Den stora VM-guiden – grupp A

Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.

Och självklart börjar jag med grupp A.

Frankrike

Frankrike

Världsranking: 4

Guldchans: 15–20 procent

Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.

Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?

Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.

Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.

Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.

Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…

Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.

Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.

Kadidiatou Diani

Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.

Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.

Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.

Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.

I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.

Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.

Eugenie Le Sommer

Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.

Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.

Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.

Norge

Norge

Världsranking: 12

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.

Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.

Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.

Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.

Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.

Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.

Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.

Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.

Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.

Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?

Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.

Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.

Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.

Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.

Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.

I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.

Faith Ikidi

Nigeria

Världsranking: 38

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.

Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Tochukwo Oluehi – Osinachi Ohale, Faith Ikidi, Onome Ebi, Ngozi Ebere – Halimatu Ayinde, Rita Chikwelu – Anam Imo, Ngozi Okobi, Desiree Oparanozie – Uchenna Kanu.

Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.

Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.

Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.

Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.

Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.

Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.

Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.

Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.

Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.

Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.

Sydkorea

Sydkorea

Världsranking: 14

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.

Spelare med Sverigekoppling: –

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.

Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.

Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.

Fast ibland kan statistik luras.

På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:

* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0

Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.

Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.

I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.

Kim Jung-Mi

Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.

Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.

Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.

När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.

Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.

Mycket svenskt i Nigeria

Den VM-nation som har mest svenskkoppling utöver Sverige är Nigeria. Inte nog med att nigerianskorna har en svensk förbundskapten i Thomas Dennerby, man har även en hel hög spelare med svenska klubbadresser. Bland dem är dessutom mittbacken Faith Ikidi Michael och mittfältaren Rita Chikwelu svenska medborgare. Så Nigeria har alltså även två svenska spelare.

Faith Ikidi

Dennerby håller lite till på den definitiva 23-manntruppen, men har nu minskat urvalet till 27 spelare. De 27 spelarna tar han med sig till ett uppladdningsläger i Österrike. Bland dem finns utöver Ikidi Michael och Chikwelu ytterligare sex Sverigebaserade spelare.

Bland dem noteras att Josephine Chukwunonye står skriven i Kungsbacka DFF. Övriga spelare med svenska klubbar är Osinachi Ohale, Ngozi Okobi, Ogonna Chukwudi, Halimatu Ayinde och Anam Imo.

Tidigare har även Onome Ebi och Francisca Ordega spelat i damallsvenskan, båda spelade för Piteå. Utöver de åtta Sverigebaserade spelarna innehåller 27-mannatruppen även åtta hemmabaserade spelare. Övriga elva är spridda över världen.

Lagets stora affischnamn är forwarden/yttermittfältaren Asisat Oshoala, som skall spela Champions Leaguefinal med Barcelona på lördag 17.30. Den matchen tv-sänds för övrigt i Sverige av TV6.

Här är hela Dennerbys 27-mannatrupp:

Målvakter: Tochukwu Oluehi och Chiamaka Nnadozie (Rivers Angels), Alaba Jonathan (Bayelsa Queens) samt Christy Ohiaeriaku (Confluence Queens).

Backar: Osinachi Ohale (Växjo DFF), Ngozi Ebere (Arna Björnar, Norge), Onome Ebi (Henan Huisanhang, Kina), Josephine Chukwunonye (Kungsbacka DFF), Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Chidinma Okeke (FC Robo).

Mittfältare: Cecilia Nku (Ferencvaros Torna, Ungern), Rita Chikwelu (Kristianstads DFF), Ngozi Sonia Okobi-Okeoghene och Halimatu Ayinde (Eskilstuna United), Evelyn Nwabuoku (Rivers Angels), Ogonna Chukwudi (Djurgårdens IF) och Amarachi Grace Okoronkwo (Nasarawa Amazons).

Rita Chikwelu

Forwards: Desire Oparanozie (En Avant Guingamp, Frankrike), Anam Imo (FC Rosengård), Asisat Oshoala (FC Barcelona, Spanien), Chinaza Uchendu (SC Braga, Portugal), Uchenna Kanu (Southeastern University, USA), Rasheedat Ajibade (Alvadsnes, Norge), Francisca Ordega (Shanghai W. FC, Kina), Ini-Abasi Umotong (Brighton, England) samt Alice Ogebe (Rivers Angels).

Nigeria har lottats in i den på förhand allra tuffaste gruppen – grupp A. Där ställs man i tur och ordning mot Norge, Sydkorea och Frankrike. Nigeria slår ur underläge, men bör inte vara chanslöst på avancemang till åttondelsfinal.

 

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Schough till ett spännande Djurgården

Olivia Schough

Under tisdagskvällen kom nyheten att Olivia Schough har skrivit på ett tvåårskontrakt med Djurgårdens IF.

Det var en spännande nyhet. Inte minst eftersom Schough är en färgstark spelare. Och sådana behövs i storstadslagen för att de skall hamna på agendan. Med hjälp av den här värvningen ökar alltså Djurgårdens möjligheter att slå sig fram i Stockholms mediedjungel.

Men det är även en spännande värvning utifrån det faktum att Djurgården nu har ett av damallsvenskans allra starkaste mittfält – kanske det starkaste.

Man har ju utöver Schough även kvintetten Hanna Folkesson, Irma Helin, Malin Diaz, Ogonna Chukwudi och Portia Boakye. Det är sex väldigt bra damallsvenska spelare. Gissningsvis kommer någon av dem att få flytta ner i backlinjen (Boakye?) och någon kanske upp i anfallet.

Utöver nämnda sex spelare undrar man ju om det blir någon comeback för Emilia Brodin. I mars i fjol sa hon så här till Djurgårdens hemsida:

”Om allt går som det ska hoppas jag på att spela fotboll igen säsongen 2019.”

Kan Djurgården även addera Brodin till sitt mittfält så kanske Stockholmsklubben kan blanda sig i toppstriden i år. 2018 tycker jag att man underpresterade rätt rejält. Även om jag tippade dem först på sjunde plats såg jag på förhand Djurgården som ett av sju lag med kapacitet att ta en Champions Leagueplats.

Men Djurgården slogs aldrig i toppen. I stället var man indraget i nedflyttningsstriden ända in i slutomgångarna. Man slutade på åttonde plats, men kanske kan titta högre i år.

Frågetecknet finns ju för den offensiva spetsen. Där känns tappet av Julia Spetsmark tungt. Spetsmark avgjorde tre nyckelmatcher på hösten (Kalmar, Hammarby och Vittsjö) och var viktig för Djurgårdens anfallsspel.

Mia Jalkerud är ju en pålitlig målskytt, men utöver henne har Djurgården just nu två 19-åriga Wilma Sjöholm och 17-åriga talangen Tilde Lindwall i sin forwardsbesättning. Kan den trion fixa målen blir det ett roligt år för Djurgården.

Tove Almqvist

I går skrev jag om att Vittsjö håller på att bygga en spännande trupp. Dagens nyhet om att Tove Almqvist också är på väg till Skåneklubben förstärker den bilden. Vittsjö kan bli farligt 2019.

Nu har jag hittat bilder på Janni Arnth:s viktiga mål i debuten för Arsenal. Det handlar om en distinkt nick.

Tittar vi på tisdagens internationella nyhetsflöde står Caf Awards i fokus, alltså galan där Afrikas bästa spelare 2018 har hyllats.

Afrikas bästa damfotbollsspelare 2018 heter Thembi Kgatlana och representerar Sydafrika och Houston Dash i NWSL.

Det här var en riktigt stor dag för Kgatlana. Hon gjorde nämligen även årets mål i Afrika.

Nigeria prisades som årets landslag, men i övrigt tog Sydafrika hem damfotbollkategorierna vid galan. Banyana Banyanas förbundskapten Desiree Ellis prisades nämligen som 2018 års damfotbollstränare i Afrika.

I Europa var väl dagens största nyhet att Barcelona byter tränare. Fran Sanchez får lämna efter 1,5 år på posten. Kanske var det 0–0-derbyt mot Espanyol som var droppen för klubbledningen. Barca misslyckades med att vinna ligan i fjol. Och även om laget är obesegrat i den pågående ligan ligger man bara tvåa, tre poäng bakom mästarna Atletico Madrid. Den assisterande tränaren lluís Cortés tar nu klivet upp som huvudansvarig.

Även i Wolfsburg blir det en ändring i ledartrojkan. Där är det den assisterande tränaren Markus Högner som lämnar med omedalbar verkan. Han gör det eftersom han kommer att ta över SGS Essen till nästa säsong.

Slutligen hette Danmarks bästa spelare 2018 Pernille Harder. Det var femte gången hon fick Spillerforeningens pris som årets spelare. Ett hett tips är att 2019 års bästa danska spelare också kommer att heta Pernille Harder.

