet än uttagna alternativen Lina Nilsson och Jessica Samuelsson.
Och Moberg är en av få offensiva spelare i truppen som man kan slå inlägg mot. Ingen av de andra spelarna på mittfälts- eller forwardsposition är speciellt bra på att nicka.

Dagens uttagning innebär nog också att Therese Sjögran kan glömma EM. Veteranen måste göra en makalöst stark vår i damallsvenskan för att bli landslagsaktuell igen.

Ser man på den nu uttagna truppen så reagerar jag lite över att den består av bara sex backar, medan det är hela fem forwards. Hade Sundhage valt ett gäng olika spelartyper som forwards hade jag förstått bredden. Men nu är det fyra utpräglade djupledslöpare, samt Kosovare Asllani.

Thomas Dennerby

Thomas Dennerby

Under Algarve cup funderade jag lite på vad Sundhage egentligen har förändrat jämfört med det lag som Thomas Dennerby lämnade efter sig. Och även om det är ganska många nya bänkspelare, så kom jag fram till att det trots allt är väldigt lite som är nytt.
I startelvan handlar det i princip om exakt samma spelare nu, som det var i VM 2011 och OS 2012.

Sundhages startelva ser ju ut så här i nuläget:

Målvakt: Kristin Hammarström.
Ytterbackar: Lina Nilsson och Sara Thunebro.
Mittbackar: Emma Berglund och Nilla Fischer. Här är dörren öppen för Rohlin.
Yttermittfältare: Antonia Göransson och Marie Hammarström.
Innermittfältare: Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.
Forwards: Lotta Schelin och Kosovare Asllani.

Tittar man sedan på hur Dennerby fördelade speltiden under OS 2012 såg det ut så här:

Målvakt:
Hedvig Lindahl              360 minuter

Backar:
Linda Sembrant            360
Emma Berglund         360
Sara Thunebro           360
Lina Nilsson               192
Annica Svensson       172

Mittfältare:
Caroline Seger           360
Marie Hammarström  334
Sofia Jakobsson            316
Lisa Dahlkvist             304
Nilla Fischer               203
Kosovare Asllani        139
Johanna Almgren          120
Antonia Göransson          29

Forwards:
Lotta Schelin              343
Madelaine Edlund              8

Dennerbys ställde alltså oftast upp med följande elva: Lindahl – Nilsson, Berglund, Sembrant, Thunebro – Jakobsson, Fischer, Seger, Dahlkvist, Hammarström – Schelin. Första avbytare var Svensson och Asllani. Av de 13 har Lindahl och Sembrant försvunnit på grund av skador.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutsatsen är att Pia Sundhages sportsliga förändringar av landslaget handlar om:

1) Byte av spelsystem från 4-5-1 till 4-4-2. Fast det är inte ett dugg kontroversiellt. Dennerby spelade också oftast 4-4-2, och han var efter OS inne på en återgång.

2) Omskolningen av Nilla Fischer. Det är väl egentligen den stora, överraskande förändringen. Inte minst då vi redan innan hade väldigt många dugliga spelare på just mittbackspositionen.
Personligen hade jag hellre sett att Sundhage hade skolat om ett par yttermittfältare till ytterbackar. Utan att ha örnkoll på Emmelie Konradsson så är min spontana känsla att hon skulle bli en utmärkt högerback. Även Hanna Folkesson känns som en tänkbar ytterback.

3) Inmatchningen av Antonia Göransson. Potsdammittfältaren har tagit sig in i laget på Jakobssons bekostnad. Inte heller det här är speciellt oväntat.
Det är mer frukten av att Göransson tagit steg i positiv riktning samtidigt som Jakobsson haft en strulig vinter.
Dennerby gjorde ju också försök med att ge Göransson chansen på kanten. Men då tyckte varken han eller jag att hon var redo.

4) Rivstart i matcherna med ett högt, aggressivt försvarsspel.
Sundhage har sagt att laget skall starta matcherna med högsta intensitet, för att få ett tidigt övertag.
Det är att sätta ord på hur det såg ut under Dennerbys tid. För titta på hur det har sett ut i VM 2011 och OS 2012, och inse att Sverige har gjort huvuddelen av sina mål under den första halvan av de första halvlekarna.

Så sportsligt ser jag inte att Sundhage har bidragit med så mycket till vårt landslag. Och det var kanske inte heller att vänta att hon skulle vända upp-och-ner på allt med tanke på hur kort tid det var till EM när hon tog över.

Det innebär dock inte att jag är negativ till Sundhages tid vid rodret. Inte alls. Hon har nämligen varit oerhört viktig på andra plan.
Som jag ser det är Sundhages stora bidrag till landslaget en ny attityd – och framför allt väldigt mycket större uppmärksamhet.
Sundhage syns i alla möjliga sammanhang, och har blivit det affischnamn inför EM som vi skrikit efter. Det är förstås lysande, även om det hade varit ännu bättre om någon av spelarna hade profilerats i samma utsträckning.

Jag såg någon säga att Sundhage gör lite som Real Madrids omstridde tränare Jose Mourinho – alltså att hon sätter sig själv i fokus på ett sätt som tar bort en del press från spelarna. Så tror jag kanske inte att hon tänker, men visst är det en kittlande jämförelse?

Damfotbollen måste stå på egna ben

Publicerad den av
6

Gårdagens stora snackis inom damfotbollen var LB07 och deras nya löneupplägg. Jag måste säga att jag tycker synd om Malmöklubben som har lag i svensk fotbolls dyraste serier – damernas elitetta och herrarnas division 1.

Det var den här artikeln i Sydsvenskan som gav LB07 – sammanslagningen av Limhamn och Bunkeflo som ägde rum 2007 – stor uppmärksamhet i hela landet.

Först tycker jag förstås att det är lysande att en klubb väljer att dela upp sina pengar så att både herrar och damer kan spela i de serier de har kvalificerat sig till. Så resonerade man exempelvis inte i Lindsdal.
För jag inser att det inte är billigt för en Malmöklubb att spela i den nya elitettan. Det är ju en serie som kommer att spelas i medieskugga, men dra stora kostnader för klubbarna, framför allt när det gäller resor. Precis samma sak gäller för herrarnas division 1.

I fjol hade LB07 publiksnitt på 396 för herrarna, och 122 för damerna. Deras lag är således knappast några kassakor, och jag förstår att klubbledningen vill strama åt lönerna för herrlagets spelare.

Det har framförts åsikter av olika slag kring LB07:s agerande. Förbundsbasen Karl-Erik Nilsson sa till Sydsvenskan att:

”LB07 gör ett fint jobb och är ett föredöme ur jämställdhetsperspektiv.”

Nilsson utelämnade att förbundets regler inte direkt uppmanar till jämställdhet. Aktuella regler tvingar ju klubbarna ner till och med division 2 (alltså de fyra högsta divisionerna) på herrsidan att betala lön till alla spelare. Bland damerna är det bara damallsvenskan som omfattas av ”lönetvång”.

Samtidigt har förbundet inte något alternativ. För det hade inte varit rimligt att tvinga fler damklubbar att avlöna sina spelare. De pengarna finns inte i damfotbollen. Intresset är helt enkelt för dåligt.

Som följd av LB07:s agerande har det nu framförts åsikter om att fler klubbar skall flytta pengar från sina herrlag till sina damer. I många fall är det förstås rimligt.

Men i längden håller det inte för tjejerna att kräva pengar från herrfotbollen. För det är bara konstgjord andning. Damfotbollen måste kunna stå på egna ben.

Lika lön för lika arbete må vara bra i många sammanhang, men det funkar inte i underhållningsbranschen.
Där tjänar de som är bäst också mest pengar. Så funkar det vare sig man tycker att det är bra eller inte.

