Det stora tipset av damallsvenskan 2018

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Nyhet: Fifa på gång att skapa världsliga för landslag

I dag berättar New York Times att Fifa funderar på att starta en årlig världsliga för landslag. Den skall bestå av 16 lag, och tanken är att dra igång redan nästa år.

Turneringen är en av de saker som skall diskuteras under nästa veckas Fifa-konferens i Colombia.

Enligt vad The Times hört skall de 16 lagen vara uppdelade på fyra grupper, där gruppvinnarna går vidare till semifinaler. Det skall dessutom finnas regionala underligor, något som får mig att tänka på tennisens Davis cup.

Klubbar turneringen lär det innebära att vårturneringar som She Believes, Algarve och Cypern cup försvinner.

Vi får se nästa vecka om det här förslaget blir verklighet. Samt sannolikt lite mer detaljer kring upplägget.

Redan nu i helgen väntar semifinaler i Svenska cupen. Under lördagen är det Eskilstuna som tar emot Linköping och på söndag tar Rosengård emot Djurgården.

Linköping lär vara revanschsuget efter 6–0-raset mot Eskilstuna i höstas. I och för sig vann LFC nyligen en träningsmatch med 1–0, men det kan knappast räknas som en revansch. United saknade rätt många backar i sin gruppfinal, vilket gjorde att Petra Johansson fick spela mittback i den matchen. Nu berättar United på sin hemsida att Brianne Reed och Vaila Barsley är klara för spel, samma sak med Matilda Plan, som ju kombinerar fotboll och bandy.

Det bör innebär att Johansson åter kan spela på mittfältet, och att United således kommer att vara betydligt starkare än man var förra veckan.

För LFC gäller det att kunna hantera Uniteds starka anfallsduo Mimmi Larsson och Loreta Kullashi. Även LFC bör kunna vara starkare den här veckan, än i sin gruppfinal. Man har nämligen fått nyförvärvet Natasha Dowie spelklar. Om hon får speltid bör det innebär att de svenska mästarinnorna får ett offensivt djupledsspel, vilket lär behövas.

Matchen startar 13.00 och sänds av Cmore på nätet och på Sportkanalen på tv. På söndag 14.00 sänds Rosengård–Djurgården på samma kanaler.

Där känns Rosengård som knapp men klar favorit, även om jag inte sett Djurgården ännu i år. Men Malmölaget har både förde hemmaplan, och den något starkare truppen. Apropå Rosengård gjorde Lotta Schelin i går sitt första inlägg på sociala medier på länge. Ett försiktigt hoppfullt sådant:

View this post on Instagram

Behind these clouds the sky is still blue. Patience.

A post shared by Lotta Schelin (@schelin_official) on

Och apropå Djurgården presenterades i dag den första A-landslagstruppen någonsin i futsal. I den truppen fanns fjolårets Djurgårdsstjärna Katrin Schmidt, som ju har landslagsmeriter även i fotboll. I truppen fanns även landslagsmeriterade Nazanin Vaseghpanah samt några spelare som gjort U-landskamper på olika nivåer, som Frida Lundblad, tidigare Höglund.

Riktigt kul att vi får ett damlandslag i futsal också.

Mindre kul med allt elände kring Piteå IF. I veckan tvingades inhoppande tränaren Jonas Edholm kliva av jobbet till följd av sjukdom. Han ersätts av Josefin Johansson, som är gravid och inte kommer till spel i år.

Tidigare under vintern har ju Stellan Carlsson tagit timeout till följd av sjukdom i familjen, dessutom har Elin Bragnum drabbats av fotledsbrott, Faith Ikidi av armbrott och Madelen Janogy har opererat knät. Det som såg så bra ut för PIF för ett par månader sedan…

En mer positiv nyhet för damallsvenskan är att min arbetsgivare Gota Media har köpt sändningsrätten för samtliga Växjö DFF, IFK Kalmar och Kristianstads DFF:s damallsvenska matcher i år. Det är 60 matcher som kommer att sändas av Barometern, Smålands-Posten och Kristianstadsbladet, något som i sin tur bör ge ökade intäkter till de damallsvenska klubbarna.

