Jonna Andersson, Peking och Haiti U20

Dagens svensk i damfotbollsvärlden är Jonna Andersson. I sin första ligamatch från start för Chelsea blev hon så här glad:

Chelsea var nämligen nära poängförlust hemma mot Everton när Andersson gjorde matchens enda mål – hennes första ”riktiga” ligamål. Kul att hon fått en sådan bra start i WSL.

Noterbart var att Hedvig Lindahl vaktade Chelseas mål, och framför sig hade hon en fyrbackslinje där tre spelare spelade i damallsvenskan 2017: Anita Asante, Magdalena Eriksson och Andersson.

Segern var viktig eftersom Manchester City också vann, 3–0 borta mot Sunderland. Där byttes Julia Spetsmark in sista kvarten istället för tvåmålsskytten Nikita Parris.

Däremot går det väldigt tungt för Arsenal, som med dagens kryss borta mot Reading redan känns borta från chans till att ta en Champions Leagueplats, trots att det bara gått sju omgångar. Men avståndet upp till Chelsea och Manchester City är redan åtta respektive tio poäng.

Sedan mitt förra blogginlägg har Jonna Anderssons tidigare tränare Kim Björkegren gjort klart med en ny klubb. Att av avståndet mellan Linköping och svenska Peking inte är så långt visste man ju, men det visade sig att avståndet mellan Linköpings FC och Beijing BG Phoenix, en klubb som tydligen har någon form av samarbete med det franska fotbollsförbundet.

Så till Nordamerika, där det officiella beskedet om att Boston Breakers läggs ner just har kommit. Ett besked som innebär att NWSL i år kommer att spelas med nio lag.

Apropå Nordamerika pågår just finalen i kontinentens U20-mästerskap, en match som går att se här. Där möts USA och Mexiko. Båda lagen tog sig till finalen via segrar i straffläggning i semifinalen.

USA och Mexiko är således klara för U20-VM i Frankrike senare i år. Jag har tidigare hävdat att Nord- och Mellanamerikan har just två VM-platser. Det var dock fel – man har tre.

Och alldeles nyss inträffade en superskräll – Haiti tog nämligen den tredje VM-platsen genom att besegra Kanada med 1–0 i matchen om tredje pris.

Det var en historisk seger, för den innebar att ett land från den karibiska övärlden för första gången når ett U20-VM. Möjligen att det till och med är första VM-platsen på damsidan överhuvud taget för ett karibiskt land.

Den framgången firades så här:

Haiti var nära stå för en superskräll redan i semifinalen. Trots att man hade en spelare utvisad lyckades nämligen storstjärnan Nerilia Mondesir kvittera till 1–1 på övertid mot USA, ett resultat som innebar att Haiti alltså tog USA till straffläggning.

Där borde det ju ha varit USA som hade pressen på sig, som hade allt att förlora. Sophia Smith kände den pressen och missade USA:s första straff. Men verkligheten kom ikapp Haiti i fredags.

Mondesir slog första straffen för haitierna, en straff som gick utanför. Faktum är att Haiti missade alla sina tre straffar – och USA kom undan med andan i halsgropen.

Ibland missbedömer man verkligen kvaliteten på spelare och lag. När jag först såg Haiti tyckte jag inte att det fanns speciellt mycket kvaliteter i laget. Det visade sig vara en väldigt felaktig observation. Kan man spela 1–1 mot USA och vinna mot Kanada är man ett högklassigt lag.

Haiti kom till Concacafs U20-mästerskap med den allra yngsta truppen. Det är en trupp där det finns massor av talang, där det finns flera spelare som säkert kan se fram emot en fotbollsframtid i andra länder. Amerikanska college borde exempelvis vara intresserade av ett stort antal av de här spelarna.

Dock skall sägas att jag inte gillar hur Haitis spelare slösade bort tid i den andra halvleken i tredjeprismatchen. De lade säkert tio minuter på att ligga ner och vrida sig, vilket inte kändes så kul.

Jag hyllade ju Kanada under gruppspelet. Saken är att Kanada var väldigt bra där. Saken är också att alla andra topplag vilade spelare i sista gruppmatchen. Exempelvis spelade Haiti med ett halvt B-lag mot Kanada i den gruppfinal som kanadensiskorna vann med 4–0. Kanada däremot startade i princip med samma elva i samtliga fem matcher. Och fem matcher på tio dygn är förstås väldigt tufft.

