Lottningar, nomineringar – och Kungsbacka DFF Marathon

I morgon klockan 13.30 lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Inför lottningen ser jag det som att de svenska lagen har cirka 50 procents chans att gå vidare till åttondelsfinal.

Det finns ju några lotter som är näst intill omöjliga. Både Göteborg och Piteå är ju exempelvis chanslösa mot Lyon och Wolfsburg. Och våra lag skulle heller inte ha så stora chanser mot Bayern München, PSG, Manchester City samt mot de båda spanska lagen.

Mot lag som FC Zürich, Glasgow City, Twente och BIIK Kazygurt skulle de svenska lagen vara klara favoriter. Våra lag skulle även vara favoriter mot de båda danska och tjeckiska lagen samt mot Fiorentina.

Mycket avgörs alltså för våra båda lag i morgon 13.30. Lottningen direktsänds på uefas hemsida.

Jag har många gånger tidigare kritiserat Uefas klubbranking. Och det finns anledning att göra det igen. Det är ju faktiskt närmast patetiskt att serbiska ZFK Spartak Subotica kan vara rankat före både de engelska och svenska mästarinnorna.

Subotica har aldrig vunnit en utslagsomgång i Champions Leauge. Däremot har de vunnit ligaguldet i Serbien nio år i rad. 2012, 2013, 2015 och 2018 har man tagit sig vidare ur gruppspelet. I slutspelet har det blivit åtta förlorade matcher och målskillnaden 3–24.

Men med Uefas sätt att räkna anses det alltså bättre att spela Champions League fem år i rad än att vinna WSL eller damallsvenskan. Det tycker jag är vansinnigt.

I dag har Uefa presenterat finalisterna i omröstningen om vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2018/19. Det är Lyontrion Lucy Bronze, Ada Hegerberg och Amandine Henry som gör upp om segern.

Det spännande med finalisterna är ju att Hegerberg egentligen hade en ganska svag säsong. Dock slog hon ju till med hattrick i Champions Leaguefinalen, och det kan således räcka med en riktigt bra match för att prisas som bäst i Europa.

Placeringarna 4–10 blev så här:

4) Vivianne Miedema – 31 poäng
5) Ellen White – 22 poäng
6) Pernille Harder – 21 poäng
7) Dzsenifer Marozsán – 12 poäng
8) Caroline Graham Hansen – 10 poäng
9) Lieke Martens och Wendie Renard – båda på 9 poäng

Det är mycket Lyon på den där listan. Lyon är för övrigt just nu i USA för att spela det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, Women’s International Champions Cup. Där spelar det franska mästarlaget nu 23.00 semifinal mot spanska mästarinnorna Atletico Madrid. Se matchen härSe matchen här. I den andra semifinalen (01.30 i natt) möts NWSL-mästarinnorna North Carolina Courage och engelska ligatvåan Manchester City. Final och tredjeprismatch spelas natten mot måndag.

På hemmaplan väntar vi på att få veta vem som blir Pauline Hammarlund:s ersättare i EM-kvaltruppen. Det troliga är ju att det blir Mimmi Larsson, om inte de skavanker som stoppade henne från spel i går stoppar henne. I så fall kanske det kan vara dags för Rebecka Blomqvist?

Jag tror att svaga Lettland skulle kunna passa Göteborgsanfallaren ganska bra. Lettiskorna är riktigt dåliga, ett lag som knappast hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

Gissningsvis väntar landslagsledningen ut helgens omgång innan Hammarlunds ersättare offentliggörs.

I dag har för övrigt tredje omgången av Svenska cupen lottats. Det är geografisk lottning, vilket innebär flera spännande derbyn. Tyresö slog ut Hammarby i går. Nästa gång väntar AIK för division I-laget. I norr ställs Morön mot Piteå. De lagen möttes i genrep i april, och då vann Skelleftelaget med 3–2. I fjol skrällvann Jitex mot Vittsjö i cupen. Nu får Vittsjö chans till revansch.

Först trodde jag att det var klart att det skulle bli minst ett division I-lag i nästa års gruppspel, eftersom länken från förbundets odugliga hemsida visar att Älvsjö AIK lottats mot Bollstanäs i en av sextondelsfinalerna. Fast det är inte korrekt. Efter att det här inlägget först publicerats blev jag uppmärksammad på att Älvsjö och Bollstanäs möts i en 32-delsfinal. Vinnaren där skall möta Eskilstuna United om en plats i gruppspelet.

Slutligen brukar det ju heta att tala är silver och att tiga är guld. Radio Hallands reporter Anton Berglund hade garanterat tyckt att det varit guld om han tigit i går inför matchen Kungsbacka–Linköping.

Men Berglund teg inte, utan i sändning sa han att han skulle springa mellan Varberg och Kungsbacka om KDFF tog poäng. Hör inslaget genom att klicka på den här länken. Eller på länken i den här tweeten:

Den kortaste vägen mellan städerna är på marathondistans, alltså 42 kilometer. Så Berglund får börja träna. Kungsbackabacken Emilia Hjertberg tyckte för övrigt att Berglund borde få springa sträckan tre gånger eftersom laget tog tre poäng. Men det är nog tillräckligt med ett Kungsbacka DFF Marathon för Berglund.

Sverige behöver fler Vittsjö

Vad passar bättre en regnig semestersöndag än att ge sig iväg på en liten utflykt? Min utflykt gick till Vittsjö Idrottspark, en plats man måste tycka om.

Det var bara andra gången jag var där, men det räcker för att känna den härliga atmosfären. Jag vet att Anders Nilsson skrev i Aftonbladets allsvenska fotbollsbilaga inför seriestart att ”Sverige behöver inte fler Vittsjö” och att den krönikan väckte känslor.

I grunden har förstås Nilsson rätt i att det krävs att stora aktörer med ekonomiska muskler om svenska damfotbollsklubbar skall kunna stärka sin internationella konkurrenskraft.

