#Metoo, landskamp, Kerr och Linköping

Jag är inne i en rätt hektisk tvåveckorsperiod där bloggandet får stå tillbaka något. Men i dag har jag en lugn dag, och det finns väldigt mycket att kommentera.

Först konstateras att det är måndagen då #Metoo klev rakt ut på de damallsvenska planerna, in i omklädningsrummen och till och med in i duschrummen.

Det här är inte vackert, utan väldigt, väldigt långt ifrån. Som utomstående betraktare är det omöjligt att veta hur utbredda de här problemen är, eller har varit. Men det blir intressant att följa fortsättningen på det här.

Till något helt annat som också är högintressant, nämligen kvällens landskamp i Bordeaux. 21.00 (sänds på TV12) ställs ett svenskt lag utan huvuddelen av sina offensiva spelare mot ett franskt lag som blev rejält stukat i fredags, då man föll med förnedrande 4–0 mot Tyskland i Bielefeld:

Tidigare under året hade fransyskorna bara förlorat en match (mot England i EM-kvartsfinalen), och man hade som mest släppt i ett mål.

Eftersom Frankrike är värdnation är man direktkvalificerade till VM 2019. Därmed kan nya förbundskaptenen Corinne Diacre experimentera rätt rejält med sitt lag. Mot tyskorna ställde hon upp 4–2–3–1 med följande spelare:

Meline GerardGriedge Mbock Bathy, Laura Georges, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Grace GeyoroNadjma Ali Nadjim, Lea Le Garrec, Eugenie Le SommerMarie-Laure Delie. I paus byttes Georges, Ali Nadjim och Le Garrec mot Marion Torrent, Kadidiatou Diani och Aminata Diallo.

Det är alltså ganska många nya namn i det franska laget nu. När Peter Gerhardsson presenterat sin elva i kväll 19.45 kommer den också att innehålla en helt del nytt, i varje fall jämfört med förra landskampen.

Alla de tre som spelade bakom Stina Blackstenius i den svenska 4–2–3–1-uppställningen mot Ungern i Borås missar ju nämligen matchen på grund av skador. Vi kommer alltså varken att få se Lina Hurtig, Marija Banusic eller Fridolina Rolfö i kväll.

Det blir väldigt spännande att se hur Gerhardsson löser den här nöten. En tänkbar variant är ju att sätta in en ur trion Elin Rubensson, Hanna Folkesson och Julia Roddar bredvid Caroline Seger på det defensiva mittfältet och lyft upp Kosovare Asllani på offensivt mittfält.

Jag tror ju även att formstarka Sofia Jakobsson kommer att spela, men det blir spännande att se i vilken roll. Alltså om hon tar Blackstenius plats på topp, eller om Jakobsson får börja från en kant.

Andra offensiva kantalternativ är ju Julia Spetsmark, Amanda Edgren och Olivia Schough.

I och med skadorna har alltså de offensiva rollerna trots allt blivit intressanta i den här matchen. Men egentligen är ju fokus i kväll på hur Gerhardssons lag skall lösa den defensiva biten mot ett kvalificerat motstånd.

Där kommer mycket att hänga på Caroline Seger och förstås på fyrbackslinjen. Jag tyckte att det såg lite långsamt ut senast, och då var ju ändå snabba Jessica Samuelsson med. Nu finns hon på skadelistan, plus att Nilla Fischer har fått ledigt. Sannolikt lär Gerhardsson behöva sätta in minst två snabba backar för att möta det franska djupledshotet. Spännande.

Det blir alltså även väldigt spännande att se hur Seger löser den defensiva mittfältsrollen, både vad gäller tempot och passningsspelet. Hon har fått mycket beröm av Gerhardsson för sin höga passningsprocent i de två första VM-kvalmatcherna. Och visst har hon huvudsakligen spelat tryggt och säkert både mot Kroatien och Ungern. Däremot leder sällan Segers passningsspel till några målchanser.

Jag kollade igenom matchen mot Ungern, där jag hade 15–0 i målchanser till Sverige. Av de 15 chanserna var Seger direkt inblandad i två (hon gjorde 4–0-målet och serverade ett fint inlägg till Mimmi Larsson) och indirekt i ytterligare en. Alla andra utespelare i den svenska startelvan var faktiskt inblandade i fler målchanser än Seger.

Hade jag varit förbundskapten hade min elva för kvällen sett ut så här: Hedvig LindahlEmma Berglund, Amanda IlestedtLinda Sembrant, Jonna Andersson – Roddar, Seger – Rubensson, Asllani, Jakobsson – Blackstenius.

Under helgen har det spelats en hel del VM-kvalmatcher. Bland annat har Ukraina vunnit borta mot Ungern med 1–0 i Sveriges grupp. Det var sista matchen för året i gruppen, vilket innebär att Ukraina är grupptrea med fyra poäng, två bakom grupptvåan Danmark.

Eller rent formellt är för övrigt Sverige fortfarande grupptvåa. Uefas dom mot DBU efter den danska walkovern verkar ännu inte ha vunnit laga kraft, vilket gör att både Sverige och Danmark ännu står på sex poäng i den officiella tabellen.

Apropå Danmark blev landslagets avtal med DBU äntligen klart i helgen. Till skillnad från det hemliga, svenska avtalet kan man här läsa exakt hur det danska avtalet ser ut.

Mer pengar till danska landslagsspelare alltså. Och även mer pengar till norsk damelit. I förra veckan gick nämligen Norsk Tippning in och sponsrade norsk damfotboll med ett antal miljoner. Först gick alltså Obos in och nu även Norsk Tippning. När hittar EFD liknande avtal för svenska elitklubbar?

TIllbaka till VM-kvalet, där Finland besegrade Israel med 4–0. Tre av målen gjordes av Vittsjöspelare. Linda Sällström stod för två och Emmi Alanen för ett. Se dem här:

Apropå Vittsjö meddelade de i förra veckan att före detta Frankfurttränaren Matt Ross bli ny tränare brevid Thomas Mårtensson. Australiern Ross träffade jag i samband med Rosengårds Champions Leaguematch mot Frankfurt förra våren. Då pratade vi bland annat om Australiens framfart inom damfotbollen.

Och den har verkligen inte bromsats sedan dess. För The Matildas imponerar stort för tillfället. I förra veckan spelade man två gånger mot Kina och vann med 3–0 respektive 5–1. Fyra av målen gjordes av fantastiska Sam Kerr, som kanske är världens allra bästa spelare just nu.

När jag ändå är ute i världen blir det en kort sväng även till Mexiko, där nästan 29000 åskådare såg den första ligafinalen mellan Pachuca och Chivas Guadalajara. Fattade jag rätt var det fri entré, men det är ändå förstås kul att så många var intresserade av matchen. Pachuca vann för övrigt med 2–0 och kan kanske locka tillbaka delar av storpubliken någon gång framöver:

Slutligen tillbaka till Sverige, där det fortsätter att hända saker kring de svenska mästarinnorna från Linköping.

I fredags lottades LFC mot Manchester City i Champions League. Det är förstås en väldigt svår lottning, där det i nuläget är 95–5 i engelsk favör. De där siffrorna bygger på dagens trupper, och kommer förhoppningsvis att jämnas till något den kommande tiden.

Men just nu är LFC:s trupp extremt tunn och brandskattad. Mästarna har ju sedan seriens avslutning tappat kvintetten Claudia Neto och Kristine Minde (båda Wolfsburg), Cajsa Andersson (Piteå), Jonna Andersson (Chelsea) och Irma Helin (Djurgårdens IF). Dessutom verkar det vara oro på tränarsidan, enligt Corren kan Kim Björkegren vara på väg bort. Ännu så länge har LFC bara prestenterat ett nyförvärv, och det är Hilda Carlén.

Manchester City slog alltså ut norska LSK med totalt 7–1 i åttondelen, och kommer dessutom att vara i bättre matchform när kvartsfinalerna spelas. WSL har ju bytt till höst/vår från och med den här säsongen. Linköping måste verkligen värva otroligt bra i vinter för att ha en rimlig chans mot de regerande WSL-mästarinnorna.

Jag roade mig för övrigt att kolla in startelvorna från den avgörande matchen i fjolårets damallsvenska, LFC:s 1–0-seger hemma mot Rosengård den 9 oktober i fjol. Där använde LFC och Rosengård tolv spelare vardera.

Av dem har LFC nu tappat elva och Rosengård sju. Dessutom är båda tränarna utbytta. Snacka om att våra två storklubbar håller på att bli brandskattade.

Det här är förstås ett ämne man kan skriva ganska mycket om. Bloggen Hattrick hade nyligen ett inlägg med ett slags bakgrund.

Jag skulle säga att det är väldigt enkelt att peka ut varför svenska damfotbollsklubbar tappar mark internationellt sett. Det enkla svaret är att det är herrfotbollens fel. Eller snarare herrfotbollens pengars fel.

För fem–sex år sedan stannade herrfotbollens pengar inom herrfotbollen, vilket gjorde att rena damfotbollsklubbar som bland annat Turbine Potsdam, FFC Frankfurt, Rosengård (då LdB FC Malmö), Juvisy och Linköpings FC kunde hävda sig väldigt bra. Av dåtidens topplag i Europa var det bara Lyon och Arsenal som ”dopade” sina damlag med herrfotbollspengar.

Men när herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG, Montpellier, Chelsea, Manchester City och Barcelona också har börjat ”dopa” sina damlag med herrfotbollspengar har det blivit väldigt svårt för de rena damfotbollsklubbarna.

Faktum är ju att Linköping är enda damfotbollsklubben som är kvar i Champions League. Övriga sju är herrfotbollsklubbar.

 

 

Samuelsson klar för stjärnspäckat Arsenal

Nu är det klart var Jessica Samuelsson fortsätter sin karriär. Det blir i Arsenal, en klubb som numera har en makalöst stjärnspäckad laguppställning.

Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.

Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.

I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.

Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.

När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.

Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:

* Lucy Bronze, England/Manchester City
* Deyna Castellanos, Venezuela/Santa Clarita Blue Heat
* Pernille Harder, Danmark/Wolfsburg
* Samantha Kerr, Australien/
* Carli Lloyd, USA/Houston Dash
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Lyon
* Lieke Martens, Nederländerna/Rosengård/Barcelona
* Vivianne Miedema, Nederländerna/Bayern München/Arsenal
* Jodie Taylor, England/Arsenal
* Wendie Renard, Frankrike/Lyon

De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.

När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.

På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?

Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.

Pernille Harder

Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.

Lieke Martens

Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.

Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…

Dags för allsvensk återstart

I kväll drar damallsvenskan igång igen efter EM-uppehållet. Serien fick ett fint erkännande häromdagen, när Uefa tillkännagav vilka tre spelare som är i final om priset som bästa spelaren i och från Europa under säsongen 2016/17.

Två av de tre finalisterna Lieke Martens, Pernille Harder och Dzenifer Marozsan har ju nämligen spelat i vår högsta svenska serie under aktuell säsong.

Otroligt kul för damallsvenskan. Tyvärr är ju ingen ur trion kvar nu i höst, utan nu får nya profiler bära serien.

Kvällens match går mellan Piteå och Göteborg, det är en match som är av stort intresse för tabellens undre halva. Göteborg har ju firat sommarledighet som jumbo och är i stort behov av poäng. Man har värvat en ny målvakt och en ny mittback för att stärka upp defensiven. Det känns som kloka tankar.

Piteå var ett av de formsvagaste lagen i vårspurten, med bara fyra poäng på de fem sista omgångarna. Laget har bara en poäng upp till LB07 på den sista medaljplatsen, men det är å andra sidan bara fem poäng ner till nedflyttningsplats. Hemmaförlust i kväll, och laget löper risk att bli akut indraget i bottenstriden. Det finns alltså förutsättningar för en spännande match i kväll.

En spännande match blir det garanterat även i norska toppserien i dag. Det är nämligen seriefinal mellan LSK och Avaldsnes med avspark 19.35. Inför matchen leder Avaldsnes tabellen med en poäng före LSK. De senare har dock en match mindre spelad. LSK har även fått hem Emilie Haavi efter ett halvårs äventyr i USA.

I Norge har det varit en intressant debatt om damfotbollens status de senaste dagarna. Jag tror att allt började med den här krönikan om att norsk damfotboll inte är i närheten av att få ut den potential som finns.

Efter diverse turer, där bland annat storlaget Rosenborgs motstånd till damfotboll kom upp…

…skrev Stabaek-ledaren Richard Jansen i går ett debattinlägg i tidningen VG om att norsk fotboll i grunden diskriminerar kvinnor.

Ett inlägg förbundsledningen svarade på:

Det blir intressant att se vad som kommer ut ur den här debatten.

Utöver seriematcher i både Sverige och Norge är det tv-sända semifinaler i F19-EM i dag. 16.00 på Eurosport 1 spelar Nederländerna–Spanien och 20.00 på samma kanal gör Tyskland och Frankrike upp. Det känns som två hyperintressanta matcher mellan fyra länder med framtiden för sig.

De fyra lagen har för övrigt säkrat sina platser till nästa års F20-VM. Europa har även en femte plats. Den kvalar England och Skottland om i kväll 20.00.

Så en sväng till Asien, där Sydostasiatiska mästerskapen är i gång i Kuala Lumpur. Turneringen är lite intressant eftersom mycket talar för att ett av lagen därifrån kommer att kunna kvala in till VM 2019.

Fem lag gör upp i mästerskapet, där Thailand är favoriter närmast före Vietnam. Men i premiäromgången visade Myanmar att man är på frammarsch och skakade Thailand. Thailändskorna kunde dock till slut vända och vinna med 3–2.

Tillbaka till där inlägget började, alltså Uefa Women’s Player of the Year Award. Vinnaren avslöjas den 24 augusti, och placeringarna 4–10 ser ut så här:

4: Vivianne Miedema
5: Eugénie Le Sommer
6: Wendie Renard
7: Jackie Groenen
8: Lucy Bronze
9: Jodie Taylor
10: Shanice van de Sanden

Notera här att van de Sanden inte platsade i Uefas EM-elva, men alltså räknas som en av de tio bästa spelarna i Europa under det senaste året. Anmärkningsvärt.

Senare i dag kommer även de tio nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare att presenteras, alltså damernas motsvarighet till Ballon d’Or. Juryn som tar ut kandidaterna består av de här sex meriterade profilerna:

Det blir väldigt intressant att se hur stor påverkan EM har haft på listan. Gissar att det kan vara rätt stor. Dock borde ju någon australisk spelare (Sam Kerr), någon amerikansk samt förstås Marta finnas med.

Marta och Alex Morgan gör för övrigt succé ihop i NWSL och Marta ligger nu tvåa både i skytteligan och assistligan. I förra veckan stod hon exempelvis för det här läckra målet, efter väggspel med Morgan:

Den stora analysen av EM 2017

EM är över – mästerskapet avrundades med en orange jättefest…

…och ett par röda:

Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.

Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.

Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.

Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.

Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.

Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.

Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.

Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.

Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:

”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”

Neid sa även att:

”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”

Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.

Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.

Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.

Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.

Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.

Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:

1) Nederländerna
Gruppsegrare. 18 poäng (sex raka segrar). 13–3 i målskillnad.

Värdnationen vann EM-guldet, och supporterskaran på hemmaplan växte rejält. Även om supportrarna inte höll på Nederländerna utan på Holland…

Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.

Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:

Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.

Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:

2) Danmark
Grupptvåa. 10 poäng, (tre segrar, en straffseger och två förluster). 6–6 i målskillnad – exklusive straffarna.

Precis som för Nederländerna gjorde jag min stora analys av det danska laget redan inför finalen.

Kortfattat kan man säga att Danmark gjorde ett fantastiskt bra mästerskap med tanke på hur skadedrabbat laget var inför och under turneringen.

Och även i Danmark blev det riktig EM-feber till slut. Här en bild från Rådhuspladsen under finalen:

Och här några till från hemkomsten. Du missade väl inte videoklippet i början av texten?

What a welcome Denmark .. this is unbelievable.. all that love ❤️❤️❤️🙏🏽🙏🏽😳

A post shared by Nadia Nadim (@nadi9nadim) on

Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.

3) England
Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad. 

Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.

Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.

Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.

Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.

På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.

Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.

Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.

3) Österrike
Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.

Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.

För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.

Även semifinalen lockade många av Wiens invånare till Rathausplatz. Intresset för damfotboll verkligen exploderade i Österrike under mästerskapet:

De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.

Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.

Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.

Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.

Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.

När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.

Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.

29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.

Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.

Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.

5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.

De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.

Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.

Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.

Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.

En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.

6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?

Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.

Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.

Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.

Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.

Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.

Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?

Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.

Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.

För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.

7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.

Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…

8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.

Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.

För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).

I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.

Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.

Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.

Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.

Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.

Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.

Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?

9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.

Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.

Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.

I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.

Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:

Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.

Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.

10) Belgien
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.

Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.

Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.

Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.

I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.

Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.

Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.

Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.

11) Ryssland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.

Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.

Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.

Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.

Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.

Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.

I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.

12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.

Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.

Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.

Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.

Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.

En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.

13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.

Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.

Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.

Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.

För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.

14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.

Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.

Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.

Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.

Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.

Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.

15) Norge
Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.

Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.

Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.

Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.

Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.

Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.

Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.

En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.

På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?

För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.

16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.

Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.

På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.

I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.

Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.

I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.

Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.

Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.

Den officiella EM-drömelvan – plus min

Nu vid lunchtid har Uefa presenterat sin drömelva från EM. Det är en elva som innehåller fem spelare från det segrande nederländska laget.

Jag skulle även säga att det är en elva med flera konstiga uttagningar. Den officiella EM-elvan ser ut så här:

Sari van VeenendaalLucy Bronze, Anouk Dekker, Steph Houghton, Verena AschauerTheresa Nielsen, Jackie Groenen, Sherida Spitse, Lieke MartensPernille Harder och Jodie Taylor.

Kollar vi på det lagdel för lagdel är van Veenendaal inget dåligt val. Men personligen tycker jag att Österrikes Manuela Zinsberger var EM:s bästa målvakt. Hon släppte alltså bara in ett mål på fem matcher i ett lag få trodde på inför mästerskapet.

I backlinjen är Bronze även mitt val på högerbacken, i första hand i konkurrens med Theresa Nielsen. Jag är även med på uttagningen av Aschauer som vänsterback. Det är för övrigt den position där det är klart sämst konkurrens, väldigt få vänsterbackar imponerade på mig under EM.

Kollar vi mittbackarna tar jag bort Dekker direkt. Den platsen ger jag till Simone Boye Sörensen. Houghton är jag splittrad till. När jag tryckte publicera på det här inlägget var hon med i min drömelva. Men sedan tänkte jag lite, och kom på att hon ju hamnade rätt snett mot Nederländerna. Följden blev att jag plockade bort henne. In i stället kom hennes stabila mittbackskollega Millie Bright, men det var även nära att Carina Wenninger fick platsen bredvid Boye Sörensen.

Nu till mittfältet. Där är utnämningen av Nielsen närmast oförklarlig, framför allt eftersom hon oftast spelade högerback. Högerytter skall självklart Shanice van de Sanden vara. Eller hur? Här är det dock hård konkurrens, för jag hade gärna fått med både Jordan Nobbs och Laura Feiersinger i en drömelva.

I övrigt på mittfältet köper jag utnämningarna av Groenen och Martens rakt av. Däremot platsar inte Spitse in min startelva. Hon var lysande i finalen, men sett över hela turneringen håller jag Amandine Henry och Jill Scott som bättre.

Forwardspositionen är som vanligt den med allra tuffast konkurrens. Harder och Taylor är bra val, men här vill jag egentligen också ha med Vivianne Miedema, Nina Burger och Ramona Bachmann.

Mitt drömlag enligt 4–4–2 blir: Zinsberger – Bronze, Boye Sörensen, Bright, Aschauer – van de Sanden, Groenen, Henry, Martens – Miedema och Harder.

På bänken sätter jag: Karen Bardsley, van Veenendaal, Nielsen, Wenninger, Wendie Renard, Feiersinger, Nobbs, Spitse, Scott, Bachmann, Taylor och Burger.

Den svenska spelare som var närmast en plats är Stina Blackstenius, men konkurrensen på forwardssidan är såpass tuff att hon ändå inte var riktigt nära.

Personligen tycker jag att jag fått ihop ett riktigt välkomponerad trupp med god balans mellan offensiva och defensiva egenskaper. Vad tycker ni? Har jag glömt någon självklar kandidat? Det vore förresten kul att se era EM-elvor.

I går satte SVT:s expertpanel ihop sin drömelva från mästerskapet. De körde 3–4–3 och fick med följande spelare:

Zinsberger – Bronze, Wenninger, Boye Sörensen – van de Sanden, Nobbs, Groenen, Martens – Miedema, Harder, Taylor.

Här snackar vi en hyperoffensiv elva som antagligen inte är tänkt att tillbringa många minuter på egen planhalva.

Den stora guiden till EM:s kvartsfinaler

I kväll drar kvartsfinalerna i EM i gång. Jag noterar att jag, trots att jag hade flera fel i min stora EM-guide, lyckades pricka sju av de åtta kvartsfinallagen. Det är bara Norge som misslyckats, och Danmark som tillkommit.

Jag har även ännu så länge rätt segrare i skytteligan, för Jodie Taylor leder ju på fyra mål, trots att hon bara har spelat 148 minuter.

Nu är det dags för nya tips. För nu är det nollställt, den enda som hänger kvar från gruppspelet är positiva eller negativa känslor. Så här är mina tankar om de fyra kvartsfinalerna som drar igång i kväll med två riktigt öppna och ovissa drabbningar:

Nederländerna–Sverige
Stadion De Vijverberg i Doetinchem, lördag 18.00

Tips: 49–51
Tv: SVT2 och Eurosport1.

Kommentar: Jag har hela tiden haft en bra känsla inför att möta Nederländerna. Det är en match där alla de ”gamla” svenska spelarna borde ha lätt att tända till lite extra. Det är även en match där Sverige inte behöver känna press att ”det här måste vi vinna”.

Tvärtom slår ju vårt svenska lag nu lite ur underläge, vilket brukar vara en fördel. Tankarna kring laget har ju för övrigt svängt rejält, efter två matcher var vi heta guldkandidater, nu efter Italienmatchen har förväntningarna sänkts betydligt.

För hemmanationen är det annorlunda. Man har tre raka uddamålssegrar i ryggen har laget medvind, och man kommer dessutom att ha stöd från drygt 10 000 supportrar. Men faktum är att jag var lite besviken på de orange supportrarna när jag såg Nederländerna–Danmark. De skapade inte alls det tryck som jag hade förväntat mig, i varje fall inte under matchen. Däremot var det skön stämning inför avspark.

Vem vet, kanske blir det bättre tryck på lilla De Vijverberg (uttalas Fajferbärsch) i Doetinchem. Men jag tror faktiskt att den svenska klacken har hyfsade chanser att hävda sig rätt bra.

Rent sportsligt har alltså Nederländerna imponerat. Framför allt har man öppnat alla tre matcherna väldigt starkt. Här är det förstås otroligt viktigt för Sverige att hålla emot i matchupptakten. Dels för att inte ge hemmalaget extra energi, dels för att vårt lag ju har haft det väldigt jobbigt när det kommit i underläge.

De är ju så att de sju senaste gångerna motståndarna har gjort matchens första mål har Sverige förlorat. Möjligen kan man se det som positivt att senast vi fick kryss från 1–0-underläge var just mot Nederländerna i OS-kvalet i mars i fjol. Och att senaste svenska segern från 1–0-underläge också var mot Nederländerna – i VM-genrepet i slutet av maj 2015.

Det skall dock sägas, att när man tittar tillbaka på 1–1-matchen i Rotterdam förra våren blir man lätt lite skraj. Då hade vi väldig tur som fick 1–1 mot ett nederländskt lag som saknade skadade Lieke Martens, och där man inte hade hittat matchat in spelskickliga Jackie Groenen. Nu i EM har de båda lyft hemmalaget rejält.

Minns att Nederländerna tog en tidig ledning i den där OS-kvalmatchen och att de hade total kontroll på den första halvleken. Ända fram till slutminuten, där mittbacken Kelly Zeeman slog en svag bakåtpassning som Olivia Schough snappade upp och förvaltade på bästa sätt.

Knappt 1,5 år senare är alltså hemmanationen ett par strån vassare i offensiven. Å andra sidan har Sverige byggt en stabilare defensiv, så det där kan kanske jämna ut sig.

Sveriges stora fördel i matchen är att vi har den överlägset största erfarenheter av avgörande utslagsmatcher. Ingen i det nederländska laget spelade senast landet vann en utslagsmatch i ett mästerskap – kvartsfinalen i EM 2009.

Där är det alltså plus för svenskt vidkommande, ett plus som lär växa för varje minut som går av matchen. Det svenska laget är tryggt i att ta matcher till förlängning och straffar. Vi borde också ha lite bättre fysik, speciellt som bara två svenskor har spelat full tid hittills, medan Nederländerna har tvingats slita hårt på sin startelva.

Tyvärr ser det ut som att Pia Sundhage ger Nederländerna lite handikapp genom att inte starta med starkaste elvan. Trots att hon nu har sett att det finns ett väl fungerande anfallspar i Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius, samt att Lotta Schelin funkar utmärkt på kanten, var känslan från gårdagens presskonferens att Sundhage tänker starta med forwardsduon Schelin/Blackstenius i kvartsfinalen. Gör hon det måste jag säga att jag har väldigt svårt att förstå hur hon tänker.

Däremot gillar jag att hon pratar om riskmiminering under den första kvarten. Sverige får som sagt inte bjuda hemmaspelarna på något i matchupptakten, för då kan det här bli riktigt jobbigt. Hemmaspelarna har sett trötta ut i slutet av matcherna, det är då Sverige skall slå till.

När det gäller den nederländska offensiven har den imponerat. Man har ett passningsskickligt mittfält och en väldigt stark anfallslinje. Men det är värt att poängtera att man trots det bara har gjort två spelmål. Alltså trots allt ett färre än Sverige.

Och det är värt att tänka på att det inte behöver vara en fördel att det har gått väldigt bra i gruppspelet. I utslagsmatcher nollställs allt, och om ett lag som gått som tåget plötsligt får lite motgång kan spelarna börja fundera. Och då kan de lag som slår ur underläge plötsligt få ett mentalt övertag. Här har man ju OS-ishockeyn 2002 som bästa exempel. Ni kommer väl ihåg hur Sverige hade tagit full poäng efter att bland annat spelat ut Kanada, medan Vitryssland kom till kvartsfinalen med två raka 8–1-förluster i bagaget. Om ni har glömt hur det gick kan ni ju alltid googla på Tommy Salo

Tyskland–Danmark
Sparta Stadion i Rotterdam, lördag 20.45

Tips: 49–51
Tv: TV12, Eurosport1 och Cmore Fotboll.

Kommentar: Tyskland är det lag i EM som jag har sett minst av. Jag såg deras match ot Sverige på tv, men de andra två tyska matcherna har ju krockat med Sverige, vilket gjort att jag bara sett väldigt sporadiskt.

Dock har jag noterat att Tyskland har gått runt på mycket folk. Och det känns inte som att det berott på att man tänkt vila spelare, utan på att Steffi Jones inte har fått ihop laget och fortsatt håller på att testa sig fram. Senast provade hon exempelvis mittfältaren Lena Goessling som mittback.

Tyskorna har dessutom bara gjort ett godkänt spelmål, vilket är anmärkningsvärt. När det gäller Danmark har jag sett dem två gånger, mot Nederländerna och mot Norge. Och jag har blivit imponerad. Man hade i och för sig lite flyt mot norskorna på slutet. Däremot var det inte långt ifrån att man snodde både en och tre poäng från värdnationen. Danskorna har kvaliteter som borde passa Tyskland rätt dåligt. Exempelvis skulle ju Pernille Harder:s rörlighet kunna ställa till en del problem.

Danskorna har dessutom ingen som helst press på sig, alla tror ju att de skall åka ut. Eller, inte riktigt alla. Jag tror nämligen på god skrällchans här. Men det förutsätter förstås att Danmark verkligen tror på det, och inte viker ner sig av att ställas mot ”omöjliga Tyskland”.

Minns att Danmark slog ut Frankrike i kvartsfinal i det förra Europamästerskapet. Jag skulle alltså inte bli det minsta förvånad om de står för en jätteknall även den här gången.

Österrike–Spanien
Koning Willem II Stadion i Tilburg, söndag 18.00

Tips: 60–40
Tv: TV4, Eurosport1 och Cmore Live.

Kommentar: Österrike var min skrällvarning i det här mästerskapet. Så långt är jag stolt över mitt tips.

Inför avspark tippade jag att Dominik Thalhammer:s lag skulle gå till kvartsfinal, men jag gav dem ändå bara sju procents chans att erövra en medalj. Den procentsatsen är alltså nu uppe i 60.

Det österrikiska laget har ju nämligen varit ännu bättre än jag trott. För vem hade för några veckor sedan kunnat tro att laget skulle vinna grupp C före Frankrike? Österrike har dansat sig fram till kvartsfinal på ett imponerande sätt.

Fast det där med dansen gäller bara efter slutsignalerna. Under matcherna är det stenhårt jobb som varit Österrikes framgångsrecept. Laget har ett imponerande presspel, där flera spelare springer kopiösa sträckor.

När jag såg Österrike spela 1–1 mot Frankrike imponerades jag mest av lagkaptenen och speldirigenten Viktoria Schnaderbeck samt av fantastiskt löpstarka Nicole Billa. I de båda matcher Österrike har vunnit har skadedrabbade Schnaderbeck bara agerat inhoppare. Man har alltså viss bredd i truppen också.

Sett till gruppspelet är alltså Österrike klara favoriter i den här kvartsfinalen. Spanien är ju nämligen en besvikelse. Laget har massor av duktiga passningsspelare, men man saknar offensiv genombrottskraft.

Efter att ha bjudits på två mål av ett taffligt portugisiskt mittförsvar i den första halvleken av öppningsmatchen har Spanien spelat fem halvlekar utan att göra mål. Tänkta skyttedrottningen Jennifer Hermoso, som öst in mål tidigare under säsongen – både i ligan och i landslaget – verkar helt ur form.

Efter torsdagens 1–0-förlust mot Skottland pratade jag med en spansk radiojournalist. Jag frågade henne bland annat hur förbundskaptenen motiverat att inte Vero Boquete är med i EM. Svaret var:

”Han säger att han har 23 spelare som är bättre.”

Men ingen målskytt.

”Nej, han har lämnat Boquete hemma och även Atletico Madrids skyttedrottning Sonia Bermudez. Vi har fått en fantastisk lottning. Men vi trodde att Skottland skulle vara en lätt match. Men se hur det gick, vi klarade inte av att gå vidare själva, utan räddades av England. Hur skall det gå mot Österrike?”

Ja, den frågan känns motiverad. Speciellt som Spanien har problem i backlinjen. Där är framför allt mittbacken Andrea Pereira det svaga kortet. Hon är långsam i vändningarna och både England och Skottland har haft ganska klara strategier att hela tiden söka in med bollar på ytan bakom henne.

Det lär även kontringsstarka Österrike göra.

England–Frankrike
Stadion De Adelaarshorst i Deventer, söndag 20.45

Tips: 65–35
Tv: SVT1 och Eurosport2.

Kommentar: Det här blir den sista matchen jag kommer att se på plats innan jag vänder hem till Sverige. Jag hoppas att min EM-resa skall få en riktigt skön avslutning.

För det är ju en match mellan det lag som varit klart bäst i gruppspelet, England, och det lag som har klart störst potential, Frankrike.

Ännu så länge har jag inte lyckats se de engelska lejoninnorna på plats. Men jag har sett de två matcher där de spelade med sitt A-lag på tv, och man har verkligen en härlig trygghet och stabilitet i försvarsspelet.

Dessutom har man ju glödheta Jodie Taylor som hugger på allt. Hittills har hon gjort mål var 37:e minut i EM. Det är grymt imponerande. Hon har dessutom på egen hand gjort fler än vad Frankrike gjort på tre matcher.

För Frankrike är en besvikelse så här långt. Laget tog sig vidare ur gruppspelet med ett nödrop. Jag har sett deras två senaste matcher på plats, och båda gångerna har de haft extremt svårt att spela sig till målchanser.

På tre matcher har man inte heller gjort ett enda spelmål, utan de tre mål man har gjort har alla kommit på fasta situationer.

På presskonferenserna har deras förbundskapten Olivier Echouafni har hittat olika saker att gnälla på, inte minst på motståndare som backar hem och krymper ytor. Det känns som ett tecken på frustration över att han inte kunnat få ordning på lagets anfallsspel sedan skadan som gjorde att Amel Majri missade EM.

Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney är fantastiska bollspelare, rörliga och med skön bolltouch – men ingen av dem känns helt i toppform. Det tredje forwardsalternativet Marie-Laure Delie är statisk och lättläst, vilket gör att Echouafni lär ha en hel del funderingar över hur han skall lösa anfallsgåtan mot England.

Han får även fundera lite över backlinjen. Ytterbacken Eve Periset är ju avstängd till följd av sin målchansutvisning mot Schweiz, dessutom har mittbacken och lagkaptenen Wendie Renard dragit på sig två gula kort och får också se matchen från läktaren.

Framför allt Renard är ett stort avbräck. Även om både Griedge Mbock Bathy och Laura Georges är mycket duktiga mittbackar har de inte spelat så mycket ihop. Och Renard är ju kanske världens bästa försvarsspelare.

Frankrike har även historiken emot sig. Det är i medaljmatcherna det roliga brukar ta slut för franska lagen. Egentligen ser jag inget som talar för att det här laget skall vara mentalt starkare än tidigare franska upplagor.

Det var ju mer ett grovt schweiziskt misstag än fransk styrka som gjorde att fransyskorna lyckades gå vidare till kvartsfinal. Och när jag efter Österrikematchen pratade med Frankrikes bästa spelare hittills i EM, Amandine Henry, kändes det inte som att hon var övertygad om att laget skulle få ordning på spelet.

Ser man till den fysiska biten har England vilat hela sitt A-lag. Man spelade ju med en ren reservuppställning mot Portugal. Där är det alltså fördel England.

Jag tror alltså på engelsk seger. Men jag kastar in två brasklappar. Den ena är att England faktiskt inte har besegrat Frankrike sedan damfotbollens barndom – 1974. Det andra är att dagens Frankrike är väldigt svårt att besegra. Laget har världens längsta nu löpande sviten av landskamper utan förlust, den är uppe i 14 raka matcher.

Senaste förlusten kom mot Kanada den 13 augusti i fjol. Och just det, det var ju senaste gången fransyskorna spelade en kvartsfinal i ett stort mästerskap…

Starkt Island föll på fransk straff

Efter 91 mil och två färjeresor på 13 timmar och 45 minuter möttes jag av resultaten 1–0 till Österrike mot Schweiz. Det var ju skönt att man inte var helt fel ute i alla tips…

Under kvällen har jag kikat på Frankrike–Island 1–0 på nederländsk tv. Trots att fransyskorna vann blev jag mest imponerad av Island – av deras lag och deras publik. Däremot imponerade inte deras ledare.

Den isländska klacken såg ut att äga arenan i Tilburg. Och laget klarade sig otroligt bra med sin 5–1–3–1-uppställning. Jag hade 2–1 i klara målchanser till fransyskorna före paus, det var långt under vad jag hade förväntat mig. Dessutom borde nog isländskorna haft en straff. Å andra sidan kunde de även fått ett rött kort i den första halvleken.

Men förbundskapten Freyr Alexandersson imponerade inte. Jag hade blivit fly förbannad om jag varit domare och sett hans kroppsspråk (där han signalerade för filmning) efter att Sara Björk Gunnarsdottir fullföljt en ful tackling på Eugenie Le Sommer långt efter att bollen lämnat ytan. Det är ett ledarskap som jag ogillar skarpt. Skäms.

På något sätt var det lite rätt åt Alexandersson att just Le Sommer fick sista ordet i matchen. Det var nämligen hon som gjorde matchens enda mål på straffspark.

Men utöver att de vann så imponerade inte fransyskorna. De har inte det flyt i spelet man är van vid. I dag kom segermålet först i 86:e minuten – så Island var nära en poäng. Väldigt nära.

Isländskorna imponerade med sin fysik och offervilja. Och Dagny Brynjarsdottir med sitt huvudspel. I den första halvleken vann hon ju varenda duell, hon tog till och med Wendie Renard i en nickduell.

Däremot vann Renard en duell med Björk Gunnarsdottir i den andra halvleken. Då räddade ribban utmärkta Gudbjörg Gunnarsdottir.

Island hade även ett kanonläge att ta ledningen i mitten av den andra halvleken när Sarah Bouhaddi totalt misstajmade en utrusning, men ändå lyckades rädda.

I den isländska bedrövelsen kan man ändå trösta sig med att om de spelar få här mot Schweiz och Österrike kan det bli kvartsfinal för isländskorna igen – precis som 2013.