Kanada kändes kraftlöst i slutspelet, något som sannolikt förbundskaptenen får ta på sig. Kanada var aldrigt riktigt nära varken i semifinalen mot Mexiko eller mot Haiti. Eller, i semin hade ju de unga kanadensiskorna (turneringens näst yngsta trupp) greppet i straffläggningen. Man ledde med 3–2 efter tre straffomgångar:

Finalen mellan USA och Mexiko har alltså just startat. I gruppspel vann USA det inbördes mötet med 2–1. Jag håller ändå Mexiko som knappa favoriter i finalen, de vilade nämligen betydligt fler spelare i den förra matchen än vad USA gjorde. Så kanske att Mexiko kan ta sin första U20-titel i Nordamerika någonsin i kväll?

Knappast imponerande insats mot Moldavien

På tisdag ställs vårt svenska landslag mot Polen i den första riktiga matchen i EM-kvalet. Polen är självklart ett lag vi skall slå.

Ett rimligt resultat är svensk seger med fyra–fem mål på hemmaplan. Men kunde vi bara göra tre mål på Moldavien får vi nog vara nöjda om det blir seger mot polskorna.

Polen är ju nämligen ett väldigt mycket bättre lag än det svaga Moldavien som vi mötte i torsdags. Det var i och för sig en match man inte skall dra några stora växlar av. Sannolikt hade det moldaviska landslaget fått kämpa för att hänga kvar om de spelat i svenska division 1.

Med tanke på det var 3–0 riktigt dåliga siffror. Sverige bör göra minst tio mål på ett lag som Moldavien. Svenskorna skyllde på att de mötte ett väldigt defensivt lag. Som om det skulle vara någon ursäkt.

Tyskland mötte också ett defensivt lag i sin första EM-kvalmatch, ändå slog man Ungern med 12–0 efter 7–0 i halvtid. Och då skall man veta Ungern är ett lag som är flera klasser bättre än odugliga Moldavien.

Nu är ju det viktigaste att vinna matcherna, vilket Sverige gjorde. Men jag hade ändå varit rätt orolig om jag hade hetat Pia Sundhage. Det återstår att se om hennes nya 4–3–3-upplägg är en svensk framgångsmelodi.

Jag såg att Fotbollskanalens Olof Lundh skrev att byte av spelsystem tyder på osäkerhet. Jag håller med. Jag får känslan av att Sundhage famlar. Men vi vet mer om det här efter matcherna mot Polen och Danmark.

Personligen hade jag tyvärr inte möjlighet att kika på Moldavienmatchen koncentrerat, utan jag såg bara matchen flyktigt.

De sekvenser jag såg bestod oftast av ett svenskt lag som hade bollen mest hela tiden och oftast höll till just utanför Moldaviens straffområde. Tyvärr var våra forwards inte tillräckligt smarta för att rycka moldaviskorna ur position. Tvärtom blev vi väldigt stillastående i och kring straffområdet.

Sedan var våra inlägg inte tillräckligt bra. Fast det hade knappast spelat någon större roll. För här blev jag väldigt förvånad av Sundhages coachning. Hon har ju vid upprepade tillfällen påtalat bristen på nickstyrka bland svenska spelare.

Hon borde vara medveten av vikten av att ha nickstarka straffområdesspelare mot hyperdefensiva lag som Moldavien. Men Sundhage ställde upp med tre forwards där ingen kan nicka – om de inte får bollen i huvudet. Jag måste säga att jag saknade en spelare av Stina Blackstenius-typ rätt rejält.

* Senast jag skrev glömde jag att gratulera Kvarnsveden till platsen i damallsvenskan 2016. Jag har inte sett laget och kan således inte bedöma hur de kommer att klara sig i högsta serien.

Dock är det lovade att man verkar ha en stabil defensiv grund att stå på. Skall man hänga kvar som nykomling utan etablerade spelare måste man ha ett stabilt försvar.

Jag noterar för övrigt att förbundets hemsida svenskfotboll.se inte har observerat att Borlängelaget är klart för högsta serien. Svagt.

* På hemmaplan har det tyvärr hänt en del annat än bara matcher i elitettan. Jag lider något vansinnigt med Eskilstunas Elena Sadiku. Hon har återigen dragit av korsbandet i ena knät.

Det är så tråkigt att jag inte finner ord. Som jag berättat några gånger har jag själv tvingats till ett par knäoperationer och vet hur jobbigt det är att ta sig tillbaka. Jag hoppas verkligen att Sadiku har den mentala styrkan att ta sig genom en ny rehabperiod.

* En som har haft det jobbigt på ett annat plan är Irans landslagskapten Niloufar Ardalan. Hennes man vägrade att skriva på pappren som krävs för förnyande av hennes pass. Därmed får hon inte åka till Asiatiska mästerskapen i futsal.

Tragiskt att det 2015 finns lagar av det slaget i vår värld.

* Världsmästarna USA har valt dubbelmöten mot svaga Haiti den här veckan. Den första matchen slutade bara 5–0. Den andra pågår just nu och står just 5–0 i halvtid. Här är höjdpunkter från den första matchen:

* Veckans internationella toppmatch var en annan träningsmatch, Frankrike–Brasilien. Inför fina 22 053 åskådare i Le Havre vann fransyskorna med 2–1. Höjdpunkter därifrån ser du här:

Sinclair passerade drömgräns

I Sverige är vi med rätta imponerade av Lotta Schelin:s 74 landslagsmål. Men om Schelins målskörd är imponadande, vad säger man då om Christine Sinclair:s?

Kanadas storstjärna gjorde i dag sina mål nummer 150 och 151 i Kanadas landslagströja. Hon har gjort dem på 217 landskamper – en makalös prestation. Det ger ett snitt på 0,7 per match, medan Schelin ligger på ungefär 0,5 per match.

Sinclairs båda mål i segermatchen (2–1) mot Kina ser du här:

Kanada hade redan säkrat turneringssegern innan avspark men vann alltså även den tredeje matcher i fyrnationsturneringen i Shenzhen, man gjorde det på bortaplan mot en blivande gruppmotståndare i VM. Det var förstås bra för självförtroendet i värdnationen.

I samtliga tre matcher vaktades Kanadas mål av Stephanie Labbé, kanske en signal om att fjolårets damallsvenska succémålvakt numera rankas som etta av förbundskapten John Herdman. Jag följer ju Erin McLeod lite extra efter hennes tid här i Borås. McLeod var väldigt bra de matcher jag såg henne i NWSL nästa år, så Kanada har minst två högklassiga målvakter som slåss om speltiden.

Ada Stolsmo Hegerberg

Ada Stolsmo Hegerberg

* I övrigt i dag har Norge besegrat Irland med 3–1. En snabb blick på laguppställningen visar att norskorna mönstrade en starkare startelva i dag än mot oss i tisdags. Ada Stolsmo Hegerberg startade exempelvis matchen och gjorde Norges två första mål. Se höjdpunkter från drabbningen här.

* I USA har det hänt lite grejer de senaste dagarna. Först friades Hope Solo från misshandelsanklagelserna, något som lär ha skapat en lättnadens suck i det amerikanska fotbollsförbundet.
De slipper ju nu fler ifrågasättanden huruvida de gjorde rätt eller fel som lät henne spela vidare i väntan på den rättegång som nu aldrig blev av. Nu i efterhand, med facit på hand, är det svårt att kritisera dem. Men som sagt, tänk om det varit en man som var i Solos situation, han hade knappast kunnat spela i sitt landslag i väntan på rättegång utan att det blivit extrem debatt.

* I morgon är det collegedraft i NWSL. Inför den fick vi i går veta vilka landslagsspelare som är placerade i vilken klubb. Det blev 25 amerikanskor, 13 kanadensiskor och fyra mexikanskor. Eftersom landslagsspelarna från de här länderna kommer att missa en stor del av ligasäsongen spelar de mindre roll i årets grundserie. Lagen måste alltså bygga bredare trupper i år.

Dagny Brynjarsdottir

Dagny Brynjarsdottir

* En spelare som inte deltar i morgondagens draft är isländska framtidsnamnet Dagny Brynjarsdottir. Hon har nämligen skrivit på för Bayern München, som fortsätter att locka till sig starka talanger. Brynjarsdottir imponerade stort på mig under EM 2015 och hon lär knappast ha blivit sämre sedan dess.

Jag snackade med henne inför Sveriges åttondelsfinal mot isländskorna och kunde inte missa att hon pluggade i USA. För hon lät mer amerikansk än vad USA:s spelare gör…

* Slutligen kan jag inte låta bli att länka till det här korta tv-inslaget om Haitis landslag, som bor och tränar i USA och som själva samlar in pengar till sitt uppehälle.

Fotbollstjejerna på Haiti fick en speciell plats i mitt hjärta efter det här fantastiska reportaget från 2010, ett av de mer gripande idrottsreportagen jag sett: