Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: VM i fotboll 2015
VM i fotboll för damer spelades i Kanada 6 juni till 5 juli 2015. För första gången deltog 24 nationer. Spelorter var Edmonton, Moncton, Montreal, Ottawa, Vancouver och Winnipeg. Guldet gick till USA. Japan tog silver, England brons och Tyskland slutade på fjärde plats.
Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.
För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.
Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.
Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.
För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.
Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.
På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.
Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.
Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.
Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.
Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.
Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.
Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.
När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.
Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.
Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:
”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”
Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.
För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:
”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”
Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.
En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.
Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.
Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.
Tillagt i efterhand: OBS: Det här inlägget är inte längre aktuellt. Det bygger på ett felaktigt spelschema. Fifa hade misslyckats med att få matcherna rätt på sitt första spelschema. Man korrigerade efter lottningen.
I förra inlägget skrev jag om att lottningen till VM 2015 var riggad. Då lottade man inte de toppseedade lagen, utan man placerade ut dem på ett sätt som gjorde att värdnationen Kanada fick lättast möjliga väg mot final.
Det blev precis som Kanada ville. Alla de sex toppseedade lagen vann sina grupper. I slutspelet hamnade sedan världsettan USA, -tvåan Tyskland och -trean Frankrike på ena halvan medan värdnationen Kanada hamnade på den andra. Dock var ju Kanada trots fördelarna till slut för dåligt för att avancera längre än kvartsfinal.
I kväll har jag förberett mig inför morgondagens VM-lottning. Och gissa vad? Jodå, slutspelsträdet i nästa års VM är förstås tillrättalagt för värdnationen Frankrike.
På sin hemsida har inte Fifa lagt upp något slutspelsträd, så jag har fått lägga pussel utifrån den här bilden. Men efter att ha både dubbel- och trippelkollat kan jag slå fast att Frankrike kommer att få en klart smidig väg mot finalen.
Det anmärkningsvärda med slutspelsträdet i VM 2019 är att Fifa bara har placerat två gruppsegrare på den ena halvan och fyra på den andra. Så snedvridet var inte ens upplägget i VM i Kanada.
Den enda saken som är klar inför morgondagens lottning är att Frankrike kommer att spela i grupp A. Och gissa vad. Jo, både ettan och tvåan från grupp A hamnar på den slutspelshalva som bara innehåller två gruppsegrare. Snacka om tillrättalagt.
En annan följd av det snedvridna slutspelsträdet är att det kan bli en kan vara bättre att komma tvåa än att vinna sin grupp. I varje fall om man hamnar i grupp F.
Vinnaren av grupp F ställs nämligen mot en grupptvåa i åttondelsfinal. Och på samma halva finns ytterligare tre gruppsegrare.
Tvåan av grupp F ställs också mot en grupptvåa i åttondelsfinal. Men tvåan har bara två gruppsegrare på sin halva. Således är det på förhand bättre att komma tvåan än att vinna gruppen.
Nu hoppas man ju verkligen att de fem övriga toppseedade lagen verkligen lottas in i grupperna, så man inte gör som inför VM 2014 och placerar ut topplagen. För i så fall kan man ju handplocka vilket av topplagen som Frankrike skall få på sin slutspelshalva. Då skulle man garanterat sätta Kanada och Australien i grupperna C och D.
Det är således alltså även viktigt vilken grupp man hamnar i under lördagens lottning. Grupp E är den riktiga nitlotten. Där hamnar både ettan och tvåan på den svåra halvan. Ettan är dessutom en av två gruppsegrare som som ställs mot en grupptvåa. Plus att tvåan ställs mot en gruppsegrare.
Egentligen är väl grupp A drömlotten. Kan man vinna grupp D är det också väldigt bra.
Så här har jag för övrigt räknat ut att slutspelsträdet ser ut:
Nu på förmiddagen har den nya, uppdaterade världsrankingen släppts. Den största förändringen på den är att Nederländerna avancerar tre platser från tionde till sjunde och Brasilien tappar två från åttonde till tionde. Däremellan återfinns Sverige, som ligger kvar på plats nio.
Samtidigt släpptes även seedningsgrupperna till morgondagens VM-lottning. Och det visade sig att Fifa den här gången väljer att följa världsrankingen till 100 procent. Det tycker jag är bra, för det luktade väldigt mycket mygel över upplägget inför det förra världsmästerskapet.
Dels dribblades Sverige bort i seedningsförfarandet (jag skrev lite om det här och här), sedan riggade man lottningen för Kanadas skull. Riggningen bestod av att man placerade ut ettan USA, tvåan Tyskland och trean Frankrike på samma sida i slutspelsträdet.
Jag har förstås kollat in de olika seedningsgrupperna och kommit fram till att det finns en riktig drömlott i morgon. Och som rubriken berättar står det Thailand på den. För Thailand är i särklass sämst i seedningsgrupp 3. De lag som hamnar i Thailands grupp har således väldigt stor chans att ta sig igenom gruppspelet.
Det är ju ettan och tvåan i alla de sex grupperna samt de fyra bästa grupptreorna som avancerar. Det är således fullt möjligt att ta sig vidare på tre poäng. I VM 2015 avancerade ju Sverige som grupptrea med tre poäng och nollmålskillnad.
Här är mina tankar om lottningen:
* Förutsättningarna är sådana att två lag från samma världsdel inte kan hamna i samma grupp. Europa är undantaget från den regeln eftersom det är nio europeiska lag och bara sex grupper. Men det kan inte bli tre europeiska lag i samma grupp, utan max två.
* Seedningsgrupp 1: USA (1), Tyskland (2), Frankrike (3), England (4), Kanada (5) och Australien (6).
Här finns det förstås ingen lätt lottning. Men jag ser gärna att Sverige undviker att hamna i Australiens grupp, trots att The Matildas har lägst ranking. Skulle vi lottas mot Australien kan vi nämligen inte få Thailand i vår grupp.
Jag pratade med TT om lottningen i går. Då uttryckte jag Kanada som den bästa lottningen här. Jag har inte heller något emot att få ett nervöst Frankrike i en öppningsmatch. Det hade varit otroligt kul. England känns också okej.
Utöver Australien undviker man ju gärna Tyskland av historiska skäl – även om vi tog poäng av dem senast i EM. USA är bäst och bör på så sätt undvikas. Samtidigt känns amerikanskorna inte så otroligt bra att det är omöjligt att ta poäng av dem.
* Seedningsgrupp 2: Nederländerna (7), Japan (8), Sverige (9), Brasilien (10), Spanien (12) och Norge (13).
Det här är Sveriges grupp, vi kan alltså inte ställas mot något av de här lagen. Noterbart att varken Nederländernas lyft eller Brasiliens fall påverkade något inom seedningsgrupperna. Båda lagen ligger kvar i den här gruppen.
Noterbart också att den här gruppen innehåller tre regerande världsdelsmästare. I de andra tre grupperna finns bara en världsdelsmästare vardera.
* Seedningsgrupp 3: Sydkorea (14), Kina (15), Italien (16), Nya Zeeland (19), Skottland (20) och Thailand (29).
Här är alltså Thailand avsevärd mycket sämre än övriga fem lag. Thailand är ett lag som jag upplever att Sverige har ungefär 95–4–1 mot. Eftersom Japan och Thailand inte kan hamna i samma grupp ökar vår chans att få drömlottningen.
Men det finns ingen anledning att vara direkt rätt för något av de övriga lagen i den här gruppen. Dock är det inte heller lag som Sverige besegrar med vänsterhanden, utan kompetenta motståndare.
Det finns ingen solklar mardrömslottning i den här gruppen. Men med tanke på att vi nu har två raka förluster mot Italien vore det kanske skönt att slippa dem.
* Seedningsgrupp 4: Argentina (37), Nigeria (38), Chile (39), Kamerun (49), Sydafrika (50) och Jamaica (64).
Den här gruppen består av sex lag som Sverige bör besegra. Samtidigt vet vi att de afrikanska lagen kan vara lite luriga. Det satt ju hårt åt mot Sydafrika i OS för två år sedan – då vann vi med 1–0 efter ett relativt sent mål av Nilla Fischer. Och vi tappade ju poäng mot Nigeria i det senaste världsmästerskapet.
Men vilket lag vi än får härifrån kommer Sverige att räknas som klara favoriter i aktuell match. Noterbart här är att Jamaica inte kan hamna i samma grupp som USA eller Kanada. Samt att Chile och Argentina inte kan hamna ihop med Brasilien.
* Sammanfattningsvis bör Sverige ha goda chanser att klara gruppspelet oavsett hur lottningen faller ut i morgon. Det är ju 16 av
Men här är i alla fall två riktigt bra lottningar:
* Kanada, Sverige, Thailand och Argentina
* Frankrike, Sverige, Thailand och Jamaica
Och här är ett exempel på en mindre bra:
* USA, Sverige, Italien och Sydafrika
Lottningen startar 18.00 i morgon och sänds av TV12.
I går kom även nyheten att damfotbollen i Europa har skrivit ett sponsorsavtal med Visa fram till och med 2025.
Det är förstås bra att damfotbollen har hittat en huvudsponsor. Egna sponsorer är den allra bästa vägen framåt för sporten. Bland alla fina ord i pressmeddelandet saknar jag dock en viktig uppgift – nämligen hur mycket pengar damfotbollen får genom det här sjuårsavtalet.
I går presenterades en rapport som borde kunna vara rätt intressant. Fifa presenterade nämligen sin ”fysiska analys” från fjolårets VM.
Jag har bara skummat den, och bland annat konstaterat att den genomsnittliga speltiden i matcherna var 53,21 – exakt tre minuter kortare än matcherna i Tyskland 2011. Jag har även sett att Sverige tillhörde de lag som sprang allra mest i matcherna, och att vårt lag sprang mer i de andra halvlekarna än i de första. Faktum är att Sverige sprang längst av alla lag efter paus.
Men jag har inte haft tid att kolla mer noggrant eller dra några slutsatser av siffrorna. Men för er som är intresserade är det bara att klicka in på länken ovan och nörda ner er i statistikens underbara värld.
* Så till Umeå där UIK är uppe för debatt, och där styrelsen får rätt hårda smällar från olika håll. I går bland annat av den mångåriga UIK-ledarenRoland Arnqvist och av Umeås tidigare kommunalrådLennart Holmlund.
När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.
Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.
Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.
Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.
Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.
När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.
Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.
Caroline Seger
Carola Söberg
Hilda Carlén
Hedvig Lindahl
Nilla Fischer, Elin Rubensson och Olivia Schough
Emilia Brodin
Åskådare
Lotta Schelin
Levande skärmhållare när TV4 intervjuar Emma Berglund
På onsdag inleds det nervkittlande OS-kvalet för svensk del. Men redan i dag drar ett minst lika jämnt och ovisst kval i gång – det asiatiska.
Det är ganska grymma förutsättningar, med fem matcher på tio dagar för fem starka lag och en slagpåse. Kvalet spelas i Japan och det är två OS-platser som ligger i potten. Det som gör kvalet extra grymt är att lagen bara får ha 20 spelare i sina trupper – i det europeiska kvalet är det tre matcher och 23-mannatrupper.
Redan i dag 11.35 svensk tid spelas en riktig godbit, nämligen Japan–Australien – alltså en repris på sommarens VM-kvartsfinal. Då vann Japan med 1–0 och japanskorna räknas förstås som favoriter nu också, framför allt med tanke på att de spelar på hemmaplan. Här är en länk till matchen.
I dag spelar också Kina–Vietnam (8.35) och Sydkorea–Nordkorea (11.35). Här är min syn på de sex kvallagen:
Japan
Världsranking: 4
Chans att nå OS: 80 procent
Kommentar: Har spelat final i de tre senaste stora, världsomspännande mästerskapen och har hemmaplan i kvalet. Klart att Japan är stora favoriter i den här gruppen.
Förbundskapten Norio Sasaki är en mycket erfaren taktiker som inte lämnat något åt slumpen. I vinter har två av de största guldhjältinnorna från 2011, målvakten Ayumi Kaihori och superstjärnan Homare Sawa lagt av. Trots det mönstrar Sasaki en rutinerad och mycket namnkunnig trupp. Mycket i spelet kretsar kring passningsskickliga mittfältaren Aya Miyama.
I sommarens VM tyckte jag att Japan saknade lite spets. Där kommer mycket av ansvaret att hamna på Yuki Ogimi:s axlar. Hon har ärvt tröja nummer 10 från Sawa – och hon skall göra målen. Kanske kan Ogimi växa med ansvaret, men personligen tycker jag att hon stod på sin topp vid London-OS 2012. Sedan dess har Ogimi sakta men säkert tappat i kvalitet.
Trots det skall Nadeshiko – som Japans landslag kallas – bara vara topp två i det här kvalet. Allt annat vore förstås en jättemissräkning för de vice världs- och olympiamästarinnorna.
Nordkorea
Världsranking: 6
Chans att nå OS: 40 procent
Kommentar: Årets Nordkorea är ett mer hemligt lag än vanligt. Till följd av dopningsskandalen i VM 2011 var ju Nordkorea avstängt från Asiatiska mästerskapen 2014 och från VM 2015. Därmed har det här laget inte visat upp sig speciellt mycket på den internationella scenen.
Men 2011 var VM-truppen mycket ung, och vid fjolårets Östasiatiska mästerskap fick Nordkorea delta – och vann. Visst matchade Japan ett yngre lag i det mästerskapet, och ställde helt över sina Europa- och USA-proffs. Men laget var ändå starkt och även Australien hade en namnkunnig grupp på plats.
Nordkorea är alltså en mycket farlig kandidat till att ta en av OS-platserna. Personligen har jag inte sett dem sedan 2011, men rapporter säger att speluppläggaren Wi Jong Sim och tekniska lagkaptenen Ra Un Sim är de som skall göra det i offensiven.
Med tanke på att Nordkorea spelar så få landskamper är det alltså otroligt svårt att bedöma lagets styrka. De är andrarankade i Asien, men jag håller dem ändå på förhand som något svagare än ett allt vassare Australien. Men nordkoreanskorna har knipit Asiens ena OS-plats både till Peking och London. Räkna med andra ord inte bort laget.
Australien
Världsranking: 9
Chans att nå OS: 45 procent
Kommentar: The Matildas var ju ett av sommarens stora utropstecken i VM. Som Eric Hilmersson på GP sa till mig när han såg dem mot USA:
”De spelar precis som Pia Sundhage vill att Sverige skall spela”
Så är det. Man har fart och fläkt på kanterna med Caitlin Foord, Steph Catley och Lisa De Vanna och passningsskickliga spelare centralt i Emily van Egmond och Katrina Gorry. Däremot saknar man skadade trion Samantha Kerr, Larissa Crummer och Aivi Luik. Den sistnämnda sträckte baklåret på plats i Japan och tvingades lämna truppen i allra sista stund.
Hennes plats togs av 15-åriga supertalangen Ellie Carpenter. Det skall bli intressant att se hur mycket speltid hon får. Gissningsvis spelar hon bara mot Vietnam, men man vet ju inte.
Hursomhelst. Hittar laget tillbaka till VM-spelet känns det som att man bör kunna kunna ta en OS-plats. Jag gillar hur The Matildas spelar och både hoppas på laget och håller det som andrahandsfavorit i kvalet. Men jag slänger samtidigt in en rejäl brasklapp, Australien har missat de två senaste OS-turneringarna och det kan komma in nerver i spelet.
Apropå Australien meddelades häromdagen att Sverigebekanta skyttedrottningen Kate Gill avslutar sin fotbollskarriär. Hon fick inget sagoslut, utan hon petades som bekant i sista stund ur fjolårets VM-trupp.
Kina
Världsranking: 17
Chans att nå OS: 30 procent
Kommentar: Kvalets stora outsider. Kina var extremt välorganiserat och starkt redan i VM, där man tog sig till kvartsfinal och gav USA en rejäl match. Sedan dess har Kina bytt förbundskapten – och blivit ännu bättre.
Nu sitter tidigare franske kaptenen Bruno Bini vid rodret – och framgångarna fortsätter. Bini har bara förlorat en av nio matcher på posten. Och i Abby Wambach:s avskedsmatch fick ju Kina en liten revansch för VM-kvartsfinalen. Binis lag blev det första på över tolv år att vinna mot USA i USA.
Fast allt har inte varit frid och fröjd under Bini. Succémålvakten i VM, Wang Fei har nyligen tackat för sig i landslaget. Officiellt hette det hälsoskäl, men spekulationer finns om en konflikt med Bini. I truppen saknas också duktiga yttermittfältaren Wang Lisi.
Målvaktsfrågan är alltså ett frågetecken i truppen. Utöver det känns Kina som en riktigt farlig outsider i det här kvalet. Laget är mycket svårt att skapa målchanser på och man har ett par duktiga offensiva spelare.
Dock har man otur med lottningen. Att möta svaga Vietnam i första matchen är inget bra. De lag som har Vietnam mitt inne i kvalet och där får chans att vila spelare har bättre utgångsläge.
På förhand är Kina därför bara fyra i min ranking. Men det är så jämnt mellan tvåan och fyran i det här kvalet att jag inte skulle bli förvånad om kinesiskorna spelar OS-fotboll igen i höst. Varningsflaggan är alltså hissad.
Sydkorea
Världsranking: 18
Chans att nå OS: 5 procent
Kommentar: Chelseastjärnan Ji So-Yun och hennes lagkamrater kommer säkert att stå för någon skalp i det här kvalet. Sydkorea är nämligen ett högst dugligt lag, med alltfler utlandsproffs. Utöver Ji har man Cho So-Hyun i Inac Kobe och Jeon Ga-Eul i Western New York Flash. I enstaka matcher kan Sydkorea ställa till det för vilket lag som helst.
Men truppen är totalt sett ganska tunn och i ett sådant här tufft kval räcker det inte med att ha sju–åtta högklassiga spelare. Sydkorea känns på förhand som given gruppfemma. Laget är klasser bättre än Vietnam, men borde inte hålla i längden. En gissning är att de gör ett ok kval och får med sig fem poäng. Sin första OS-turnering får laget dock vänta på ytterligare i några år.
I dagens (avspark 11.35) premiärmatch mot Nordkorea lär dock sydkoreanskorna vara beredda att offra rätt mycket. Känns som en tänkbar kryssmatch.
Vietnam
Världsranking: 29
Chans att nå OS: 0 procent
Kommentar: Ett profillöst lag som bara är med som utfyllnad i den här turneringen. Skulle de lyckas ta någon poäng är det en skräll. Given gruppsexa.
Natten mot torsdag drar det första av vårens tre stora OS-kval igång. Det är Nordamerika som är först ut, det handlar alltså om det kval som på förhand är mest givet. Det rimliga är ju nämligen att USA och Kanada kommer att ta de båda OS-platserna.
Men helt givet är det förstås inte, lagen skall ju spela om det. Här är en liten guide till OS-kvalet. Det är två grupper om fyra lag vardera. De två bästa lagen i varje grupp går till semifinal, och vinnarna i semifinalerna går till OS.
Grupp 1:
USA, Mexiko, Costa Rica och Puerto Rico. Den klart tuffaste gruppen. Men USA skall ändå vinna klart. Däremot blir kampen mellan Costa Rica och Mexiko om andraplatsen intressant. Här kort om lagen:
USA
Chanser till OS-spel: 99,5 procent
Världsmästare, olympiska mästare och givna storfavoriter i det här kvalet.
Det lilla som talar emot laget är att man har genomgått en generationsväxling efter VM. I kvaltruppen – läs om den i det här inlägget – finns sju spelare som inte var med i VM och laget känns ännu inte hundraprocentigt samspelt.
Negativt är dessutom att man är mitt inne i en rättstvist med sitt eget förbund, vilket kan störa. Ordväxlingen i den tvisten hårdnade när landslagets jurister under måndagen lämnade in sitt svar på förbundets stämning. Där anser man bland annat att förbundets stämning innehåller:
Men störningsmoment och bristande samspelthet i all ära. Det krävs mycket värre problem för att stoppa USA. Förbundskapten Jill Ellis har ju en vrålstark defensiv att luta sig mot, där världens bästa försvarsspelare 2015, Becky Sauerbrunn, är sammanhållande länk. Och offensivt har Ellis fortsatt att bygga sin elva kring världens bästa spelare 2015, Carli Lloyd, som verkar har konserverat sin superform. Det känns som en garanti för att USA på ett eller annat sätt kommer att vinna alla sina matcher och ta sig till OS.
Det gäller dock att de vinner gruppen. För Kanada kommer med mycket stor sannolikhet att vinna grupp 2. Och en direkt avgörande match om OS-platserna mot Kanada vore en mardröm för både USA och Kanada.
Costa Rica
Chanser till OS-spel: 9 procent
Visade i VM att man håller god kvalitet. Kryssade där mot Spanien och Sydkorea och föll med uddamålet mot Brasilien. Var mycket nära att avancera till åttondelsfinal som en av de bästa grupptreorna. Har spelare av hög kvalitet i Shirley Cruz och Raquel Rodriguez.
Bör trots allt vara chanslöst mot USA. Men jag har laget som knapp favorit till andraplatsen i gruppen framför Mexiko. Klarar man det blir man stor underdog i den troliga semifinalen mot Kanada. Där finns det ändå en viss skrällchans, all press kommer ju att ligga på kanadensiskornas axlar, och Costa Rica har ju alltså ett par riktiga världsklasspelare.
Mexiko
Chanser till OS-spel: 6 procent
Inledde VM lovande med poäng mot ett oväntat starkt Colombia och uddamålsförlust mot England. Rasade sedan ihop mot Frankrike. Har haft en del kontroverser efter VM, inte minst den aktuella där forwarden Charlyn Corral och förbundskapten Leo Cuellar inte drar jämnt.
Jag tror att bråken drabbar Mexiko negativt – och kostar dem andraplatsen i gruppen. Skulle de trots allt ta sig till semifinal har de viss skrällchans mot Kanada, enligt ungefär samma grunder som för Costa Rica. För även Mexiko har flera duktiga spelare, många av dem med NWSL-meriter. Då tänker jag bland annat på Monica Ocampo, Bianca Sierra, Teresa Noyola, Veronica Perez (i år i Kif Örebro) och Renae Cuellar.
Puerto Rico
Chanser till OS-spel: 0 procent
Förlorade med 4–0 i sitt genrep mot ett amerikanskt klubblag, Charlotte Eagles, förstärkt med Heather O’Reilly. Eagles missade i fjol slutspelet i numera nedlagda USL W-league, men är alltså klart bättre än Puerto Rico. Det säger det mesta om det här landslaget.
Äldsta spelaren i Puerto Ricos trupp är född 1989, fem spelare är födda 1998 eller senare. Det här är ett lag som bara är med som utfyllnad. Får i första hand försöka göra ett mål i OS-kvalet. Någon poäng tror jag nämligen inte att man ens kommer vara nära.
Grupp 2:
Kanada, Trinidad och Tobago, Guatemala och Guyana. En klart mer ojämn grupp, som Kanada bör vinna rätt lätt, och där Trinidad och Tobago är favoriter att ta andraplatsen. T&T utmanas i första hand av Guatemala.
Kanada
Chanser till OS-spel: 85 procent
Precis som USA har Kanada föryngrat efter VM – där man nådde kvartsfinal. Man har sju spelare i sin kvaltrupp som är födda 1995 eller senare. Några av dem var i och för sig redan med i VM, men det känns ändå solklart att förbundskapten John Herdman numera bygger för framtiden.
Jämfört med VM-elvan är viktiga Diana Matheson nu tillbaka fullt ut, vilket är bra för ett Kanada där det mesta i offensiven fortfarande kretsar kring fantastiska Christine Sinclair.
I VM hade Kanada sin stora akilleshäl i mittförsvaret. Där har Herdman verkligen testat vilt under sin tid som förbundskapten. Känslan nu är att fjolårets Vittsjöspelare Shelina Zadorsky får chansen bredvid givna Kadeisha Buchanan. Kanske kan det vara lösningen på gåtan.
Även om det nya lagbygget inte är klart skall Kanada bara vinna den här gruppen. Och i en semifinal mot Mexiko och Costa Rica är laget storfavorit. Fast i avgörande matcher kommer det in nerver i spelet, och med tanke på att både Costa Rica och Mexiko har kvalitet i sina lag nöjer jag mig med att ge Kanada 85 procents chans att nå OS.
Trinidad och Tobago
Chanser till OS-spel: 0,5 procent
Gjorde ett utmärkt VM-kval, där man visade stabil defensiv. Man skrällde rejält och var snubblande nära att ta sig till Kanada. Sedan dess har det varit oro i leden, och nyligen sparkades succécoachen Randy Waldrum, vilket bör vara väldigt negativt för The Soca Princesses. Känslan är att det är väldigt rörigt i ledningen och i genrepet mot ett amerikanskt U18-lag vann man bara med 2–0.
Tillbaka till VM-kvalet. Där försvarade sig alltså väldigt bra – föll exempelvis bara med 1–0 mot USA, och man var väldigt bra på fasta situationer. Men när man skulle föra spel hade man brister. Man vann exempelvis bara med 2–1 mot Guatemala.
I OS-kvalet måste förstahandsmålet vara just att hålla Guatemala bakom sig i tabellen och säkra en semifinal. Därför blir öppningsmatchen mot just Guatemala sannolikt helt avgörande. Skulle T&T nå semifinal lär USA vänta där – vilket gör att T&T även kan vänta sig en klar förlust.
Guatemala
Chanser till OS-spel: 0 procent
Ett lag jag vet väldigt lite om. Jag såg Guatemala spela i en kvalmatch för några år sedan – och då var de riktigt dåliga. Deras resultat de senaste åren skvallrar dock om att de tagit sig något sedan dess.
Vid en koll på truppen ser jag att de har några spelare som håller till på college i USA och Ana Martinez i spanska Rayo Vallecano.
Känslan är att man kommer att sluta trea i den här gruppen. Det finns dock en chans att man kan slå Trinidad och Tobago och komma tvåa. För Guatemala känns det som en fördel att matchen mot T&T kommer direkt. Men även om Guatemala skulle skrälla sig vidare ur gruppen kommer inte laget att kunna ta en OS-plats. Truppen är helt enkelt för tunn.
Guyana
Chanser till OS-spel: 0 procent
Här är ett lag jag inte vet något alls om. Känns som gruppens slagpåse. Ser på trupplistan att man har Otesha Charles i engelska Millwall och några collegespelare. Men det bör inte räcka långt. Man får vara nöjt med att ha tagit sig till slutkvalet och precis som Puerto Rico rikta in sig på att försöka göra något mål i kvalet.
Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.
Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.
Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.
Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.
Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.
Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:
”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”
Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.
Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.
Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.
Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.
När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.
Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.
Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.
Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.
Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.
Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.
Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.
Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.
Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.
Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.
Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.
Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:
Ur Expressen, 28 januari 2015
I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:
”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”
Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.
Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.
Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.
Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.
Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.
Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.
Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.
Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.
Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.
Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.
Pia Sundhage instruerar Christie Rampone
Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.
Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.
I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.
När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.
Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?
Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.
Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.
I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.
Petra Larsson
Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.
Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.
Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?
Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:
Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.
Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.
Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.
Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.
Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.
Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.
Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.
Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.
Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.
Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.
Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.
Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.
Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Vi är inne på de allra sista dagarna av 2015 och traditionen säger att året skall sammanfattas. Det hör också till att göra listor, inte minst rankinglistor över världens bästa spelare.
Som bekant är det mer eller mindre omöjligt att sätta ihop en sådan lista som gör alla rättvisa. För hur jämför man en målvakt med en målskytt, en defensiv ytterback med en offensiv mittfältare, en spelare som superhet under VM med en som hållit en hög nivå hela året och så vidare.
Även om det är kul med listor tycker jag i grunden att det är mer rättvist att ta ut en drömelva. En sådan håller hemsidan womensoccerunited.com på att ta ut med hjälp av sina följare. Rösta du också. Jag ogillar i och för sig deras uttagningsprinciper, där varje röstande exempelvis bara får ta ut en mittfältare, en mittback och en forward. Men grundidén är bra, det saknas ju ett officiellt, årligt världslag för damer.
Personligen tog jag ut mitt eget världslag efter VM i somras. Det såg ut så här. När nu hela året skall sammanfattas ligger förstås stor vikt på VM, vilket gör att mitt världslag för kalenderåret 2015 har väldigt mycket gemensamt med VM-världslaget. Men några förändringar är på sin plats.
Kim Little
Framför allt måste Kim Little in. Skottland var ju inte med i VM, men Little dominerade i NWSL tidigare under året och nu dominerar hon i Australien.
Helst hade jag även velat få med både min favorit från i våras, Eugenie Le Sommer och höstens målmonster Ada Stolsmo Hegerberg. Men för att få ett lag som skulle kunna fungera i verkligheten blir det bara plats för en forward, och den platsen är som gjuten för Celia Sasic – trots att hon slutade i somras. Trots att Hegerberg även kan spela på en kant får hon nöja sig med en reservplats, precis som Louisa Necib och Ramona Bachmann, som båda ingick i min VM-elva.
Här är mitt världslag 2015 enligt spelsystemet 4–2–3–1: Hope Solo – Lucy Bronze, Wendie Renard, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Aya Miyama, Amandine Henry – Little, Carli Lloyd, Le Sommer – Sasic.
Det laget hade blivit svårslaget. Det innehåller många offensivt skickliga spelare, men laget har också tillräckligt många tvåvägsspelare för att kännas väldigt välbalanserat. Visst hade det varit roligt att få se den här elvan i verkligheten?
Utöver världslaget skall man ju naturligtvis även kora världens bästa spelare 2015. Det gjorde Fotbollskanalen i förra veckan. Här är placeringarna 20–11 och här topp tio. I grund och botten är Fotbollskanalens lista bra. Det måste jag ju tycka eftersom jag själv och Alva Nilsson har fått vara med och påverka utfallet.
De har dock gått 100 procent på Fifas utnämningar och har de tre finalisterna i Ballon d’Or som tre i topp. Det håller inte jag med om. Jag vill påminna om att VM var de stabila försvarens turnering och tycker att Fifa i sina nomineringar gav för liten cred till defensiv skicklighet.
Carli Lloyd trixar
När man rankar årets bästa spelare vill jag personligen helst att spelarna på listan skall ha varit bra under hela året. Samtidigt tycker jag att det är självklart att de som varit bäst när det gäller skall hållas högt. Därför tycker jag också att det är självklart att Carli Lloyd är världens bästa spelare 2015.
När USA skräddarsydde sitt spel efter Lloyd till kvartsfinalen mot Kina i VM tackade hon genom att visa att hon motsvarade förtroendet. Lloyd avgjorde både kvarts-, semi- och final. Bättre kan det inte bli.
Huvudutmanaren var Sasic. Men tyskan darrade i avgörandets ögonblick i VM. Minns att hon slog en straff utanför vid ställningen 0–0 i semifinalen mot USA – en miss som faktiskt kan ha kostat Tyskland VM-guldet. När Lloyd fick möjligheten från straffpunkten var hon däremot pardonlös.
Om Sasic hade fört tyskorna till VM-guld skulle hon toppat min lista, trots att hon slutade efter VM. Nu gör i stället hennes frånvaro från planen i höst att jag sänker henne några placeringar på min topplista.
Här är den lista över världens 20 bästa spelare som jag satte ihop till Fotbollskanalen:
1) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
2) Kim Little, mf/fw, Skottland/Seattle Reign
3) Becky Sauerbrunn, mb, USA/Kansas City
4) Amandine Henry, mf, Frankrike/Lyon
5) Celia Sasic, fw, Tyskland/Frankfurt/slutat
6) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
7) Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
8) Ada Stolsmo Hegerberg, fw, Norge/Lyon
9) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård/Wolfsburg
10) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
11) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård/PSG
12) Meghan Klingenberg, yb, USA/Houston Dash/Portland Thorns
13) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
14) Lucy Bronze, yb, England/Manchester City
15) Wendie Renard, mb, Frankrike/Lyon
16) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City/slutat
17) Lisa DeVanna, fw, Australien/Melbourne City
18) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
19) Gaelle Enganamouit, fw, Kamerun/Eskilstuna United
20) Melanie Leupolz, mf. Tyskland/Bayern München
Här är fem spelare till som jag gärna hade fått med, men som föll på mållinjen: Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård Pernille Harder, mf/fw, Danmark/Linköpings FC Jessica Fishlock, mf, Wales/Frankfurt/Seattle Reign/Melbourne City Laure Boulleau, yb, Frankrike/PSG Erin McLeod, mv, Kanada/Houston Dash
Den svenska spelare som var närmast att komma med var Hedvig Lindahl. Så, vad tycker ni? Har jag rätt, eller är jag helt ute och reser?
I går var alltså USA:s guldlag i Los Angeles och mötte sina supportrar, i morgon tar kronprins William emot det engelska bronslaget och i kväll (Tv4sport 19.30) drar damallsvenskan igång igen med AIK–Piteå.
Jag avslutar i och med det här inlägget min VM-bevakning, men det är ju ofrånkomligt att VM kommer att nämnas i ett eller annat inlägg även framöver.
Under VM-uppehållet har AIK bytt tränare. Mattias Eriksson har tvingats lämna plats för Nazanin Vaseghpanah. Det blir intressant att se om det bytet får någon positiv effekt för Solnalaget.
Kanske har Vaseghpanah snappat upp några av de trender som har märkts under mästerskapet i Kanada, vilket skulle kunna lyfta AIK från sitt prekära läge i det damallsvenska bottenträsket. Mitt sista VM-inlägg har jag tänkt att just ta upp de trender som varit synbara i Kanada.
En allmän trend som det kanske inte går att lära sig så mycket av, men som är väldigt positiv, är att spelstandarden på den internationella damfotbollen fortsätter att förbättras med mycket hög hastighet. Såväl den taktiska skickligheten som den individuella tekniken har blivit klart bättre sedan 2011.
Av de 24 VM-lagen i Kanada höll 21 god nivå, något som gör att man kan slå fast att beslutet att öka antalet lag var klokt.
På sikt kan det nog även bli 32 lag. Fast det lär det nog dock dröja några år, för i nuläget är det bara i Europa som det finns tillräcklig potential bland de lag som stod utanför VM. Och att släppa in ytterligare åtta europeiska lag lär inte vara aktuellt.
Spelmässigt var den största trenden den allt större taktiska medvetenheten, vilket i första hand visade sig genom det genomgående förbättrade försvarsspelet.
Det här var ju försvarsspelets VM, ett mästerskap där en stabil defensiv ledde till framgång – inte hög press och böljande anfallsfotboll. Till slut utdelades alla medaljerna till lag som i större grad tog sig fram genom en stabil, välorganiserad och uppoffrande försvarsfotboll än genom publikfriande offensiv – jag tänker förstås på USA, Japan och England.
Intressant var ju att USA inledde VM med en 4-4-2-uppställning där man hade tre utpräglade forwards på planen, plus offensivt inriktade mittfältare som Lauren Holiday, Carli Lloyd och Megan Rapinoe och offensivt lagda ytterbackar. Trots den hyperoffensiva balansereringen höll man ihop defensiven, medan man inte fick ut speciellt mycket av lagets stora offensiva kvaliteter.
Men när man bara hade en utpräglad forward på planen och valde en på pappret mer defensiv 4–4–1–1-uppställning växte även offensiven. Plötsligt hade man ett sylvasst anfallsspel.
Fast det är värt att notera att både i semifinalen och finalen valde USA att spela kontringsspel. Både Tyskland och Japan hade större bollinnehav mot USA, utan att kunna skaka amerikanskorna. USA backade hem och lät motståndarna ha bollen på ofarliga ytor. När amerikanskorna vann bollen hade de däremot ett snabbt, precist och offensivt passningsspel. Då hotade de hela tiden motståndarlagen.
För de lag som i första hand hade ett offensivt tänk, och som satte hög press, blev VM däremot ingen framgång. Här tänker jag i första hand på Frankrike och Tyskland. Fransyskorna hade ett så bra anfallsspel att de kunde ha gått hela vägen, men de föll på bristfällig effektivitet. Tyskorna föll däremot i första hand på att man hade en för långsam backlinje och blev alldeles för känsliga för kontringar.
På det här temat vill jag tipsa om när Calle Barrling besökte SVT:s VM-soffa i samband med kvartsfinalerna. Vår F19-förbundskapten konstaterade just att de svenska ”spionerna” hade sett en gemensam trend i Kanada, nämligen att nästan alla lag var försiktigare än tidigare – och backade hem. Alltså att de flesta lagen spelade ett lågt försvarsspel för att stänga ytan bakom sin backlinje.
Barrling konstaterade att det innebär att lagen måste hitta verktyg som biter mot den typen av defensivt medvetna motståndare. Alltså att kravet på ett kreativt kombinationsspel ökat. Om fyra år kommer vi säkert se fler lag än Frankrike som har kapacitet att spela ett högt försvarsspel och bjuda på ett snabbt och kreativt kombinationsspel i offensiven.
Det är ju så att försvars- och anfallsspel växeldrar. När försvarsspelet blir bättre måste man hitta nya sätt att anfalla på. Och när anfallsspelet blir bättre måste man vässa försvaret.
Tillbaka till det förbättrade försvarsspelet. En annan följd av det är att betydelsen av fasta situationer har ökat. Det märktes inte minst när det blev tajta och jämna matcher i slutspelet. I de fyra sista VM-matcherna gjordes det första målet på fasta situationer i form av straffar eller hörnor.
USA kopplade ju exempelvis ett järngrepp om finalen genom två tidiga hörnmål.
Den intressanta funderingen som följer på det här iakttagelserna är ju frågan: vad betyder det här då för det svenska landslaget?
Det är ju förstås en väldigt bra fråga som måste utredas grundligt. Tyvärr var det ju inte oväntat att vårt lag skulle vara långt ifrån någon guldstrid.
I samband med trupputtagningen konstaterade ju jag att vi får vara nöjda om Sverige kvalar in till OS. Jag ansåg i samma inlägg att Pia Sundhage spelade ett högt spel på mittfältet, där bristen på bollvinnare var överhängande.
Där och då anade jag dock inte att vår insats skulle bli riktigt så dålig som den blev. Fast hade jag vetat att det skulle bli de låga försvarens VM borde jag ha förstått. Sanningen är ju att Sverige hade jätteproblem att få hål på lågt spelande blåbärslag i VM-kvalet.
Det är ju också så att Sverige var lite av en föregångare när det gäller den här typen av fotboll. Det var ju på många sätt så som vårt lag spelade i VM 2011. Då var Sverige ett otäckt lag att möta, ett stabilt kollektiv som inte bjöd på något, men som var hyperfarligt varje gång det närmade sig motståndarnas straffområde.
Faktum är att jag tänkte 2011 när jag såg det svenska U21-landslaget på herrsidan vinna EM-guld i förra veckan. U21 byggde sina framgångar på hårt defensivt arbete och på sylvassa omställningar. Det var samma framgångsrecept som vårt F19-landslag använde i EM 2012 och vårt P17 i VM 2013.
Faktum är att det där U21-laget gjorde väldigt mycket nytta för Sundhage. Det kanske inte räddade henne kvar på jobbet, för känslan är att det aldrig var nära att hon skulle få sparken. Men U21-framgångarna gjorde att Sundhage och hennes lag slapp ifrån en hel del negativt fokus efter hemresan. Det svenska fotbollsintresset flyttades ju snabbt till Tjeckien och U21.
Huruvida det är bra eller dåligt för svensk damfotboll att Sundhage sannolikt blir kvar är ju omöjligt att veta. Spontant känns det inte bra, eftersom hon har gått vilse en gång och gjort att vi tappat både vår försvarsorganisation och två års utveckling.
Men väljer förbundet att satsa på Sundhage igen är det bara hoppas att hon gör en bättre analys av vad som krävs framöver och kanske kan hitta ett nytt och bättre spår för vårt A-landslag.
Tillbaka till Calle Barrlings analys i SVT. Han pratade om att man kan se och lära av den typen av kombinationer som Tyskland och Frankrike använder. Han sa också att:
”Sett ur ett längre perspektiv är det inte så att man bara för att man har felvallat i ett mästerskap har inte hela landets fotboll blivit sämre. Jag tycker att våra ungdomslag har bevisat det de senaste åren.”
Ja, det finns talang i Sverige. Men vi måste satsa på rätt spelare. Vi måste ha mer kreativitet, mer smartness. Mot starka, lågt stående backlinjer funkar det inte att spela med forwards som helst bara vill springa i djupled som Lotta Schelin och Sofia Jakobsson.
Vi måste hitta både smarta forwards och smarta offensiva mittfältare.
Barrling nämnde Kosovare Asllani som en spelare som trivs i spelyta två, alltså ytan framför motståndarnas backlinje. Där har han mitt medhåll. Nu var Asllani skadad i Kanada och kunde inte göra sig själv rättvisa, men det ologiska var ju att hon från början var placerad som yttermittfältare i Sundhages VM-lag. På kanten kommer hon för långt ifrån de ytor där man vill se henne.
Kosovare Asllani
Jag såg på Tv4 häromdagen att Sundhage hade pratat med Lotta Schelin och att vår förbundskapten var lycklig över att ha Schelins stöd. Det är ju bra.
Men faktum är att jag tycker att Sverige skall lära av det här VM-fiaskot och förutsättningslöst börja bygga ett helt nytt lag utifrån de förutsättningar som kommer att gälla framöver.
Lotta Schelin är förstås del av ett sådant bygge, men är det kring henne man skall bygga framtidens lag? Jag är inte säker. Jag tycker att man bör lyfta på stenarna och se vad som finns under. Kanske kommer man fram till att de spelare som var med i Kanada kommer att vara Sveriges bästa även om ett och två år, och då är det ok. Men jag tycker alltså att man bör ge nya spelare chansen att visa upp sig innan man satsar vidare på årets VM-lag.
Kanske kan det vara kring Asllani som den svenska offensiven bör byggas framöver.
Kollar vi längre fram i tiden är den allra största utmaningen för svensk damfotboll att hitta smartare forwards och offensiva mittfältare. Här har jag lite lösa funderingar.
De flesta framgångsrika damfotbollsspelare har ju spelat pojkfotboll ganska högt upp i åldrarna. Jag tycker att man kanske skall fundera på att låta stora talanger träna med pojklag ännu högre upp i åldrarna. Där tvingas tjejerna utveckla sitt spelsinne för att kompensera för grabbarnas bättre fysik.
Några andra tankar jag har är att köra flickfotboll på mindre planer. Kanske sjumanna till och med 14 års ålder och sedan spela elvamanna mellan straffområdena upp till 19 års ålder. Alltså bara ha seniorfotboll på fullstor plan – allt för undvika att bara premiera snabba djupledslöpare utan även ge större plats för närkampsspel och för de spelare med god speluppfattning. Dessutom tvingar kortare planer fram mer kant- och inläggsspel – vilket i sin tur borde öka nickförmågan.
Kollar vi Sundhages svenska VM-elva i år gick det ju knappt spela inläggsspel. Ingen av de offensiva spelarna hade ju förmågan att vinna nickdueller.
Däremot står sig vårt landslag mycket bra när det gäller fasta situationer. I backlinjen finns den nickstyrka som krävs på internationell nivå.
Slutligen ser jag en annan brist i landslaget – vinnarskallarna. Känslan är att det är för många snälla spelare och för få som är beredda att offra näsan för att slänga sig fram och nicka in ett segermål. De vinnartyper som finns i våra flicklandslag måste vårdas på bästa sätt.
Här slänger jag gärna in en U21-jämförelse igen. Kolla in en spelare som John Guidetti. Han var långt ifrån den bästa svenska spelaren i EM, kanske borde han inte ens ha platsat på rent spelmässiga grunder. Men ändå var han kanske viktigast i laget. För vilken ledare och vilken vinnare han var – både på och vid sidan av planen. Han föregick med gott exempel genom stenhårt jobb på planen och glada och uppmuntrande miner när han satt på bänken. Det var liksom inte snack om att deppa eller gnälla när han blev utbytt. Stort.
Det har ju gått ett litet tag sedan Sverige fick åka hem från Kanada. Sedan dess har jag match för match gått igenom de spelarbetyg jag satte på de svenska spelarna. Utifrån de betygen har jag givit var och en ett totalbetyg för mästerskapet.
Det är bara två spelare som jag tyckte når upp till betyget bra, Hedvig Lindahl och Therese Sjögran.
De flesta defensivt inriktade spelarna kommer undan med godkänt betyg. Tyvärr svek de offensiva spelarna. Värst var det med Lotta Schelin – som jag ser som Sveriges allra sämsta spelare i VM.
Hon ursäktade sig under mästerskapet med att hon blev ensam på topp när Sverige valde att spela med ett lågt försvarsspel. Så är det. Frågan kom bland annat upp även häromdagen när Schelin satt med i TV4:s VM-studio. Hon är självkritisk i klippet och verkar ha funderat en hel del över varför det gick som det gick.
Tyvärr tycker jag att annars utmärkta Hanna Marklund kunde ha ställt frågan om Schelin kände sig isolerad på ett annat sätt. Det hade varit intressant att få en mer konstruktiv analys av rollen som ensam spjutspets.
Apropå det har jag suttit och studerat Alex Morgan så mycket det har gått via tv-rutan. I USA:s sista matcher har ju laget spelat lågt med Morgan som ensam forward.
Jämför man Sverige–Tyskland med USA–Tyskland vann tyskorna bollinnehavet med 51–49 i båda matcherna. USA backade ofta hem med tio spelare och lämnade Morgan ensam på mittlinjen.
Trots det är skillnaden mellan matcherna gigantisk. Mycket för att Morgan hela tiden var ett hot mot den tyska backlinjen.
Trots att hon varit ensam har Morgan vunnit bollar och skapat lägen. Visst har USA:s stjärnforward gjort färre mål än hon brukar. Men hon har gjort ett stort jobb för laget genom att springa smart och genomtänkt.
När USA har rensat har ofta Morgan räknat ut var bollen skall hamna. Ibland har hon vunnit närkamperna, andra gånger har hon jobbat fram inkast eller frisparkar åt laget. Och när det varit läge för spel i djupled har Morgan löpt in i de ytor där motståndaren varit som mest sårbar.
Det om det. Här är mina VM-betyg på de svenska spelarna. Jag tar gärna emot synpunkter:
3: Therese Sjögran
Det här är en stark trea. Lagets ålderkvinna avslutade nämligen sin landslagskarriär med flaggan i topp. Hon prickade formen perfekt och var totalt sett bästa svenska utespelaren. Det var på hennes fina hörnor och frisparkar som vi skapade våra få målchanser.
3: Hedvig Lindahl
Är i sitt livs form och slåss med Sjögran om priset till bästa svenska spelaren i VM. Känns både säkrare och stabilare än hon varit tidigare. Går egentligen inte att lasta för något av de åtta baklängesmålen.
2,5: Lisa Dahlkvist
Gjorde ett utmärkt VM med tanke på sin skadebakgrund. Nyttig arbetsmyra på mitten. Tror faktiskt inte jag har sett henne så formstark sedan 2011.
2,5: Amanda Ilestedt
Sista backen in i truppen blev ganska omgående ordinarie i mittförsvaret. Var inte felfri, drog bland annat på sig en slarvig straff mot Mittag. Men med tanke på förutsättningarna gjorde hon en mästerskapsdebut med mersmak. Var inte minst ett farligt vapen på offensiva hörnor.
2: Elin Rubensson
Är fortsatt väldigt oslipad i defensiven och gjorde ett flertal felbedömningar. Väger upp ofta upp bristerna genom att vara offensivt vass. Visade hög klass som yttermittfältare mot Tyskland. Med tvekan godkänd.
2: Nilla Fischer
Godkänd, men ändå en besvikelse. Skulle bära den svenska backlinjen, men vacklade flera gånger. Hade bland annat en väldigt tuff defensiv andra halvlek mot Nigeria. En halvlek som slutade med en ödesdiger kramp.
2: Sofia Jakobsson
Godkänd för sin otroliga vilja och för att hon jobbade fram många hörnor. Sprang otroligt mycket, men måste jobba både på spelförståelse och bolltouch. För många av löpningarna var i blindo – och mottagningar och passningar satt långt ifrån alltid där de skulle.
2: Linda Sembrant
Var mycket oväntat Sveriges vassaste anfallsvapen. Tvåmålskytt trots begränsad speltid och bara tre avslut – det är grym effektivitet. Offensiven är värd ett högre betyg, men defensiven drar ner det. Stod nämligen för ett vansinnigt dyrt misstag vid Nigerias 3–3-mål.
2: Jessica Samuelsson
Är lysande i det defensiva duellspelet. Men offensivt finns det väldigt mycket att förbättra. Är nämligen lättpressad i och med att bollmottagningarna inte alltid sitter samt att passningsprecisionen har gigantisk förbättringspotential.
1,5: Lina Nilsson
Underkänd som ytterback, godkänd som yttermittfältare. Då blir snittbetyget 1,5. Blandade och gav i VM. Var exempelvis helt uppsnurrad mot Nigeria, men gjorde en kanoninsats mot USA.
1,5: Caroline Seger
Motsvarade inte förväntningarna som svensk spelmotor. Höll i och för sig i bollen, men spelade alldeles för ofta i sidled eller bakåt. När passningarna gick framåt var det ofta med onödigt hög risktagning.
1,5: Emma Berglund
Når inte upp till godkänt betyg, delvis på grund av yttre omständigheter. Kom in i VM med skadesviter, något som ledde till ödesdiger kramp i premiären. Fick sedan en ovan roll som högerback mot Tyskland. Hade tyvärr sämre passningsspel än jag tänkt mig.
1: Kosovare Asllani
Underkänd. Hamnar på det här betyget mycket på grund av sina skadeproblem. Men även för att hon placerades på fel position. Kosse är ingen yttermittfältare – det syntes tydligt mot Nigeria.
1: Olivia Schough Hade en otacksam uppgift. Spelade bara en halvlek, det i ett svenskt lag som krampade mot Nigeria. Sprang och ville mycket, men lyckades inte uträtta något konstruktivt.
1: Lotta Schelin
Lyckades inte få till ett enda riktigt avslut mot mål på sina fyra VM-matcher. Visade lite kvalitet i åttondelsfinalen mot Tyskland, men var ändå inte nära den nivå som hon visade för fyra år sedan. En stor besvikelse.
Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.
Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.
Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:
Hope Solo, USA
Lucy Bronze, England Wendie Renard, Frankrike Becky Sauerbrunn, USA Meghan Klingenberg, USA
Aya Miyama, Japan Amandine Henry, Frankrike Ramona Bachmann, Schweiz Louisa Necib, Frankrike
Carli Lloyd, USA
Celia Sasic, Tyskland
Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).
Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.
Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.
Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.
Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.
Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.
Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.
Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna: USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan. Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:
I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:
5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?
Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.
Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.
Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:
En blogg om internationell damfotboll 