Etikettarkiv: F19-EM

Mia, Mia och två matchanalyser

Publicerad den av
5

Två Mia från Skåne var onsdagens huvudpersoner inom svensk damfotboll. En i positiv bemärkelse och en i tråkig.

Vi börjar väl med den tråkiga nyheten. Den konstiga knäskada som Kristianstads Mia Carlsson har dragit på sig handlade om en skada med en lös broskbit. Hon har i dag undersökts av Malmö FF:s läkare Per Herbertsson, som i Kristianstadsbladet bedömde att backstjärnan riskerar att ha spelat klart för i år:

”Om vi behöver fästa tillbaka fragmentet som är löst tar det nog 6–9 månader. Det såg inte särskilt bra ut på magnetröntgen, men ibland ser det bättre ut när man öppnar upp.”

I bästa fall kan Carlsson vara tillbaka i början av september. Dystert för backen, däremot fick Maja Bodin betydligt trevligare besked av läkare Herbertsson. Bodin skall genomgå magnetkameraundersökning för säkerhets skull, men den preliminära diagnosen är att hon kan vara tillbaka i träning om två veckor.

Den andra skånska Mia som varit på tapeten i dag är Mia Persson. Hon har presenterats som ny spelare av Slavia Prag, alltså det lag som slog ut FC Rosengård ur Champions League i fjol.

Slavia blev ”bara” tvåa bakom lokalkonkurrenten Sparta Prag förra säsongen. Nu skall Persson hjälpa laget att åter få kliva högst upp på tronen – precis som man gjorde fyra säsonger i rad 2014–17.

Dessutom skall förstås Slavia spela i Champions League den här säsongen. Där är laget sjätterankat, och kan således bli motståndare till våra båda oseedade svenska representanter redan i sextondelsfinal.

Det om dagens nyheter. Sedan förra inlägget har jag hunnit se både Eskilstuna–Linköping 2–0 och Rosengård–Växjö 5–0.

Som underhållning var matchen på Tunavallen rätt dålig. Efter 29 minuter hade jag inte antecknat en enda målchans. Så långt var det mest intressant lagens uppställningar. Båda spelade med trebackslinjer. Så spelade ju Eskilstuna redan i våras, även om jag mer kategoriserade det som en fembackslinje i premiären. Då hade man dock bara en forward i ett 5–4–1. Nu spelade man 3–5–2, eller kanske snarare 3–1–4–2.

Eskilstuna har ju kvar sin vårtrupp intakt, medan Linköping har tappat Kosovare Asllani och ersatt henne med Nilla Fischer. Jag gissar att det var just den förändringen som fick tränare Olof Unogård att även ändra spelsystem.

Jag såg att Rainer Fussgänger skrev i sin blogg om att vi fick se ett annat Eskilstuna än i våras. Jag vet faktiskt inte om det var så stor skillnad på hemmalaget. Däremot fick vi se ett helt nytt Linköping. Unogård ställde upp sitt lag 3–4–3 i anfall och vred ner till 4–4–2 i försvar.

Han skrällde också genom att låta Matilda Haglund vakta målet och starta de båda 00-orna Alva Selerud och Wilma Thörnkvist på varsin kant, Selerud på mittfältet och Thörnkvist i anfallet.

Den som fick lämna plats i anfallet var Stina Blackstenius. Unogård förklarade det i Corren med att forwardsstjärnan har haft ett tufft spelprogram:

”Hon är en av de som matchats hårdast. Hon har bara gjort varannan träning med oss sedan hon kom från VM. Nilla Fischer har också spelat mycket men hon har en annan spelstil. Stinas stil med många starka löpningar sliter på kroppen och hon har matchats hårt den senaste tiden.”

Och visst är det rimligt att matcha Blackstenius med viss försiktighet. Hon har ju inte haft någon längre ledighet sedan förra sommaren. Jag förstår även Unogårds tanke med att byta spelsystem. Vårens system var ju mer eller mindre skräddarsytt för Asllani – en spelare som inte längre är kvar.

Men det är alltid svårt att byta system mitt i säsongen, speciellt när man inte har haft tillgång till flera av nyckelspelarna på träning. Problemen syntes, för LFC kändes otrimmat och uddlöst i offensiven, det trots att jag räknade till 4–2 i klara målchanser i Linköpingsfavör.

Kollar vi på de tre orutinerade nykomlingarna i startelvan är Matilda Haglund en målvakt som är lätt att gilla. Hon är en modern målvakt med bra fötter, en målvakt som spelar ut bollen vilket alltmer börjar bli en förutsättning för målvakter. Jämförelsen med Eskilstunas Emelie Lundberg är slående. Lundberg är en stabil, gammaldags målvakt med begränsad känsla i fötterna. Hon sparkar ofta ut bollen mot en yta. Haglund försöker passa den till en medspelare.

Haglund gynnas för övrigt av den nya regeln för inspark, den som gör att lagen i allt större utsträckning passar igång bollen i eget straffområde. Kanske att det just är genom den regeln som hon gick före annars stabila Emma Holmgren i måndags.

Det här klippet på hur en modern målvakt kan jobba är i och för sig från herrfotboll, men det är intressant. Hur många damallsvenska målvakter skulle kunna driva lagets spel i uppspelsfas?

Tittar vi framåt i laget fick jag ingen riktig bild av Thörnkvist. Däremot tyckte jag att det såg ut som att Alva Selerud är en bättre passningsspelare än Elin Landström. Därav förstår jag valet av 19-åringen på vänsterkanten. Dock tappade LFC defensivt på spelarvalet, något som kostade på, eftersom Selerud hade roller i båda baklängesmålen.

1–0 var dock en kollektiv kollaps i Linköpings defensiv. Jag kämpar med att få mina division IV-spelare att ha fokus på att i första hand kontrollera ytorna rakt framför eget mål vid motståndarinkast, och inte lockas att flytta ut hela backlinjen mot den långsida där inkastet läggs.

Linköpings backlinje valde verkligen gräsliga positioner vid ett Unitedinkast. När Loreta Kullashi i andraläget lyfte in sitt inlägg hade alla LFC:s backar flyttat över så långt att de låg till höger om eget målområde. Man lämnade därmed forwarden Alva Selerud ensam framför målvakt Haglund.

Till råga på allt var alla LFC-försvarare passiva. Man hade både numerära överlägen ute på kanten (tre mot två) och vid främre ytan (fyra mot två). Men man satte ingen press på kanten och släppte bollen igenom främre ytan. Framför målet var det tydligt att Selerud inte är en van försvarsspelare, vilket öppnade för Tia Hälinen att komma först på bollen.

Sju minuter senare kom 2–0. Det gjorde det på en snabb kontring efter en LFC-hörna. Där var det tonåringarna Thörnkvist och Selerud som låg kvar och säkrade för Linköpings del. Thörnkvist klev helt korrekt ut på kanten mot bollförande Kullashi.

Selerud däremot visade återigen defensiv orutin då hon lade fokus på att följa Thörnkvist ut mot kanten för att ge understöd. Samtidigt glömde hon helt av att hålla koll på centrala löpningar. I en sådan kom Fanny Andersson, något däremot Kullashi hade koll på.

Just Loreta Kullashi var för övrigt matchens behållning. I princip var allt hon gjorde av hög klass. Det såg verkligen lovande ut, både för Eskilstuna och för landslaget. För är hon så här bra även fortsättningsvis måste Peter Gerhardsson ringa henne ganska snart.

Linköpings VM-spelare var däremot rätt bleka. Frida Maanum prisades som lagets bästa, och det var nog korrekt. Men inte heller norskan presterade på sin högsta nivå.

Noterbart var att Corren hälsade Nilla Fischer välkommen tillbaka till damallsvenskan med att ge henne en etta i betyg. Det fick även ytterligare fem LFC-spelare, vilket innebar ett snitt på 1,5.

När det gäller Fischer gjorde Eskilstuna ett taktisk drag genom att sätta Felicia Rogic (tidigare Karlsson) på att plocka bort Fischer i uppbyggnadsfas. Därmed fick Lisa Lantz och Emma Lennartsson sköta uppspelen, vilket såg så där ut.

Apropå Rogic så räknade jag alltså bara till två hemmamålchanser – och båda blev mål. Men det borde ha varit tre målchanser, för i 89:e minuten var Rogic helt fri till höger i straffområdet. Men istället för att försöka göra 3–0 stannade hon till, vände hemåt, och slog sedan ett felpass som gjorde att LFC kunde anfalla.

Man undrar ju lite hur Rogic tänkte där. Personligen tycker jag alltid att man skall försöka göra mål i frilägen. Men säg att Rogics pappa, tränare Magnus ”Munken” Karlsson, har beordrat sina spelare att spela på klockan vid ledning i slutminuterna. Då kan man ju förstå att inte Rogic gick på avslut. Däremot kan jag aldrig förstå varför hon vände hemåt, och inte sprang ner till närmaste hörnflagga.

Den här matchen var för övrigt den första jag såg på nya damallsvenskan.tv. Den spontana känslan är att det nya upplägget känns lite proffsigare och snyggare. Och att det faktiskt är bättre bild.

Däremot reagerar jag varje gång kommentatorerna uttalar spelares namn på felaktigt sätt. Och kommentatorn hackade på flera namn i matchen i Eskilstuna. Men än värre var det i Rosengård–Växjö, där jag bland annat fick lära känna Mack-Lojd, VM-spelare Avvne-gard, Kanne-ryd och Ben-i-sonn. Plus att Öttling sköt i ribban och Add-lesha Grabb-uss gjorde efterlängtad debut i Växjö efter sin korsbandsskada.

Jag har själv kommenterat matcher och vet att man kan säga fel ibland. Det har även hänt att jag missat att fråga om uttal på namn som jag borde ha kollat upp. Men det finns gränser för vad som är acceptabelt. De som tittar på damallsvenskan.tv är sannolikt väl insatta i minst det ena lagets laguppställning, vilket gör att okunniga kommentatorer snabbt blir avslöjade. Det funkar liksom inte att genomgående kalla Växjös största stjärna för Anna Avvnegard.

Nu när kommentatorerna är på plats på arenorna är det ju inte svårare för dem än att gå ner och hugga någon ledare i respektive lag och kolla spelarnas namn. Både för kommentatorernas egen skull, och för oss tittare. Man tappar ju fokus på spelet när Macklojd tar ner en hörna. Eller Kanneryd rakar in ett inlägg.

Benisson, eller Bennison som Hanna ju egentligen heter har i dag skrivit på ett kontrakt med Rosengård som gäller över 2022. Det skall Malmöklubben jubla högt över.

För det tycks ju inte finnas någon broms för mittfältstalangen. Jag trodde att hon skulle få en svacka, men ännu finns det inte något som talar för det. Tvärtom börjar jag tycka att det är dags att 16-åringen testas av Gerhardsson.

Bennison är löpstark och nyttig i presspelet. Offensivt är hon mästerlig på att flytta bollen på förstatillslaget och hon söker alltid i första hand alternativ framåt i planen.

Rosengård imponerade för övrigt stort i söndags. Jag räknade till 12–2 i klara målchanser, och det var 11–3 i hörnor. Nu skall det sägas direkt att Växjö var direkt dåligt, så vi får vänta någon match till innan vi drar för långtgående slutsatser kring Malmöklubben.

Men känslan från den här matchen var att man kanske inte skall behöva lida så mycket av tappen av Anja Mittag och Iva Landeka. Tränare Jonas Eidevall ställde upp sitt lag 3–5–2, eller möjligen 3–2–3–2 med Sanne Troelsgaard som central mittfältare bredvid Caroline Seger, och med Bennison i en mer offensiv mittfältsroll. Framför dem huserade Jelena Cankovic som ett mellanting mellan forward och mittfältare.

Rosengård kändes mer passningssäkert än på länge, mycket beroende på tillskottet av Cankovic. Det skall bli spännande att se Malmöklubben mot bättre motstånd än Växjö.

Smålänningarna var tillbaka i trebackslinje, nu när man har sin fjärde tränarkonstellation på mindre än två år. Alla tränarbyten betyder förstås mycket för tryggheten i laget, och klubbledningen får ta på sig stor skuld för att Växjö är så dåligt som man nu är.

Efter 30 minuter noterade jag ett stort frågetecken efter Växjö, samt skrev att laget saknar eget spel – det lag som var så passningssäkert i fjol klarar knappt av att slå två passningar i rad till rätt adress.

I det läget hade jag 4–0 i målchanser till Rosengård, som dessutom hade fått ett mål och en nick i ribban bortdömda för offside. Växjö hade inte haft något.

Och när smålänningarna äntligen fick till ett bra anfall i minut 33 blev de bestulna på en frispark i kanonläge av en feg domare. Det var inte fler spelare med i kontringen än att Ulrica Löv måste ha sett hur Glodis Perla Viggosdottir tacklade ner en icke bollförande Signe Holt Andersen precis innan bollen slogs mot danskan. Men det som i min bok är solklar frispark, samt varning på isländskan, var ingenting i Lövs.

För Växjö väntar alltså en sexpoängsmatch hemma mot LB07 på fredag. Det är verkligen en högintressant match, mellan ett LB som såg bra ut senast och ett Växjö som alltså måste upp flera nivåer.

Det om damallsvenskan. Jag avrundar inlägget med två internationella nyheter. Den första är från Brasilien där Vadao har fått sparken som förbundskapten.

Vad jag kan komma på är han den första förbundskaptenen som fått lämna efter VM. Eller har jag missat någon? Vi får se om det blir Pia Sundhage som ersätter.

Det är för övrigt oroligt i fler av Sydamerikas VM-lag. I Argentina har flera VM-spelare ställts eller själva ställt sig vid sidan inför Sydamerikanska spelen, som skall avgöras i Peru. Orsaken är att spelarna har krävt bättre förutsättningar från förbundet.

I skymundan har för övrigt U19-EM hållit på i drygt en vecka. Under torsdagen är det semifinaler. Där gör fyra länder som alla har förutsättningar att dominera europeisk damfotboll framöver upp om guldet. Semifinalerna är nämligen Tyskland–Holland och Frankrike–Spanien. Tyvärr sänds inte turneringen på någon svensk tv-kanal.

 

Welin, Afrika, U17 och helgens matcher

Publicerad den av
1

Anna Welin

Fredagens nyhet var att Anna Welin lämnar LB07, och spelar nästa år för Kristianstads DFF.

Jag såg att de nyheten fick rubriken ”Stjärnan lämnar för lokalkonkurrent” i Sydsvenskan. Det väckte frågan om huruvida Malmöbor verkligen räknar lag från Kristianstad som lokalkonkurrenter? Det är ju ändå nästan tio mil mellan Malmö och Kristianstad. Personligen har jag drygt sex mil till Göteborg och jag skulle aldrig kalla ett Göteborgslag för en lokalkonkurrent, även om jag kallar Elfsborg–Blåvitt för derby.

Det var en parentes. Tillbaka till Welin, som är en personlig favorit. Hon är smart, spelskicklig, ganska målfarlig, verkar vara en ledare på planen – och hade det inte varit för att hon saknar lite fart skulle hon garanterat vara med i landslaget. Det skall bli spännande att se vad hon kan göra i ett topplag. Kan övergången göra att hon kommer in i landslagsdiskussionen på allvar?

Det här känns som en väldigt bra värvning av Kristianstad. Welin bör med råge kunna fylla den lucka Becky Edwards lämnade.

Kristianstad ser ut att kunna få ihop en starkare trupp till nästa år än vad man har haft i år. Däremot var det här tappet väldigt illa för LB07. På senhösten tappade man viktiga backen Maria Möller Thomsen på en korsbandsskada. Nu tappar man även sin lagkapten och pådrivare vilket förstås är en väldigt dålig start på silly season.

LB07 är en förening som inte bevakas speciellt hårt i media. Men klubben har varit bra på att rapportera kontraktsförlängningar och värvningar i herrlaget på sitt twitterkonto. Där har man däremot inte berättat om en enda förlängning i damlaget. Det ser alltså ut som att LB inte har en enda spelare klar till nästa år.

