Bara tre lag kvar i guldstriden

Med 18 poäng kvar att spela om känner jag att det bara är tre lag kvar som kan vinna SM-guldet – Rosengård, Vittsjö och Göteborg.

Övriga lag har minst sju poäng upp till serieledande Rosengård, och det känns inte rimligt att något lag skulle kunna ta in så många poäng på Malmöklubben.

Det känns knappt rimligt att något lag skall kunna ta in fyra poäng – vilket är avståndet ner till tvåan Vittsjö. Rosengård är således otroligt nära guldet.

I går säkrade Växjö i praktiken en plats ovanför nedflyttningsstrecket genom att vinna mot Linköping med 1–0. Sitt damallsvenskan kontrakt har den småländska klubben däremot inte säkrat – det är en ekonomisk fråga som kommer att avgöras av licensnämnden. Även Linköpings framtid i damallsvenskan ligger ju för övrigt i händerna på licensnämnden.

Linköping är så långt efter Rosengård att de får koncentrera sig på att försöka nå Europaspel. Fast möjligheterna minskade dramatiskt i går.

Den bild man i första hand bär med sig från matchen Växjö–Linköping är Violah Nambi:s sanslösa glädje över segermålet.

Det var Nambis första damallsvenska mål någonsin, och man blir ju varm i hela kroppen över att se vilken lycka det målet gav.

Mindre lycklig blev man över Linköpings insats i matchen. För drygt två veckor sedan såg jag ett starkt LFC på Gamla Ullevi. I går var östgötarna väldigt långt ifrån starka.

LFC var väldigt passivt från start och skall tacka högre makter för att man hade 0–0 i paus. Växjö borde ha gjort minst ett mål före paus. Bland annat stod Mimmi Strömgren för en grov miss efter att hon snott bollen av Emma Holmgren och fått öppet mål.

LFC hade periodvis otroligt dålig passningskvalitet. På den punkten var Växjö överlägset bättre. Kanske att LFC hade 5–0-segern från premiären i bakhuvudet och trodde att det skull gå lätt. Samtidigt är det ingen stor skräll att passningsspelet är ett problem för den här LFC-upplagan. Flera av klubbens landslagsspelare har ju sina stora styrkor i fysik och aggressivitet och inte i passningsskicklighet.

Nu är guldet helt kört för Linköping. Det är nio poäng och 18 mål upp till Rosengård – det tar man inte ens in med full poäng i återstående omgångar. Det är även både många poäng och många lag att passera om man skall kunna bli tvåa.

Redan på fredag spelar LFC nästa match. Då tar man emot höstens lag – Eskilstuna. Sett till de fyra senaste omgångarna är United seriens mest formstarka lag med tio poäng. Totalt efter VM-uppehållet har bara Rosengård (21 poäng) tagit fler poäng än Eskilstunas 19. United är hett, och har nu tagit in sju poäng på LFC efter uppehållet.

Vid Unitedseger i Linköping byter för övrigt lagen plats i tabellen. Sett till den senaste omgången känns det som ett rimligt utfall. Samtidigt är Linköping otroligt ojämnt, så de kanske gör en toppmatch på fredag.

En glädjande nyhet från damallsvenskan som jag glömde nämna i går är ju att Jessica Samuelsson äntligen är tillbaka i spel igen. I söndags spelade hon sina 32 första minuter i damallsvenskan sedan hon lämnade för Arsenal sommaren 2017. Det var en på alla sätt välkommen comeback. Nu håller man både tummar och tår för att Samuelsson kan hålla sig frisk och hel framöver.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Svenska fotbollförbundet valde att inte offentligt redovisa ersättningsnivåerna för spelarna i dam- respektive herrlandslag – de nöjde sig med att säga att ersättningarna är rättvisa. Vi får se om DO accepterar att hålla siffrorna hemliga, eller om summorna blir offentliga.

Jag håller i och för sig med förbundet om att spel i landslaget inte skall jämställas med att vara anställd. Men om förbundet nu har rättvisa och jämställda ersättningar fattar jag inte varför ledningen kämpar så hårt med att dölja nivåerna. Skäms de över de ersättningar de betalar ut?

I Finland har man tagit klivet fullt ut till jämställda landslagsersättningar. På sätt och vis lär det ju vara enklare än i Sverige, då det finländska herrlandslaget i princip aldrig spelar in några framgångsbonusar. Fast just nu har ju faktiskt de finländska herrarna en bra chans att kvala in till EM, på så sätt var det här bra tajming för damerna.

