Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division II. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

 

42 tankar på “Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

    • Oj…nää….joo…kanske…. Är det verkligen gudfadern själv till det lag som spelar den bästa fotbollen och har det bästa laget och som alla är rädda för samt kort sagt är bäst – som tackade? Tack själv i så fall Erling Nilsson för att du i din outsägliga nåd, visdom och grandiosa ödmjukhet låtit andra lag än ditt eget vinna SM-guld fyra av de fem senaste åren. Tack och bock!

  1. ÖFK startar upp ett lag med i huvudsak flickor födda 2005 och som jag förstår, en tanke att det ska bli grunden till ett framtida damlag. Tränare; Annelie Andersen.

  2. Tack för en intressant genomgång, jag hade missat att så många föreningar startat dam- eller flickverksamhet. Med tanke på hur små marginalerna är i de flesta herrfotbollsföreningarna finns som du säger helt klart risken att många inte kommer att göra någon större satsning, till skillnad från till exempel England finns det ju inte samma möjlighet för enskilda personer att köpa en klubb, om man inte går bakvägar som Kopparberg.

    Angående Hammarby var damerna en helt fristående förening mellan 1999 och 2017 (med i alliansföreningen på samma sätt som tex bandy, handboll och bowling). 2017 införlivades damföreningen i Hammarby Fotboll IF, som också äger 51% av Hammarby Fotboll AB. AB:t och IF är i princip samma förening så de var också en del av samma förening fram till 2020 då damerna även blev en del av AB:t. VD:n sa nyligen i en podd att han uppskattar att Hammarbys spelarbudget 2021 motsvarar en mittenklubb i allsvenskan, och att coronan lite bromsat satsningen då publiken förstås är en stor inkomstkälla för Hammarby som helhet. Han sa också att damsektionen isolerat går lite back, men att det är flera sponsorer som kräver en damsektion för att sponsra överhuvudtaget, vilket gör det svårt att isolera verksamheterna ekonomiskt.

    Vad menar du med att det är andra regler som gäller för klubbar i Tyskland och Sverige? Är det inte egentligen bara Sverige och Tyskland som har en liknande 51%-regel? Eller syftar du på något annat.

    • Min text lämnade lite luckor informationen kring Hammarby. Luckor som jag nu förhoppningsvis tätat genom att formulera om. Och du har helt rätt kring att Tyskland också har en 51-procentsregel. Tänkte helt fel där, och har strukit bort den meningen helt. Tack för hjälpen.

  3. Det verkar som att du Johan, ”jullov” till trots, fått rejäl fart under galoscherna kring utvecklingen med KGFC och näraliggande frågor. En gedigen genomgång ovan som ger bra grund för att diskutera vidare. I mina ögon: EFD är en svag företrädare för dameliten och sitter i knät på SvFF. Damelitklubbarna har nog av sina egna plågor och orkar inte skapa en ny och mer ändamålsenlig organisatorisk företrädare. Herrelitklubbar vill och vågar inte utmana varken herrspelare eller supportrar genom att tydligt och med tillräcklig ekonomi satsa på elitlag för damer. SvFF är ointresserade och fega när de låtsas att det är någon naturlag som styr hur deras prioriteringar och stöd till damfotboll kan utformas. EFD, SvFF och majoriteten herrelitklubbar ägnar sig åt att lägga ut dimridåer genom att klä sina krasst ekonomiskt grundade beslut i ord som låter bra. Om det hade varit en genuin vilja att utveckla damfotbollen (eller egentligen fotboll med damspelare) som styrt hade mycket sett annorlunda ut. Nu är det istället fegheten som styr.

    • Långt jullov under en coronapandemi frigör en hel del tid som man annars inte har. Kan inte lova samma bloggaktivitet när jag börjar jobba igen om ett par dagar. Det här inlägget är dessutom ett sådant som jag pillat med under en längre tid. Tror faktiskt att det gått över ett år sedan jag började med det.

      Till dina synpunkter. Håller med om att EFD är svagt. Nu tycker jag ju inte att Sef har gett något bra intryck under pandemin. Men Sef syns och hörs på ett helt annat sätt än EFD.

      Och förbundsledningen är ju tyvärr bara gubbar. Ordförande Karl-Erik Nilsson tänkte knappt alls på damfotbollen under sina första år på posten. Det känns som att han har bättrat sig. Men det hade verkligen behövts en stark kvinna a la Lise Klaveness i förbundstoppen. Eller flera.

      • Njae…”bättrat sig”? Däremot har han avancerat en bit inom UEFA och likt övriga där har han lärt sig de rätta fraserna. Inom SvFF är dock Sjöstrand minst lika intressant som operativt ansvarig. Även han ägnar sig åt det billiga bejakandet av damfotboll – att prata. En verklig förändring kräver sådant som bindande löften, mätbara mål, tidsplaner och ekonomi att matcha detta. En stark kvinna i förbundssoppan, förlåt förbundstoppen ska det ju vara, finns väl sedan många år – MDL. Begripligt nog lätt att glömma🤔

        • Marika Domanski Lyfors är landslagschef för damerna. Det är inte en post som är speciellt högt upp i hierarkin.

          Men det sitter tre kvinnor i förbundsstyrelsen: Rose-Marie Frebran, Annika Grälls och Anette Karhu. Alla tre är från Örebro, och tyvärr är de dessutom väldigt anonyma.

          Kanske för att toppskiktet i svensk fotboll numera präglas av en tystnadskultur. Eventuell debatt sker bakom stängda dörrar. Och kanske för att alla riktiga topposter innehas av män.

        • Som sagt begripligt nog lätt att glömma MDL trots att hon tillbringat så många år i SvFF. Även om hon inte har en högre hierarkisk position så skulle hon antagligen, givet att hon ändå är känd för media och allmänhet, kunna arbeta för bättre utveckling för damfotboll – om hon ville och vågade. Kanske är hon bara en trött förvaltare som väntar på pensionen.

          Av de tre du nämner i styrelsen är Grälls exempel på hur samröre med SvFF och EFD kan se ut. Så kallade personunioner (dvs att samma person parallellt eller i närtid sitter i flera organisationer) garanterar att ingen med obekväma åsikter eller agendor får tillträde. Det är de pålitliga, som vet att hålla käften och inte bråka, som väljs in av bekvämlighetsskäl.

          SvFF njugga inställning till damfotboll (och vi kan helt bortse från det officiella babblet) visar sig gång på gång – segdragna avtalsförhandlingar om landslagsersättningar; skitsnacket om att landslagsersättningarna är jämlika och de löjliga småsmulor SvFF avsätter för damfotbollens utveckling (och som bara är till för att ge en skenbart trovärdighet till babblet) är tre exempel på att fotboll fortfarande i SvFF:s värld är lika med herrfotboll och pengar är herrarnas pengar som damerna ska ge fan i. På så sätt legitimerar SvFF också herrfotbollsklubbarnas synsätt och agerande att hålla damfotboll på svältgränsen, men samtidigt försöka mjölka ur goodwill och ännu mer pengar till herrfotbollen. Om så kalla jämställd sponsring lyckas ändra på det, så har det ännu inte visat sig.

        • Det finns ju ett givet samröre mellan Sef, EFD och SvFF. Och det är ju att Sef och EFD har varsin plats i förbundsstyrelsen. För tillfället hålls de platserna av de båda ordförandena, Lars-Christer Olsson och Grälls.

          I grunden tycker jag att det är bra. Och det tystar ju inte Sef, som ju är en organisation som både hörs och syns.

        • Vad som är bra när det gäller att företräda partsintressen (i det här fallet 50 av befolkningen) är inte att sitta i knät på den dominerande parten. Det är istället maktdelning och att hålla behörigt avstånd till motparten. Att sitta i samma styrelse är, om man tror sig leva i den bästa av världar och tror på babblet om ”fotbollsfamiljen” där alla vill samma sak, bekvämt och gör att man kan hålla koll på och i god tid avväpna partsintressen, hur legitima de än må vara. Det är också ett sätt för SvFF att se till att de inte lägger förslag eller beslutar så att någon kan bli verkligt upprörd, utan kan fortsatt spela med i charaderna. Att SEF har högre tonläge kan SvFF stå ut med, då de i grunden har samma mål – mer till herrfotbollen. Att de sedan mopsar upp sig då och då är en rimlig kostnad för att SvFF kan låtsas att de har en reell motpart.

    • Ojdå. Det var en väldigt konstig intervju. I pressmeddelandet står:

      ”Uppdraget att ge våra 17 a-lags spelare möjlighet att fortsätta utvecklas i andra klubbar har vi lämnat till advokat Carl Fhager på MAQS Advokatbyrå.”

      Spelarna skulle bort. Men elitsatsningen var alltså aldrig tänkt att läggas ner?

  4. Nog gick jag upp mitt i natten för att se VM 2003, men sedan senaste VM:et för 1,5 år sedan har jag ett aktivt intresse för damfotboll och letar nyheter och analyser vart jag kan. Din blogg som jag hittade i förrgår känns nästan för bra för att sann (och förstås VERKLIGEN på tiden!). Ser fram emot mycket go läsning under 2021!

  5. Instämmer i berömmet från tidigare inlägg, en mycket bra genomgång. Det är tråkigt att svensk fotboll är ovillig att satsa på damerna när man ser hur andra länder, som Norge, satsar stora summor. Kan det faktum att svenska herrelitklubbar startar damlag i lägre serier leda till att bredden i svensk damfotboll blir större och att fler flickor väljer att spela fotboll längre är i alla fall något vunnet. Klubbar som startar i lägsta serien med målsättningen att snabbt avancera till allsvenskan och snittar tvåsiffrigt i varje match, likt Malmö FF:s damlag, riskerar dock att få rakt motsatt effekt.

    Det här är egentligen utanför blogginläggets ämne, men när det kommer till fotbollsklubbar i Europa som startar damlag har jag inte hört ifall detta sker i länder i östra och sydöstra Europa/Balkan. Lagen som representerar dom länderna i Champions League är inga som jag känner igen från herrfotbollen. Samtidigt är damfotbollens status betydligt lägre där, så det kan vara förklaringen.

    • Det finns några exempel i östra Europa. I Ryssland startade Lokomotiv Moskva 2018 och både Zenit St Petersburg och Krasnodar i fjol. Alla de här lagen spelar nu i högsta ryska ligan.

      Det gör även CSKA Moskva, som jag tror ingår i CSKA-alliansen, men inte är direktkopplat till herrlaget. Någon med bättre koll på rysk fotboll får gärna korrigera om jag har fel.

      I Tjeckien och Ungern är det ju Slavia och Sparta Prag respektive Ferencvaros som spelat i UWCL de senaste åren. Och det är ju namnkunniga klubbar även på herrsidan.

      • Tack för infon om Ryssland, den var ny för mej. Tjeckien och Ungern räknar jag till Centraleuropa, fast jag är medveten om att det inte framgår av vad jag skrev.

        • Ytterligare ett ryskt herrelitlag tycks vara på väg in i damfotbollen, Rubin Kazan.

          Köper att placera Tjeckien och Ungern i centraleuropa. Men eftersom båda ingick i det gamla så kallade östblocket nämnde jag dem.

  6. Som jag utläser kontentan av det du skriver så anser du, precis som jag, att de flesta herrklubbar som startat damlag inte gör det för att man i grunden anser det är för damfotbollen i sig utan det är politiskt korrekt och ett sätt komma åt andra delar som i slutändan gynnar herrarna. Kan säkert finnas enstaka undantag här såklart.
    Det är väl även så, om jag inte är helt fel på det, att flera av de stora klubbarna ”tvingas” starta ett damlag för man får inte delta i internationellt spel som herrlag om man kvalificerar sig till t ex Europaleague om man inte har ett damlag?
    Detta underbygger än mer varför man inte vill ta in ett redan etablerat elitlag på damsidan för i grunden bryr man sig inte om detta lag oavsett och då vill man inte det ska kosta nåt heller.

  7. Jag tackar också för den gedigna genomgången av herrfotbollens relationer till och ”ansvar” för damfotbollen. Det finns glädjande nog alltfler ljuspunkter, men än dominerar de mörka partierna på kartan och det lär dröja länge innan vi är framme i den bästa av världar. Tvivlar dock på att den ”mixade” lösningen stor herrklubb med bihangsliknande damverksamhet är den överlägset bästa, bortsett från pengarna och statusen. Gärna det fina klassiska namnet, men annars ingen beroendeställning. Du räknar ju upp svenska elitklubbar som klarar sig bra på helt egna ben, t.ex. Eskilstuna United DFF, Linköpings FC, Växjö DFF och den minst sagt aktuella Kopparbergs Göteborg FC, vars fortsatta öden blir spännande att följa.

    Apropå fart under galoscherna… För en tid sedan drömde jag om att signaturen ”The Observer” var tillbaka här på bloggen – nej, det var ingen mardröm, tvärtom! Man har saknat vederbörandes engagemang, insikter och formuleringskonst. Nu är den skrivkunnige och debattglade återkommen, om än i annan skepnad. Tack för det! Fast det där med honungsgrävling – hade inte ”honungsbjörn” passat bättre? 😉

    • Klubbar som klarar sig bra? Ständiga ekonomiska bekymmer och precis klara elitlicensen år efter år – är det att klara sig bra? Observer????

  8. Väldigt bra genomgång, Johan!
    I Italien måste herrlag i serie A även ha ett damlag. Även om italiensk damfotboll har en bra bit kvar så är de klart på gång. Förbundet har dock ännu inte godkänt damligan som en ”proffsliga”.
    Helt korrekt om SvFF och deras ointresse av damfotboll. Gubbarna bestämmer!
    Domanski Lyfors har suttit på i stort sett samma förbundsstol i 30 år och verkar mer rädd om sitt jobb än att ta kampen och strida för bättre resurser till damfotbollen. Domanski Lyfors är en ”behaglig” person att ha i organisationen.
    EFD lyssnar till vad SvFF säger. Första kommentaren i Göteborgsskandalen var typ ett ”Jaså”.
    Väntar fortfarande på ett bra tv-avtal.
    Sverige halkar efter gentemot Norge – helt klart! Där ställs krav på förbundet och de lyssnar.
    En FK i ett av de svenska flicklandslagen är ”mycket orolig” för den dåliga utvecklingen.

    • Det finns ju anledning att fundera över utvecklingen för våra ungdomslandslag. För resultatmässigt är den långt ifrån positiv.

      Här är en lista över EM-resultat de senaste åren:

      Födda 1990: F17: EM fanns inte. F19: Silver. Fick spela F20-VM.
      1991: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 12. F19: Ut i andra kvalrundan. Placering 10.
      1992: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 5. F19: Ut i andra kvalrundan. Placering 12.
      1993: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 5. F19: Guld.
      1994: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 15. F19: Slutspel. Placering 7.
      1995: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 8. F19: Slutspel. Placering 5.
      1996: F17: Silver. F19: Guld. Fick spela F20-VM.
      1997: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 12. F19: Ut i andra kvalrundan. Placering 11.
      1998: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 9. F19: Ut i andra kvalrundan. Placering 14.
      1999: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 17. F19: Ut i andra kvalrundan. Placering 10.
      2000: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 19. F19: Ut i andra kvalrundan. Placering 19.
      2001: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 18. F19: Kvalet bröts efter första rundan till följd av corona.
      2002: F17: Ut i andra kvalrundan. Placering 22.
      2003: F17: Ställdes in till följd av corona.

      • Med tanke på att man inte jobbar med att ge många spelare chansen i u-landslagen utan det är samma ca 25-30 spelare som figurerar från 15-19 års ålder bortsett från om någon blir långtidsskadad eller sjuk så kan någon ny få chansen
        Men då ska du nästan alltid ha gått över från en icke- alt mindre namnkunnig förening till en namnkunnig förening för det är nästan, tro mig jag har malt detta och studerat, de facto samma sak som att du får en landslagsplats utan att behöva ”bevisa” att du ska ha en plats.
        Man litar på att de som lirar i de stora klubbarna på damsidan är de som är bäst men det är ju inte en sanning. Många unga spelare väljer det lokala klubblaget i div.1 istället för att gå till en elitförenings F19 verksamhet för det gynnar deras utveckling mer.

        Självklart är flera av de spelare som tas ut i landslagen värda en plats men det finns det oerhört många fler som är. Men scouting finns inte i detta sammanhang från SVFF sida utan man förutsätter att de bästa spelarna lirar i de namnkunniga lagen och för dialogen med tränare där.
        Men där bedrar man ju sig något så kopiöst.

        Det SVFF borde göra, och där EFD borde vara drivande i frågan, är att se till att det görs möjligt för fler landslagssamlingar varje år och att åtminstone se till att betydligt fler tjejer får möjlighet att delta på något av dessa läger. Det ger en morot och inblick i vad som gäller och krävs för spelare och det blir ett tillfälle för förbundskaptener att scouta större delar av en ålderskull komprimerat.

        Jag förstår inte varför man nästan låser sig fast vid ett antal spelare redan från 15 års ålder och sen är det dessa spelare som ska vara med i alla år.
        SVFF talar om att man inte tidigt i ungdomsåren kan se vem som kommer lyckas få en fotbollskarriär bara för de är talanger utan det händer mycket i utvecklingen och bla bla bla men sen är det inte något man ser i uttagningar till samlingar eller landskamper. Det är nästan svårare bli av med sin plats än slå sig in.
        Med detta sagt vill jag återigen påtala att vissa spelare är helt klart såpass långt fram år efter år att de ska vara uttagna men det är långt ifrån alla. Många stagnerar eller når en platå under längre tid vilket ju är helt normalt när man är i ungdomsåren. Sen kan det ta fart igen…

        Om Sverige vill vara i framkant och tycker det är viktigt att komma så bra som möjligt i internationella tävlingar så måste man ha mycket större konkurrens genom att fler spelare får chansen visa upp sig men även att man har bättre kontakt och är mer intresserade av damlagen som spelar i div.1 och Elitettan.
        Det är ju främst här som flertalet av duktiga tjejer i 15-19 år spelar till vardags.
        Inte i OBOS damallsvenskan. De som spelar där har man ju redan bra koll på.
        Jag vet att selektering är känsligt och svårt så det är inte lätt men pratar vi landslagsnivå så måste det vara så att man som spelare lär sig att man är med utifrån prestationer och inte för att man har ett visst klubbmärke på matchtröjan.
        Man kan även vända på det säga att tänk vilken boost för tjejer som kanske spelar i div.1 i ett lag de flesta inte hört talas om och som presterar så bra att hon blir uttagen till en F16 landskamp. Det ger ju ringar på vattnet i den föreningens andra flicklag.

        All text ovan utgår från flicksidan. Hur det ser ut på pojksidan gällande ungdomslandslag, scouting mm har jag inte koll på alls.

        • Mycket bra skrivet! Håller med till100 %!
          SvFF gör det väldigt lätt för sig – de bevakar Halmsadslägret. Plockar ut 25 spelare som sedan kommer med i landslagen till de är 20-21 år.
          FK har suttit på kontoret i Solna och ringt runt, lite pliktskyldigt, till klubbtränarna som har landslagsspelare i truppen och frågat hur de mår….
          Förstår att vissa regioner vägrar Halmstadslägret!
          Det är ett förlegat sätt att arbeta med ungdomsfotboll. Det funkade för 20-30 år sedan men den ”svenska modelllen” gäller inte längre. Europa springer ifrån oss.
          Förbundet och FK måste jobba mer regionalt. Tjejerna måste få chansen att visa upp sig. Alla 15-åringar är inte i samma fysiska utveckling. Men är du inte med i landslaget som 17-åring så är man körd!
          Svensk damfotboll tappar mängder av talanger på vägen.
          Är heller inte särskilt förtjust i F19. Klassen på lagen är alltför ojämn.
          En bra 18/19-åring mår bättre av att spela i Elitettan eller div 1 än att vinna med 7-1 i F19. Det ger inget! Dessutom är F19-serierna svindyra med de långa resorna!
          Samtidigt är steget långt och tufft för att spela i allsvenskan. Övergången måste bli enklare och smidigare.
          Detta är ett spektakel som EFD/Victoria Sandell stenhårt drev igenom – påhejade av Domanski Lyfors/Sundhage/Persson/Andersen på förbundet.
          Resultatet ser vi nu. Bara att kolla in Johans landslagsfakta ovan! Förbundskaptener är djupt bekymrade över bristen på svensk talangutveckling (läs teknik och speluppfattning).
          Till Sjöstrand och Nilsson på SvFF: Tänk om! Tänk rätt! Tänk 2021!

      • Hur kan man gör tumme ner på detta? Det är ju ren fakta?
        Vore helt ärligt intressant om vederbörande utvecklade sitt ställningstagande.
        Har vi andra missat något?

    • Det finns mycket att göra och hela systemet för talang- och ungdomssatsning behöver ses över. Sen kan vi tycka olika om kampanjen du driver mot vissa personer.

      • Driver ingen som helst ”kampanj mot vissa personer”. Driver däremot frågan om att förändra svensk damfotboll som styrts av ett kompisgäng länge nog nu!
        Kravbilden blir sällan rätt ställd mellan goda vänner.

  9. ”Klarar sig b-r-a” var en överdrift, ursäkta. Om vi säger att en och annan klarar sig hyfsat bra, som Rosengård, är det väl en bit närmare sanningen. Att överlevnad är en konst är något som flertalet damklubbar får lära sig tämligen fort. Men det heter ju att ”det som inte dödar dig gör dig starkare”, cyniskt och käckt.

  10. Ang talangutveckling.
    Sef har ett samarbete med Unibet som nog genererar en massa pengar till herrklubbarna för att kunna bedriva bra ungdomsverksamhet. Med anställda tränare osv.
    Liknande finns inte på flicksidan.
    Det är i dom flesta fall föräldratränare som på som höjd går förbundets utbildningar. Vilket är långt ifrån tillräckligt.
    Dom klubbar som har akademier redan i unga år(typ Hammarby, BP mfl) kommer att ha ett försprång över tid. Som någon skrev att börja utveckla talangerna när dom är 17-19år känns ju sent. Man måste ju ge alla förutsättningar till att bli ”talanger” genom att satsa på dom yngre åldrarna. Men det är långt ifrån enkelt att ens få klubbarna själva att fatta det. Tro mig när det gäller den saken.
    Och att det ekonomiska stödet från centralt håll är i princip obefintligt gör inte saken lättare, då det såklart är en ekonomisk fråga. Man behöver satsa på sin elitverksamhet och då räcker inte pengarna till.

  11. Tack för, en alltid, intressant läsning! Måste bara få nämna en ny satsning, under 2021, gällande dam div.2 och flickverksamhet. (Jag tror inte att det är skrivet om tidigare) Detta är alltså IK Brage som startar en dam och flickverksamhet under 2021. Det ska bli oerhört spännande och jag tror att det kommer att generera i en mycket positiv utveckling för damfotbollen i Dalarna. Fler möjligheter och alternativ för damspelare.

  12. Pingback: Det är skillnad på skit och pannkaka | En blogg om internationell damfotboll

  13. Vad gäller Degerfors, så var motiveringen till att återta damfotbollen att flicklagsspelarna skulle kunna få spela även som seniorer. Det har ju gått bra, med sportchefen och förre superettantränaren Patrik Werner som tränare, assisterad av bl a Yrjö Toivonen (far till Ola T). Men att bruket skulle nå högsta eliten på både herr- och damsidan är kanske mycket begärt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.