En målare som presterar en dålig produkt kan inte hävda att han ju faktiskt har jobbat fler timmar på sitt verk än en kollega som presterar verk av högsta kvalitet. Det är publiken/köparna som bestämmer vem som drar in storkovan.

Samma sak gäller inom idrotten. De som har störst publik tjänar de stora pengarna. Och stora pengar är det – i herrfotbollen. Damfotboll är däremot i allmänhet en usel affär.

Här är ett exempel. Min moderklubb Elfsborg är ett okänt lag på den internationella herrfotbollsscenen. Totalt okänt. Umeå IK däremot är välkänt i damfotbollsvärlden.

Okända IF Elfsborg hade under 2012 hela 10 513 åskådare i allsvenskt publiksnitt. Totalt räknades 157 695 åskådare in på Borås Arena.

Bara fyra damallsvenska lag hade under 2012 en totalpublik som översteg Elfsborgs snitt. Välkända Umeå IK hade 8 140 åskådare totalt på hemmaplan under hela damallsvenskan 2012 – alltså ett snitt på 740.

Elfsborg tar 200–275 kronor för sina ordinarie biljetter. Umeå IK tar 80 kronor.
Förenklat kan man säga att det nästan tar Umeå fyra år att dra in de biljettintäkter som Elfsborg har på en match.

Jag kan fortsätta jämförelsen. Under 2012 hade fyra lag i herrarnas fotbollsallsvenska  publiksnitt som låg på över 10 000 åskådare.
Inom damfotbollen kan jag under fjolåret bara hitta tre lag i hela världen som nådde femsiffrigt publiksnitt – landslagen från USA, Kanada och Japan.

Inga klubblag var ens i närheten. Bäst är intresset i Japan, där snittet i Nadeshiko League hamnade på fina 2 572. Flest åskådare i Japan, och världen, hade mästarinnorna Inac Kobe Leonessa – med 6 300 i snitt.
Noterbart är att bara ett lag i den japanska ligan hade ett snitt under 1 000 åskådare, Fukuoka J. Anclas som slutade på 894.

I damallsvenskan hamnade snittet på 836. I division 1 var snitten 194 (södra) och 160 (norra). Och då ligger vi ändå bra till i Sverige.
I vårt grannland Norge är intresset för damfotboll på en ännu mycket lägre nivå. Faktum är att bara en enda klubbmatch i Norge under hela 2012 hade över 1 000 åskådare – och det var cupfinalen. Och bara ytterligare tio matcher noterade publiksiffror på över 500. Se listan över de 20 bästa publiksiffrorna i Norge under 2012 här.

Damfotbollen måste hitta kreativa vägar till att öka intresset.

Ofta hör man spelare och ledare säga att ”vi når inte ut”. Det tycker jag är rent trams. För problemet är betydligt större än så. Det handlar om att skapa en bättre produkt.
Och när jag skriver produkt tänker jag inte i första hand på komfort på arenor eller på kringarrangemang – utan på själva spelet. Det måste bli bättre.

Jag vet att damfotbollen har dragit stort intresse vid vissa happenings de senaste åren. Under stora delar av fjolårets OS-turnering, hela VM i Tyskland, fjolårets Champions League-final har det smällt till rejält. Det är förstås bra att damfotbollen engagerar på allra högsta nivå. Och där är produkten definitivt bra nog.
Men det räcker inte. Skall ett stort antal tjejer kunna leva på sin fotboll måste publiksiffrorna också upp i vardagen.

Den amerikanska fotbollsbasen Sunil Gulati sa följande i samband med lanseringen av den nya amerikanska ligan, NWSL:

”Vi behöver en mer hållbar modell: mindre hajp, bättre prestation. Hajpen kommer om vi presterar.”

Det skriver jag under på.

Men hur förbättrar man den genomsnittliga prestationen?

Som jag ser det krävs det en rejäl analys där man vänder på alla stenar, och ställer alla obehagliga frågor. Man måste låta det vara högt till tak.