Silly season, Afrika och dråpslag för England

Efter några lugna dagar har damallsvenskans silly season i dag blixtrat till. Toppnyheterna är att Djurgården har värvat Ogonna Chukwudi från Kristianstad samt att Växjö har hämtat in den kanadensiska toppmålvakten Erin McLeod från tyska SC Sand.

Dessutom har Göteborg som väntat förlängt med sina båda toppmålvakter Loes Geurts och Jennifer Falk, samt att Kungsbacka har presenterat en ny huvudtränare.

Vad gäller Chukwudi ansluter hon till sin fjärde damallsvenska klubb efter Umeå, Kif Örebro och Kristianstad. För McLeod blir det tredje efter Dalsjöfors och Rosengård. Det där fick mig att fundera lite över vilka utländska spelare som representerat flest klubbar i damallsvenskan.

Spontant kan jag inte hitta någon som slår Chukwudi. Gör ni?

Med McLeod och Katie Fraine skulle jag säga att Växjö nu har seriens näst bästa målvaktsuppsättning bakom Göteborg. För den västsvenska klubben behåller alltså sina två toppmålvakter.

Apropå Västsverige har alltså nykomlingen Kungsbacka i dag fått en ny chefstränare. Han heter Henrik Korhonen och är ett nytt namn för mig. Varifrån han kommer framgår inte i den högst bristfälliga presentationen på klubbens hemsida. Och vid en googling kan jag bara hitta att han verkar ha haft någon roll i Guldheden, samt att han skött materialet i Gais A-trupp samt tränat klubbens P16-lag.

Även om den inhemska säsongen är över händer det en hel del med svensk inblandning utanför landets gränser.

Det Afrikanska mästerskapet har dragit igång i helgen. Det är ett mästerskap som har spelats tolv gånger tidigare. Tio gånger har Nigeria vunnit.

I år leds bekant kontinentens storlag av Thomas Dennerby. Och han fick en riktig mardrömsstart när Sydafrika vann öppningsmatchen med 1–0. Segermålet kom i 85:e minuten och var en riktig godbit från Houston Dashs Thembi Kgatlana. Från klippet nedan verkar Nigeria däremot inte ha skapat så mycket.

I den nigerianska startelvan ingick Piteås Faith Ikidi, Växjös Osinachi Ohale, Kristianstads Rita Chikwelu samt Asarums Ayinde Halimatu. Dessutom byttes Eskilstunas Sonia Okobi in på slutet. Ex-allsvenska Fransisca Ordega (Piteå) startade också. I truppen ingår även Asarums Josephine Chukwunonye.

I den gruppen vann Zambia med 5–0 mot Ekvatorialguinea. Där ser förlorarna från klippet ut att ha ett och annat att lära om försvarsspel…

I den andra gruppen noterades segrar för Ghana (1–0 mot Algeriet) och Kamerun (2–1 mot Mali) i helgen. Hos Ghana ingick Djurgårdsduon Portia Boakye och Sherifatu Sumaila i startelvan. Där ingick även den före detta Kvarnsvedenmittfältaren Elizabeth Addo.

Den före detta Sundsvallsspelaren Ajara Nchout blev stor matchvinnare för Kamerun. Ett Kamerun som även bytte in den tidigare Eskilstuna- och Rosengårdsforwarden Gaelle Enganamouit på slutet.

På andra sidan jordklotet startade även Oceaniens mästerskap i helgen. Det är ett mästerskap som kommer att vinnas av Nya Zeeland. Det verkar som att matcherna skall gå att se på den här länken.

Nya Zeeland inledde turneringen med att besegra Tonga med 11–0. I Football Ferns startelva fanns Vittsjös CJ Bott samt den före detta Rosengårdsspelaren Ali Riley. I truppen ingår även den före detta Mallbackenspelaren Anna Green.

I Uruguay inleds den avslutande gruppomgången i F17-VM i morgon. Där har Ghana, Nya Zeeland och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinalerna. Klart är också att Finland, Uruguay och Sydkorea är utslagna.

Trots Kanadas avancemang lämnade turneringens storstjärna Jordyn Huitema planen gråtandes i helgen. Orsaken var att hon fick ett grovt rött kort för en armbåge. Personligen tycker jag att domslutet är väldigt hårt. Det ser ju inte ut som att hon menar att armbåga motståndaren.

Det allra mest spännande inför avslutningen är hur det skall sluta i tuffa grupp C. Där står alla fyra lagen varsin seger. Tyskland och Nordkorea ligger på kvartsfinalplatserna på målskillnad, men USA och Kamerun avancerar vid seger i sista omgången. Då möts Tyskland–USA och Nordkorea–Kamerun.

Så tillbaka till Europa där det var fransk seriefinal i går. Där tog PSG en poäng hemma mot Lyon inför 8 700 åskådare. Det innebär att kampen om ligaguldet lever. Wang Shuang var iskall när hon utnyttjade en grov tavla från Sarah Bouhaddi till 1–0 efter en kvart och Wendie Renard kvitterade strax efter.

Lyon skulle sedan ha haft straff när Irene Paredes försökte dra av Ada Hegerberg tröjan. Men trots att domaren bara var några meter ifrån situationen blev det ingen signal. Svagt.

Hanna Glas byttes in den sista halvtimmen för PSG. Däremot ingick varken Emma Berglund eller Annahita Zamanian i matchtruppen.

Den kinesiska målskytten Shuang är för övrigt en av tre kandidater till att bli Asiens bästa spelare 2018. De andra två är Sam Kerr och Saki Kumagai – tre bra kandidater.

I övrigt i Frankrike spelade Linda Sembrant och Sofia Jakobsson hela matchen när Montpellier vann med 5–0 mot Rodez. Stina Blackstenius ingick däremot inte i truppen. Jag antar att hon är fortsatt skadad.

Linda Sällström gjorde sitt sjunde mål i helgen och är därmed uppe som trea i skytteligan, bakom Marie-Antoinette Katoto (tio mål) och Ada Hegerberg (nio).

I Tyskland var det cuphelg. Där är Bayern München, Frankfurt, Freiburg, Hoffenheim, Leverkusen, Mönchengladbach, Potsdam och Wolfsburg vidare till kvartsfinalerna.

I åttondelsfinalerna spelade Amanda Ilestedt och Nilla Fischer hela sina matcher, medan Fridolina Rolfö byttes ut med en dryg kvart kvar.

Slutligen till England där Arsenal i dag meddelat den tråkiga nyheten att Jordan Nobbs har dragit på sig en skada på korsbandet. Det framgick inte hur illa det är.

Men det är bara sju månader till VM, så det är ju tyvärr högst troligt att Nobbs missar sommarens fest i Frankrike. Det är i så fall ett stort dråpslag för Englands lag, eftersom Nobbs är en av deras viktigaste kreatörer.

Det är förstås även ett stort bakslag för Arsenal, som inlett WSL lysande och står på åtta raka segrar. Nobbs hann göra ett mål och ett assist i 4–0-segern mot Everton innan olyckan var framme. Jessica Samuelsson ingick däremot inte i Arsenals trupp.

Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade däremot hela matchen när Chelsea vann med 5–0 mot Yeovil.

Allra sist lite fotbollsgodis från Arsenals Danielle van de Donk.

Årets sista besök på Valhalla

Göteborg tackar fansen

I eftermiddags tog jag en sväng till Valhalla IP. Där fick jag se den sista matchen Göteborg FC spelar på den arenan för i år.

Resten av lagets hemmamatcher i damallsvenskan kommer man att spela på stora Ullevi, vilket innebär att Göteborg blir ett gräslag i höst. Frågan är om det är positivt eller negativt för laget i den guldstrid som man i högsta grad blandat sig i. Den frågan låter jag hänga i luften. Jag ställde den faktiskt inte till någon av dem jag pratade med efter Göteborgs 3–1-seger mot Eskilstuna.

I går läste jag i GP att Göteborgsfotbollen inte har gjort en så dålig vårsäsong på hela 2000-talet. Fast i går verkade Göteborgsfotbollen bara handla om män. Jag vet inte vad som hände under natten, men i dag inkluderas även damerna. I dag läste jag i samma tidning att ”Kopparbergs/Göteborg FC är Göteborgsfotbollens hopp om ett SM-tecken 2018.”

Så är det. Faktum är att Göteborg FC aldrig har legat bättre till halvvägs in i damallsvenskan än de gör i år. När laget kom tvåa 2012 hade man exempelvis hela nio poäng upp till serieledning efter elva omgångar. I år är som bekant avståndet bara två poäng. Dessutom har man värvat några spännande spelare i sommar.

Det fanns alltså anledning till stor nyfikenhet inför mötet mellan lagen på näst första och näst sista plats i tabellen.

Under den första halvleken märktes det inte speciellt mycket att det skiljde nio placeringar och tio poäng mellan lagen. Även om jag tyckte att det märktes att Göteborg hade lite större potential, och även lite bättre målchanser, så stod Eskilstuna upp väldigt bra.

Gästerna hade några fina kontringar, och jag tycker att det mållösa halvtidsresultatet var helt i sin ordning.

Men direkt från start i den andra halvleken skruvade Göteborg upp tempot. Och efter Rebecka Blomqvist:s ledningsmål var det i princip utspelning i cirka 20 minuter. Under den perioden utnyttjade Blomqvist en kort hörna perfekt, och serverade debutanten Karin Lundin till 2–0. Och under den perioden kunde det ha blivit fler hemmamål.

Karin Lundin

Men efter att Mimmi Larsson hade reducerat till 2–1 följde drygt tio minuter där Eskilstuna fick bra press på hemmalaget. Under den perioden hade gästernas lagkapten Petra Johansson en bra känsla:

”Där trodde jag att vi skulle komma ikapp – som vi gjorde mot Linköping.”

Men ett lite slumpartat mål från Amanda Johnsson Haahr i den 81:a minuten släckte det hoppet, och punkterade matchen.

Därmed är Eskilstuna kvar på den nedflyttningsplats laget har befunnit sig på efter tio av de tolv spelade omgångarna. Men när jag pratade med lagkapten Johansson var hon trots allt rätt positiv. Hon pratade om bra stämning och bra träningar.

”Vi har självförtroende. … Vi är ett mycket bättre lag nu än i början serien. Magnus ‘Munken’ Karlsson har kommit in med en tydlig idé om hur vi skall spela.”

Petra Johansson

Under den första halvleken visade man att det finns kvalitet i laget. Men den största kvaliteten på Valhalla fanns hos Göteborg, och hos Rebecka Blomqvist.

Hon var strålande på alla sätt. Spelmässigt strålade det om henne under den andra halvleken, då hon gjorde alltså ett mål och hade ett målpass. Och när jag pratade med henne efteråt fortsatte hon att stråla. Hon såg verkligen ut att trivas med fotbollslivet.

Rebecka Blomqvist

Personligen trodde jag att Blomqvist skulle få sitt lyft redan 2017. Jag såg henne under försäsongen i fjol och tyckte att hon såg så vass ut att jag tippade henne på topp tio i skytteligan. Det blev till slut fyra mål i fjol för Blomqvist. I år är hon redan uppe i sex fullträffar och är på gång att få ett jättegenombrott. Hon förklarar det så här:

”Jag har fått spela yttermittfältare, och har inte varit helt ordinarie. Nu får jag spela i den roll jag ha, och göra de saker jag kan. Och då har målen kommit.”

I dag bildade hon anfallspar med Karin Lundin. Nyförvärvet från Kungsbacka gjorde en mycket lovande debut. Visst såg man i vissa situationer att hon är van att få lite längre tid med bollen, men totalt sett var Lundin väldigt bra. Hon visade fin förmåga att hela tiden göra sig spelbar, och hon var inblandad i minst fyra vassa chanser – varav en blev mål.

Tanken från början var dock att ett annat nyförvärv skulle ha spelat bredvid Blomqvist, nämligen Julia Zigiotti Olme. Men en nackspärr på Olivia Schough gjorde att tränare Marcus Lantz möblerade om lite, och istället spelade Zigiotti på kanten.

Julia Zigiotti Olme

När jag pratade med Hammarbyförvärvet frågade jag förresten hur många efternamn hon vill att man skall använda. Hon svarade något dubbeltydigt:

”Du kan skriva båda. Men själv skriver jag bara Zigiotti.”

I övrigt sa hon bland annat att hon behövde klubb- och miljöombytet för att fortsätta utvecklas, att hon tror att Hammarby har något bra på gång samt att det är kul att hamna mitt i guldstriden. Hon sa också att det funkar att spela på kanten, men att hon helst spelar som forward.

Göteborg har verkligen en spännande forwardssituation. I dag såg vi att paret Blomqvist/Lundin funkade bra. Även Zigiotti Olme borde funka bra som komplement till Blomqvist.

”Jag och Rebecka har spelat ihop i landslaget och känner varandra. Jag faller gärna ner och blir lite släpande.”

Och i bakgrunden finns ju även Pauline Hammarlund.

Göteborg har som bekant även en stark besättning på målvaktssidan. Jag håller duon Loes Geurts och Jennifer Falk som seriens starkaste, knappt före Linköpings Stephanie Labbé och Matilda Haglund.

Loes Geurts

Jag snackade lite med Geurts, som upplever att hon och Falk har ett väldigt bra samarbete, samtidigt som de är konkurrenter.

”Vi hjälper varandra, samtidigt som vi båda förstås vill stå alla matcher. Jag har inte haft någon sådan här situation någon annanstans, utan jag har antingen varit uttalad förste- eller andremålvakt. Här är vi så jämna.”

Hon sa även att hon återigen står till förfogande om Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman skulle vilja ha tillbaka henne i landslaget.

”Jag tog en paus på ett halvår efter EM, men nu är jag tillgänglig om de vill. Jag tror att jag skulle kunna vara till nytta. Men skulle de inte vara intresserade har jag det bra här.”

En given fråga till Geurts var förstås vad hon egentligen heter. Det ämnet fick henne faktiskt att tända till lite.

”Det är faktiskt inte acceptabelt med alla de olika uttal de haft på damallsvenskan.tv.”

Hur uttalar hon då sitt namn? Jag är ingen expert på transkribering, men förnamnet skulle jag skriva Låos eller möjligen Låvs. Och efternamnet är Schörts.

Vi får väl se hur många olika namn hon kan få under året. I sista vårmatchen kallades hon Loos Gojerts, och på klippet med höjdpunkter från dagens match heter hon Leos Görts.

På det här klippet kallas för övrigt Göteborgs sista målskytt för Amanda Johansson Haahr, vilket också är fel. Hon heter ju Johnsson, något som även Göteborgs speaker verkar ha missat.

Under drygt tio minuter i eftermiddags var Göteborg uppe i serieledning. Sedan nickade Nina Jakobsson in Piteås ledningsmål i Malmö, vilket gjorde att de rödvita ligger kvar i topp.

Nina Jakobsson

Under en kort period trodde jag att Anna Welin hade kvitterat på straff i slutet av den första halvleken, för det kom upp på livescore på svenskfotboll.se. Men när jag kollade igen i början av den andra halvleken hade det målet strukits. Någon som vet vad som hände där?

För Piteå vann ju till slut med 2–0, vilket innebär att det väntar en ren seriefinal mellan just Piteå och Göteborg på söndag, en match de Göteborgsspelare jag pratade med i dag ser fram emot. Och de är inte ensamma – jag ser också fram emot den matchen.

Alla de tre topplagen vann i dag. Sett till klippet från Rosengårds 1–0-seger i Växjö var den helt i sin ordning, Malmölaget ser ut att ha skapat väldigt många bra chanser. Och viktigt för dem att Anja Mittag fick göra mål.

Matchen spelades för övrigt på ett nytt hybridgräs som Växjö inte ens hade fått träna på tidigare. Det minskade helt klart Växjös fördel av hemmaplan. Däremot hade smålänningarna för en gångs skull en ok publiksiffra, 815.

Utifrån tv-höjdpunkterna borde även fjärdeplacerade Kristianstad ha vunnit i dag. Men laget tappade två poäng på övertid mot Djurgården. Gästernas 2–2-kvittering var ju nämligen ett väldigt billigt mål, ett sådant man inte har råd att släppa in om man vill vinna guld.

Noterbart i hemmalaget att vårens toppforward Ogonna Chukwudi spelade vänsterback, och därifrån assisterade till Rita Chikwelu:s 1–1-kvittering. Hos Djurgården var det nyförvärven Sherifatu Sumaila och Julia Spetsmark som fixade lagets ledningsmål.

I övrigt i damallsvenskan i dag delade Linköping och Vittsjö på poängen, medan Hammarby tog en förväntad trepoängare mot Kalmar.

Det här var för övrigt en väldigt bra söndag för Annahita Zamanian. I Göteborg vann hennes KGFC med 3–1 och i Vannes fick hennes Frankrike en kanonstart på U20-VM genom att vinna med hela 4–1 mot Ghana. Zamanian själv spelade hela matchen.

I övrigt i U20-VM vann Nederländerna med 2–1 mot Nya Zeeland efter att Fenna Kalma gjort ett mål och ett assist.

Jag fick även rätt i att Mexiko är ett starkt lag. Mexikanskorna vände 1–2 till 3–2-seger mot Brasilien i grupp B, som är den på pappret allra tuffaste gruppen.

Där skrällde England och vann med klara 3–1 mot regerande mästarinnorna från Nordkorea. Där blev Alessia Russo, som pluggar på college för North Carolina Tar Heels, tvåmålsskytt.

 

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren: