Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

Göteborg, Vittsjö, Barsley, Boquete och Röddik

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har tyvärr inte kunnat vara på plats på så många damallsvenska matcher som jag hoppats hittills i år. Jag har huvudsakligen fått förlita mig till damallsvenskan.tv. Men i förra omgången var jag och såg Göteborg–Vittsjö. Det är därifrån bilderna i bildspelet ovan kommer.

Det var en jämn match, där slutresultatet 2–2 kändes logiskt och rättvisande. Tyvärr blev det en omgång där båda de matcherna jag koncentrerade mig på innehöll tveksamma domarinsatser.

Så var det på Valhalla, och så var det i matchen Umeå–Kristianstad. I Göteborg var det Vittsjö och framför allt Nkemjika Ezurike som drabbades. Som jag ser det skulle hon haft en solklar straff i slutet av den första halvleken. I stället fick hon gult kort för protest.

I Umeå var min uppfattning att hemmalaget skulle ha haft två straffar. Men domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.

Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.

Vi får hoppas på bättre domarinsatser i helgen. Då är det för övrigt returmöte mellan Vittsjö och Göteborg. Där får vi även hoppas att Elin Rubensson är i spelbart skick. Det var ju trots allt lite oroväckande att hon tvingades vila förra helgen, en månad innan avspark i OS.

I övrigt i helgen är det två riktiga sexpoängsmatcher. Så länge det är så tätt i bottenstriden som det är nu kommer det att spelas sådana matcher i varenda omgång. Den här omgången är det Kristianstad–Djurgården i morgon och Kif Örebro–Mallbacken på söndag.

I morgondagens match har gästerna chansen att skapa distans till nedflyttningsstrecket och slippa vara akut indraget i nedflyttningsstriden under OS-uppehållet.

På söndag är det returmatchen mellan Kif Örebro och Mallbacken som är den där två nedflyttningshotade lag drabbar samman. Nya bloggen Hattrick hade för övrigt räknat på hur det gått i alla inbördes möten mellan laget på undre tabellhalvan.

Där har just Mallbacken varit sämst. De har så här långt tre kryss och två förluster mot bottenkollegorna. De siffrorna behöver nog värmländskorna förbättra i höst om de skall vara kvar i damallsvenskan även 2017. Kif Örebro är bäst i jämförelsen. De har nio poäng via två segrar och tre kryss mot övriga bottenlag. Viktigt.

Själv tänkte jag strunta i bottenstriden i helgen och istället ta en sväng till Linköping på söndag. Där spelar tabelltvåan LFC mot trean Piteå. Där spelar även en tredjedel av den svenska OS-truppen.

Under OS-uppehållet får Linköping för övrigt besök av färska spanska Copa dela Reina-mästarinnorna Atletico Madrid. Kanske att publiken då bjuds på ett sådant här konstnummer från Sonia Bermudez:

Atletico skall även till Eskilstuna för vänskapsmatch. United spelar sin match i aktuell omgång på måndag, hemma mot Umeå. I Eskilstuna verkar det finnas en debatt kring lagets utländska spelare.

En debatt som fått lagkaptenen Vaila Barsley att på Facebook ta bladet från munnen. Inlägget har rubriken:

”Jag är trött på att klassas som import”.

Läs det gärna, det är läsvärt.

När det gäller Eskilstuna kom i veckan nyheten om att stan kommer att få ett elitlag inom herrfotbollen, kanske till och med ett herrallsvenskt lag till nästa år. Hade jag suttit med i Uniteds ledning hade jag tyckt att det var rätt dåliga nyheter.

Förutom att kampen om kommunens sponsorer kommer att bli tuffare är ju nämligen risken uppenbar att damfotbollen kommer att hamna i skymundan. Och då riskerar man att tappa delar av sin stora publik, vilket vore vansinnigt tråkigt.

