Damallsvensk lägesrapport: vad händer i Göteborg?

Så här på årets näst sista dag tänkte jag göra en liten kort genomgång av läget i de damallsvenska klubbarna. Det blir ingen uppradning av nyförvärv, förluster och kontrakterade spelare, för det sköter ju Spelare 12 så utmärkt.

Jag tänkte mer gå igenom vilka som ligger på plus, vilka som ligger på minus och vilka som ser ut att bli ungefär lika starka som 2016.

För er som inte orkar läsa så långa inlägg kan man kortfattat säga att jag tycker att trion Rosengård, Örebro och Kristianstad ligger på plus. Att Eskilstuna, Piteå, Djurgården, Vittsjö och Kvarnsveden ligger kvar på ungefär samma nivå, medan Linköping och Göteborg är de som ligger klart på minus så här långt.

Till det kommer nykomlingarna LB 07 och Hammarby som ännu så länge inte har visat några satsningar som gör att de kommer att undvika bottentips till våren.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

Tittar vi på lagen lite mer ingående har Örebro och Kristianstad värvat bra och båda ser ut att ha intressanta lagbyggen på gång. Rosengård har bara ett nyförvärv, men det är landslagsmeriterade Hanna Folkesson. Dessutom får man tillbaka starka trion Erin McLeod, Sofie Junge Pedersen och Gaelle Enganamouit från långtidsskador. I nuläget ser Rosengårds lag för 2017 således klart starkare ut än 2016 års upplaga.

Apropå Junge Pedersen skrev hon för övrigt nyligen ett läsvärt inlägg på danska spelarföreningens hemsida om sitt tunga år. Där får man en liten inblick i hur jobbigt det är att åka på tuffa smällar mot huvudet.

Det var vinnarna hittills under silly season. Av de fem lag som ser ut att ligga kvar ungefär på samma nivå känns det som att framför allt Djurgården och Eskilstuna har lagt bra grunder, och kan ansluta till silly seasons vinnarklubbar – om de spetsar till sina trupper lite till. Hos Eskilstuna är det framför allt en vass forward till som saknas.

Hos de båda nykomlingarna tycker jag spontant att det saknas ganska mycket för att jag skall se någon av dem som en seriös kandidat till förnyat kontrakt. Jag hoppas förstås ha fel, för man vill ju se en jämn och spännande serie – både i toppen och botten.

Bland de av årets damallsvenska lag som hittills står på minus skrev jag redan i går en del om Linköping. Det finns väl inte jättemycket att tillägga där. Däremot har jag funderat en del över läget i Göteborg. Där gjorde laget en ok säsong på planen, men vid sidan om var det tufft.

KGFC har haft en väldigt negativ trend när det gäller publiksiffror de senaste åren. De fem säsongerna 2010–14 låg man stabilt på drygt 580 i snitt, med en topp 2010 (694) och en svacka 2013 (477). Men i år var man nere på ett snitt på 378 – alltså ett tapp på cirka 35 procent från 2010-talets fem första säsonger.

Utöver den oroande publikutvecklingen tappade KGFC intresset från lokal media. Under senhösten hade ingen av lokaltidningarna reportrar på plats ens på lagets hemmamatcher. Rapporteringen handlade bara om mycket korta notiser gjorda utifrån matchfakta eller telefonsamtal. En högst oroande utveckling.

Som jag ser det är Göteborg FC:s viktigaste uppgift för 2017 alltså att försöka öka engagemanget från göteborgarna. Något som inte känns helt enkelt. Man behöver hitta nya profiler som Johanna Almgren och Lisa Ek, profiler som både syntes och hördes.

Sportsligt känns KGFC som ett stort frågetecken inför 2017. Man har de senaste åren valt att bygga ett nytt lag kring unga spelare, i första hand västsvenska och i andra hand från andra delar av landet. Det tycker jag är en god tanke. Problemet är att jag inte gillar vad som hänt med lagets spel.

Som boråsare, fostrad i IF Elfsborg, har jag under åren haft många duster med lag från Göteborg. Vi boråsare brukar skämtsamt säga att vi spelar fotboll medan man springer fotboll i Göteborg. Det är förstås ett rätt slarvigt och fördomsfullt synsätt, ett synsätt som bygger på hur fotbollsfilosofierna i Elfsborg och IFK Göteborg har skiljt sig åt under de senaste 25 åren.

Det där har väl slätats ut, och alla lag i Göteborg spelar ju förstås inte sparka och spring-fotboll. KGFC har varit ett lysande undantag. Under en lång tid har jag tyckt att man haft ett spelande och väldigt sevärt lag, delvis med hjälp av spelare från Borås… Men de senaste två säsongerna har jag känt att utvecklingen gått mot att KGFC blivit alltmer löpande och allt mindre spelande.

Tittar man på den nu tillgängliga truppen känns det som att den innehåller en uppsjö av djupledslöpare, men väldigt få kreativa passningsläggare. Risken är uppenbar att smarta Sara Lindén och hennes instick kommer att saknas nästa år. I nuläget känns det som att mycket kommer att hänga på unga Annahita Zamanian när det gäller lagets kreativitet.

Annahita Zamanian

Annahita Zamanian

Det är möjligt att Göteborg har några trumfkort på gång, men hittills har det varit tråkigt tyst kring klubben. Känslan är att man accepterat sin plats mitt i tabellen och mer eller mindre givit upp hoppet om toppstrid. Jag hade gärna sett och hört mer från dem i höst.

Men det är ju trots allt 3,5 månader till avspark, och mycket kan hända i många klubbar. De lag som ligger på minus kan ta igen tappad mark, och de som ligger på plus kan drabbas av skador och andra avbräck. Vissa lag är ju mer känsliga än andra. Hur skulle exempelvis Kvarnsveden klara av en skada på Tabitha Chawinga?

När det gäller spelarfronten finns det en del spelare som inte har offentliggjort sina nästa klubbadresser. Några intressanta sådana är Irma Helin, Emma Lundh, Jennie Nordin och Freja Hellenberg. Alla har Stockholmsanknytning, de kanske kan vara aktuella för Hammarby eller Djurgården?

Slutligen en liten notering från vårt västra grannland. Ada Stolsmo Hegerberg fortsätter att samla utmärkelser på hög. Hon utsågs till Årets sportsnamn av tidningen Nettavisen. I den länkade intervjun finns en del där hon berättar om hur det var att spela under legendariske Bernd Schröder i Turbine Potsdam.

Hon säger att perioden i den tyska storklubben gjorde henne känslomässigt ödelagd.

”Det är hårda ord. Jag blev nedtryckt både mentalt och fysiskt. Mentalt genom att jag inte fick vara mig själv, jag fick inte le och visa gott humör. När jag inte får vara mig själv som person är det svårt att vara sig själv som spelare. Och fysiskt blev vi körda i botten av all mängdträning.”

Schröder gjorde väldigt mycket bra under sin långa tid i Potsdam. Men när man läser det här får man känslan av att Potsdams starka höst kan bero på att spelarna agerar i rent glädjerus av att slippa honom…

Göteborg, Vittsjö, Barsley, Boquete och Röddik

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har tyvärr inte kunnat vara på plats på så många damallsvenska matcher som jag hoppats hittills i år. Jag har huvudsakligen fått förlita mig till damallsvenskan.tv. Men i förra omgången var jag och såg Göteborg–Vittsjö. Det är därifrån bilderna i bildspelet ovan kommer.

Det var en jämn match, där slutresultatet 2–2 kändes logiskt och rättvisande. Tyvärr blev det en omgång där båda de matcherna jag koncentrerade mig på innehöll tveksamma domarinsatser.

Så var det på Valhalla, och så var det i matchen Umeå–Kristianstad. I Göteborg var det Vittsjö och framför allt Nkemjika Ezurike som drabbades. Som jag ser det skulle hon haft en solklar straff i slutet av den första halvleken. I stället fick hon gult kort för protest.

I Umeå var min uppfattning att hemmalaget skulle ha haft två straffar. Men domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.

Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.

Vi får hoppas på bättre domarinsatser i helgen. Då är det för övrigt returmöte mellan Vittsjö och Göteborg. Där får vi även hoppas att Elin Rubensson är i spelbart skick. Det var ju trots allt lite oroväckande att hon tvingades vila förra helgen, en månad innan avspark i OS.

I övrigt i helgen är det två riktiga sexpoängsmatcher. Så länge det är så tätt i bottenstriden som det är nu kommer det att spelas sådana matcher i varenda omgång. Den här omgången är det Kristianstad–Djurgården i morgon och Kif Örebro–Mallbacken på söndag.

I morgondagens match har gästerna chansen att skapa distans till nedflyttningsstrecket och slippa vara akut indraget i nedflyttningsstriden under OS-uppehållet.

På söndag är det returmatchen mellan Kif Örebro och Mallbacken som är den där två nedflyttningshotade lag drabbar samman. Nya bloggen Hattrick hade för övrigt räknat på hur det gått i alla inbördes möten mellan laget på undre tabellhalvan.

Där har just Mallbacken varit sämst. De har så här långt tre kryss och två förluster mot bottenkollegorna. De siffrorna behöver nog värmländskorna förbättra i höst om de skall vara kvar i damallsvenskan även 2017. Kif Örebro är bäst i jämförelsen. De har nio poäng via två segrar och tre kryss mot övriga bottenlag. Viktigt.

Själv tänkte jag strunta i bottenstriden i helgen och istället ta en sväng till Linköping på söndag. Där spelar tabelltvåan LFC mot trean Piteå. Där spelar även en tredjedel av den svenska OS-truppen.

Under OS-uppehållet får Linköping för övrigt besök av färska spanska Copa dela Reina-mästarinnorna Atletico Madrid. Kanske att publiken då bjuds på ett sådant här konstnummer från Sonia Bermudez:

Atletico skall även till Eskilstuna för vänskapsmatch. United spelar sin match i aktuell omgång på måndag, hemma mot Umeå. I Eskilstuna verkar det finnas en debatt kring lagets utländska spelare.

En debatt som fått lagkaptenen Vaila Barsley att på Facebook ta bladet från munnen. Inlägget har rubriken:

”Jag är trött på att klassas som import”.

Läs det gärna, det är läsvärt.

När det gäller Eskilstuna kom i veckan nyheten om att stan kommer att få ett elitlag inom herrfotbollen, kanske till och med ett herrallsvenskt lag till nästa år. Hade jag suttit med i Uniteds ledning hade jag tyckt att det var rätt dåliga nyheter.

Förutom att kampen om kommunens sponsorer kommer att bli tuffare är ju nämligen risken uppenbar att damfotbollen kommer att hamna i skymundan. Och då riskerar man att tappa delar av sin stora publik, vilket vore vansinnigt tråkigt.

Men för Eskilstuna Uniteds skull får vi väl hoppas att jag är onödigt negativ, och att satsningen på herrfotboll på elitnivå ytterligare kan lyfta damfotbollen.

* Så lite noteringar om saker som hänt utanför Sveriges gränser. Först två nya klubbar för före detta Tyresöspelare. Först har Veronica Boquete i dag meddalat att PSG blir hennes nya klubbadress. En viktig värvning för ett brandskattat Parislag.

Sedan har även Line Röddik Hansen funnit en ny klubbadress. Hon var ju i Rosengård förra året. Under våren var hon med och vann Champions League med Lyon. Nu flyttar hon vidare till Spanien och Barcelona:

Kul förresten att Twitter har gjort det möjligt att bädda in tweets. Det lyfter inläggen.

* Så till helgens ligaspel runt om i världen. Som jag berättade i ett tidigare inlägg är det seriefinal i norska toppserien på söndag, när Avaldsnes tar emot LSK. Lagens första möte slutade 0–0. Blir det en vinnare den här gången kopplar den greppet om ligaguldet. Skulle det bli oavgjort har LSK övertaget i guldstriden. Avspark 14.00.

Länkar till sändningar från alla helgens matcher i toppserien hittar du här.

* I engelska WSL kan Hedvig Lindahl och Chelsea gå upp i serieledning på söndag genom seger mot målsnåla tabelltrean Birmingham. De senare har anmärkningsvärda målskillnaden 4–4 efter åtta spelade omgångar.

I och med att Manchester City med Kosovare Asllani, efter sex raka segrar, nu har noterat två raka kryss mot Liverpool har möjligheterna alltså öppnats för Chelsea. Det känns rätt klart att det är mellan de båda svensklagen som guldstriden kommer att stå.

* I USA:s NWSL är det full omgång i helgen. Serien är nu inne i ett skede där fyra omgångar skall spelas utan OS-spelare. Det öppnar för att det kan bli lite omkastningar i tabellen.

Spontant tycker jag att tabellfemman Seattle borde stå sig extra starkt den här perioden och således ha chansen att lyfta upp över slutspelsstrecket de kommande veckorna.

Den tanken bygger jag på att japanska stjärnmittfältare Rumi Utsugi ska debutera för dem i helgen. Laget har redan tidigare världsklassmittfältare som Jess Fishlock, Kim Little, Nahomi Kawasumi, Keelin Winters samt Megan Rapinoe i truppen, och bara Rapinoe är tänkt för OS. Seattle blir nog svårslaget framöver. De har för övrigt nyckelmatch borta mot trean Western New York Flash natten mot söndag svensk tid, avspark klockan 01.00.

Slutligen, här är återigen alla mina bilder från Göteborg–Vittsjö. Trevlig helg:

Saknar Lundgren och Hurtig i OS-truppen

I dag har Pia Sundhage presenterat sin bruttotrupp inför OS. I stora drag känns det som en ganska rimlig grupp spelare.

Det är väl framför allt på målvaktssidan jag tycker att det är tunt. Hedvig Lindahl är ju numera en världsmålvakt. Men bakom henne känns det jättetunt. Visst är det kul att Zecira Musovic finns med på listan, men jag hade helst sett att även Sofia Lundgren varit med. Skulle något hända med Lindahl hade jag känt mig tryggare med rutinerade Lundgren än med de andra.

I övrigt hade jag gärna sett att Lina Hurtig varit med i bruttotruppen. Även om hon kanske inte briljerat sedan comebacken är hon ju betydligt mer användbar än flera av de spelare som kom med. I dag har ju Hurtig exempelvis varit mittback i skadedrabbade Umeå. Och det finns ju trots allt nästan 50 dagar att hitta formen på.

Något överraskande är det väl också att inte Freja Hellenberg finns med, hon som ingått i de senaste landslagstrupperna.

Utöver bruttotruppen till OS har det ju dessutom spelats fyra matcher i damallsvenskan i dag. Där tog Linköping över serieledningen efter förkrossande 8–0 hemma mot Vittsjö. Man leder på fler gjorda mål än Rosengård, som vann med 4–0 i Umeå. Där stod för övrigt Marta för ett grymt läckert mål. Hon börjar verkligen hitta OS-formen.

Det känns som en överhängande risk att serien kommer att avgöras på målskillnad, något som känns rätt olyckligt då det kan utvecklas till en desperat måljakt i de sista omgångarna. Kanske att det kan vara dags att ändra reglerna, och i stället i första hand separera lagen genom inbördes möte. Eller kanske ha en avgörande guldfinal om ettan och tvåan hamnar på samma poäng.

I botten tog Mallbacken tre glödheta poäng genom 2–1-seger hemma mot ett Eskilstuna utan sjuka Marija Banusic och skadade Olivia Schough. Den knäskada den senare dragit på sig verkar dock inte vara värre än att hon skall kunna spela inom kort. Skönt.

Mallbackens seger sätter press på Kristianstad inför lördagens hemmamöte med Kvarnsveden. Det lär bli en nervös historia.

Så här slutar damallsvenskan 2016

Med mindre än ett dygn till avspark har det blivit hög tid att tippa damallsvenskan. Till slut blev det här ett mycket längre inlägg än jag hade tänkt mig. Först var tanken nämligen att jag bara skulle skriva två–tre meningar per lag. Men textmassan växte…

När det gäller övergångar och tänkbara laguppställning hänvisar jag dock till bloggen Spelare 12, som gjort ett jättejobb på den fronten.

Som ni vet brukar damallsvenskan i grunden vara ganska lättippad. Det finns ju liksom en mall för hur man går till väga.

I den mallen placeras Rosengård som vinnare, Linköping som främsta utmanare och fjolårets övriga två topplag Eskilstuna och Piteå på övre halvan. I botten sätter man de båda nykomlingarna – Djurgården och Kvarnsveden – samt Mallbacken. Övriga fem lag hamnar i mitten.

Följer man mallen brukar man hamna ganska rätt. Men utmaningen ligger ju inte i att hamna ganska rätt, utan man vill ju hitta de där lagen som floppar och de som överraskar positivt. Vem som helst kan tippa efter mallen, en expert hittar även något eller några av lagen som bryter mönstret.

Faktum är att jag tycker att det i år är ovanligt många lag som är svåra att kategorisera. Många lag som har haft en väldigt stor genomströmning på spelarsidan – och som kan bli antingen fågel, fisk eller mittemellan.

Ju närmare jag analyserat lagen desto mer har jag för övrigt ritat om den där mallen jag nyss berättade om. I mitt slutgiltiga tips delas serien in så här: två lag slåss om guldet, fem lag slåss om övriga topplaceringar och fem lag kämpar för att hänga kvar.

Innan vi går in på detaljerna vill jag bara påminna om att det enda man kan vara säker på när man sätter ihop ett sådant här tips är att det inte kommer att slå in. Men, men. Här är ändå ett försök. Så här tror jag att damallsvenskan 2016 slutar:

 Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

1) FC Rosengård
Bästa nyförvärv: Gaelle Enganamouit.
Tyngsta förlust: Inga riktigt tunga efter säsongen, men tappade ju Anja Mittag och Ramona Bachmann efter VM i fjol.
Placering i fjol: Etta

Som jag ser det är Rosengård den enda rimliga guldfavoriten. Klubben och laget visade enorm styrka i fjol när man vann serien trots en strulig sommar. FC Rosengård har en väl inarbetad vinnarkultur och man visade mot Frankfurt att man nu börjar komma mycket nära lagen i Europatoppen.

Man gjorde det med ett spel som bör funka väldigt bra även i damallsvenskan. Tränare Jack Majgaard Jensen har styrt upp försvarsspelet till hög internationell nivå. Ett sådant försvarsspel ger en stabil grund att utgå ifrån. Att man dessutom har mängder av matchvinnare i offensiven gör inte favorittrycket mindre.

Det finns ganska många nya spelare i truppen, spelare som inte fullt ut är inspelade i laget ännu. Rosengård är redan bra, och de kommer bara att bli bättre och bättre ju längre säsongen går. Minns att de besegrade Linköping i supercupen tidigare i vår, trots att man har ett nytt lag och trots att skadelistan var ganska lång.

Vilka är då svagheterna?

De är inte så många. Det har varit frågetecken på målvaktssidan, men när man nu säkrat upp Sofia Lundgren för hela säsongen känns lagbygget rakt igenom gediget. Och möjligen kommer ju Caroline Seger att ansluta till sommaren.

Som jag ser det är det bara två saker som skulle kunna stoppa Rosengård i år. Antingen en spelarflykt till sommaren likt den i fjol eller ett utökat skadeelände.

FC Rosengård är Sveriges enda fotbollslag som hävdar sig internationellt. De är också mina svenska mästarinnor 2016.

Tove Almqvist

Tove Almqvist

2) Linköpings FC
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: Katie Fraine.
Placering i fjol: Fyra

Många tippar att 2016 är året då Linköping skall ta klivet högst upp på damallsvenskans prispall. Och visst, på pappret har man ett lag som bör kunna utmana Rosengård.

Man har kontinuitet både på tränar- och spelarsidan. Martin Sjögren har under flera år byggt kring det svenska U19-landslag som tog EM-guld 2012. Han har kryddat med toppspelarna från 2015 års U19-Europamästarinnor och några utländska stöttepelare.

Linköping har verkligen ett väldigt bra lag. Högstanivån är jätte-jättehög. Spelare som Pernille Harder, Claudia Neto, Tove Almqvist och Fridolina Rolfö är kreativa och sevärda, Stina Blackstenius har tyngden och så vidare.

Men, och det är ett stort men. Det här Linköpingslaget har inte visat den vinnarinstinkt som krävs. I fjol erbjöds man en jättechans att vinna damallsvenskan – men misslyckades. I fjol gavs man även en jättechans att nå semifinal i Champions League – men misslyckades.

I år pratar man om att bli jämnare. Det är lättare sagt än gjort. Om LFC på allvar skall kunna utmana ett allt stabilare Rosengård får man inte drabbas av måltorka i perioder.

Frågetecken finns även för truppens bredd, framför allt i defensiven. Och vilken nivå håller målvakterna? Båda är oprövade på damallsvensk nivå.

Jag tror att Linköping kommer att spela den mest attraktiva fotbollen i damallsvenskan 2016. Men jag tror tyvärr inte att laget har kapacitet att slå Rosengård i guldstriden, inte i år. Jag skriver tyvärr eftersom jag gärna hade sett att det blivit en riktigt rafflande guldstrid – precis som i fjol. Men jag tror alltså inte att det blir det i år.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

3) Piteå IF
Bästa nyförvärv: Ellen Löfqvist.
Tyngsta förlust: Pauline Hammarlund.
Placering i fjol: Trea

Att tippa fjolårstrean Piteå som trea låter inte så vågat. Men laget har tappat flera viktiga kuggar från i fjol. Då stod Pauline Hammarlund (Göteborg), Hanna Pettersson (korsbandsskadad) och Elin Johansson (Kif Örebro) för en stor del av lagets offensiva spets. Dessutom har man tappat viktiga Emilia Appelqvist (Djurgården) på mittfältet och talangfulla Lotta Ökvist (Umeå) i backlinjen.

Ändå tror jag att Piteå kommer att stå sig starkt även i år. Inte minst har man en av seriens mest intressanta ytterbackar i Ronja Aronsson. En annan intressant ytterback är, eller snarare var, Elin Bragnum, ny från AIK. I år är hon tänkt som mittfältare i PIF.

Tränare Stellan Carlsson har visat förr att han är en utmärkt lagbyggare. Hans Piteå bygger mer på ett stabilt grundspel än på enskilda spelare, även om mycket de facto hänger på fantastiska Faith Ikidi i mittförsvaret. Och minns att många satte ett stort frågetecken för offensiven även inför fjolårets säsong.

Nya forwardsparet Tempest-Marie Norlin och Felicia Karlsson känns intressant. Det kommer garanterat att gå fort när Piteå ställer om till offensiv. Och på mitten är Ellen Löfqvist en mycket intressant ersättare till Appelqvist. Frågan är dock hur många mål Norlin och Karlsson gör. Det svaret känns ovisst, och därför är det en chansning att sätta laget så högt som trea, men jag går på magkänslan här.

Vill man förresten fördjupa sig mer i Piteå IF:s lag finns här en länk till en utmärkt 36-sidig bilaga om laget som Piteå-Tidningen gav ut i veckan. Den är verkligen grym, så även om du inte är intresserad av Piteå IF rekommenderas att klicka på länken och i alla fall kika lite på bilagan.

Marija Banusic

Marija Banusic

4) Eskilstuna United
Bästa nyförvärv: Marija Banusic.
Tyngsta förlust: Petra Larsson/Gaelle Enganamouit.
Placering i fjol: Tvåa

Fjolårstvåan går in i säsongen med många frågetecken. Flera riktigt viktiga pjäser från skrällaget 2015 har lämnat. Frågan är hur stora hål det har blivit efter dem.

Offensivt tror jag att Marija Banusic och Mimmi Larsson tillsammans ganska väl kan fylla ut luckan efter Gaelle Enganamouit.

Men på mittfältet känns det som att Eskilstuna kommer att tappa i kvalitet – framför allt i den defensiva stabiliteten. Man har tappat Petra Johansson – ja, Petra Larsson heter numera så, Sofie Persson och Sara Thunebro. In har Petra Andersson och Ingrid Schjelderup kommit, dessutom har man flyttat ner Olivia Schough.

Spontant tycker jag att man därmed har hamnat på minus på mitten. Men rent namnmässigt är det ändå inte jättestor skillnad. När det nya laget är färdigbyggt kan det säkert bli riktigt bra.

Frågan är då alltså bara när lagbygget blir klart. Jag tror att det kan dröja lite. Därför vågar jag inte sätta Eskilstuna högre än fjärde plats i år.

Det skulle faktiskt förvåna mig lite om de blandade sig i guldstriden även i år. Fast det skulle vara kul. Det är ju alltid kul om lagen med störst publik lyckas. Det mår hela serien bra av.

Clara Markstedt

Clara Markstedt

5) Vittsjö GIK
Bästa nyförvärv: Ngozi Okobi.
Tyngsta förlust: Jane Ross.
Placering i fjol: Nia

I fjol slutade Vittsjö på nionde plats med tre poäng upp till sjunde plats. Sedan dess har man tappat ganska många duktiga spelare.

Det låter ju inte speciellt positivt, men Thomas Mårtensson är en erfaren och smart tränare. Han har värvat intressanta spelare och laget har gjort bra resultat på försäsongen mot de båda danska topplagen.

Vittsjö lag känns väldigt intressant. Man har fått in smarta spelare i Emmi Alanen och Ngozi Okobi samt snabbhet i Rachel Mercik och Clara Markstedt.

Det är förstås ändå en chansning att sätta laget så högt som femma. Men jag har en känsla av att nordskånskorna blir årets positiva överraskning i damallsvenskan.

Jennifer Falk

Jennifer Falk

6) Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Pauline Hammarlund.
Tyngsta förlust: Lieke Martens.
Placering i fjol: Sexa

Årets Göteborg är väldigt svårtippat. Jag har flyttat dem fram och tillbaka mellan fjärde och sjätte plats utan att riktigt kunna bestämma mig. Men till slut gick jag på magkänslan, och den är att årets Göteborg känns lite tunt.

Laget har många duktiga offensiva spelare, men jag känner osäkerhet över hur det är med stabiliteten i den nybildade backlinjen. Framför allt sätter jag stora frågetecken för det centrala försvaret, både i backlinjen och på defensivt mittfält. Där har Göteborg vacklat på senare år.

Jag har sett laget en gång under försäsongen, och då såg det inte stabilt ut i defensiven. Det var å andra sidan för ett par månader sedan, så laget kanske har stabiliserats centralt.

Klart är att man har en bättre och bredare målvaktsbesättning än i fjol med Loes Geurts tillbaka från sin skada och Jennifer Falk inhämtad från Mallbacken. Klart är också att man har ett yngre lag.

I fjol var det en hel del oro och gnäll i truppen. När man nu återigen – för tredje året i rad – genomför en stor förändring kanske det äntligen blir ordning.

Personligen tycker jag att det skall bli intressant att följa Freja Hellenberg i mittförsvaret och Elin Rubensson som central mittfältare. Det blir också intressant att se vad Nathalie Persson och Pauline Hammarlund kan uträtta i Göteborg.

Slutligen har det ju ryktats om att Lotta Schelin möjligen skulle kunna flytta hem till Göteborg till sommaren. Om det inträffar vore det förstås ett lyft både för Göteborgs FC och för damallsvenskan som helhet.

Elin Johansson

Elin Johansson

7) Kif Örebro
Bästa nyförvärv: Melissa Tancredi.
Tyngsta förlust: Marina Pettersson-Engström.
Placering i fjol: Femma

Örebro är ytterligare ett lag jag flyttat runt på olika positioner i tabellen. Känslan är att laget skulle kunna komma topp fyra, men drabbas man av skador skulle det också kunna sluta bland de fyra sista.

Laget stod för en stark höstspurt i fjol där man vann fyra av de fem sista matcherna i damallsvenskan och sedan stod upp väldigt bra mot PSG i Champions League. Faktum är ju att Kif Örebro lämnade turneringen obesegrat – man föll ju på bortamål efter två kryss.

Sedan dess har man dock tappat ett gäng traditionsbärare i Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Dessutom tvingas man klara sig utan Sarah Michel till följd av en korsbandsskada.

Man har tagit in intressanta nyförvärv som kanadensiska powerforwarden Melissa Tancredi, snabba Elin Johansson och intressanta mexikanska landslagsspelaren Veronica Perez.

Nyförvärven i all ära, den jag är mest spänd på att följa är ändå Michelle De Jongh – damallsvenskans bästa tonåring. Jag tror enormt mycket på henne, hon är en tvåvägsspelare som Pia Sundhage redan borde ha plockat in i sin trupp. Känslan är att De Jongh kommer att få ta tungt ansvar i årets Örebro.

Hanna Folkesson

Hanna Folkesson

8) Umeå IK
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson.
Tyngsta förlust: Elin Landström.
Placering i fjol: Åtta

Klubben har haft en målsättning att ta SM-guld 2017. Det känns tyvärr inte så troligt. Klubben får nog koncentrerar sig på att ens vara kvar i högsta serien till nästa år.

Med en frisk trupp hade jag kunnat tänka mig att placera UIK topp fem. Men det senaste året har präglats av skador, skador och åter skador. På skadelistan just nu finns bland annat Hanna Folkesson, Hanna Glas och Lina Hurtig.

Fortsätter skadeeländet under säsongen finns risken att laget hamnar ytterligare några pinnhål längre ner – man kan alltså till och med åka ut.

Det finns nämligen inga pengar att förstärka med, om det skulle behövas. Man får förlita sig till att den egna talangverksamheten fortsätter att vara framgångsrik.

Och som sagt, börjar de skadade spelarna komma tillbaka är laget som sagt mycket starkt.

Julia Karlernäs

Julia Karlernäs

9) Mallbackens IF Sunne
Bästa nyförvärv: Julia Karlernäs.
Tyngsta förlust: Jennifer Falk.
Placering i fjol: Tio

Klubben från de värmländska skogarna klarade sig kvar i damallsvenskan i fjol med ett måls marginal. Då räddades de av sitt starka hemmafacit. Och av Jennifer Falk och Mimmi Larsson.

Nu har Falk och Larsson lämnat och nästan alla experter placerar Mallbacken på nedflyttningsplats. Det hade jag också – först. 10–0-förlusten i cupmatchen mot Linköping satt i bakhuvudet. Men sedan fick jag ett infall och lyfte Mallbacken en bit över strecket.

Det finns så mycket hjärta i klubben att jag tror att det är möjligt. Visst har man tappat viktiga spelare, men man har också värvat intressant. Nyckeln här är förstås att skotska Lee Alexander fyller ut luckan efter Falk i målet.

I övrigt har man fått tillbaka Julia Karlernäs, en spelare som jag gillar – utrustad med en god grundteknik och fint spelsinne. Dessutom har man hämtat tre spelare från andra sidan jordklotet. Kirsty Yallop vet vi är en duktig damallsvensk spelare. Ytterbacken Anna Green och mittfältaren Tameka Butt är meriterade och kommer att lyfta laget.

Lagets viktigaste spelare i år kan ändå vara forwarden Madelen Janogy. Jag såg henne i cupmötet med division 1-laget Örby i vintras. Det var alltså division 1-motstånd, men känslan var ändå att det här kan bli Janogys år. Är den känslan rätt kan sagan om det allsvenska laget från orten som inte finns på kartan fortsätta ytterligare något år.

Alice Nilsson

Alice Nilsson

10) Kristianstads DFF
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: Susanne Moberg.
Placering i fjol: Sjua

Sjua ifjol, trots att man släppte in näst flest mål. Sånt läckage har man nog inte råd med i år, laget känns nämligen inte alls lika vasst i offensiven.

Tränare Elisabet Gunnarsdottir sa vid den damallsvenska upptaktsträffen att:

”Vi kan slå vilket lag som helst.”

Det är en skön inställning, och den gäller i stor utsträckning hemma på Vilans IP – där är KDFF starkt. Ändå trodde 79 procent av de röstande på nämnd upptaktsträff att Gunnarsdottirs lag skulle hamna i botten av tabellen – dock hade bara 2,3 procent dem på nedflyttning.

Och tittar man på truppen känns den klart svagare än fjolårets. Borta är spelare som Susanne Moberg, Margret Lara Vidarsdottir och Elisa Vidarsdottir. Nyförvärven är långt ifrån lika namnkunniga. Tränare Gunnarsdottir behöver visa fingertoppskänsla i coachningen om laget skall kunna upprepa fjolårets sjundeplats.

De mest intressanta nyheterna i klubben är väl att 22-åriga Alice Nilsson är ny lagkapten samt att man numera spelar i orange tröjor – något som verkar vara ett måste i Kristianstad.

KDFF är alltid svårtippat. Den här gången säger magkänslan att de kommer att få kämpa hårt för kontraktet, men att Ida Guehai ger den tyngd i offensiven som krävs för att stanna på rätt sida strecket. Men skulle Guehai bli skadad – då kan det sluta riktigt illa.

11) Kvarnsvedens IF
Bästa nyförvärv: .
Tyngsta förlust: .
Placering i fjol: Vann elitettan

Det enda rimliga tipset är egentligen att sätta Borlängelaget på jumboplats. Men har kvar i princip det lag som vann elitettan i fjol, och skillnaden mellan damallsvenskan och elitettan är som bekant milsvidd.

Jag har heller aldrig sett Kvarnsveden spela, så min bedömning här är bara gjord utifrån vad jag har läst och hört. Och det är att Kvarnsveden vann elitettan på sin defensiv. Det är lovande, eftersom laget kommer att få ägna sig väldigt mycket åt försvarsspel i år.

Man vann också elitettan för att man har ett otroligt vasst kontringsvapen i Tabitha Chawinga från Malawi. Jag har hört att klubbledningen bara räknar med Chawinga den här säsongen, för man tror att hon kommer att spela i en europeisk toppklubb nästa säsong.

För Kvarnsveden blir det förstås otroligt viktigt att försvarsspelet håller även i damallsvenskan. Dessutom gäller det att Chawinga håller sig frisk samt att laget har kapacitet att ge henne rätt passningar längs med marken – då har Borlängelaget chansen att klara sig kvar.

Från upptaktsträffen gillade jag att man förväntade sig 90 procent löpning och 10 procent fotboll under säsongen. Det låter som att laget är mentalt förberett på vad som komma skall.

Totalt sett har tyvärr Kvarnsveden misslyckats med att synas och höras under vintern. Jag tror att väldigt få sportintresserade svenskar känner till att laget skall spela i damallsvenskan i år. Än färre känner till varifrån Kvarnsveden kommer.

Den uppmärksamhet man har fått har antingen handlat om Chawinga eller Lee Winroth:s fantastiska resultat i marklyft. De senaste dagarna har man dessutom kunnat läsa en del om ett arenakaos, där man eventuellt skulle tvingas spela sina matcher på Domnarsvallen.

Till slut fick klubben dock dispens att spela omgångarna fram till den 1 juni på sin ordinarie hemmaplan, Ljungbergsplanen.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

12) Djurgårdens IF
Bästa nyförvärv: Katrin Schmidt.
Tyngsta förlust: .
Placering i fjol: Tvåa i elitettan

Många experter har satt Djurgården i mitten av tabellen, typ platserna sju till nio. Hela 78 procent av de som röstade på upptaktsträffen hade nykomlingen på säker mark – 45 procent placerade laget i mitten.

Först hade jag också laget högre upp, men så fick jag en känsla. En känsla av att Djurgården på många sätt liknar fjolårets Hammarby, av att Djurgården kan blir årets missräkning i damallsvenskan.

Det som talar för att Djurgården håller sig kvar är att man har värvat rutinerat och smart i centrallinjen. Gudbjörg Gunnarsdottir är en av seriens allra bästa målvakter, kanske den allra bästa. Katrin Schmidt och Emilia Appelqvist lär bilda ett av seriens smartaste och mest arbetssamma innermittfält, på mittfältet har man dessutom kreativa Annika Kukkonen.

Målvakt och mittfält håller mycket god damallsvensk klass. Det som skapade min känsla av att Djurgården kanske ändå inte blir så bra som många tror var när jag kollade på  backlinjen och på lagets forwards. I båda fallen är det rätt profillöst.

För Djurgården känns det otroligt viktigt att nya Sheila van den Bulk är en klippa i mittförsvaret samt att man hittar någon som gör mål. För jag sätter stora frågetecken för forwardsbesättningen.

Nya portugisiskan Carolina Mendes känns intressant, men hennes målfacit från tidigare ligor skrämmer inte. Och håller fjolårets måldrottningar Mia Jalkerud, Madeleine Stegius och Alexandra Höglund i högsta serien?

Om de gör det kan laget nosa på en placering som sexa–sjua. Utgångstipset är dock att Djurgården får det tufft.

* Det var mitt damallsvenska tips för 2016. Innan jag sätter punkt tänkt jag även tippa toppen av skytteligan. Så här slutar den:

1) Gaelle Enganamouit
2) Pernille Harder
3) Natasa Andonova
4) Stina Blackstenius
5) Pauline Hammarlund
6) Tabitha Chawinga
7) Marta
8) Marija Banusic
9) Felicia Karlsson
10) Elin Rubensson

Närmast utanför topp tio hamnar: Jenny Hjohlman, Ida Guehai, Mimmi Larsson, Madelen Janogy och Ogonna Chukwudi. Kommer Lotta Schelin hem i höst kommer hon också att hinna nosa på topp tio.

Slutligen vill jag återigen påminna om att man numera kan följa bloggen via Facebook. Genom att klicka Gilla på sidan får du blogginläggen som länkar där.

Oj vad Linköping imponerade

Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.

Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.

Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.

Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:

”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”

Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.

Göteborg startade för övrigt så här: Loes GeurtsMaja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin LandströmElin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie PerssonPauline Hammarlund, Sara Lindén.

Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.

Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.

Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:

2013:
22 matcher: Marlene Sjöberg, Marie Hammarström.
21: Kristin Hammarström, Olivia Schough.
20: Catrine Johansson, Yael Averbuch, Anna Ahlstrand, Stina Segerström.
19: Anita Asante, Jessica Landström.

2014:
20: Andrine Hegerberg, Sabrina Viguier, Sjöberg, Manon Melis.
19: Loes Guerts, Kathlene Fernström.
18: Johansson, Annica Sjölund, Lieke Martens.
17: Sofia Skog.

2015:
22: Sjöberg, Hegerberg.
21: Sara Lindén, Melis.
20: Fernström.
19: Arna Asgrimsdottir.
18: Elin Rubensson, Martens.
17: Adelina Engman, Rebecka Blomqvist.

Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.

Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.

I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.

Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.

Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.

I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.

Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.

Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.

För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…

Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann Gajhede Knutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.

Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:

”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”

Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.

Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.

Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.

 

Inga stora skrällar i OS-kvaltruppen

Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.

Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.

De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:

”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”

Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.

När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:

”Hon tar en plats i OS-truppen”

Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.

Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.

Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.

Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.

När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.

Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.

De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.

Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.

Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.

Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.

Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.

Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Damfotbollseuropa runt – och lite Asien

Det är skandinavisk dominans i skytteligan. Dock inte den svenska.

För läser man skytteligan i damallsvenskan är det mest utländskt på topp tio. Tre svenska spelare finns dock med där, med Jenny Hjohlman som främsta svensk med nio mål – vilket räcker till delad bronsplats. På delad sjätteplats finns sedan Fridolina Rolfö och Sara Lindén med åtta mål vardera.

Den liga där våra målskyttar visar störst framfötter är dock den franska. Toppen av skytteligan i Division 1 Feminine är nämligen rakt igenom skandinavisk. Efter att ha gjort varsitt mål mot Juvisy delar Lyons anfallspar Lotta Schelin och Ada Hegerberg förstaplatsen med sina sex mål vardera. Ett mål bakom återfinns trean Kosovare Asllani.

Alla fem svenskor i serien har redan gjort mål. Sofia Jakobsson står på två, medan Caroline Seger och Linda Sembrant är noterade för varsitt.

På det här klippet går det att se tre av Asllanis fullträffar samt Segers enda mål:

Det där är målkavalkaden från förra omgången, den tredje. I den fjärde gick såväl PSG:s som Montpelliers svenska spelare mållösa av planen. Enda målskytt i lagen inbördes möte blev istället amerikanska Lindsey Horan, som avgjorde för PSG i slutminuterna.

Därmed är det Lyon och PSG som är enda fullpoängarna i serien. Och det mesta talar ju för att årets serie blir just en kamp mellan fjolårets två seriesuveräner.

I damallsvenskan blev det som bekant 100-procentigt klart i förra veckan både vilka som vinner och vilka som åker ut. Bilder från Rosengårds guldmatch finns här:

Kampen om andraplatsen är intressant. Där är det fördel för Kif Örebro efter deras seger mot AIK i lördags. Örebro är numera tre poäng före Göteborg och Linköping, som dock båda har bättre målskillnad. De tre lagen har följande program kvar:

Kif Örebro  +16    36:
Göteborg (h)
Jitex (b)
Eskilstuna (h)

Göteborg FC   +27   33:
Örebro (b)
Kristianstad (b)
Vittsjö (h)

Linköpings FC   +22    33:
Eskilstuna (h)
AIK (b)
Piteå (h)

Känslan är att striden står mellan Örebro och Linköping. Göteborg har klart tuffast program, och behöver nog full poäng för att hålla LFC bakom sig.

I Tyskland var det cupomgång i helgen. Alla mål från de matcherna går att se på två klipp. Här är ett klipp med målen från de matcher som spelades i norra Tyskland och här är målen från de sydliga matcherna.

I Frankrike och Tyskland går det alltså att sätta ihop målkavalkader från både liga- och cupmatcher. När är Sverige redo för det? Den typen av klipp är ju utmärkt reklam för serien, och borde även gynna det tv-bolag som har sändningsrätten. I båda länderna finns ju för övrigt klipp från rättighetshavaren ofta med i kavalkaderna.

Angående Tyskland och tv-sända matcher är det en sådan på torsdag och ytterligare en på lördag. På torsdag 16.00 visas Leverkusen–Bayern München både på svenska Eurosport och på DFB-tv. Och på lördag 12.15 är det en av veckans riktiga godbitar då Wolfsburg tar emot Turbine Potsdam i en tidig seriefinal.

För övrigt spelas det fem matcher i Frauen-Bundesliga redan i morgon. Topplagen spelar enligt följande: Potsdam tar emot Hoffenheim, Frankfurt skall till Jena och Wolfsburg skall till Inka Grings poänglösa Duisburg.

Ingen av de tyska matcherna i morgon är tv-sända. Däremot kan man i morgon förmiddag se Asiatiska spelen via stream. Jag lägger upp länkar till matcherna här, när jag har sådana:

* 10.00 Bronsmatch, Sydkorea–Vietnam
* 13.00 Final, Japan–Nordkorea. Och här är en alternativ länk

Jag håller Nordkorea som knapp favorit i finalen eftersom Japan spelar utan sina Europaproffs. Bland annat finns ju systrarna Asano Nagasato och Yuki Ogimi högst upp i toppen av varsin prestigeladdad skytteliga. Nagasato leder i Tyskland på fyra mål och Ogimi i engelska WSL tillsammans med Jess Clarke på fem mål.

WSL är ju en kort liga, med bara åtta lag och 14 omgångar. Efter helgens spel är Everton klart för nedflyttning till WSL2. Guldstriden står mellan tre lag, Chelsea, Liverpool och Birmingham. De har 23, 22 respektive 21 poäng med två matcher kvar. Det hetaste tipset är dock att Emma Wilhelmsson och Chelsea kommer att ta hem titeln. De har nämligen det lättaste programmet av de tre, i form av Everton hemma och sexan Manchester City borta.

I Italien är inte ligan igång ännu. Däremot var det supercupfinal i helgen. Där vann ligamästarinnorna Brescia efter straffläggning mot cupmästarinnorna Tavagnacco. Maria Karlsson har ju bytt till Brescia, och i sin tävlingsdebut satte Karlsson en boll från straffpunkten. Det målet går att se på det här klippet:

I Norge är det klart vilka lag som spelar cupfinal den 22 oktober. Det blir Lilleström och Trondheims/Örn. Alltså blir Mimmi Löfwenius den enda svenska representanten. Hon hoppade in i 66:e minuten i semifinalen när Lilleström slog svensklaget Avaldsnes på bortaplan med hela 4–0. Den matchen kan man se här. För Avaldsnes spelade alla fyra svenska spelarna Carola Söberg, Lisa Klinga, Freja Hellenberg och Lisa Dahlkvist hela matchen.

Emilie Haavi

Emilie Haavi

Jag har bara sett matchens första tio minuter, och där är Söberg olycklig. Hon är väldigt stillastående vid LSK:s ledningsmål – även om frisparken är bra slagen. Sedan är hon upphov till 2–0-målet, även om jag tycker att det är en väl tuff avblåsning för bakåtpass hon drabbas av. Emilie Haavi:s hårda frispark via en rygg muren är sedan otagbar.

Slutligen noteras en andra förlust på två omgångar för Rossiyanka i ryska mästerskapsserien. Olivia Schough spelade hela matchen när Ryazan vann mot svensklaget med 3–1.