Cankovic klar för Rosengård: ”Dyraste spelaraffären någonsin”

Mitt fokus är för tillfället stenhårt riktat mot VM. Det är bara med en liten blick jag kollar av spänningen i toppen av elitettan, samt hur det går i damallsvenskans silly season.

I dag har det dock hänt lite i den senare. Jelena Cankovic har äntligen befriats från Växjö DFF. Och tvärtom.

Varken serbiskan eller klubben lär ha mått speciellt bra av den situation som varit under våren. Nu är det klart att Växjö säljer henne till FC Rosengård. Jag har inte sett några uppgifter om prislappen mer än att Växjös sportchef Frida Andersson säger så här till Smålandsposten:

”Vad jag förstår är detta den dyraste spelaraffären någonsin för en damspelare som går mellan två svenska klubbar.”

Pengarna är förstås ett välkommet tillskott för Växjö, som ju kämpar med att få såpass bra balans i ekonomin att man klarar elitlicensen. I den länkade artikeln konstateras att Växjö har många spelare på väg tillbaka från skador. Bland annat räknar man med att kvartetten Katie Fraine, Erin McLeod, Simona Koren och Adelisa Grabus skall finnas tillgänglig. Därmed finns förutsättningar för att laget skall kunna lämna bottenträsket.

Rosengård har skrivit ett treårskontrakt med Cankovic. När Anja Mittag meddelade att hon skall sluta sa tränare Jonas Eidevall att han ville ha in en ersättare som är skicklig i ytan framför motståndarnas backlinje. En sådan spelaren får han i Cankovic. Det blir spännande att sa vad hon kan göra i Malmöklubben.

Tillagt i efterhand: Ser nu även att Iva Landeka lämnar Rosengård, och att klubben letar efter en ny forward. Sportchef Therese Sjögran säger:

”Vi vill hitta en klassforward. Gör vi det, så värvar vi. Men vi kommer inte att ta någon bara för att göra det. Och bra forwards växer inte på träd.”

Jag förstås inställningen. Cankovic är ju ett mellanting mellan Mittag och Landeka. Och skulle man även hitta en ny forward skulle det innebära att klubben får en lite mer offensiv balansering av sin spelartrupp.

Grattis Fischer, Wolfsburg och Atletico Madrid

Vi är framme i slutspurten i de stora ligorna nere på kontinenten. Därmed känns det rimligt att inleda en genomgång av de senaste dagarnas damfotboll med det som hänt utanför Sveriges gränser.

Fast jag börjar ändå med en svenska, nämligen Nilla Fischer. Hennes tid i Wolfsburg går mot sitt slut. Men vilka år det varit.

I söndags säkrade klubben ligatiteln via 1–0-seger borta mot Hoffenheim. I förra veckan vann ju Wolfsburg även cupen, vilket innebär att man tog sin tredje raka dubbel. Och det var femte ligatiteln totalt för storklubben, som slutat etta eller tvåa varje säsong de senaste åtta åren.

För Nilla Fischer var det den fjärde ligatiteln i Tyskland. Hon har även två i Sverige, samt en Champions Leaguetitel. Under Fischers sex säsonger i Wolfsburg har hon bara missat sju ligamatcher. Och när hon har spelat har hon startat alla matcher utom en. Ett fantastiskt facit.

Jag räknar med att klubben kommer att ge henne en hejdundrande avtackning i samband med sista hemmamatchen på söndag.

Tvåa i Frauen-Bundesliga är Bayern München. De är sju poäng bakom, med två matcher kvar. De spelar sin hängmatch borta mot Werder Bremen i morgon onsdag. Som konstaterades i förra inlägget tackade Bayern av en hel hög spelare i söndags.

En av dem var Fridolina Rolfö, som gjorde två mål när Freiburg besegrades med 3–0. Svenskan är därmed uppe på nio mål den här säsongen, vilket innebär en delad niondeplats i skytteligan. Den leds inför de avslutande matcherna av Wolfsburgs polska anfallsstjärna Ewa Pajor på 23 mål, sex före lagkamraten Pernille Harder och nio före Essens Lea Schüller.

Ewa Pajor

Trovärdiga uppgifter från Tyskland gör gällande att vi får en svensk i Wolfsburg även till hösten. Det är nämligen ju i mästarklubben som Fridolina Rolfö placeras.

Att hon kan hamna i Wolfsburg är ju ett tecken på att Rolfö gjort väldigt bra i från sig i Tyskland när hon varit frisk.

Normalt brukar ju inte övergångar mellan huvudkonkurrenter i samma land vara speciellt populära. Men nu har ju Bayern Münchens damlag knappt några supportrar, så Rolfö riskerar kanske inte att drabbas av så mycket vrede.

Den tyska ligan är avgjord i toppen, men inte i botten. Där är Mönchengladbach klart för nedflyttning. Däremot står både Werder Bremen och Leverkusen på 15 poäng inför avslutningen. Ett av lagen kommer att åka ut. Bremen ligger före på överlägset bättre målskillnad.

Bremen har också två matcher kvar. Dels hemma mot Bayern i morgon, dels borta mot tabellsjuan Freiburg i avslutningsomgången på söndag. Leverkusen har bara en match kvar, den går hemma mot fyran Essen på söndag.

En liga som är färdigspelad är Liga Iberdrola i Spanien. Den avslutades i söndags, och Atletico Madrid höll undan och säkrade titeln – klubbens tredje raka. Man gjorde det via 3–1-seger borta mot Real Sociedad.

Atletico imponerade säsongen igenom. Man vann 28 matcher av ligans 30 och vann till slut med sex poängs marginal. Tvåan Barcelona utmanade ända in i slutomgången. Där föll man dock med 1–0 borta mot ligafyran Granadilla Tenerife.

Även i skytteligan var det Atletico i topp. Jennifer Hermoso vann på 24 mål, fyra före Levantes mexikanska stjärna Charlyn Corral. Tredjeplatsen tog Sociedads Nahikari Garcia på 16 mål, samma antal som fyran Alexia Putellas, Barcelona.

Barca har alltså tagit sig till final i Champions League. Men man har inte vunnit ligan sedan 2015. Innan Atletico Madrids tre raka guld vann ju Athletic Clube från Bilbao ligan 2016.

I fjol kunde Barca trösta sig med seger i Spanska cupen. Det kan man inte i år. För i lördagens final möts Atletico och Sociedad, alltså samma lag som drabbade samman i sista ligaomgången.

Barcas enda chans till en titel den här säsongen är alltså Champions Leaguefinalen lördagen den 18 maj.

I den finalen möter man ju de franska mästarinnorna från Olympique Lyonnais. Även den franska ligan färdigspelades i helgen. Där noterades att Montpelliers lagkapten Linda Sembrant återigen började på bänken.

Jag tolkar det som att hon sannolikt meddelat att hon lämnar klubben. Var hamnar Sembrant efter VM?

Det var ju sedan länge klart att Lyon vann ligan, och att PSG tog den andra platsen i höstens Champions League. Montpellier slutade trea, medan Lille och Rodez åkte ur.

Här är facit för de svenska spelare som har spelat i D1 Feminine under säsongen 2018/19:

Marija Banusic – 3 matcher (ingen från start), 38 spelminuter. 0 mål.
Stina Blackstenius – 12 matcher (6 från start), 622 spelminuter. 6 mål.
Sofia Jakobsson – 22 matcher (15 från start), 1465 spelminuter. 5 mål.
Linda Sembrant – 18 matcher (16 från start), 1454 spelminuter. 0 mål.

Emma Berglund – 7 matcher (7 från start), 521 spelminuter. 0 mål.
Hanna Glas – 14 matcher (9 från start), 799 spelminuter. 1 mål.
Annahita Zamanian – 7 matcher (2 från start), 198 spelminuter. 0 mål.

PSG:s Marie-Antoinette Katoto fick ingen VM-plats, men vann skytteligan på 22 mål, två före Lyons Ada Hegerberg. Tredjeplatsen delade tre spelare på 13 mål; Eugenie Le Sommer (Lyon), Kadidiatou Diani (PSG) och Clarisse Le Bihan (Montpellier).

De snyggaste målen ser ni här:

Så till England. Där avgjordes FA-cupfinalen på Wembley i lördags. Den gick mellan Manchester City och ”hemmalaget” West Ham, som ju är från London. Publiksiffran blev fina 43 264 åskådare.

Det var mållöst i paus. Så långt hade West Ham haft matchens klart bästa målchans. I den andra halvleken lyfte sig City, och man vann till slut med klara 3–0. Därmed tog City hem båda de engelska cuperna.

Två av de tre målen känns tyvärr som målvaktstavlor. Det tredje är definitivt en tavla. Kommentatorerna pratar om att det är en riktningsförändring på 1–0-målet. Men jag kan inte se någon sådan. Så det hamnar också under vinjetten tavlor.

Den engelska ligan, WSL är också avgjord, men inte avslutad. Där spelas den sista omgången på lördag.

Så till den norska toppserien, där Kolbotns Karina Sævik gjorde ett underbart mål i helgen. Det här är helt klart en kandidat till årets mål 2019.

Jag avslutar den internationella rundturen i Tjeckien. Ni minns kanske att Slavia Prag sensationellt, och fullt rättvist slog ut Rosengård ur Champions League i höstas. Tjeckiskorna var då det bättre laget över två matcher. I kvartsfinalen spelade de dessutom 1–1 i första matchen mot Bayern München.

Trots att Slavia visade hög klass i Champions League räcker laget inte till på hemmaplan. Lokalkonkurrenten Sparta Prag vann lördagens toppmöte med 4–2, och har därmed vunnit alla lagens tre möten den här säsongen. Det är just Slavia och Sparta det handlar om i Tjeckien, övriga lag är bara utfyllnad. Sparta leder tabellen med nio poängs marginal med fyra omgångar kvar att spela.

Därmed är vi framme vid helgens aktiviteter i damallsvenskan. När jag kollar på tabellen efter fyra omgångar känner jag mig försiktigt nöjd med mitt tips av serien. De lag jag har på platserna 1–6 ligger just topp sex. De lag jag har på platserna 7–10 ligger där, och jag har rätt lag på nedflyttningsplats. Att jag inte har ett enda lag på exakt rätt placering väl mindre bra.

Helgens stormatch var den mellan Rosengård och Göteborg. Den såg jag i efterhand. När jag såg den visste jag slutresultatet och hade hört ett par rapporter om hur matchen var. Rapporterna skvallrade om utklassning under de första 35 minuterna.

Kanske att jag påverkades av att jag visste slutresultatet. Men någon överkörning såg jag inte. Jag såg ett Rosengård som var bättre än Göteborg i början, framför allt fick Malmölaget bra utdelning på sitt presspel. En press som gjorde att Göteborg hade problem med att få till sitt passningsspel. Men jag såg ingen utklassning.

Totalt räknade jag till 7–5 (4–2) i klara målchanser. Rosengård ledde med 4–0 i målchanser efter 20 minuter. Men det berodde mer på att Loes Geurts såg ringrostig ut än på att Rosengård spelade ut Göteborg.

Ju längre matchen gick, desto bättre fick Göteborg till sitt passningsspel. Även efter paus tyckte jag att Rosengård var det något bättre laget. Men det var ändå inte orättvist med 2–2. Speciellt inte som Göteborg hade en straff på slutet.

Den slog Vilde Böe Risa, och den räddade Zecira Musovic snyggt. Musovic fick en hel del kritik för sitt ingripande på 2–2-målet. Personligen ser jag det inte som någon tavla, för den typen av avslut är inte lätta att hantera. Samtidigt känner jag att en svensk VM-målvakt bör reda ut sånt. Faktum är att både Musovic och Jennifer Falk har stått för tveksamma saker på sistone. Kanske att det innebär att Cajsa Andersson stärkt sina aktier för en plats i VM-truppen?

Spelare som var riktigt bra i matchen var Rebecka Blomqvist i Göteborg och Hanna Bennison i Rosengård. Jag skrev nyligen att jag inte tycker att Blomqvist hittills i år nått upp till den nivå jag tycker att hon kan vara på. Men i den första halvleken på Malmö IP såg jag den geniala Blomqvist igen.

Och Bennison skall vi inte prata om. Therese Sjögran vill till och med ha med 16-åringen till VM. Och jag kan förstå Sjögrans tanke, för Bennison är vårens sensation i damallsvenskan. Hon har verkligen fått ett fantastiskt genombrott.

När jag såg henne i F17/02-landslaget kunde jag inte ana det här. Men i det landslaget var det hon som skulle föra spelet, vilket inte känns som hennes grej. I Rosengård får hon däremot springa fritt, och springa kan hon verkligen.

Jag tror inte att Bennison springer in i VM-truppen, men jag skulle inte protestera om hon fick chansen. Det vore roligt med en ung, svensk talang i VM. Min gissning nu är att den yngsta svenska VM-spelaren är född 1997.

Slutligen en fundering om domarvalet i toppmatchen. Den dömdes ju av Tess Olofsson, som gjorde en utmärkt insats. En insats jag inte har några synpunkter på.

Däremot tycker jag att man bör ha synpunkter på att en Malmödomare dömer ett Malmölag i Malmö.

För ett år sedan kollade jag med en person med stor kunskap i domartillsättning på högsta elitnivå. Hen ansåg inte att det var lämpligt att en Malmödomare dömer en en match med ett Malmölag på planen. Hen svarade att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Samt att grundpolicyn fortfarande är att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle och att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.

Däremot görs undantag när exempelvis domare från Luleå eller Skåne flyttar till Stockholm. Då kan de döma Stockholmslag.

Även om hon gjorde det utmärkt tycker jag alltså inte att Tess Olofsson borde ha dömt söndagens damallsvenska toppmöte.

Den andra matchen i omgången som jag hann se lite av var den andra som spelades i Malmö. Där såg jag första halvleken av LB07–Eskilstuna 0–1. Den tiden jag såg var LB det spelmässigt bättre laget. Men trots att man hade flera fina högeranfall kändes hemmalaget aldrig farligt.

Nathalie Persson fick exempelvis ett kanonläge efter ungefär en kvart. Fast avslutet var så vekt och så långt utanför att chansen inte ens kom med i damallsvenskan.tv:s klipp med höjdpunkter.

Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.

Det andra bottenlaget är Kungsbacka. Hallänningarna var chanslösa mot Piteå i Varberg. Jag var tveksam till Kungsbackas försvar på fasta situationer när jag såg laget mot Göteborg i premiären. Mot Piteå åkte man på fyra baklängesmål på fasta.

Piteå hakar för övrigt på i toppen. Vinner man hängmatchen mot LB07 kommer laget upp jämsides med Rosengård. Norrbottningarna tänker vara med i guldracet även i år.

Omgången inleddes med V-derbyt mellan Växjö och Vittsjö. En match som slutade 1–1 efter att Vittsjö skapat klart mest, men där Växjö fortsätter vara svårslaget på hemmaplan.

I matchen mellan Djurgården och Kristianstad gjorde damallsvenskans målfarligaste back, Therese Ivarsson, båda målen. Sett till klippet med höjdpunkter var den skånska segern i sin ordning, även om hemmalaget också verkar vara värt ett mål.

Apropå Djurgården undrar jag om inte Daniel Brodin:s flytt till schweziska Fribourg-Gottéron innebär att klubben kan glömma att få tillbaka Emilia Brodin i spel?

Omgången avslutades i måndags med mötet Linköping–Kif Örebro. Där vann LFC med 4–1 efter att gästernas målvakt Danielle Rice gjort en megatavla direkt i matchupptakten. Så får inte en nykomling agera om man skall kunna sno poäng borta mot någon av seriens tunga lag. Å andra sidan är det kanske bättre att göra sådana misstag mot tippade topplag än mot motståndare man på förhand skall ha större chans att vinna mot.

Segern tar upp LFC till andraplatsen. Jag tror dock att de petas ner till tredje när alla lag har spelat fyra omgångar. Och frågan är vilken kvalitet årets Linköpingslag håller.

Jag fick ju mycket kritik när jag tippade det på sjätte plats. Om jag vetat det jag vet nu när jag tippade skulle jag nog lyft laget några placeringar. Men känslan är fortsatt att årets LFC fortsatt är svårbedömt. Det kommer att bli väldigt spännande att se hur laget klarar vårens två sista matcher, de mot Kristianstad och Rosengård.

Damallsvenskans avslutning i sammanfattning

Damallsvenskan 2018 fick verkligen en minnesvärd avslutningsdag. Även om det deppas i Rosengård och Hammarby i kväll tror jag nog att också folket från de båda klubbarna känner att det var en makalös fotbollsdag.

Själv startade jag dagen i Varbergsområdet, och åkte norrut mot Göteborg strax efter lunch. En stund tidigare hade FC Rosengård anlänt till Ullevi från samma riktning. De åkte norrut för att spela hem pokalen.

Det är den typen av utspel som gör att man faller extra tungt de gånger man misslyckas med att nå sitt mål. Samtidigt tycker jag att det både är bra och skönt att Rosengård är lite kaxiga. Genom sin attityd väcker Skåneklubben känslor, något damfotbollen behöver mer av.

Min biltur norrut började med sol i Varberg och slutade med sol på Ullevi. Men däremellan hade jag både regn och snö. En timma innan avspark föll det exempelvis snöblandat regn över Liseberg.

I Kållered noterade jag att det var bilkö på E6 vid avfarten till Ikea. Utanför Ullevi var det däremot ingen kö 45 minuter innan avspark. Däremot var det en ganska strid ström av åskådare som gick in i den alldeles för stora arenan.

Det var återigen fri entré. När jag sett Göteborg FC på Ullevi tidigare under hösten har det stått folk och räknat åskådarna. I eftermiddags såg jag däremot ingen som räknade, vilket får mig att tro att publiksiffran på 4423 är en uppskattning.

I ett snöigt Piteå samlades samtidigt 3 778 personer på gamla Kvarnvallen, alltså den arena som sedan tio år tillbaka kallas LF Arena. Den fina publiksiffran innebar att Piteå vann den damallsvenska publikligan på snittet 1 999. Tvåa kom Hammarby med 1 383, en notering som gör Stockholmsklubben extra saknad i nästa års damallsvenska.

På Svenska Fotbollförbundets genomusla, nya hemsida redovisar man inte totalsnittet, men ett överslag säger att det borde hamna just under 900 personer.

De cirka 9 800 personer som var på plats på arenorna under lördagen fick uppleva ett riktigt drama där tre olika lag var i serieledning och där tre olika låg under nedflyttningsstrecket.

När det var avspark var det ju Rosengård som toppade tabellen. Redan efter 2.55 tog dock Göteborg över serieledningen genom ett kanonskott från Elin Rubensson. Göteborg fick vara i topp i drygt 17 minuter. För 20.16 in i matchen i Piteå gjorde Madelen Janogy 1–0 till Piteå.

Därefter behövde aldrig Piteå lämna ifrån sig serieledningen, även om Rosengård var ytterst nära att gå upp i topp vid flera tillfällen.

För även om Rubensson också gjorde 2–0 innan paus behövde Rosengård bara drygt fem minuter i den andra halvleken innan man var ikapp i matchen och därmed förbi Göteborg i tabellen.

Först nickades en högerhörna från Anja Mittag in till 1–2. Målet är bokfört på Caroline Seger, men efter att ha sett reprisbilderna är jag rätt säker på att hon aldrig rörde bollen. Sist på den var Göteborgs Emma Pennsäter, möjligen efter en skarv från Lisa-Marie Utland. Reduceringen borde alltså bokföras som självmål, eller skrivas på Utland.

Kvitteringen både gjordes och skrevs på Utland. Norskan stötte in bollen från nära håll efter att dagens bästa Rosengårdsspelare, vänsterkantens Fiona Brown, slagit ett lågt inspel.

I Piteå gjorde hemmalaget mål på mål mot Växjö – bland annat kunde man sätta in ytterligare tre hörnmål på kontot. Hörnor har verkligen varit en viktig ingrediens i Piteås guldrecept.

Hotet mot norrbottningarnas guld var nu Rosengård. Och Malmöklubben borde ju faktiskt ha vunnit i Göteborg. Skyttedrottning Mittag hade exempelvis tre 100-procentiga målchanser vid 2–2, två räddades av Loes Geurts och vid en gick skottet utanför. Dessutom hade Rosengård två bollar i ribban bakom Geurts.

Den ena, ett närskott från Lisa-Marie Utland, styrdes upp i ribbans underkant av Göteborgsmålvakten.

Rosengård gick verkligen för guldet. Man släppte på tyglarna – och åkte i stället på en kontring. På ett tillbakaspel i 90:e minuten slog nämnda Geurts en lång boll som gick över alla Rosengårdsspelare och friställde Rebecka Blomqvist. Möjligen skarvades långbollen av Pauline Hammarlund, men jag tycker det ser ut som att det är målvakten som skall ha assisten. För Blomqvist tåade nämligen in 3–2 bakom en chanslös Zecira Musovic.

Glodis Perla Viggosdottir hann ha en bra kvitteringschans innan Julia Zigiotti Olme i sjätte övertidsminuten punkterade matchen med sitt 4–2-mål, och samtidigt definitivt sköt guldet till Piteå. Det där sista målet borde dock Musovic ha räddat, där gjorde hon ett riktigt svagt ingripande.

4–2-målet framkallade guldjubel i Piteå. Strax efter gick slutsignalen på Ullevi och även Göteborg jublade som att de hade vunnit guld.

Däremot låg flera Rosengårdsspelare kvar länge på gräsmattan och deppade. Flera av dem fick kämpa för att ta emot sina lilla silvermedaljer.

När jag kom ner i spelgången efter prisutdelningen var den första jag såg Rosengårds sportchef Therese Sjögran. Hon såg ut att kämpa med tårarna. Jag pratade inte med henne, men noterar på SVT:s hemsida att hon är självkritisk:

”Jag har varit i den här rollen i tre år och vi har inte vunnit på tre år. Jag är självkritisk och jag kommer verkligen utvärdera vad vi kunde gjort bättre.”

I samma artikel verkar hon också tveka på om hon skall fortsätta med jobbet. Personligen tycker jag absolut att Sjögran har ett ansvar för Rosengårds misslyckande. Det har funnits lite för lite konstruktivitet i truppen, det har även saknats en andra målskytt som kunnat avlasta Anja Mittag. Den senare punkten var ju Lotta Schelin tänkt att ansvara för, men hennes tråkiga öde vet vi ju om.

Dock tycker jag att det är för tidigt för Therese Sjögran att ge upp som sportchef. I Borås såg jag vilka problem Stefan Andreasson hade i Elfsborg när han gick direkt av planen in i sportchefsrollen. Det är inte lätt att plötsligt bli chef över sina gamla kompisar, och behöva ta tuffa beslut som drabbar dem. Det krävs nog några års erfarenhet – och några tuffa smällar. Men klarar man att ta de smällarna kan det bli riktigt bra till slut.

I Piteå lär det vara riktigt bra i kväll. Laget tog chansen när den dök upp och vann avslutningsmatchen mot Växjö överraskande stort med 6–1. Piteå har ju inte gjort sig kända för att vinna med stora siffror det här året. Tio av lagets 16 vinster har varit med uddamålet. Fyra gånger har man vunnit med två måls marginal, en gång med tre och så då dagens urladdning med femmålsseger.

Piteås segerrecept de senaste åren har bestått av ett bra presspel och stor skicklighet på fasta situationer. I år har man dock blivit klart bättre på att vårda bollen, och blivit ett mycket mer spelande lag. Kanske är det den egenskapen som gjort att man klarade av att ta det där sista steget.

Precis som jag tippade inför serien blev Göteborg tvåa och Kristianstad fyra. De senare tog sina första medaljer någonsin. Med en riktigt vass forward hade Elisabet Gunnarsdottir:s lag kunnat sluta ännu högre upp i tabellen. Men fyra var starkt nog.

KDFF var ju nedflyttningshotat så sent som för två år sedan. För Göteborg gick färden från botten till toppen på mindre än ett år. För exakt ett år sedan låg nämligen KGFC på nedflyttningsplats.

I dag säkrade man sin andra andraplats någonsin. Orsakerna till lyftet är flera. En är att man värvade klokt både i vintras och under sommaren. En annan att Marcus Lantz fick laget att spela en mycket mer vägvinnande fotboll än Stefan Rehn. En tredje, och avgörande orsak heter Elin Rubensson. Hon har gjort en fantastisk säsong och burit laget på sina axlar. Rubensson borde verkligen ha vunnit priset som damallsvenskans mest värdefulla spelare. Men hon är ju inte ens nominerad.

I bottenstriden låg LB07 under nedflyttningsstrecket när dagen började. I slutet av den första halvleken gjorde dock Malin Winberg målet som räddade Malmöklubben kvar i högsta serien.

LB07 var uträknat, men reste sig på nio. Samma sak med Vittsjö, som kändes som ett nedflyttningslag efter förlusten hemma mot just LB i den 18:e omgången. Och inte minst efter att även ha förlorat mot Rosengård och Djurgården i de två nästföljande omgångarna.

Men även Vittsjö reste sig på nio, gjorde 7–0 på de två sista omgångarna och höll sig kvar i högsta serien.

Däremot fick Hammarby till slut lida för ett år där man haft tre olika tränare och en mängd skador. Bajen åkte ut på 24 poäng och –10 i målskillnad. Inget lag har någonsin tidigare åkt ut ur damallsvenskan på en så hög poäng.

Det är alltså en signal om att vår högsta serie borde vara utökad med minst två lag redan till 2020. Då kan för övrigt Hammarby vara tillbaka. Söderlaget har ju visat en god förmåga att resa sig flera gånger tidigare.

I morgon får vi veta vilka som ersätter Hammarby i allsvenskan. Det blir antingen Kif Örebro eller Lidköping som tar andraplatsen i elitettan.

Noterbart i övrigt i den damallsvenska sluttabellen är att Eskilstuna, som låg näst sist vid sommaruppehållet tog 19 poäng på hösten och slutade på övre halvan.

Noterbart också att Kalmar bara tog poäng i en match och placerar sig som fyra i tabellen över de lag som tagit minst poäng i damallsvenskan under 2000:

1) Tyresö (2014) 0 poäng, uteslutet
2) Jitex (2014) 0 poäng, 6–61
3) AIK (2015) 2 poäng, 11–71
4) IFK Kalmar (2018), 14–82
5) Sunnanå (2013) 5 poäng, 15–82
6) Bälinge (2008) 5 poäng, 9–67
7) Stattena (2009) 6 poäng, 14–92
8) Stattena (2004) 7 poäng, 13–61
9) Dalsjöfors (2011) 8 poäng, 9–63
10) Hammarby (2011) 8 poäng, 7–52

Tittar vi på hemma- respektive bortatabellen visar sig Rosengård vara bäst på hemmaplan, medan Piteå var bäst på bortaplan.

Hemmatabellen, toppen:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21

Bortatabellen, toppen:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13   22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö               +3   13
6) Linköping         +3   12
7) Hammarby       –4    12

Kollar vi hösttabellen såg den ut så här:

1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Slutligen vann Anja Mittag skytteligan på 17 mål. Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist delade andraplatsen på 14 vardera. Julia Zigiotti Olme kom fyra på tolv mål, Julia Karlernäs femma på elva och Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson på delad sjundeplats med nio mål vardera.

Tillagt i efterhand. Jag skrev även en krönika i BT på guldstriden. Den hade rubriken ”Rydén: 2018 var sagoåret då klabbet tog hem spelet”. Det syftade lite på det här blogginlägget från i våras.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Majgaard Jensen ut, Levenstad in

Jack Majgaard Jensen

Nyheten kom just innan lunch, Jack Majgaard Jensen är inte längre tränare för FC Rosengård.

Han och klubben har tydligen olika uppfattningar om olika saker. Vilka saker det handlar om är oklart.

Att beskedet kommer känns inte helt oväntat. Klart är ju att Rosengård trots ett massivt favoritskap inför säsongen inte ser ut att kunna vinna SM-guldet. Som läget är nu är guldet helt i Linköpings händer. Majgaard Jensen har alltså inte lyckats med sitt uppdrag.

Skall man försvara honom har han inte haft det lätt i sitt lagbygge. Den ena stjärnan efter den andra har lämnat, vilket har gjort att han gång på gång har fått börja om. Kollar man Rosengårds trupp på svenskfotboll.se är den dåligt utrensad.

Där finns namn som Amanda Ilestedt, Natasa Andonova, Marta Viera da Silva, Gaelle Enganamouit, Sofie Junge Pedersen, Emma Berglund, Sara Björk Gunnarsdottir och Lieke Martens. Åtta rätt hyfsade spelare som lämnat de senaste 18 månaderna. Klart det påverkar balansen i laget.

Sara Björk Gunnarsdottir

Framför allt var tappet av Björk Gunnarsdottir blytungt. Med henne tappade Rosengård sin vinnarinstinkt. De har inte varit nära att hitta någon jämbördig ersättare.

När jag träffade Majgaard Jensen för ungefär ett år sedan förstod jag att han såg stor potential i Ebba Wieder. Men det är klart att tränaren retar upp sitt äldre garde när han byter ut Anja Mittag efter 63 minuter i Örebro, och sätter in just Wieder.

Låt vara att Mittag bara gjort fyra mål i årets allsvenska, och varit en av seriens allra största besvikelser. Om man som tränare byter ut en rutinerad världsstjärna och sätter in en ung talang, då måste bytet bli succé – annars är risken stor att man har får problem. Både i form av oro internt i truppen och genom ifrågasättanden utifrån. Och det har väl inte gått någon obemärkt förbi att det finns många starka åsikter i FC Rosengård…

Malin Levenstad

Inhopparen Malin Levenstad är ett helt oprövat kort på tränarsidan. På ett sätt har hon en tacksam uppgift, guldet är ju redan i praktiken kört, så där kan hon inte misslyckas – bara göra succé. På ett annat sätt har hon en väldigt tuff utmaning framför sig. Hon har ju varit lagkompis med många av de äldre spelarna, och det är verkligen inte okomplicerat att bli ledare till sina kompisar. Det är lätt att bli misstänkliggjord. Här gäller det för Levenstad att visa att hon har skinn på näsan.

Diverse händelser utanför EM

Mitt fokus har varit ganska hårt riktat mot EM de senaste veckorna. Men det har ju hänt en del på andra håll under och just efter mästerskapet.

Först händer det saker kring FC Rosengård. Att Caroline Seger är på gång har man ju hört länge. Och nu verkar affären ha tagit fart på allvar.

Att Rosengård även skulle försöka värva Kosovare Asllani var lite mer överraskande, även om Therese Sjögran har varit bra på att locka till sig sina gamla landslagskompisar.

Apropå Rosengård kom beskedet om nyförvärvet Simone Boye Sörensen:s knäskada. Det handlade om en lite broskskada, vilket är glädjande ur den synvinkeln att det bör innebära kortare konvalescens än om exempelvis korsbandet gått av.

Men egentligen är inte broskskador så långt ifrån glädjande man kan komma, eftersom brosk aldrig går att laga eller återbilda. En broskskada gör att knät aldrig kommer att kunna bli friskt igen.

Med alla de här förändringarna känns det som att Rosengård kommer att få det väldigt tufft att ta in de där fem poängen man ligger bakom LFC. Det riskerar att ta ett tag att få ihop det nya laget, och den närmaste dryga månaden väntar ju bland annat cupfinalen och den andra seriefinalen mot Linköping.

* Under EM har det spelats en spännande träningsturnering i USA, kallad Tournament of Nations. Det var andra gången i år USA bjöd in tre toppnationer för fyrnationsturnering. Den här gången var det Australien, Brasilien och Japan det handlade om.

Och återigen misslyckades USA med att vinna. Det blev Australien som tog hem cupen, efter 1–0-seger mot USA, 4–2 mot Japan och förkrossande 6–1 mot Brasilien.

USA är inne i en riktig svacka. I och med förlusten mot Australien har man nu förlorat tre matcher på hemmaplan samma år, vilket inte hör till vanligheterna. Man var även väldigt illa ut mot Brasilien, underläge med 3–1. Fast en bra slutspurt gjorde att amerikanskorna vann den matchen:

Australiens seger innebär att 2017 har inneburit följande segrar i olika turneringar:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz

Fem turneringar med fem ”nya” segerlag. Den internationella damfotbollen håller verkligen på att breddas.

* Kollar vi lite på det svenska landslaget blir det spännande att se var som kommer att hända under Peter Gerhardsson:s ledning. Inte minst vilka uppställningar/spelsätt han väljer. Gerhardsson brukar för övrigt inte gilla att prata i sifferkombinationer typ 3–5–2 eller 4–4–2 eftersom spelsätt är mer komplicerade än så.

Han har givit flera intervjuer den senaste tiden där man kan hitta lite ledtrådar om vad som väntar, de flesta länkarna finns i slutet av det här inlägget från bloggen Spelare 12. Gerhardsson var även dagens gäst i P4 Extra häromdagen, det samtalet hör du här.

När jag nyligen kollade ett referat på svenskfotboll.se från förra året reagerade jag över att Emilia Brodin ingick i den svenska laguppställningen. Det visade sig att det är Emilia Appelqvist som har gift sig och numera har ett nytt namn.

* Kanske kan Antonia Göransson framöver återigen bli aktuell för vårt landslag. Hon har i sommar skrivit på för italienska mästarinnorna Fiorentina.

Fiorentina kommer till hösten att utmanas av det nya damlaget i Juventus. Turinklubben har värvat friskt från Brescia, och presenterade i dag norska landslagsspelaren Ingvild Isaksen samt Sverigebekanta finskan Tuija Hyyrynen.

* En av sommarens mest intressanta övergångar är att Eskilstuna värvade AIK:s talang Loreta Kullashi. Det blir kul att se hur Kullashi hävdar sig i allsvenskan. Det blir även intressant att se hur AIK klarar sig utan sin måldrottning.

Initialt verkar man ha det lite tufft. AIK föll ju nämligen i går mot Uppsala i återstarten av elitettan. Ett resultat som innebär att AIK tappar mark i kampen om de båda damallsvenska platserna. Avståndet upp till Kalmar är numera fyra poäng.

* På internationell nivå har det startat ett nytt Europamästerskap, det är F19-EM som är i gång på Nordirland. Jag har inte jättebra koll på lagen, men vet att Tyskland och Spanien har bra lag i den här årgången. Båda vann också i går i första gruppspelsomgången mot Skottland respektive Nordirland. Noterbart att framgångarna fortsätter för Nederländerna, som vann mot Frankrike i går. Sista segerlaget var England som besegrade Italien.

Rosengård tvingas skära – Potsdam imponerar

Medan storklubbarna på kontinenten pumpar in allt mer pengar i sina damlag får de damallsvenska klubbarna allt stramare budgetar.

Ännu så länge står sig damallsvenskan bra i en internationell jämförelse, men vi skall nog inte räkna med att vår liga rankas topp tre i Europa så speciellt länge till. Om några år har garanterat först England och sedan även Spanien gått om. Vi får passa på att njuta så länge vi har klubbar som når kvartsfinal i Champions League varje år.

Jag skriver det här apropå att Rosengård tvingas minska sin elitbudget med cirka en miljon till nästa år. Det berättar Therese Sjögran om i den här läsvärda intervjun i Sydsvenskan. Där berättar hon också att de spelare man skall spara in på är Iina Salmi, Sofia Lundgren och Natasa Andonova.

Natasa Andonova

Natasa Andonova

Jag reagerade först på Andonovas namn, men hon har inte lyft på samma sätt i år som hon gjorde under sin första höst i Malmöklubben. Och man har ju ganska många offensiva krafter i truppen, så det är ju trots allt ganska logiskt att Andonova inte får förnyat förtroende.

Det om helgens svenska silly season. Nu kort om helgens toppmöten i de båda europeiska toppligorna. I Frankrike blev det väntade segrar för Lyon och PSG, vilket innebär att de båda topplagen går in i nästa lördags seriefinal i Paris (avspark 18.45) utan poängförlust. Eftersom inbördes möte räknas före målskillnad i den franska ligan blir det en gigantiskt viktig match. Mycket talar ju för att ligan kan komma att avgöras i just de inbördes matcherna mellan Lyon och PSG.

I tyska Frauen-Bundesliga är det betydligt fler lag som är inblandade i toppstriden. Fast mycket oväntat håller det forna storlaget Turbine Potsdam på att rycka till sig en riktigt stabil serieledning.

I dag vann man borta mot Bayern München med 2–1, siffror som snarast kändes i underkant. Se höjdpunkter här. Det var första gången jag såg det nya Turbine Potsdam, alltså hur laget formerats efter Bernd Schröder. Han ansågs ju ha lite av magiska händer när det gällde lagbygge, men av det jag såg i dag har laget mått bra av bytet till Matthias Rudolph.

Spelmässigt var toppmötet i München ingen speciellt bra match. Det var rätt hafsigt och slarvigt. Men det berodde mycket på att Potsdam var väldigt bra på att pressa Bayerns backlinje till misstag. Framför allt lär Nora Holstad Berge sova dåligt i natt, hon stod nämligen för ett flertal rätt grova missar.

Tittar man på Potsdams trupp har man massor av skickliga ytterbackar, så många att tyska landslagets vänsterback Tabea Kemme har skolats om till ettrig forward – ett succédrag. Jag gillade det jag såg av Potsdam i dag. Laget stressade sönder Bayern utan att själva bli sönderstressade. Imponerande.

2–1-segern innebär för övrigt att Potsdam nu har två poängs serieledning – trots en match mindre spelad än tvåan Bayern. Och med tanke på att Potsdam har kvar att möta bottenlagen Leverkusen och Duisburg innan serien vänder talar mycket för att man kan ha en rätt stabil serieledning under vinteruppehållet. Det är som sagt mycket oväntat.

I övrigt i dag i Frauen-Bundesliga så vann Wolfsburg toppmötet mot Freiburg med 1–0. Noterbart är att både Wolfsburg och Bayern München har bortamatcher mot uppstickarna Essen innan juluppehållet. Nuvarande tabelltrean Essen har oftast varit svårslaget på hemmaplan, och i år verkar man fått ihop lagbygget bättre än någonsin tidigare. Det är alltså risk för fler poängtapp för lagen som jagar Potsdam.

 

Med Sundhage genom OS-historien

Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.

Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.

Här är toppen av den olympiska maratontabellen:

1) USA          5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien    5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland   4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge       3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina          4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan       4 – 18 – 22–26 – 21

Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:

Sverige (5 OS)   19   6    3    10    20–  24    21

Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.

8) Kanada     2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike   1 – 6 – 11–8 – 9

Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:

1) USA               4–1–0
2) Norge             1–0–1
3) Brasilien          0–2–0
4) Japan              0–1–0
Kina                 0–1–0
6) Tyskland          0–0–3
7) Kanada           0–0–1

Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.

Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…

Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.

Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.

Pia Sundhage om OS 1996:

”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”

Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.

Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.

I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.

Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:

Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.

Sundhage om OS 2000:

”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”

Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.

Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.

Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:

I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.

Sundhage om OS 2004:

”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”

Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.

Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.

I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.

Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:

I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.

Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:

”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”

London 2012:
Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.

Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.

2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.

I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.

I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.

Sundhage om sitt andra OS-guld:

”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”

På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.

Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.

Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.

Intervju: Magdalena Ericsson om hörnor

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morgon spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. En av många intressanta saker i den matchen blir att se hur anfallsspelet funkar. Vid de senaste två stora mästerskapen har det svenska målskyttet i ganska stor utsträckning varit kopplat till fasta situationer.

Vid EM 2013 var det vassaste vapnet Marie Hammarström:s vänsterfot och i VM 2015 var det Therese Sjögran:s högerfot landslaget förlitade sig till.

I OS 2016 står hoppet till Magdalena Ericsson:s vänsterfot. Linköpingsbackens hörnor från höger har varit ett sylvasst vapen det senaste året – en period där vårt landslag ju faktiskt har haft stora problem att skapa öppna målchanser i själva spelet.

Jag var i Linköping förrförra helgen och såg Ericsson skruva in en högerhörna direkt i mål mot Piteå. Dessutom hade hon en assist från högerhörnet. Efter matchen tog jag ett snack med Ericsson om hur hon blivit så bra på att slå hörnor. Allra först kollade jag hur många mål hon fixat i damallsvenskan i år på sina hörnor…

”Två rena. Sedan är det några som har gått på touch in och självmål och så.”

…sedan gick vi över på själva huvudämnet för intervjun, att hörnorna kommer att bli grymt viktiga för Sverige i Rio.

”Absolut. Det gäller att inte tappa den goa känslan jag fått nu, utan fortsätta… Alltså, jag tränar väldigt mycket på det, och det är det som är nyckeln – att fortsätta träna.”

Står du själv och bara matar in hörnor?

”Ja. Det är yta jag söker – och inte spelare. Sedan brukar jag slå dem ganska flacka, och ganska hårda. Då brukar de oftast gå in – på något sätt.”

I landslaget, hur mycket styr den som slår hörnan vilken yta bollen skall till, och vilken variant ni skall köra?

”Vi brukar ha tre–fyra varianter som spelarna i straffområdet väljer mellan. Jag ser hur de ställer upp sig och så ser jag vilken yta jag ska slå bollen mot.”

Så du får anpassa dig efter de andra?

”Ja, men mot Moldavien frågade Emma Berglund mig om vad jag ville att de skulle göra, så det kan vara lite både ock.”

Jag kan tänka mig att man ibland får en go känsla när man slår mot första stolpen, och då vill man slå fler dit.

”Jag brukar gilla den bakre ytan, den vid bortre stolpen. Jag har lite problem att lägga dem på främre – men det är sånt man får träna på.”

Hur mycket tränar du på att slå hörnor?

”Nu, jag hade problem med min baksida där vid Göteborgsmatchen (slutet av juni), så jag tränade inte så mycket då – för att låta den vila. Men annars två gånger i veckan, tre gånger kanske. Jag brukar stå kvar efter träning.”

Hur länge står du då?

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Så det blir 30–45 minuter i veckan?

”Ja, typ. Det är mest bara för att behålla tryggheten i det. Jag tror att man behöver självförtroende för att kunna dra in den med fart. Det är så fort man börjar tveka som det blir sådana där ballonger istället.”

Du har spelat mittback hela säsongen. Nu är det ytterback som gäller. Hur känns det?

”Det blir bara att ställa om. Jag tycker att det är jättekul att känna av att man kan spela på båda positionerna. Tror att det är nyttigt för ens speluppfattning och spelförståelse och allting. Nu är det bara att ställa om och blicka fram emot OS.”

Har du hunnit kolla in motståndarlagen? Kollade du till exempel Sydafrika mot USA?

”Jag kollade faktiskt kanske 45 totalt. De såg ändå helt okej ut, det tycker jag är kul. Sedan var jag inte så jätteimponerad av USA, men ändå. Sydafrika stod upp bra och individuellt såg de ut att ha ganska bra spelare på varje position.”

Och så spelar de på ett sätt som svenska lag inte är vana vid att möta.

”Ja, med markering… Men jag tycker att det är kul att det inte är något Moldavien, och ändå är ett lag som försöker. Det gillar jag. Så det blir kul, spännande.”

I OS blir det en ren Linköpingskamp om ytterbacksplatserna. Har ni börjat…

”Nej, det lämnar vi över till Pia att bestämma.

Men det måste vara kul att ha med så många lagkompisar.

”Skitkul. Det blir ju en trygghet i sig. Helst av allt skulle jag ju vilja konkurrera om en mittbacksplats i landslaget, och ha Jonna utanför mig. Det skulle ju kännas optimalt, men det är jättekul att ha med sig fyra kompisar liksom.”

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.

Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.

Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.

Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.

Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.

När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.

Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.

Skadekris i Rosengård – jubel i Costa Rica

Ibland skall man inte överge sin första känsla. Inför det nordamerikanska OS-kvalet hade jag ju Costa Rica som svag favorit till andraplatsen i grupp A, närmast före Mexiko.

Inför lagens inbördes möte i går hade jag ändrat mig och gav Mexiko 60 procents chans att bli tvåa. Det blev till slut ändå Costa Rica som tog andraplatsen efter 2–1-seger i natt.

Det innebär att Mexiko för första gången någonsin missa semifinal i ett nordamerikanskt mästerskapskval. Fast trots att Raquel Rodriquez – lägg förresten det namnet på minnet – gjorde både 1–0 och 2–0 för Costa Rica var mexikanskorna snubblande nära att komma ikapp.

I det som kan ha varit hennes sista tävlingslandskamp reducerade 37-åriga Maribel Dominguez på en spektakulär bicycleta. Då var det tolv minuter plus tillägg kvar för Mexiko att göra ett mål till – och ta semifinalplatsen. På övertid fick Dominguez chansen, men hon sköt utanför från fritt läge.

Matchens tre mål ser du här:

Resultatet innebär att Costa Rica ställs mot Kanada om den ena OS-platsen. Mexiko åker hem, och kanske innebär det här att Leo Cuellar har gjort sitt som förbundskapten.

I nattens andra match vann ett B-betonat USA med 10–0 mot Puerto Rico. I den matchen gjorde Crystal Dunn fem mål. USA kommer att möta Trinidad och Tobago eller Guyana i sin avgörande OS-kvalmatch. Puerto Rico var precis så dåligt som jag hade trott. De lämnade kvalet med tre storförluster och målskillnaden 0–25.

Så till Sverige. Rosengård har skadeproblem och i en artikel i Sydsvenskan berättar Therese Sjögran att klubben funderar på att värva in spelare på korttidskontrakt inför den stundande kvartsfinalen mot Frankfurt i Champions League.

Det är illa nog med åtta spelare på skadelistan. Men minst lika illa är att det inte verkar finnas pengar till några värvningar. Sjögran säger:

”Ska det ske, får det ske snabbt och så får vi lösa det ekonomiska i efterhand.”

De här korttidskontrakten kanske inte handlar om några jättesummor, och förhoppningsvis vet Rosengårdsledningen vad den håller på med. Men personligen reagerar jag varje gång jag ser att klubbar planerar satsningar med pengar som man hoppas skall komma in.

De skadade spelarna är för övrigt:

Amanda Ilestedt – rygg
Natasa Andonova – rygg
Gaelle Enganamouit – rygg
Sofie Junge Pedersen – hjärnskakning
Marta – baksida lår
Lieke Martens – blödning knä
Iina Salmi – stukad fot
Ali Riley – stukad fot

Det om det. Nu ser vi fram emot Pia Sundhage:s trupputtagning 14.00. Den går att följa live på Fotbollskanalen.

Debatt, Segermål, Léger och skön imitation av världens bästa

Ett tag var det ofta damfotbollsdebatter både i bloggarna och på twitter. Det senaste året har jag tyckt att det varit för få debatter – mest bara rapporterande.

En orsak är förstås att jag själv inte har haft ork att provocera i olika frågor som jag gjorde för något år sedan. Men som följd av den SVT-intervju med Lisa Ek som sändes i går – se den här – såg jag att det blev en liten Twitterdebatt i dag.

I inslaget säger Sandro Mencucci, damfotbollsansvarig i Fiorentina, att man under en period just skall tvinga klubbarna i herrarnas Champions och Europa League att ha damlag. Han säger:

”Det är en liten investering för lag som tävlar på Europanivå – och det skulle betyda mycket för damfotbollen.”

Dagens debatt handlade förstås om huruvida man verkligen skall tvinga toppklubbar på herrsidan att använda en del av sina Uefa-pengar till att ett damlag.

Personligen är jag kluven. För damfotbollen på en internationell nivå skulle det garanterat vara positivt. Det skulle däremot drabba den svenska damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Om det så bara skulle vara några enstaka procent av Uefa-pengarna som skulle anslås till damlag skulle vi plötsligt ha massor av klubbar runt om i Europa med större budgetar än våra elitlag.

Det skulle sannolikt dränera damallsvenskan på toppspelare, och således sänka nivån på vårt seriespel. Men som sagt, totalt sett tror jag att damfotbollen skulle vara en vinnare på ett sådant upplägg.

* En europeisk storklubb som lägger några procent av sina intäkter på damfotbollen är PSG. De vann i går det hyperviktiga svenskmötet med Montpellier med 2–1.

Glädjande nog låg de båda PSG-svenskorna bakom triumfen. Caroline Seger blev lite av segerskytt när hon sprang igenom och gjorde 1–0. Hoppas Seger fortsätter med den här typen av djupledslöpningar, de har jag saknat i hennes spel de senaste åren.

Apropå Seger hade Fotbollskanalen i dag en intervju med henne där hon öppnar för hemflytt till Rosengård till sommaren. Men med tanke på att hon numera bär kaptensbindeln i PSG lär nog Therese Sjögran få ha något riktigt bra att locka med, för ekonomiskt lär inte Rosengård ha en chans att matcha den franska storklubben.

PSG:s 2–0-mål gjordes av lagets skyttedrottning, Cristiane. Där var det Lisa Dahlkvist som slog den öppnande passning som startade attacken. Dock skall PSG tacka Montpelliers målvakt Laetitia Philippe för det målet. Hennes agerande på inlägget från Laure Boulleau var långt ifrån världsklass.

Däremot var Montpelliers tröstmål ett fantastiskt konstnummer av 19-åriga Marie-Charlotte Legér – faktiskt en tidig kandidat till Årets mål. Jag har aldrig sett henne tidigare, men har noterat att hon gjort flest mål i Montpellier den här säsongen – det här var hennes elfte. Och målet ger mersmak, för den kontroll hon har när hon nickar med sig bollen är grymt bra.

Se alla matchens mål här:

PSG passerade Montpellier i och med segern. Upp till ledande Lyon är fortfarande tre poäng – plus att PSG knappast kommer att vinna lagens inbördes möte. PSG kan alltså inte vinna ligan på egen hand, utan måste ha hjälp.

Lyon lär inte tappa många fler poäng. I går gjorde man 12–0 mot bottenlaget Guingamp. Lotta Schelin stod för två av dem. Hon tappade dock ytterligare i skytteligan, eftersom ledande Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre. Norskan är nu uppe i 25 mål. Schelin och Cristiane delar andraplatsen i skytteligan på 14. Léger ligger fyra.

Se Lyons målkalas här:

* I dag har landslaget samlats i Göteborg. Vid presskonferensen där Pia Sundhage tog ut truppen till den här samlingen pratade hon om hur viktigt det har varit för laget att hålla nollan och ta full poäng i EM-kvalet.

Det är säkert mentalt skönt. Fast full poäng i EM-kvalet är ju något som gäller för samtliga lag i OS-kvalet. Schweiz har i och för sig inte hållit nollan. De har å andra sidan gjort 20–2 på fyra matcher mot tuffare motstånd än det Sverige haft. Sverige har ju bara 7–0 på sina tre matcher. Norge har gjort 8–0 på två matcher.

Holland, eller Nederländerna som man tydligen skall säga numera, spelar ju inte EM-kval, och har inte hållit nollan i höst. Men de har slagit Frankrike och Japan – alltså otroligt mycket tuffare motståndare än de Sverige mött sedan EM.

Under det här internationella fönstret ställs Holland mot Danmark i två matcher i Turkiet. Norge kommer att spela mot Rumänien och Frankrike på sitt läger i spanska La Manga. Schweiz åker också till Spanien, fast till Marbella – och man kommer inte att spela några matcher innan OS-kvalet.

Sverige är alltså i Göteborg, där man möter Skottland på tisdag i nästa vecka. Det är ett Skottland utan Australienproffsen Kim Little och Jennifer Beattie – framför allt är ju Little ett jätteavbräck. Det här skotska landslag är ett motstånd vi skall kunna besegra med några måls marginal. Det innebär i sin tur att vi kommer till Rotterdam i mars utan att ha fått en enda riktigt tuff värdemätare på vårt 4-3-3-system. Det blir intressant.

* Det nordamerikanska OS-kvalet ligger tidigare i kalendern än det europeiska. I USA förbereder sig världsmästarna som bäst för kvalturneringen. På lägret är det förstås världens bästa spelare, Carli Lloyd, som de nya unga spelarna ser upp till som förebild.

Samantha Mewis och Stephanie McCaffrey tar det ett steg för långt i det här sköna klippet:

Det är rätt många nya namn i Jill Ellis trupp jämfört med fjolårets VM-lag. Utöver Mewis och McCaffrey, som båda varit med förr har följande spelare tillkommit efter VM: Danielle Colaprico, Crystal Dunn, Adrianna Franch, Jaelene Hinkle, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Emily Sonnett och Mallory Pugh.

Unga Pugh ser förresten ut att göra som Horan, alltså strunta i college och bli proffs direkt efter gymnasiet. Enligt den här artikeln kommer 17-åringen att ansluta till Portland Thorns efter avslutad highschool.

Nämnda Emily Sonnett valdes först i NWSL-draften i fredags. Backen valdes av Portland Thorns. Här är de tio högsta valen:

  1. Sonnett till Portland
  2. Raquel Rodriguez till Sky Blue. Rodriguez är från Costa Rica och vann nyligen Hermann Trophy – priset som går till årets bästa collegespelare alla kategorier.
  3. Christen Westphal till Boston Breakers.
  4. Carson Pickett till Seattle Reign.
  5. Cari Roccaro till Houston Dash. Roccaro är långtidsskadad – kan som tidigast vara tillbaka i juni/juli, men gick ändå så tidigt.
  6. Rachel Daly till Houston Dash.
  7. Cheyna Williams till Washington Spirit.
  8. Janine Beckie till Houston Dash. Beckie är redan en ganska  etablerad landslagsspelare i Kanada.
  9. Michaela Hahn till Western New York Flash.
  10. Samantha Witteman till Orlando Pride.

 

Krönika över damfotbollsåret 2015

Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.

2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.

Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.

Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.

Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:

Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.

Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.

Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.

Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.

Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.

Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.

Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:

Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?

Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.

Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.

Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.

Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.

Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.

Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.

Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia CarlssonLina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.

Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.

Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:

Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.

Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.

Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:

Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…

Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:

Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:

Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.

Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…

Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.

Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.

Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…

Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:

Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.

Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.

Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.

Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.

Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.

Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.

Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?

Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.

Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.

Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.

Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.

Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.

Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:

Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:

”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”

Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.

Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.

Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.

En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.

Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:

Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.

Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:

Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:

Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…

Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:

Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:

Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.

Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.

Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.

Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:

Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.

Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.

Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.

Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.

Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.

Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.

Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.

Löfven svarade bland annat att:

”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”

Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…

Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.

Edwin Okon

Edwin Okon

Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.

Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.

Vägen till Mallbacken

Vägen till Mallbacken

Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.

Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…

Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.

När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.

Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.

Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.

Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.

Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.

Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.

Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:

* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.

Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.

Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.

Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.

Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:

Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:

Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.

Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.

Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.

Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.

Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.

Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:

Stephanie Roche i fokus

Stephanie Roche i fokus

Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhage att ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.

Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.

Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.

Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Manuellt sprinklersystem i Ottawa

Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.

Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:

Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.

Gott nytt år.

Ge Lindahl diamantbollen

I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. I kväll skall vi alltså uppröras över konstiga utnämningar och prioriteringar.

Som ni märkt har jag ännu inte lyckats sätta punkt på min utlovade, långa genomgång av Danmarksmatchen. Stora delar är skriven, men den får vänta lite till. Vänta får även ett grepp på silly season, där det inte minst har hänt mycket spännande i Göteborg. Men som sagt, det får bli lite gala emellan.

Det är fel att säga att jag upprörs av något som har med idrottsgalor att göra. Men jag förvånas över att juryn på damsidan har lyckats att helt gå förbi Ramona Bachmann i nomineringarna. För att uttrycka det rakt – här odugligförklarar juryn sig själv.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Bachmann är uttagen bland de tio kandidaterna till världens bästa spelare 2015, hon kom med i världslaget efter VM och hon har haft svensk klubbadress i 9,5 av de tolv månader som galans priser täcker. Under de månaderna gjorde hon nio mål på 13 damallsvenska matcher för Rosengård. Vad mer behöver man säga?

Vid en genomgång av nomineringarna noterar jag snabbt att de stämmer dåligt med hur Pia Sundhage matchar sitt landslag.

På målvaktssidan är vinnaren given. Där tar Hedvig Lindahl högst välförtjänt hem glasbollen efter en lysande säsong. Hilda Carlén och Emelie Lundberg är med som statister.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

När det gäller backar är Nilla Fischer den enda som är självskriven i landslaget. Hon är dock inte nominerad. Det är istället Faith Ikidi, Amanda Ilestedt och Linda Sembrant. Noterbart här är att Ilestedt var bra i VM, men är numera så petad att hon inte ens fanns med på bänken i sin senaste landskamp, den mot Polen. För Sembrant är det tvärtom. Hon fick inte plats som back i VM-truppen, utan åkte till Kanada som mittfältare. Nu är hon dock tillbaka i Sundhages startelva, och blev dessutom bästa svenska målskytt i sommarens VM.

Vem vinner då? Det känns öppet mellan Ikidi och Sembrant. Tvingas jag rösta gör jag det på Ikidi. Men juryn brukar vara gulblå, så Sembrant får nog priset.

Faith Ikidi

Faith Ikidi

Årets mittfältare borde alltså heta Ramona Bachmann. Med henne utanför nomineringarna lär Caroline Seger ta hem kulan. Hennes VM var var blekt, hennes landslagsvår också. Men hon var bra i PSG och avslutade landslagsåret lysande mot Danmark. Claudia Neto är enda utmanaren, för Malin Diaz är bara med som utfyllnad. För min del hade Neto gärna fått vinna, men så tror jag inte att det blir.

Caroline Seger

Caroline Seger

Slutligen då årets forward. Där har juryn överraskat genom att inte nominera årets bästa målskytt i landslaget, tillika skyttedrottningen i franska ligan, Lotta Schelin. Det tycker jag personligen är rätt med tanke på Schlins usla VM. Men Schelin gjorde ändå fler mål än nominerade Sofia Jakobsson i både landslaget och franska ligan under det senaste året.

Jag gissar att just Jakobsson tar hem priset. Själv har jag dock henne först på tredje plats. Min vinnare är Gaelle Enganamouit, knappt före Pernille Harder.

Gaelle Enganamouit

Gaelle Enganamouit

I kategorin årets genombrott faller min röst på Michelle De Jongh alla dagar i veckan. Jag tycker egentligen att det borde vara självklart att Örebros talang skall ha priset. Hon har verkligen fått ett jättegenombrott. När året startade hade hon inte gjort en enda damallsvensk match från start. Redan direkt klev hon fram som stöttespelare i Kif Örebro. Dessutom var hon hyperviktig i det svenska EM-guldlaget i F19.

Dock tror jag inte att juryn tänker som jag. Tvärtom gissar jag att Pauline Hammarlund kommer att få glasbollen. Hon har lyft sig rejält i år och förtjänar någon form av pris. Men att ge en spelare som gör sin sjätte damallsvenska säsong det här priset känns egentligen fel. Hos juryn är nog dessutom Stina Blackstenius första utmanare. Även hon är självklart värd att prisas, men för mig har alltså De Jongh stått för årets genombrott.

Pauline Hammarlund

Pauline Hammarlund

Årets tränare borde bli Stellan Carlsson, i första hand utmanad av Viktor Eriksson. Här kan man ju faktiskt tycka att Markus Tilly borde ha varit med. Rosengård stod på sju segrar och ett kryss när han sjukskrev sig. Martin Sjögren är den tredje kandidaten, han bör vara chanslös.

Stellan Carlsson

Stellan Carlsson

Den sista kategorin där det fanns nomineringar var Damallsvenskans mest värdefulla spelare. Det priset tilldelades Pernille Harder redan i förrgår, i konkurrens med Enganamouit och Ikidi. Personligen tycker jag att alla tre hade varit välförtjänta vinnare.

Pernille Harder

Pernille Harder

Slutligen är vi då framme vid Diamantbollen. Som jag ser det bör den tilldelas Hedvig Lindahl. Hon var tillsammans med Therese Sjögran bästa svenska spelare i VM. Utöver det har Lindahl varit stabil hela landslagssäsongen och på klubbnivå har hon lett Chelsea till ligatiteln i England. Jag har ingen inblick i den engelska ligan och har inte sett hennes insatser där. Men Chelsea har släppt in minst mål, och Lindahl har stått alla minuter utom åtta. För mig känns det som att hon är den givna vinnaren.

Nu har ju inte jag och juryn varit speciellt överens de senaste åren. I fjol tyckte jag ju att Nilla Fischer var den givna vinnaren, ändå fick Lotta Schelin diamantbollen.

Tittar man bara på siffror skulle Schelin kunna vinna i år också. Hon vann den franska skytteligan på imponerande 34 mål den säsong som avslutades i våras. Hon gjorde dem på 1501 minuters speltid – alltså ganska exakt ett mål per spelad halvlek.

På perioden från förra Fotbollsgalan till dagens har hon gjort 31 mål – också det väldigt starkt. Dessutom är Schelin bästa målskytt i landslaget under aktuell period med sju mål. Hon skuggas av Sofia Jakobsson på sex. Nu lär ju Schelins svaga VM diska henne från att vinna dagens diamantboll.

Däremot har jag en liten känsla av att Caroline Seger ligger bra till. Även hon gjorde ett rätt svagt VM. Men Seger är en favoritspelare hos Pia Sundhage och hon spelade en viktig roll när PSG gick till final i Champions League. Seger själv missade ju förresten finalen på grund av avstängning. Dessutom avslutade ju Seger landslagssäsongen på bästa sätt. Och tyvärr lägger oftast juryer lite för stor vikt vid aktuell form. Här är det ju hela säsongen som skall bedömas.

En annan spelare som kan ha en liten chans på vinst är Sofia Jakobsson. Men rimligen går alltså bollen till Lindahl.

* Slutligen några synpunkter på juryn till diamantbollen. Nu har jag inte sett årets sammansättning på papper, men det brukar vara två journalister från Sydsvenskan samt förbundskaptenen och en eller två ytterligare representanter för förbundet och/eller EFD.

Sydsvenskan var inte på plats under sommarens VM. Nu känner jag inte igen alla deras reportrar, men jag har inte heller har sett någon från tidningen på de senaste EM-kvalkamperna. Att de skall rösta utifrån vad de sett på tv känns lite beige. Det känns också som att förbundskapten Sundhages röst därmed väger tyngre än någonsin i år.