Sämsta möjliga UWCL-lottning

Inlägget uppdaterat med förändringar i Branns spelartrupp

Nu vet vi vilka lag som står mellan Rosengård och Häcken och det gruppspel i Champions League som innebär cirka fyra miljoner kronor bara i startpengar.

Båda de svenska lagen drog nitlotter. För Häcken var det på alla sätt den sämsta tänkbara lottningen. Man ställs mot franska PSG med Amanda Ilestedt i laget i playoff. PSG var det allra högst rankade laget av alla i det här kvalet. Och truppen vimlar av världsstjänor. Sannolikheten att Häcken tar sig till gruppspel är tyvärr närmast obefintlig.

För Rosengård gällde att Malmölaget skulle räknas som favorit oavsett motstånd. Dock fanns det två lag som jag ansåg vara svårare än de andra, norska Brann närmast före danska Køge. Det blev en lottning där det till slut bara återstod två möjligheter för FCR – just Brann och Køge. Lotten föll på norska ligaledarna Brann, vilket alltså kan ha varit sämsta tänkbara alternativet.

En koll på det norska mästarlagets trupp ger vid handen att man har tre norska EM-spelare i Tuva Hansen, Guro Bergsvand och målvakten Aurora Mikalsen, en australisk OS-spelare i Tameka Yallop samt isländska EM-spelaren Svava Ros Gudmundsdottir. Den sistnämnda har ju som bekant spelat för Kristianstad. Det har även Therese Sessy Åsland. I truppen finns också tidigare norska landslagsspelare som Ingrid Ryland och före detta West Ham-proffset Cecilie Kvamme.

Precis som för Rosengård har det varit lite förändringar i Branns trupp under sommaren. Elisabeth Terland har sålts till Brighton och den tidigare Hammarbyforwarden Berglind Thorvaldsdottir till PSG.

Rosengårds trupp känns starkare. Men Brann är inget lag man slår med vänster hand. Det lär bli ett tufft playoff för Malmöklubben.

Brann hette för övrigt IL Sandviken fram till årsskiftet, då Brann tog över verksamheten.

Frisk trupp – då har Rosengård överflöd av utländska spelare

Under fredagskvällen klev Piteå upp på den damallsvenska tabellens övre hälft. Man gjorde det via 1–0-seger borta mot Kif Örebro. Hlin Eiriksdottir kämpade in segermålet i röran framför Örebromålet efter en hörna. Det var lite motläggskänsla över segermålet.

Piteå och Örebro är två lag som varken känns aktuella för medalj- eller nedflyttningsstrid. Under söndagen väntar däremot högintressanta matcher både i toppen och botten. Derbyt BP–AIK med avspark 13.00 är på alla sätt en måstematch för båda lagen.

Botten i all ära. Det är ju ändå toppen som är mest intressant. Och 15.00 på söndag riktas blickarna mot Skåne. Där spelar dels serieledande Rosengård mot tvåan Linköping, dels trean Kristianstad mot fyran Häcken. Två superintressanta matcher.

I Malmö måste Rosengård räknas som ganska klar favorit efter den fina insatsen senast. Lagen har mötts två gånger tidigare i år. I cupen vann Rosengård hemma med hela 4–0, alla mål föll i den andra halvleken. Och i vårens seriemöte blev det 4–3 i Malmöfavör på Linköping Arena.

Men LFC är väl det lag som har stått för årets största överprestation i damallsvenskan. Man har nio segrar på de tio senaste matcherna. Det är bara i den där 4–3-förlusten hemma mot Rosengård som man tappat poäng sedan början av maj.

I Kristianstad bör gästande Häcken räknas som favorit. Lagen har mötts i fem tävlingsmatcher sedan Kopparbergs Göteborg blev Häcken. Göteborgsklubben har vunnit alla fem. Den här gången är det dock läge att höja en varningsflagga för KDFF, som alltså har nio raka damallsvenska segrar med sig in till den här matchen.

För Häcken är det närmast ett måste att vinna om man tänker sig att spela Champions League nästa höst. Inför avspark skiljer det sju poäng mellan lagen, ett avstånd som ur Häckensynvinkel absolut inte får växa.

Jag var som bekant nere i Malmö och såg Rosengård–Häcken i onsdags. Några bänkrader bakom mig, bredvid Viasats kommentatorer, satt Wolfsburgs sportchef Ralf Kellermann. Det transferfönster som ännu är öppet har ju tydligt visat att damallsvenska spelare ännu är intressanta för de europeiska toppklubbarna.

Under fredagen presenterades Jelena Cankovic av Chelsea. Serbiskan har skrivit på ett treårskontrakt. Frågan är vilka spelare som Kellermann kollade in. Kan det ha varit Häckens talangfulla ytterbackar Hanna Wijk och Anna Sandberg?

För faktum är ju tyvärr att vår högsta serie nu börjar bli rejält brandskattad på toppspelare. Risken finns att Kellermann snart får börja resa till andra länder och ligor när han skall studera potentiella nyförvärv.

Högerback Wijk har varit glödhet i veckan med två mål mot Örebro och uttagning i landslaget. Men personligen måste jag säga att jag gillar Sandbergs spelstil lite mer. Vänsterbacken som har IFK Lindesberg som moderklubb är skönt offensiv med riktigt bra inlägg, något jag uppskattar. Inlägg av internationellt snitt.

Den specialiteten fick hon inte använda så mycket i onsdags. Men Sandberg skötte i alla fall defensiven på ett bra sätt på sin kant. Där hade Wijk det jobbigare. Vid 2–0-målet hittade Sofie Bredgaard fram till Olivia Schough i ytan bakom högerbacken.

Här hade jag tänkt kolla lite extra noga på några situationer från matchen. Men det visade sig inte vara så lätt. Matchen ligger inte kvar på Viaplay, och några klipp med höjdpunkter har varken lagts upp på Viaplay eller på obosdamallsvenskan.se.

Många saker har blivit bättre med tv-sändningarna med Viasats inmarsch. Men det finns fortfarande saker kring tv-bevakningen som är superdåliga. Att det inte finns något att se från en toppmatch 2,5 dygn efter matchen är verkligen uselt.

Jag får väl helt enkelt lita på mina anteckningar från Malmö IP. Den första handlade om att Häcken fick en kalldusch redan vid spelarpresentationen. Sprinklersystemet ordnade nämligen en liten dusch över bortalaget.

Spelarna flyttade på sig. Men det hade de egentligen knappast behövt. Det var ju så varmt att det bara borde ha varit skönt med en liten dusch. Annars fick Häcken fördelen av att ha solen i ryggen i den första halvleken.

Vi på sittplatsläktaren hade svårt att se mot solen. Det var tydligt att Rosengårds vänsterförsvar hade samma problematik. För de slog bort ganska många passningar under den första halvleken.

Men även om Häckens press gav hyfsat bra utdelning var gästerna oväntat uddlösa. De avslut som göteborgarna kom till blev aldrig farliga.

I Rosengård satte jag tidigt plus för Rebecca Knaak och Ria Öling. Båda hade nya positioner från förlustmatchen i Piteå. Knaak spelade som sexa i Rosengårds 4–1–4–1. Öling som högerback.

Knaak visade redan i Piteå att hon är otroligt stark i luftrummet. Det visade hon även den här onsdagen. Knaak nickade in Schougs hörna i tionde minuten och hon frispelade Mimmi Larsson med en skarvnick på inspark efter 32 minuter. Även efter paus ställde Knaaks skarvnickar till problem för gästerna.

Jag pratade med henne efter matchen, och hon konstaterade att huvudspelet alltid hade varit en styrka. 26-åringen sa också att hon hade spelat som innermittfältare som junior, till U20-landslaget, men att det inte blivit många matcher i positionen i Frauen-Bundesliga på senare år.

Nu hade hon fått ett par träningar på sig att komma in i det. Det räckte för att ersätta Caroline Seger med den äran. Seger satt för övrigt på bänken med kryckor och titeln assisterande tränare. Och Knaak hävdade att den svenska veteranen gör nytta även som ledare:

”Hon betyder mycket. Hennes personlighet, jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Vad hon gör för laget, framför allt på planen, men även vid sidan, är otroligt.”

Innan jag lämnar Knaak noterar jag att hon plågades av en överansträning i hälen under våren, vilket gjorde att hon bara spelade 117 minuter innan EM. Nu har hon gjort två 90-minutare och känner sig helt frisk.

För övrigt noterar jag att både Rosengård och Häcken för tillfället har friska och breda trupper. Det har ställt till vissa problem.

Det har sagts och skrivits mycket om alla IFK Kalmars utländska spelare. Men Rosengård är nu uppe i samma nivå som smålänningarna. Mot Häcken hade jag tyska duon Stefanie Sanders och Bianca Schmidt 10–15 meter till vänster om mig på läktaren. Och fem–sju meter snett framför till höger satt Charlotte Grant. Den australiska ytterbacken har man ju lånat ut till Vittsjö eftersom man nu är uppe i 13 kontrakterade, utländska spelare.

I damallsvenskan kan man maximalt använda nio utländska spelare i en match. I Champions League är det däremot andra regler. Jag är inte säker, men jag tror att man bara behöver ha fyra hemmafostrade spelare i den 25-mannatrupp som man anmäler till Uefa. Det kommer alltså matcher där Rosengård slipper att sätta utländska spelare på läktaren.

Den senaste på Rosengårds kontraktslista är ju för övrigt Halimatu Ayinde, som har köpts loss från Eskilstuna i veckan. United behöver ännu ha in två miljoner kronor före årsskiftet. I onsdags sa tränare Fredrik Bernhardsson så här till Eskilstuna-kuriren:

”Jag håller det för troligt att några försvinner den närmaste tiden. Vi har kontaktats av både klubbar och agenter och det finns konkreta bud.”

Han fick frågan om hur många han tror kommer att lämna nu under sommarfönstret. Svaret:

”Jag gissar på två stycken, men går inte in på några namn just nu.”

Det lär alltså troligen bli ytterligare någon spelare som lämnar United de kommande dagarna. Tidningen spekulerar i att det kan bli någon av Elise Stenevik, Emma Östlund eller Matilda Plan. En fjärde spelare som stärkt sina aktier den här veckan är ju Noor Eckhoff, som lite överraskande togs ut i det norska landslaget.

Ayinde värvades ju antagligen för att fylla luckan efter opererade Seger i Rosengårds mittfält. Nu visade Knaak att hon är ett fullgott alternativ. Och det är nog bra för Malmöklubben eftersom Ayinde ännu inte tycks vara 100-procentig efter sin korsbandsskada. Jag har inte sett henne mer än korta sekvenser på sistone och kan inte göra en bedömning av hennes klass för tillfället. Men att en 100-procentig Ayinde är en klasspelare är solklart. Hon bar United innan sin skada.

Efter skadan har Ayinde bara spelat 314 minuter i damallsvenskan. Fördelat på en hel match, fem inhopp samt två starter där hon blivit utbytt.

Rosengård har alltså stenhård konkurrens om sina nio utländska platser. Häcken har också hård konkurrens i truppen. Tidigare lagkaptenen Luna Gevitz såldes i veckan till Montpellier. Och spelare som Julia Karlernäs och Lotta Ökvist har stått helt utanför matchtruppen mot Örebro och Rosengård.

Jag kollade Ökvists situation med tränare Robert Vilahamn. Han sa att vänsterbacken är frisk, men att det handlade om en konkurrenssituation där han valde att bara ha en ytterback på bänken – och då valde han Molly Johansson.

Det kan jag förstå. För Johanssons inhopp var kanske det mest positiva jag såg i Häcken under onsdagskvällen. Hon kom in med enormt mycket energi och löpstyrka.

Det behövdes i ett lag som alltså annars var väldigt tamt. Lagets bästa chans var ett läge fyra mot tre i 38:e minuten. Det avslutade Andrine Hegerberg med ett löst skott som Teagan Micah lätt kunde rädda. 20 sekunder senare gjorde Schough 2–0.

Och mål förändrar matcher. Så om Hegerberg hade kvitterat kunde det ha blivit en annan match. Men nu blev det en rätt tråkig andra halvlek där Rosengård hade kontroll, och där Häcken inte förmådde skapa något.

Både från Häcken- och domarhåll irriterades man lite över att Rosengård tog det väl lugnt i vissa situationer. Emma Berglund fick ett gult kort som innebär avstängning mot Linköping. Sannolikt inte så mycket för att hon gjorde någon anmärkningsvärt, utan för att hemmalaget hade samlat ihop till ett kort.

Jag satt bakom bänkarna och hörde en del av det som ropades. En lite kul sekvens var när Olivia Schough låg ner. Då ropade en Häckenspelare, som jag tror var Jennifer Falk, till domaren:

”Du behöver inte blåsa bara för att de lägger sig.”

Schough var inte nöjd med det ropet och svarade med en irriterad blick. Då ropade Renee Slegers: ”Låt dem snacka.”

Det om onsdagens toppmöte. Nu några korta noteringar från veckan. Jag såg att IFK Göteborgs talang Isabella Svanström är uttagen i Österrikes F19-landslag. Hennes syster Victoria Svanström spelar i Alingsås FC – och i Sveriges F17/05-landslag. Systrarna har dubbla medborgarskap.

Det gäller för övrigt för SvFF att binda upp den typen av talanger som kan spela för flera olika landslag. I nuläget finns exempelvis även svensk-tyska Mathilde Janzen i Hoffenheim. Hon är uppvuxen i Hässleholm, men vann nyligen guld i F17-EM med Tyskland.

Apropå ungdomsmästerskap så blir det Japan–Spanien i final i U20-VM. Den matchen spelas natten mot måndag klockan 04.00.

Från Spanien kommer den bästa spelaren i Europa säsongen 2021/22Alexia Putellas. Jag röstade på Barcelonaspelaren, så jag är nöjd med det valet.

Bästa ledare blev även den jag lade min röst på, Sarina Wiegman. Det valet kändes solklart, för Englands nederländska förbundskapten vann överlägset.

Det dröjer några veckor innan de fyra stora ligorna i Europa drar igång. Men i kväll 20.30 är det i alla fall premiär i Italien, i form av Como–Juventus. Och 21.00 under söndagskvällen är det fransk supercupfinal mellan PSG och Lyon.

Olika världar för ombyggda storlag – vi har fått en guldstrid

Piteå vann i kväll med 2–1 mot Rosengård och såg samtidigt till att vi just nu har en guldstrid med tre lag. På onsdag kan även ett fjärde lag ansluta.

Piteås seger innebar slutet på två länga sviter. Rosengård hade en svit på 19 raka damallsvenska matcher utan förlust med sig norrut. Man hade dessutom noll förluster på 25 damallsvenska möten med Piteå. Men det blev alltså 26:e gången gillt för Norrbottens fotbollsstolthet.

Sett till historiken var Piteås seger självklart skrällartad. Samtidigt blinkade det varningslampor kring serieledande Rosengård inför avspark.

Medan Piteå redan hade spelat en seriematch efter EM-uppehållet var det höstpremiär för Malmöklubben. Det var dessutom premiär med ett ombyggt lag.

I går åkte Kristianstad ur Champions League. I dag visade Sveriges båda andra representanter upp sig för första gången efter EM. I Göteborg tog Häcken emot Kif Örebro samtidigt som Rosengård alltså spelade i Piteå.

Vid avspark fanns det flera likheter mellan de båda storklubbarna. Både har tvingats bygga om sina lag i sommar. Häcken har som bekant tappat vårens storstjärna Johanna Rytting Kaneryd till Chelsea. Inför avspark i Piteå meddelade Rosengård till Viaplays personal att serieledarna också tappar en spelare till Londonklubben. Jelena Cankovic uppges nämligen vara utomlands för att skriva på för det engelska mästarlaget.

Det är oklart om hon är i England eller USA. Chelseas lag är ju i USA för en fyrlagsturnering. Där förlorade man efter straffläggning mot Lyon i går. På söndag spelar man bronsmatch mot Portland Thorns i den cupen.

Utöver Cankovic har ju Rosengård även tappat Katrine Veje till Everton och fått Caroline Seger långtidsskadad.

På den positiva sidan fanns att Jessica Wik var tillbaka efter sin mammaledighet. Hon spelade i den damallsvenska premiären i april i fjol. Nästan exakt 16 månader senare var hon tillbaka i damallsvenskan. En annan positiv nyhet från Rosengård var att danska Frederikke Thøgersen gjorde sitt första inhopp i damallsvenskan.

Jessica Wik, tidigare Samuelsson
Frederikke Thögersen

Danskan var ju ett nyförvärv förra sommaren, men drog korsbandet innan hon hann debutera i seriesammanhang. Nu blev det ett sju minuter långt inhopp i Piteå.

Noterbart att tränare Renee Slegers matchade 20-åriga Angel Mukasa i målet istället för betydligt mer meriterade Teagan Micah.

FC Rosengård (4–3–3): Angel Mukasa – Jessica Wik (Karin Lundin, 68), Emma Berglund, Gudrun Arnadottir, Rebecca KnaakSofie Bredgaard (Olivia Holdt, 83), Mia Persson, Ria Öling (Stefanie Sanders, 77) – Mimmi Larsson (Frederikke Thøgersen, 83), Loreta Kullashi, Olivia Schough.

På Hisingen mönstrade Robert Vilahamn också ett nykomponerat lag i mötet med Kif Örebro. Häcken (4–2–3–1): Jennifer FalkHanna Wijk, Aivi Luik, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg (Molly Johansson, 72) – Elin Rubensson, Filippa Curmark (Marika Bergman Lundin, 61) – Dora Zeller (Mille Gejl, 46), Anna Anvegård, Andrine Hegerberg (Anna Cziki, 60) – Stine Larsen (Pauline Hammarlund, 61).

Precis som Rosengård hade Vilahamn en Wijk (om än med annan stavning) på högerbacken. Häckens Wijk hade en riktigt bra dag och gjorde två mål redan de tio första minuterna.

Hon hade sällskap av ytterligare två backar från F19-landslaget i backlinjen, Junttila Nelhage och Sandberg. De tre talangerna kompletterades av 37-åriga Luik.

Det skall sägas direkt att jag hade fokus på matchen i Piteå, och hade mötet på Hisingen på en liten sidoskärm. Och blickarna på sidoskärmen avtog ganska rejäl efter 13 minuter. Häcken gick nämligen på knock och avgjorde matchen direkt.

Man fick 1–0-målet billigt av Örebromålvakten. Sedan rullade det på, och efter cirka 12.30 gjorde Stine Larsen 4–0, vilket innebar att resten av matchen blev lite av en transportsträcka mot 6–0-seger för Häcken.

Jag har således inte uppfattat om det fanns några skadeskäl till den unga backlinjen, eller om det. är en tvär kursändring från tränare Vilahamn. Tidigare under säsongen har ju Josefine Rybrink och Luna Gewitz bildat mittlås och Lotta Ökvist spelat vänsterback. Nu var Gewitz bänkad, medan varken Rybrink eller Ökvist fanns med i matchtruppen.

Enligt Häckens hemsida skulle Rybrink ha varit med, men det var hon alltså inte. Ökvist fanns inte med i truppen på hemsidan, och stod inte heller med bland de frånvarande. Frågetecken för Rybrink och Ökvist alltså.

Totalt ingick fyra av de fem sommarförvärven i startelvan. Noterbart kring det var att Vilahamn körde med både Anna Anvegård och Andrine Hegerberg bakom Stine Larsen. Nu kollade jag alltså inte så noga hur de matchades. Men det känns ju som att man spelade med två tior.

Mitt fokus låg alltså på matchen i Norrbotten. Den var en jämn och bra. Piteå har bara förlorat en hemmamatch, och man visade stort självförtroende genom att kliva upp och pressa serieledarna.

Även om Loreta Kullashi fick ett friläge redan efter 2.25 hade det nya Rosengård väldigt svårt att spela sig till chanser. Under större delen av matchen var det istället på hörnor som Malmöklubben hotade hemmalaget.

Sofie Bredgaard slog högerhörnorna väldigt bra med sin vänsterfot. Och Rebecca Knaak visade fin förmåga att ta sig till den yta där bollen hamnade. Tyskan fick röra sig ostört eftersom Piteå spelade en ganska extrem zon. Det är farligt att zoona mot så bra huvudspelare som de Rosengård har.

Det var just Knaak som nickade in Rosengårds mål. Det kom på en hörna, efter att Mimmi Larsson hade screenat bort duktiga målvakten Mandy McGlynn. Om domarna hade sett screenen hade det sannolikt blivit frispark istället för mål.

Piteås segermål var en inläggsfrispark från Ronja Aronsson som såg ut att passera flera framrusande spelare och gå rakt i mål. Officiellt har Josefin Johansson fått målet, och hon kan ha touchat bollen. Men personligen tror jag ändå att det var Aronssons mål.

Det kom efter 69.10. Efter det bytte Slegerns in nickstarka forwardsduon Stefanie Sanders och Karin Lundin och gick över på 3–5–2. Dock bytte hon överraskande ut Bredgaard. Jag hade trott att man skulle låta henne och Olivia Schough mata in inlägg mot den starka anfallsduon. Fast det regnade inte in så många inlägg som jag hade trott.

Och trots att det blev sju tilläggsminuter lyckades inte Rosengård skapa speciellt många kvitteringschanser. Totalt räknade jag till 7–6 till serieledarna i chanser. Kryss hade väl således varit ett rimligt utfall. Men Piteå behöver verkligen inte skämmas över trepoängaren.

För Rosengård innebär förlusten att man nu har släppt in Linköping och Kristianstad i kampen om guldet. Och på onsdag väntar hemmamatch mot ett Häcken som nu bara är sju poäng bakom. Vinner Häcken den matchen har även de vittring på guldet.

Efter dagens resultat blev onsdagens prestigematch ännu mer laddad.

Svensk topptrupp – och halvtid i damallsvenskan

Tidigare i veckan fick vi veta vilka 23 spelare som Peter Gerhardsson tänker ta med sig till England om en knapp månad. Det är ett tag sedan vår förbundskapten stod för några större skrällar i sina uttagningar. Således förväntade jag mig inte några oväntat namn i truppen.

Och det blev inte heller några skrällar. De frågetecken jag hade handlade om två back- och två offensiva platser. För backplatserna var mina kandidater Emma Kullberg, Emma Berglund, Julia Roddar och Amanda Nildén. Och på mittfältet var det Sofia Jakobsson och Rebecka Blomqvist mot Madelen Janogy.

Utan att ha sett de båda USA-proffsen spela något i sina klubbar den här säsongen tippade jag att Gerhardsson skulle välja just de fyra han gjorde, alltså Kullberg, Nildén, Blomqvist och Jakobsson.

Kullberg och Jakobsson har varit favoriter hos förbundskaptenen, och Nildén imponerade när hon fick chansen i Algarve i vintras.

Faktum är att jag tror att Kullberg kan ha varit den som satt lösast. Hon hade det tufft i Champions League i vintras, och det jag sett av henne i Brighton har inte heller varit klockrent. Men jag har bara sett någon enstaka match, så mitt underlag är väldigt långt ifrån heltäckande.

Hur bra är då den svenska EM-truppen?

Jag skulle nog säga att det till och med är den klart bästa mästerskapstrupp Sverige haft. I tidigare trupper har det alltid funnits några spelare som känts som utfyllnad, eller chansningar. Några sådana finns inte nu.

Tittar man på vilka spelare som inte kom med så har vi tyngre namn där än man är van vid. Utöver nämnda Janogy, Berglund och Roddar står ju även starka spelare som Nilla Fischer, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark utanför truppen.

Larsson var ju exempelvis knappt ens med i diskussionen den här gången. Fischer tackade nej, men hade säkert varit med i diskussionen annars. Även om hon har klara brister i snabbheten är hennes passningsfot en tillgång om man spelar med tre mittbackar, vilket det ju är troligt att Gerhardsson kommer att göra, åtminstone i några EM-matcher.

Att det är den starkaste truppen innebär dock inte automatiskt att det blir svensk EM-succé. Som jag ser det är det sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några som skulle kunna ta medalj. Sverige skall ta sig till kvartsfinal. Men när utslagningsmatcherna väl börjar kommer varje sådan att bli tuff.

Det om EM för den här gången. Nu till damallsvenskan.

Där har vi kommit till halvtid. Det är dock ingen lång vila efter 13 omgångar, utan det skall spelas ytterligare två omgångar innan det blir paus. Omgång 14 spelas söndag och måndag, och innehåller en riktigt intressant match i Häcken–Vittsjö. En match mellan två lag som förlorade senast, och därmed tappade viktig mark i kampen om medaljerna.

När vi nu kommit halvvägs har Rosengård gjort ett litet ryck. Malmöklubben är seriens enda obesegrade lag, man har dessutom både gjort klart flest mål och tagit klart flest poäng. Avståndet ner till tvåan Linköping är fem poäng.

Tvåan LFC är årets positiva skrällag. Egentligen är man den enda riktigt positiva överraskningen. I övrigt är det ju bara lag som har överraskat negativt.

Men i Östergötland har André Jeglertz fått ordning på materialet. Hans lag spelar en snabb anfallsfotboll, där Amalie Vangsgaard är spetsen som leder skytteligan med tio mål. Men där även inhopparen Therese Simonsson gjort sex.

Tittar vi på skytteligan är det fyra utländska spelare i toppen. Utöver Vangsgaard är det Tabby Tindell (tvåa på åtta mål), Hayley Dowd (trea på sju) och Evelyne Viens (fyra på sex mål och åtta assist).

Linköping är alltså tvåa. Man leder en klunga om sex lag som slåss om medaljerna. De andra fem är i tur och ordning Kristianstad, Häcken, Vittsjö, Eskilstuna och Hammarby. De sex klubbarna ligger inom sex poäng.

Fyran Häcken är en av seriens negativa överraskningar. Om det nu är en överraskning. Jag tyckte ju inför seriestart att truppen var betydligt mycket sämre än för ett år sedan. Och samtidigt trodde jag att den ändå skulle vara tillräckligt vass för att kunna försvara den andraplats man tog i fjol.

Det tycker jag fortfarande att man borde kunna. Men tränare Robert Vilahamn har haft en tung vår, där han inte fått bitarna att falla på plats. Så in i seriens andra halvlek hackar Häcken betänkligt. Man har bara tagit fem poäng på de fyra senaste omgångarna, och totalt sett har man gjort alldeles för få mål.

Det trots att man har Johanna Rytting Kaneryd. Det är hon som bär Häcken, och som jag ser det har hon varit vårens överlägset bästa spelare i damallsvenskan. Tweeten nedan är en sammanställning av skapade målchanser i damallsvenskan, statistik som jag såg för några veckor sedan. Vet inte vilken källan är, men Rytting-Kaneryd är tveklöst i absolut särklass.

Bakom medaljlagen finns en mittenklunga med Djurgården, Piteå och Kif Örebro, tre lag som knappast kan nå medaljstriden men som inte heller är i seriös risk att åka ut.

Det är mellan Kalmar, Umeå, BP och AIK nedflyttningsstriden står. Kalmar har bäst läge, efter att ha fått ihop sitt nya lag på ett helt ok sätt. Framför allt har snabba Juliette Kemppi levererat i nyckelmatcherna mot bottenkonkurrenterna. Av finländskans fem mål har två vardera kommit mot AIK och Umeå.

Umeå ligger på kvalplatsen. Laget är klart sämre än det UIK som åkte ut hösten 2020. Jag trodde nog att fjolårets seriesegrare i elitettan skulle stå sig betydligt bättre än man gjort. Men det är uppenbar risk att UIK spelar i elitettan igen nästa år.

UIK är en besvikelse, men den stora besvikelsen är ändå AIK. Solnalaget vann vårens första och sista match, och ligger sist med målskillnaden 8–31. AIK:s trupp känns som den starkaste i bottenstriden, vilket indikerar att laget kan få ett litet lyft om man tar sig ur krisstämningen efter sommaruppehållet.

Svag högerkant, svag domarinsats och svag Rysslandskritik

Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.

Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.

Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.

Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.

Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.

Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.

Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.

Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.

Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.

Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.

Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.

För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.

Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.

I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.

Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.

Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.

Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.

Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.

I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.

I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.

Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.

I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.

Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.

Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.

I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.

I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.

Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.

Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:

Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”

Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.

På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.

Pajas i Djurgården – feltänk i Kalmar?

Inlägget uppdaterat med nya bud om IFK Kalmars nyförvärv

Fredag och söndag spelas den andra omgången av damallsvenskan 2022. Det är en omgång som innehåller flera intressanta matcher. Bland annat har vi en extremt tidig seriefinal på söndag klockan 13.00. Då möts nämligen tvåan efter första omgången, Piteå, och ettan Kristianstad.

På söndag har vi även tippade toppmötet Vittsjö–Rosengård. En riktigt intressant match som lär avgöras på svårspelat vårgräs. Även nykomlingsmötet BP–Umeå och utmanarmötet Eskilstuna–Linköping känns hyperintressanta. Det gör även matchen Kif Örebro–Djurgården, en match mellan två lag som åkte kännbara förluster i premiären.

Djurgården blev helt utspelat av Piteå. Men det är faktiskt inte den svaga prestationen på planen som fick mig att reagera mest kring den matchen. Det var att Djurgårdens spelare inte pratade med media efteråt. Det var bland det löjligaste jag sett.

Det visade sig att det var sportchef Jean Balawo som hade hittat på det, och som antagligen ville ställa sig själv i centrum. Det var ju nämligen bara han och tränare Magnus Pålsson som skulle få uttala sig. Efter lite påtryckning släppte man även fram lagkapten Sanna Kullberg.

Och visst lyckades sportchef Balawo ställa sig själv i centrum. Men han gjorde det på ett sätt som ger honom pajasstämpel i min värld.

Vad var det han försökte skydda spelarna från? Den uppmärksamhet som damfotbollen har strävat efter i 50 år?

Dagen efter premiären fick Djurgårdens vd Henrik Berggren be om ursäkt, och lova att alla spelarna kommer att vara tillgängliga efter varje match framöver.

Djurgården spelar alltså på söndag. Men redan under fredagen har vi två väldigt intressanta matcher. Häcken–Hammarby är ett möte mellan två lag som var missnöjda med premiären. När lagen möttes i cupen nyligen blev det 1–1 – sedan vann Häcken i förlängning. Efter premiärresultaten är båda lagen i behov av en trepoängare. Oavgjort är inte speciellt bra för något av lagen.

Under fredagskvällen har vi även IFK Kalmar–AIK, en match mellan två tippade bottenlag. AIK såg dock stabilt ut under premiären. Och när jag pratade med en AIK:are tidigare i veckan konstaterade hen att ”vi kan säkra kontraktet med en seger i Kalmar.”

Nu lär ju knappast sex poäng räcka till säkrat kontrakt. Men det vore ju verkligen en kanonstart som skulle ge arbetsro till ett nederlagstippat lag.

IFK Kalmar åkte på en riktig smäll i premiären. I dag har man värvat en nionde amerikansk spelare, Natalie Dixon. Det speciella med henne är att hon har svenskt pass.

I en artikel i lokaltidningen Barometern säger sportchefen Tommy Nyberg:

”Det är en stabil, spännande försvarare med svenskt pass vilket underlättar i den situation vi är i. Vi hoppas att Natalie kommer att var med och utmana som en startplats.”

I första versionen av det här inlägget var jag osäker på om IFK Kalmar tänkte rätt. Signaturen Ralle konstaterade i en kommentar på bloggens Silly seasonsida att man väl inte automatiskt blir hemmafostrad för att man har svenskt pass. Jag trodde först att Ralle hade rätt, vilket alltså skulle innebära att Dixon skulle gå på utlänningskvoten, trots att hon har svensk nationalitet.

Men som konstateras i det här inlägget har förbundet meddelat IFK Kalmar att spelare med svenska pass räknas som svenska. Därmed harr Kalmar fortsatt ”bara” 13 utländska spelare där bara nio får ingå i varje matchtrupp.

Under lördagen startar elitettan. Själv skall jag sätta mig i bilen och köra upp till Uppsala för att se IK Uppsala Fotboll ta emot Bergdalens IK på Studenternas. En match mellan det lag jag tippat näst först och det jag tippat näst sist.

Jag hade en rejäl genomgång av alla lag i Borås Tidning tidigare i veckan. Ni som har konto på någon av Gota Medias tidningar kan läsa genomgången här. I genomgången finns även mitt tips av elitettan. Det ser ut så här:

1) Växjö DFF
2) IK Uppsala Fotboll
—————————
3) IFK Norrköping
—————————
4) Alingsås FC United
5) Lidköpings FK
6) Mallbackens IF Sunne
7) Sundsvalls DFF
8) Jitex BK Mölndal
9) Ifö Bromölla IF
10) Gamla Upsala SK
11) Älvsjö AIK
—————————
12) Team Thoréngruppen
13) Bergdalens IK
14) Rävåsens IK Karlskoga

Som vanligt vill jag gärna även ha in era tips. Men skriv dem helst under fliken Forum Elitettan, så har vi alla tipsen samlade. De tips som kommit in hittills är rätt eniga om att Växjö och Uppsala hamnar i toppen och att tre av de fem nykomlingarna från division 1 kommer att åka ut.

Under tiden jag skrivit det här inlägget har den fjärde och sista kvartsfinalen i Champions League rullat på tv:n. Där ledde Juventus med 2–1 mot Lyon inför dagens match. Det italienska svensklaget (Linda Sembrant och Lina Hurtig startade och Amanda Nildén byttes in) inledde starkt, men på några heta minuter gjorde Lyon två mål och sedan hade man ett ganska bra grepp om semifinalplatsen.

Det blev totalt 4–3 till Lyon. Men dubbelmötet levde ända till slutsignal. Juventus har verkligen tagit steg den här säsongen. Tidigare har jag sett dem som jämnbra med våra svenska topplag. Men nu är Juve flera steg före. Inget svenskt lag är ju ens nära att kunna skaka lag som Lyon över två matcher.

Lyons första mål var ett mästerverk av Ada Hegerberg. Själva avslutet kanske inte såg så märkvärdigt ut. Men hennes rörelse innan målnicken är rörelsen av en målgörare. Hon struntar i bollen, backar ”mot trafiken” och letar upp en yta från vilken det är bra chans att göra mål. Så jobbar en skyttedrottning.

Apropå Lyon har deras mittfältare Damaris Egurrola beslutat sig för att lämna Spanien och istället spela sin landslagsfotboll för Nederländerna. Det är ett dåligt besked för Sverige, som ju möter det nederländska laget i sommarens EM. Jag såg Egurrola i aktion mot Häcken på Bravida arena i vintras och blev otroligt imponerad. Då tyckte jag att hon var Lyons bästa spelare.

Hon är alltså ett superförvärv till det nederländska landslaget.

I och med Lyons seger blir semifinalerna PSG–Lyon och Barcelona–Wolfsburg. Många hävdar ju att engelska WSL är Europas bästa liga. Det kan vi konstatera att den inte är. Tyskland och framför allt Frankrike är kvar på tronen när det gäller bästa ligorna. Men det är ju Barcelona som är bästa laget. Det blir spännande att se om ett ombyggt Wolfsburg kan göra något mot ”oslagbara” Barca.

Som många av er säger vet så var det hela 91 553 åskådare som såg Barcelona slå ut Real Madrid under onsdagen.

Varje gång det är folkfest på en damfotbollsmatch dyker det upp många kommentarer om vilket stort steg det är för sporten. Och visst är det kul med ett nytt världsrekord.

Men det riktiga lyftet för damfotbollen ser vi först om den här publiken kommer tillbaka för att även se lunkmatcher. Eller när man fyller arenor med folk som betalar ”fullpris” för biljetterna.

Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att få 91 553 åskådare till en match. Men det var till rabatterade priser. Medlemmar i Barcelona FC fick upp till fyra fribiljetter vardera. Det var alltså många som kom in gratis – jag skriver gratis även om det är rätt dyrt att bli medlem i Barca.

Så trots publikrekordet får vi vänta ett tag till på det riktiga lyftet för damfotbollen. Men veckans publiksiffror i Champions League indikerar att något kanske ändå är på gång att hända.

När det gäller världens största publiksiffra var det tidigare rekordet på 90 185 från 1999. Jag gissar att en och annan pratade om att det var ett genombrott för damfotbollen även då.

Trots att det blev nytt världsrekord under onsdagen har den allra högsta publiksiffran på damfotboll noterats i Mexiko och det inofficiella världsmästerskapet 1971. Då såg 114 000 åskådare finalen på Aztekastadion.

Eftersom det var ett inofficiellt mästerskap räknas inte den publiksiffran som världsrekord, även om det är den största.

Det lilla tipset av damallsvenskan 2022

Mars är den månad jag brukar ha mest att göra på jobbet. Sedan drygt 20 år är jag redaktör för en matig bilaga om breddfotboll, där vi bland annat redovisar alla övergångar i lokalfotbollen. Produktionen för den bilagan brukar ha sin kulmen under slutet av mars och början av april.

Det innebär att jag under några veckor har mindre tid att se annan fotboll på tv eller på plats. Det innebär i sin tur att det både brukar bli färre och kortare blogginlägg.

I år startar damallsvenskan ovanligt tidigt, sannolikt beroende på att vi i år har 14 lag, vilket innebär fyra omgångar mer än tidigare. Jag kollade lite i backspegeln och såg att det var premiär den 25 mars i 2009 års serie.

Sedan dess har premiäromgången startat under perioden 9–17 april. I år är det alltså premiär på lördag, den 26 mars. För egen del innebär det att jag inte har hunnit göra den genomgripande analys av de damallsvenska lagen som jag brukar presentera i samband med mitt damallsvenska tips. Alla övergångar och trupper finns här.

Och här är i alla fall mitt tips. Det känns svårare än på många år. Det är ju nämligen otroligt jämnt i mitten. I fjol skiljde fem poäng mellan trean Kristianstad och åttan Örebro. Det kan bli minst lika jämnt i år. I princip känns tio lag som potentiella medaljörer.

Som vanligt välkomnar jag att ni kommer in med era tips. I grunden är ju förstås tips rätt oviktigt. Men tipsen är en krydda som ökar intresset och det är alltid roligt att se hur olika personer tror att en serie skall sluta.

1) FC Rosengård

Man är regerande mästare, och har den starkaste truppen. Att man tagit sig till final i svenska cupen trots massor av skador är ett styrkebesked. Tyvärr tror jag att man kan ha avgjort rätt tidigt. Jag skriver tyvärr för att man ju vill ha spänning i guldstriden.

2) BK Häcken FF

Ett tag tidigare i våras hade jag Häcken på fjärde–femte plats. Laget känns ju nämligen betydligt mycket sämre än det var för ett år sedan. Men sedan har man tagit sig till cupfinal. Och kollar man truppen är den ändå såpass stark att man bör kunna försvara andraplatsen. Och Johanna Rytting Kaneryd är helt klart en av seriens riktiga attraktioner. Passa på att kolla in henne innan hon sticker utomlands.

3) Vittsjö GIK

Truppen är tunn, men med höga toppar. Man har ett sylvasst forwardspar, och Katrina Gorry är en otroligt spännande värvning. En vass passningsspelare. Det här tipset utgår ifrån att startelvan kommer att hålla sig frisk. Om man däremot drabbas av skador kan det bli en plats på undre halvan. Det känns nämligen väldigt jämnt på platserna bakom de båda topplagen.

4) Kristianstads DFF

Trea två år i rad, med ungefär samma lag. Nu bygger man om. Laget ser sämre ut defensivt, men tremannaanfallet känns väldigt spännande. Får man till det kanske man till och med kan utmana Häcken om andraplatsen. Men utgångstipset blir alltså en fjärdeplats.

5) Hammarby

Hängde med länge i toppen i fjol som nykomling. Då orkade man inte hela vägen. Nu har man värvat väldigt bra under silly season, och australiska duon Kyra Cooney-Cross och Courtney Nevin kan vara spelarna som tar upp Bajen på UWCL-plats. Men i det här tipset hamnar Stockholms bästa lag just utanför medaljerna.

6) Linköping

Fjolåret var ett fiasko. Man räddade sig lite genom att avsluta med tre raka segrar och sluta på sjätte plats med 31 poäng. Känslan är att laget är bättre i år. Jag tippar dem ändå som sexa, eftersom jag just nu upplever fem lag som bättre. Men lyckas LFC få någon att göra mål är man definitivt en utmanare om medaljerna.

7) Eskilstuna

Fick ordning på spelet i fjol när man tappade flera nyckelspelare. Slutade som fyra, bara två mål från UWCL-plats. Har haft defensiv stabilitet under försäsongen med bara två insläppta mål, något som antyder att de placeras för lågt i det här tipset. Men min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.

8) Umeå IK

Det här är lite av ett tips med hjärtat. Man vill ju att klassiska UIK skall lyckas. Dels för att laget spelar en fin fotboll, dels för att man är otroligt bra på att fostra unga spelare. Risken är att laget tippats något för högt. Men känslan är helt klart att man kommer att hålla sig kvar.

9) Piteå IF

I vintras tänkte jag länge på Piteå som tänkbar avstigningskandidat. Men laget har gjort så bra resultat på försäsongen att känslan är att man bör kunna undvika akut nedflyttningsstrid. Laget har kämpat med offensiven. Därför är det positivt att Anam Imo verkar stå inför ett lyft.

10) Djurgårdens IF

Nia i fjol. Har en bredare trupp än på länge genom att man fått in flera spännande nyförvärv. Resultaten i cup och träningsmatcher har dock inte varit speciellt upplyftande. Får Djurgården ihop det kan man till och med vara med i medaljstriden. Men utifrån hur det sett ut på våren är det svårt att tippa laget så mycket högre än så här.

11) Kif Örebro

Ytterligare ett väldigt svårtippat lag, som skulle kunna sluta var som helst på platserna 5–12. Kif överraskade i fjol och var bara fem poäng bakom tredjeplatsen. Laget har många unga framtidsnamn. Men jag tror att det finns en risk för en liten backlash i år.

12) AIK

För första gången kan man hamna på kvalplats i damallsvenskan. Jag tippar att AIK slutar som tolva, men att laget klarar kvalet rätt lätt. AIK var extremt ojämnt i fjol. Nu har man tappat viktiga Rosa Kafaji, vilket kommer att kännas. Det finns potential i truppen. Men resultaten på försäsongen har varit så svaga att jag alltså placerar laget som tolva.

13) IFK Kalmar

Man har satsat utländskt. 13 utländska spelare är fyra fler än de får använda i matcher. Det är tråkigt att tippa två nykomlingar på nedflyttningsplats. Men resultaten på försäsongen gör det svårt att tippa Kalmar högre än plats 13. Man har tre uddamålsförluster på tre matcher mot damallsvenskt motstånd och föll med 3–1 mot Växjö i genrepet.

14) IF BP

Laget var sist in och har inte värvat tillräckligt bra för att kunna undvika jumboplatsen. Vi får hoppas att BP inte blir ett riktigt stryklag. Men risken känns uppenbar att laget bara tar enstaka poäng.

Skytteligan?

Den är betydligt lurigare i år än i fjol. Då vann storfavoriten Stina Blackstenius närmast före Uchenna Kanu. Ingen av dem är kvar i damallsvenskan i år.

I fjol var även trion Olivia Schough, Felicia Rogic och Madelen Janogy uppe på tvåsiffrigt antal mål. De har förstås chansen även i år. Jag tror också att Pauline Hammarlund kan göra en hel del mål i höst. Men det räcker nog inte för att vinna.

En känsla säger att det kommer att stå mellan Mimmi Larsson och Mia Jalkerud. Och mitt tips är att vinnaren spelar i Eskilstuna – jag tror alltså på Jalkerud.

Det kan bli Rosengård–Häcken i final

I dag lottades semifinalerna i svenska cupen. Det blev Hammarby–Häcken och Rosengård–Eskilstuna. Det finns alltså en möjlighet att det kan bli final mellan de senaste årens suveräner i svensk damfotboll.

Häcken och Rosengård imponerade på olika sätt i sina gruppfinaler. Rosengård var utspelat av Linköping i den första halvleken, men växte rejält efter paus och vann till slut med hela 4–0.

Det jag såg av Häckens 3–1-seger mot Kristianstad var både imponerande, och inte. Häcken överraskade genom att köra med Elin Rubensson som tia och med Elma Juntilla Nelhage och Anna Csiki i vänsterförsvaret istället för petade (?) lagkaptenen Luna Gewitz och ljumskskadade Lotta Ökvist.

Det som imponerade var att Häcken stundtals inte lät Kristianstad låna bollen. Det som var mindre imponerande var att Häcken spelade med ganska stor risktagning centralt, något som kan kosta mot riktigt bra lag. Den här gången var inte KDFF bra nog att utnyttja det, men stundtals såg man ändå vilken offensiv potential fjolårets serietrea har i sin nya nordamerikanska anfallstrio.

Det blir spännande att se om Hammarby kan skaka ett Häcken som måste räknas som ganska klar favorit. Det är en match mellan två lag med ganska lik spelstil. Frågan är om Hammarby kan lyckas få tag på bollen, eller om de kommer att få jaga.

I den andra semifinalen är Rosengård ännu klarare favorit. Eskilstuna har hackat sig vidare till semi. I går hade Djurgården straff, och flera andra superchanser. Men United, som också skapade flera bra lägen, redde ut det och vann gruppen. Nu väntar dock betydligt tuffare motstånd för sörmlänningarna. Sannolikt för tufft.

Är Rosengård en så given guldfavorit som man tänkt?

Jag har haft ganska stort krigsfokus den senaste veckan. Det mesta av den lediga tiden har gått till att följa eländet i Ukraina via CNN, BBC och diverse ukrainska journalister på sociala medier. Det är ju meningslöst att följa ryska journalister, för de som är i gång och rapporterar hävdar ju att det inte finns något krig att rapportera om.

I dag tog jag en paus från rapporteringen om artilleri, pansarvagnar, flyktingar och beskjutna kärnkraftverk. Jag åkte till Alingsås för att kolla in mästarlaget FC Rosengård.

När jag åkte hemifrån var det med uppfattningen att det är omöjligt att tippa något annat lag på guldplats i år än just Rosengård. I paus var jag inte lika säker. Det här var nämligen en match där hemmalaget Alingsås imponerade betydligt mer än gästerna – trots att slutresultatet blev 0–3 (0–1).

Jag var just på Gerdskenvallen och kollade in Alingsås–Rosengård även för knappt ett år sedan. Utöver att det var 2021 års klart kallaste idrottsupplevelse, och då bevakade jag både världscupen och SM på längdskidor, så var fjolårets möte en tillställning helt utan nerv.

Det var avgjort redan i fjärde minuten. Då hade Caroline Seger och Olivia Schough gjort var sitt mål, och resten av matchen blev en enda lång transportsträcka till 0–7 och en helt genomfrusen kropp.

Från fjolårets match hade Rosengård bytt sex spelare i startelvan, medan Alingsås hade kvar nio. Hemmalaget hade lärt sig läxan från förra årets match, och stod för ett mycket vassare försvarsspel. Alingsås är ett fysiskt lag. Nu satte man hög press och klev in rejält i de dueller som blev.

Lagkaptenen Moa Jarl har flyttat ner i mittförsvaret, och var lysande. Även det centrala mittfältet med Alma Öberg och Rebecca Cameras var bra.

Rosengård hade bollen, men spelade mest i sidled, och skall vara nöjt med att man ledde med 1–0 i paus. Gästerna blev lite spetsigare efter sidbytet, men det dröjde ändå till minut 75 innan det andra målet kom. Det var egentligen först när supertalangen Bea Sprung kom in i minut 66 som Rosengård klarade av att utnyttja att Alingsås tryckte upp sin backlinje högt.

Det var Sprung som slog en fin genomskärare till Mimmi Larsson, som i sin tur serverade Loreta Kullashi till 2–0-målet. På plats upplevde jag spontant att Kullashi var offside. Men jag är inte säker, och har inte sett någon repris. Oavsett vilket var Sprungs genomskärare av hög klass.

Efter matchen tog jag chansen att ställa lite frågor till Rosengårds tränare Renée Slegers. Så här upplevde hon dagens match:

”Vi var inte så nöjda i paus. Det hackade för mycket. Det finns en hel lista med faktorer, en cocktail av det gör att vi inte riktigt kommer in det flytet som vi är vana vid. Och det var egentligen samma mot Växjö. Det är bra att vi vinner matchen med 3–0, men jag tycker inte att vi skapar tillräckligt många målchanser, att vi inte är tillräckligt farliga framför målet när vi väl kom dit. Men jag har inga synpunkter på spelarnas ansträngning, för de försöker. De här cupmatcherna är tuffa, för både Växjö och Alingsås skall försöka förstöra för oss. Det blir fysiskt, och vi blir vi lite rädda för de smällar som kanske kan komma. Tyvärr fick vi en skada på Gudrun Arnardottir. Vi fick en skada mot Växjö också (Evelina Pettersson), en ful tackling. Det är lite tråkigt, och att vi får göra ett tidigt byte igen påverkar matchbilden.”

Trots att Alingsås tryckte upp sin backlinje ganska högt kom ni knappt in bakom dem en enda gång i den första halvleken.

”Precis. Alldeles för lite. Vi är ju vana vid att lag lägger sig lite lägre, och att vi lugnt kan bygga upp anfallen. När de pressar så högt blir vi tvingade till att spela rakare ibland. Det har vi pratat om, men det sitter inte i vårt DNA. Men det skall vi absolut jobba på, att hitta bättre variation och läsa av hur högt motståndaren står.”

2–0-målet var ett mål där ni kom in bakom dem.

”Det målet är ett mål som kom utifrån de ytorna som vi hade pratat om, som vi trodde skulle uppstå i den här matchen. Där gjorde vi exakt det vi hade tränat på. Det är vi supernöjda med. Men det hände för få gånger i matchen att vi fick till den typen av anfall.”

Nu när du får en hel försäsong på dig, vad kommer vi att få se för förändringar i Rosengårds spel mot förra året?

”Inte så mycket. Jonas (Eidevall) lade en grund, och jag och Jonas tänker ganska likt kring fotboll, så jag fortsätter att jobba vidare på det vi har påbörjat. Sedan är det några detaljer som vi jobbat på, lite annorlunda positionering i anfallsspelet, och lite annorlunda i presspelet, men det är detaljer. I det stora hela fortsätter vi att bygga från hösten.”

Jämför man Eidevalls två sista säsonger i Rosengård så var det ganska mycket spel i sidled 2020 medan ni blev bättre i djupled förra året.

”Det var en sak vi pratade om i somras, att vi måste spela framåt oftare. Det gjorde vi bättre, vi hade några bra bollvinster under hösten som gav kontringar där vi gjorde mål. Vi har de spelarkvaliteterna. Samtidigt är det fortsatt viktigt att vi får kontroll på matcherna, har mycket boll och tröttar ut motståndarna. Vi är inte bra när det går fram och tillbaka, eller om vi hamnar i försvarsspel under långa stunder.”

Med tanke på att ni har behållit ert lag från hösten kommer ni att bli stora guldfavoriter i år.

”Vi måste hela tiden bli bättre, för de andra lagen blir inte sämre. Vi har mycket jobb framför oss, men på pappret har vi en jättebra trupp.

Kollar man den trupp Slegers hade med sig till Alingsås så saknades flera viktiga spelare, inte minst Jelena Cankovic. Men inte heller Stefanie Sanders och nya Rebecca Knaak var med i matchtruppen. Ytterligare tre spelare som man förhoppningsvis kommer att kunna matcha in under säsongen är Jessica Wik, som blev mamma i oktober, samt korsbandsskadade duon Fiona Brown och Frederikke Thøgersen.

Jag frågade om tillståndet för Cankovic, som spelade 90 minuter mot Växjö, men alltså saknades helt i Alingsås:

”Det är något som hände när hon spelade med Serbien, men vi gör undersökningar. Vi har även några som inte är med i dag efter kollisioner i träningsmatcher, som Stefanie Sanders. I dag fick vi byta ut Gudrun Arnardottir och Rebecca Knaak har en överbelastad häl (trampat igenom). Så det är lite småskavanker. … Det finns något positivt i det också, och det är att andra, yngre spelare får chansen att visa. Bea Spring har gjort det jättebra. Athinna Persson Lundgren fick hoppa in tidigt i dag, och gjorde det jättebra.”

Jag blev alltså inte speciellt imponerad av Rosengård. Det blir intressant att se hur det går i nästa lördags gruppfinal mot Linköping, en match som sänds i Sportkanalen, och där LFC går vidare vid kryss.

Men trots dagens match känns det svårt att tippa något annat guldlag än Rosengård. Jag hade för övrigt även ett längre samtal med Erling Nilsson i dag. Han varnade för Kristianstad. Trots att KDFF bytt många spelare har man startat cupspelet starkt. Deras gruppfinal mot Häcken på Bravida nästa söndag är också en hyperintressant match.

I övrigt pratade jag och Erling en hel del om svensk damfotbolls framtid. Han noterade att många av dagens landslagsspelare har fått sina internationella genombrott de senaste åren i en ålder av 26–29 år. Något som i sin tur innebär att man inte får ha för stora förväntningar på spelare som Hanna Bennison eller Bea Sprung de närmaste åren.

Och visst är det så. Man kan inte förvänta sig att de kan hålla den höga och jämna nivå som exempelvis Caroline Seger håller. Hon var bäst på Gerdskenvallen i dag.

Nämnda Bennison stod för övrigt för en suverän assist till Evertons segermål mot Aston Villa i onsdags:

När vi ändå är i England. När jag kom hem från Alingsås hamnade jag mitt i avgörandets minut i den engelska ligacupfinalen. Först fick Chelseas Niamh Charles ett fint skottläge att ge sitt lag ledningen med 2–1. Skottet räddades fint av Manchester Citys målvakt Ellie Roebuck.

Och strax efter blev Charles istället lite syndabock när hon tappade bollen utanför eget straffområde till formstarka Lauren Hemp. Det såg minst sagt halvhjärtat ut när Charles struntade i att försöka ta tillbaka bollen, och i stället promenerade hemåt. På sin promenad fick Chelseaspelaren se hur Hemp fick in bollen till Ellen White som gav City ledningen.

Resten av matchen var det klasskillnad. Citys tvåmålsskytt Caroline Weir gjorde ett drömmål när hon satte upp bollen i krysset med sitt stödjeben – det högra. Chelsea såg helt tröttkört och oengagerat ut. Man visade ingen desperation och lyckades inte få till någon forcering, utan City vann säkert.

Det var Citys första seger mot Chelsea sedan april 2019. Under de närmare tre åren har lagen mötts nio gånger. Chelsea har vunnit sju, varav en efter förlängning, och två har blivit oavgjorda. Nu fick City fira en välkommen titel – grattis. Både Chelsea och City är ju utslagna ur Champions League, och Citys chanser att vinna ligan är bara teoretiska.

När det gäller svenska spelare var Jonna Andersson den enda som fick speltid i finalen. Den tid jag såg hade hon, likt alla andra Chelseaförsvarare, det svårt med Hemp. På pluskontot fanns ett par bra bra slagna hörnor.

Innan jag sätter punkt noterar jag att nämnda Chelsea och Manchester City nyligen har presenterat sina bokslut för förra säsongen. City noterade ett minus på 1,7 miljoner pund – det motsvarar 22 miljoner kronor i dagens kurs.

För Chelsea blev det cirka 20 miljoner kronor minus för andra året i rad. Det går att driva verksamheten så om man har en stark herrverksamhet i ryggen.

Ett helt nytt Sverige mot Bonansea

Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.

Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig LindahlJulia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna AnderssonSofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia SchoughKosovare AsllaniAnna Anvegård.

Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.

Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?

Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.

Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.

När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.

Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.

Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – Uppdateringen

I mellandagarna i fjol skakades svensk damfotboll av turerna kring Kopparbergs Göteborg FC. Turer där strålkastaren hamnade på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

Den 4 januari i år gjorde jag en stor genomgång av hur damfotbollsverksamheten såg ut i alla elitklubbar på herrsidan. I det inlägget förde jag också ett längre resonemang kring varför herrelitklubbarnas inmarsch går mycket långsammare i svensk damfotboll än i europeisk. Det resonemanget gäller även tolv månader senare. 

För nu är det dags för uppföljningen, alltså genomgången av hur det ser ut för herrelitklubbarnas damlag efter säsongen 2021.

Kortfattat kan man väl säga att medan herrelitklubbarna dominerar europeisk damfotboll är det fortsatt klassiska damfotbollsklubbar i toppen av damallsvenskan. Fem av de sex högst placerade lagen i 2021 års upplaga är klassiska damfotbollsklubbar.

Även om det 2022 kommer att vara sex herrelitklubbar bland damelitens 28 lag så är det framför allt i de olika Götalandsserierna i division II som man hittar herrelitklubbarnas damlag kommande år.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga årets och nästa års svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Malmö FF:s klubbledningen försökte få ta över LB07:s lag i elitettan inför säsongen 2020, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0.

Överlägsenheten fortsatte i år i division III. Det blev 18 raka segrar och målskillnaden 158–3. Totalt på två säsonger har alltså MFF nu 28 segrar på 28 matcher och målskillnaden 297–3. Det måste ha varit två roliga år för alla inblandade…

MFF:s bästa målskytt i år har för övrigt varit ex-allsvenska Malin Gunnarsson. Ni vet den 26-åriga mittfältaren, eller möjligen forwarden, som tidigare spelat elitfotboll både i FC Rosengård och LB07. Självklart spelar hon och Malmö FF i division II 2022.

AIK – Var nederlagstippad nykomling i damallsvenskan i år, men slutade på tionde plats och klarade kontraktet med nio poängs marginal. Nästa år gör AIK sitt 21:e år i högsta serien, det trettonde i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i aktiebolaget AIK Fotboll AB. Tidigare var damlaget placerat i breddföreningen AIK FF.

Djurgårdens IF – Djurgården var en av fyra svenska klubbar som hade både herr- och damlag i högsta divisionen. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Djurgårdens damer slutade på nionde plats med 21 poäng. 2022 gör man sin 27:e säsong i damallsvenskan. Totalt blir det 30-årsjubileum i högsta damdivisionen.

Man började som Djurgårdens IF Damfotbollsförening. Perioden 2003–2006 hette man Djurgården/Älvsjö och vann två SM-guld. Som Djurgårdens IF har man som bäst tagit det stora silvret.

IF Elfsborg – Är en av de nya aktörerna inom damfotbollen. 2015 startade Elfsborg sitt första flicklag. Klubbledningen var däremot länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant tvingades fram genom ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för ett damlag.

Laget startades i division IV inför förra säsongen. Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2019 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. En av spelarna som gick från Sjömarken var nu 44-åriga Sara Jardving, som spelat i damallsvenskan för Öxabäck, Holmalund och Kif Örebro. Hon gjorde sju mål på tio matcher för Elfsborg i år.

I fjol vann Elfsborg samtliga nio matcher i division IV och fick målskillnaden 68–2. I år följde man upp genom att springa igenom trean, återigen med full poäng. Målskillnaden blev 63–2. Därmed har Elfsborg efter två säsonger 20 raka segrar och målskillnaden 131–4. Starkt, men ändå ganska långt ifrån MFF-klass. Precis som MFF spelar Elfsborg i division II nästa år.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Var i år tillbaka i damallsvenskan efter två år i elitettan. I klubbens 38:e år i högsta serien var man länge med i medaljstriden. Man slutade dock sjua med 31 poäng.

Hammarby organiserade länge fotbollsverksamheten genom att ha lagen i olika föreningar. De båda lagen närmade sig varandra för några år sedan. Och vid årsmötet 2019 ändrades upplägget så att båda elitlagen numera ligger i Hammarby Fotboll AB.

Nästa år spelar Hammarby på högsta damfotbollsnivån för 39:e gången.

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Under året har man dock fört samtal med IFK Kalmar om förutsättningarna för ett eventuellt samgående. Det blev ingen sammanslagning, men det skall bli fler och närmare samarbeten.

IFK Norrköping – IFK Norrköping var nykomling i elitettan, och därmed den femte klubben med både herr- och damlag på elitnivå. Man slutade på elfte plats, och klarade kontraktet med god marginal. Man har således både herr- och damlag i elitfotbollen även 2022.

Klubbens damlag startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen IFK Norrköping FK i samband med årsmötet våren 2018.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter ett årsmötesbeslut gjorde man inför säsongen 2020 om sitt äldsta flicklag till damlag och startade i division IV. Man kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Segrar i sju av nio matcher räckte till uppflyttning.

I år spelade man i trean. Då gick det ännu bättre. Man vann alla åtta matcher och fick målskillnaden 66–4. Sedan vann man dubbelmötet i kvalet mot Örgryte på fler bortamål. IFK Göteborg spelar alltså precis som Malmö FF och Elfsborg i division II 2022.

Noterbart är att de båda kvalmatcherna mellan Blåvitt och Örgryte lockade 1 062 respektive 2 027 åskådare. Hyfsat publikintresse på division III-nivå…

Noterbart också att Blåvit sticker ut bland de herrelitklubbar som nyligen klivit in i damfotbollen genom att vara mycket starkt på ungdomssidan. Man har spelat SM-slutspel i 17-årsklassen de senaste två åren. 2020 föll man mot Umeå IK i finalen och i år blev Södra Sandby för svårt i semifinalen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Varbergs Bois – Startade damlag inför säsongen 2019. Vägen upp genom divisionerna har inte varit spikrak. Första året slutade man trea i division IV, men fick en friplats i trean. Där hamnade man på mittenplats som nykomling 2020. I år slogs man om seriesegern, men blev tvåa på sämre målskillnad än Falkenbergs FF.

Det borde alltså ha blivit division III för Varberg även 2022. Men man har för andra året av tre fått en friplats i högre division. Varberg har alltså inte fixat någon uppflyttning av egen kraft. Men det spelar ingen roll – Bois är uppe i tvåan nästa år.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16, då man tog över Danmarks IF:s elitlag. Tiden i Sirius blev ingen succé för damlaget, utan till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll. Alltså den klubb som spelade i damallsvenskan 2020. Och som lär bli en av favoriterna i elitettan nästa år.

BK Häcken – Har faktiskt två olika damlag. ”Sitt eget” startade man redan 1978. Det har mest hållit till i lägre divisioner. När man väl påbörjade en satsning mot eliten stannade allt av i tvåan. Men i år smällde det till. Man vann division 2 nordvästra Götaland och spelar därför i division 1 kommande år. Det laget ligger organiserat i samma förening som herrelitlaget. 

Häckens andra damlag är ju det lag som tidigare hette Kopparbergs Göteborg FC. Via ett årsmötesbeslut tidigt i våras valde Häcken att ta över driften av det lag som då var regerande guldmedaljörer. Klubbens andra damlag ligger i en extern förening som heter BK Häcken FF.

BK Häcken FF inledde våren med att vinna svenska cupen. I damallsvenskan slutade man på andra plats. I Champions League tog man sig till gruppspelet. Där gjorde man dock en slät figur och slutade sist i sin grupp.

2022 spelar alltså Häcken både i damallsvenskan och ettan. Dessutom skall man kvala till Champions League.

Degerfors IF – Har haft damlag i omgångar. Efter ett uppehåll tog man upp damfotbollen igen till säsongen 2019. Man vann division IV och division III under premiärsäsongerna.

I år i tvåan gick det inte lika smärtfritt. Man slutade på tredje plats i division 2 västra Svealand, en placering som innebar kval mot division I. Där föll man mot P18 IF och missade uppflyttning. Några dagar senare fick man dock en friplats. Degerfors IF spelar alltså i division I säsongen 2022. 

Noterbart är att laget har tränats av Patrik Werner sedan återkomsten 2019. Samme Werner som är sportchef för klubbens herrallsvenska lag. 

Halmstads BK – Sedan HBK startade damlag för några år sedan har det snabbt vandrat genom divisionerna. Sedan 2020 spelar man i ettan. I år kom man på fjärde plats i den sydligaste serien. Man är alltså kvar i ettan även nästa år.

HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Örebro SK – Till och med 2020 fanns det ett fristående damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. Men från och med i år har det laget införlivats i ÖSK Elitfotboll AB, alltså samma konstruktion som för herrelitlaget.

Första året som herrelitklubben Örebro SK har haft ett damlag på riktigt slogs man om seriesegern i division I ändå in i slutomgångarna. Det blev till slut en fjärdeplats, fyra poäng från seriesegern. ÖSK:s damer spelar således i ettan även 2022.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startade flicklag i år genom att man tog över ett F15-lag som tidigare tillhört Sockertoppen IF. Med välkända Anneli Andersén som tränare slutade ÖFK:s historiska flicklag sist i sin serie i F17-SM.

Superettan

IFK Värnamo – 2020 spelade både klubbens herr- och damlag i division I. Medan herrlaget avancerat två divisioner på två år och således har allsvensk status 2022 är damerna kvar i ettan. Laget slutade på sjätte plats i mellersta Götalandsettan i år. Laget är mest känt för att en gång ha haft Centerledaren Annie Lööf som målvakt.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år höll sig kvar i elitettan.

Helsingborgs IF – Startade i division IV i år. Det blev 14 raka segrar och förkrossande 109–1 i målskillnad. HIF spelar således i division III nästa år. Noterbart är att landslagsstjärnan i futsal, Isabel Aguilar, ingår i laget. Ett annat välkänt namn i laguppställningen är 38-åriga Maria Westerblad, som spelade i damallsvenskan för Malmö FF på tidigt 00-tal.

Norrby IF – Har inte haft någon dam- eller flickverksamhet i år. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan. Man startar dock stimulansträningar för flickor i januari. Vi får se om det över tid även leder till bildande av nya dam- och flicklag.

Östers IF – Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet. Damlaget lades ner 2014.

Landskrona Bois – Startade damlag i år. Debuten i division IV slutade med en tredjeplats bakom Helsingborgs IF och IF Lödde. Bois är alltså kvar i fyran även 2022.

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man fastnat. I år blev man femma, 14 poäng efter seriesegrande Ifö Bromölla IF. TFF spelar i ettan även 2022.

Örgryte IS – Har haft flickverksamhet under några år. 2020 gjorde man som Blåvitt om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran i fjol. Och i år vann man sin division III-serie. Man föll dock i kvalet mot tvåan mot IFK Göteborg. Se ovan.

Dock spelade kvalförlusten ingen roll. Öis fick nämligen en friplats i division II. Man är således en av många västsvenska herrelitklubbar som har damlaget i tvåan nästa år. Om pandemin tillåter borde det kunna bli en del rätt intressanta publikmatcher i Götalandstvåorna.

Öis har alltså tillgång till ett stort antal tidigare elitspelare. Spelande tränare är exempelvis Marlene Kanto. Hon är mer känd som Marlene Sjöberg och har 5 A-landskamper, ett SM-guld och en Champions Leaguefinal på meritlistan.

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IK Brage – Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Efter ett långt uppehåll utan dam- eller flickverksamhet tog man inför årets seriespel över Ornäs BK:s damlag och gick in i division II. Comebackåret i damfotbollen innebar en sjätteplats i division II västra Svealand. Brage spelar i tvåan även 2022.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag inför säsongen 2019. Man vann alla 27 seriematcher under sina två första säsonger. Men i år i division II bröts segersviten. Laget kom tvåa i den nordöstra Götalandstvåan bakom Borens IK. Trots det spelar Jönköpings Södra i division 1 2022.  Man fick en friplats, och är placerat i mellersta Götalandsserien tillsammans med bland annat Häcken och IFK Värnamo.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag inför säsongen 2020, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. I år blev man tvåa bakom Norrby SK i sin division III-serie. Två lag gick dock upp, så VSK har sitt damlag i division II 2022.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot har man haft tre flicklag i seriespel i år.

Gais – Har totalt spelat elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år har man startat upp flickträning igen för småtjejer. Och så har man ett duktigt futsallag som har spelat SM-final två år i rad och som är storfavorit till att vinna SM-guld till våren.

Vasalund IF – Spelar i division IV. Kom fyra i fjol och trea i år. Spelar således kvar i fyran även 2022.

Falkenbergs FF – Hade tidigare ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

2020 startade FFF om i division IV. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. I år förlorade man en match i trean. Det blev ändå serieseger, så FFF är ytterligare en av alla de västsvenska klubbar som skall spela i division II 2022.

Lagen ovan var årets 16 lag i superettan. De fyra sista har dock åkt ner i division I. Så när jag ändå är igång kollar jag läget även i de fyra klubbar som gått upp från ettan till superettan:

Utsiktens BK: Göteborgsklubben har ingen dam- eller flickverksamhet.

Skövde AIK: Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IF BP: Blir sjätte klubben att ha elitfotboll både för herrar och damer nästa år. Både klubbens herr- och damlag avancerade en division i år. Medan herrarna gick upp i superettan gick som bekant damerna upp i damallsvenskan. Det innebär att fem av 14 damallsvenska klubbar nästa år även är representerade inom herreliten. Nytt rekord.

Precis som på pojksidan är BP en stor plantskola inom flickfotbollen. I år har man spelat SM-final både för F19 (silver) och F17 (guld).

Dalkurd FF: Har inget damlag. Hade däremot anmält ett F15-lag till DM i Uppland i år. Har inte sett om laget kom till spel.

Därmed har vi tagit oss igenom alla herrelitlag 2021 och 2022. Som sammanfattning kan vi konstatera att aktuella herrelitklubbar har sina damlag på följande nivåer:

Damallsvenskan (5 klubbar): AIK, Djurgården, Hammarby, Häcken och BP.
Elitettan (1): IFK Norrköping.
Division 1 (7): Häckens andralag, Degerfors IF, Halmstads BK, Örebro SK, IFK Värnamo, Jönköpings Södra IF och Trelleborgs FF.
Division 2 (8): Malmö FF, IF Elfsborg, IFK Göteborg, Varbergs Bois, Örgryte IS, IK Brage, Västerås SK och Falkenbergs FF.
Division 3 (1): Helsingborgs IF.
Division 4 (2): Landskrona Bois, Vasalunds IF.

Totalt har 23 av 36 herrelitklubbar haft damlag i seriespel i år.

OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

En fet Kalle Anka-stämpel på EFD

För en stund sedan trodde jag inte mina ögon. Jag läste en några dagar gammal artikel i Aftonbladet, och den spontana känslan var att: det här kan väl inte stämma? För så inkompetent kan väl inte damfotbollens elitorganisation vara?

Artikeln handlar om hur EFD fördelar de pengar man fick i statligt kompensationsstöd för covid-19. Ni minns kanske hur stark kritik de fick i somras efter att ha valt ett fullständigt absurt upplägg för fördelningen av pengarna.

Ett upplägg som byggde på att de klubbar som hade störst fantasi och drömde om störst publikintäkter också fick mest pengar. Om klubbarnas ansökningar var trovärdiga var inget EFD brydde sig om.

Samtidigt som EFD prisade de som ropade högst valde herrfotbollen att fördela sina pengar efter en genomtänkt modell framtagen av Sef – Svensk elitfotboll. Där fick klubbarna först en grundsumma efter vilken division de spelar i. Sedan delades resten av pengarna upp efter omsättning och publikintresse.

Det var 1000–0 till Sef mot EFD.

Kritiken mot EFD lät inte vänta på sig. Här kan man läsa en informativ artikel om det. Organisationens generalsekreterare generalsekreterare Tomas Hoszek skyllde på ont om tid, och resursbrist.

Men nu har man alltså ha gjort om exakt samma misstag. Och nu går det definitivt inte att skylla på ont om tid. Man har ju nästan haft ett år på sig att hitta en rättvis och väl fungerande modell.

Trots det fick man återigen panik när det andra krisstödet skulle betalas ut. Enligt artikeln i Aftonbladet valde EFD då det absurda upplägget att skicka ut ett mejl till sina medlemsklubbar med frågan om man skulle fördela pengar enligt samma modell.

Att ens fundera över att göra ett lika stort fel även en andra gång är ju faktiskt att odugligförklara sig själv. Att sex av de tio klubbar som svarade på mejlet dessutom ville köra samma modell är ju också skamligt. Vi har alltså minst sex elitklubbar som sätter egen girighet före rättvisa.

Till Aftonbladet förklarar EFD:s ordförande Annika Grälls så här:

”Frågan ställdes till samtliga föreningar i fredags och utifrån det fick vi ett svar, även om det inte var från samtliga. Det vore ett märkligt förfarande att EFD:s styrelse sen skulle överpröva det svar som vi fick.”

Grälls verkar inte förstå att det allra märkligaste ju ändå är att EFD:s styrelse ens funderade över att återigen fördela pengarna enligt en metod som varit så uppenbart orättvis.

Tyvärr innebär det agerande som Grälls och de andra i EFD stått för i det här fallet till en fet Kalle Ankastämpel, både på själva organisationen och på svensk damfotboll.

För ni minns väl hur EFD:s metod för coronastödet slog i fjol? Då fick AIK 28,4 gånger mer pengar än Växjö DFF.

Det senaste året man fick ha publik på sina matcherna var 2019. Då drog AIK totalt 4500 åskådare på 13 hemmamatcher. Med det hade man den 14:e bästa totala publiksiffran av de 26 elitklubbarna. Bland annat hade Växjö mer publik.

Men AIK drömde om att få 20 000 åskådare på sitt derby mot BP i fjol. Och den drömmen fanns med i ansökan. Att man hade haft 811 på en liknande satsning mot Uppsala 2019 nämndes däremot sannolikt inte.

Här skall direkt sägas att jag inte klandrar AIK eller någon annan klubb för drömmar. Däremot tycker jag alltså att det är skamligt att sex klubbar röstade för en uppenbart orättvis modell. 

För återigen blev det AIK som fick mest – 672 440 kronor. Och återigen tillhörde Växjö de som fick minst – 23 653. Trots att Växjö alltså har haft större publikintresse än AIK får Solnaklubben återigen mer än 28 gånger så mycket pengar.

Sådana här Kalle Anka-beslut drar ner EFD i skiten och skymmer de bra saker organisationen gör.

För EFD gör också bra saker. På deras hemsida kan man nu läsa om att man gjort klart med årets certifiering av elitklubbarna.

Fyra miljoner kronor fördelas till damelitfotbollsklubbarna när 2020 års certifiering är klar

Där fördelas fyra miljoner kronor mellan klubbarna efter hur bra talangverksamhet man hade 2020. Fem klubbar hamnar på den högsta nivån och får vardera 245 000 kronor: AIK, FC Rosengård, Umeå IK, Kristianstads DFF och IFK Kalmar.

Noterbart här är att det är två klubbar från elitettan som når högsta nivån. Kul att klubbar i näst högsta divisionen väljer att satsa en stor del av sin budget på att ha duktiga tränare i sin talangutveckling. För som EFD:s sportchef Stefan Alvén säger i artikeln ovan:

”Välutbildade tränare ger välutbildade spelare.”

Det som förvånar mig lite i certifieringen är att Jitex BK med cirka 20 flicklag i verksamheten placeras så lågt.

Fyra miljoner kronor fördelas alltså i certifieringen. Just fyra miljoner kronor är också den summa de klubbar som kvalar in till gruppspelet i Champions League i höst får.

Uefa har valt att ta pengar från herrarnas turnering för att höja värdet av damernas. Totalt fördelas 250 miljoner kronor till lagen i nästa upplaga av Champions League. Kul, och välkommet.

De fyra miljoner kronor som väntar i gruppspelet är minst sagt attraktiva pengar för de svenska deltagarlagen. I Kristianstads DFF säger klubbchef Albert Sigurdsson till Kristianstadsbladet:

”Det är en otrolig summa för oss, det är ju nästan halva vår budget.”

Jag vet inte om det var på tv eller radio jag hörde Therese Sjögran i Rosengård prata om en rejäl satsning med värvningar i sommar för att öka chansen kvala in till gruppspelet. Kul med extra morötter i Champions League i höst.

Alla de tre svenska lagen måste ju kvala för att ta sig till gruppspelet. Det riskerar även storklubben Lyon. Då kommer den sannolikt att ledas av den tidigare franska storspelaren Sonia Bompastor.

Jean-Luc Vasseur har nämligen fått lämna posten efter misslyckandet i Champions League. Hon presenterades som ny Lyontränare i veckan, och tar således över med omedelbar verkan.

Slutligen så lottas grupperna i det europeiska VM-kvalet i morgon klockan 13.30. All info finns här. Sverige är ett av nio lag i högsta seedningsgruppen och kommer att vara storfavorit oavsett vilka lag vi får i gruppen.

 

Det stora tipset av damallsvenskan 2021

När det här inlägget publiceras är det lite drygt tre dygn till avsparken i damallsvenskan 2021. Jag varnar direkt för att det här är ett väldigt långt inlägg, rubriken skulle även kunna vara ”Den stora guiden till damallsvenskan 2021”.

Dock är det en guide utan fakta om nyförvärv och förluster. All den informationen finns ju som bekant på bloggens silly seasonsida.

Ett tag hade jag tanken att dela upp det här inlägget i tolv, och göra ett per lag. Dels för att det är roligt med nedräkningar, dels för att det är mer lättläst att ta lite i taget. Samtidigt är det rätt maffigt att få allt på en gång. Och det är framför allt roligt om debatten kring serien hålls i ett och samma inlägg.

Det här inlägget är alltså jättelångt. Det börjar med en introduktion, sedan följer analyser av alla tolv lagen och slutligen tippar jag vem som vinner skytteligan. Så slå upp en kopp kaffe, eller vad du nu föredrar att dricka, och slå dig ner i finaste fåtöljen. För nu kör vi. Här är det stora tipset av damallsvenskan 2021:

På upptaktsträffen 2012 ansåg en stor majoritet av de närvarande att damallsvenskan var världens bästa liga. Jag höll inte med om att den var bäst, men tyckte absolut att vår högsta serie var med i den absoluta toppen.

Nu vänder vi på de två sista siffrorna i årtalet och skriver 2021. Nio har har gått – och ingen tycker väl längre att damallsvenskan är bäst i världen?

För några veckor sedan var jag i Alingsås och såg FC Rosengård. Då pratade jag med flera av deras ledare, och oron var uppenbar. Oron över hur snabbt damallsvenskan har tappat i status.

Det konstaterades bland annat att internationella spelare inte ens längre ser damallsvenskan som ett mellansteg till storlagen ute i Europa. Man väljer numera hellre andra vägar än att gå via svenska klubbar. Det innebär att de spelare som erbjuds våra toppklubbar är flera snäpp sämre än bara för något år sedan.

Och tittar man igenom damallsvenskans silly season är det ju tydligt att det är betydligt många fler etablerade toppspelare som har lämnat damallsvenskan i vinter än som anslutit. Exempelvis har man ju undrat över varför inte Häcken kunde hitta mer namnkunniga nyförvärv än man gjort.

Men efter att ha pratat med Rosengårdsfolket behövde jag inte undra mer. Svaret var alltså att damallsvenskan internationellt sett, helt enkelt inte längre är tillräckligt intressant.

Det här är ju en otroligt tråkig utveckling. Om ytterligare nio år är risken uppenbar att vi inte längre kommer att ha kvar några svenska landslagsspelare i vår högsta serie. De kommer att vara tvungna att sticka utomlands för att hålla tillräcklig nivå.

Även om damallsvenskan med hög hastighet tappar i internationell status så tycker jag att årets upplaga ser intressant ut. Det finns förutsättningar för att bli jämnt både i toppen och botten.

Ett tips är som bekant ett slags gissning om framtiden. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag även rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdiga mina gissningar är.

Alla som provat att tippa en serie vet att det är näst intill omöjligt att placera alla lag på exakt rätt placering. När man tippar en serie är därför det enda man kan vara säker på att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

De tre senaste åren har jag tippat ovanligt bra. 2018 satte jag personbästa genom att ha tre lag på exakt rätt plats och få godkänt på ytterligare sju. 2019 hade jag ett lag exakt rätt och ytterligare åtta fanns inom två placeringar.

2020 var tredje året i rad jag nåde upp till godkänt på minst nio lag. Två lag var exakt rätt, sex lag en placering ifrån och Örebro missade jag med två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – något jag är nöjd med. Här är utfallet av det damallsvenska tipset 2020:

Rätt placering: Två lag – Umeå och Uppsala.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Vittsjö, Piteå och Djurgården.
Två placeringar fel: Ett lag – Örebro.
Tre placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Som synes var jag helt snett ute om Eskilstuna. Det var faktiskt andra året i rad som jag missade Uniteds slutplacering med hela fem platser. Känslan är att även årets Eskilstunalag är väldigt svårtippat. Det blir tveklöst en utmaning att försöka pricka dem helt rätt i år.

När jag sätter ihop mina tips brukar jag prata om skiktningar i tabellen. I år ser jag tre, eller möjligen fyra skiktningar. Jag ser egentligen bara två guldkandidater i Häcken och Rosengård. Men det kan kanske finnas utrymme för fler lag högst upp i tabellen.

En annan oro jag noterade från Rosengårdsledningen härom veckan var den över att eventuellt tappa många spelare i sommar. Det är ju i sommarfönstret som de stora elefanterna i europeisk damfotboll gör sina drag. Och våra svenska toppklubbar har sannolikt varken råd eller möjlighet att tacka nej om någon storklubb kommer och vill köpa loss några nyckelspelare.

Det finns alltså en oro för att Rosengårds och Häckens lag ser ganska annorlunda ut i höst. Dels skulle det försvåra för lagen att kvala in till gruppspelet i Champions League. Dels skulle det kunna innebära att något eller några av de fyra–fem lag som jag har i andra skiktet även kan slåss om guldet. I första hand är dock de här fyra–fem lagen kandidater till medaljer, inte till guldet.

I botten finns slutligen fem–sex lag som får ha som huvudfokus att säkra kontraktet. Möjligen att de där bottenlagen skall delas in i två grupper, men i princip ser jag alltså tre olika skikt/grupperingar.

Noterbart i år är ju att det bara är ett lag som åker ur.

Det skulle kunna leda till att färre lag dras in i nedflyttningsstriden. Å andra sidan känns det inte som att vi har något lika tydligt stryklag i år som Uppsala var i fjol. Så det finns nog risk för att flera lag kan få känna oro långt in i höstsäsongen.

Damallsvenskan är en serie som är känd för att vara jämn. Två anmärkningsvärda noteringar är att vi har fått fyra olika mästarlag de fyra senaste säsongerna. Samt att två av de där mästarlagen under samma fyraårsperiod även varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var väldigt illa ute säsongen 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i fjol.

Vår högsta serie har alltså varit jämn och svängig de senaste åren. I fjol var det dock ovanligt stor skillnad mellan toppen och resten av lagen. Det var nämligen bara de tre topplagen som slutade på plusmålskillnad. Vi får se om det blir jämnare i år?

Fjolårets säsong var även den första på väldigt länge där jag inte såg en enda damallsvensk match på plats. Skälet till det var förstås corona. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal där kvaliteten på kommentatorerna var minst sagt varierad. Vi får se om SportbladetPlay har lyft sig till i år. Vi får även se om det går att se flera matcher samtidigt på kanalen i år, något som var svårt ifjol.

I år bör man väl i alla fall i större utsträckning kunna se matcher på plats. Dock tror jag inte att vi kan ses på arenorna förrän efter OS-uppehållet. Det går ju tyvärr lite väl långsamt med vaccineringen mot covid.

Därmed är det dags. Här är det, det stora tipset av damallsvenskan 2021:

BK Häcken har gjort mål

1. BK Häcken FF

Placering i fjol: Vann med 54 poäng och målskillnaden 55–10 – då under namnet Kopparbergs Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Johanna Rytting Kaneryd
Tyngsta förlust: Vilde Bøe Risa

Det här är ett tips på magkänsla, faktiskt känns det som att det är mot bättre vetande. Häckens trupp är tunn och laget har haft en minst sagt strulig vinter. För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle tippa guldet till Göteborg.

För en period i höstas tappade ju KGFC, som klubben hette större delen av silly season, minst en nyckelspelare i veckan. Minns att man exempelvis mer eller mindre tvingades spela med ett B-lag i Champions League.

Därefter kom mellandagssoppan där Peter Bronsman plötsligt la ner elitsatsningen i KGFC. När Häcken kom in och tog över verksamheten hade man i princip bara tappat spelare.

Hela sju landslagsmeriterade spelare har lämnat fjolårets guldlag: Natalia Kuikka, Emma Berglund, Rebecka Blomqvist, Emily Sonnett, Emma Koivisto, Julia Roddar och Vilde Bøe Risa. Ersättarna är inte i närheten av lika namnkunniga eller etablerade som de stjärnor som har lämnat.

Känslan när träningsmatcherna drog i gång var att mästarlaget låg långt, långt efter Rosengård. Men Häcken har verkligen imponerat den här våren. Enda förlusten kom i genrepet mot Alingsås. Men då saknades i princip hela startelvan till följd av landslagsuppdrag.

Efter segern mot Rosengård i cupsemifinalen beslutade jag mig för att trots allt tippa guldet till Hisingen. Dels för att Häckens anfallskraft är imponerande, dels eftersom Rosengård tycks ha kvar fjolårets problem i anfallsspelet.

Häcken har ett väldigt rakt, direkt och publikvänligt anfallsspel. Vill man se underhållande damfotboll skall man åka till Bravida Arena. 

Häckens segermål mot Växjö.

Som jag ser det var skillnaden mellan Göteborg och Rosengård i fjol att Göteborgs mittfält var mer offensivt balanserat – mer direkt. Men Göteborg hade även en fantastisk defensiv. Förutom ett väldigt bra presspel hade man snabbhet i backlinjen – och seriens bästa målvakt i Jennifer Falk. Det var således logiskt att Göteborg också var det lag som släppte in minst mål.

Mats Gren har nu skruvat lite på det fina grundspel som Marcus Lantz och Jörgen Ericson implementerade i laget.

Under försäsongen i år har Häckens lag haft ännu offensivare balans. Det har närmast varit extremt. Man har spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen, en spelare som helst vill anfalla längs med kanten. Och ute på kanterna har man kört med Milica Mijatovic och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som snarare är ytterforwards än backar. Dessutom har Filippa Angeldahl tagit en högre, mer offensiv utgångsposition.

Man brukar prata om kontringsskydd som en viktig faktor i anfallsspelet. Det handlar om att man i sitt anfallsspel även tänker lite defensivt. Häckens kontringsskydd har i princip bara varit Emma Kullbergs snabbhet. Och Jennifer Falks höga position. Ännu så länge har det räckt långt.

Jag skrev ju att det här guldtipset är lite av ett tips mot bättre vetande. För jag ser ett gäng orosmoment kring Häcken. Ett första handlar om vad som händer om Kullberg skulle bli skadad?

Då måste Häcken tänka om kring balansen i laget. 

Ett annat orosmoment kopplat till det offensiva spelsättet är att sådan tokoffensiv brukar funka så länge laget är effektivt, och gör mål på sina chanser. Följden av ultraoffensiv är ju att det inte bara leder till fler mål framåt, lag med sådant upplägg brukar även släppa in några extra mål bakåt.

Medan mer defensivt balanserade lag kan vinna med 1–0 även dåliga dagar finns risken att tokoffensiva lagen behöver göra två–tre mål för att vinna. Och då har man inte råd att komma in i perioder av måltorka.

Men Häcken har två riktigt vassa forwards i Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. Blackstenius var inget vidare i fjol, väldigt många avslut smet en meter utanför. Men känslan är att hon håller en betydligt högre nivå i år. Och det kommer att krävas.

Ett tredje orosmoment är kopplat till truppens bredd. Man har 12–13 riktigt starka utespelare. Men där bakom är det ganska många frågetecken. I nuläget upplever jag att laget är ganska känsligt för skador. Man har således inte heller råd att sälja en massa spelare efter OS.

Slutligen väckte cupmatchen mot Rosengård ytterligare ett frågetecken. Malmölaget pressade Häcken till ganska stora problem i uppspelsfas. Rosengård stängde Häckens högerkant och tryckte ut Emma Kullberg långt ut till vänster, något som tydligt störde Häcken. Det väckte samtidigt frågan om årets Häcken har för få vassa uppspelsfötter?

Men trots alla frågetecken och orosmoment. Jag tippar alltså att BK Häcken FF tar SM-guldet i höst. Jag gör det för att man har ett väldigt bra grundspel, och för att jag tror att pånyttfödda duon Angeldahl och Rytting Kaneryd kommer att förse Hammarlund och Blackstenius med rätt bollar hela säsongen.

Caroline Seger

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 57–14.
Bästa nyförvärv: Stephanie Labbé
Tyngsta förlust: Zecira Musovic

I fjol hade Rosengård ett guldgrepp i början av höstsäsongen. Men avslutningen av serien blev ett enda långt misslyckande.

Faktum är ju att man till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det var inte Rosengård själva som räddade andraplatsen, utan det krävdes hjälp från Linköping för att de stora silvermedaljerna skulle hamna i Malmö.

I Rosengård tycker man inte att det finns några storklubbar i svensk damfotboll. Och i viss mån har man förstås rätt i det. Alla damallsvenska klubbar har små och slimmade organisationer.

Men det närmaste en storklubb vi kommer är ju ändå just FC Rosengård. Och att klubben bara tagit ett SM-guld de fem senaste åren är ett jättestort misslyckande.

Sett till spelartrupp tycker jag att Rosengård borde vara bäst. Truppen har tillsammans en bit över 1000 landskamper – klart fler än någon annan damallsvensk klubb. Den som har flest är Caroline Seger.

Från Rosengårdshåll har man på senare år likt ett mantra sagt att ”Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Seger är en väldigt skicklig spelare – extremt bollsäker och en klippa i presspelet. Men som jag ser det har hon inte haft någon bra inverkan på Rosengårds anfallsspel de senaste åren.

Tvärtom ser jag hennes långsamma bollhantering som en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i fjol. Medan Göteborg spelade i expressfart anföll Rosengård i slow motion.

Under fjolåret svingades det friskt från Rosengårdshåll mot motståndare som backade hem och gick på kontring. Något som visade att Malmöklubben ogillade den typen av motstånd, och sannolikt kan ha fått ännu fler att backa hem och kontra.

Faktum är att Rosengård på många sätt tappade guldet hemma på Malmö IP. Man tog nämligen fler poäng på borta- än hemmaplan i fjol. Rosengård vann bortatabellen på målskillnad före Göteborg. Men i hemmatabellen var mästarlaget således hela sju poäng före Rosengård. 

När motståndarna rullar in på Malmö IP brukar de i princip alltid be busschauffören att parkera bussen framför eget mål. För att Rosengård skall kunna ta det där efterlängtade guldet måste man i år vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar. Det kommer att krävas snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från mittfältet i år.

Att Hanna Bennison är frisk och hel från start är i alla fall en garanti för fler djupledslöpningar. Känslan är att Jelena Cankovic, som tidigare också lidit av långsam bollhantering, har snabbat upp sitt spel lite i vinter.

Länge tänkte jag alltså tippa guldet till Malmö. Orsaken är att man egentligen lyckats bättre under silly season än Häcken. Man har fått in ytterligare en vass passningsfot i backlinjen i Emma Berglund och två offensiva spelare med fart i Ria Öling och Olivia Schough.

Man har även fått in en spännande forward i tyska Stefanie Sanders. Hon är ganska lång och verkar stark i luftrummet. Det öppnar ju större möjligheter i ett inläggsspel.

Under försäsongen har känslan varit att Rosengård försöker snabba upp sitt spel. Vi får se om det lyckas. I så fall är det stora chanser att guldet trots allt hamnar i Malmö.

Orsaken till att jag ändå tippar laget som tvåa är att man under försäsongen i alla fall inte har hittat rätt lösningar, utan att man har kvar delar av fjolårets anfallsproblem. Men vem vet, det kanske räcker med att Anna Anvegård blir frisk för att Rosengård skall kunna knäcka koden och börja slå hål på parkerade bussar?

Sveindis Jane Jonsdottir

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 48–29.
Bästa nyförvärv: Sveindis Jane Jonsdottir
Tyngsta förlust: Svava Ros Gudmundsdottir

Ifjol gick guldtåget för KDFF redan under de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Det var framför allt en fantastisk höstsäsong som tog Kristianstad till en slutlig tredjeplats.

Inför den sista halvleken låg man faktiskt både etta i hösttabellen och tvåa totalt. Men en vändning från Linköping gjorde att KDFF alltså fick nöja sig med det lilla silvret, något man jublade över som om man tagit guld.

I höst spelar Elisabet Gunnarsdottirs lag för första gången i Champions League. Där får man sannolikt en tuff väg till gruppspel. Men hur som helst skall laget bli väldigt kul att följa. Både inrikes och ute i Europaspelet.

För det är ett spännande lag Kristianstad mönstrar. Man har kvar alla nyckelspelare från i fjol, plus att man har kryddat truppen med superspännande isländskan Sveindis Jane Jonsdottir. Hon kommer att märkas i damallsvenskan i år, då hon både är snabb, stark och kastar långa inkast. Dessutom kan hon göra mål på egen hand.

Frågan är väl bara vem som skall spela bredvid henne på topp. Där har Gunnarsdottir testat flera olika alternativ. Vi får se om inlånade USA-thailändskan Miranda Nild är lösningen på det problemet.

Annars kanske Kristianstad kan hitta något nytt fynd i sina egna led. KDFF är ju nämligen experter på att utveckla unga talanger. I år kanske det kan vara dags för ett genombrott för Mathilde Janzen. 16-åringen är från Hässleholm, men har tysk pappa, och har därför valt att spela för det tyska flicklandslaget. Här är det läge för Peter Gerhardsson och övriga ansvariga på förbundet att lägga in en övertalningskampanj. För nog vill vi väl att Sverigefostrade spelare skall spela i vårt landslag?

KDFF blev alltså trea i fjol, och tråkigt nog tippar jag dem på samma plats i år. Jag tror inte riktigt att de har jämnheten att utmana om guldet. I fjol släppte man även in lite för många mål för att kunna hänga med i guldkampen. Det finns en medvetenhet kring defensiven, och om något av topplagen vacklar, då är det inte omöjligt att Kristianstad kan hamna ett snäpp högre.

KDFF är ju nämligen ett jobbigt lag att möta. Man har tyngd och kraft på fasta situationer, och häftig skottstyrka från distans genom Therese Sessy Åsland. Nu har man alltså även snabbhet i Jonsdottir. Som sagt, Kristianstad har ett spännande lag.

Sabrina D’Angelo

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Femma med 31 poäng och målskillnaden 33–35.
Bästa nyförvärv: Clare Polkinghorne
Tyngsta förlust: Michelle de Jongh (lån under våren)

Trea 2019. Femma 2020 – trots en riktigt usel start. Nu tippar jag att den skånska byn slutar på fjärde plats.

Som jag ser det kan Vittsjö slutar var som helst mellan trea och åtta. Således finns chansen att Thomas Mårtenssons dröm om att Champions League skall komma till byn skulle kunna bli verklighet nästa år.

För övrigt är Vittsjö Idrottspark lätt min favoritarena i damallsvenskan. Där möts man inte av betong och plast, utan av leenden och engagamang. Om det tillåts publik längre fram i serien rekommenderas helt klart ett besök.  

Som lag är årets Vittsjö väldigt svårbedömt, mycket för att man ännu inte har haft alla sina spelare på plats. Men på papprets ser truppen väldigt stark ut.

Jag har sett Vittsjö på tv både mot Rosengård (3–1-förlust) och i genrepet mot Växjö (seger med 2–0). Det har givit positiva vibbar. Känslan är att man kommer att vara bättre än i fjol. Både offensivt och defensivt.

Försvarsmässigt är ju 2019 års bästa målvakt i damallsvenskan tillbaka. Sabrina D’Angelo spelade en halvlek i genrepet mot Växjö och är som ett nyförvärv. Dessutom bör rutinerade mittbacken Clare Polkinghorne vara ett kanonförvärv.

Offensivt var Clara Markstedt och australiska Emily Gielnik ett riktigt vasst anfallspar i fjol. Nu får de stöd av Fernanda da Silva. Det känns som en anfallsuppsättning som kan skaka vilket lag som helst. Markstedt och Gielnik är stora och starka och da Silva är teknisk och lurig.

Snart skall väl även Tove Almqvist vara tillbaka och ge understöd till lagets forwards. Det borde kunna lyfta laget ytterligare. Almqvist var ju väldigt bra innan hon drog korsbandet. 

Tove Almqvist

Gielnik har för övrigt visat god målform i australiska W-league, och gjorde två mål på Tyskland i lördags. Lovande för Vittsjö, som till synes har en bredare trupp än på länge.

Det blir även intressant att se vilken påverkan Robert Bergström kommer att ha på lagets spel. Den tidigare Umeåtränaren är ju känd för att vilja ha ett passningsorienterat uppbyggnadsspel. Något som borde innebära förändringar i Vittsjös annars ganska raka spelsätt.

Nilla Fischer

5. Linköpings FC

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 32–34.
Bästa nyförvärv: Therese Simonsson
Tyngsta förlust: Lisa Hurtig

I fjol tog Linköping bronsmedaljen trots att man slutade på minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar kändes till slut både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

LFC åkte på två käftsmällar mot Rosengård (1–7) och Göteborg (0–7), annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Men det tyckte inte klubbledningen, för de valde att byta bort tränarna Olof Unogård och William Strömberg.

Nu tränas Linköping av Andreé Jeglertz som ju är en spännande rekrytering. Han har en fin meritlista, och ett bra kontaktnät. Till sin hjälp får han Malin Levenstad, som ju var chefstränare i Rosengård för några år sedan, men på senare år varit spelande assisterande.

Nu är hon bara assisterande, vilket känns smart. Hon får jobba med, och lära sig från lite olika tränare, vilket är en bra skola för en egen tränarkarriär.

Jag såg LFC borta mot Häcken, en match där man förlorade med 5–2 efter att ha släppt in fyra mål på 17 minuter i den andra halvleken. Fram till dess var det en rätt jämn match.

Efter matchen frågade jag tränare Jeglertz och lagkapten Frida Maanum om hur man skall se på årets upplaga av LFC. Det var förstås en rätt dålig tajming med tanke på att båda var besvikna efter att ha åkt på en liten käftsmäll.

Frida Leonhardsen Maanum

Men i besvikelsen noterade jag höga mål och förhoppningar. Maanum höjde årets LFC, tyckte att det liknade den upplaga hon anslöt till. Det var LFC modell 2017 – ett guldlag.

Vi får se om de kan nå samma höjder i år. Maanum sa så här:

”Vi har ett väldigt bra lag i år. Vi har spelat bra på försäsongen. Vi skall försöka pressa motståndarna högt i alla fall. Det är vår spelfilosofi. … Vi har testat med två olika formationer, och har kommit in bra i båda, vilket gör att vi kan spela på två olika sätt. Det är två formationer som hotar lite olika beroende på vilka vi möter.”

Maanum är förstås en nyckelspelare. Hon har en lite ny roll i spelet – lite friare, lite högre upp i planen. Hon säger själv så här om den:

”Jättespännande. Jag har fått en lite mer offensiv roll i år. Det passar mig bra, där vill jag spela. Jag är väldigt nöjd med det.”

Tränare Jeglertz sa så här:

”Vi har en jättespännande trupp med en väldigt bra mix av unga och lite äldre erfarna – jag tycker att vi har en spännande generation spelare. Jag tycker ju att vi skall kunna utmana de bästa, men vi måste vara kliniska i alla moment. Det är så många detaljer som avgör.”

Vad kommer att känneteckna det här Linköpingslaget?

”Det lär väl att visa sig… Jag tycker att vi skall kunna spela på lite olika sätt, att vi inte skall låsa oss vid ett sätt att spela utan vara lite flexibla i spelsätten. Det har vi varit på försäsongen, och det kommer vi att fortsätta vara.”

När jag såg LFC spelade de med fyrbackslinje i något som faktiskt såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall vara ett 4–2–3–1. Formationen med trebackslinje har de skrivit som 3–3–2–2, vilket låter spännande – och väldigt centrerat. Vi får se hur det ser ut i praktiken. 

Sammanfattningsvis tycker jag att årets LFC känns bättre än fjolårets. Ändå tippar jag dem en placering längre ner i tabellen. Men det beror mer på att jag tror att Vittsjö har tagit ett ännu större steg jämfört med i fjol. 

Men jag kan inte säga att jag känner mig säker på LFC som femma. Laget har absolut kapacitet att sluta topp tre, om bitarna faller på plats direkt från start.

Truppen innehåller verkligen flera spännande spelare. Lagkapten Maanum är förstås en nyckel i offensiven. I defensiven har rutinerade Nilla Fischer samma nyckelroll.

Och längst fram, framför Maanum har man en spännande forwardstrio i Uchenna Kanu, Therese Simonsson och Cornelia Kapocs.

Madelen Janogy

6. Hammarby IF

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 66 poäng och målskillnaden 76–25.
Bästa nyförvärv: Madelen Janogy
Tyngsta förlust: Felicia Saving

Hammarby har inte slutat på damallsvenskans övre halva sedan 2004, då man blev femma med 33 poäng. Nu tror jag att det kan vara dags igen.

Utöver Häcken är Malmö FF och Hammarby de herrallsvenska klubbar som uttryckligen gör en seriös damfotbollssatsning. Och det känns som att det inte bara är snack från Bajens håll. Nykomlingen från Söders höjder har verkligen byggt ett väldigt spännande lag.

När jag såg Bajen i inledningen av fjolårets seriespel såg jag ett väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst lag. Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det mest kosmetika.

Men det Hammarby jag sett några gånger den här våren är väldigt bra. Spelskickligheten har kryddats med offensiv spets. Känslan är att Bajen har värvat smart inför den damallsvenska comebacken.

Man spelar 4–2–3–1 med två väldigt passningsskickliga mittbackar i Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson. Båda besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

Som ytterbackar har man två offensivt skickliga spelare i 18-åriga stortalangen Hanna Lundkvist och superrutinerade 36-åringen June Pedersen

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av Pedersen. Nu verkar man däremot ha lärt sig hur man bäst utnyttjar norskan. Pedersen och Hanna Folkesson var prestigevärvningar i fjol.

I år har Bajen värvat vidare. Anna Tamminen, Eva Nyström, Fanny Hjelm Rönnlund och Nina Jakobsson är skickliga spelare som passar bra in i Bajens sätt att spela. Och som grädde på moset har man Madelen Janogy som skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

Det som är roligt med Hammarby är ju att man också har en hel hög unga talanger. Den spelare ni framför allt skall kolla in i år är 16-åriga Ellen Wangerheim. Hon har imponerat stort på mig under våren. Hon har gjort det både som nia och från kanterna. Man skall inte sätta press på unga spelare. Men Wangerheim skulle kunna bli årets komet i damallsvenskan. Hon besitter en megapotential.

En annan intressant talang är 18-åriga nyförvärvet från Enskede, Matilda Winberg. Det jag sett av henne har hon en bra speluppfattning.

Hammarby är helt enkelt en väldigt spännande nykomling. På försäsongen har man gjort flera väldigt bra matcher mot damallsvenskt motstånd. Man slog Kif Örebro i cupen med 3–0. Man borde även ha vunnit mot Eskilstuna, men där förstörde den före detta Bajenmålvakten Emma Holmgren allt.

Jag har alltså fått väldigt positiva vibbar av Bajen den här våren. Så bra vibbar att jag tror att de är ett lag för den övre halvan.

De frågetecken som föreligger handlar trots allt om den offensiva spetsen. Om vem som skall göra målen. Laget känns trots allt lite småväxt, vilket även kan bli jobbigt på defensiva fasta situationer.

Vi får se om fjolårets skyttedrottningar Emma Jansson (18 mål) och Emilia Larsson (17) även gör mål i damallsvenskan. Båda har varit högsta serien förr. Jansson har klarat sig bra, och som mest gjort sex mål. Larsson däremot har fortfarande inte startat någon damallsvensk match. 

Nu får ju dock duon uppbackning av Wangerheim och de båda nyförvärven från Piteå, Janogy och Jakobsson. Kanske räcker det för att Bajen skall ta en plats på övre halvan. Kanske inte.

Oavsett tror jag att Hammarby klarar kontraktet med god marginal. Jag skulle bli väldigt förvånad om laget blev indraget i någon bottenstrid.

Emma Holmgren

7. Eskilstuna United

Placering i fjol: Tia med 23 poäng och målskillnaden 31–35.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust: Julia Tunturi

Eskilstuna stod för fjolårets riktiga megafiasko. Det lag som hade slutat på fjärde plats 2019 var i fjol bara 15 måls målskillnad från nedflyttning.

Tiondeplatsen var ett alldeles för dåligt resultat sett till vilken trupp United hade att tillgå. Nyligen ifrågasatte jag hur laget har letts och utvecklats de senaste åren. Jag skrev:

”Eskilstuna är på många sätt damallsvenskans brunkarlag. Ett lag som i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare. De har flera skickliga spelare, men knappt något lag- eller passningsspel.” 

Jag konstaterade samtidigt att Eskilstuna lever på fysiska egenskaper eller individuell skicklighet. De fysiska egenskaper jag tänker på är främst Felicia Rogics snabbhet samt att flera spelare är starka i luftrummet och därmed är goda tillgångar vid fasta situationer.

Individuell skicklighet finns framför allt hos Halimatu Ayinde, Loreta Kullashi och Emma Holmgren. Just värvningen av Holmgren tror jag kommer att lyfta Eskilstuna. Laget tappade flera poäng ifjol på svajigt målvaktsspel.

En förvånande sak är att trots att Eskilstuna var fjolårets stora fiaskolag så uteblev de stora förändringar som jag trodde skulle komma. Tvärtom är United den klubb i damallsvenskan som har störst kontinuitet i truppen.

Men det känns ju faktiskt som att det är upp till bevis i år för tränare och tillika sportchef Karlsson. Det är hans fjärde säsong på posten, och nu borde han ha hunnit implementera ett genomtänkt spelsätt.

På den damallsvenska upptaktsträffen lyfte tränare Karlsson kontringsspelet som lagets styrka. Och där håller jag med fullt ut. Det går ju inte att ha så mycket bättre spelare i ett kontringsspel än smarta Kullashi och blixtsnabba Rogic. De gjorde elva mål vardera ifjol, vilket innebar att de delade fjärdeplatsen i skytteligan. 

Och visst går det att komma väldigt långt på kontringar utifrån ett tajt och fysiskt försvar framför den säkra sista utpost som Holmgren utgör. Det är till och med en god grundtanke.

Problemet i fjol var ju att United inte kändes som ett utpräglat kontringslag. Jag hade som ni förstår svårt att hitta vilken identitet de ville ha. Kanske att kommer att klarna under det här året. 

Inför fjolåret tippade majoriteten av alla experter Eskilstuna på medaljplats. I år har laget börjat lovande genom att ta sig till cupfinal. Det blir spännande att se hur laget tippas i år.

Jag sätter dem alltså på sjunde plats. Men de har en trupp som skulle kunna ta medalj – om allt faller på plats. Bara Kullashis geni och Rogics snabbhet är egenskaper som borde kunna göra United till ett topplag.

I fjol visade United även att de har en otroligt låg lägstanivå. Jag har placerat laget fem platser fel båda de två senaste åren. Om jag missar med lika mycket för tredje året i rad blir det antingen stort silver – eller nedflyttning…

Maria Nilsson

8. Växjö DFF

Placering i fjol: Sexa med 27 poäng och målskillnaden 18–32.
Bästa nyförvärv: Shannon Woeller
Tyngsta förlust: Jennie Nordin

I fjol trodde jag (och de flesta andra?) länge på att Växjö skulle åka ut. Men laget slutade faktiskt sexa. Man gjorde det efter en otroligt imponerande höstspurt.

Men det såg alltså länge riktigt prekärt ut. Fortfarande efter 17 omgångar låg smålänningarna på nedflyttningsplats. Sedan vann man fyra matcher och den imponerande bortasegern mot Rosengård i slutomgången tog laget ända upp till sjätteplaten.

Lyftet kom i samband med att Maria Nilsson blev lagets enda tränare. Hon bytte då till fyrbackslinje, vilket skapade trygghet och gjorde att laget vann sex av de åtta sista matcherna. Noterbart var att man slutade på övre halvan trots att man gjorde minst mål av alla lag i serien – bara 18 på 22 matcher.

Jag har sett Växjö två gånger den här försäsongen. Dels på plats mot Häcken, dels på tv mot Vittsjö. Utifrån de båda matcherna har man kvar både fjolårets styrkor och svagheter.

För trots att man tappat båda sina ordinarie mittbackar känns Växjö fortsatt stabilt med den där fyrbackslinjen. Så stabilt att jag inte tror på någon större risk för nedflyttning i år. Tvärtom är det rimliga utfallet att laget slutar någonstans mellan plats sex och nio.

Problemet är ju att man har fortsatt har förtvivlat svårt att göra mål. I de tre senaste matcherna mot damallsvenskt motstånd har man spelat ganska jämnt – men förlorat efter att ha lämnat planen utan att göra mål.

Just målskyttet var något jag pinsamt nog glömde att prata med Växjökaptenen Emmi Alanen om efter matchen mot Häcken. Däremot ställde jag frågan om hur bra hennes lag är i år. Svaret löd:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

”Vi har kvar hälften av truppen från i fjol, och det är den grund vi fortsatt bygga på. Vi har fått in spelare som utmanar en mot en och anfaller med fart.”

I samband med den matchen noterade jag att huvudtränare Nilsson har en ny, spännande assisterande tränare i Stefan Karlsson. Han har spelat en bit över 100 allsvenska matcher, och avslutade spelarkarriären i fjol. Nu gör han debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av. För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg.

Alanen sa så här om årets tränarkonstellation:

”Jag tycker att det har funkat jättebra. Han har kommit in jättebra. Deras team verkar funka bra, och det har funkat med spelarna också – det är viktigt det här med dynamiken. ”

Jag kollade förstås även av lite med tränare Nilsson. Hon sa så här:

”Vi ändrade ju spelsätt när jag tog över. Och det är det vi har fortsatt bygga på i år. Nu har vi fått in Stefan och en ny målvaktstränare. Det funkar jättebra. Det är mycket nya fotbollskunskaper som kommit in. … Det är svårt att prata placeringar. Man vill utvecklas och gå framåt, men alla andra lag vill ju det också. Vi har varit i botten några år. Nu hoppas vi att vi stabilt skall hålla oss högre upp i tabellen.”

Apropå Nilsson förklarade hon på upptaktsträffen att Växjö helt oväntat har jobbat en hel del med det offensiva i vinter. Man har kollat på spelvägar i uppspelsfas och jobbat extra mycket i sista tredjedelen, alltså på hur man skall komma till avslut. I det spelet såg jag klara brister mot Häcken på Bravida. Så det är något man bör jobba vidare med.

Signe Holt Andersen

Och om Växjö skall kunna hålla sig högt upp i tabellen måste nog Signe Holt Andersen leverera. I fjol gjorde hon sju mål. I år bör hon nog komma upp i tio–tolv om Växjö minst skall kunna kopiera fjolårets placering.

Kanske att danskan kan få lite avlastning i målskyttet av isländska forwardsvärvningen Andrea Mist Pálsdóttir. 22-åringen har landslagsmeriter, men ännu så länge har jag sett (för Växjö) oroväckande lite av Palsdottir. Lossnar det lagom till seriestart? 

En annan som bör kunna avlasta Holt Andersen är vårlånet Evelina Duljan. Hon hamnade i Kristianstads överskottslager i fjol. Förhoppningsvis kan Duljan blomma ut rejält i den här miljön.

Jenna Hellstrom

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Sjua med 26 poäng och målskillnaden 26–36.
Bästa nyförvärv: Jenna Hellstrom
Tyngsta förlust: Emma Östlund

I fjol kom Kif Örebro på sjunde plats efter att ha överraskat positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

När serien var slut lämnade succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Efterträdaren heter Rickard Johansson, och vi får se om han lyckas lika fint.

Klart är att Örebro efter många struliga år äntligen har fått ordning på ekonomin. Däremot har man för andra året i rad haft väldigt stor oro i truppen. På silly seasonsidan kan man läsa om 13 nyförvärv och elva förluster. Det blir inte bättre av att man har fyra korsbandsskador i truppen.

Det är alltså ett nybygge som tränare Johansson basar över. Noterbart är att man återigen har en ny försvarsgeneral. 2019 var det Emma Kullberg. 2020 tog Emma Östlund över. Och nu går ansvaret att styra upp mittförsvaret till en ny Kullberg – lillasyster Sanna.

Känslan är dock att Örebro fått in mycket kvalitet – inte minst i form av Sanna Kullberg. Tittar man på truppen tycker jag inte att det känns som ett nedflyttningslag. Utan kanske att Kif faktiskt kan överraska även i år?

Jag såg laget i genrepet mot Hammarby. Det var ju en match utan landslagsspelare, vilket gör den svårbedömd. Bajen var väl något bättre totalt sett, men Örebro var starkare än jag hade trott. Med alla förändringar på näthinnan känns det dock inte rimligt att tippa laget högre än en niondeplats.

Kollar vi spelarprofiler är ju Jenna Hellstrom en intressant återvändare. Med sin snabbhet var kanadensiskan jättenyttig för Kif senast hon spelade i Örebro. Längst fram har man ju målfarliga Karin Lundin, som känns som en av damallsvenskans allra bästa spelare på att förvalta inlägg. I fjol bjöd hon ju på snygga mål både med huvud och volley.

En spelare som skulle kunna bli ett utropstecken i årets serie är 17-åriga talangen Emilia Pelgander. Jag tyckte hon såg spännande ut mot Hammarby. Andra talanger det blir spännande att följa är Sara Lilja-Vidlund och nya Sophia Redenstrand.

Jennie Nordin

10. Piteå IF

Placering i fjol: Åtta med 25 poäng och målskillnaden 21–33.
Bästa nyförvärv: Anam Imo
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs

I fjol hängde 2018 års mästarlag med i toppen precis i början av säsongen. Sedan sjönk man sedan som ett sänke genom tabellen och levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången.

Det var Julia Karlernäs som räddade Piteå kvar i högsta serien genom ett fint distansskott i slutomgången. Karlernäs lämnade sedan laget för proffslivet i Spanien. Ytterligare ett par viktiga spelare har försvunnit – man har tappat de fyra bästa målskyttarna.

Faktum är att det knappt är något kvar av det lag som tog SM-guld för 2,5 år sedan. Jag kollade, och 2018 hade Piteå hela 14 spelare som var med i minst 19 av de 22 omgångarna. Från de 14 är bara Faith Ikidi, Selina Henriksson och Cecilia Edlund kvar.

Duktige tränaren Stellan Carlsson får nu bygga om sitt lag igen. Han påbörjade det arbetet i fjol, men får nu börja om på nytt igen. Och nu hörs intressanta rapporter om 4–3–3 och nytt arbetssätt.

Ett tag i början av december funderade jag över om inte Piteå skulle bli det självklara jumbotipset inför årets serie. Då hade man tappat flera nyckelspelare och det ryktades om fler spelarförluster.

Men sedan skaffade sig Piteå både defensiv stabilitet och offensiv spets, och jag kände att tränare Carlssons lag nog ändå bör klara kontraktet.

Den defensiva stabiliteten består i att evigt unga Ikidi får sällskap av Jennie Nordin i mittförsvaret. Ikidi var lysande i Piteå i fjol, och Nordin en stor anledning till Växjös lyft i slutet av säsongen. Ikidi och Nordin bör vara ett av seriens allra bästa mittlås.

Offensivt hade man problem med målskyttet i fjol. Man saknade June Pedersens och Ronja Aronssons fötter vid fasta situationer. Och bara fyra spelare gjorde fler än ett mål – alla de fyra har alltså nu lämnat.

Men man har plockat in två riktigt spännande nya forwards. Nigerianska talangen Anam Imo har jag alltid gillat. Tyvärr led hon av konkurrensen i Rosengård. Men i Piteå bör hon vara riktigt vass att kontra på. Man har även plockat in Moröns succéforward från i fjol, amerikansa Katrina Guillou. De båda borde tillsammans med Cecilia Edlund kunna bilda ett tremannaanfall som gör en del mål.

Norrlagen är ofta svårtippade i och med att de oftast mest möts inbördes på försäsongen. Piteå är extra svårtippat i år med tanke på nybygget samt på att de inte var med i cupens gruppspel, och således inte har spelat några tävlingsmatcher hittills.

Jag tror att Piteå får uppleva en ny säsong på undre tabellhalvan. Men jag tror inte de hamnar sämre än den tiondeplats jag tippar dem på. Snarare känner jag att det kan finnas potential för en placering några hack upp.

Elizabeth Addo

11. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Nia med 24 poäng och målskillnaden 20–31.
Bästa nyförvärv: Hayley Dowd
Tyngsta förlust: Olivia Schough

I fjol var andra året i rad som Djurgården räddade kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots kamp för överlevnad i damallsvenskan var 2020 års Djurgården ett mycket bättre lag än 2019 års.

Framför allt hade man i fjol en defensiv stabilitet som vi inte såg 2019. Laget stannade på 31 insläppta mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Inför silly season var det rimligt att tro att Djurgården skulle fokusera på förbättringar av offensiven. Speciellt som man tidigt förstod att fjolårets bästa anfallsvapen – Olivia Schough – skulle lämna.

Offensivt har Stockholmsklubben verkligen gjort ett intressant transferfönster. Man har letat offensiva krafter över hela världen. Först plockade man in amerikanska Hayley Dowd från Morön. Sedan trillade Alexandra Takounda in från Kamerun, Daniela Zamora från Chile och slutligen ocskå Elizabeth Addo från Ghana.

Mycket Afrika och Amerika alltså. För sedan tidigare fanns ju redan Portia Boakye från Ghana och Linda Motlhalo från Sydafrika i truppen. 

Addo och Takounda är vad jag förstått ännu inte på plats. Det är med andra ord svårt att veta vad det kommer att bli av årets Djurgården. Försäsongen har inte varit imponerande. Därav det här tipset.

Det allra största frågetecknet kring laget sätter jag inte för målskyttet. Man har ju tagit in meriterade och väldigt starka namn – som man bör ju numera ha spelare som är bra nog att kunna fixa lite mål. Däremot undrar jag över målvaktssidan.

Där har man tappat två riktigt meriterade spelare, och ersatt med två oprövade men intressanta. Målvaktsstandarden i NWSL är riktigt bra, så Kelsey Daugherty borde ha kvalitet. Men för mig är hon ett oskrivet kort. Kring 17-åriga Elvira Björklund har jag hört en hel del bra – hon är ett spännande framtidsnamn. Men håller hon redan i år?

Jag känner att om målvaktsduon håller klassen bör Djurgården kunna överträffa mitt tips. Men darriga målvakter kan få väldigt bra lag att skaka. Så målvakterna är alltså nyckeln.

Eller. Under arbetet med det här tipset dök det upp fler orosmoment. Att Malin Diaz skall vara mammaledig är ju ett ”kul” orosmoment, även om det är ett avbräck för laget. Men grattis, Malin.

Man har ett betydligt jobbigare orosmoment om den här nyheten från Aftonbladet stämmer, den talar nämligen om en spricka mellan delar av spelartruppen och tränare Pierre Fondin. Dålig stämning är verkligen inget man vill ta med sig in i en serie.

Som sagt har man flera spännande nyförvärv. Dowd, Zamora och Addo har alla potential att bli attraktioner i damallsvenskan. Jag gillade verkligen det jag såg av Addo i Kvarnsveden. Vi får för Djurgårdens skull hoppas att hon kan prestera lika bra i Stockholm.

Utöver allt utländska spelare skall jag kolla in den centrala mittfältaren Louise Hvarfner lite extra i år. Hon är ung och talangfull – fyller 19 om någon vecka. Jag gillade det jag såg av henne i fjol. Bland annat gjorde hon en kanoninsats mot Rosengård, där hon på ett ovanligt moget sätt försvarade ytan framför egen backlinje.

Det är verkligen otroligt svårt att veta om årets Djurgården är fågel, fisk eller mittemellan. Men jag skulle inte bli förvånad om man räddar kontraktet i sista omgången för tredje året i rad. 

Jenny Danielsson

12. AIK

Placering i fjol: Vann elitettan med 72 poäng och målskillnaden 77–17.
Bästa nyförvärv: Honoka Hayashi
Tyngsta förlust: Sophia Redenstrand

Slutligen tippar jag alltså AIK på nedflyttningsplats. Egentligen är jag emot det här att man  slentrianmässigt tippar nykomlingar i botten.

Jag hade alltså gärna tippat AIK högre. Laget slog poängrekord i elitettan i fjol. Och seriesegrarna i elitettan brukar hålla sig kvar. Men det är tyvärr det enda som talar för Solnaklubben.

Utöver en seger mot Djurgården i februari har jag inte sett något den här vintern och försäsongen som fått mig att känna hopp om ett svartgult liv i damallsvenskan även 2022.

AIK har en fantastisk akademi och får fram massor av duktiga talanger. I år riktas ju framför allt fokus mot hyperintressanta Rosa Kafaji. Det är en tekniker som i högsta grad är sevärd. Men hon behöver nog trolla rejält för att kunna hålla kvar Gnaget i högsta serien.

För tyvärr tycker jag inte att AIK har förstärkt på rätt sätt. Det är stor skillnad mellan våra två högsta serier. Normalt brukar lagen från ellitettan behöva fem–sex riktigt etablerade nyförvärv för att även stå sig i damallsvenskan.

AIK har tagit in duktiga isländska vänsterspelaren Hallbera Gisladottir och man har ett väldigt spännande nytillskott i japanska mittfältaren Honoka Hayashi. Men i övrigt tycker jag att det känns rätt orutinerat och anonymt.

Det finns exempelvis frågetecken kring flera av de spelare som bar AIK i elitettan, om de även klarar av att bära ett lag i damallsvenskan. Bland annat är målvakten Milla-Maj Majasaari ett oskrivet kort på den här nivån.

Jag både hoppas och tror att vi slipper stryklag i årets serie. Jag tror alltså att AIK kommer att plocka en del poäng. Men knappast tillräckligt. Redan i premiären i Växjö får vi en bra värdemätare på nykomlingen.

AIK är ju för övrigt den klubb i damallsvenskan som har klart störst ekonomi. Men de lägger sina pengar på herrlaget – inte på damerna.

Under upptaktsträffen kastade den tidigare F15–17-förbundskaptenen Per Lagerström ut frågan i luften om AIK, ifall man får en dålig start, kommer att visa muskler under OS-uppehållet på samma sätt som man gjort om herrlaget varit illa ute? Han tror inte det. Det tror inte jag heller.

Jag tror bara att det är Häcken och Hammarby av herrelitklubbarna som verkligen vill vinna titlar med sina damlag. AIK och Djurgården är tyvärr inte där ännu. Det krävs nog större tryck från medlems- och supporterhåll för att det skall hända saker på allvar i de två sistnämnda Stockholmsklubbarna.

Tippa damallsvenskan

Därmed har du tagit dig genom mitt damallsvenska tips för 2021. Nu hoppas jag att du också vill vara med och tippa. I fjol var det riktigt många som skrev in sina tips i kommentatorsfältet.

Då var det signaturen FH som tippade bäst. Hen placerade fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Nu har ni en ny chans. Några har redan tippat i samband med tidigare inlägg. Men ni får gärna skicka in era tips även här.

Förresten. Vill du ha ännu mer information om årets damallsvenska? Då rekommenderar jag att du kollar in årets damallsvenska upptaktsträff. Den finns på den här länken.

Det är en väldigt bra upptaktsträff, i särklass den bästa jag sett. Det är rappt och relevant. Man har fått bort alla de där slentrianmässiga artighetsfrågorna som bromsade upp tidigare tillställningar. Och det är en väldigt bra panel.

Eller just det. I samband med det här tipset brukar jag ju även tippa vem som blir årets skyttedrottning. Där brukar jag ha klart sämre utfall än i tabelltipset. Men i fjol gick det bättre än vanligt. Jag trodde på följande topp tre:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Det blev:

1) Anna Anvegård
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Två rätt av tre är jag väldigt nöjd med även om Anvegård var en lågoddsare och kanske den som var mest självklar på topp tre. Blomqvist kom för övrigt på sjunde plats. I år tippar jag istället fem i topp. Den ser ut så här:

1) Stina Blackstenius
2) Anna Anvegård
3) Emily Gielnik
4) Mimmi Larsson
5) Sveindis Jane Jonsdottir

Stina Blackstenius

Här gäller det ju även att gissa vilka som spelar hela säsongen. Det finns som sagt risk för viss spelarflykt i sommar, när storklubbarna på kontinenten skall göra om sina lag.

Känslan är att Stina Blackstenius i nuläget inte vill sticka i väg igen, att hon vill hitta tryggheten fullt ut på hemmaplan. Och jag tycker att det ser ut som att hon är på väg att göra det. Blackstenius har sett väldigt vass ut på sistone.

Det känns kul att skriva det, för bara några månader tillbaka kändes hon helt ofarlig. Men något positivt har hänt, och de två landslagsmålen mot Polen borde stärka henne ytterligare. Mitt tips är alltså att 2021 blir Stina Blackstenius år.

Utöver de fem på topplistan jag tror även att de här kommer att göra många mål i år: Pauline Hammarlund, Felicia Rogic, Loreta Kullashi, Filippa Angeldahl, Therese Åsland, Therese Simonsson, Anam Imo, Fernanda Da Silva, Signe Holt Andersen, Karin Lundin, Stefanie Sanders och slutligen säger magkänslan att jag även måste nämna Ellen Wangerheim.

Häcken drog vinstlotten – spelar hemma i finalen

Det blir Häcken som tar emot Eskilstuna på Bravida Arena i cupfinalen den 13 maj. Häcken hade tur i lottningen och fick hemmaplan i finalen igen.

Eller. Det var ju inte Häcken som vann cupen på hemmaplan för två år sedan, utan Göteborg FC. Men det är ju som bekant samma lag.

Häcken vann påskdagens prestigemöte med Rosengård med 1–0. Jag har sett i kommentatorsfältet här i bloggen att det finns olika uppfattningar om huruvida det var en bra match guldfavoriterna emellan.

Personligen är jag nöjd med underhållningen. Det var jämnt, tätt och spännande. Faktiskt precis så bra som jag hade hoppats.

Det kunde ha gått åt båda håll, men jag tycker att rätt lag vann. Häcken är bättre på offensiv planhalva än Rosengård, och det fällde avgörandet i en jämn match. Jag räknade till 7–5 i klara målchanser i Häckenfavör, och 10–4 i hörnor.

Dessutom borde ju Jelena Cankovic har fått rött kort redan för den armbåge hon gav Filippa Curmark i 35:e minuten. Jag klandrar inte domare Pernilla Larsson för att hon missbedömde situationen och bara delade ut ett gult kort. Men om domare Larsson hade haft tillgång till VAR skulle Häcken garanterat fått spela i numerärt överläge i en bra bit över halva matchen.

Det var framför allt i presspelet som lagen imponerade. Där var det Häcken som inledde bäst. Man satte bra press på Rosengård, framför allt centralt, där – om jag minns rätt – Caroline Seger hade fyra bolltapp på egen planhalva redan de första tio minuterna. Och Cankovic hade två. Häckens presspel gjorde att Seger inte fick det utrymme hon brukar få, vilket verkade störa Rosengård.

Malmölaget inledde ganska passivt. Men efter 10–15 minuter hittade även Rosengård rätt i sitt presspel. Man jobbade smart genom att Olivia Schough först stängde passningar till Häckens bollskickliga högersida med Luna Gewitz och Johanna Rytting Kaneryd. Sedan pressade Mimmi Larsson ut Emma Kullberg långt ut på vänstersidan. Där kändes Kullberg väldigt låst, något som störde Häcken ganska rejält i uppspelsfas.

Totalt tyckte jag att den första halvleken gick till Rosengård spelmässigt, men till Häcken sett till målchanser. Rosengårds enda riktiga målchans före paus kom som ett resultat av pressen. Schough bröt en passning från Filippa Angeldahl och satte upp Larsson i bra läge. Jennifer Falk stod dock för den första halvlekens bästa räddning.

Häckens två första målchanser kom i samband med hörnor. Det var ändå förhållandevis chansfattigt fram till mitten av den andra halvleken, då matchen öppnade upp sig. Rosengård hade två ribbskott och ett friläge för Hanna Bennison, så Häckens seger var långt ifrån säker.

Man kan förstås ha synpunkter på passningskvaliteten. Båda lagen pressade fram felpass och farliga bolltapp från motståndarna. Samtidigt känns det rätt logiskt att det blir fler misstag än vanligt när de två bästa lagen möts. Då blir ju nämligen tempot högre, och spelarna får mindre tid på sig.

För landslagets del tyckte jag att det var lite oroväckande att Seger hade så många bolltapp. Det är man inte van vid att se. Något som däremot känns lovande för Peter Gerhardsson är Stina Blackstenius utveckling de senaste veckorna. Inte bara för att hon petade in segermålet, men jag tycker att det ser ut som att hon spelar med större självförtroende nu än hon gjorde bara för tre veckor sedan. Det känns som att Blackstenius agerar rejälare än på mycket länge. För hennes, Häckens och landslagets skull får vi hoppas att min känsla är korrekt.