Men personligen tycker jag nog att det tvärtom behövs fler Vittsjö och Mallbacken. Alltså orter där folket känner ett äkta engagemang för sina damlag, där allt kring lagen inte bara bygger på föräldrar som egentligen bara bryr sig om sina egna döttrar. Jag tycker faktiskt att man med blotta ögat kan se att hemmalaget är viktigare för folket på plats i Vittsjö än det exempelvis är i Göteborg.

Jag pratade lite med Lisa Klinga och Thomas Mårtensson efter matchen i går. Mårtensson konstaterade att det bara är två ”bylag” kvar i svensk elitfotboll, utöver Vittsjö just nämnda Mallbacken. Även om båda lagen är överlevare sa han att han upplevde att det blev svårare och svårare för en klubb som Vittsjö att hålla sig kvar på elitnivå.

Klinga är Stockholmstjejen som spelade Champions Leaguefinal med den klubb hon fick huvuddelen av sin fotbollsfostran, Tyresö FF, men som nu är inne på sin femte säsong i nordöstra Skånes skogar. Hon förklarar vad det är som är så speciellt med Vittsjö:

”Det är en liten förening som vill mycket. Och alla runt omkring är engagerade och jobbar för att hela tiden bli bättre och bättre. … Vi har ett gång gubbar som är med i 300-klubben som är hur gulliga som helst. De är alltid runtom och stöttar och hjälper till med allt möjligt. Det är mycket det som gör att man trivs, att hela byn är engagerad. Det är en jättehärlig miljö att vara i.”

Fotbollsmässigt nämner hon också tränare Mårtensson som en stor anledning till att hon trivs så bra i Vittsjö. Och det är väl tveklöst så att han är värd stora hyllningar för det jobb han har gjort i klubben.

I går var han dock väldigt missnöjd med matchen. Inför avspark hade hans lag tagit tio poäng på fyra hemmamatcher, och hade målskillnaden 6–0. Inklusive bortamatcherna hade man släppt in minst mål i serien, bara tre stycken.

Nu släppte man fyra i samma match. Mer om det strax, men jag tyckte nog att Mårtensson och Klinga var lite överdrivet självkritiska efter matchen. För det var verkligen en högklassig damallsvensk match, en match som kändes jämnare än vad slutresultatet 2–4 berättade. Jag räknade till 7–5 i målchanser till Göteborg.

Det fanns alltså ganska mycket att glädjas åt på båda sidor. En kul sak var att det var 929 åskådare på välfyllda läktare. Det trots att det närmast var monsunregn innan matchstart. Det kändes som att halva Vittsjön regnade föll ner över samhället ungefär en timme innan matchstart. Och att resten av sjön föll ner över planen i matchupptakten.

Trots den stora regnmängden märktes det knappt på planen, den klarade verkligen allt regn förbluffande fint.

Utöver vädret hade båda lagen tunga skador i sina backlinjer. På de två raderna närmast framför mig på läktaren satt dels CJ Bott och dels Emma Berglund och Beata Kollmats. Dessutom hade Vittsjö Nellie Persson på bänken med lättare skadekänning.

Göteborgsduon bör kunna vara tillbaka i träning den här veckan, vilket bör innebär att det tar ytterligare någon eller några veckor innan de är matchklara.

Känslan var att Vittsjöduon har lite närmare till spel. Bott bröt handleden i första halvleken av VM-matchen mot Kanada för en dryg månad sedan. Jag bytte några ord med henne, och hon hoppas kunna spela med handskydd inom kort.

Det var tydligt att Vittsjö led mer av skadorna i sin backlinje än vad Göteborg gjorde. Men hemmalaget inledde ändå matchen bäst och satte bra press på serieledarna under de första fem–sex minuterna.

Sedan tilltog övergick regnet i skyfall, och matchen ändrade karaktär. Nu var det Göteborg som tog över genom att sätta press på Vittsjö. I den pressen kom också matchens första mål av Rebecka Blomqvist. Just då kändes Göteborg som det klart bättre laget, och inget tydde på något annat än en klar bortaseger.

Men knappt 4,5 minuter senare ändrade matchen karaktär igen när Alexandra Benediktsson nickade in en hörna till 1–1. Plötsligt var Vittsjö med igen. Resten av halvleken var jämn med chanser åt båda håll.

Slutminuterna i den första halvleken blev matchavgörande. Efter 43.50 hade Summer Green ett superläge, fint framspelad av Tove Almqvist. Greens avslut på volley var bra, men det hjälpte inte eftersom Jennifer Falk:s räddning var fantastisk. Göteborgsmålvaktens förflyttning från ena stolpen till den andra var makalöst snabb.

Någon sekund in på övertiden var det istället Göteborg som tog ledningen. Via Benediktssons huvud hamnade ett inlägg från Emma Koivisto hos Julia Roddar till vänster i Vittsjös straffområde.

Roddars skott gick mellan benen på Almqvist och passerade sedan en offsidestående Pauline Hammarlund innan den gick in i burgaveln. Min personliga uppfattning är att Hammarlund påverkar spelet genom att skymma målvakt Sabrina D’Angelo. Men på VM släppte de ju några mål av det här slaget, bland annat Tysklands 1–0 mot Nigeria.

Så det verkar vara den korrekta tolkningen att man skall få vara i den typen av offsideposition som Hammarlund var. Och vad jag såg hade domarna ingen diskussion om att eventuellt döma bort målet.

Baklängesmålet var förstås tungt för hemmalaget som gjorde en bra halvlek. Och bara 23 sekunder in i den andra halvleken blev det ännu tyngre. Då lobbade nämligen Hammarlund in 3–1 till Göteborg på en härligt precis passning från Elin Rubensson.

Och i 59:e minuten punkterades matchen helt när Rebecka Blomqvist sprang igenom och gjorde sitt andra mål för dagen fram till 4–1. Det målet kändes lite väl lätt. Det var en inspark från Falk som Hammarlund skarvade in bakom Vittsjös backlinje till Blomqvist.