I England är det cuphelg, det handlar om kvartsfinaler i FA-cupen. I Tyskland och Frankrike är det ligaomgång. I Frankrike spelas inga toppmatcher, men i Frauen-Bundesliga är det toppmatch i morgon mellan Freiburg och Turbine Potsdam. Det är obesegrade Potsdams biljett att på allvar ge sig in i striden om andraplatsen bakom Wolfsburg.

Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.

Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:

”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”

Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.

Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.

Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.

I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.

Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.

Nilla Fischer

Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.

Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.

Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.

Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.

Kosovare Asllani

Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.

Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.

Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.

Caroline Seger och Pia Sundhage

Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.

Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.

Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.

Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.

Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.

I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.

Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.

Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.

Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.

Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.

Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:

”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”

Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.

Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.

Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.

Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.

Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.

Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.

Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.

Det började dock bra för svensk del.

Sverige–Tyskland 0–0 
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16

Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.

Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.

Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9

Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.

Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.

Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.

Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.

Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.

Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.

I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.

Sverige–Italien 2–3 (1–2) 
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12

Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.

Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.

Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.

Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.

Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.

Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.

I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.

Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.

I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.

Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9

Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.

Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.

Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.

Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.

För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.

Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.

I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.

I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.

Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.

Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.

Det är ju en otroligt stor skillnad.

En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.

Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.

Magdalena Eriksson

Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:

”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”

Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.

Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.

En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.

Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:

”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”

På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:

Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:

3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.

Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.

Stina Blackstenius

3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.

2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.

Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.

I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.

Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.

2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.

Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.

2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.

2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.

Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.

1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.

Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.

1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.

1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.

1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.

Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.

Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.

Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson

Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.

Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.

Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.

Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.

Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?

Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.

En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.

Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.

Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.

Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.

Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.

Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.

På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).

I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.

Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.

Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.

När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?

 

Forwards, Lundberg och säkerhet

Landslaget är samlat igen. Från gårdagens träning rapporterades det att den enda öppna platsen i startelvan är den bredvid Lotta Schelin.

Pia Sundhage och Lotta Schelin

Det tycker jag lät mindre bra. Jag hade hoppats att fler platser var öppna, inte minst att Pia Sundhage skulle återgå till den plan hon hade inför förra samlingen, alltså att Elin Rubensson var förstavalet på ena yttermittfältsplatsen. Jag ser Rubensson som ett klart mer pålitligt alternativ än Olivia Schough.

Allra helst hade jag ju sett Rubensson på vänsterbacken och Katrin Schmidt på mittfältet i den svenska EM-elvan, men det är ju numera omöjligt. Schmidt känns ungefär som Lisa Dahlkvist, alltså som en spelare som växer med uppgifterna. Men som sagt, hur Schmidt skulle ha vuxit med en mästerskapsuppgift riskerar vi aldrig få veta.

Fridolina Rolfö

När det gäller forwardssidan tycker jag för tillfället att Fridolina Rolfö och Lotta Schelin är bästa alternativet som startpar. Men Stina Blackstenius såg het ut på förra samlingen, och kan kanske slå sig in. Fast då tycker jag att hon i första hand borde konkurrera ut Schelin – och inte Rolfö. För en forwardsuppställning med Schelin/Blackstenius känns bara tänkbar om vi skall kontra, så mycket samarbete kommer de ju knappast att ha.

Jag förstår faktiskt inte varför Schelin skall vara självskriven i elvan. Visst var hon bästa svenska forward i Algarve, men vad har hon gjort sedan dess? Och Schelin är en forward som är ganska dålig på att samarbeta med de spelare hon har runt sig. Hon är en fantastisk avslutare, men långt ifrån någon fantastisk framspelare.

Eftersom Sundhage har valt ytterligare tre forwards som liknar Schelin i spelstil är Rolfö den enda med klart avvikande spelstil, och den som jag tycker borde vara mest given. Men återigen, min uppfattning är inte så mycket värd här. Pia Sundhage har hittills haft 100-procentigt förtroende för Schelin – oavsett hur dålig Schelin varit. Och inget talar väl för att det förtroendet kommer att minska i det stundande EM-slutspelet.