Det finns alltså lite att jobba med framöver för den sportsliga ledningen och den nya tränare Renee Slegers. I nuläget ser LB ut att kunna vara en räddningsplanka för de båda nykomlingarna Kungsbacka och Kif Örebro.

I övrigt i går presenterade Eskilstuna nigerianska landslagsspelaren Halimatu Ayinde som ansluter från Asarum. Henne har jag ingen större koll på. Hon beskrivs av United som en offensiv mittfältare – eller forward. Och jag noterar att hon har startat på ena kanten i Nigerias båda matcher hittills i de Afrikanska mästerskapen. För Asarum gjorde hon fyra mål på 22 matcher.

I de Afrikanska mästerskapen är Kamerun och Mali klara för semifinal, vilket innebär att de har dubbla chanser att ta VM-platser. Kamerun avslutade gruppspelet med att spela 1–1 mot Ghana.

Med tio minuter kvar att spela såg det resultatet ut att ta båda lagen till semifinal, för då ledde Algeriet med 2–1 mot Mali. Men Mali vände och vann med 3–2 och har alltså chansen att ta sig till VM. Det otroligt viktiga 2–2-målet var för övrigt ett sådant där mål man inte vill se på internationell nivå, där ett högt skott går in mer för att det är högt än för att det är bra.

Mitt tips är dock att det blir Kamerun och de två lag som avancerar från grupp B som går till VM. Grupp B avgörs i dag med matcherna Nigeria–Ekvatorialguinea och Sydafrika–Zambia. Där har Sydafrika sex poäng medan Nigeria och Zambia står på tre.

Nigeria avancerar på seger i sin match mot svaga Ekvatorialguinea. Zambia måste vräka in mål på Sydafrika för att gå vidare, så allt talar för Sydafrika och Nigeria i semifinal.

I Oceanien är Papua Nya Guinea, Nya Kaledonien, Nya Zeeland och Fiji klara för semifinal innan grupp B är färdigspelad. Det troliga är att matcherna blir PNG–Fiji och Nya Zeeland–NK.

Under fredagen lottades även andra kvalomgången till U19- och U17-EM. För svensk del blev det två riktigt tuffa lottningar.

I U19 ställs vårt svenska F18/00-landslag mot England, Italien och Turkiet i den grupp som jag upplever som den allra tuffaste, i varje fall på förhand.

För vårt F16/02-landslag väntar en grupp med Spanien, Polen och Slovakien. Och som bekant är Spanien den nation som varit genomgående bäst av alla i Europa de senaste fem–sex åren. Spanien är alltid bra.

Spaniens F17/01-landslag kan man för övrigt se på Eurosport 2 klockan 17.45. Då spelar de VM-kvartsfinal mot Nordkorea. Kvällens andra kvartsfinal startar 21.00 och spelas mellan Japan och Nya Zeeland. Den tycks dock inte sändas på svensk tv.

Däremot visar Eurosport 2 både Ghana–Mexiko 19.45 och Tyskland–Kanada 22.45 på söndagskvällen.

I övrigt i helgen går det just nu att se Essen–Freiburg på DFB-tv. Det spelas fulla omgångar i såväl Tyskland, England som Frankrike, dock utan att det är några toppmöten. Helgens toppmöte spelas i stället i Italien, 12.30 på söndagen. Då tar trean Fiorentina emot tvåan Juventus.

 

Hälinen, Lundin, Holt Andersen och mycket mer

Publicerad den av
6

Semestern närmar sig sitt slut för de damallsvenska spelarna. Men ännu finns det flera vakanta platser i trupperna.

Sedan förra inlägget har vi räknat in tre nya spelare till vår högsta serie. Eskilstuna har tidigare under året haft finländska Tia Hälinen på provspel. Hon gjorde ett såpass bra intryck att hon nu har skrivit på ett 1,5-årskontrakt.

Göteborg fortsätter att bredda sin trupp. Senaste nytillskottet är elitettans delade skytteligaledare Karin Lundin.

Karin Lundin

Att den Kodefostrade forwarden lämnar Kungsbacka väcker känslor hos elitettans tabelltvåa. Västkustens KDFF har ekonomiska problem och på kort tid har man tappat både tränaren Jamal El Moussaoui och nu även sin skyttedrottning.

På den här länken kan man höra vad klubbchef Dennis Ingman säger om de båda tappen. Och det är rätt tydligt att han inte är nöjd med att tappa Lundin i det här skedet.

Noterbart är att Kungsbacka inleder hösten i elitettan med bortamöte med Kvarnsveden och hemmamatch mot Kif Örebro. Kanske kan någon av klubbens unga talanger fylla Lundins plats till de matcherna. Ett Kungsbackalag förstärkt med diverse talanger från Västsverige vann nämligen F18-klassen i Gothia cup i går.

När jag ändå är inne på Gothia cup så vann Tokyo Verdy (NTV Belezas ungdomslag) som väntat F17elit-klassen efter sex raka segrar. Efter deras två inledande utklassningssegrar fick de dock lite bättre motstånd i de fyra sista matcherna. Kristianstad, Rosengård och Bayer Leverkusen höll nere förlustsiffrorna till uddamålet.

I finalen, där jag såg den andra halvleken, var japanskorna spelmässigt överlägsna motståndarna Norcal Premier PDP från Sacramento i USA. Till slut blev det också klara 3–1 till Verdys unga lag, där flera av spelarna får spela i F17elit även nästa år. Några kan faktiskt vara med fyra gånger till. Man hade nämligen flera 04:or i truppen.

En spelare att hålla utkik efter i framtiden är förstås 15-åriga skyttedrottningen Yuzuki Yamamoto (fyller 16 i höst) som stod för två mål och ett assist i finalen. Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Den tredje värvningen som presenterats de senaste dagarna är Växjö DFF som knutit upp den danska U19-spelaren Signe Holt Andersen.

Århusförvärvet fyller 19 år nästa helg och är nu i väg med det danska F19-landslaget och spelar EM-slutspel. Hon spelade 58 minuter i onsdagens förlustmatch mot Tyskland, men följde hela dagens 1–0-seger mot Italien från bänken.

I övrigt i dagens omgång i F19-EM säkrade Norge sin plats i semifinalspelet via 1–0-seger mot Frankrike. I den gruppen vann Spanien med 2–0 mot Schweiz, vilket innebär att spanjorskorna har tre poäng, medan Frankrike och Schweiz har varsin. Vilket av de tre lagen som följer Norge till semifinal avgörs på tisdag.

Då får vi även veta vilka lag som avancerar från Danmarks grupp. Där vann Nederländerna med 1–0 mot Tyskland, vilket innebär att Nederländerna har sex poäng, medan Danmark och Tyskland har tre vardera och Italien är poänglöst.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Innan det är återstart den 5 augusti räknar jag med att vi får se ytterligare minst fem värvningar. Rosengård bör ju ha in någon back till, Vittsjö har två backar/kantspelare att ersätta och Linköping behöver några nya offensiva spelare.

En positiv nyhet för LFC:s supportrar är förstås att Lina Hurtig tränar med boll. Hur nära spel hon är vet jag dock inte.

När det gäller backar har Catherine ”CJ” Bott, landslagsback från Nya Zeeland, kopplats till Sverige. Hon har senast spelat för Jena i Frauen-Bundesliga, och skulle kanske kunna vara ersättare i Rosengård för landslagskompisen Ali Riley? Eller så är Bott kanske på gång att bli klubbkamrat med en annan landslagskompis, Hannah Wilkinson i Vittsjö?

En svensk spelare som borde vara ute på transfermarknaden är Julia Spetsmark. För såvitt jag förstått gällde hennes kontrakt med Manchester City bara förra säsongen. Undra var Spetsmark dyker upp härnäst?

När det gäller svenska spelare i England har jag inte heller sett om Amanda Nildén blir kvar i Brighton. I förstaläget skrev den BP-fostrade backen också bara ett kontrakt som gällde över förra säsongen.

Bland de spelare som lämnar damallsvenskan finns ju australiska Aivi Luik. Hon hann med nio matcher och ett mål för IFK Kalmar innan hon lämnade för storsatsande Levante.

Bland Valenciaklubbens sommarnyförvärv har Luik sällskap av ett par rutinerade, spanska toppspelare i Soni och Ruth (Sonia Bermudez och Ruth Garcia).

Som jag tidigare konstaterat verkar Levante bli riktigt starkt i vinter. Klubben ser ut att få behålla sin mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral, som ett tag var på gång till Atletico. Andra välkända spelare i Levante är Marta Corredera och den portugisiska landslags- och före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva.

Jessica Silva

Det blev alltså inget med Corral för Atletico Madrid. En spelare som däremot är klar för den spanska mästarklubben är franska landslagsspelaren Aissatou Tounkara. 23-åringen lämnar Paris FC (före detta Juvisy) och flyttar till den spanska huvudstaden.

Ett namn det surras om är Jennifer Hermoso, som inte har åkt med PSG till USA. Men henne har väl ingen svensk klubb råd med?

Helgens mest omtalade övergång internationellt sett är ändå att den engelska landslagsspelaren Izzy Christiansen går till Lyon från Manchester City. Den övergången är inte officiellt bekräftad ännu, men både engelska och franska källor hävdar att allt är klart förutom underskriften.

Nykomlingen i WSL, West Ham har gjort en spännande värvning i helgen. Den offensiva mittfältaren var riktigt bra under en period i Turbine Potsdam. Sedan hade hon en tuff period i Wolfsburg innan hon laddat om i Freiburg. Jag hade gärna sett tyskan i damallsvenskan, men nu blir det alltså England nästa före henne.

Det om övergångar. Nu till lite verklig fotboll. I Kina har ligan återstartat i dag efter ett landslagsuppehåll.

Svensklaget Beijing förlorade med 2–1 mot Wuhan. Huruvida Marija Banusic fick göra debut eller inte har jag inga uppgifter om. Beijings målskytt var Zhang Xinyue.

I kommande vecka är det fyrnationsturneringen Tournament of Nations i USA. Samtidigt som USA, Australien, Brasilien och Japan spelar kommer NWSL att rulla på. Det har gjort att några av klubbarna har tvingats ta in spelare på korttidskontrakt för att fylla luckorna efter sina landslagsspelare.

Serieledande North Carolina Courage har valt att ta in fyra spelare. En av dem är fjolårets Göteborgsspelare Sarah Teegarden. Hon blev för övrigt kvar på bänken hela matchen i fredagskvällens 0–0-match mot Utah Royals.

En lite spännande internationell turnering som påbörjats i dagarna är de Centralamerikanska och karibiska spelen (CAC Games). Det är en tävling som i år arrangeras i Barranquilla, Colombia.

Totalt deltar 37 nationer i det här i Sverige okända mästerskapet. Till damfotbollsturneringen är åtta lag kvalificerade. Flera av dem är intressanta eftersom de laddar upp för avgörande VM-kval i höst. Då tänker jag på Mexiko, Costa Rica, Nicaragua, Jamaica och Trinidad & Tobago. I turneringen finns även Colombia och Venezuela som föll på målsnöret i det sydamerikanska VM-kvalet.

Den åttonde nationen är Haiti, som pinsamt nog lämnade walkover i första gruppmatchen mot Nicaragua. Tråkigt med tanke på att Haiti verkar ha något på gång på ungdomssidan.

I övrigt har Mexiko, som ställer en riktigt stark trupp på benen, vunnit med 5–1 mot Trinidad, Costa Rica med 1–0 mot Colombia och så vann Venezuela med 2–1 mot Jamaica efter segermål från Deyna Castellanos.

Nyförvärv, talangutveckling, Marozsan och Norheim

Publicerad den av
18

Under onsdagen hände det lite på silly seasonfronten. Djurgården, Göteborg och Hammarby hittade varsin ny spelare.

Djurgården plockade in amerikanska backen Maddie Bauer. Det innebar att man snabbt fyllde luckan efter Petronella Ekroth.

Hammarby har ju en lucka efter Julia Zigiotti Olme. Den luckan verkar serbiska Milica Mijatovic vara tänkt att fylla.

Slutligen breddar Göteborg sin backbesättning genom att värva Emma Pennsäter från Bröndby. Göteborg har på sistone plockat in rätt många spelare från Rosengårds överskottslager, med Elin Rubensson och Nathalie Persson som två fullträffar. Nu hoppas man säkert på ett liknande utfall med Pennsäter.

Jag tycker att det är bra att Göteborg värvar unga svenska spelare, precis som Linköping gjorde för några år sedan. Dock har jag skrivit det förut, och skriver det igen – totalt sett är Göteborg och Linköping alldeles för dåliga på talangutveckling.

Båda klubbarna är bra på förädling av andras talanger, men de har ingen ungdomsverksamhet och utvecklar således inga egna talanger. Följden har blivit att två av landets mest folkrika kommuner (Göteborg och Linköping) är klart underrepresenterade i våra landslag och i elitfotbollen. De tre andra mest folkrika kommunerna (Stockholm, Malmö och Uppsala) har däremot massor av elitspelare.

Kollar man på inbjudningsklassen för tjejer (F17 Elit) i pågående Gothia cup saknas just LFC och Göteborg. Däremot är övriga tre topplag med; Piteå, Rosengård och Kristianstad. Det är tre lag som varit väldigt bra på att få fram egna talanger. Även om Rosengård med föregångare har haft svårt att släppa fram talangerna för den sista förädlingen till elitspelare har klubben i alla fall fått fram talanger, vilket är det klart viktigaste.

Av övriga två måste ju Kristianstad hyllas. Tittar man på lagets damallsvenska trupp vimlar det av egna eller ”närproducerade” spelare. Kanske att flera av de andra damallsvenska klubbarna borde ta en sväng till KDFF och kolla hur man arbetar?

I Göteborg har IFK Göteborg klivit fram och tagit ansvar för talangutveckling, vilket är intressant. Man undrar ju om Blåvitt bara kommer att släppa talangerna framöver, eller om man kanske har egna ambitioner på damsidan.

Det om svenska talanger.

Rosengård har för övrigt under onsdagen bekräftat att man skall testa den kenyanska talangen Corazone Aquino.

I nästa vecka är det dags för inbjudningsturneringen Tournament of Nations där värdlandet USA i år bjudit in Australien, Brasilien och Japan. Australien presenterade under tisdagen sin trupp så här kreativt:

Dagen efter meddelade man att truppen utökats med en 21:a spelare, den 15-åriga talangen Mary Fowler. Förbundskapten Alan Stajcic är knappast rädd för att släppa fram unga spelare. I grunden är jag positiv till det här, men samtidigt skall man vara medveten om att en för tidig debut inte är bra – det kan tvärtom vara förödande för karriären. Det gäller alltså att man verkligen känner att de riktigt unga spelare som får chansen är mentalt redo för det.

Här är Japans trupp. Även USA har presenterat en första trupp till turneringen. Den skall dock bantas med ett par spelare.

Apropå USA berättade Rainer i bloggen Hattrick under onsdagen om hur det är att vara proffs i Sky Blue. Jag skall inte ge mig in på ämnet mer än att jag konstaterar att klubben verkar ha trivsamma faciliteter…

I juletid kom nyheten om att alla matcher i franska D1 Feminine den kommande ligasäsongen skall tv-sändas. Nu har formerna för sändningarna blivit klara. Dee bygger på att det blir två huvudmatcher i varje omgång.

Från en trevlig nyhet från Frankrike till en otrevlig från Tyskland. Lyons och Tysklands storstjärna Dzsenifer Marozsan har nämligen dragit på sig lungemboli, vilket är blodproppar i lungorna. Den närmaste tiden blir det därför ingen träning för Marozsan. Det är bara att hoppas att problemen går över så snabbt det bara är möjligt.

Slutligen så drog F19-EM igång under onsdagen. Där blev det succé för Norge och Piteås Andrea Norheim. Hon gjorde nämligen båda målen när norskorna vann med 2–0 mot favorittippade Spanien. Jag har inte hittat något klipp med målen, men väl en kort intervju med Norheim:

I övrigt vann Tyskland med 1–0 mot Danmark och Nederländerna med 3–1 mot Italien. Slutligen reste sig värdnationen Schweiz från 2–0-underläge mot Frankrike och fixade kryss. Den sistnämnda matchen är den enda där Uefa ännu så länge har lagt upp klipp med höjdpunkter. Sett till klippet verkar det oavgjorda resultatet ha speglat matchen rätt bra.