Både vid 3–1 och framför allt vid 4–1 var det tydligt att Vittsjö har problem med snabbheten i mittförsvaret. Resten av matchen spelade Göteborg av på ett bra sätt. På presskonferensen efter matchen konstaterade tränare Mårtensson att hans lag är bättre på att styra tempot i matcherna från ledning än från underläge. Och att Vittsjö blev både utspritt och lite stressat i den andra halvleken.

Här tror jag även att snabbheten i backlinjen är en faktor. I underläge måste man ofta trycka upp lite högre, och då riskerar ett lite långsamt mittförsvar att bli straffat.

4–1-målet kändes lite billigt, men totalt sett skall det ju sägas att Göteborg var väldigt effektivt. Och 3–1-målet var verkligen högklassigt. När Rubensson vann bollen ute vid sidlinjen hade både Vittsjös backlinje och målvakt D’Angelo ganska bra positioner. Men Rubenssons lyftning till Hammarlund var så högklassig att alla Vittsjöspelare framstår som felplacerade när bollen går når forwarden.

På slutet fick en göteborgare också göra mål i matchen. Det var Paulina Nyström som i sitt tredje damallsvenska inhopp gjorde sitt första mål. Hon gjorde det för Vittsjö. Nyström är en spelare jag trott mycket på sedan jag såg henne första gången i Hovås/Billdal för drygt tre år sedan. Då gjorde nu 18-åriga Nyström också mål, den gången i elitettan.

Jag noterar för övrigt att Nyström har spelat fem matcher för Lörby i division I. Man har ju hört en hel del kritik mot F19-serien, och på så sätt är det ett väldigt bra upplägg för talanger som är på väg in i damallsvenskan att få spela seniorfotboll på hyfsat hög nivå.

På samma sätt släpper ju Linköping spelare till IFK Norrköping, Kungsbacka till Jitex och Kristianstad till Asarum. Det finns säkert fler exempel.

Tillbaka till gårdagens match i Vittsjö. Peter Gerhardsson var på plats, och intervjuades i halvtid. Då fick han en signerad Peps Persson-CD av Vittsjö, en gåva förbundskaptenen verkade väldigt nöjd över. Gerhardsson hade många spelare att titta på. Han hade ju fyra VM-spelare i Göteborg. Dessutom borde han ju kolla lite extra på deras forwardsduo Blomqvist/Hammarlund. De båda ligger nu etta respektive delad tvåa i skytteligan med sju respektive sex mål.

Hos Vittsjö gissar jag att Gerhardsson hade blicken på de båda yttermittfältarna Michelle De Jongh och Tove Almqvist. De Jongh gjorde sin 100:e match i damallsvenskan, och borde stå och knacka på dörren till landslaget. Hon är löpvillig och försöker hela tiden vara konstruktiv. Framför allt var hon bra före paus. I den andra halvleken klev Almqvist istället fram, och visade fin klass.

Under VM låg mycket fokus på domarinsatsen. Det gjorde inte eftersnacket i går. Men det kunde mycket väl ha gjort det, för jag såg två klara straffar som inte blåstes. Det pratades om en tredje också, men den uppfattade inte jag.

De jag såg var dels en till Göteborg efter 29 minuter i den första halvleken. Då använde Tove Almqvist armen i en nickduell, något som väckte starka känslor hos Göteborgsspelarna, men som inte fick domare Sandra Almkvist från Örebro att agera. Almqvist hade uppe armen i axelhöjd – alltså skulle det ha varit straff.

Det skulle även ha varit straff till Vittsjö i mitten av den andra halvleken när en Göteborgsback skickade bort Clara Markstedt i en duell framför målet. Jag stod då precis bakom för att se om jag kunde få några bra bilder, så jag såg tydligt situationen. Jag, flera Vittsjöspelare och hemmapubliken tyckte alla att det var solklar straff. Det tyckte däremot inte domare Almkvist – och hon bestämde.

Hon är relativt ny i högsta serien, men det är inget skäl att vara feg. För en feg domare är också en dålig domare. Bra domare blåser däremot straff när det är berättigat, vilket det var minst två gånger i går.

En lite kul detalj efter situationen där Markstedt borde ha fått straff var att en hemmasupporter då ropade till domare Almkvist och frågade om hon hade fått frikort på Liseberg. Det var tydligt att budskapet nådde fram, för hon lyfte instinktivt blicken.

Ytterligare en situation där jag tycker att domaren borde ha agerat var vid Paulina Nyströms 4–2-reducering. Där kom Jennifer Falk väldigt billigt undan. Göteborgsmålvakten var helt snett ute, och mejade ner en Vittsjöspelare, som jag tror var De Jongh.

Det borde definitivt ha varit en varning på Falk. Men som jag konstaterade under VM, i den här typen av situationer kommer målvakterna nästan alltid undan. Det är dåligt, för de attackerar oftast försvarslösa motståndare. När man har hoppat för att nicka en boll har man nämligen väldigt liten chans att parera den typen av smällar som Falk delade ut.

Det blev en väldigt lång rapport från Vittsjö. Det spelades ju två matcher till igår. Inför den damallsvenska återstarten hade just Vittsjö släppt in minst mål av alla – tre. Näst minst hade Piteå släppt in – fem.

Men båda de starkaste försvaren blev rejält sargade igår. I Piteå skrällde nämligen Kif Örebro och vann med klara 3–0. Därmed är de regerande mästarinnorna nu nere på sjunde plats, medan Kif Örebro är trea. Jag utfärdade en varning för nykomlingen efter att ha sett dem kontra sönder Göteborg i genrepet. Men att Kif skulle vara så här bra hade jag inte kunnat ana.

De 1876 åskådarna lär inte ha varit nöjda med Piteås försvarsspel. Normalt stabila Cajsa Andersson hade en tung dag och bjöd bland annat på 3–0-målet. För Piteås del får vi hoppas att Faith Ikidi snart är spelklar igen. Nu blev lagets försvarsgeneral kvar på bänken hela matchen.

