Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division II. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

 

Tankar om Göteborgssoppan

Gott nytt år.

I elfte timman av 2020 blev det alltså klart att det blir ett nytt år även för Göteborg FC. Hur gott det nya året blir för klubben återstår att se.

Om vi nu skall kalla Göteborg FC för klubb. Ordförande Peter Bronsman benämner ju numera det svenska mästarlaget som ett projekt.

Till GP sa Bronsman så här på nyårsaftonen:

”Ibland glömmer man att Kopparbergs/Göteborg FC inte är en traditionell medlemsförening – vi fick ett projekt att genomföra för 17 år sedan för dam- och tjejfotbollen i Göteborg. Vi har vunnit mycket men någon gång måste ett projekt avslutas och bli en förening på riktigt.”

Det här projektsnacket är nytt för mig. Men inte bara för mig. Till Borås Tidning säger den före detta skyttedrottningen i KGFC, Linnea Liljegärd:

”När jag värvades diskuterade vi inte ens att det skulle vara något slags projekt som bara väntade på att något herrlag skulle ta över oss, som jag tycker att det låter nu. Det har jag aldrig hört under mina år i klubben. Det var också chockande. Som om allt man har varit med om var en bluff.”

Men kanske alltså att det här projektet nu kan bli en riktig fotbollsförening. Frågan är vilken roll Bronsman kommer att få där. Som jag tidigare skrivit har ju förtroendet för honom som ordförande raserats.

För föreningens skull vore alltså det klart bästa om Bronsman lämnar styrelsen, men är  kvar som sponsor. De pengar han och hans företag bidrar med är förstås otroligt viktiga för satsningen.

Och det verkar som att Bronsman själv inser att han inte kan sitta kvar i ledningen. I den länkade GP-artikeln säger han:

”Jag har suttit ordförande i projektgruppen i 17 år. Nu blir det en medlemsfråga framöver. Jag är mer en entreprenör. Mitt enda mål är att damlaget ska kunna hävda sig internationellt.”

Den stora frågan är ju vad för slags projekt, eller förening, som KGFC blir framöver. Kommer den ens att heta just Kopparbergs Göteborg FC? Namnet nämner inte Bronsman, däremot säger han att det är frågetecken kring dräktfärgerna:

”Vi kommer att spela vidare i Champions League och damallsvenskan nästa år men i vilken färg på dräkterna är oklart.”

Det är ju även fortsatt ganska mycket som oklart kring om vad som egentligen hände på årets tre sista dagar. Av vad man sett och hört hittills så är min huvudteori fortsatt att ordförande Bronsman tog ett ogenomtänkt beslut efter att ha blivit knäckt och frustrerad av hur Göteborg åkte ur Champions League.

Frustrerad över att flera bärande spelare inte ville vara med mot Manchester City. Men framför allt frustrerad över att motståndarna hade klart bättre förutsättningar, bland annat vad gäller träningsanläggning.

Det är ju det som Bronsman hela tiden har pratat om – förutsättningar. Att Göteborgsspelarna har haft det för dåligt, och att han vill att de skall få det mycket bättre framöver.

Däremot har ju inte Bronsman någon gång under de här dagarna pratat om pengar, och jag tror att det stämmer som man sagt – att ekonomi inte har varit någon stor fråga.

Vad var det då som fick Bronsman att ändra sig? 

Där har vi inte heller något facit. Själv säger han att trycket utifrån inte har varit någon faktor. Men jag tror ändå att det måste ha påverkat att så många visade engagemang – och att ingen annan har ställt sig bakom nedläggningen, utan att alla andra tvärtom har tyckt att det var ett helt galet beslut.

Flera personer verkar på olika sätt ha jobbat hårt för att få Bronsman att ändra sig. Enligt agenten Michael Kallbäck spelade tränare Mats Gren en avgörande roll. Kallbäck skrev på twitter att Göteborg inte skulle ha ett damallsvenskt lag i år om det inte varit för Grens hårda arbete.

Vad var det då för konkreta ändringar som skedde under de där två dygnen?

Där har vi inte heller några klara svar. Men tydligen hade flera olika aktörer klivit fram och meddelat att de kunde tänka sig att samarbeta med KGFC framöver.

På så sätt var det ju faktiskt bra tajming för den här dramatiska nedläggningen. Den lockade fram nya samarbetspartners, och det är ju klart mycket lättare att hitta partners till ett vinnande lag (projekt), än till ett förlorande.

Tydligen är det två klubbar man i första hand skall prata vidare med. Vilka nämns inte. Bronsman säger i GP:

”Jag har valt ut större föreningar som kan ge det tjejerna är värda.”

Enligt Aftonbladet skall den ena av de klubbarna vara BK Häcken. Det känns ju högst rimligt. I nuläget skulle jag säga att just Häcken är den enda av Göteborgs herrelitklubbar inom fotbollen som har det som krävs för att kunna lyfta KGFC.

Dels har Häcken klart störst ekonomiska muskler. Men som sagt, så verkar inte ekonomi vara någon stor faktor här. Häcken har dock även en riktigt vass träningsanläggning.

Jag har inte varit runt på alla anläggningar i Göteborgsområdet. Men jag har varit på ganska många, och Häckens Gothia Park Academy är den klart bästa. Om KGFC skulle kunna flytta sin verksamhet dit vore det ett jättelyft jämfört med nedgångna Valhalla IP.

Häcken är sannolikt en av klubbarna. Men det är ju en till som är med på banan. Det är sagt att det inte nödvändigtvis handlar om fotbollsklubbar. Därmed är min andra gissning – och observera att det är en gissning – att det handlar om Frölunda Hockey. Deras anläggning på Frölundaborg håller också hög klass.

Och Frölunda har fått en hel del kritik för att de inte har satsat på tjejer. Ett samarbete med KGFC skulle alltså kunna vara ett lyft för Frölundas varumärke.

Vi får se när det börjar läcka fler uppgifter om vilka klubbar det handlar om, samt om själva processen. Det kommer garanterat att bli spännande att följa.

Det blir även spännande att följa Göteborgs truppbygge. Man undrar ju om nya spelare vågar skriva kontrakt på mer än ett år. Om KGFC hade varit ett mittenlag i fjol skulle det nog ha varit svårt att värva spelare överhuvud taget efter det här, i varje fall svenska.

Men nu finns ju Champions League där som ett rejält lockbete. Upplagan 2021/22 är ju den första där turneringen avgörs i sin nya skepnad, med gruppspel för de 16 bästa lagen.

Och till hösten behöver inte Göteborg lida lika mycket över sin dåliga Uefa-ranking som de gjorde i den pågående upplagan. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt att mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser in i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i mästarlagens playoff.

Totalt är det 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path. Bland dem är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Göteborg har alltså ett superläge att få spela i det första gruppspelet någonsin i Champions League, förutsatt att man får ihop en slagkraftig trupp.

Noterbart här är att Göteborgs klubbledning redan nu bör kolla igenom längden på sina kontrakt. Om någon har avtal som löper ut den sista november bör de avtalen omgående förlängas. Enligt planen spelas nämligen de två sista gruppomgångarna i Champions League 8/9 respektive 15/16 december.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Göteborgs andre tränare, Jörgen Ericson, sa så här till Aftonbladet om ordförande Bronsman efter att det blivit klart att KGFC får en fortsättning även 2021:

”Han är ett litet geni, Bronsman.”

Det brukar ju heta att linjen mellan genialitet och dårskap är hårfin. Den här gången var ciderkungen på fel sida linjen. Skönt att han insåg det innan det var för sent.

 

Göteborg lägger ner – Morön till damallsvenskan?

Jag var och handlade när det kom ett sms som jag trodde var ett aprilskämt. Men även om det är ett väder här i Borås som påminner om april så var det inget skämt.

I Göteborgs-Posten läser jag att svenska mästarinnorna Kopparbergs Göteborg FC lägger ner elitverksamheten. Det finns en vakant plats i damallsvenskan 2021. Grattis Morön BK, ni spelar i damallsvenskan nästa år – om ni vill.

Göteborgs ordförande Peter Bronsman säger till GP att orsaken till nedläggningen är att det här är bäst på lång sikt, eftersom herrfotbollsklubbarna i Göteborg har börjat satsa på damfotbollen.

Det låter i högsta grad ihåligt. Ingen av de där herrelitklubbarna har aviserat någon satsning mot titlar. Och ingen av dem spelar högre än division II.

Faktum är ju att det här gör att det blir ett enormt vakuum i damelitfotbollen här på västkusten. Plötsligt är klassiska Jitex återigen bäst i väst – de kom en poäng före Alingsås i elitettan i år. Vi får alltså gå ner på sjätte och sjunde plats i näst högsta serien för att hitta västkustens två bästa lag.

Ingen vet förstås vad som är bäst på sikt. På kort tid är det här förödande för västsvensk damfotboll. Hastigt och väldigt olustigt saknar alla talanger i Göteborgsområdet återigen ett lag att sikta mot.

Och plötsligt finns det ett 20-tal otroligt duktiga elitspelare i Göteborgsområdet som står utan klubb. Huggsexan om dem lär redan vara igång…

I bakhuvudet maler att Göteborg FC har levt på ordförande Bronsmans pengar. En ren gissning här är att orsaken till det här måste vara att Bronsman inte tycker att det är värt det längre. Att hans pengar gör större nytta någon annanstans.

Orsakerna kommer kanske att klarna under dagen.

Musovic till Chelsea – ett bra miljöombyte

Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.

För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.

Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.

Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.

Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.

Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.

Zecira Musovic

Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost. 

Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.

I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.

Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.

Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:

Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:

  • Fortuna Hjörring
  • Biik Kazygurt
  • St Pölten
  • Sparta Prag
  • Atletico Madrid
  • Vålerenga/Bröndby
  • Fiorentina
  • LSK Kvinner

Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.

Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.

Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.

Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.

Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.

Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.

Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.

Johanna Rytting Kaneryd

Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.

En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.

Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.

Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.

Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.

Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.

Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.

Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.

Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.

Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande. 

Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie BrightDelphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.

Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.

Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.

Här är helgens svenska tv-guide:

Lördag
12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.

Söndag
13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.  

I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.

Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.

Rätt vinnare i skånsk duell gynnar Skåne – och Sverige

Både Mia Persson och Stephanie Öhrström kommer från orter några mil öster om Malmö. Persson är uppvuxen i Sjöbo och Öhrström i Trelleborg.

Nu spelar duon för Slavia Prag respektive Fiorentina. Och duellen mellan de båda känns väldigt avgörande för Rosengårds öde i Champions League.

Om Öhrströms Fiorentina vinner dubbelmötet blir nämligen Rosengård seedat i åttondelsfinalerna, vilket betydligt ökar chanserna till kvartsfinalspel. Om Persson och Slavia går vidare blir Rosengård istället oseedat i nästa omgång. Och då är risken uppenbar att man får en väldigt tuff lottning.

Under torsdagen spelade Fiorentina och Slavia i Florens. Det slutade 2–2 sedan Persson skickat in Prags första mål bakom Öhrström.

Resultatet innebär att Fiorentina i princip behöver vinna nästa veckas returmatch i Tjeckien för att avancera.

Och som sagt, det är betydelsefullt för Rosengård. Men det är även betydelsefullt för svensk damfotboll. För våra lag håller på att rasa på klubbrankingen. Den rankingen bygger på resultat de senaste fem åren. 

För svensk del är trenden en väldigt tråkig läsning. Varje år byter vi bra resultat mot sämre. Exempelvis kommer resultaten i 2021 års turnering att ersätta de från 2016. Och då hade vi ett lag i kvarts- och ett i åttondelsfinal. Det känns ju knappast som att våra rankingpoäng kommer att förbättras det här året – om inte Rosengård blir seedat i nästa omgång.

Här är facit de senaste åren:

2015: Både Rosengård och Linköping gick till kvartsfinal.
2016: Rosengård gick till kvartsfinal, Kif Örebro åkte ut i åttondelsfinal.
2017: Rosengård gick till kvartsfinal, Eskilstuna åkte ut i åttondelsfinal.
2018: Linköping gick till kvartsfinal, Rosengård åkte ut i åttondelsfinal.
2019: Både Rosengård och Linköping åkte ut i åttondelsfinal.
2020: Både Göteborg och Piteå åkte ut i sextondelsfinal.
2021: ?

Jag läser ofta folk som tycker att det är roligt att Göteborg redan i första omgången lottades mot Bayern ifjol, och mot City i år. Roligt eftersom det är bra matcher och trevliga utmaningar.

Personligen tycker jag inte att det är roligt alls med sådan lottning. Jag tycker istället att det är roligt om damallsvenskan kan ha så många lag som möjligt i Champions League. Och ju sämre ranking vi får, desto färre lag.

Fortsätter våra representanter att åka ur turneringen på ett tidigt stadium får vi sannolikt inte njuta av att ha tre lag i turneringen speciellt många gånger. Därför finns det anledning för alla svenskar att hoppas att våra representanter går så långt det bara går att komma.

Därför håller jag tummarna för Trelleborgs Öhrström, och inte för Sjöbos Persson.

Apropå Skåne och Rosengård har klubben i dag presenterat Emma Berglund som nyförvärv. Återigen har Malmöklubben gjort ett bättre arbete kring kontraktsskrivandet än Göteborg.

Mästarklubben sade ju nämligen tidigt upp Berglunds kontrakt, för att sedan ångra sig. Men då var det för sent.

Innan jag sätter punkt noterar jag att det inte blev något nordiskt Champions Leaguemöte mellan Vålerenga och Brøndby i kväll. Norska myndigheter satte det danska laget i coronakarantän efter att en spelare från det danska laget testats positivt efter måndagens träning. Det är oklart när lagen kan mötas, och om man i så fall börjar med matchen i Köpenhamn.

För Vålerenga väntar närmast nu i stället cupfinal mot LSK på söndag.

Östlund, Guillou, Kapocs – och svenska cupen

Damallsvenskans silly season rullar vidare. I dag fick vi veta att Kif Örebro drabbas av ett blytungt avbräck när backklippan Emma Östlund väljer att tacka nej till närkingarnas extrasaltade kontraktsförslag.

Jobbigt för Örebro som ju även tappade sin försvarsklippa i fjol, när Emma Kullberg gick till Göteborg. Kif har tidigare gjort ett par spännande värvningar. Nu måste man ut och jaga mittback.

De närmaste dagarna lär vi väl få veta vart Östlund tar vägen. Jag såg något om att Eskilstuna kunde vara en ny klubbadress. Fast varför skulle backtalangen gå till ett lag som placerade sig sämre?

Hon borde byta upp sig. Och det finns ju vakanta backplatser i de båda storlagen Göteborg eller Rosengård…

Apropå Göteborg är det nu klart att gp.se sänder lagets Champions Leaguematch mot Manchester City på onsdag. Matchen har den för oss intresserade riktigt tråkiga avsparkstiden 16.00.

Tillbaka till silly season. Piteå presenterade i dag Moröns amerikanska skyttedrottning Katrina Guillou som nyförvärv. Jag har sett undergångsrubriker kring norrbottningarna efter att man tappat flera namnkunniga spelare.

Personligen tänker jag inte räkna bort Piteå ännu. Stellan Carlsson står absolut inför en utmaning att bygga nytt. Men de senaste två åren har man saknat riktigt offensiv spets. Sådan kan man nu ha skaffat sig. För nyförvärven Guillou och Anam Imo känns som två kanonforwards att kontra på.

Linköping har i dag gjort klart med Cornelia Kapocs. Förstås en väldigt spännande värvning. Jag trodde möjligen att Göteborg kunde varit intresserat. Mästarinnorna säger ju numera att de gärna vill satsa på västsvensk talang. Och en sådan är ju Kapocs.

För tre år sedan noterade jag hur talangerna här från Västkusten spreds över landet. Då hamnade Kapocs och Paulina Nyström i Ljusdal, Josefine Rybrink i Kristianstad och Ida Strömblad i Kalmar. Sedan dess har Göteborg definitivt förbättrat sitt arbete med att suga upp lokal talang.

Men Kapocs skall alltså spela i Linköping nästa år. Hennes kreativitet kan bli guld värd för LFC. Det innebär ju nämligen avlastning för Frida Maanum (om hon blir kvar) på den fronten.

För övrigt läste jag nyligen i Corren att LFC precis som i somras även nu är med i jakten på Madelen Janogy. Vi får se var VM-hjältinnan hamnar.

I kväll fick vi se hur lottningen av svenska cupens gruppspel föll ut. Återigen valde man att följa den fullständigt sanslösa geografiska uppdelningen. En uppdelning som sportsligt gynnar norr- och Stockholmslagen något enormt. Det är ju nämligen otroligt mycket lättare att gå till semifinal om man spelar i någon av de båda norrgrupperna jämfört med de båda i syd.

Så här föll lottningen ut:

Grupp 1
Göteborg FC – 1
IFK Norrköping/Linköpings FC – 27/4
Växjö DFF – 6
Lidköpings FK – 23

Grupp 2
FC Rosengård – 2
Kristanstads DFF – 3
Vittsjö GIF – 5
Alingsås FC United – 19

Grupp 3
KIF Örebro DFF – 7
Eskilstuna United DFF – 10
Hammarby  – 14
Sundsvalls DFF – 27

Grupp 4
Djurgårdens IF FF – 9
Umeå IK FF – 11
IK Uppsala Fotboll – 12
Morön BK – 15

Siffran bakom lagnamnen visar årets placering i seriepyramiden. Jag har rankat båda de lag som tog sig upp i elitettan på plats 27.

Om LFC vinner mot Norrköping består de två södergrupperna alltså av tre lag vardera som slutade topp sex i årets damallsvenska. I norrgrupperna är det bara Kif Örebro som inte var akut inblandat i nedflyttningsstriden under slutomgången.

Visst är det väl dags att göra om lottningsupplägget?

Herrfotbollens system med seedning av de åtta högst placerade lagen i seriespelet känns ju överlägset mycket mer rättvis ur ett sportsligt hänseende.

Slutligen noteras att världens näst mest ”attraktiva” lag flyttar igen. Utah Royals från Salt Lake Cityregionen har haft ett publiksnitt på cirka 11 000 åskådare, vilket gör Royals till det lag med näst bäst publiksnitt i hela världen bakom Portland Thorns.

Men ägaren har nu efter att ha hamnat i blåsväder valt att släppa laget till nya ägare i en Kansas City. Den här typen av händelser är tveklöst den riktigt tråkiga baksidan med hur elitidrotten är uppbyggd i USA.

 

 

”Guds näsa” eller ”Guds ansikte”

Jag kan inte riktigt släppa Finlands osannolika segermål borta mot Skottland igen. Ju mer man läser om det, desto sjukare blir det.

Målskytten Amanda Rantanen kom in i den finska truppen som reserv då varken Kaisa Collin eller Juliette Kemppi kunde vara med.

22-åringen hade aldrig tidigare spelat i A-landslaget. Men i fjärde övertidsminuten i Skottland byttes hon in. Strax efter frispelades hon snyggt av Emmi Alanen, och så kom det där sjuka målet. Målet där hon först missade, men träffades av bollen i näsan – och fick se den flyga in i mål.

Direkt efter målet blåste domaren av matchen. Debutant Rantanen har alltså spelat en minut i landslaget och rört bollen tre gånger – två med vänsterfoten och en med näsan. Och på det har hon gjort ett mål. Det är som sagt en fullständigt osannolik debut.

Och Rantanen har numera ett osannolikt landslagsfacit…

Hennes mål gör för övrigt att Finland har en superchans att ta sig till EM-slutspelet. Man har kvar två matcher, dels en hemmamatch mot Portugal, dels en bortamatch mot Cypern. För att säkra en EM-plats behöver man ta tre poäng och få totalt fyra plusmål på de där båda matcherna. Det låter ju inte omöjligt. Tar man tre poäng mot Portugal behöver man för övrigt inte tänka på målskillnaden – för då vinner man gruppen.

Jag noterar att Rantanens mål skämtsamt kallats både ”Guds näsa” och ”Guds ansikte” på twitter. Kul.

I Danmark är det inte lika kul – även om Sanne Troelsgaard hittade ett något annorlunda sätt att täcka bollen i gårdagens 0–0-match mot Italien.  

Det danska laget var ju EM-klart redan innan gårdagens avslutningsmatch. Det var en match som på alla sätt kantades av corona.

Danskorna tvingades spela utan åtta spelare, några som var covidsmittade, och några som inte fick spela för att de varit nära de som var covidsmittade. Som jag berättade i går var Simone Boye Sørensen och Nadia Nadim sjuka, medan Stine Larsen och Katrine Abel sattes i karantän. Under gårdagen testade även Rosengårds Katrine Veje och Brøndbys Josefine Hasbo positivt, vilket innebär att Signe Bruun och Mille Gejl placerades i karantän och således togs bort från matchtruppen.

Danmark kom alltså till spel utan åtta spelare, varav flera som hade varit högaktuella för startelvan. I dag har man dessutom meddelat att en av de som startade mot Italien, Sofie Junge Pedersen, har testats positivt.

Att coronasmittan härjar i det danska laget innebär ju problem för Rosengård inför deras Champions Leaguespel nästa onsdag. Veje kan ju naturligtvis inte vara med. Men det känns väl som att Malmöklubben får spela borta mot georgiska Lanchkhuti nästa vecka helt utan danska spelare. För man vill väl inte riskera att få in smittan i truppen?

Den där resan till Georgien är för övrigt inte problemfri, även om Rosengård slipper åka till orten Lanchkhuti, eller Lantjchuti som TT stavar det. Matchen spelas istället i huvudstaden Tiblisi. 

Apropå Champions League så laddar Göteborg för turneringen genom att möta U23-landslaget på fredag 19.00. Det är en match som går att se på gp.se. En av spelarna i U23-truppen är Örebros Freja Olofsson. Eller snarare den före detta Örebrospelaren Freja Olofsson. I dag har hon nämligen presenterats som nyförvärv av nya NWSL-klubben Racing Louisville FC. 

I herrarnas Champions League har i dag Stephanie Frappart blivit historisk som första kvinna att döma i turneringen. Hon dömde matchen Juventus–Dynamo Kiev. Och synpunkter på vad det kan betyda för andra ger den alltid lika lysande Kate Abdo i det här klippet:

Slutligen tillbaka till Finlands landslag. En av de spelare som satt på bänken i Skottland i går var målvakten Anna Tamminen. Hon presenterades i dag som nyförvärv av Hammarby. Ett spännande sådant. Jag såg Tamminen i ett svagt Hovås Billdal i elitettan 2017, och tyckte att hon var klart överkvalificerad för det laget. Det blir intressant att se hur hon står sig i damallsvenskan.

Anna Tamminen i grönt.

Spännande tisdag – Eriksson tar priset

Inlägget uppdaterat med senaste nytt kring Champions Leaguelottningen

Vi står inför en väldigt spännande damfotbollstisdag. Först skall Göteborg och Rosengård lottas in i Champions League, sedan skall vi få veta vem som får diamantbollen 2020.

Måndagens stora nyhet var förstås bekräftelsen på att Rebecka Blomqvist fortsätter sin karriär i Wolfsburg.

För ett år sedan hade jag sagt att det var ett dåligt klubbval. Då hade nämligen Wolfsburg ett överflöd av forwards, och chansen till speltid hade varit högst begränsad.

Men nu är läget annorlunda. Wolfsburg skriker efter en målskytt efter att Pernille Harder lämnat och både Ewa Pajor och Alexandra Popp dragit på sig skador. Det har öppnat för Karina Sævik, som dock inte tagit chansen. Norskan har bara gjort ett mål på fem starter, vilket är lite i ett topplag som Wolfsburg.

Blomqvist får förstås inte spela förrän efter årsskiftet. Men känslan är att hon kommer att få chansen att visa upp sig. Och personligen tycker jag att det skall bli väldigt spännande att se vad hon kan göra i en högklassig omgivning. Blomqvist är en väldigt smart spelare, och borde kunna kombinera på ett bra sätt med alla de landslagsspelare som kommer att omge henne.

Uppdatering. När jag först skrev det här inlägget trodde jag att Blomqvists nya klubb, Wolfsburg, under tisdagen kunde lottas mot hennes gamla, Göteborg. Jag hade dock missat att Uefa har delat in lagen i fyra grupper, och att Göteborg och Wolfsburg därmed inte kan lottas mot varandra.

När Champions Leagues sextondelsfinaler lottas klockan 12.00 på tisdagen, svensk tid, har de svenska lagen klart olika förutsättningar. Lottningen skall för övrigt gå att se på uefa.com. Rosengård är seedat och kommer att få möta ett lag man bör vinna mot. Göteborg är däremot oseedat och har två riktiga mardrömslotter i sin grupp.

Som synes av listan ovan försämras läget för de svenska klubbarna för varje år som går. Rosengård har nu fallit till niondeplatsen på rankingen, vilket innebär att de riskerar mardrömslottning redan i åttondelsfinalen. Deras chanser i Champions League skulle öka betydligt om något av de åtta lag som är högre rankat än dem åker ut direkt i sextondelen.

Tittar vi på tänkbara lotter för Rosengård så slapp de att få med den riktiga nitlotten, Juventus, i sin lottningsgrupp. De fyra lag Malmöklubben kan möta är:

* Lanchkhuti (Georgien)
* FK Zhytlobud-2 Kharkiv (Ukraina)
* ŽFK Spartak Subotica (Serbien)
* FC Minsk (Belarus)

Det låter väl inte som några drömresor. Men det är fyra motståndare som Rosengård bara måste slå ut, även om serbiska Subotica gjort bra matcher mot Wolfsburg och Atletico Madrid i fjol. Det vore ett megafiasko om inte Rosengård spelar åttondelsfinal till våren.

För Göteborg ser det mycket värre ut. Av de 15 motståndare som var tänkbara från början kändes åtta som väldigt svåra. Då tänkte jag på de båda lagen från Tyskland, England, Frankrike och Spanien. Även Slavia Prag har visat sig vara ett väldigt svårspelat motstånd. I utgångsläget tänkte jag att Göteborg nog hoppas på en resa till Danmark, Norge, Kazakstan eller allra helst till Skottland eller Schweiz.

Numera är bara en av de drömresorna fortsatt aktuella. Göteborg kan nämligen lottas mot något av följande fyra lag:

* Brøndby (Danmark)
* Slavia Praha (Tjeckien)
* Paris Saint-Germain (Frankrike)
* Manchester City (England)

Mot danskorna ser jag Göteborg som klar favorit. Mot tjeckiskorna är det 50/50, medan KGFC slår rejält ur underläge mot både PSG och City.

Klockan 20.00 på tisdagskvällen sänder TV4 ”galan” Fotbollsåret – ett program där vi kommer att få veta vem som får diamantbollen. Jag är på Hanna Marklund:s sida, och röstar för Magdalena Eriksson.

Visst sköt Fridolina Rolfö Wolfsburg till Champions Leaguefinal, Kosovare Asllani har haft en kanonhöst i Real Madrid och Jennifer Falk har varit suverän i damallsvenskan. Och vissa vill lyfta Caroline Seger, Anna Anvegård och Hanna Glas.

Folk får lyfta vilka namn de vill. För mig känns faktiskt Magdalena Eriksson som ett fullständigt självklart val.

Magdalena Eriksson

Sedan hon tog över kaptensbindeln i Chelsea i januari 2019 har hon inte varit med och förlorat en enda ligamatch. Diamantbollen handlar ju om 2020, och under det här kalenderåret är Eriksson obesegrad i Chelseadressen i både liga och cuper. Som lagkapten har hon fått lyfta segerpokalen efter ligan, ligacupen samt Community Shield.

I landslaget har hon gjort två mål på fyra EM-kvalmatcher den här säsongen. Och hon växer alltmer ut till en ledare även här. Som sagt: Ge diamantbollen till Magda Eriksson.

Erikssons och Jonna Andersson:s Chelsea är ju ytterligare ett lag som Göteborg kan lottas mot i morgon. Faktum är att vi har en mängd svensklag i morgondagens lottning.

De båda tyska representanterna Wolfsburg (Fridolina Rolfö och alltså snart Rebecka Blomqvist) och Bayern München (Hanna Glas och Amanda Ilestedt) har ju svenska spelare. Det har även de båda italienska, i Juventus spelar ju Linda Sembrant, Lina Hurtig och Annahita Zamanian och hos Fiorentina har vi Stephanie Öhrström. I Slavia Prag spelar Mia Persson, i Atletico Madrid finns ju Hedvig Lindahl, som verkar vara på väg tillbaka från sin skada, och hos norska LSK finns Cathrine Dahlström.

Det kunde ha varit ytterligare svensk representation. Apollon från Cypern, som tränas av Kim Björkegren och som har Filippa Wallén, Klara Folkesson samt korsbandsskadade Matilda Abramo i truppen, var ytterst nära att kvala in.

De båda kvalomgångarna avgjordes i enkelmöten. Och i den andra kvalomgången mötte Apollon polska Gornik Leczna. Svensklaget, där Wallén spelade hela matchen och Folkesson hoppade in, tog ledningen med 1–0 redan i tredje minuten. Ledningen stod sig in i slutkvarten. Där gjorde dock polskorna två snabba mål och tog platsen i sextondelsfinalen.

Slutligen tänkte jag bara tipsa om att det finns en ny flik på Forum Elitettan.

Genomgång av damallsvenskan 2020

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Lyon för femte gången i rad

Fantastiska Lyon vann Champions League för femte året i rad. Tyvärr blev aldrig finalen mot Wolfsburg speciellt spännande. Fransyskorna vann med 3–1 i San Sebastian efter att ha haft kontroll större delen av matchen.

För kvartetten Sarah Bouhaddi, Wendie Renard, Amel Majri och Eugenie Le Sommer var det sjunde titeln i UWCL. Just Le Sommer vikarierade som toppforward, och gjorde också matchens första mål i minut 25.

Le Sommer fick slå in returen på ett eget skott. Bra gjort av fransyskan, men också väldigt passivt försvarsspel av Wolfsburg. Det märktes lite för tydligt att tyskorna inte är vana vid att spela försvarsspel i ligaspelet. För även när Saki Kumagai snyggt pricksköt in 2–0 med vänstern i 44:e minuten var det mot ett väldigt passivt Wolfsburgsförsvar.

Lyons tredje mål styrde Sara Björk Gunnarsdottir in i 88:e minuten på ett skott från Le Sommer. Då hade det i och för sig bara varit ett mål upp under en halvtimma. Men det kändes ändå inte speciellt spännande. Jag kan faktiskt inte minnas en enda riktigt bra kvitteringschans. Och Wolfsburgs mål var också lagets enda avslut på mål.

Fridolina Rolfö? Jo, hon spelade från start och gjorde en okej match i ett utklassat Wolfsburg. Bland annat var svenskan inblandad i reduceringen till 1–2 genom att slå ett bra inlägg.

Med cirka tio minuter kvar att spela fick Rolfö två smällar mot huvudet i samma duell. Först blev hon skallad av lagkompisen Alexandra Popp, sedan fick svenskan även Bouhaddis armar i huvudet. Rolfö låg ett tag. När hon reste sig hade hon tejpats vid vänster ögonbryn.

I damallsvenskan vann Rosengård med 2–1 borta mot Eskilstuna, vilket innebär att Malmölaget nu har 3,5 poängs ledning i tabelltoppen.

Dagens seger var inte någon av Rosengårds mer imponerande. Samtidigt är det ju imponerande att rada upp vinster som man gjort. Laget har nu åtta segrar och två kryss på de tio senaste omgångarna.

I dag gjorde Anna Anvegård båda målen, en signal om att hon kanske är på väg att hitta målformen lagom till höstsäsongen – precis som i fjol.

Eskilstunas mål gjorde Loreta Kullashi på straff. Apropå Kullashi var det en intressant situation i 85:e minuten där Kullashi fick Zecira Musovic:s knä i huvudet när Rosengårdsmålvakten boxade bort en hög boll. Situationen ledde inte till något domslut, och jag vet faktiskt inte var reglerna säger.

Men personligen tycker jag faktiskt att det borde vara straff – och dessutom utvisning på Rosengårdsmålvakten. Att sätta upp knät högt när man hoppar in i dueller är otroligt farligt, betydligt farligare än att gå in i en duell med dubbarna före. Ja, jag vet att målvakter ofta jobbar med höga knän. Men det gör det inte mindre farligt. Och Musovics smäll mot Kullashis huvud skulle kunna leda till men för livet.

Zecira Musovic

I de två tidiga matcherna tog Vittsjö och Djurgården varsin viktig hemmaseger. Båda står på 16 poäng och är väldigt nära nytt damallsvenskt kontrakt. Jag har nämligen svårt att tro att Uppsala eller Växjö når över 20 poäng.

De förlorande lagen var Piteå och just Växjö. Båda är fast i bottenträsket. Som det ser ut nu tycker jag att det mesta talar för att Uppsala och Växjö åker ut. Den eventuella räddningsplanka som finns är just Piteå, som uppträder helt utan självförtroende.

I dag hade i och för sig Piteå bättre kvalitet på sina fasta situationer, vilket kan vara lagets räddningsplanka ut ur formsvackan. Dock visade Djurgården härlig kampvilja i defensiven och höll tätt för tredje gången i rad, trots att det var kaos på flera Piteåhörnor.

I elitettan hände det grejer. AIK tog ett jättekliv mot damallsvenskan 2021 genom att vinna med 2–0 i Skellefteå mot Sunnanå samtidigt som Morön föll med hela 4–0 hemma mot BP och Hammarby föll med 3–1 hemma mot Alingsås.

Därmed har AIK nu nio poäng ner till det damallsvenska strecket. De är i och för sig tolv omgångar kvar. Men nio poäng är mycket. Och eftersom lagen bakom skall mötas inbördes har AIK råd att tappa nio poäng på de där tolv omgångarna – och ändå vara säkert på att spela i damallsvenskan nästa år.

Känslan är att AIK tar den ena platsen. Och att Morön, Hammarby och BP gör upp om den andra platsen. Just det, i dag blandade BP sig i toppstriden på allvar.

Alla dessa fantastiska norska mittfältare

Under fredagskvällen har vi fått klart med den första semifinalen i Champions League. På tisdag 20.00 i San Sebastian ställs Wolfsburg mot Barcelona. Favoriterna höll alltså i båda dagens matcher.

Det jag sitter och funderar på efter fredagens kvartsfinaler är: Hur gör Norge för att få fram alla dessa högklassiga mittfältare?

Jag började ha mitt fokus på Wolfsburg–Glasgow City eftersom vi hade flest svenska inblandade där. Min blick hamnade dock tidigt på en norska. 22-åriga Ingrid Syrstad Engen är numera det defensiva navet på Wolfsburgs mittfält.

Men Engen är ingen vanlig defensiv innermittfältare. Utan hon är en defensiv mittfältare med fina offensiva egenskaper. I dag gjorde hon två av Wolfsburgs tre första mål. 2–0 var en nick på hörna och 3–0 ett fint djupledsmål.

Hon har ett bra steg, är bolltrygg, kan spela igenom motståndarnas lagdelar och är stark i luften. Hon ligger inte bara och samlar upp, utan dyker ofta upp i motståndarnas straffområde. Syrstad Engen är helt enkelt en otroligt elegant och effektiv tvåvägsmittfältare. Det är lite Caroline Seger och Elin Rubensson i ett.

Nu är förstås Glasgow City ett väldigt svagt motstånd. Wolfsburg vann till slut med 9–1 efter att Pernille Harder gjort fyra mål och haft ett skott i ribban. Därmed är Harder uppe på nio mål i Champions League – ett färre än skytteligaledaren Vivianne Miedema.

Harder är ju dansk. Mitt fokus låg ju på Norge den här kvällen. I den andra matchen vann Barcelona med 1–0 mot Atletico. Målet tryckte Kheira Hamraoui in från relativt nära håll efter ett fint inlägg från Caroline Graham Hansen. Och hon är ju en norsk mittfältare av världsklass.

I Chelsea har de Guro Reiten – norsk mittfältare av världsklass. Och i damallsvenskan har vi Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum, ytterligare två norska mittfältare av internationell klass.

Norge har verkligen en imponerande uppsättning högklassiga mittfältare. Nog borde väl Ada Hegerberg vilja spela framför de klasspelarna?

Med sina 26 år är Reiten äldst i det här gänget. Det innebär att norskorna har ganska många år kvar på högsta nivån, vilket bör borga för fina resultat för Martin Sjögren:s lag de kommande åren. Den svenska återväxten på mittfältspositionerna känns inte alls lika bra. Vi har ju Hanna Bennison på väg fram. Men i övrigt känns det rätt tunt.

Apropå svenska spelare så startade Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl för sina respektive lag i dag. Rolfö byttes ut efter 59 minuter. Hon var ok, utan att glänsa. När lägena kom var hon otajmad.

Lindahl gjorde en bra match. Hon stod för flera fina ingripanden. Visst såg hon ibland lite ringrostig ut, inte minst i spelet med fötterna där jag inte riktigt kände igen tillslaget. Men det är ju både rimligt och tillåtet att vara lite rostig när man inte spelat på flera månader.

Barcas segermål kom i 80:e minuten och var inte av det slaget att Lindahl kunde göra något åt det.

Tillbaka till Wolfsburgs match. Där hade vi även svenska domare. Tess Olofsson var huvuddomare, och skötte sig utmärkt. Hon hade Camilla Stendahl på ena linjen. Stendahl inledde med en riktigt grov miss när hon vinkade offside på en Glasgowspelare som var en bra bit in på egen planhalva. Inte godkänt.

Dessutom var Sara Persson fjärdedomare. Sådana är svara att bedöma… Persson är för övrigt även fjärdedomare på Lyon–Bayern München i morgon.

Mer läsning inför avgörandet i Champions League

I förra inlägget bjöd jag på en egen guide till kvartsfinalerna i Champions League. För er som vill ha mer läsning kommer här några tips på hur man ytterligare kan fördjupa sig i de åtta återstående lagen.

Uefa har faktaspäckade guider inför vardera match på sin hemsida. Här lägger jag upp länkar till dem när de kommer upp:

* Atltetico Madrid–Barcelona
* Glasgow City–Wolfsburg

* Arsenal–PSG, – här finns även en matig införtext från Vavel.
* Lyon–Bayern München  – och en införtext från Vavel.

Engelska The Guardian är en tidning som bjuder på mycket högklassig läsning om damfotboll. Deras guider till de åtta kvartsfinalerna är högst läsvärda, och bjuder på en och annan kul detalj.

Visste ni exempelvis att Wolfsburgs Alexandra Popp är utbildad djurskötare och jobbade på djurpark innan hon blev heltidsproffs?

Eller att Atleticos Silvia Meseguer är nära examen på läkarutbildningen, och att hon hoppade in och jobbade i vården under vårens pandemi? Lite ödets ironi att just hon är en av de spelare som nu missar slutspelet till följd av covid-19.

Här är The Guardians lagguider:

* VfL Wolfsburg
* Glasgow City

* Atletico Madrid – texten är ej uppdaterad med namnen på de fem spelare som missar slutspelet till följd av covid-19.
* FC Barcelona

* Olympique Lyonnais
* FC Bayern München

* Arsenal FC
* Paris Saint-Germain

Allt The Guardians material om Women’s Champions League finns för övrigt samlat här.

Det finns även lite färsk läsning på svenska. Här är Hanna Marklund:s tankar inför kvartsfinalerna:

Och här är Zecira Musovic:s:

Trio till Kristianstad – Wiegman till England

Under fredagen presenterades fyra nya spelare till damallsvenskan. Och i dag meddelade Göteborg att de lånar ut amerikanska backen Annika Schmidt till Sunnanå. Det borde ha varit de sista truppjusteringarna inför de tolv återstående omgångarna. Så nu vet vi vilka spelare det är som skall göra upp i höst.

Alla fredagens fyra nyförvärv gjordes av klubbar på medaljplats. Fyran Linköping hämtade hem en forward i Rachel Hill, medan Kristianstad värvade tre spelare med defensiva kvaliteter i Lauren Barnes, Hailie Mace och Franziska Jaser.

Jag måste säga att det förvånade mig att LFC plockade in två forwards under det här fönstret. En offensiv spelare var rimligt att ta in, men den andra borde väl ha varit en mittback? Nu har LFC en rätt framtung trupp med sju forwards, men bara sex backar.

Kristianstads värvningar känns mer rimliga. Det är tre spelare som alla kan spela i backlinjen, men där fjolårets Rosengårdsspelare Hailie Mace även är användbar som forward. Mace har vi alltså sett i Sverige tidigare.

De båda andra är nya ansikten i svensk damfotboll. Jaser är ett oskrivet kort. Hon har gjort kring 20 landskamper för Tyskland på ungdomssidan, och fick göra två inhopp i Bayern München som 18-åring, Sedan var hon en säsong på college, innan hon kom hem till Freiburg, där hon inte lyckades få någon speltid. De senaste fyra åren har 24-åringen spelat i schweiziska FC Basel.

Om Jaser är oskriven har 31-åriga Lauren Barnes en lång och fin meritlista. Hon är försvarsklippa i OL Reign (det lag som tidigare hette Seattle Reign) sedan 2013, och har dubblerat med spel i Australiens W-league för de två olika Melbourneklubbarna. Hon ingick i USA:s landslagstrupp vid She Believes cup 2016, men fick aldrig chansen att debutera. Barnes känns precis som den försvarsgeneral som KDFF sökt efter.

Apropå nyförvärven. Jag vet inte om det beror på att jag är journalist, men man är ju lite intresserad av hur klubbarna kommunicerar sina nyheter.

LFC tycks bara ha gått ut med pressreleaser, en för vardera spelare. På twitter lyckades de skriva fel förnamn på sitt japanska stjärnförvärv.

Kristianstad valde att samla till presskonferens för att samtidigt presentera alla sina tre nya spelare. Det finns förstås fördelar med båda uppläggen. Men det optimala är förstås både och.

Kristianstad sände för övrigt sin presskonferens på Facebook. Det gillar man, även om det som tv-produktion betecknat var undermåligt. De hade ingen mikrofon och befann sig i en för ändåmålet mycket dålig lokal med eko och mycket bakgrundsljud. Dessutom lyckades man inte få igång sändning i tid, så vi som såg den fick gissa vilka spelare det var som presenterades. Men det är ju bra att testa sig fram, och nästa gång gör man säkert många saker bättre.

En notering jag gjort är att klubbarna i allmänhet är väldigt dåliga på bilder. Har man den nya spelaren på plats finns det ett värde både för klubb och media att klubben drar på spelaren en matchtröja och knäpper ett par bilder för fri publicering som man sedan bifogar pressreleasen.

Det om spelarpresentationer. På måndag kväll når vi halvtidspaus i damallsvenskan. Det är ju väldigt jämnt på många håll, och vi har flera intressanta matcher framför oss. I elfte omgången är mötet mellan lagen på nedflyttningsplats, Växjö och Vittsjö, den mest intressanta. De båda lagen möts för övrigt redan igen i 13:e omgången. Alltså två gånger på tre omgångar.

Vinnaren mellan Vittsjö och Växjö har bra chans att tillbringa seriens halvtidspaus ovanför nedflyttningsstrecket. För inte tar väl Djurgården poäng mot Rosengård?

För tips av matcherna i elfte omgången hänvisar jag till bloggen damfotboll.org. En match i omgången visas på SVT, det är Eskilstuna–Piteå. En match där Madelen Janogy skall vara redo för comeback.

Under lördagen hände det saker i elitettan. Det jämnade ut sig både i toppen och botten. I toppen åkte AIK på första förlusten när man föll med 1–0 i derbyt mot BP. Och i botten  tog Sunnanå sina första poäng genom 3–0-seger i måstematchen mot Kvarnsveden. I övrigt vann Morön toppmötet med Kalmar med 2–0 och Jitex slog Mallbacken med 1–0.

Sunnanå startade för övrigt dagens match med fyra sommarvärvningar och fyra lånespelare från Umeå. Man hade alltså bara tre spelare i startelvan som man hade i träning så sent som för ett par veckor sedan.

Det var alltså knappast ett samtränat lag Sunnanå spelade med. Egentligen är det ju långt ifrån den arbetsro och kontinuitet man vill ha. Men trots all röra i Sunnanå är laget nu med i serien på allvar.

Däremot ser det otroligt mörkt ut för Kvarnsveden. Bara sju gjorda mål på elva matcher talar för att det kan bli division I nästa år.

Även om Jitex och BP fortsatt har viss toppkänning så känns det numera som att det är mellan AIK, Morön och Hammarby som kampen om de allsvenska platserna kommer att stå.

Jag såg andra halvleken av Moröns segermatch i dag. Där spelade laget en ganska enkel fotboll. Enkel, men effektiv. Så fort de fick bollen sökte de sina snabba forwards Hayley Dowd och Katrina Guillou. De har även duktiga kantspelare i Christine Tjärnlund och Ellen Schampi. Den senare har en väldigt fin vänsterfot.

Morön startade med dansk målvakt och fem amerikanska utespelare. Lagets djupledshot är såpass bra att det absolut kan sluta topp två. Morön måste vara ett väldigt jobbigt lag att möta.

Kollar vi internationellt föll svensklaget LSK i dag i norska toppserien borta mot Avaldsnes. Därmed kommer Rosenborg eller Vålerenga gå upp i serieledning i morgon.

I dag tog Røa sina första poäng för året genom 1–0-seger borta mot Klepp. Røas tränare Geir Nordby blev assisterande tränare i klubben 1997 och chefstränare 2006. För två veckor sedan nådde han upp i 600 matcher som Røatränare. Makalöst.

I träningsmatcher ute på kontinenten gjorde Amanda Ilestedt och Marija Banusic varsitt mål.

Veckans största internationella nyhet är att Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman byter jobb och land efter OS. Hon är nämligen Phil Neville:s efterträdare som Englands förbundskapten.

Wiegman har ju lett Nederländerna till EM-guld på hemmaplan 2017 och VM-final i fjol. Nästa EM går i England, så hon skulle kunna vinna EM-guld på hemmaplan två gånger i rad…

Jag har för övrigt stort förtroende för Wiegman. Hon verkar vara en lysande tränare. Dock är ju frågan om hon inte får lite väl kort tid på sig för att bygga ett engelskt guldlag.

Från fredag (den 21 augusti) till söndagen den 30 augusti avgörs slutspelet i Champions League i norra Spanien. Som jag tidigare berättat har Atletico Madrid fått in coronafall i truppen. Nu har även mästarlaget Lyon fått ett coronafall. Den drabbade är målvakten Lola Gallardo, som man rekryterade från just Atletico. Ännu finns det dock inga signaler om att slutspelet skall vara i fara.

Apropå slutspelet i Champions League, så skall man kunna se det på svensk tv på Viasat. Kul.

Styrkebesked av Göteborg – och ett internationellt svep

Det har gått drygt två veckor sedan mitt senaste vanliga blogginlägg. Två otroligt intensiva jobbveckor. Veckor där jag inte haft många minuter till att följa utvecklingen i den internationella damfotbollen. Jag har varit både sportchef, krönikör och redaktör för en bilaga med lokalfotboll.

I torsdags lugnade det sig dock. Och jag hann se intressanta träningsmatchen Göteborg–Rosengård på GP-tv. Den första halvleken såg jag ganska okoncentrerat, den andra koncentrerat.

Som bekant har Rosengård hela tiden haft mitt guldtips. Men nu känner jag att det finns anledning att överväga en ändring. För det var överkörning.

Göteborg gjorde mål direkt, och sedan var egentligen frågan bara hur stort man skulle vinna. Det slutade 2–0, vilket snarast var i underkant. De svenska mästarinnorna från Malmö uppträdde överraskande blekt. Utöver två bra lägen för Anam Imo samt en straffsituation för Mimmi Larsson fanns det inte mycket positivt att ta med sig, rent anfallsmässigt. Jag gissar att Jonas Eidevall har haft sina funderingar under midsommarhelgen.

Mimmi Larsson

En anledning till Rosengårds svaga insats ligger förstås i avsaknaden av en viktig, central trio. Caroline Seger har problem med en vadskada, och har inte spelat någon av Rosengårds båda matcher efter coronauppehållet. Och både Hanna Bennison och Jelena Cankovic åkte på fotledsskador i 3–0-segern mot Växjö i söndags.

Gemensamt för både Göteborg och Rosengård är att lagen har tunna bänkar. Det är något lagen delvis har åtgärdat under veckan. Rosengård plockade hem tidigare guldhjälten Katrine Veje från Arsenal, en återvändare som skall bli spännande att följa i damallsvenskan.

Katrine Veje

Göteborg har breddat sin trupp genom att värva två eller tre mindre namnkunniga spelare. Klara är amerikanska backen Annika Schmidt och ungerska mittfältaren Anna Csiki. Dessutom skall amerikanska mittfältaren Brianne Folds ha fått ett kontraktsförslag, men där är inte övergången bekräftad ännu.

Alla de här tre spelarna är oskrivna kort. Csiki och Folds gjorde korta inhopp mot Rosengård, och såg båda intressanta ut. Folds har spelat U23-landskamper för USA, vilket förstås är lovande men inte garanterar succé i Europa.

Folds har för övrigt varit veckans riktigt heta potatis i svensk damfotboll. Det var nämligen Linköping som betalade för hennes flygresa och uppehälle i Sverige. Men mitt under provspelet i LFC stack hon till Göteborg – vilket har fått Olof Unogård att se rött. Till Aftonbladet berättar han att LFC konfronterade Folds med uppgifter om att hon smitit till Göteborg:

”Då kröp det fram att så var fallet. Då bestämde vi oss för att avbryta allt samarbete med båda två. Även om inget är klart med någon annan klubb så går det emot allt vi står för. Det var omöjligt att slutföra provspelet. Hon bor på ett hotell som vi ombesörjer och åker för att träna med en annan förening. Det är respektlöst och oprofessionellt,”

Senare har Folds bett om ursäkt, och hennes agent har tagit på sig skulden för det inträffade.

Trots det är det ju lätt att inse att klubbledningarna i Göteborg och Linköping inte är bästa vänner för tillfället. Först Stina Blackstenius övergång och nu Brianne Folds-affären.

Göteborg såg alltså väldigt starkt ut i torsdags, trots att Blackstenius satt på läktaren. En notering var att Evelyn Ijeh såg betydligt mycket bättre ut än tidigare. Jag har tyckt att hon sett rätt valpig ut när hon fått speltid, men nu tyckte jag att det såg ut som att 18-åringen (fyller 19 i augusti) har mognat. Bra för Göteborg som förstås behöver ha en riktigt bred trupp när man skall dubblera med Champions Leaguespel i höst.

Evelyn Ijeh

När det gäller Linköping har klubben rapporterat att en knäskada gör att Lina Hurtig missar upptakten av damallsvenskan. Det är förstås ytterligare ett tungt avbräck för lagets offensiv. Under vintern tappade man ju både Mimmi Larsson och Stina Blackstenius.

Man fyller nu luckorna med två nigerianska VM-spelare i Chinaza Uchendu och Uchenna Kanu. Det är två spännande nytillskott. LFC är väldigt svårtippat i år. Klart är att laget vann sitt genrep med 3–1 mot Kif Örebro. Från den matchen rapporterades att en tredje nigerianska, Ebere Orji, så väldigt pigg ut. Höjdpunkterna visar också två fina mål från Frida Maanum samt att Örebro skapade väldigt många bra chanser.

En av LFC:s båda senaste nyförvärv spelade senast i den portugisiska ligan. Därifrån har även Djurgården nyligen värvat. Stockholmsklubben har plockat in den tidigare Vittsjöforwarden Hannah Wilkinson från Sporting i Lissabon.

Apropå spelare som lämnar Portugal så gör även Julia Spetsmark det. Hon har istället skrivit på för franska FC Fleury 91.

Fleury tycks för övrigt göra en liten satsning. Den senaste tiden har man även presetenterat den australiska landslagsbacken Emma Checker och den norska landslagsmittfältaren Anja Sönstevold.

När jag ändå är inne på svenskar i utlandet noteras att den tidigare LFC-tränare Kim Björkegren har en ny klubb. Han tar över Cyperns storklubb Apollon Nicosia Ladies.

Tillbaka till inhemsk fotboll. En tråkig damallsvensk nyhet kom nyligen från Kristianstad. Där har nämligen målvakten Moa Olsson drabbats av en korsbandsskada, vilket innebär att hon inte spelar något i årets seriespel.

Moa Olsson

Just Kristianstad vann förra helgen med 2–1 mot Vittsjö. Då hämtades Tove Almqvist med ambulans efter att ha skadat ena knät. Hur illa skadad hon är har vi inte fått veta. Vi håller tummarna för att Almqvist snart kan spela igen.

Innan jag lämnar damallsvenskan noterar jag att Aftonbladet numera har offentliggjort hur deras upplägg för tv-sändningarna från vår högsta serie kommer att se ut. Ett månadsabonnemang kostar 179 kronor. Men väljer man ett abonnemang som täcker hela säsongen blir kostnaden istället 159 kronor per månad. Enstaka matcher kostar 129 kronor. Det är alltså betydligt billigare än att se elitettan på Expressen.

I veckan blev det för övrigt även klart att på SVT sänder 14 toppmatcher från damallsvenskan.

Så till elitettan. En sak hann jag ju faktiskt uppdatera på bollen under de två senaste veckorna. Och det var att jag skapade ett nytt Forum Elitettan för att ni som deltar i debatten där skall slippa att skrolla för långt. Om kommentarerna fortsätter att dugga så tätt som de gjort den senaste veckan kanske det kommer att behövas fler forum den här säsongen. Kul.

Mindre kul är nyheten att fjolårets Elitettanklubb Asarum med mycket kort varsel har dragit sig ur division I. Det här med att klubbar i eller just under elitfotbollen måste lägga ner när de åker ur en division är ett av damfotbollens stora problem. Ett problem som inte är helt lätt att lösa.

Rent fotbollsmässigt inleddes årets upplaga av elitettan med en riktig smällkaramell. AIK premiärslog storfavoriten Hammarby med hela 4–1. Från det länkade klippet med höjdpunkter ser det ut som att Hammarby hade flest chanser, men att AIK var hypereffektivt.

Klipp med höjdpunkter finns för övrigt från de flesta (alla?) matcherna här. Höjdpunkterna kan man åtnjuta gratis.

Apropå Hammarby har laget redan ställts mot de två lag som jag på förhand såg som de främsta utmanarna. I torsdags kväll såg jag Bajens hemmapremiär mot IFK Kalmar. Det var en match där Kalmar kändes fysiskt överlägset, och där Bajen mest spelade runt.

Jag imponerades av det passningsspel som Alice Carlsson stod för. Hon spelade gång på gång förbi Kalmars förstapress. Men där saknade Hammarby både kreativitet och tyngd. Man kom liksom ingenvart, det var nästan så att man undrade om man inte tränat på hur man skall komma till målchanser.

Efter 75 minuter tyckte jag att IFK Kalmar hade varit det bättre laget, det lag som hade mest tanke bakom sitt spel. Men Hammarby lyckades vinna med 2–1, och har sådan skicklighet i laget att man skall ha bra chans ta en damallsvensk plats. Men laget kändes klart tunnare än jag trott, och jag kan inte säga att jag är riktigt lika säker som jag var för en vecka sedan.

I en haltande tabell är det utmanarlagen Morön och Mallbacken som har sex poäng. Skellefteklubben Morön har tagit sina båda segrar på bortaplan. Man visade styrka genom att vända 3–1-underläge till seger mot Jitex i premiären. Och spelmässigt var det tydligen betydligt mycket större skillnad mot BP än bara de 2–1 som blev resultatet i torsdagens match. Morön känns intressant.

Den andra omgången av elitettan spelas färdigt under söndagen. Damallsvenskan börjar först på lördag. Innan dess skall vi få veta vart man skall åka om man vill se VM 2023 på plats.

Sedan Brasilien nyligen dragit tillbaka sin kandidatur återstår nu bara tre alternativ.

Av dem har Fifa givit Australien/Nya Zeeland högst betyg. Japan är dock inte långt efter, medan Colombia borde vara chanslöst.

Vi skulle ju ha haft U17-EM i Halland tidigare i år. Den turnering som skulle ha spelats 9–22 maj sköts förstås upp på grund av corona. Sverige har dock fått frågan om vi vill arrangera turneringen i oktober i stället. Då skulle det handla om direktutslagning för att få fram de tre lag som skall spela VM för F17/03-landslag i Indien.

Sedan förra inlägget har Wolfsburg säkrat det tyska ligaguldet. Så numera kan Hedvig Lindahl och Fridolina Rolfö titulera sig tyska mästarinnor. Grattis till det. Madelen Janogy spelade inget i ligan, men skall förstås också nämnas här.

Trots guldet kan man inte säga att återstarten av Frauen-Bundesliga varit en svensk succé. Fridolina Rolfö fick en kanonstart, men är nu skadad.

Av våra övriga fyra Tysklandsproffs är det bara Amanda Ilestedt som har fått speltid, och det i form av två inhopp. Hedvig Lindahl har sett alla Wolfsburgs matcher från bänken. Antonia Göransson har inte ingått i Leverkusens matchtrupp till de sex spelade matcherna, fyra i ligan och två i cupen. Och slutligen är ju Madelen Janogy hemma i Sverige och försöker komma i mental balans.

I tyska cupen är det för övrigt klart för final mellan Wolfsburg och Essen. Efter att Wolfsburg slagit ut ligatvåan Bayern München i åttondelsfinal har man haft en väldigt lätt väg fram. Man har ställts mot andradivisionslagen Gütersloh och Bielefeld i de senaste omgångarna. Men mot Essen kanske det kan bli tuffare.

Känslan är att Essen faktsikt har en liten, liten chans att skaka storfavoriten. Det trots att segrar mot ligamästarinnorna från staden vid Autostadt är inte vardagsmat för Essen. Den senaste segern mot Wolfsburg kom i september 2010. Dock blev det 0–0 mellan lagen i ligamötet i december 2018, så helt väck skall alltså inte Essen vara. Finalen spelas den 4 juli.

För Essens jättetalang Lena Oberdorf blir det en speciell final.

För övrigt kommer Champions League 2019/20 att spelas klart. Fast kvarts-, semi- och final kommer att spelas som utslagsturnering i San Sebastian och Bilbao i Baskien, Spanien.

Turneringen avgörs 21–30 augusti. Och spelas enligt följande:

21–22 augusti, kvartsfinaler:

Atlético Madrid–Barcelona
Lyon–Bayern München
Glasgow City–Wolfsburg
Arsenal–Paris Saint-Germain

25–26 augusti, semifinaler:

1: Arsenal/Paris – Lyon/Bayern
2: Glasgow/Wolfsburg – Atlético/Barcelona

Finalen går den 30 augusti. Vilka matcher som spelas i vilken stad är ännu inte offentliggjort.

Utöver den tyska ligan har även den danska dragit igång. Man har redan hunnit fyra omgångar, och i midsommardagens omgång fanns Linnea Svensson med i Bröndbys startelva. Det blev 4–0-seger mot Århus, och Bröndby har tagit full poäng efter coronauppehållet.

I Italien blir det ingen återstart. Där är ligan avbruten, och man delar inte ut något guld. Juventus med Linda Sembrant hade kanonläge när serien bröts. Det räckte alltså dock inte för att utses till guldmedaljörer.

Till Kanada där man kommer att byta förbundskapten. Danske Kenneth Heiner-Møller väljer nämligen att flytta hem till Danmark och ta ett förbundsjobb. Vem som leder Kanada i nästa års OS-turnering – om det blir någon – är ännu oklart.

Till Frankrike där vårens mest omtalade övergång inte tycks bli av. Det var ju sagt att Lyon skulle tappa både målvakten Sarah Bouhaddi och speluppläggaren Dzsenifer Marozsan till den amerikanska ligan – eller till den engelska. Nu tycks båda ha ändrat sig och de skall enligt uppgift istället skriva nya långtidskontrakt med Lyon.

Slutligen är Haiti ett land som är på frammarsch inom damfotbollen. Från önationen kommer dock väldigt tråkiga nyheter – förbundspresidenten Yves Jean-Bart skall ha tvingat till sig sex med spelare på landslagets träningsanläggning. Han är nu avstängd av Fifa i 90 dagar under utredningen. Visar uppgifterna sig vara rätt bör han även få tillbringa en tid bakom lås och bom.

xxx

Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.