De högljudda protestkörer som exempelvis hörs varje gång någon ens antyder att tjejer skulle kunna spela med mindre boll, eller ha mindre målburar, hjälper inte damfotbollen. Tvärtom kväver de en välkommen debatt.

Segrar för nya landslag – kryss för svensklag

Publicerad den av
Svara

Segrar för nya Norge och nya Kanada – samt ett jobbigt kryss för svenskorna i Italien. Där har ni dagens viktigaste resultat i sammanfattning.

I Kina startades Youngchuan cup i morse svensk tid. Den gjorde det med premiärförluster för de båda asiatiska lagen. Kina föll med 1–0 mot Kanada, och Norge vann med 2–0 mot Sydkorea.

Norge skall spela EM, och är därmed mest spännande för svensk del. Det kan blir intressant att se vad som händer med det norska laget under året. För i sin första startelva för den här gången hade nämligen den nygamla norska förbundskaptenen Even Pellerud hade bara med tre spelare (Marit Christiansen, Ingvild Isaksen och Elise Thorsnes) från det lag som startade den avgörande EM-kvalkampen mot Island i höstas.
Thorsnes (29 minuten) och Leni Larsen Kaurin (76 minuten) gjorde målen.

Jag har inte sett några bilder från matchen. Däremot kan man se Kanadas segermål mot Kina på det här klippet.

Målet gjordes för övrigt av en av Kanadas sex debutanter i matchen, den talangfulla forwarden Adriana Leon. Att det var mycket nytt märktes i början, då Kina skapade en del chanser, och Dalsjöforsmålvakten Erin McLeod tvingades göra åtminstone en riktigt vass räddning.

Dalsjöforsmålvakten? Jo, jag vet förstås att Dalsjöfors Goif har gått i konkurs. Men det verkar inte Kanadas fotbollförbund veta, för i landets trupp till fyrnationsturneringen står Dalsjöfors som klubbadress för både McLeod och Emily Zurrer. Se själv här.

Framför allt var det i offensiven som Kanadas förbundskapten John Herdman hade fått ändra. Ingen av de tre succéanfallarna från OS, Christine Sinclair (avstängd), Melissa Tancredi eller Jonelle Filigno var med.

Tillbaka till Norge. Pellerud har inte med sina tre Potsdamspelare. De har i dag debuterat i den stora inomhusturneringen Weltklasse cup i Jöllenbeck. Det är den turnering som Göteborg har varit med i ett par gånger, och som man vann 2011. Ada Stolsmo Hegerberg och Maren Mjelde gjorde två mål vardera i dagens matcher. Några svenskmål blir det däremot inte, för Antonia Göransson är ju med landslaget på Bosön.

* Till Italien. Där spelade Stephanie Öhrström och Maria Karlsson hela matchen när Bardolino Verona fick 2–2 hemma mot Brescia. Det var en tung poängförlust för svensklaget, som sannolikt inte har råd att tappa mer än maximalt två–fyra poäng till om de skall ha chansen att få spela i Champions League i höst.

Det kan låta konstigt med tanke på att Bardolino bara har spelat 15 av de 30 omgångarna. Men de fyra topplagen tappar inte många poäng mot de andra tolv lagen. Eller ja, de tappar inte många poäng alls. Här är listan över hur många poäng vardera topplagen har tappat:

1) Torres            16 matcher, 2 förlorade poäng
2) Brescia          16                9
3) Tavagnacco   15                8
4) Bardolino       15              14

Både Torres och Tavagnacco tog säkra segrar i dag. Bakom topplagen ser det ut som att nykomlingen Napoli kommer att lägga beslag på femteplatsen. De vann i dag mot med 2–0 borta mot Perugia. Deras nya japanska, Emi Yamamoto gjorde båda målen. 30-åriga Yamamoto spelade VM och OS för Japan 2003 och 2004.