Emelie Lundberg

I dag har det rapporterats om att Emelie Lundberg är ryggskadad och eventuellt får ge upp EM. Besked kommer i morgon. Om det blir så att Eskilstunamålvakten missar EM är det förstås otroligt tråkigt för henne. Men för det svenska laget spelar det sannolikt inte så stor roll. Det är ju inte så vanligt att tredjemålvakten behöver spela något.

En annan fråga som kommit upp är den om säkerheten. Kosovare Asllani åberopar att herrlagen har mycket större säkerhetspådrag. Så är det ju, men samtidigt innebär det här att man riskerar att bygga murar (eller i varje fall staket) mot sina fans. Och är herrlagens distans till sina supportrar något att sträva efter?

Självklart skall spelarna kunna känna sig säkra, och att ta in en säkerhetsansvarig känns ju inte orimligt. Men jag hoppas man tänker sig för väldigt noga innan man tar efter de stora europeiska herrfotbollslagen för mycket här.

Förvänta dig inga överraskningar i kväll

19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.

Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.

Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.

Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.

Så här kommer truppen att se ut:

Hedvig Lindahl

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.

Sveriges fyrbackslinje

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.

Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).

De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.

Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.

Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson

Forwards:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.

Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.

Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:

Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.

Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.

Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.

Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.

Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.

Veronica Boquete

* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.

Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.

Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:

* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.

Hela den danska EM-truppen finner du här.

 

Saknade frågor kring landslaget

Mediebevakningen av landslaget blir hela tiden alltmer sparsam. Det innebär tyvärr samtidigt att den blir allt sämre.

I nuläget finns det i princip inte någon reporter på de stora rikstidningarna som ställer Pia Sundhage till svars. Man kan tycka mycket om Mats Bråstedt, men klart är att han och hans obekväma frågor är saknade på presskonferenserna.

Det känns extra tydligt i dag.

Jag har kollat vad som har skrivits i olika medier efter gårdagens presskonferens. Och det är genomgående exakt det som Sundhage vill att det skall stå, det verkar exempelvis inte ha ställts en enda fråga om varför damallsvenskans två hetaste spelare under våren, Marija Banusic och Malin Diaz, inte finns med i truppen.

Inte ens lokaltidningarna i Eskilstuna och Linköping uppmärksammar avsaknaden av nämnda spelare. Konstigt.

Vi är många som undrar varför duon inte platsar. Sundhage kanske har några logiska svar som innefattar saker vi som ser det utifrån inte känner till. När det gäller Diaz sprids det dessutom alltmer frekvent rykten om att hon skulle ha tackat nej till landslaget så länge Sundhage sitter kvar. Stämmer det?

Nu är det i bloggarna som frågan om Banusic och Diaz väckts. Och lite oväntat även på twitter av Elisabet Gunnarsdottir:

Av den journalistik som faktiskt gjordes från presentationen av landslagstruppen är Aftonbladets genomgång av alla spelare som används på ”fel” position i sina klubblag den mest intressanta. Där svarar Sundhage på några relevanta frågor, bland annat om uttagningen av Hanna Glas.

* När jag klickade mig genom de olika tidningarnas hemsidor hamnade jag på en intressant artikel från mötet Linköping–Rosengård, nämligen den här om att LFC är dåligt på att hantera stor publiktillströmning.

Det är ju ytterst tråkig läsning, för risken är ju uppenbar att marginalåskådare inte kommer tillbaka om de tvingas stå i långa köer på grund av dåligt arrangemang. Det är förståeligt om sånt här händer en gång. Men det verkar ju tyvärr vara alltför vanligt vid publikmatcher på Linköping Arena.

* På sin blogg har Zecira Musovic i två delar (här och här) erbjudit intressanta tankar om tjejer med utländsk bakgrund inom svensk idrott. Jag var inne på det här ämnet för några år sedan (här och här), mycket eftersom damfotbollen är extremt dålig på att lyfta fram spelare med utländsk bakgrund.

Tyvärr är ju Pia Sundhage en totalkatastrof på området. Det står ”Svenssons först” stämplat med mycket stora bokstäver på i princip alla hennes trupper. Det ser ju nu ut som att Kosovare Asllani blir enda spelaren med utländsk bakgrund i EM. Det kunde ha varit fyra till, men Musovic, Diaz, Banusic och Katrin Schmidt ser ju ut att väljas bort bort.

* Slutligen en nyhet från elitettan. Där har Kungsbackas tränare Nicklas Karlström valt att hoppa av tränarjobbet. Hans ersättare skall presenteras under dagen.

 

Andersson – en mycket överraskande uttagning

Pia Sundhage har nyss tagit ut truppen till landskamperna mot USA och Skottland. I den saknas vårens hetaste spelare Marija Banusic. Däremot har Örebros Fanny Andersson fått plats.

Uttagningen av Andersson var en jätteskräll. Att Sundhage tar ut två centrala mittfältare från det lag som ligger tabelljumbo i damallsvenskan är ju faktiskt anmärkningsvärt.

När det gäller Andersson skall det direkt sägas att jag inte sett henne tillräckligt för att göra en riktig analys. Jag har sett henne på tv, då har jag tyckt att hon är en ok spelare – men inte mer än så.

Det är första gången någonsin Fanny Andersson ingår i landslagstruppen. Bland de 24 spelarna finns det ytterligare två som ännu inte spelat någon A-landskamp, det handlar om Emelie Lundberg och Tove Almqvist.

Uttagningen av Almqvist gillar jag. Hon är en spelare som kan göra skillnad i matcher, alltså perfekt att ha som inhoppare. Att Lundberg är tillbaka är inte oväntat eftersom Zecira Musovic har darrat lite under våren. Jag hade förstås hellre sett Jennifer Falk, men vet inte hur illa det är med hennes hjärnskakning. Eftersom redan Hedvig Lindahl är satt ur spel hade det kanske inte varit så smart att ta ut ytterligare en målvakt som riskerade att inte kunna spela.

Utöver Musovic har för övrigt även Katrin Schmidt fått lämna från Kanadatruppen.

I övrigt noteras att Sundhage inte har någon stor förkärlek till dagsform. Glödheta duon Malin Diaz och Marija Banusic har inte fått förbundskaptenens förtroende. Det tycker jag utan tvekan att de borde ha fått.

Däremot finns den i Eskilstuna bänkade Hanna Glas fortsatt med. Jag har skrivit det förr, och gör det igen, jag tycker att Elin Rubensson borde vara det självskrivna alternativet till Jessica Samuelsson på högerbacken.

Det som förvånar mig lite är att det nu finns en hel hög rätt jämna och till spelstilen liknande centrala mittfältare i truppen. Jag tänker på Lisa Dahlkvist, Fanny Andersson, Petra Andersson, Josefin Johansson och Hanna Folkesson. Jag tycker nog att Sundhage borde ha nöjt sig med två eller tre av nämnda fem för att göra plats för Banusic och Diaz.

Tillagt i efterhand: Ser nu i GP att Elin Rubensson trots allt verkar vara uttagen som ytterback och inte mittfältare. Det är alltså nio backar i truppen.

Det om landslaget.

I damallsvenskan händer det grejer. Vi har nu Eskilstuna United i topp, vilket är väldigt kul av flera skäl. Bland annat för att United har störst publikstöd i serien och för att det alltid är roligt när det inträffar positiva skrällar.

I nuläget känns det faktiskt som att Eskilstuna kan hänga med i toppen ett bra tag. I varje fall våren ut. Man har ju nämligen hittat bra balans i laget.

Eskilstuna är för övrigt även väldigt bra på att fira segrar. Så här firade de helgens seger i Göteborg:

När jag ändå är inne på firande är det lätt att glida över på matchen Linköping–Rosengård. Där gav Malmölaget snabbt alla tvivlare svar på tal. Jag hade inte tid att kolla speciellt koncentrerat på matchen.

Men den känslan jag fick var att Linköping aldrig var riktigt nära, utan att Rosengård var bättre på det mesta i lördags.

När Ella Masar McLeod publicerade ett klipp från Rosengårds firande passade hon på att kommentera artikeln i Dagens Nyheter om missnöjet med tränare Jack Majgaard Jensen.

I övrigt i damallsvenskan fortsätter Tabitha Chawinga att bära Kvarnsveden. Man har ju hört att toppklubbar i Frankrike och Tyskland ligger på hårt för att få köpa loss den damallsvenska skytteligaledaren. Det är lätt att förstå varför när man ser Chawinga springa rakt igenom de damallsvenska försvaren.

Kollar man in tabellen är känslan att trion Eskilstuna, Linköping och Rosengård kommer att glida ifrån, och lägga beslag på de tre topplaceringarna. Sedan är Piteå ganska klar fyra och Göteborg lika klar femma.

Just nu ligger Vittsjö på sjätte plats, och där tror jag nu att de även kommer att sluta. De har ett bra försvarsspel, flera blixtsnabba kontringsspelare plus några bra passningsfötter som kan sätta upp kontringarna. Jag tror att Vittsjö slipper undan nedflyttningsstrid i höst.

Fast säker kan man ju inte vara. Alla lag från femman Göteborg känns ju faktiskt just nu indragna i den jämna bottenstriden.

Av lagen på undre halvan visade LB07 kvalitet när man vann mot Djurgården trots en ganska lång skadelista. Starkt.

Innan jag lämnar Sverige konstateras att Växjö DFF fortsätter att imponera stort i elitettan. Anna Anvegård gjorde alla tre målen när AIK bortabesegrades med 3–1. Vinner Växjö även Smålandsderbyt mot Kalmar på lördag gör nog klubbledningen bäst i att börja dra upp planerna för damallsvenskan nu direkt.

Bredvid Växjö gör även Assi en fantastisk vår. Sex raka segrar och 18–3 i målskillnad är otroligt imponerande av en nykomling. I de kommande sex omgångarna sätts Assi på prov på riktigt. Där väntar i tur och ordning Umeå, Mallbacken, Kungsbacka, AIK, Kalmar och Växjö. Det skall bli väldigt spännande att se hur Assi tar sig genom den tuffa perioden.

Så en liten kort utlandsgenomgång. I Frankrike vann alltså Lyon cupfinalen efter straffläggning. Se alla straffarna här:

Jag vet inte om det var någon större tröst, men PSG och Cristiane gjorde i alla fall matchens klart läckraste mål:

Apropå Frankrike har Lyon nu presenterat sin nya manager. Det blir Reynald Pedros som tar över i sommar.

Så till Tyskland, där Bayern München tog andraplatsen och därmed får spela i Champions League till hösten.

I övrigt noteras i sluttabellen att Potsdam och Freiburg var årets stora skrällar. Trean Potsdam ledde ju vintertabellen, men tappade på våren. Fyran Freiburg har helt klart närmat sig storlagen. Man har en ung och intressant trupp och kan kanske till och med utmana om titeln framöver.

Besvikelsen var väl klassiska Frankfurt, som slutade femma. De hade 17 poäng upp till segrande Wolfsburg och hela tio poäng till Freiburg på fjärdeplatsen.

I skytteligan vann dock Frankfurt. Mandy Islacker var med sina 19 mål överlägset bäst. Tvåa med 14 mål, kom Bayerns Vivianne Miedema, som för övrigt aviserat att hon skall ha ny klubb i höst. Som trea och fyra slutade Freiburgduon Hasret Kayikci (12) och Lina Magull (11).

I Spanien blev gick Atletico Madrid igenom ligan utan förlust. Eftersom Barcelona föll mot Levante i sista omgången vann Madrid guldet med tre poängs marginal. De firades av en härligt stor hemmapublik i helgen. Jag får faktiskt ståpäls av den underbara inramning som är kring matchen. Kolla själva:

Slutligen till Island, där Icelandair har tagit fram en läcker reklamfilm inför sommarens EM-slutspel. Den är väl värd att titta på.