Medan storklubbarna på kontinenten pumpar in allt mer pengar i sina damlag får de damallsvenska klubbarna allt stramare budgetar.
Ännu så länge står sig damallsvenskan bra i en internationell jämförelse, men vi skall nog inte räkna med att vår liga rankas topp tre i Europa så speciellt länge till. Om några år har garanterat först England och sedan även Spanien gått om. Vi får passa på att njuta så länge vi har klubbar som når kvartsfinal i Champions League varje år.
Jag skriver det här apropå att Rosengård tvingas minska sin elitbudget med cirka en miljon till nästa år. Det berättar Therese Sjögran om i den här läsvärda intervjun i Sydsvenskan. Där berättar hon också att de spelare man skall spara in på är Iina Salmi, Sofia Lundgren och Natasa Andonova.
Natasa Andonova
Jag reagerade först på Andonovas namn, men hon har inte lyft på samma sätt i år som hon gjorde under sin första höst i Malmöklubben. Och man har ju ganska många offensiva krafter i truppen, så det är ju trots allt ganska logiskt att Andonova inte får förnyat förtroende.
Det om helgens svenska silly season. Nu kort om helgens toppmöten i de båda europeiska toppligorna. I Frankrike blev det väntade segrar för Lyon och PSG, vilket innebär att de båda topplagen går in i nästa lördags seriefinal i Paris (avspark 18.45) utan poängförlust. Eftersom inbördes möte räknas före målskillnad i den franska ligan blir det en gigantiskt viktig match. Mycket talar ju för att ligan kan komma att avgöras i just de inbördes matcherna mellan Lyon och PSG.
I tyska Frauen-Bundesliga är det betydligt fler lag som är inblandade i toppstriden. Fast mycket oväntat håller det forna storlaget Turbine Potsdam på att rycka till sig en riktigt stabil serieledning.
I dag vann man borta mot Bayern München med 2–1, siffror som snarast kändes i underkant. Se höjdpunkter här. Det var första gången jag såg det nya Turbine Potsdam, alltså hur laget formerats efter Bernd Schröder. Han ansågs ju ha lite av magiska händer när det gällde lagbygge, men av det jag såg i dag har laget mått bra av bytet till Matthias Rudolph.
Spelmässigt var toppmötet i München ingen speciellt bra match. Det var rätt hafsigt och slarvigt. Men det berodde mycket på att Potsdam var väldigt bra på att pressa Bayerns backlinje till misstag. Framför allt lär Nora Holstad Berge sova dåligt i natt, hon stod nämligen för ett flertal rätt grova missar.
Tittar man på Potsdams trupp har man massor av skickliga ytterbackar, så många att tyska landslagets vänsterback Tabea Kemme har skolats om till ettrig forward – ett succédrag. Jag gillade det jag såg av Potsdam i dag. Laget stressade sönder Bayern utan att själva bli sönderstressade. Imponerande.
2–1-segern innebär för övrigt att Potsdam nu har två poängs serieledning – trots en match mindre spelad än tvåan Bayern. Och med tanke på att Potsdam har kvar att möta bottenlagen Leverkusen och Duisburg innan serien vänder talar mycket för att man kan ha en rätt stabil serieledning under vinteruppehållet. Det är som sagt mycket oväntat.
I övrigt i dag i Frauen-Bundesliga så vann Wolfsburg toppmötet mot Freiburg med 1–0. Noterbart är att både Wolfsburg och Bayern München har bortamatcher mot uppstickarna Essen innan juluppehållet. Nuvarande tabelltrean Essen har oftast varit svårslaget på hemmaplan, och i år verkar man fått ihop lagbygget bättre än någonsin tidigare. Det är alltså risk för fler poängtapp för lagen som jagar Potsdam.
En blogg om internationell damfotboll 
Att Andonova ”får gå” känns konstigt, minst sagt. Säkert ett bättre alternativ än Schelin. Den 22-åringen hade mycet att ge men damfotbollen i Sverige fungerar inte på det sättet. Där finns det någonting att lära om från herrfotbollen, där för det mesta är det fotbollsmässiga som gäller.
Tycker också att Andonova är en (aningen) bättre spelare än Schelin. Speciellt känns det taskigt mot makedonskan då det var hon som i princip räddade deras senaste SM-guld. Och ramsorna från läktarplats i den sista matchen, 5-0 segern mot Linköping, glömmer man inte i första taget. Från hjälte till oönskad. Hårt.
Samtidigt kan man förstå att Schelin är mycket mer attraktiv för sponsorer, och även om hon sannolikt har högre lön än Andonova är den väl finansierad utanför budget, så genom att sparka Schelin hade man inte sparat ett öre. Dessutom lär det vara attraktivt för sponsorer att ha Sveriges fortfarande största i laget. Och säga vad man vill om Schelin, men den positionen har hon väl förtjänat för allt vad hon gjort i landslaget under alla dessa år, även om hon inte håller samma klass längre som när hon var som bäst.
Väldigt intressant intervju med Sjögran och som LFC-supporter är det lite kul att höra att det är mitt lag som återigen står i vägen när FCR försöker värva svenska spelare. Även om Sjögran har helt rätt i att de enligt mig välförtjänt har en stämpel på sig att inte ge svenska spelare chansen så tycker jag hon gör det lätt för sig när hon pekar på det som anledningen till att LFC och andra Damallsvenska lag är attraktivare för svenska spelare på väg uppåt i karriären.
Om jag ska spekulera lite så tror jag snarare det handlar om möjligheten att utvecklas och även om träningarna med FCR:s utländska stjärnor säkert är givande så utvecklas ju unga spelare bättre genom att spela matcher vilket man får göra i större utsträckning i övriga klubbar. Ser man på LFC:s spelare under den tid Sjögren har varit här så har nästan samtliga (såväl svenska som utländska) utvecklats positivt och i flera fall fått chansen till spel i Europeiska toppligor där man också kan tjäna pengar på sitt fotbollsspelande.
Ska man gå in på deras trupp låter det ju som den kommer bli väldigt tunn, frågan är hur klokt det är då man kommer ha väldigt många matcher kommande säsong. I LFC har man tänkt precis tvärtom och kommer ha en större trupp kommande säsong och även om en del av den offensiva spetsen är borta så känns det ändå som en trupp med mycket potential i.
Den här frågan om att ge svenska spelare chansen är intressant. Ju bättre lag man har desto svårare är det för unga spelare att slå sig in. Rosengård har varit Sveriges klart bästa lag över den senaste femårsperioden. Under den perioden har man fått en stämpel på sig att vara lite av en främlingslegion.
I år har ju som bekant LFC vunnit damallsvenskan, man har gjort det med en verksamhet som har stämplats som positiv för unga svenska spelare.
Men stämmer verkligen de där stämplarna? Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men jag kände ändå att jag skulle kolla hur det faktiskt sett ut under året.
Om någon undrar räknade jag på de siffror som finns på soccerway.com – det är vad jag vet den enda sajt som räknar ut speltid i minuter i damallsvenskan. Så här ser det ut:
Antal använda svenska spelare i damallsvenskan:
LFC–FCR 11–11
Svenska spelare i startelvan:
LFC–FCR 131–100
Total speltid, svenska spelare:
LFC–FCR 11977–9223 – det innebär att LFC i snitt haft 6,0 svenska spelare på planen, medan FCR i snitt haft 4,7 svenska spelare.
Antal svenska spelare födda 1996 eller senare:
LFC–FCR 5–6
Svenska spelare födda 1996 eller senare i startelvan:
LFC–FCR 28–30
Total speltid, svenska spelare födda 1996 eller senare:
LFC–FCR 2593-3209 – det innebär att LFC i snitt haft 1,3 unga spelare på planen, medan FCR i snitt haft 1,6 unga spelare på planen.
För att konkretisera siffrorna lever LFC tungt på att kvartetten Cajsa Andersson, Jessica Samuelsson, Jonna Andersson och Stina Blackstenius slapp skador och avstängningar och spelade samtliga matcher, samt att Magdalena Eriksson bara missade en. De fem står tillsammans för nästan 10000 spelminuter. Hos Rosengård finns ingen svensk som spelade i alla 22 matcher, däremot har klubbarna varsin utländsk spelare som gjorde det.
Kollar man på U20-spelare står Blackstenius för 80 procent av speltiden i LFC, medan Zecira Musovic och Ebba Wieder står för 75 procent av tiden i FCR.
En intressant notering är att 18-åriga Wieder i år i damallsvenskan och WCL fått fler spelminuter än 20-åriga Tove Almqvist fått totalt på sina tre år i LFC.
Slutsats: Det är alltså inte så stor skillnad mellan klubbarna som man kanske kan tro. LFC har använt 1,3 svensk spelare mer per match än Rosengård, men det är i Malmöklubben som unga, svenska spelare har haft störst chans till speltid. För utöver Blackstenius har LFC givit sina ungdomar mycket begränsat utrymme.
Tack. Alltid skönt med ett opartiskt öga.
För många år sedan konstaterade en skämttecknare att: Statistik är som en lyktstolpe – bra att luta sig mot, men den lyser upp ett mycket begränsat område.
Bloggaren har valt att dra strecket i statistiken vid 20-årsgränsen, vilket kanske är intressant, men inte självklart. Jag uppfattade att det Sjögran talade om i artikeln var problemet att rekrytera svenska spelare mer generellt och således inte endast 20-åringar eller yngre.
Ett opartiskt öga ”Malte”? Njae, Johan Rydén har däremot ett gott öga till FC Rosengård och pluggar inte minst Ebba Wieder så ofta det går. Inget fel i det, men objektivt?
Men om det nu förhåller sig som beskrivits i bloggarens inlägg, varför väljer då inte fler (unga eller något äldre) svenska spelare FCR? Beror det bara på ”stämpeln” eller finns det andra och naturligtvis mer svårutforskade skäl? Är varken spelare eller deras agenter klokare än så? I vilket fall lär inte statistik räcka till för att få svar på sådana frågor.
För övrigt kan inte FC Rosengård varit Sveriges klart bästa lag över senaste femårsperioden då de (damlaget) bildades 2013 (klubben 1917). Vill man hävda detta får man räkna in klubben LdB FC för 2011 och 2012. I så fall har jag inga problem med att instämma i påståendet.
Ingen är väl 100-procentigt objektiv, men jag försöker så gott det går. Orsaken till att jag ofta gått in och försvarat FC Rosengård är att den klubb som är på toppen ofta får rätt mycket orättvis kritik eftersom den är just på toppen.
Jag har representerat Borås största och rikaste fotbollsklubb och vet vad man får höra där. Jag representerar nu Borås kanske minsta och fattigaste fotbollsklubb och har även det perspektivet.
Och ja, jag gillar Ebba Wieder. Hon ligger långt framme för att vara 18 år. Fortsätter hon att utvecklas går det att bygga landslagets mittfält kring henne i framtiden. Men jag är även otroligt förtjust i Tove Almqvist. Hon har en grym kreativitet, och det händer alltid saker runt henne.
När det gäller den åldersgräns för unga spelare som jag drog så är det den gräns där man blir senior, internationellt sett. Spelare födda 1995 eller tidigare tävlar bara i seniorsammanhang, medan det som bekant fanns ett U-VM för 96:or i år.
Det var också en rätt rimlig gräns eftersom varken LFC eller FCR har haft någon spelare född 1994 eller 1995 i år. Räknar man in 23-åringar så ser det plötsligt mycket bättre ut för LFC, för då kommer nästan hela deras svenska stomme med.
Var och en får välja var ni drar gränsen för vad som är en ung spelare. Vill man att det skall se bäst ut för LFC drar man den med fördel vid 25 år. Vill man att det skall se bäst ut för Rosengård drar man vid 19.
Här är uppdelningen år för år (siffrorna är spelminuter, inom parentes antal spelare):
Födda 1991 eller senare: LFC–FCR 11977–4528 (11–7)
Födda 1992 eller senare: LFC–FCR 11199–4528 (10–7)
Födda 1993 eller senare: LFC–FCR 9230–4528 (9–7)
Födda 1994 eller senare: LFC–FCR 2593–3209 (5–6)
Födda 1995 eller senare: LFC–FCR 2593–3209 (5–6)
Födda 1996 eller senare: LFC–FCR 2593–3209 (5–6)
Födda 1997 eller senare: LFC–FCR 122–1853 (3–4)
Födda 1998 eller senare: LFC–FCR 122–1313 (3–3)
Födda 1999 eller senare: LFC–FCR 25–5 (2–1)
Födda 2000 eller senare: LFC–FCR 19–0 (1–0)
Statistiken är i detta fallet ett opartiskt öga. Den tittar på allt, inte bara favoritlaget. Synd att inte fler gör det.
Måste hålla med The Observer här. Hade bloggaren inkluderat 93:or eller till och med 92:or hade resultatet blivit väldigt annorlunda. Medan Rosengård har etablerade svenska 80-talister som trotjänaren Nilsson, samt inköpta Schelin och Berglund (och snart även Folkesson) i laget och endast Musovic och Ilestedt som ordinarie (med Wieder på gränsen) 90-talister är det bara Ilestedt (visst, även Rubensson men hon tvingades flytta för att få speltid) som de har lyckats utveckla till landslagsspelare på sistone (och knappt ens det – hon var ju bara reserv i OS). Detta kan jämföras med Linköping som utvecklat 92:an Samuelsson och 93:orna Eriksson, J Andersson, Rolfö samt naturligtvis även 96:an Blackstenius till landslagsspelare. Men visst, etableringen av dessa spelare har samtidigt gjort att ännu yngre spelare som Tove Almqvist inte lyckats hitta sin plats än. Jämförelsen med Ebba Wieder är sannerligen intressant.
Givet framförd statistik verkar slutsatserna klart hållbara. Sedan är det en intressant tanke att FC Rosengård behöver ”försvaras”. Från vem/vilka kan man undra? Visst kan ledande klubbar få skit mer eller mindre befogat – men – de kan också få mer eller mindre befogade och slentrianmässiga hyllningar. Jag kanske återkommer till den intressanta artikeln i Sydsvenskan och apropå ”mjuka värden” så har nog Sjögran en poäng där. Det tror jag också ledare och funktionärer i Vittsjö tycker. FC Rosengårds spelare/stjärnor vägrade skriva autografer till småtjejerna….när guldet blev till sand – eller i alla fall silver.
Mycket intressant statistik, Johan! Ja, siffror och fakta är alltid bättre än gissningar och förutfattade meningar! Detta med att Linköpings FC är knusslig med speltid åt sina yngsta spelare – och tänkta ”påläggskalvar” – stämmer nog med verkligheten. Unga talanger plockas in från regionen för att bida sin tid i utvecklingslaget LFC F19. Där fastnar de flesta medan någon lyfts upp i damallsvenska laget och resten lämnar F19 efter ett par säsonger eller så.
Den enda spelare som hittills gått från obemärktheten till att bli storstjärna på rekordtid är Stina Blackstenius. Sedan får vi inte glömma Jessica Samuelsson och Emma Lennartsson från Norrköpings håll. Tyvärr har Lennartsson fått bära den ständiga och trygga(?) rollen som inhoppare/ersättare, något hon klarar utmärkt för det mesta.
Märkligt nog tycks Tove Almqvists speltid i laget krympa varteftersom – något som kanske återspeglar att hon är på väg bort från LFC, med eller mot sin vilja. Vi kan också nämna Venera Rexhi och Emilia Larsson, vilka dock båda av olika skäl har fått lämna mästarklubben. Nej, man ska inte kasta sten i glashus, bäste Martin. Varken LFC eller Rosengård är fotbollsakademier – eller fabriker – som suger in råämnen och sedan spottar ut lysande svenskfödda stjärnor på löpande band. Verkligen är krassare än så och för klubbchefer och tränare är alltid resultatet viktigare än den s k sociala biten, oavsett hur goda intentionerna än må vara.
Jag får kommentera mig själv. Förargligt nog glömde jag Jonna Andersson, LFC:s briljanta vänsterback, i uppräkningen ovan. Jonna kom ju som ett oskrivet blad från grannkommunen Mjölby redan 2009, men fick sitt riktigt stora genombrott först i år, märkligt nog.
En annan, ganska lustig sak, som har med logistiken att göra : Jag postade mitt första inlägg som en kommentar idag klockan 13:33. På grund av det inbyggda systemet, där svar alltid går före kommentar, hamnar man alltid längst ner i kön vad beträffar inlägg. Okej, det finns ju en viss logik i detta, inget att gnälla över, men teoretiskt sett betyder det att ens första kommentar kan försvinna bakom händelsehorisonten dagar efter att det publicerats. Ja, men det är som sagt inte bloggarens fel.
Känns som att mycket vikt lagts vid att jag nämnde unga spelare i min kommentar. Vad jag framförallt ville få fram är att LFC varit klubben där spelare utvecklats väldigt positivt under de senaste åren och det gäller de flesta oavsett nationalitet eller ålder.
Även jag kan tycka det är tråkigt att de yngsta spelarna i laget fick stryka på foten under senaste säsongen men det lär ju ha haft att göra med att det var så pass jämnt i toppen att man inte hade råd att chansa i matcherna samt förstås att man i stort slapp skador i laget. Jag tror och hoppas på att spelare som Almqvist men även de nyuppflyttade F19-spelarna (båda två riktigt bra) samt den finska talangen som ryktas vara på väg kommer få chansen att ta plats i år när det blir fler matcher att spela och därmed större slitage på spelarna.
Vad gäller att FCR:s yngsta spelare fick mer speltid så beror det ju till 99 % på deras många skador, Att en spelare som Pennsäter som förvisso är talangfull skulle fått chansen på samma sätt utan bekymren för framförallt Berglund ser jag som otänkbart.
LFC har verkligen gjort ett kanonjobb med 93:orna. Det är imponerande att så många nått A-landslaget. Och visst har laget som helhet tagit ett jättekliv det senaste året. Det är verkligen hatten av för Martin Sjögrens arbete.
Vad jag ville säga är att allt inte är svart eller vitt – man kan inte vara bäst på allt. Genom att fokus legat så hårt på 93:orna har det drabbat de yngre spelarna, förstås med Blackstenius som lysande undantag. Det är ju inte heller så att alla från det framgångsrika 93-landslaget som varit i LFC tagit jättekliv i klubben. Pauline Hammarlund är ju en spelare som fick sitt lyft när hon lämnade Linköping.
Men som sagt, LFC har gjort ett kanonjobb med 93:orna. Man slåss med Piteå om titeln som bäst i Sverige på att förädla spelare de senaste två–tre åren. PIF får inte välja först som LFC och FCR, men många av de spelare som hamnar i klubben har tagit stora steg. Dessutom verkar PIF göra ett kanonjobb på ungdomssidan, man hade ju fyra spelare i F20-VM-truppen.
Håller absolut med om Piteå och det är ju inte oförtjänt som deras tränare vann pris på Fotbollsgalan, häftigt att de lyckas locka spelare att flytta så långt norrut i konkurrens med klubbarna i söder. När nu Umeå och Mallbacken åkt ut så blir det ju Piteå som får försvara Norrland i Damallsvenskan och även jag som supportar ett annat lag hoppas nog lite att de fortsätter lyckas i sitt arbete.
Pauline Hammarlund är lite undantaget som bekräftar regeln (även om det förstås finns fler exempel), känns som hon drabbades av att man spelade 4-4-2 och hade så pass skickliga spelare på forwardsplatserna att hon fick hålla till på en kant där hon inte alls kom till sin rätt. Är rätt säker på att hon hade kunnat blomma ut även här om vi redan då hade testat 4-3-3 så hon hade fått chansen att ha en mer offensiv roll i laget men det är ju något vi aldrig får veta.
Kul för en norrbottning att ni uppmärksammar PIF, Stellan (och övriga i ledarstaben!) Håller med om det ni säger, utvecklar ”halvfärdiga” spelare till landslagsklass och har en bra bredd i ungdomsfotbollen. Tror också det är viktigt att komma ihåg att ur en ”årgång” kan man inte räkna med att det blir mer än ett par damallsvenska spelare. Därför är det viktigt att fylla på ur många årgångar. PIF ser ju ut att lyckas med det. Dessutom behövs något extra för att locka svenska talanger norrut. Erkänd tränare är naturligtvis viktigt, förmågan att hitta lämplig sysselsättning utanför ett krävande fotbollsliv, och en positiv lagmiljö tror jag är framgångsfaktorerna. (Nästa alla har ett deltidsjobb, ofta hos lokala företag, eller studerar i PIF) Det vore kul att se motsvarande siffror som ovan för tex PIF, Eskilstuna och KG.