Kanadensisk mittback till Eskilstuna

Publicerad den av
4

Den första dagen med öppet transferfönster bjöd som väntat inte på några sensationella nyheter. Den enda värvning jag har noterat är att Eskilstuna har knutit upp mittbacken Shannon Woeller.

Hon har gjort 19 A-landskamper för Kanada, vilket är respektingivande. Även om jag inte har någon klar bild av henne borde det här vara en bra förstärkning.

Den största liga som pågår är NWSL. Där har North Caroline Courage ryckt till sig en jätteledning. Den är så stor att laget redan är slutspelsklart i och med söndagens 4–0-seger borta mot Sky Blue. Då återstår det nästan två månader av grundserien.

I kampen kring slutspelsstrecket tog Chicago tre tunga poäng genom 1–0-seger mot Seattle. Seattles anfallsduo med glödheta Sam Kerr och pånyttfödda Yuki Nagasato fixade segermålet i slutminuterna. De japanskans vakna nickpassning och australiens kalla avslut håller hög klass.

Målet var Kerrs nionde i årets seriespel. Hon vann skytteligan ifjol, och håller undan i toppen även i år. Lynn Williams som gjorde tre mål för North Carolina i den här omgången skuggar på totalt åtta.

Lynn Williams

På onsdag drar F19-EM igång i Schweiz. Där spelar värdnationen, Norge, Frankrike och Spanien i grupp A. I grupp B återfinns Tyskland, Danmark, Italien och Nederländerna.

Noterbart är att startfältet består av åtta av de tio högst rankade europeiska länderna på Fifas världsranking. De två som saknas är Sverige och England.

Vad jag vet är en damallsvensk spelare med i mästerskapet i Schweiz. Det handlar om Piteås norska forward Andrea Norheim. Linköpings Frida Maanum håller också åldern, men finns inte med i den norska truppen.

Dags för allsvensk återstart

Publicerad den av
4

I kväll drar damallsvenskan igång igen efter EM-uppehållet. Serien fick ett fint erkännande häromdagen, när Uefa tillkännagav vilka tre spelare som är i final om priset som bästa spelaren i och från Europa under säsongen 2016/17.

Två av de tre finalisterna Lieke Martens, Pernille Harder och Dzenifer Marozsan har ju nämligen spelat i vår högsta svenska serie under aktuell säsong.

Otroligt kul för damallsvenskan. Tyvärr är ju ingen ur trion kvar nu i höst, utan nu får nya profiler bära serien.

Kvällens match går mellan Piteå och Göteborg, det är en match som är av stort intresse för tabellens undre halva. Göteborg har ju firat sommarledighet som jumbo och är i stort behov av poäng. Man har värvat en ny målvakt och en ny mittback för att stärka upp defensiven. Det känns som kloka tankar.

Piteå var ett av de formsvagaste lagen i vårspurten, med bara fyra poäng på de fem sista omgångarna. Laget har bara en poäng upp till LB07 på den sista medaljplatsen, men det är å andra sidan bara fem poäng ner till nedflyttningsplats. Hemmaförlust i kväll, och laget löper risk att bli akut indraget i bottenstriden. Det finns alltså förutsättningar för en spännande match i kväll.

En spännande match blir det garanterat även i norska toppserien i dag. Det är nämligen seriefinal mellan LSK och Avaldsnes med avspark 19.35. Inför matchen leder Avaldsnes tabellen med en poäng före LSK. De senare har dock en match mindre spelad. LSK har även fått hem Emilie Haavi efter ett halvårs äventyr i USA.

I Norge har det varit en intressant debatt om damfotbollens status de senaste dagarna. Jag tror att allt började med den här krönikan om att norsk damfotboll inte är i närheten av att få ut den potential som finns.

Efter diverse turer, där bland annat storlaget Rosenborgs motstånd till damfotboll kom upp…

…skrev Stabaek-ledaren Richard Jansen i går ett debattinlägg i tidningen VG om att norsk fotboll i grunden diskriminerar kvinnor.

Ett inlägg förbundsledningen svarade på:

Det blir intressant att se vad som kommer ut ur den här debatten.

Utöver seriematcher i både Sverige och Norge är det tv-sända semifinaler i F19-EM i dag. 16.00 på Eurosport 1 spelar Nederländerna–Spanien och 20.00 på samma kanal gör Tyskland och Frankrike upp. Det känns som två hyperintressanta matcher mellan fyra länder med framtiden för sig.

De fyra lagen har för övrigt säkrat sina platser till nästa års F20-VM. Europa har även en femte plats. Den kvalar England och Skottland om i kväll 20.00.

Så en sväng till Asien, där Sydostasiatiska mästerskapen är i gång i Kuala Lumpur. Turneringen är lite intressant eftersom mycket talar för att ett av lagen därifrån kommer att kunna kvala in till VM 2019.

Fem lag gör upp i mästerskapet, där Thailand är favoriter närmast före Vietnam. Men i premiäromgången visade Myanmar att man är på frammarsch och skakade Thailand. Thailändskorna kunde dock till slut vända och vinna med 3–2.

Tillbaka till där inlägget började, alltså Uefa Women’s Player of the Year Award. Vinnaren avslöjas den 24 augusti, och placeringarna 4–10 ser ut så här:

4: Vivianne Miedema
5: Eugénie Le Sommer
6: Wendie Renard
7: Jackie Groenen
8: Lucy Bronze
9: Jodie Taylor
10: Shanice van de Sanden

Notera här att van de Sanden inte platsade i Uefas EM-elva, men alltså räknas som en av de tio bästa spelarna i Europa under det senaste året. Anmärkningsvärt.

Senare i dag kommer även de tio nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare att presenteras, alltså damernas motsvarighet till Ballon d’Or. Juryn som tar ut kandidaterna består av de här sex meriterade profilerna:

Det blir väldigt intressant att se hur stor påverkan EM har haft på listan. Gissar att det kan vara rätt stor. Dock borde ju någon australisk spelare (Sam Kerr), någon amerikansk samt förstås Marta finnas med.

Marta och Alex Morgan gör för övrigt succé ihop i NWSL och Marta ligger nu tvåa både i skytteligan och assistligan. I förra veckan stod hon exempelvis för det här läckra målet, efter väggspel med Morgan:

Asllani mot Seger

Publicerad den av
14

Det har varit en rekordsommar här på bloggen. Juli är den månad som haft flest sidvisningar någonsin, med 39 914.

Det var cirka 2 500 fler visningar än under EM 2013 och 6 000 fler än under VM 2015 och OS 2017.

Dock hade bloggen ”bara” 9 473 unika besökare under juli, vilket är klart färre än exempelvis VM-månaden juni 2015, då hela 13 489 klickade in här.

Som det ser ut kommer 2017 att bli det klart bästa året någonsin på bloggen. Hittills har det varit närmare 181 000 sidvisningar i år (41 500 unika besökare), vilket ger ett snitt på cirka 25 000 per månad. Fjolåret är bästa året hittills, då stannade räkneverket på 228 950 visningar (19 079 per månad).

Kosovare Asllani

Och nu har vi slagit ett nytt rekord, det gällande flest kommentarer till ett inlägg. Inlägget det handlar om är det föregående, och debatten har framför allt handlat om Kosovare Asllani, och mer precist om hur bra nyförvärv hon är.

Mitt svar på den frågan är att hon borde vara ett väldigt bra nyförvärv. Så här på förhand känns det som att Asllani borde vara bättre för Linköping än Caroline Seger för Rosengård.

Caroline Seger

Åter till det strax. Först har jag funderat lite kring förändringarna i de båda topplagens trupper. Det ser ut så här:

Rosengård:
Ut: Lieke Martens (Barcelona), Amanda Ilestedt (Turbine Potsdam), Emma Berglund (PSG), Sofie Junge Pedersen (Levante), Hanna Persson (Bröndby) och Emma Pennsäter (lån, Bröndby).
In: Caroline Seger (Lyon), Simone Boye Sörensen (Bröndby), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna) och Jenna Hellstrom (Kent State).

Linköping:
Ut: Magdalena Eriksson (Chelsea) och Jessica Samuelsson (klubb ej klar).
In: Kosovare Asllani (Manchester City), Nicoline Sörensen (Bröndby) och Anna Oscarsson (Hammarby).

Med förlusten av Samuelsson och skadan på Janni Arnth har Linköping tyngre förluster i backlinjen än Rosengård. Däremot är det stort plus för LFC när det gäller offensiven.

Rosengård har tappat både Marta och Martens på mindre än ett halvår, det är en gigantisk förlust när det gäller kreativitet och mål/assist. Och som bekant är varken kreativitet eller mål/assist Segers stora styrka. Hon är duktigt på det korta passningsspelet samt att behandla och hålla i bollen samt på att styra anfallstempot. Däremot slår Seger väldigt få avgörande passningar.

Känslan är att det är Sanne Troelsgaard och Iva Landeka som måste kliva fram när det gäller avgörande passningar från mittfältet i Rosengård. Dessutom väntar Malmöklubben förstås på att Anja Mittag skall hitta sin ”gamla” form. I så fall har man en pålitlig poängspelare där.

I Linköping blir det intressant att se hur man ersätter Samuelsson. Ett alternativ är att spela Anna Oskarsson som ytterback. En annan lösning är att flytta ner allroundkunniga Kristine Minde får ge plats åt Asllani i anfallslinjen, och att norskan i stället får ansvar för högerkanten.

LFC har vunnit med 1–0 mot Hammarby i träningsmatch i kväll (Marija Banusic segerskytt). Jag har inte sett någon laguppställning, någon som vet hur LFC ställde upp?

När det gäller Asllani tycker jag att hon har tagit stora steg de senaste åren. Hon har gått från att vara en envägsspelare till att vara tvåvägs. Hon var dessutom en av Sveriges två–tre bästa spelare i EM. När det gäller hennes status i Manchester City var den väl dock inte jättehög.

Hon spelade bara från start i tre av sju matcher i vårens ligaspel. Och hon fick inte ens plats på bänken i FA-cupfinalen.

Däremot fick Asllani förtroende i Champions League. Hon startade i alla årets fyra matcher. I kvartsfinalerna mot Fortuna Hjörring blev hon utbytt i 67:e respektive 72:a minuten. Och i semifinalerna mot Lyon blev hon målskytt i, och spelade hela den första matchen. I returen blev hon utbytt i 69:e minuten.

I Linköping kommer Asllani att ha en större roll än hon haft i Manchester City, på så sätt är det ett klokt beslut att flytta hem. Det är nu hon skall visa att hon kan bära ett lag. Det blir spännande att följa.

Det blir även mycket spännande att se vilken påverkan Caroline Seger får på Rosengårds spel. Det blir även spännande att se hur mittfältet kommer att formeras. För Seger personligen är det ett naturligt val att flytta hem. Hon har inte fått speciellt mycket speltid i de stora matcherna för Lyon, utan har mest fått spela i ligan mot sämre lag. I Malmöklubben växer hennes roll rejält.

Det dröjer dock en vecka innan damallsvenskan drar igång igen. I morgon är det däremot sex matcher i elitettan. Den mest intressanta är den mellan fyran Kungsbacka och trean AIK. Det är matchen om vilket lag som skall ta upp jakten på andraplacerade Kalmar. Vid kryss i Kungsbacka börjar det se riktigt ljust ut för de båda Smålandslagen Växjö och Kalmar.

Växjö skall till Umeå på måndag. Där föll UIK häromdagen med 1–0 mot klubbens legendarer från tidigt 2000-tal. Att spela en sådan match mitt i säsongen känns ju lite lätt tveksamt. För det är förstås inte roligt för det nuvarande A-laget att ta stryk av ett veteranlag huvudsakligen bestående av spelare som lagt av. Att påminnas om att allt var bättre förr stärker knappast dagens spelare.

I dag har andra gruppspelsomgången i F19-EM spelats. Där åkte Sveriges banekvinnor från kvalet, Italien, på en riktig stjärnsmäll. Italienskorna föll med hela 6–1 mot Frankrike, ett resultat som innebär att italienskorna är utslagna.

I dagens toppmatch vann Tyskland med 2–0 mot Spanien i det som kan vara en försmak på finalen. Fast Nederländerna vill nog ha ett ord med i spelet. De vann mot England med 2–0 och har säkrat sin semifinalplats.

Slutligen tillbaka till EM. Uefa har nominerat turneringens tio snyggaste mål.

Personligen röstar jag på Vivianne Miedema mot England som etta, Ana Maria Crnogorcevic som tvåa och Jodie Taylor som trea.

Av rättighetsskäl lade Uefa inte upp några klipp från matcherna under turneringen. Men nu har man alltså börjat göra det. Utöver klippet ovan med de tio snyggaste målen har man även satt ihop en kavalkad av samtliga 68 mål från turneringen. Det klippet är på just under elva minuter, du ser det här:

Diverse händelser utanför EM

Publicerad den av
40

Mitt fokus har varit ganska hårt riktat mot EM de senaste veckorna. Men det har ju hänt en del på andra håll under och just efter mästerskapet.

Först händer det saker kring FC Rosengård. Att Caroline Seger är på gång har man ju hört länge. Och nu verkar affären ha tagit fart på allvar.

Att Rosengård även skulle försöka värva Kosovare Asllani var lite mer överraskande, även om Therese Sjögran har varit bra på att locka till sig sina gamla landslagskompisar.

Apropå Rosengård kom beskedet om nyförvärvet Simone Boye Sörensen:s knäskada. Det handlade om en lite broskskada, vilket är glädjande ur den synvinkeln att det bör innebära kortare konvalescens än om exempelvis korsbandet gått av.

Men egentligen är inte broskskador så långt ifrån glädjande man kan komma, eftersom brosk aldrig går att laga eller återbilda. En broskskada gör att knät aldrig kommer att kunna bli friskt igen.

Med alla de här förändringarna känns det som att Rosengård kommer att få det väldigt tufft att ta in de där fem poängen man ligger bakom LFC. Det riskerar att ta ett tag att få ihop det nya laget, och den närmaste dryga månaden väntar ju bland annat cupfinalen och den andra seriefinalen mot Linköping.

* Under EM har det spelats en spännande träningsturnering i USA, kallad Tournament of Nations. Det var andra gången i år USA bjöd in tre toppnationer för fyrnationsturnering. Den här gången var det Australien, Brasilien och Japan det handlade om.

Och återigen misslyckades USA med att vinna. Det blev Australien som tog hem cupen, efter 1–0-seger mot USA, 4–2 mot Japan och förkrossande 6–1 mot Brasilien.

USA är inne i en riktig svacka. I och med förlusten mot Australien har man nu förlorat tre matcher på hemmaplan samma år, vilket inte hör till vanligheterna. Man var även väldigt illa ut mot Brasilien, underläge med 3–1. Fast en bra slutspurt gjorde att amerikanskorna vann den matchen:

Australiens seger innebär att 2017 har inneburit följande segrar i olika turneringar:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz

Fem turneringar med fem ”nya” segerlag. Den internationella damfotbollen håller verkligen på att breddas.

* Kollar vi lite på det svenska landslaget blir det spännande att se var som kommer att hända under Peter Gerhardsson:s ledning. Inte minst vilka uppställningar/spelsätt han väljer. Gerhardsson brukar för övrigt inte gilla att prata i sifferkombinationer typ 3–5–2 eller 4–4–2 eftersom spelsätt är mer komplicerade än så.

Han har givit flera intervjuer den senaste tiden där man kan hitta lite ledtrådar om vad som väntar, de flesta länkarna finns i slutet av det här inlägget från bloggen Spelare 12. Gerhardsson var även dagens gäst i P4 Extra häromdagen, det samtalet hör du här.

När jag nyligen kollade ett referat på svenskfotboll.se från förra året reagerade jag över att Emilia Brodin ingick i den svenska laguppställningen. Det visade sig att det är Emilia Appelqvist som har gift sig och numera har ett nytt namn.

* Kanske kan Antonia Göransson framöver återigen bli aktuell för vårt landslag. Hon har i sommar skrivit på för italienska mästarinnorna Fiorentina.

Fiorentina kommer till hösten att utmanas av det nya damlaget i Juventus. Turinklubben har värvat friskt från Brescia, och presenterade i dag norska landslagsspelaren Ingvild Isaksen samt Sverigebekanta finskan Tuija Hyyrynen.

* En av sommarens mest intressanta övergångar är att Eskilstuna värvade AIK:s talang Loreta Kullashi. Det blir kul att se hur Kullashi hävdar sig i allsvenskan. Det blir även intressant att se hur AIK klarar sig utan sin måldrottning.

Initialt verkar man ha det lite tufft. AIK föll ju nämligen i går mot Uppsala i återstarten av elitettan. Ett resultat som innebär att AIK tappar mark i kampen om de båda damallsvenska platserna. Avståndet upp till Kalmar är numera fyra poäng.

* På internationell nivå har det startat ett nytt Europamästerskap, det är F19-EM som är i gång på Nordirland. Jag har inte jättebra koll på lagen, men vet att Tyskland och Spanien har bra lag i den här årgången. Båda vann också i går i första gruppspelsomgången mot Skottland respektive Nordirland. Noterbart att framgångarna fortsätter för Nederländerna, som vann mot Frankrike i går. Sista segerlaget var England som besegrade Italien.

Klart med ett nytt svenskt genrep

Publicerad den av
4

Det OS-genrepet jag såg i Kalmar förra veckan var tydligen inget riktigt genrep. I dag står det nämligen klart att Sverige spelar mot Botafogos P16-lag på fredag.

Det blir sannolikt en match som spelas i rätt stor medieskugga. Det blir intressant att se vad och hur mycket vi som befinner oss i Sverige kan få se från det genrepet.

I övrigt händer det inte jättemycket på nyhetsfronten. Via sociala medier kan man se att alla OS-lag verkar ha det jättebra så här en vecka innan avspark.

I morgon spelas en träningsmatch mellan Nya Zeeland och Sydafrika. Där får vi en ny indikation på klassen på sydafrikanska Banyana Banyana.

Utöver den stundande OS-turneringen pågår det två landslagsmästerskap på olika nivå i världen. I Myanmar inleddes AFF Women’s Championship i går, det skulle väl närmast översättas till det sydostasiatiska mästerskapet. Det är ett högst ojämnt mästerskap.

I dag har exempelvis Myanmar vunnit med 17–0 mot Östtimor och i går vann Vietnam med 14–0 mot Singapore. Troliga semifinallag är Australien U20, Vietnam, Thailand och Myanmar. Glädjande är att publiksiffran på Myanmars match var över 10 000 personer. Kul.

I F19-EM är det semifinaler i morgon. Där spelar Frankrike–Schweiz och Spanien–Nederländerna. Båda matcherna sänds i svensk tv. Den första i Eurosport 2 med sändningsstart 15.45 och den andra i Eurosport 1 med start 20.15. Jag tror att avspark är en kvart senare i båda fallen.

Norge åkte ur EM under lite tråkiga omständigheter. Norskorna vann med 1–0 mot Frankrike och föll med 1–0 mot Nederländerna. I den sista omgången mötte man avsågade Slovakien. Den matchen fick brytas på grund av oväder, och när vädret hade blivit bättre var det ingen idé att spela klart. Då hade nämligen Frankrike vunnit med 2–1 mot Nederländerna – ett resultat som gjorde att Norge var utslaget oavsett hur stora siffror de besegrat Slovakien med. Tråkigt.

Sundhages attack mot Rosengård

Publicerad den av
1

Landslaget är samlat i Malmö och det produceras förstås diverse artiklar från samlingen.

En del är rätt intressanta, som den här där Sundhage säger att Kosovare Asllani var högaktuell för den här truppen. Och den här om att Marija Banusic har ljumskproblem, något som gör att hon sannolikt får se fredagens match från läktaren.

Det trots att Sundhage här säger att hon skall testa en och annan spelare mot Slovakien. Ett skäl att testa är väl att Lotta Schelin bara gjort 35 minuter efter sin OS-kvalskada och det finns ingen anledning att chansa med Schelin i 90 minuter mot slovakiskorna.

Här är en artikel om att Olivia Schough har hamnat i ramljuset efter OS-kvalet. Det är ju bra för landslaget, för Schough är ju på många sätt en utmärkt frontfigur – spontan, alltid glad och sällan tråkig att lyssna på. I den artikeln såg jag för övrigt den glada nyheten att fredagens match direktsänds 17.00 av TV12. Bra.

Något vi lär få läsa mycket om den kommande tiden är huruvida just Schelin och Caroline Seger kommer att flytta hem till Sverige och damallsvenskan i sommar. Här är en artikel på det temat. Det finns en del att tycka och tänka kring det, men jag har inte tid att dyka ner i det ämnet nu.

Den artikel jag tagit djupast intryck av hittills på landslagssamlingen är nämligen den här från Sydsvenskan där Sundhage kritiserar FC Rosengård för att ha för många utländska spelare. Vår förbundskapten har varit ute och svingat i frågan om utlänningar i damallsvenskan förr. Bland annat i augusti i fjol då hon ansåg att det fanns för få svenska innermittfältare i vår högsta serie.

Nu är det alltså Rosengård som får sin släng av sleven. Ni som följt den här bloggen under en längre tid vet att jag är av en helt annan uppfattning än vår förbundskapten. Jag anser att svensk damfotboll gynnas av att våra topplag innehåller en mängd utländska toppspelare.

När jag nu ser Sundhages kritik reagerar jag på följande citat:

”Det finns många utländska spelare som är riktigt bra i Rosengård, men en mix med fler svenska spelare hade gett ännu bättre resultat, det tror jag som svensk förbundskapten.”

Undra vad hon hade trott om hon istället var sportchef i Rosengård… Och undra vilka svenska spelare det är Sundhage tänker på.

För att kunna hävda sig i Champions League med ett övervägande svenskt manskap hade man sannolikt behövt spela med hela landslaget – eller göra som Tyresö. Tyvärr känns det inte rimligt att en svensk klubb skulle ha ekonomi för att värva ihop ett sådant lag nuförtiden. Inte med de budgetar som storklubbarna har nere på kontinenten.

Jag tycker i stället att Sundhage borde vara glad över att Rosengård fått ihop ett så slagkraftigt lag. Ett lag som verkligen förgyller damallsvenskan.

För övrigt gör Sundhage en helt befängd jämförelse med USA i ovan länkad artikel från Sydsvenskan. USA har 310 miljoner invånare och deras ligor har haft åtta–tio lag. Tro sjutton att det är lättare att hålla en bredare topp av inhemska spelare med så stort underlag. Sverige går inte att jämföra med USA. Tyvärr inte med Tyskland eller Frankrike heller.

Med de åsikter hon saluför borde Sundhage känna stor avundsjuka mot sina kollegor i Norge och Danmark. De bygger ju landslag på spelare från hemmaligor som innehåller betydligt många färre utländska spelare än vad damallsvenskan gör.

Jaja. Det om det. Nu till något annat.

I morgon är det sagt att beskedet om hur damallsvenskan skall tv-sändas kommer. Det blir intressant att höra vad man kommit fram till. I Norge har ju toppserien börjat med ett nytt upplägg, där alla matcher filmas och man kan se klipp med höjdpunkter från alla matcher på den här länken.

Utöver höjdpunkter match för match sätter man ihop ett klipp med några kandidater till omgångens mål. Här är kandidaterna från helgens omgång:

Apropå tv-sändningar sände förbundet i dag F19-landslagets EM-kvalmatch mot Belgien. Den slutade med svensk 2–1-seger och höjdpunkter finns här. Jag har förresten inte hängt med i försnacket till det här EM-kvalet. Någon som vet varför toppspelare som Nathalie Björn, Ronja Aronsson, Ellen Löfqvist och Michelle De Jongh inte är med? Skall de sparas till höstens F20-VM, eller finns det andra skäl?

Önskningar och landslagstankar för 2016

Publicerad den av
Svara

Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.

Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.

Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.

Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:

Ur Expressen, 28 januari 2015

Ur Expressen, 28 januari 2015

I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:

”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”

Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.

Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.

Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.

Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.

Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.

Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.

Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.

Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.

Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.

Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.

Pia Sundhage instruerar Christie Rampone

Pia Sundhage instruerar Christie Rampone

Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.

Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.

I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.

När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.

Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?

Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.

Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.

I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.

Petra Larsson

Petra Larsson

Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.

Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.

Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?

Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:

Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.

Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.

Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.

Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.

Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.

Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.

Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.

Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.

Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.

Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.

Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.

Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.

Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?

Krönika över damfotbollsåret 2015

Publicerad den av
2

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.

2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.

Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.

Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.

Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:

Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.

Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.

Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.

Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.

Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.

Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.

Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:

Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?

Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.

Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.

Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.

Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.

Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.

Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.

Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.

Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.

Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:

Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.

Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.

Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:

Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…

Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:

Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:

Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.

Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…

Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.

Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.

Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…

Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:

”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”

Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.

Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.

Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.

Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.

Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.

Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?

Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.

Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.

Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.

Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.

Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.

Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:

Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.

Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.

Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.

En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.

Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:

Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.

Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:

Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:

Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…

Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:

Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:

Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.

Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.

Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.

Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:

Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.

Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.

Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.

Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.

Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.

Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.

Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.

Löfven svarade bland annat att:

”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”

Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…

Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.

Edwin Okon

Edwin Okon

Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.

Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.

Vägen till Mallbacken

Vägen till Mallbacken

Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.

Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…

Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.

När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.

Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.

Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.

Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.

Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.

Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.

Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:

* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.

Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.

Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.

Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.

Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:

Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:

Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.

Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.

Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.

Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.

Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.

Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:

Stephanie Roche i fokus

Stephanie Roche i fokus

Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhage att ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.

Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.

Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.

Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.

Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:

Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.

Gott nytt år.

En grymt imponerande finalseger

Publicerad den av
14

Sveriges F19/96-landslag är Europamästarinnor. 3–1-segern mot Spanien var odiskutabel. Sverige hade god defensiv kontroll, grym taktisk disciplin, bolltrygghet – och framför allt Stina Blackstenius.

Jag hade egen träning när finalen spelades, så jag sett matchen nu i efterhand. Och Sverige var bättre än jag hade förväntat mig. Det finns inte en tillstymmelse till tur inblandat i den här triumfen. Det var tveklöst det bästa laget som vann.

Det var bara i luftrummet som vi var sårbara. Nu hade Spanien inte lika många vassa nickare som Tyskland – vilket känns skönt. Det är ju nämligen för många spelare i det svenska laget som inte känns bekväma med att nicka.

Däremot är det väldigt många som är bekväma med bollen vid fötterna, vilket är ovanligt för svenska ungdomslandslag, inte minst på tjejsidan.

Allra mest imponerades jag av hur vårt lag genomförde matchen taktiskt sett. Det är så tydligt att de här spelarna har fått en grymt god skolning i sina klubbar. Jag har ju flera gånger konstaterat att damallsvenskan de senaste tre–fyra åren har utvecklats enormt när det gäller den taktiska skickligheten.

De flesta svenska F19-spelarna tillhör damallsvenska klubbar och har fått lära sig hur man organiserar sig i defensiven. För det svenska laget var extremt välorganiserat. Nu visste jag ju resultatet när jag såg matchen, vilket säkert kan ha påverkat min uppfattning, men jag tyckte aldrig att Spanien var speciellt farligt. Jag tyckte att Sverige hade kontroll mest hela tiden.

Det var ju bara inläggen… Men även vid hörnor och inläggsfrisparkar var ju fantastiska Blackstenius nere och nickade undan. Blackstenius är ju en mycket duktig huvudspelare. Hennes 2–0-mål är högklassigt – en typ av mål som våra A-landslagsforwards aldrig gör.

Totalt sett tycker jag att alla svenska spelare får med beröm godkänt i betyg. Men det är förstås omöjligt att gå förbi Stina Blackstenius. Vilken match hon gjorde. Två mål och ett målpass i en final, det visar på ett grymt psyke. Ett psyke som bör föra in henne i nästa A-landslagtrupp.

Blackstenius var den stora skillnaden mellan lagen. Men skall jag nämna några spelare till som gjorde skillnad så börjar jag med Tove Almqvist. Jag blev förtjust i henne första gången jag såg henne live. Den förtjusningen har inte minskat nu under EM. Hon är en spelare med grym offensiv speluppfattning, en spelare som vet hur man skapar målchanser. Jag skulle säga att även hennes spelartyp saknas i Pia Sundhage:s lag. Almqvist kanske inte är fysiskt redo för A-landslagsfotboll ännu, men ge henne något år till.

Även Ronja Aronsson är en spelare jag gillat från första åsynen. Jag såg henne göra damallsvensk debut som 13-åring och imponerades av hennes mod och bollskicklighet. Då var hon forward. Nu har hon skolats om till en högintressant ytterback med fina uppspel. Det var hennes hörna som gav 1–0-målet. Kan hon slipa till defensiven lite till är hon en framtida landslagsback.

En spelare som växer är Nathalie Björn. Jag måste erkänna att jag inte fått samma positiva förstaintryck av henne som jag fick av Blackstenius, Almqvist och Aronsson. Men i dagens match spelade Björn väldigt moget och stabilt. Kul.

Det blir otroligt spännande att följa 96:orna i framtiden. Resultatmässigt är de alltså Sveriges bästa årgång någonsin. Nu får vi se om de kan ta upp kampen med 77:orna om att få in flest spelare i A-landslaget.

Därmed återstår det bara för mig att säga godnatt. Och förstås även ett stort grattis till våra nya Europamästarinnor. Grattis.

96-orna är Sveriges bästa årgång någonsin

Publicerad den av
4

I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.

Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.

Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.

Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.

Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.

Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.

En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.

Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:

”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”

Vad säger man?

Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.

Anna Oscarsson

Anna Oscarsson

En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.

En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.

Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:

Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?

2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning

Australisk målfrossa och F19-problematik

Publicerad den av
Svara

I förmiddags svensk tid spelade Australiens VM-lag avskedsmatch inför avresan till Kanada. I Sydney vann man med hela 11–0 mot Vietnam. Jag hittade en australisk radiokanal som sände matchen och kunde höra hur det stod 7–0 redan efter 22 minuter.

Nu är ju inte Vietnam någon fotbollsnation värd namnet, men det blir spännande att se hur det unga australiska laget klarar sig i genrepet mot Schweiz. Vi vet ju hur det gick för Sverige mot det schweiziska laget för ett tag sedan.

Apropå Sverige och VM tog vårt F19-landslaget i går ett stort steg mot VM-slutspel i Papua Nya Guinea nästa år utan att spela.

Vid gårdagens lottning av årets F19-EM-slutspel drogs nämligen vårt lag i tur och ordning mot Israel, Danmark och Frankrike. Det är en lottning som gör att vårt lag bör ha goda möjligheter att kvala in till nästa års VM-slutspel. Europa har fyra platser i VM, de går till de två bästa lagen i varje grupp.

Det förutsätter ju dock att vi kommer med bästa laget. Som många av er säkert uppmärksammat pågår det dock en debatt om huruvida vi kommer att kunna spela med bästa möjliga lag i F19-EM eller inte.

Slutspelet avgörs i Israel under den andra halvan av juli – en period där tre damallsvenska omgångar avgörs. De damallsvenska klubbarna är självklart inte positiva till att vara utan duktiga spelare mitt under pågående seriespel. Exempelvis hade AIK med tre spelare i kvalet, tre viktiga spelare.

Spontant kan man ju tycka att det skulle se rätt konstigt ut om de damallsvenska klubbarna släppte iväg spelare som Zecira Musovic, Nathalie Björn, Stina Blackstenius med fler i sommar med tanke på att klubbarna ju faktiskt vägrade att släppa sina nigerianska spelare nu under vårspurten. Det beslutet har ju fått följden att spelare som Faith Ikidi och Sarah Michael missar VM-slutspelet.

Enligt den länkade artikeln ovan verkar i alla fall Rosengård lämna besked i frågan i kväll eller i morgon.