Men för Eskilstuna Uniteds skull får vi väl hoppas att jag är onödigt negativ, och att satsningen på herrfotboll på elitnivå ytterligare kan lyfta damfotbollen.

* Så lite noteringar om saker som hänt utanför Sveriges gränser. Först två nya klubbar för före detta Tyresöspelare. Först har Veronica Boquete i dag meddalat att PSG blir hennes nya klubbadress. En viktig värvning för ett brandskattat Parislag.

Sedan har även Line Röddik Hansen funnit en ny klubbadress. Hon var ju i Rosengård förra året. Under våren var hon med och vann Champions League med Lyon. Nu flyttar hon vidare till Spanien och Barcelona:

Kul förresten att Twitter har gjort det möjligt att bädda in tweets. Det lyfter inläggen.

* Så till helgens ligaspel runt om i världen. Som jag berättade i ett tidigare inlägg är det seriefinal i norska toppserien på söndag, när Avaldsnes tar emot LSK. Lagens första möte slutade 0–0. Blir det en vinnare den här gången kopplar den greppet om ligaguldet. Skulle det bli oavgjort har LSK övertaget i guldstriden. Avspark 14.00.

Länkar till sändningar från alla helgens matcher i toppserien hittar du här.

* I engelska WSL kan Hedvig Lindahl och Chelsea gå upp i serieledning på söndag genom seger mot målsnåla tabelltrean Birmingham. De senare har anmärkningsvärda målskillnaden 4–4 efter åtta spelade omgångar.

I och med att Manchester City med Kosovare Asllani, efter sex raka segrar, nu har noterat två raka kryss mot Liverpool har möjligheterna alltså öppnats för Chelsea. Det känns rätt klart att det är mellan de båda svensklagen som guldstriden kommer att stå.

* I USA:s NWSL är det full omgång i helgen. Serien är nu inne i ett skede där fyra omgångar skall spelas utan OS-spelare. Det öppnar för att det kan bli lite omkastningar i tabellen.

Spontant tycker jag att tabellfemman Seattle borde stå sig extra starkt den här perioden och således ha chansen att lyfta upp över slutspelsstrecket de kommande veckorna.

Den tanken bygger jag på att japanska stjärnmittfältare Rumi Utsugi ska debutera för dem i helgen. Laget har redan tidigare världsklassmittfältare som Jess Fishlock, Kim Little, Nahomi Kawasumi, Keelin Winters samt Megan Rapinoe i truppen, och bara Rapinoe är tänkt för OS. Seattle blir nog svårslaget framöver. De har för övrigt nyckelmatch borta mot trean Western New York Flash natten mot söndag svensk tid, avspark klockan 01.00.

Slutligen, här är återigen alla mina bilder från Göteborg–Vittsjö. Trevlig helg:

Oj vad Linköping imponerade

Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.

Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.

Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.

Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:

”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”

Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.

Göteborg startade för övrigt så här: Loes GeurtsMaja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin LandströmElin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie PerssonPauline Hammarlund, Sara Lindén.

Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.

Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.

Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:

2013:
22 matcher: Marlene Sjöberg, Marie Hammarström.
21: Kristin Hammarström, Olivia Schough.
20: Catrine Johansson, Yael Averbuch, Anna Ahlstrand, Stina Segerström.
19: Anita Asante, Jessica Landström.

2014:
20: Andrine Hegerberg, Sabrina Viguier, Sjöberg, Manon Melis.
19: Loes Guerts, Kathlene Fernström.
18: Johansson, Annica Sjölund, Lieke Martens.
17: Sofia Skog.

2015:
22: Sjöberg, Hegerberg.
21: Sara Lindén, Melis.
20: Fernström.
19: Arna Asgrimsdottir.
18: Elin Rubensson, Martens.
17: Adelina Engman, Rebecka Blomqvist.

Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.

Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.

I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.

Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.

Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.

I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.

Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.

Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.

För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…

Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann Gajhede Knutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.

Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:

”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”

Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.

Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.

Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.

 

Här är min VM-trupp till Kanada 2015

I dag är det exakt ett år till avspark i nästa VM i fotboll som kommer att ha Sverige som deltagare. Eller bör ha Sverige som deltagare.

För självklart så både hoppas och tror jag att Pia Sundhage:s landslag kommer att ta sig till Kanada på ett sätt (gruppsegrare) eller annat (playoff). Eftersom Sundhage i det här skedet behöver ha fullt fokus på kvalet så tänkte jag hjälpa henne genom att redan nu ta ut VM-truppen.

Jag såg att Göteborgs klubbledning häromdagen var kritisk mot att Sundhage inte har någon GFC-spelare i den senaste landslagstruppen. Den kritiken tycker jag nog känns lite missriktad. För även om Marlene Sjöberg, Catrine Johansson och Sara Lindén är duktiga spelare så får ingen av dem heller plats i min VM-trupp.

Min trupp handlar alltså om de 23 spelare som jag tror är bäst lämpade för att åka till Kanada nästa år. Jag följer min mall om hur man bygger en mästerskapstrupp. Grunden består av de 16–17 spelare som i första hand är tänkta att spela. Sedan fyller man på med sex–sju spelare som antingen har spetsegenskaper som gör dem lämpliga som inhoppare eller är unga och har framtiden för sig.

På den senare punkten har Sundhage inte imponerat. För samtidigt som hon uppmanar de damallsvenska klubbarna att satsa på unga talanger väljer hon själv att hålla tillbaka talangerna tills de lämnat tonåren. På den punkten är exempelvis Tysklands Silvia Neid betydligt vassare.

Men nog om det. Här är min trupp:

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Målvakter (3):
* Hedvig Lindahl
* Carola Söberg
* Jennifer Falk

Vi börjar med den stora problempositionen. Medan de 20 utespelarna till slut var ganska lätta att välja ut är målvaktssidan för tillfället extremt tunn i Sverige. Faktum är att vi inte har någon riktig världsmålvakt. Och målvaktssidan är den som känns svår att spika redan nu.

Hedvig Lindahl är trots allt klar etta. Man blir ju glad när man hör från Kristianstad att hon har vuxit rejält i år. Fast tyvärr har jag inte blivit helt övertygad i de båda matcher jag sett henne i år. Hoppas hon mentalt fixar ett VM som förstamålvakt.

Bakom henne är det däremot helt öppet. Först hade jag Carola Söberg utanför truppen, eftersom hon darrade i avgörande matcher i fjol. Men en match – Champions Leaguefinalen – tog upp henne på andraplatsen. Där visade hon ju att hon kan klara pressen i stora matcher.

Tredjeplatsen är extremt svårbesatt. Jag väljer Jennifer Falk i Jitex eftersom jag imponerats av henne den här våren. Men hade jag sett Malin Reuterwall eller Stephanie Öhrström lika många gånger hade de kanske haft platsen. Och i bakhuvudet finns Sofia Lundgren – eller har hon slutat helt?
Lundgren sa i vintras att hon skulle se till att bli frisk i ryggen innan hon hittade en ny klubb. Sedan har det inte skrivits något alls om henne. Gör hon comeback i tid skulle hon till och med kunna bli vår förstamålvakt i VM.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Backar (8):
* Jessica Samuelsson
* Lina Nilsson
* Emma Berglund
* Nilla Fischer
* Charlotte Rohlin
* Linda Sembrant
* Elin Rubensson
* Magdalena Ericsson

Den här uppställningen känns både stark och intressant. De spelare som funnits med i diskussionen, och således står nära en plats i truppen är Sara Thunebro, Marlene Sjöberg, Amanda Ilestedt och Mia Carlsson. Ett namn som inte känns helt avskrivet för mig är Annica Svensson. Men jag har inte sett Eskilstuna i år, och kan därför inte bedöma hennes form.

Mest anmärkningsvärt är kanske valet av vänsterbackarna Rubensson och Ericsson på Thunebros bekostnad. Men tyvärr tycker jag inte att Thunebros prestationer i landslaget den senaste tiden har legat på den nivå som krävs. Hon har bra tillslag med båda fötterna, men det väger inte upp att hon ofta gör felval och att hennes passningsspel är för slarvigt.

Ilestedt är en spelare jag fortfarande hoppas mycket på. Men som jag ser det är hon bara femma bland mittbackarna. Men med ytterligare slipning av passningsspelet så…

Marija Banusic

Marija Banusic

Mittfältare (8):
*
Caroline Seger
* Hanna Folkesson
* Sofia Jakobsson
* Antonia Göransson
* Lisa Dahlkvist
* Therese Sjögran
* Marija Banusic
* Malin Diaz

Det här är åtta ganska självskrivna val. Banusic är bubblaren i truppen. En joker med kapacitet att avgöra matcher.
Faktum är att bredden är klart minst på mittfältet. Här har jag i första hand valt bort Emilia Appelqvist, Emmelie Konradsson, Fridolina Rolfö och Olivia Schough. Fast faktum är att ingen av dem egentligen kändes nära truppen. Schoughs roll som underhållare i truppen skall inte underskattas. Men det räcker inte att vara nyttig vid sidan av planen.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Forwards:
*
Lotta Schelin
* Kosovare Asllani
* Stina Blackstenius
* Lina Hurtig

Det här är den riktigt intressanta lagdelen. En bra blandning av gammalt och ungt – helt enkelt fyra hyperintressanta spelare, där inte ens superstjärnan Schelin kan känna sig säker på en plats i startelvan.

De forwards som fanns med på den bruttolista jag valde spelare från, men som valdes bort var Emma Lundh, Jenny Hjohlman, Madelaine Edlund och Sara Lindén.

Det här är min VM-trupp till VM 2015. Så vad tycker ni? Har jag prickat rätt, eller har jag kanske till och med missat några självskrivna spelare?

Tankar om Susan Varlis tuffa utspel

I ett tufft utspel hävdar Susan Varli att hon blivit uppmanad att söka sig till Turkiets landslag av Calle Barrling. Barrling hävdar att Varli ljuger.

Vem som har rätt i den här frågan, och vem som har fel, kan bara Varli och Barrling veta.

Om Varli har blivit dåligt behandlad, och är ett offer, är det högst beklagligt. Om hon smutskastar Barrling utan anledning är det också högst beklagligt.

Men de där frågorna har jag alltså inga svar på. Det går ju inte ens att spekulera.

Däremot finns det andra saker att tycka till om bland det Susan Varli tar upp i den länkade artikeln ovan, från Länstidningen. Eller i den här intervjun från SVT.

Bland annat är det värt att fundera kring om Varli borde vara en svensk U23-landslagsspelare – som hon själv uppenbarligen tycker.
Rent statistiskt har hon gjort sex mål på tre damallsvenska säsonger, och hon stod för nio fullträffar i fjol för Hammarby i elitettan.

Fem mål på elva matcher för svaga AIK våren 2012 var ett bra facit, och det är rimligt att hon var med i U23 på hösten det året. Men jag har ändå svårt att tycka att tycka att hon är utsatt för ett justitiemord. Inte minst eftersom att hon valde att spela i elitettan förra säsongen. Det var knappast något som indikerade högsta ambitionsnivå.

Sedan måste jag säga att jag får dåliga vibbar kring hennes självbild när hon i Länstidningen för in Zlatan Ibrahimovic i sammanhanget:

”Zlatan sa nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem.”

Känns allt som att hon överdriver en aning här, va?

Samtidigt som det är tråkigt att Varli, som fyller 23 år i maj, redan har givit upp sin karriär så visar hon på ett sätt genom att sluta att hon kanske inte var värd någon landslagsplats.
För sådana snackar man inte till sig, de kämpar man för. Och man kan inte bara ge upp för att en tränare föredrar andra spelare – inte ens om man upplever de andra som lite sämre än en själv. Tvärtom måste man då visa karaktär, träna ännu hårdare – och se till att tränaren till slut blir tvingad att ändra sitt beslut.

* Apropå U23-landslaget startar det med följande elva mot England i kväll: Emelie LundbergCatrine Johansson, Sanna Svensson, Jennie Nordin, Elin LandströmEmma Lennartsson, Irma Helin, Petra Andersson, Jonna AnderssonPauline Hammarlund och Fridolina Rolfö. Det är ny förbundskapten, och laget känns lite tunt på forwardssidan. Det kan kanske vara värt för Varli att göra snabb comeback?

Malmö håller serien vid liv

Malmö slog Göteborg med 3–1, och håller därmed den damallsvenska guldstriden vid liv.

Nu skall skånskorna upp till Skellefteå på söndag och hämta tre tre poäng. Sedan väntar seriefinal hemma mot Tyresö nästa onsdag. Det har alla förutsättningar att bli en riktig kanonmatch.

I dag var Malmö fantastiskt bra i 25 minuter. Då satt jag och tänkte att tränare Jonas Eidevall kanske äntligen hade fått LdB-pusslet att gå ut.
Han hade valt att bänka sin lagkapten Malin Levenstad, och körde med Amanda Ilestedt och Kathleen Radtke som mittbackar.

Radtke är lite långsam, men har härlig känsla i vänsterfoten. Det var en långboll från henne som ledde till 1–0. Göteborgs högerback Marlene Sjöberg såg ut att ha kontroll, men tog ett par steg i fel riktning. Plötsligt var Katrine Veje ett par steg före. Danskan spelade in snyggt till Sara Björk Gunnarsdottir, som avslutade distinkt.

Mitt i den första halvleken övergav Göteborg sin 4-4-2-uppställning, och började spela 4-5-1. Då fick de nästan omgående stopp på Malmös fina spel.Och plötsligt började Jodie Taylor att få lite intressanta bollar att jobba med. Hon var länge GFC:s enda offensiva vapen.

Men ibland är ensam stark. Och just Taylor, med sin extrema snabbhet, måste vara en mardrömsmotståndare för alla backar. Det var just engelskan som kvitterade till 1–1 i 58:e. Målet kom sedan Radtke missbedömt en långpassning.
Taylors avslutning höll högsta klass. Det finns inte många målvakter – om ens någon – i världen som tar det höga skottet. Taylor är nu uppe på åtta mål – vilket räcker till andra plats bakom Christen Press i skytteligan.

Efter Göteborgs kvittering kändes det plötsligt som att gästerna hade kontroll på matchen. Malmös anfallsspel hade helt kommit av sig.

Men som jag konstaterade efter Linköpingsmatchen kan man aldrig räkna bort Malmö. För när lagspelet hackar så har man ändå så många spelare som kan avgöra matcher på egen hand.

En sådan är Ramona Bachmann. Hon tog chansen när Göteborgs försvar inte hade hunnit samla sig efter ett anfall där vänsterbacken Catrine Johansson hade varit högst upp. Schweiziskan fick till och med tid att lägga bollen till rätta. Och avslutet var högklassigt.

Ramona Bachmann håller undan för Marlene Sjöberg

Ramona Bachmann håller undan för Marlene Sjöberg

Bachmanns mål avgjorde matchen. För plötsligt fick Malmö massor med energi igen, medan Göteborg vek ner sig. Och Radtke spelade 2–1 med sig själv genom att slå ytterligare en målgivande långpassning, och därmed sluta på två andraassist. Levenstad riskerar således att bli kvar på bänken ett tag till.

Radtkes andra andraassist gick till Ali Riley – som petade Elin Rubensson på vänsterbacken – som i sin tur passade snett bakåt till Anja Mittag. Förarbetet var högklassigt, och tyskans avslutning med höger yttersida höll högsta världsklass. Det var helt enkelt ett fantastiskt fint fotbollsmål.

Efteråt funderar man lite över hur det står till i Malmö. De var väldigt ojämna i matchen beroende på om de hade med- eller motgång i spelet.
En teori är att ojämnheten till viss del på att truppen är väldigt offensivt balanserad. Och att flera av de offensiva spelarna tycker att det är roligare att springa i offensiv riktning, än i defensiv.

Sara Björk Gunnarsdottir

Sara Björk Gunnarsdottir

Hade alla Malmöspelare haft samma härliga inställning som Sara Björk Gunnarsdottir hade nog aldrig tränare Eidevall behövt bekymra sig. Isländskan fick i halvtid frågan av Tv4:s Anna Brolin om sitt mål. Brolin avsåg förstås 1–0-målet, men Gunnarsdottir svarade:

”Mitt mål? Vinna matchen.”

I morgon tar Pia Sundhage ut truppen till landskampen mot Brasilien den 19 juni. I de båda lagen fanns det vardera en mittback som borde vara intressant för vår förbundskapten.

I matchen mellan Ilestedt och Stina Segerström tycker jag att den unga skånskan vann ganska klart. Hon gjorde ett bra jobb mot svåra Taylor, och hade dessutom ett bättre passningsspel än vad jag sett tidigare. Göteborgskaptenen däremot hade lite för många missar, både i positions- och passningsspel för att jag skulle vilja ha med henne i nästa landslagstrupp.

För Göteborg är guldchansen numera borta. Faktum är att jag inte ens tror att full poäng i de 13 kvarvarande omgångarna skulle räcka för att man skall kunna passera Tyresö. GFC är nämligen nio poäng och 19 mål efter mästarlaget.
Torbjörn Nilsson:s gäng får försöka hålla kontakten med Malmö, och slåss om en plats i Champions League säsongen 2014/15.

Louise Fors

Louise Fors

* Louise Fors är en spelare som jag noterat att flera av er som följer den här bloggen vill se i morgondagens landslagstrupp. Och varför inte?
Hon är en spelare med spetsegenskaper i form av sitt fina tillslag. Hennes skott och frisparkar skulle absolut kunna vara en tillgång i en EM-trupp. Så det kan kanske vara läge att testa Fors igen.

För hon verkar vara glödhet i England. Hon gjorde mål i kväll igen, när Liverpool vann derbyt mot Everton med 4–1. Resultatet innebär att Liverpool toppar den haltande tabellen på tolv poäng på fem matcher.
Svenskan gjorde det matchavgörande 2–1-målet, hennes tredje mål i ligan. Det placerar henne på en delad andraplats i skytteligan. Leder gör ju Sofia Jakobsson på fyra.

Fors låg även bakom 3–1-målet, då det enligt WSL:s twitter kom på retur efter att Evertons målvakt inte klarat av att hålla ett skott från svenskan.

Publiksiffran var hela 1 124 – väldigt glädjande, då engelska WSL oftast spelas inför väldigt mycket färre personer.

* Nämnda Jakobsson står för en av kandidaterna till maj månads mål i WSL. Se det, och övriga kandidater på det här klippet.

* Jag kom på att jag har glömt att meddela att Verona med Stephanie Öhrström och Maria Karlsson förlorade den italienska cupfinalen med 2–0 mot Tavagnacco i helgen.

Det var ett missförstånd mellan de båda svenskorna som ledde till Tavagnaccos ledningsmål. Se det och matchens övriga höjdpunkter på det här klippet. Och här är ett klipp där bland annat Karlsson uttalar sig om matchen – på italienska.

I och med cuptiteln går Udinelaget igenom säsongen obesegrat. Trots det blev man ju bara tvåa i ligan, bakom Torres.

* Slutligen har mitt vitryska favoritlag Molodechno försatt sig i en jobbig situation i kvartsfinalen i vitryska cupen. Man föll nämligen i dag, hemma mot Bobruichanka med 17–0. Det blir nog jobbigt att vända det i returen på bortaplan i nästa vecka…

I ligan har dock Molodechno startat ganska starkt – och faktiskt vunnit en match. Man ligger i och för sig sist, men på samma poäng som de två lagen på placeringarna närmast före.
Målskillnaden efter åtta omgångar skvallrar dock om att man behöver jobba lite på försvarsspelet. Den lyder nämligen på jobbiga 4–78.

Tankar om Göteborg–Tyresö 2–2

Jag har ju utlovat en analys av gårdagens toppmöte på Valhalla. Och löften är till för att hållas. Men den här gången var det ganska svåranalyserat.

Matchen hade nämligen väldigt många ansikten. Framför allt var Tyresö väldigt ojämnt.

Innan jag går in på det spelmässiga vill jag bara konstatera att Tyresö och Malmö under hela säsongen i fjol bara tappade elva poäng vardera. Delar man upp det i mindre bitar blir det två tappade poäng per fyra omgångar.

Efter fyra omgångar i år har Tyresö och Malmö just tappat två poäng vardera. De håller alltså fjolårets snitt. Det innebär i sin tur att om ett lag som Göteborg – som redan har tappat sex poäng – skall vara med och slåss om guldet så måste de omgående börja rada upp trepoängare.

För jag tycker att Tyresö känns bättre i år än i fjol. Stabilare.

Det hindrar inte att Tony Gustavsson har en del att göra med sitt lag. Mer om det strax. Nu till själva matchen.

En match har ju som bekant två halvlekar. I går gav de mig helt skilda vibbar. I den första – även när Göteborg ledde med 2–0 – kände jag att Tyresö var minst en klass bättre. Och att det bara skulle vara en tidsfråga innan målen trillade in.

Det kändes som att Tyresö mer spelade mot sig själva än mot Göteborg.

I den andra halvleken var Göteborg däremot något bättre än Tyresö. Plötsligt satt man inte längre och väntade på en gulröd explosion. Det var förvånande. För visst har GFC vunnit både cupfinalen i höstas och supercupen för en månad sedan, men i båda de matcherna var trots allt känslan att Tyresö hade den klart högre potentialen.

Jag skulle säga en delförklaring var en taktikmiss av tränare Gustavsson. En annan förklaring handlar om rollfördelning. Strax mer om det.

Anita Asante

Anita Asante

I den första halvleken njöt jag av Marta, Veronica Boquete, Christen Press och kanske framför allt av Anita Asante – som var fantastiskt bra. Jag har hyllat den engelska landslagsmittfältare från första gången jag såg henne. Och jag ser inget slut på de hyllningarna. Vilken fantastisk bollbehandling hon har, även i fart. Vilken arbetskapacitet.

Asante i all ära. Det var Tyresö som ägde halvleken spelmässigt sett. Varje gång en Tyresöspelare kom rättvänd mot Göteborgs backlinje kändes det farligt. 7–2 i avslut till gästerna i halvleken är ganska tydlig statistik.
Utöver avsluten vinkades glödheta Press ett par gånger av för offside när hon var fri. Åtminstone den enda kändes hårfin från läktarplats.

Trots att Tyresö kändes klart starkare stod det plötsligt 2–0 till hemmalaget. Det första målet var framför allt en tavla från Carola Söberg. I stället för att gå ut och rensa undan Olivia Schough:s höga chansboll backade Söberg in på mållinjen.
Så får inte en landslagsaktuell målvakt agera när motståndarna har en så hypersnabb forward som Jodie Taylor.

Faktum är att ett lag som Tyresö, som skjuter upp sin backlinje högt hela tiden, måste ha en målvakt som jobbar långt ut – som ett slags extra back.

2–0 var en inläggsfrispark som annars duktiga Lisa Dahlkvist missbedömde. Asante kunde smyga upp bakom och nicka till.

Två misstag innebar två Göteborgsmål. Det är sådan effektivitet som utmärker ett riktigt topplag. Så kanske ändå för GFC…

Men Catrine Johansson bjöd tillbaka. En svag rensning gav Kirsten van de Ven skottläge – och 2–1. Fem minuter senare vände Press bort Johansson och pricksköt in 2–2. Och Press var även nära att dribbla sig igenom och göra 2–3 innan pausvilan. Göteborg var nog rätt nöjt när domare Pernilla Larsson blåste för halvtid.

I halvtid tänkte jag att Tyresöspelarna garanterat skulle fortsätta ta alla chanser att komma rättvända med fart mot Göteborgs backlinje. Och att GFC skulle få väldigt svårt att stå emot.

Så blev det inte på något sätt. Tvärtom tappade Tyresö både fart och spets. Dels för att deras offensiva spelare började ha tre–fyra tillslag, för att sedan passa bollen till en stillastående lagkompis. Dels för att man började chansa med långa bollar från backlinjen, avsedda för Press.

Det senare verkade vara den taktik man gjort upp i paus. För tränare Gustavsson berömde backarna för varenda långboll – trots att de knappt ledde till någon farlighet. Konstigt.

I stället fick Göteborg föra spelet, och skapa de bästa chanserna. Efter paus blev det 4–2 i avslut till Göteborg. Åtminstone ett par av dem var riktigt farliga.
Tyresö däremot hade på 45 minuter bara en riktigt bra chans. Det handlade om inhopparen Jennifer Hermoso:s närskott i slutminuten. Den var i och för sig riktigt farlig – men ändå.

I bilen hem satt jag och funderade över hur Tyresö kunde tappa sin spets så totalt efter paus. Jag fastnade på relationen mellan huvud- och birollsinnehavare. I en film kan inte alla spela huvudroller. Likadant är det i ett fotbollslag.

Och i stort sett alla Tyresös offensiva spelare är vana vid att spela huvudrollen. Såväl Marta, Caroline Seger, Veronica Boquete, Press och Hermoso är spelare som vill ta emot och vårda bollen varje gång de får den.
De är inte lika vana vid att spela på ett tillslag, eller ta långa, offensiva löpningar för sina medspelare.

Att få några av stjärnorna att vilja spela biroller är nog Tony Gustavssons största utmaning med Tyresö.

Apropå Gustavsson blev jag förvånad av hans andra byte. Och det verkade utbytta Veronica Boquete också bli. Jag tycker nog att hon ganska klart överglänste exempelvis Caroline Seger i matchen. Trots det valde Gustavsson att ta av spanjorskan, medan Seger fick spela matchen ut.

Däremot blev jag lite glad när jag såg Göteborgs byten. Jag har flera gånger reagerat över att Torbjörn Nilsson verkar göra förbestämda byten – oavsett hur det har sett ut i aktuell match. Spelare med låg status byts ut varenda gång.

Fast inte i går. Då fick Olivia Schough – som tillhört dem med låg status – spela hela matchen, medan högstatusspelare som Yael Averbuch och Johanna Almgren fick lämna planen. Det kändes korrekt utifrån den match jag såg. För där gjorde både Averbuch och Almgren rätt bleka insatser – en bra bit från den nivå de kan spela på.

Slutligen är det ofrånkomligt att jämföra Jodie Taylor med Christen Press, med tanke på att Taylor tagit över Press roll i Göteborg. Det jag sett hittills av Taylor gör mig glad. Hon blir en attraktion i damallsvenskan. Och jag undrar faktiskt om hon inte hade passat bättre in i Tyresö än vad Press gör.

Det innebär inte att jag tycker att Taylor är bättre än Press – för det gör jag inte. Men engelskan är mer en utpräglad toppforward än amerikanskan. Och det var ju det där med huvud- kontra biroller.