I Jamaica är man däremot långt ifrån några jämställda ersättningar. Spelarna i damlandslaget strejkar nu i väntan på att få betalt för VM. Så här skrev forwardsstjärnan Khadija Shaw på sitt Instagramkonto för ett tag sedan:

Och här är en artikel där målvakten Nicole McClure ger sin syn på saken:

Vi får se om Jamaica kommer till spel i förkvalet till OS i månadsskiftet. Khadija ”Bunny” Shaw har däremot kommit till spel i den franska ligan. Hennes start i Bordeaux går inte att benämna som något annat än succé.

Efter två omgångar i ligan står Shaw på fyra mål. Hon har gjort två per match, och ligger trea i skytteligan efter de båda femmålsskyttarna Ada Hegerberg och Kadidiatou Diani.

Det är för övrigt Lyon, PSG, Montpellier och just Bordeaux som har full poäng efter två ligaomgångar.

Nämnda Hegerberg är en av 55 spelare som kan komma med i den internationella spelarorganisationen Fifpros världslag för säsongen 2018/19. Det kan även den svenska trion Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Kul med tre svenska nomineringar.

Noterbart på listan är att skytteligasegraren från Frauen-Bundesliga, Ewa Pajor inte finns med. Udda med tanke på att polskan gjorde hela 24 mål, vilket var bästa noteringen i tyska ligan sedan 2011.

Minst lika förvånande är att för mig helt okända Rayo Vallecanoforwarden Oriana Altuve från Venezuela är nominerad. Under aktuell säsong gjorde Altuve två landslags- och tio ligamål. Just Venezuela känns väldigt överrepresenterat. Man har nämligen även med La Corunas Michelle Romero på listan.

När det gäller nästa VM-slutspel återstår nu åtta kandidater till att arrangera mästerskapet. Klart är att det inte kommer att arrangeras i Europa. Det blir att resa till Sydamerika, till Asien eller till Oceanien.

I morgon 14.00 är det avspark i sextondelsfinalerna i Champions League, och Bayern München har landat i Sverige.

Till Schweiz där landslagets storstjärnor de senaste åren har hetat Ramona Bachmann och Lara Dickenmann. Men det är en tredje spelare, Ana Maria Crnogorcevic, som numera toppar listan över flest landslagsmål för Schweiz. Den 28-åriga Portlandspelaren gjorde i förra veckan sitt 54:e landslagsmål.

Apropå antal landslagsmål har det förvånat mig att Kanada inte spelat några landskamper i höst. Christine Sinclair är ju bara två mål från att tangera Abby Wambach:s världsrekord i antal landslagsmål, och tre ifrån att ta över det själv. Om jag hade varit ansvarig på det kanadensiska förbundet hade jag bjudit in något blåbärslag till Vancouver för att ge Sinclair möjligheten att slå rekord på hemmaplan. Och jag hade gjort det fortast möjligt. För det skulle ju kunna hända att 36-åringen skadar sig.

Sinclair ligger för övrigt även tvåa i skytteligan i amerikanska ligan, NWSL. Men där har hon hela sex mål upp till fantastiska Sam Kerr. Australiskan gjorde två mål till i går och står nu på 15. Kerrs eget rekord lyder på 17 mål på en säsong – två kvar dit alltså.

En nyhet från förra veckan är att Irlands nya förbundskapten heter Vera Pauw. Den meriterade holländskan har tidigare varit förbundskapten för Skottland, Holland, Ryssland och Sydafrika, samt att hon varit rådgivare åt Thailand.

Slutligen noteras att det strömmat norska spelare ut i de europeiska ligorna den här sommaren. I går blev ju Lisa Marie Utland klar för Reading, och i förra veckan var det Kolbotns målvakt Aurora Mikalsen som skrev på för Manchester United.

Även om Utland gick via Sverige finns nu en debatt i Norge om att toppserien håller på att brandskattas på sina bästa spelare. I sommar har bland annat följande spelare lämnat toppserien: Ingrid Syrstad Engen (Wolfsburg), Guro Reiten (Chelsea), Amalie Eikeland (Reading), Karina Sævik (PSG), Kristine Björdal Leine (Reading), Cecilie Kvamme (West Ham) och nu Mikalsen.

Det innebär att tolv av 20 spelare i förbundskapten Martin Sjögren:s senaste landslagstrupp är utlandsbaserade. Jämför man med Sverige var bara åtta av de 23 spelarna i Peter Gerhardsson:s senaste trupp utlandsbaserade.

Den norska debatten är för övrigt inget nytt. Den fanns redan för två år sedan.

 

En spelidé närmast kliniskt fri från passningar

Inlägg uppdaterat med fler tv-matcher, Chelseanytt, mer från Spanien – och från Göteborg

Efter att ha haft världens längsta semester är jag sedan några dagar tillbaka åter på jobbet. Därmed kommer mina möjligheter att se och skriva om damfotboll minska lite jämfört med hur det sett ut de senaste tre månaderna.

Här är ändå en liten genomgång av det som händer kommande dagar. Samt en liten tillbakablick på tisdagens landskamp. Men först framtiden. Under helgen drar både engelska WSL och spanska ligan igång.

Från WSL kan man se tre matcher på svensk tv i helgen. På lördag 16.00 visas Manchester City–Manchester United på TV10, och på söndag 13.30 visar samma kanal Chelsea–Tottenham. Två timmar senare kan man se Arsenal–West Han på Viasat sport premium.

Hos Chelsea saknas nyckelspelaren Fran Kirby som fortfarande har skadebekymmer. Däremot är klubbens nya lagkapten Magdalena Eriksson förstås med. Kul det här med svenska lagkaptener i de europeiska toppklubbarna. I våras hade vi Nilla Fischer i Wolfsburg och Linda Sembrant i Montpellier. Nu tar alltså Eriksson över stafettpinnen.

Ligan börjar alltså med hemmaderbyn för de tre tänkbara guldkandidaterna. Mitt tips är att det återigen kommer att stå mellan Arsenal och City. Kanske att det kan vara dags för guld till Manchester igen i år. Roligt inför premiäromgången är att det uppges vara sålt över 20000 biljetter till Manchesterderbyt.

I Spanien ingår bland annat matchen Barcelona–Tacon (lördag 18.00) i premiäromgången. Det är alltså ett herrfotbollens klassikermöte. Jag noterar dock att spanska damfotbollsexperter ryggar tillbaka mot att kalla matchen för ett damfotbollens El Clasico.

Det är ju Atletico Madrid som vunnit ligan de tre senaste säsongerna. Dess för innan tog Athletic Club från Bilbao hem titeln. Barcelona har varit två fyra år i rad. Senaste gången den katalanska storklubben vann guldet var 2015.

Kanske att det kan vara dags nu igen. Med värvningarna av Asisat Oshoala och Caroline Graham Hansen borde Barca ha förbättrat sin offensiva spets. Atleticos trupp känns lite tunnare än tidigare. Men laget imponerade på mig när de spelade mot Lyon i inofficiella klubblags-VM tidigare i sommar. Så jag skulle inte bli förvånad om Atletico försvarar titeln ytterligare en gång.

I Frankrike är det en rätt ointressant ligaomgång, och i Tyskland är det cupvecka. Från Frankrike sänder för övrigt Viasat Sport matchen Reims-Lyon på lördag 16.30.

Och här hemma i damallsvenskan känns helgens omgång lite som en transportsträcka mot nästa veckas superintressanta matcher. Nästa helg har vi ju både toppmötet Göteborg–Rosengård och nagelbitaren Djurgården–LB07 att se fram emot.

Den här helgen är nog lördagens match mellan Eskilstuna och Göteborg den mest spännande. United kanske kan sätta lite käppar i Göteborgs hjul inför göteborgskornas supervecka med hemmamatcher både mot Bayern München och Rosengård.

Apropå Göteborg hade GP i onsdags en artikel där tränare Marcus Lantz var kritisk mot förbundet eftersom den långa landslagssamlingen gör att Göteborg bara kan köra två taktiska träningar plus en match på 2,5 veckor innan mötet med Bayern.

I artikeln nämndes även att Emma Berglund åkt på ytterligare ett bakslag och nu riskerar att missa resten av säsongen.

Matchen Eskilstuna–Göteborg sänds för övrigt på Sportkanalen på lördag 13.45. Och på söndag 15.00 visar SVT matchen Rosengård–Djurgården.

Det var en snabbgenomgång av helgens damfotboll. Innan jag sätter punkt tänkte jag blicka tillbaka lite på tisdagens EM-kvalseger borta mot Lettland.

Det visade ju sig att lettiskorna var precis så genomusla som man kunde förvänta sig. Jag kollade igenom den första halvleken av matchen en andra gång, och räknade då lettiska passningar.

Det var väldigt lätt gjort. Lettland var nämligen det mest ”lettscoutade” lag jag sett. Deras spelidé byggde nämligen på maximal riskminimering. Det var en spelidé som byggde på att aldrig slå några passningar.

Defensivt parkerade de bussen utanför eget straffområde. När de bröt svenska anfall skickade de bara i väg bollen så långt de bara kunde. När de fick in-, ut- eller frisparkar slogs de alltid långt. Att passa igång bollen var inte något alternativ i någon del av spelet. Målvakten funderade inte ens på att rulla ut bollen. Måltavlan för de långa in-, ut- eller frisparkarna var oftast nickstarka forwarden, nummer 19 – Karlina Miksone.

Det var också Miksone som både fixade den frispark som ledde till målet, samt nickskarvade fram bollen. Där har jag redan sågat det svenska försvarsspelet.

Men faktum är att Miksones nickskarv inför målet var en av blott fem lettiska passningar under de första 45 minuterna. Fem passningar, varav en var en misslyckad rensning som hamnade hos en lagkompis…

Här skall sägas att jag inte räknat med igångsätting av spelet, alltså är inte in-, ut- eller frisparkar där lettiskorna vann nickduellen inräknade, utan jag tog bara med passningar i själva spelet. Jag har inte heller räknat in inkast och avsparkar. Om jag hade räknat in fasta situationer kanske lettiskorna fick fram 15–20 bollar till medspelare – vilket också är extremt lite.

Lettland var alltså fullständigt ointresserat av att passa bollen inom laget. Deras allra största tillgång som lag var faktiskt deras medvetenhet om sina egna tekniska brister. Den medvetenheten gjorde att laget spelade klockrent efter sina resurser.

Taktiskt visade de alltså betydligt större skicklighet än de gjorde rent fotbollstekniskt. Det var förstås även taktiskt smart att starta matchen med dåligt pumpade bollar, vilket periodvis minskade svenskornas fokus på själva spelet.

Dessutom hade tydligen arrangören vägrat att vattna planen inför matchen. Där fick dock Sverige hjälp av ett regnväder strax innan avspark. Det finns ju en anledning till varför Peter Gerhardsson fått smeknamnet Rainman av flera av spelarna…

Om Lettland spelade klockrent efter sina resurser var det lite tvärtom med Sverige. Den elva som Gerhardsson har spelat in är i första hand byggd för jämna matcher mot lag i  världseliten. I sådana matcher har vårt landslag visat att det är väldigt bra.

Däremot är Sveriges lag inte byggt för de här beställningssegrarna mot blåbärslag. Vi är oftast tillräckligt bra för att vinna de här matcherna – men vi gör det utan finess.

Jämför man exempelvis med Tyskland är vi långt efter. Tyskorna vann i det här landslagsfönstret med 10–0 mot Montenegro och 8–0 borta mot Ukraina. Den andra segern är otroligt imponerande – det var ju just Ukraina som vi bortaföll mot i VM-kvalet i fjol.

För att göra bättre prestationer mot blåbärslag behöver nog Gerhardsson byta några spelare i sin elva. Som jag ser det är Caroline Seger och Sofia Jakobsson två spelare som knappast lyfter laget i den här typen av matcher.

Seger är varken tillräckligt offensiv eller kreativ för den här typen av matcher. Jag ser exempelvis Nathalie Björn som ett klart bättre alternativ mot parkerade bussar. Och Jakobsson behöver större ytor för att briljera. Att slå inlägg eller kombinera på små ytor är inte Jakobssons bästa melodi. Där skulle Michelle De Jongh vara ett klart bättre alternativ. Vittsjömittfältaren har dessutom ett bra skott, vilket är en bra tillgång mot lag som står lågt.

Jag är även tveksam till om Elin Rubensson är en speciellt bra startspelare mot parkerade bussar a la Lettland. Hennes djupledslöpningar kommer inte till sin rätt i den typen av matcher. Det känns som att det är bättre att dra ner Kosovare Asllani ett halvsteg och sätta in en forward till. Då får Asllani mer tid, och kan slå sina öppnande passningar. Dessutom kanske vi kan få in en nickstark spelare till i straffområdet.

En viktig fråga här är ju hur mycket tid och kraft förbundskapten Gerhardsson skall lägga på att bygga ett lag för att vinna imponerande segrar mot blåbärsmotstånd. Här har jag inget klockrent svar. För så länge vi ändå vinner de här matcherna kanske det ändå är en större vinst att fortsätta det lagbygge som är inriktat mot betydligt vassare motstånd?

 

Ökvist till United – kanonmål av Eriksson

Dagens svenska damfotbollsnyhet är ju förstås att Manchester United köper loss Lotta Ökvist från Hammarby. Vänsterbacken har skrivit ett kontrakt på 2+1 år. Aftonbladet hävdar att övergångssumman ligger på en bit över 300 000 kronor.

Det blir andra gången den 22-åriga Piteprodukten lämnar Sverige för en utländsk liga. Förra gången var förra våren, och då blev det lite av ett fiasko. Ökvist skrev först på för Boston Breakers i amerikanska NWSL. Den klubben lades dock ner. Då skrevs hon över till Houston Dash. Men bara två veckor senare bytte Dash bort henne till Orlando Pride.

För Pride satt Ökvist på bänken i sex ligamatcher utan att få speltid innan hon släpptes, och vände hem till Hammarby.

Nu gör alltså Ökvist ett nytt försök att få till en karriär som utlandsproffs. Hon gör det i nykomlingen i engelska WSL, Manchester United. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon står sig i den allt starkare engelska proffsligan.

Ökvist blir den fjärde svenska spelaren i WSL den här säsongen. Totalt får jag det till att vi nu har 25 svenska spelare som håller till i olika utländska högstaligor. Vem vet, det kanske kan bli ytterligare någon i höst, alla fönster är ju inte stängda ännu.

Noterbart är att Ökvist indirekt kan tacka Magdalena Eriksson för chansen i United. Eriksson tackade ju nej till Lyon, vilket gjorde att den franska storklubben i stället värvade Unitedbacken Alex Greenwood. Och nu tar United in Ökvist för att fylla luckan efter Greenwood.

Magdalena Eriksson har för övrigt gjort ett riktigt kanonmål i kväll.

Vår svenska landslagsback slog till inför ögonen på Chelseas ägare Roman Abramovitj.

Chelsea vann träningsmatchen mot Israels landslag med 3–1. Eriksson bar kaptensbindeln och hade även ett skott i ribban. Däremot blev Jonna Andersson kvar på bänken hela matchen.

Apropå England har Phil Neville i dag tagit ut en landslagstrupp. Det ovanliga den här gången var att det engelska förbundet valde att ha en presskonferens när truppen presenterades, vilket man inte haft tidigare. Damfotbollen tar hela tiden små steg framåt.

I dag har även Pia Sundhage tagit ut en trupp, hennes första som förbundskapten för Brasilien. Svenskans debut blir en fyrnationsturnering där Brasilien möter Argentina i semifinal, och sedan spelar placeringsmatch mot Chile eller Costa Rica. Sundhages trupp liknar Brasiliens VM-trupp. Marta och Formiga är med, däremot saknas Cristiane.

 

 

 

Silly season och Champions League

Vid midnatt på tisdag stänger det svenska transferfönstret för den här sommaren. De flesta damallsvenska klubbarna passade på att göra sina justeringar under VM-uppehållet, så jag räknar inte med att det blir speciellt många nya övergångar de här sista dagarna.

I dag har jag dock uppdaterat och fräschat till silly seasonsidan. I arbetet med den upptäckte jag flera förändringar i LB07:s trupp som jag inte hört talas om tidigare. Bland annat har Eveliina Parikka lämnat för HJK.

LB07 är verkligen genomuselt på att nå ut med information i etablerade, eller sociala medier. Däremot uppdaterar man truppen på sin hemsida bra, så kollar man in den lite då och då kan man ibland upptäcka att någon spelare är borta, eller att någon ny har tillkommit.

Torsdagens största svenska transfernyhet var att Emma Lundh lämnar Vittsjö för elitettan och sin ungdomsklubb, BP.

Den näst största svenska transfernyheten var att Göteborg inte skall värva några fler spelare. I början av VM-uppehållet pratades det om tre sommarförvärv. Och någon vecka efter att Emma Berglund hade värvats hörde jag att en spelare till var på väg in. Men nu förklarar tränare Marcus Lantz att man istället kommer att flytta upp spelare från egna led.

I den länkade GP-artikeln står det för övrigt att Evelyn Ijeh är permanent uppflyttad. Jag är lite osäker där. Hon har ju ingått i matchtrupperna på sistone, men hon finns inte med i A-truppen på klubbens annars väluppdaterade hemsida. Fast det kan ju bara vara en miss, precis som FC Rosengård har missat att ta med Anam Imo i sin spelartrupp.

Med start i kväll drar den andra halvan av damallsvenskan igång. Det spelas bara en match i dag, den mellan nian Växjö och tian Djurgården. Växjö får räknas som favoriter med tanke på att de tagit sju poäng på de tre senaste omgångarna, medan Djurgården kammat noll. Men stockholmarna vann vårmötet med 3–0 så det finns ändå anledning att gardera.

Övriga fem matcher i omgången spelas i morgon lördag. De på pappret mest intressanta är sexpoängsmatcherna Kif Örebro–Piteå och Linköping–Kristianstad. I båda de matcherna behöver bortalaget vinna för att inte riskera att hamna fem–sex poäng från Champions Leagueplats. Jag håller Piteå och Linköping som knappa favoriter, då båda lagen sett allt bättre ut på sistone.

I övrigt är Vittsjö, Göteborg och Rosengård klara favoriter på hemmaplan mot LB07, Kungsbacka respektive Eskilstuna. För övrigt är det ett litet lurigt upplägg på årets serie. Oftast brukar man antingen vända den, så att samma lag möts både i omgång 11 och 12. Eller så gör man så att de lag som möttes i omgång 1 också möts i höstens första omgång.

I årets damallsvenska är det däremot lite både och. Göteborg–Kungsbacka, Rosengård–Eskilstuna och Örebro–Piteå är lag som möttes även i första omgången, medan Vittsjö–LB07 möts två gånger i rad.

I elitettan drar 17:e omgången i gång i kväll med västerbottniskt derby mellan Umeå och Morön. UIK leder serien med tre poäng efter att Lova Lundin nickat in det här segermålet på övertid senast mot BP:

I övrigt har tvåan Hammarby och trean AIK hemmamatcher mot sjätteplacerade Assi och sjundeplacerade Lidköping, medan Uppsala tar emot tolvan BP. I botten är det ett viktigt möte mellan tian Mallbacken och elvan Asarum.

Från elitettan till Champions League. Årets turnering drog i gång i onsdags, och fortsätter i morgon. Jag skummade igenom laguppställningarna för de 40 lag som deltar och gjorde lite noteringar. Norska LSK vann som väntat mot nordirländska Linfield.

Det mest anmärkningsvärda i 4–0-segern var att den tidigare EM-finalisten Cathrine Dekkerhus byttes in i 62:a minuten. Det var nämligen comeback efter cirka två års skadefrånvaro.

Cathrine Dekkerhus

En annan typ av comeback stod finländska PK-35 Vantaa för. Laget kom i 2–0-underläge mot estniska Flora Tallinn i början av den andra halvleken. Reduceringen kom i 56:e minuten, kvitteringen i 86:e – och så vann PK-35 på ett självmål på övertid.

Jag kan inte historiken fullt ut, men PK-35 Vantaa borde vara det första andradivisionslaget någonsin i Champions League. Och som division II-klubb är man ännu obesegrad i turneringen. Fast risken är att första förlusten kommer i morgon mot kazakiska mästarlaget BIIK Kazygurt.

Många av klubbarna har rakt igenom inhemska spelare. Men man noterar också en och annan småsatsningar här och där i Europa. Lite oväntat hade exempelvis albanska Vllaznia fyra amerikanskor i sin startelva i 3–1-segern mot irländska Wexford Youth.

Några bekanta spelare dök upp i oväntade miljöer. Den thailändska VM-spelaren Miranda Nild spelar exempelvis för litauiska Gintra-Universitetas och den tidigare Vittsjö- och Mallbackenspelaren Nkem Ezurike håller numer till i israeliska Asa Tel-Aviv.

Omgångens stormatch var portugiska mästarinnorna Sporting Braga mot österrikiska tvåan Sturm Graz. Där vann Braga en regnig match med 2–0, bland annat efter mål av fjolårets Kalmarspelare Shade Pratt.

 

Utöver Pratt hittade jag även den venezuelanska jättetalangen Daniuska Rodriguez, som hunnit bli 20 år, samt den nigerianska VM-spelaren Chinaza Uchendo hos de portugisiska mästarinnorna.

De spelar för övrigt gruppfinal i morgon mot Apollon Limassol med svenska Matilda Abramo. Skånskan byttes in efter 60 minuter när de cypriotiska mästarinnorna vann med 10–0 mot lettiska Riga FS. Här är några bilder som jag fått inskickade som visar Abramo i onsdagens match:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Noterbart var att Apollon bara hade en cypriotisk spelare i startelvan. Däremot fanns där tre amerikanska, två engelska och två grekiska.

Första gruppomgångens spelare var den 34-åriga georgiska forwarden Gulnara Gabelia. Hon gjorde fem mål, bland annat ett äkta hattrick på fem minuter, för tidigare nämnda BIIK Kazugurt från Kazakstan när laget vann med 9–0 mot EBS/Skala från Färöarna.

Det som var extra anmärkningsvärt var att Gabelia gjorde alla sin fem mål i den första halvleken, och skytteligaledaren blev sedan utbytt i paus.

 

Tre lag som går in i Champions Leagues sextondelsfinal fick se sig besegrade av Montpellier i en fyrnationsturnering i Frankrike. Marija Banusic:s lag vann nämligen finalen mot PSG efter straffläggning. Det blev 1–1 i själva matchen. Sedan lyckades Montpellier göra mål på fyra av sex straffar, medan PSG bara satt hälften av sina sex.

Trots att det var en träningsturnering noteras att Montpelliers spelare verkade väldigt nöjda med att vinna mot PSG:

Banusic startade för Montpellier i finalen, men ser ut att ha bytts ut i paus i underläge med 1–0, för hon ingick i den elva som startade den andra halvleken. Hos PSG startade Hanna Glas, medan Annahita Zamanian byttes in i slutminuterna.