Även på Malmö IP noterades en fin publiksiffra. 1644 fick se Rosengård vinna med förkrossande 5–0 mot Växjö. Det var smålänningarnas andra 5–0-förlust för säsongen.

Den första var mot Linköping. Den gången fick jag kritik för att jag var mer kritisk mot Växjös försvarsspel än positiv till LFC:s offensiv. Gårdagens ras har jag inte sett. Men jag noterar att Växjö skrev så här på sitt officiella twitterkonto vid ställningen 4–0:

Klart är att Växjö redan nu kan glömma målet om att spela Champions League nästa år. Det är bra med målsättningar, och för Växjö bör de nog formuleras om till att försöka vara kvar i damallsvenskan även nästa säsong.

Efter åtta omgångar är nämligen Växjö nu tolv poäng från en Champions Leagueplats. Och det känns inte säkert att laget slutar topp två ens om det tar full poäng på de sista 14 omgångarna.

Växjö har 2–17 i målskillnad, varav 1–14 på bortaplan. Noterbart är att det ändå är på bortaplan som man har tagit sin enda seger.

För Rosengård noteras att laget har 13 olika målskyttar på lagets 21 mål. Den bredden skojar man inte bort.

Innan jag lämnar matchen måste jag reagera på ytterligare en feg domarinsats. För nog måste väl Nellie Karlsson ha rött kort vid straffsituationen mot Anam Imo i slutet av matchen?

Visst har regeln om målchansutvisning ändrats så att försvararen bara skall ha gult kort om den försöker att spela på bollen. Men det kan ju inte vara tanken att man skall få dra i en motståndare i flera meter innan man försöker nå bollen. För mig är Karlssons aktion ett solklart rött kort. Och det borde det även ha varit för domaren.

Allra sist tänkte jag ge lite beröm till Eskilstuna Uniteds hemsida. Bakom den ganska tråkiga rubriken ”Matchsnack med Munken” ryms svar på flera spännande frågor kring laget.

Artiklar på officiella hemsidor om kommande matcher brukar ofta vara ganska slätstrukna, mycket beroende på att många tränare i princip alltid säger samma saker inför matcherna. Men här får vi svar på hur man tänker om sommarvärvningar, om varför de båda nigerianska VM-spelarna satt mycket på bänken i våras och hur tränaren ser på att laget bara har gjort två mål. Det gillar man.

 

Kullberg, AIK, Kukkonen och F17-VM

Emma Kullberg

I dag har Kungsbacka DFF presenterat sin första spelarnyhet under silly season, och den handlar om att rutinerade Emma Kullberg lämnar klubben.

Det känns verkligen inte som någon bra start på klubbens lagbygge inför damallsvenskan. När jag såg laget i höstens seriefinal mot Kif Örebro skrev jag bland annat så här:

”Den första halvtimmen var jag imponerad av Kungsbacka. Laget spelade rejält i defensiven och hade fart och kvalitet i anfallen. Så långt var det klasskillnad. Det tog inte många minuter att se vilket lyft Emma Kullberg är för hemmalaget. Från sin position som släpande innermittfältare styrde hon hela Kungsbackas lag.”

I övrigt när det gäller Kungsbacka hade klubben bland annat Pitemålvakten Moa Öhman på provspel i helgen.

Så till Kungsbackas seriekonkurrent den gångna säsongen, AIK. Från Solnaklubben berättas att rutinerade forwarden Sarah Storck ställer in skorna i förrådet.

I slutet av den förra veckan meddelade även AIK vilka som skall träna laget kommande säsong. Det blir Robert Svanström och Caroline Sjöblom som tar över efter Pierre Gallo. Sjöblom spelade bland annat för Åland United och Djurgården. Senast har hon varit tränare för Tyresö FF samt spelarutvecklare i Stockholms Fotbollförbund. Nu tar alltså ålänningen steget upp i elitettan.

En annan före detta spelare från Finland som i dagarna tagit på sig ett tränaruppdrag i någon av våra högre divisioner är Annika Kukkonen. Hon tar över Sunnanå SK i division I, vilket är lite av en utmaning. Den tidigare toppklubben är ju numera bara tvåa hemma i Skellefteå efter Morön. Sunnanå åkte ur damallsvenskan 2013 och ur elitettan 2016. Klubben tog dock SM-brons i F16-klassen i år och har alltså bra talangverksamhet. Är Kukkonen kvinnan att ta klubben tillbaka till eliten?

Så till Frankrike. I förra inlägget undrade jag vad som hänt med Emma Berglund. Genom er läsare (tack) har jag i dag blivit varse att hon drabbats av en sträckning/bristning i vaden, men att hon skall vara tillbaka i träning.

I gårdagens möte i Australiens W-league mellan Sydney FC och Melbourne Victory gjorde det före detta Linköpingsforwarden Natasha Dowie alla gästernas mål i 3–2-segern. Dowie delar ledningen i skytteligan med Perthduon Sam Kerr och Alyssa Mautz.

Trots Dowies tre mål är det ändå comebackande Sydneystjärnan Alanna Kennedy:s 2–3-reducering som var mest sevärt:

Från sevärt till läsvärt. I dag har Aftonbladet långläsning om Göteborgs 17-åriga talang Evelyn Ijeh.

Och när jag ändå kommit in på 17-åringar känns det ju bra att avsluta inlägget med lite tankar kring U17-VM. Där står det klart att vi kommer att få nya världsmästare. Det är det sjätte F17-VM:et som just nu spelas. Av de fem tidigare turneringarna har fyra vunnits av lag från Asien. Den femte tog Frankrike hem. Asien har även stått för sju av de tio finallagen.

Ingen final har tidigare spelats utan asiatisk representation. Men så blir det i år. För nu återstår Mexiko, Kanada, Spanien och Nya Zeeland i turneringen. Vi har alltså kvar två nordamerikanska, ett europeiskt och ett lag från Oceanien.

Den mest rutinerade nationen av de kvarvarande är Spanien som tidigare har tagit ett silver och två brons. Man har alltså chans på sin fjärde medalj på sex turneringar.

Spanjorskorna känns i det här läget som storfavoriter. Laget vann EM-slutspelet i våras och är obesegrat hittills i VM. I semifinalen ställs man dessutom mot uppstickaren Nya Zeeland. Bra läge för Spanien alltså.

Nordamerika har säkrat en medalj eftersom Kanada och Mexiko möts i semifinalen. Det gjorde lagen även i Nordamerikanska mästerskapen tidigare i år. Då vann Mexiko för att sedan förlora finalen mot USA.

Sent i går kväll svensk tid slog Kanada ut Tyskland med 1–0. Jag satt och kollade på matchen som avgjordes på ett sent mål från Kanadas storstjärna Jordyn Huitema.

De första 80 minuterna hade Huitema varit rent usel. Hon såg kantig och otajmad ut och var inte vän med bollen. Den enda nytta hon hade gjort så långt var att hon hade varit nere i eget straffområde och nickat undan några tyska hörnor.

Men när chansen kom visade Huitema klass. Och det var nog ingen slump att det var hon som sköt Kanada till landets första U17-VM-semifinal någonsin.

Det var en intressant match, där Kanada hade mest boll medan Tyskland spelade på kontring.

Jag har flera gånger tidigare berättat om att jag noterat att Kanadas ungdomslag blir alltmer spelförande, och innehåller alltfler bolltrygga spelare. I den här upplagen imponerades jag av det centrala mittfältet med bolltrygga Caitlin Shaw, defensivt skickliga Wayny-Natasha Balata Nguenign samt löpstarka 16-åringen Lara Kazandjian. Dessutom ser 15-åriga mittbacken Jade Rose väldigt spännande ut.

Tyskland har däremot en rätt profillös årgång. Det enda som riktigt stack ut var Bayern Münchenmittfältaren Vanessa Fudalla:s vänsterfot. Med den slog hon fina frisparkar och hörnor. Möjligen kan även målvakten Wiebke Willebrand från Gütersloh ett namn för framtiden. Hon testades inte så mycket att jag kunde bilda mig någon riktig uppfattning.

Semifinalerna spelas på onsdag.

 

UWCL och läget i våra tre högsta divisioner

Det blev inga fler skrällar i Champions Leagues sextondelsfinaler, utan torsdagens matcher slutade som förväntat.

Utöver att Manchester City och Atletico Madrid drabbade samman tycker jag att det var en väldigt bra lottning, vilket innebär att samtliga de 16 lag som är kvar hade hamnat på topp 20 om jag rankat lagen inför turneringsstart.

måndag 13.00 lottas åttondelarna, och för de svenska lagen gäller att Rosengård kan ställas mot följande lag:

Slavia Prag, FC Zürich, Glasgow City, LSK Kvinner, Atlético Madrid, Fiorentina och Ajax.

Här är Atletico den riktiga nitlotten. Mot övriga lag kommer Rosengård att vara ganska klara favoriter. Som jag konstaterade i det förra inlägget spelas den första åttondelsfinalen bara några dagar innan Rosengårds damallsvenska hemmamatch mot Piteå. För Malmöklubben känns det således viktigt att få börja på hemmaplan i Champions League, för att minimera slitaget inför den match som kan komma att avgöra damallsvenskan.

För Linköping ser listan över tänkbara motståndaren i åttondelsfinal ut så här:

Lyon, Wolfsburg, Paris Saint-Germain, Barcelona, Bayern München, Chelsea och Bröndby.

Här är Bröndby den enda lottningen där LFC har riktigt goda chanser att gå vidare. Mot samtliga övriga lag krävs det en ganska rejäl skräll om det östgötska laget skall kunna ta sig vidare. Fast kanske, kanske att det skulle kunna gå att slå ut Bayern München också. Bayern har visat sig ha svaga nerver i Champions League, och har flera gånger åkt ut på tidigt stadium.

Orsaken till att LFC riskerar att ställas mot storlagen direkt i andra rundan är ju förstås att laget inte har tillräckligt bra rankingpoäng. Och apropå ranking har det i dag presenterats en ny världsranking för landslag. På den avancerar Sverige två placeringar från elfte till nionde.

Det är förstås segrarna mot Ukraina hemma och framför allt Danmark borta i VM-kvalet som gjort att vårt landslag klivit uppåt på listan.

Vår rankingpoäng, 1964, är den högsta vi haft under Peter Gerhardsson:s tid som förbundskapten. När han tog över var Sverige rankat på elfte plats med 1934 poäng.

Noterbart i övrigt att England klättrar förbi Frankrike och därmed återigen är näst högst rankade europeiska lag bakom Tyskland.

Därmed lämnar vi den internationella scenen för ett tag, och ser fram emot den damallsvenska omgång som avgörs i helgen. Det är den 19:e omgången, och tillika den sista innan det blir ett två veckor långt landslagsuppehåll.

De tre topplagen spelar alla på söndag, och jag skulle säga att de har olika svårt motstånd. För trean Göteborg väntar en på pappret väldigt lätt match. Det är nämligen superjumbon Kalmar som kommer till Göteborg 15.00 på söndag. Det måste bara bli tre Göteborgspoäng.

När det gäller Göteborg glömde jag att skriva om det förra helgen, men i allt förlustelände gjorde ju faktiskt Pauline Hammarlund comeback senast. Kanske att hon kan bli den joker som kan föra tillbaka Göteborg in i guldkampen på allvar?

Pauline Hammarlund

Lätt match för Göteborg alltså. För tabelltvåan Rosengård väntar bortamöte med Vittsjö, avspark 15.00 på söndag. Det måste nog kategoriseras som en lurig uppgift. Inte minst efter att Vittsjö förra helgen på allvar drogs ner i nedflyttningskampen.

Om LB07 vinner hemma mot Växjö under lördagen – något som inte är omöjligt då Växjö resultatmässigt sett kandiderar till seriens allra mest ojämna lag – är LB ikapp Vittsjö poängmässigt. Och då LB har kvar att möta Kalmar ökar pressen rejält på Vittsjö.

Det är alltid svårt att möta lag som kämpar för sin existens. Och även om Rosengård imponerade i söndags, och är klar favorit så är det inte självklart med seger.

Piteå firar

För serieledande Piteå väntar en riktigt svår match. Ett allt starkare Linköping kommer ju nämligen på besök. Det är ett motstånd Piteå historiskt sett har haft väldigt svårt mot. I och för sig har man vunnit de två senaste mötena – båda i Linköping, men jag skulle ändå ha helgarderat den här matchen på tipset.

Apropå tips så ringde TT upp mig tidigare i veckan och bad mig tippa guldstriden. Den artikeln går att läsa här.

I elitettan har Kif Örebro i kväll tagit ytterligare ett steg mot en omedelbar återkomst till damallsvenskan. Närkingarna vann med 2–1 mot Uppsala och sätter därmed press på Lidköping och Kvarnsveden närmast under uppflyttningsstrecket.

Örebro har 48 poäng och en match mer spelad än Lidköping på 41 och Kvarnsveden på 39. Både Lidköping och Kvarnsveden spelar under lördagen. För västgötarna väntar ett riktigt lurigt bortamöte med svårspelade Mallbacken, medan Kvarnsveden tar emot nedflyttningshotade Västerås.

Jämsides med Kif Örebro på 48 poäng finns även Kungsbacka. Hallänningarna tar emot Ljusdal på söndag. För Kungsbacka pågår inte bara en kamp om poäng och uppflyttning. Man går även en tuff kamp för att få ihop ekonomin.

Av det jag hört om klubbens minst sagt svaga ekonomi kan det absolut finnas skäl att inte ge Kungsbacka elitlicens. Den kampen kan bli lika intressant i höst som kampen om de två främsta placeringarna i serien.

I dag tänkte jag även ta en liten koll på division I. Delvis för att jag själv i kväll var och kikade på när Bergdalen med meriterade duon Linnea Liljegärd och Therese Björck i startelvan besegrade IFK Värnamo med 2–0.

Therese Björck

Men jag tänkte även passa på att gå igenom vilka klubbar som är på väg upp mot elitettan. Det är ju som bekant sex division I-serier, där seriesegrarna paras ihop två och två i ett kvalspel.

Läget just nu är så här:

Division I Norrland: Morön har 17 raka segrar, målskillnaden 64–6 och är klara seriesegrare. Skellefteklubben har därmed ordnat till ett tronskifte i staden. Tidigare storheten Sunnanå är nämligen bara tvåa i serien, 19 poäng bakom.

Susanne Nilsson

Morön har en meriterad målvakt i Susanne Åberg, tidigare Nilsson. Kristianstadsprodukten har tidigare spelat i damallsvenskan för Göteborg, AIK och Sunnanå. 26-åringen har även spelat ett antal landskamper för Serbien.

Noterbart i serien också att två lag har dragit sig ur. Tråkigt.

Division I norra Svealand: Duktiga ungdomsklubben Bollstanäs är nästan lika överlägset som Morön. Stockholmsklubben har 19 segrar och ett kryss på 20 matcher, samt målskillnaden 112–11. I Bollstanäs har för övrigt spelare som Linda Fagerström och Julia Zigiotti Olme fostrats.

Julia Zigiotti Olme

Division I södra Svealand: Även här vinner en duktig ungdomsklubb. Brommapojkarna säkrade seriesegern förra helgen. Laget har en förlust och två kryss på 20 omgångar, och leder med sju poäng före Sätra.

För BP spelar en några tidigare AIK-spelare med damallsvenska meriter i form av Daniella Novakovic, Elin Sjölander samt den bosniska landslagsspelaren Eldina Ahmic.

Eldina Ahmic

Trea i tabellen ligger för övrigt 2012 års svenska mästarinnor, Tyresö FF. Just Tyresö har varit hett nyhetsstoff i dag sedan de presenterat Victoria Sandell, tidigare Svensson, som ny tränare. En spännande utnämning.

Division I mellersta Götaland: Här lutar det åt att det blir klassiska Jitex som vinner. Den lilavita Mölndalsklubben, som ju faktiskt har varit Victoria Sandells klubbadress, leder med tre poäng före IFK Norrköping med två omgångar kvar att spela. Jitex har kvar att möta de båda bottenlagen Eksjö och Mariestad och lär inte tappa seriesegern, även om Norrköping har bättre målskillnad.

Sarah Mellouk

I Jitex lag är Sarah Mellouk ett välbekant namn. Jitex har för övrigt vunnit sin division I-serie både 2016 och 2017 utan att gå upp. Tredje gången gillt i år?

Division I norra Götaland: Här är det ytterligare en talangfabrik som tar hem spelet. IK Rössö Uddevalla är nämligen klara seriesegrare. Rössö är bland annat moderklubb för Göteborgs skyttedrottning Rebecka Blomqvist.

Under året har Rössö fått hem två talanger från just Göteborg; Irvina Bajramovic och Victoria Bergquist. Kanske kan de båda leda Uddevallaklubben upp i elitettan?

Division I södra Götaland: Här har Borgeby från Bjärred mellan Landskrona, Lund och Malmö sprungit igenom serien. Man har 18 segrar och två förluster på 20 omgångar och leder med 13 poängs marginal.

I Borgebys trupp finns bland annat Michaela Johnsson, som gjorde fyra mål för LB07 i damallsvenskan i fjol.

Anna Welin och Michaela Johnsson

Det var en genomgång av de tre högsta svenska divisionerna. En kort koll av helgens höjdpunkter utanför Sveriges gränser startar förstås i Tyskland.

Där är det gigantmöte mellan Wolfsburg och Bayern München på söndag 14.00. Båda klubbarna är dessutom fullpoängare efter två omgångar. Det konstiga är att den matchen inte TV-sänds på DFB-tv. Där visas i stället helgens klassikermöte mellan Potsdam och Frankfurt, 14.00 på lördagen. Se den matchen här.

I Frankrike spelas inga toppmöten. Men klart är att Montpellier måste börja samla trepoängare. De spelar borta mot Soyaux under lördagseftermiddagen.

I England är mötet mellan fullpoängaren Birmingham och trean Manchester City helgens hetast. Sedan undrar man ju förstås om svensklaget Chelsea skall spräcka nollan när de ställs mot Amanda Nildén:s Brighton. Mästarinnorna Chelsea har ju inlett serien med tre raka 0–0-matcher.

Slutligen en nyhet med både Englands- och Linköpingskoppling. I veckan har nämligen vårens damallsvenska måldrottning, Natasha Dowie, hittat en ny klubb. Eller snarare nygammal.

30-åringen har nämligen skrivit på för Melbourne Victory de två kommande säsongerna i Australiens W-league. Hon har redan gjort tre säsonger i klubben. Under dem har hon spelat 31 matcher och gjort 18 mål.

Styv kuling i ankdammen

De senaste dagarna har det blåst upp en liten konflikt inom svensk damfotboll. Orsaken till konflikten är olika syn på elitflicklägret, eller Svenska Fotbollförbundets utvecklingsläger som det numera heter, samt F15-landslaget.

Huvudkonflikten står mellan förbundet – företrätt av duon Pia Sundhage och Lilie Persson – och några av distrikten.

Lilie Persson och Pia Sundhage

Bakgrunden är den att Skånes och Hallands distriktsförbund har valt att inte vara med vid elitflicklägret de senaste åren. I år fick de sällskap av Västergötland i sin ”bojkott”. De tre distrikten tycker att 15 år är en för tidig ålder för selektering.

Följden har blivit att inga spelare från Skåne, Halland eller Västergötland har kommit med när Sundhage kallat till den första landslagssamlingen för F15/03-landslaget. I torsdagens GP gick att läsa följande citat från Sundhage:

”Det är uppenbarligen tre distrikt som inte är lojala med förbundet, vilket jag personligen tycker är konstigt.”

Redan 2016, när Sundhage var förbundskapten för A-landslaget, var hon kritisk till att Halland och Skåne hade slopat sina distriktslag. Till Hallandsposten kommenterade hon det så här:

”Svaret kommer från hjärtat: vansinnigt.”

I den artikeln är det tydligt att Sundhage älskar Elitflicklägret/Svenska Fotbollförbundets Utvecklingsläger:

”Det här är en manifestation för svensk flick- och damfotboll. Domare sitter här, vi har utbildningar, det är mycket ledare och det andas fotboll. Jag som är född i den andan, jag förstår inte. Det här är kanon för den som är intresserad av fotboll och som hamnar här på Elitflicklägret i en vecka. Fantastiskt.”

Faktum är ju att Sverige har varit ett av de länder som drivit på för att få till F15-landslag. Länge hade vi inga motståndare, så vår första F15-landskamp spelades så sent som i oktober 2006. Nu tycker alltså vissa distrikt att 15-åringar inte klarar av den selektering som ett ungdomslandslag innebär.

I grunden förstår jag Sundhages åtgärd. Spontant tycker jag att de tre distrikten har glömt vad de håller på med – idrott. Och idrott handlar om konkurrens och tävling – och därmed även utslagning.

Visst skall man vara försiktig med barn. Men 15-åringar är inte barn, de klarar av selektering. På tjejsidan spelar många 15-åringar redan seniorfotboll, där det handlar om att göra resultat. Här i Boråsområdet har vi flera 03:or som spelar i ettan, tvåan och trean. De kan spelets regler.

Dock blir Sundhages drag att helt utestänga tre distrikt som företräder ungefär en fjärdedel av landets spelare lite lätt patetiskt. Hon säger att hon inte kan åka runt i alla distrikt, och det köper jag rakt av.

Men det blir ju absurt när en spelare som Kristianstads Evelina Duljan inte finns med bland de 46 spelare Sundhage tagit ut. För självklart har Sundhage sett Duljan, och lika självklart är att förbundskaptenen ser KDFF-talangen som en av landets allra bästa 15-åringar. Duljan blir ju inte sämre bara för att Skåne har nobbat utvecklingslägret.

Förhoppningsvis kan dock det här leda till en vettig debatt framöver. För jag håller med de tre upproriska distrikten att det går att göra förbättringar av talangverksamheten. Exempelvis är det inte speciellt logiskt att alla 24 distrikt har 16 spelare vardera på förbundets talangläger. De stora distrikten borde kunna få med fler spelare.

Det är även ett problem att spelare som är födda tidigt på året är överrepresenterade på talanglägren. Kanske att man skulle förbestämma att hälften av talangerna måste vara födda på årets andra halva. Eller så har man två läger.

Det finns fler åtgärder att vidtaga, som att inte bara ta ut de i dagsläget bästa spelarna, utan även hitta vägar för att motivera spelare som ligger efter i den fysiska utvecklingen men som har egenskaper som kan göra dem till framtida storspelare. För killar födda 2001 har man kört med ett så kallat ”Future team,” vilket kanske skulle kunna vara en framkomlig väg även för damerna.

Kollar man på den konflikt som nu blåst upp inom svensk damfotboll skulle jag säga att det är spelare från mindre klubbar som blir mest lidande. De talanger som redan är hos elitlag som Rosengård, LB07, Kristianstad och Vittsjö får bra träning och erbjuds utmaningar i den dagliga verksamheten.

Men för 15-åriga talanger i mindre klubbar kan det vara en nyttig aha-upplevelse att få veta att man tillhör landets 46 bästa spelare. En aha-upplevelse som kan få spelarna att satsa lite extra, och kanske fundera på att välja en elitfotbollsbana när de väljer gymnasieprogram i höst.

Till en annan fråga inom talangutvecklingen, nämligen om hur man skall träna. Jag noterade i onsdags att Lisa Ek högg på Twitter efter att ha läst lite synpunkter från Simon Thern:

Efter lite kommunikation blev Ek och Thern rätt överens om hur man skall jobba, och det var kortfattat fler drillövningar i tidig ålder för att sedan allt mer gå över på spelövningar. Här är lite synpunkter i frågan från Ek och Kristianstads landslagsspelare Mia Carlsson:

Det om träning. Nu vidare till lite fotboll. Efter en lugn period händer det plötsligt rätt mycket. Under tiden jag skrivit det här inlägget har jag kollat in Australien–Brasilien i Tournament of Nations. The Matildas vann med 3–1 efter att två bjudningar från Brasilien samt ett riktigt världsklassavslut från Sam Kerr, på en läcker framspelning från Tameka Butt. Apropå selektering och landslag bytte The Matildas in 15-åriga Mary Fowler på övertid…

Senare i natt spelar USA mot Japan i den turneringen. I natt drar även International Champions Cup igång med North Carolina Courage–PSG och Lyon–Manchester City. Matcherna i den turneringen direktsänds på dess Facebooksida.

Natten mot onsdag vann Manchester City med 1–0 i en 80 minuter lång träningsmatch mot PSG. Jag såg den andra halvleken och förvånades över hur svagt PSG var.

Visst var laget väldigt reservbetonat, men jag tror inte jag såg dem någon gång slå fler än två passningar i rad inom laget. City kändes mer överlägset i spelet än laget var mot Linköping i Champions League i våras.

När det gäller City var laget dock väldigt ineffektivt. Man spelade på offensiv planhalva mest hela tiden, men kom ändå knappt till några avslut i PSG:s straffområde. Segermålet från Nadia Nadim gjordes dock just på ett avslut från nära håll:

Under fredagen spelas semifinalerna i U19-EM. Dit har både Norge och Danmark tagit sig – grattis. Dock bör man nog vara medveten om att det är ett devalverat EM i år.

Toppnationerna Frankrike, Spanien, Tyskland och Nederländerna har alla skickat B-betonade lag. Orsaken är ju förstås att alla de fyra nationerna håller på att förbereda sig för U20-VM, och därmed har sina bästa 19-åringar i det äldre landslaget.

Det finns alltså goda guldmöjligheter för Norge och Danmark. Under fredagseftermiddagen ställs norskorna mot Tyskland i första semifinalen (14.00) och danskorna mot Spanien i den andra (18.15).

Natten mot fredag spelas sedan semifinalerna i Centralamerikanska och karibiska spelen. Där är matcherna Mexiko–Venezuela och Costa Rica–Trinidad och Tobago.

Några som nu går på semester är lagen i den kinesiska superligan. Där åkte svensklaget Beijing på en riktig käftsmäll i sista omgången före uppehållet. Borta mot Shanghai föll man med hela 6–0.

Så till lite spelarnytt. Den före detta Tyresömittfältaren Thaisa Moreno är numera kontraktslös. NWSL-klubben Sky Blue bröt med brasilianskan häromdagen.

Thaisa Moreno

I England har Adelina Engman nu äntligen fått posera i Chelseatröja:

Så några aktuella övergångar. Skotska landslagsspelaren Chloe Arthur går från Bristol till Birmingham.

Och schweiziska landslagsspelaren Eseosa Aigbogun har gjort klart med Paris FC:

Sällström ryktas till PSG – en dålig nyhet för Vittsjö

Enligt obekräftade uppgifter ligger Vittsjös skyttedrottning Linda Sällström i förhandling med PSG om ett kontrakt på 2+1 år.

Linda Sällström

Om det skulle visa sig stämma är det riktigt dåliga nyheter för Vittsjö, som nog behöver sin måltjuv för att fortsatt kunna hålla sig på rätt sida om det damallsvenska nedflyttningsstrecket. Målskyttar som Sällström är ju inte lätta att ersätta.

Frågan är hur lätt det är för Vittsjöstjärnan att flytta. Hon pluggar till läkare och borde ju vilja ha kontinuitet i studierna. Fast det är klart, om det är tillräckligt många siffror på löneförslaget är det ju svårt att tacka nej.

I övrigt har det varit en ganska lugn dag. Den största internationella transfernyheten är att den före detta Tyresöspelaren Rilany da Silva har skrivit på för det spanska mästarlaget Atletico Madrid.

Rent fotbollsmässigt är det sydostasiatiska mästerskapet det största som pågår på den internationella arenan. Där har semifinalerna avgjorts i dag, och det blir final mellan Thailand och Australien. De sistnämnda ställer upp med ett U20-landslag.

Australien vann sin semifinal med 4–2 mot Vietnam, bland annat efter det här målet av Courtney Nevin:

Tankar kring damfotbollens utveckling

Efter att Linköping i veckan åkte ut Champions League har det varit en hel del snack om framtiden och klassen på damallsvenskan.

Charlotte Rohlin

I går hade exempelvis TT en artikel med rubriken: Dyster prognos för Sverige i Champions League. I den konstaterade Charlotte Rohlin i LFC att:

”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”

Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.

Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.

Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:

2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.

2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.

2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.

2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.

2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.

2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.

2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.

2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.

2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.

FFC Frankfurt

2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.

2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.

Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.

De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.

År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.

Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.

De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.

Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.

Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.

Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.

Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.

Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.

Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.

I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.

Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.

Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.

Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.

I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:

Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.

Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.

Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.

Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.

En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig  kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.

Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.

För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.

I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.

Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?

Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.

Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.

För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.

Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.

För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.

Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.

Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.

Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.

För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.

Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.

Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…

Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.