I tredjeprismatchen vann Bayern München med förkrossande 5–0 mot Chelsea. Hos Bayern spelade svenska Ali Riley hela matchen, medan Amanda Ilestedt byttes ut i minut 74.

Chelsea ser ut att ha startat med starkast möjliga lag. Bland annat spelade trion Magdalena Eriksson, Millie Bright och Maria Thorisdottir i backlinjen.

Transferfönstret stänger på olika dagar i olika länder i Europa. Det engelska fönstret stängde redan i går. Innan stängning hann Reading värva den norska VM-spelaren Amalie Eikeland från Sandviken. Toppseriespelare har varit heta på marknaden i det här fönstret.

Apropå England noteras trevliga nyheter för de som är intresserade av att följa WSL i vinter. Samtliga matcher skall tv-sändas, och det trevligaste är att det är både gratis och att det inte skall vara geoblockat.

I Italien är fönstret öppet ytterligare ett tag. Det hindrade inte Fiorentina för att presentera Lisa De Vanna som nyförvärv under torsdagen. Klubben har haft en bra vecka. I fredags fick de nämligen italienska VM-spelaren och tillika ”Violas” lagkapten Alia Guagni att förlänga sitt kontrakt.

Guagni uppgavs vara väldigt nära att skriva på för spanska svensklaget CD Tacon/Real Madrid, men 31-åringen valde till slut att stanna i Florens, där hon spelat hela sin karriär. En anledning till att hon inte flyttade på sig sägs vara att Fiorentinas klubbpresident ringde henne och bad henne stanna.

Veckans tråkiga nyhet kommer från USA och NWSL, där Orlandobacken Toni Pressley har drabbats av bröstcancer. Hon är redan opererad, och uppmanar via sitt Twitterkonto folk att inte tycka synd om henne.

Slutligen lite mer resultat. I Cosafa-mästerskapet är det nu finalklart. Zambia vann torsdagens första semifinal med klara 4–0 mot Botswana. Därmed tog sig Shepolopolo, som Zambias landslag kallas, för första gången till final i Cosafa Womens Cup.

Motståndaren och värdnationen Sydafrika har däremot spelat i alla de sex tidigare finalerna. Fem gånger har de vunnit, och Banyana Banyana måste räknas som storfavorit till att ta en sjätte titel på söndag. I sin semifinal vann Sydafrika med 3–1 mot Zimbabwe.

Klart: Asllani blir första prestigevärvningen av CD Tacon

Kosovare Asllani

För bara några minuter sedan meddelade CD Tacon via sitt Twitterkonto att man har gjort klart med Kosovare Asllani.

Och strax efter gick även Asllani själv ut med nyheten:

Som jag skrev i går var det ju inte speciellt oväntat. Om jag inte har glömt någon blir Asllani första svenska spelare i den spanska ligan sedan Louise Schilgard (då Fors) spelade för Espanyol för tio år sedan (säsongen 2009/10).

Som säkert alla numera vet är CD Tacon nykomling i spanska ligan. Klubbens damlag är köpt av Real Madrid, och det kommer att heta just Real Madrid från och med nästa sommar. Köpet gjordes för sent för att laget skulle hinna byta namn redan till den här säsongen.

Men Tacon kommer redan den här säsongen att spela på Reals anläggning och har Reals stöd. I praktiken kommer alltså Asllani att spela för Real Madrid.

Svenskan blev satsningens allra första prestigevärvning. Kul för Asllani att kunna stoltsera med det i framtiden. Och spännande att se hur Real Madrids satsning kommer att se ut.

Asllani har tidigare spelat i högsta ligorna i Sverige, USA, Frankrike och England. Spanien blir hennes femte land. Tidigare har Schillgard och Sofia Jakobsson spelat i fem olika högstaligor. Ingen svensk har däremot spelat i fler. En lista över svenska spelare som varit i två utländska högstaligor eller fler finns under fliken Svenska utlandsproffs.

En annan spännande nyhet i dag är att Lyon skall ha erbjudit ett kontrakt till Magdalena Eriksson.

Med tanke på vad Lyon har för spelare i mitt- och vänsterförsvaret känns det som ett bra val av Eriksson att stanna i Chelsea. Känslan är ju att hon hade fått betydligt mindre speltid i den franska storklubben.

Som mittbackar har ju Lyon redan Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy och Kadeisha Buchanan. Dessutom har man Saki Kumagai, som är mittback i Japans landslag med som dock spelar på mittfältet i klubblaget. Och som vänsterbackar har man Amel Majri samt supertalangen Selma Bacha.

Den stora VM-guiden – grupp A

Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.

Och självklart börjar jag med grupp A.

Frankrike

Frankrike

Världsranking: 4

Guldchans: 15–20 procent

Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.

Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?

Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.

Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.

Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.

Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…

Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.

Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.

Kadidiatou Diani

Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.

Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.

Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.

Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.

I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.

Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.

Eugenie Le Sommer

Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.

Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.

Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.

Norge

Norge

Världsranking: 12

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.

Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.

Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.

Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.

Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.

Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.

Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.

Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.

Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.

Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?

Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.

Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.

Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.

Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.

Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.

I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.

Faith Ikidi

Nigeria

Världsranking: 38

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.

Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Tochukwo Oluehi – Osinachi Ohale, Faith Ikidi, Onome Ebi, Ngozi Ebere – Halimatu Ayinde, Rita Chikwelu – Anam Imo, Ngozi Okobi, Desiree Oparanozie – Uchenna Kanu.

Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.

Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.

Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.

Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.

Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.

Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.

Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.

Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.

Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.

Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.

Sydkorea

Sydkorea

Världsranking: 14

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.

Spelare med Sverigekoppling: –

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.

Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.

Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.

Fast ibland kan statistik luras.

På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:

* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0

Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.

Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.

I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.

Kim Jung-Mi

Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.

Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.

Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.

När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.

Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.

Sverige–Sydkorea 1–0 – eller kanske 2–1?

Sverige vann VM-genrepet med 1–0 mot Sydkorea. I min BT-krönika skrev jag att det var en seger utan guldkant.

På presskonferensen efter matchen sa förbundskapten Peter Gerhardsson att han inte hade någon bra känsla efter 90 minuter. Men att känslan var desto bättre efter minut 91.

Det var ju då som Madelen Janogy satte det svenska segermålet. Och som Gerhardsson konstaterade är sena segrar nästan alltid också väldigt sköna segrar.

Men utöver de första och sista tio minuterna briljerade knappast svenskorna. Det var faktiskt väldigt svårt att förstå hur vårt landslag hade besegrat Sydkorea med 4–0 i den där stängda landskampen i tisdags. Både spel- och chansmässigt var det ju nämligen väldigt jämnt.

Gerhardsson trodde att skillnaden mellan matcherna berodde på att Sydkorea har en tunnare trupp, samt att motståndarna till fredagens match hade bytt spelsätt till 4–4–2. Det där med tunnare trupp kanske man även skall ha med i bakhuvudet när man bedömer segern. Det svenska segermålet kom ju faktiskt efter att Sydkorea gjort flera byten – bland annat hade suveräna Ji Soyun klivit av.

På presskonferensen sa Gerhardsson också att det samlade mediegänget kan fundera över den svenska startelvan, så kan han koncentrera sig mer på att tänka på vilka spelare som skall avsluta matcherna. På den avdelningen noterades att nämnda Janogy återigen visade att hon är en klockren inhoppare.

Även Julia Zigiotti Olme och Anna Anvegård gjorde bra inhopp. Bästa svensk var en tredje inhoppare. För visst var väl Fridolina Rolfö bäst – trots att hon bara spelade 23 minuter, plus tillägg? Rolfö visade att det är hon som är vårt stora offensiva hopp. Även Lina Hurtig visade positiva tendenser.

I den första halvleken tyckte jag även att trion Amanda Ilestedt, Hanna Glas och Elin Rubensson gjorde positiva insatser. Bäst på planen var dock Sydkoreas nämnda storstjärna Ji Soyun.

Spelare som har förbättringspotential är bland annat Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani. Stina Blackstenius var bättre än på länge i landslaget, men känns ändå inte i 100-procentig form. Synd att hon inte fick tillgodoräkna sig det nickmål hon gjorde i den första halvleken.

Av vad jag såg borde det målet ha godkänts. Klart är att Sydkoreas mål i början av den andra halvleken skulle ha godkänts. I VM hade domarna kollat på VAR efteråt, och sett att målskytten Lee Geum-Min var på rätt sida om den svenska offsidelinjen. I VM, med VAR, skulle alltså troligen matchen ha slutat 2–1 till Sverige.

Slutligen noteras att det var drygt 6800 åskådare på Gamla Ullevi. Det tycker jag faktiskt är en väldigt dålig publiksiffra. Här bör nog förbundet fundera lite på hur man marknadsfört genrepet. De flesta länder runt om i världen har lyckats locka klart mer folk än vad Sverige gjorde.

Det spelades ett genrep till under fredagskvällen. Det var Frankrike som vann med 2–1 mot Kina inför 10028 åskådare i Creteil.

Det franska ledningsmålet gjordes av Valerie Gauvin och var av slumpartad karaktär.

Kinas kvittering var ett läckert anfall. Det är inte lätt att hitta in i djupled bakom Frankrikes mittförsvar. Men både passningen från Wang Shuang och avslutningen från Wang Shanshan håller hög klass:

Även det franska segermålet var en fin prestation. Det var Kadidiatou Diani som stod för den: