Tema herrelitklubbar i damfotbollen – Uppdateringen

I mellandagarna i fjol skakades svensk damfotboll av turerna kring Kopparbergs Göteborg FC. Turer där strålkastaren hamnade på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

Den 4 januari i år gjorde jag en stor genomgång av hur damfotbollsverksamheten såg ut i alla elitklubbar på herrsidan. I det inlägget förde jag också ett längre resonemang kring varför herrelitklubbarnas inmarsch går mycket långsammare i svensk damfotboll än i europeisk. Det resonemanget gäller även tolv månader senare. 

För nu är det dags för uppföljningen, alltså genomgången av hur det ser ut för herrelitklubbarnas damlag efter säsongen 2021.

Kortfattat kan man väl säga att medan herrelitklubbarna dominerar europeisk damfotboll är det fortsatt klassiska damfotbollsklubbar i toppen av damallsvenskan. Fem av de sex högst placerade lagen i 2021 års upplaga är klassiska damfotbollsklubbar.

Även om det 2022 kommer att vara sex herrelitklubbar bland damelitens 28 lag så är det framför allt i de olika Götalandsserierna i division II som man hittar herrelitklubbarnas damlag kommande år.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga årets och nästa års svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Malmö FF:s klubbledningen försökte få ta över LB07:s lag i elitettan inför säsongen 2020, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0.

Överlägsenheten fortsatte i år i division III. Det blev 18 raka segrar och målskillnaden 158–3. Totalt på två säsonger har alltså MFF nu 28 segrar på 28 matcher och målskillnaden 297–3. Det måste ha varit två roliga år för alla inblandade…

MFF:s bästa målskytt i år har för övrigt varit ex-allsvenska Malin Gunnarsson. Ni vet den 26-åriga mittfältaren, eller möjligen forwarden, som tidigare spelat elitfotboll både i FC Rosengård och LB07. Självklart spelar hon och Malmö FF i division II 2022.

AIK – Var nederlagstippad nykomling i damallsvenskan i år, men slutade på tionde plats och klarade kontraktet med nio poängs marginal. Nästa år gör AIK sitt 21:e år i högsta serien, det trettonde i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i aktiebolaget AIK Fotboll AB. Tidigare var damlaget placerat i breddföreningen AIK FF.

Djurgårdens IF – Djurgården var en av fyra svenska klubbar som hade både herr- och damlag i högsta divisionen. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Djurgårdens damer slutade på nionde plats med 21 poäng. 2022 gör man sin 27:e säsong i damallsvenskan. Totalt blir det 30-årsjubileum i högsta damdivisionen.

Man började som Djurgårdens IF Damfotbollsförening. Perioden 2003–2006 hette man Djurgården/Älvsjö och vann två SM-guld. Som Djurgårdens IF har man som bäst tagit det stora silvret.

IF Elfsborg – Är en av de nya aktörerna inom damfotbollen. 2015 startade Elfsborg sitt första flicklag. Klubbledningen var däremot länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant tvingades fram genom ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för ett damlag.

Laget startades i division IV inför förra säsongen. Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2019 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. En av spelarna som gick från Sjömarken var nu 44-åriga Sara Jardving, som spelat i damallsvenskan för Öxabäck, Holmalund och Kif Örebro. Hon gjorde sju mål på tio matcher för Elfsborg i år.

I fjol vann Elfsborg samtliga nio matcher i division IV och fick målskillnaden 68–2. I år följde man upp genom att springa igenom trean, återigen med full poäng. Målskillnaden blev 63–2. Därmed har Elfsborg efter två säsonger 20 raka segrar och målskillnaden 131–4. Starkt, men ändå ganska långt ifrån MFF-klass. Precis som MFF spelar Elfsborg i division II nästa år.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Var i år tillbaka i damallsvenskan efter två år i elitettan. I klubbens 38:e år i högsta serien var man länge med i medaljstriden. Man slutade dock sjua med 31 poäng.

Hammarby organiserade länge fotbollsverksamheten genom att ha lagen i olika föreningar. De båda lagen närmade sig varandra för några år sedan. Och vid årsmötet 2019 ändrades upplägget så att båda elitlagen numera ligger i Hammarby Fotboll AB.

Nästa år spelar Hammarby på högsta damfotbollsnivån för 39:e gången.

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Under året har man dock fört samtal med IFK Kalmar om förutsättningarna för ett eventuellt samgående. Det blev ingen sammanslagning, men det skall bli fler och närmare samarbeten.

IFK Norrköping – IFK Norrköping var nykomling i elitettan, och därmed den femte klubben med både herr- och damlag på elitnivå. Man slutade på elfte plats, och klarade kontraktet med god marginal. Man har således både herr- och damlag i elitfotbollen även 2022.

Klubbens damlag startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen IFK Norrköping FK i samband med årsmötet våren 2018.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter ett årsmötesbeslut gjorde man inför säsongen 2020 om sitt äldsta flicklag till damlag och startade i division IV. Man kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Segrar i sju av nio matcher räckte till uppflyttning.

I år spelade man i trean. Då gick det ännu bättre. Man vann alla åtta matcher och fick målskillnaden 66–4. Sedan vann man dubbelmötet i kvalet mot Örgryte på fler bortamål. IFK Göteborg spelar alltså precis som Malmö FF och Elfsborg i division II 2022.

Noterbart är att de båda kvalmatcherna mellan Blåvitt och Örgryte lockade 1 062 respektive 2 027 åskådare. Hyfsat publikintresse på division III-nivå…

Noterbart också att Blåvit sticker ut bland de herrelitklubbar som nyligen klivit in i damfotbollen genom att vara mycket starkt på ungdomssidan. Man har spelat SM-slutspel i 17-årsklassen de senaste två åren. 2020 föll man mot Umeå IK i finalen och i år blev Södra Sandby för svårt i semifinalen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Varbergs Bois – Startade damlag inför säsongen 2019. Vägen upp genom divisionerna har inte varit spikrak. Första året slutade man trea i division IV, men fick en friplats i trean. Där hamnade man på mittenplats som nykomling 2020. I år slogs man om seriesegern, men blev tvåa på sämre målskillnad än Falkenbergs FF.

Det borde alltså ha blivit division III för Varberg även 2022. Men man har för andra året av tre fått en friplats i högre division. Varberg har alltså inte fixat någon uppflyttning av egen kraft. Men det spelar ingen roll – Bois är uppe i tvåan nästa år.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16, då man tog över Danmarks IF:s elitlag. Tiden i Sirius blev ingen succé för damlaget, utan till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll. Alltså den klubb som spelade i damallsvenskan 2020. Och som lär bli en av favoriterna i elitettan nästa år.

BK Häcken – Har faktiskt två olika damlag. ”Sitt eget” startade man redan 1978. Det har mest hållit till i lägre divisioner. När man väl påbörjade en satsning mot eliten stannade allt av i tvåan. Men i år smällde det till. Man vann division 2 nordvästra Götaland och spelar därför i division 1 kommande år. Det laget ligger organiserat i samma förening som herrelitlaget. 

Häckens andra damlag är ju det lag som tidigare hette Kopparbergs Göteborg FC. Via ett årsmötesbeslut tidigt i våras valde Häcken att ta över driften av det lag som då var regerande guldmedaljörer. Klubbens andra damlag ligger i en extern förening som heter BK Häcken FF.

BK Häcken FF inledde våren med att vinna svenska cupen. I damallsvenskan slutade man på andra plats. I Champions League tog man sig till gruppspelet. Där gjorde man dock en slät figur och slutade sist i sin grupp.

2022 spelar alltså Häcken både i damallsvenskan och ettan. Dessutom skall man kvala till Champions League.

Degerfors IF – Har haft damlag i omgångar. Efter ett uppehåll tog man upp damfotbollen igen till säsongen 2019. Man vann division IV och division III under premiärsäsongerna.

I år i tvåan gick det inte lika smärtfritt. Man slutade på tredje plats i division 2 västra Svealand, en placering som innebar kval mot division I. Där föll man mot P18 IF och missade uppflyttning. Några dagar senare fick man dock en friplats. Degerfors IF spelar alltså i division I säsongen 2022. 

Noterbart är att laget har tränats av Patrik Werner sedan återkomsten 2019. Samme Werner som är sportchef för klubbens herrallsvenska lag. 

Halmstads BK – Sedan HBK startade damlag för några år sedan har det snabbt vandrat genom divisionerna. Sedan 2020 spelar man i ettan. I år kom man på fjärde plats i den sydligaste serien. Man är alltså kvar i ettan även nästa år.

HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Örebro SK – Till och med 2020 fanns det ett fristående damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. Men från och med i år har det laget införlivats i ÖSK Elitfotboll AB, alltså samma konstruktion som för herrelitlaget.

Första året som herrelitklubben Örebro SK har haft ett damlag på riktigt slogs man om seriesegern i division I ändå in i slutomgångarna. Det blev till slut en fjärdeplats, fyra poäng från seriesegern. ÖSK:s damer spelar således i ettan även 2022.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startade flicklag i år genom att man tog över ett F15-lag som tidigare tillhört Sockertoppen IF. Med välkända Anneli Andersén som tränare slutade ÖFK:s historiska flicklag sist i sin serie i F17-SM.

Superettan

IFK Värnamo – 2020 spelade både klubbens herr- och damlag i division I. Medan herrlaget avancerat två divisioner på två år och således har allsvensk status 2022 är damerna kvar i ettan. Laget slutade på sjätte plats i mellersta Götalandsettan i år. Laget är mest känt för att en gång ha haft Centerledaren Annie Lööf som målvakt.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år höll sig kvar i elitettan.

Helsingborgs IF – Startade i division IV i år. Det blev 14 raka segrar och förkrossande 109–1 i målskillnad. HIF spelar således i division III nästa år. Noterbart är att landslagsstjärnan i futsal, Isabel Aguilar, ingår i laget. Ett annat välkänt namn i laguppställningen är 38-åriga Maria Westerblad, som spelade i damallsvenskan för Malmö FF på tidigt 00-tal.

Norrby IF – Har inte haft någon dam- eller flickverksamhet i år. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan. Man startar dock stimulansträningar för flickor i januari. Vi får se om det över tid även leder till bildande av nya dam- och flicklag.

Östers IF – Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet. Damlaget lades ner 2014.

Landskrona Bois – Startade damlag i år. Debuten i division IV slutade med en tredjeplats bakom Helsingborgs IF och IF Lödde. Bois är alltså kvar i fyran även 2022.

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man fastnat. I år blev man femma, 14 poäng efter seriesegrande Ifö Bromölla IF. TFF spelar i ettan även 2022.

Örgryte IS – Har haft flickverksamhet under några år. 2020 gjorde man som Blåvitt om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran i fjol. Och i år vann man sin division III-serie. Man föll dock i kvalet mot tvåan mot IFK Göteborg. Se ovan.

Dock spelade kvalförlusten ingen roll. Öis fick nämligen en friplats i division II. Man är således en av många västsvenska herrelitklubbar som har damlaget i tvåan nästa år. Om pandemin tillåter borde det kunna bli en del rätt intressanta publikmatcher i Götalandstvåorna.

Öis har alltså tillgång till ett stort antal tidigare elitspelare. Spelande tränare är exempelvis Marlene Kanto. Hon är mer känd som Marlene Sjöberg och har 5 A-landskamper, ett SM-guld och en Champions Leaguefinal på meritlistan.

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IK Brage – Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Efter ett långt uppehåll utan dam- eller flickverksamhet tog man inför årets seriespel över Ornäs BK:s damlag och gick in i division II. Comebackåret i damfotbollen innebar en sjätteplats i division II västra Svealand. Brage spelar i tvåan även 2022.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag inför säsongen 2019. Man vann alla 27 seriematcher under sina två första säsonger. Men i år i division II bröts segersviten. Laget kom tvåa i den nordöstra Götalandstvåan bakom Borens IK. Trots det spelar Jönköpings Södra i division 1 2022.  Man fick en friplats, och är placerat i mellersta Götalandsserien tillsammans med bland annat Häcken och IFK Värnamo.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag inför säsongen 2020, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. I år blev man tvåa bakom Norrby SK i sin division III-serie. Två lag gick dock upp, så VSK har sitt damlag i division II 2022.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot har man haft tre flicklag i seriespel i år.

Gais – Har totalt spelat elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år har man startat upp flickträning igen för småtjejer. Och så har man ett duktigt futsallag som har spelat SM-final två år i rad och som är storfavorit till att vinna SM-guld till våren.

Vasalund IF – Spelar i division IV. Kom fyra i fjol och trea i år. Spelar således kvar i fyran även 2022.

Falkenbergs FF – Hade tidigare ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

2020 startade FFF om i division IV. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. I år förlorade man en match i trean. Det blev ändå serieseger, så FFF är ytterligare en av alla de västsvenska klubbar som skall spela i division II 2022.

Lagen ovan var årets 16 lag i superettan. De fyra sista har dock åkt ner i division I. Så när jag ändå är igång kollar jag läget även i de fyra klubbar som gått upp från ettan till superettan:

Utsiktens BK: Göteborgsklubben har ingen dam- eller flickverksamhet.

Skövde AIK: Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IF BP: Blir sjätte klubben att ha elitfotboll både för herrar och damer nästa år. Både klubbens herr- och damlag avancerade en division i år. Medan herrarna gick upp i superettan gick som bekant damerna upp i damallsvenskan. Det innebär att fem av 14 damallsvenska klubbar nästa år även är representerade inom herreliten. Nytt rekord.

Precis som på pojksidan är BP en stor plantskola inom flickfotbollen. I år har man spelat SM-final både för F19 (silver) och F17 (guld).

Dalkurd FF: Har inget damlag. Hade däremot anmält ett F15-lag till DM i Uppland i år. Har inte sett om laget kom till spel.

Därmed har vi tagit oss igenom alla herrelitlag 2021 och 2022. Som sammanfattning kan vi konstatera att aktuella herrelitklubbar har sina damlag på följande nivåer:

Damallsvenskan (5 klubbar): AIK, Djurgården, Hammarby, Häcken och BP.
Elitettan (1): IFK Norrköping.
Division 1 (7): Häckens andralag, Degerfors IF, Halmstads BK, Örebro SK, IFK Värnamo, Jönköpings Södra IF och Trelleborgs FF.
Division 2 (8): Malmö FF, IF Elfsborg, IFK Göteborg, Varbergs Bois, Örgryte IS, IK Brage, Västerås SK och Falkenbergs FF.
Division 3 (1): Helsingborgs IF.
Division 4 (2): Landskrona Bois, Vasalunds IF.

Totalt har 23 av 36 herrelitklubbar haft damlag i seriespel i år.

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division III. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Genomgång av en månad av damfotbollsnyheter

Inlägget uppdaterat kring VM 2023, FHM:s besked och kring Jitex allstarlag

Det har gått nästan en hel månad sedan mitt förra inlägg. Det är den längsta paus jag tagit i bloggandet sedan startåret 2011. I stället för att blogga har jag de senaste veckorna försökt att hålla avstånd – både till andra människor och till pollen.

Orsaken till det långa uppehållet stavas förstås i första hand corona. Men i viss mån kan man även lägga till motivationsbrist och slöhet. Det har ju nämligen funnits en och annan nyhet värd att kommentera under den här månaden.

Jag noterar till min glädje att ni är många som har klickat in på bloggen under min frånvaro. Bloggen har bara haft under 400 sidvisningar fyra dagar sedan förra inlägget, och snittet under maj månad är 480. Som jämförelse kan nämnas att snittet under augusti 2015 låg på 406 sidvisningar per dag. Då pratar vi om en månad där damallsvenskan rullade, och där intresset för damfotboll borde ha varit stort eftersom det precis hade varit ett VM.

Ni har alltså varit trogna även under den period där såväl bloggen som spelet i både den internationella och nationella damfotbollen stått stilla.

Även om det inte blivit några inlägg har jag inte släppt damfotbollen under coronaperioden. I brist på levande idrott har jag lagt mycket tid i BT:s arkiv. Där har jag bland annat gjort en rejäl djupdykning i en av svensk damfotbolls tidiga storklubbar, Kronängs IF.

Boråsklubben var sannolikt allra bäst i Sverige 1970, och den var sannolikt näst bäst bakom arvfienden Öxabäck året för det första svenska mästerskapet – 1973. Det har även blivit ett längre reportage om Öxabäcks SM-guld 1983 och ett om nämnda Kronängs IF:s seger 1986 i egna turneringen Kronäng cup – inofficiellt SM i inomhusfotboll under cirka 20 år. De här tre länkade texterna är pluslåsta, men bör gå att läsa för alla som har prenumeration på någon av Gota Medias tidningar.

Och ni alla andra får nöja er med att njuta av de här härliga bilderna från den inofficiella SM-finalen 1970, Kronäng–Öxabäck 4–1:

Personligen kan jag titta på bilden av Kronängs målvakt precis hur länge som helst. Knäskydden, handskarna – miljön. Hedvigsborgs IP i en grusgrop i Borås hade inte klarat många av de krav som ställs på dagens elitarenor…

Utöver all tid i arkivet har jag förstås följt alla större damfotbollshändelser under den senaste månaden. Jag har uppdaterat silly season-sidan ett par gånger, och nu har det äntligen blivit dags för en rejäl genomgång av fyra veckors damfotbollsnytt.

Den senaste stora svenska nyheten är att Peter Gerhardsson har fått förlängt som svensk förbundskapten över VM 2023. Det var ett år längre än det spekulerats om. Men jag tycker absolut att det är en god nyhet för svensk damfotboll, för Gerhardsson har gjort ett kanonjobb med vårt landslag.

Apropå VM 2023 skall vi om en månad (den 25 juni) få veta var det mästerskapet spelas. Min gissning är att det hamnar i Australien/Nya Zeeland. Övriga kandidater är Brasilien, Colombia och Japan. Vad tror ni?

Den största internationella nyheten under den här perioden har ju annars varit att USA:s landslag åkte på ett bakslag i sin rättsliga kamp mot USA:s fotbollsförbund. De amerikanska landslagsspelarna har ju tagit sina krav på lika lön till rättsväsendet.

Nu fick de nej från en domare, men det innebär inte att fallet är över. Spelarna har överklagat och fått tid för domstolsförhandling den 15 september.

Noterbart här är att spelarna i damlandslaget har fått stöd från herrlandslagets spelare. Enligt den här artikeln och tweeten nedan skall herrspelarna ha försökt få till lika lön för båda landslagen, men försöken har inte fått förbundets stöd.

En annan spännande svensk nyhet är att Expressen tillsammans med några lokala mediekoncerner har köpt sändningsrätten till elitettan – förstås en välkommen nyhet för vår näst högsta serie.

Huruvida det innebär några pengar till klubbarna är oklart. Men i längden är det förstås viktigt för klubbarna att matcherna sänds på någon plattform.

Apropå elitettan så har Sandvikens IF gjort klart med sitt sista nyförvärv. Det handlar om Bupe Okeowo, som spelade för Sunnanå i fjol och som var en av de spelare som värvades till Kungsbacka DFF innan den klubben lades ner.

Även Bollstanäs har nya spelare. Trion Louise Lillbäck, Emma Lillbäck samt Isabelle Navren är hemma från college under obestämd tid.

När vi ändå är inne på elitettan finns här en intervju med fjolårets skytteligavinnare, Moröns Hayley Dowd:

Även i damallsvenskan har det skett lite på silly season-fronten. Piteå kantspelare eller ytterback, Selina Henriksson, har olyckligtvis dragit av korsbandet och har därmed spelat klart för i år. Hon ersätts av Sofia Wännerdahl, som spelade i allsvenskan för LB07 i fjol.

En annan nyhet i damallsvenskan är Jonas Eidevall:s skägg. Det går att avnjuta på en av bilderna i det här Instagraminlägget:

Skägg, tv-sändningar och övergångar i all ära – den stora frågan är ju förstås när vi får se lagen i damallsvenskan och elitettan spela matcher igen.

Under den här senaste månaden har det varit ett gäng turer kring elitfotbollen. Sammanfattningsvis kan man säga att jag upplever att förbundet och herrfotbollens representanter har agerat på ett sätt som sänkt mitt förtroende för dem. Däremot tycker jag fortsatt att damfotbollens representanter har skött sig på ett balanserat och bra sätt.

Ett exempel på hur förbundet gjort bort sig är ju när de inte bjöd in damfotbollen (EFD) till ett möte där just SvFF och RF (Riksidrottsförbundet) träffade FHM (Folkhälsomyndigheten). Däremot fick herrfotbollen vara med i form av Sef. Det där är ju tyvärr en tydlig indikation på hur SvFF ser på damfotboll.

Apropå det skrev Olof Lundh en krönika om att fotbollens höjdare helt verkar sakna spelförståelse. Han syftar på att förbundsledningen verkar ha trott att FHM skulle stå med öppna armar och säga: ”kör i gång era serier nu.”

Lundh tar även upp frågan om varför damfotbollen inte fick plats på mötet. I det skedet mötet hölls var damallsvenskan den serie som hade planerat den tidigaste seriestarten. Lundh ställde då frågan till generalsekreterare Tomas Hoszek varför EFD inte fick vara med. Svaret kom på följande sms:

”Hej Olof. Nej, det var Håkan S, Svante från Sef och RF. Jag har dock blivit briefad av Håkan. Protokollet som presenterades var framtaget av Sef främst. Vi stod bakom. Antar att det kom så plötsligt på med möte på kort varsel att EFD inte blev tillfrågat … /Tomas”

Håkan S är Håkan Sjöstrand, förbundets generalsekreterare. Och Svante är Svante Samuelsson.

I förra veckan var det ett nytt möte mellan SvFF och FHM. Efter det mötet tyckte jag att både SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand och Sefs ordförande Lars-Christer Olsson visade bristfälligt omdöme. Båda signalerade att de tog fotbollen på lite för stort allvar, och båda var upprörda över att FHM inte kunde ge dem ett datum när de skulle kunna dra igång sina serier.

Redan innan det första mötet mellan fotbollen och FHM sa förbundsbas Karl-Erik Nilsson så här apropå att tysk herrfotboll fått klartecken i början av maj:

”Det är klart att det är en stark signal när flera andra länder, som i många stycken har haft hårdare restriktioner än vi, är beredda att starta sin fotboll och starta sin fotboll betydligt tidigare än vi planerar att göra.”

Ordförande Nilsson och de andra tycks inte ha märkt att FHM gått sin egen väg, och inte låtit sig påverkas så mycket av vilka restriktioner som gjorts i andra länder.

Och personligen var jag väldigt förvånad över att fotbollens representanter förväntade sig få ett klart svar i ett skede där dagligen cirka 70 personer dog på grund av corona – för så såg det ut förra torsdagen.

I det skedet ville FHM hålla på sina svar i tre veckor, något som kändes högst rimligt. Det senaste beskedet är dock att fotbollen skall kunna få ett svar nu på fredag. Det blir spännande att se hur det svaret lyder. Till skillnad från många av svensk fotbolls ledande representanter tycker jag inte att man kan kräva att fotbollen kommer igång inom den närmaste tiden.

FHM vill hålla ihop all seniorfotboll. Och som jag ser det är det herrfotbollen som är problemet. För tyvärr har ju några herrfotbollsmatcher varit ganska rejäla smittspridare, en har kallats en biologisk bomb och anses vara ett skäl till många dödsfall i Italien. En annan herrfotbollsmatch kopplas till drygt 40 dödsfall i England.

Vi får alltså se vart det tar vägen.

En damfotbollsserie som troligen dras i gång i början av juli är norska toppserien. Det är glada nyheter för bland annat LSK:s svenska yttermittfältare Mimmi Löfwenius som från och med nu kan få utlopp för sin överskottsenergi på planen i stället för…

I England ser det ut som att herrarnas Premier League snart dras igång. Damernas WSL verkar däremot vara färdigspelad.

Med tanke på att lagen inte har kunnat träna riktigt på flera månader tycker jag att det känns vettigt att ställa in säsongen. Spelarna har ju fått träna en och en, vilket har skapat en del kreativa lösningar. Charltons walesiska landslagsspelare Charlie Estcourt hittade alternativa sätt att dribbla sig igenom en konbana.

Just Charlton ligger sist i andraligan, och riskerar nedflyttning. Det som är oklart kring den engelska damfotbollen är hur man skall göra med upp- och nedflyttning från de högsta serierna. Det är ingen lätt fråga.

I Frankrike, Nederländerna, Spanien och Cypern har man avslutat sina ligor. I Spanien valde man att inte flytta ner något lag, utan bara lyfta upp lag underifrån. Därmed blir det hela 18 lag i spanska ligan till hösten. De två nya lagen är Santa Teresa och Eibar.

I Cypern tog Apollon hem mästerskapet. Det innebär att vi kan skicka ett grattis till Matilda Abramo som vunnit ligaguld.

I Tyskland får vi däremot vänta lite innan vi gratulerar de tre svenskorna i Wolfsburg. Man har nämligen givit klartecken till att spela klart Frauen-Bundesliga.

Fredagen den 29 maj drar det igång med Wolfsburg–Köln och Frankfurt–SC Sand. Det återstår sex omgångar, och hittills har man schemalagt fyra, samt kvartsfinalerna i tyska cupen.

Tillbaka till England. Där har man redan tagit ut säsongens allstarelvor. Magdalena Eriksson tycks vara självklar i alla sådana.

I The Athletics elva fick Chelseakaptenen sällskap av två norska klubbkompisar (Maren Mjelde och Guro Reiten), en engelsk i Beth England samt en walesisk i Sophie Ingle. Den senare är en spännande spelare, hon tycks vara högaktuell för det brittiska lag som skall spela nästa OS – om det nu blir något OS i Tokyo.

Medan det var storslam för Chelsea i The Athletics elva så gav BBC bara plats för Eriksson, Mille Bright och England i deras allstarlag. BBC gav istället plats åt sex Arsenalspelare.

När vi ändå är inne på allstarlag så har Jitex tagit ut ett allstarlag. Först trodde jag att det var ett tidernas allstarlag, och då reagerade jag på att det var så många spelare spelare från senare år finns med i laget. Den enda från efter millenieskiftet som gör skäl för en plats i ett sådant lag är ju Fridolina Rolfö.

Nu visade det sig att det var ett allstarlag över spelare som gått in och stöttat Jitex ekonomiskt i coronatider, vilket gör läget annorlunda.

 

Men säg att man skulle tagit ut ett tidernas allstarlag i Jitex. Det är inte helt enkelt. Tittar man på listan över svenska landslagsspelare genom tiderna har 23 stycken representerat Jitex, varav 13 av dem har gjort 20 landskamper eller fler.

Så minimikravet för att kunna komma med i tidernas allstarlag i Mölndalsklubben bör vara att man spelat i A-landslaget många gånger. Utöver de veteraner som är med i laget ovan är Anna Svenjeby och Ingrid Johansson ju två som borde givas plats.

Europamästarinna Svenjeby debuterade i landslaget som 17-åring 1979 och spelade sedan alla 58 landskamper fram tills hon varvade ner efter säsongen 1987. Hon var dessutom den första spelare att få det pris som numera heter diamantbollen. Och VM-bronsmedaljör Johansson har bland annat gjort ett av tidernas snyggaste VM-mål:

En av de som kom med i Jitex allstarlag var Linn Andersson. Hon skall i år spela i division IV för Örgryte IS:

http://fotboll.ois.se/linn-andersson-forstarker-damlaget/

Medan stora delar av fotbollsvärlden ägnar sig åt individuell träning är Kinas landslag igång och nöter lagspel. På deras nuvarande läger ingår 25 spelare.

Innan det är dags för en genomgång av aktuella, internationella övergångar skickar jag ett grattis till Alex Morgan, som blev mamma till en dotter för drygt två veckor sedan. Morgan är ju för övrigt en av de spelare som vunnit på coronapandemin. Utan corona skulle hon knappast kunnat spela OS i sommar. Nu hinner hon gott och väl bli spelklar till Tokyo-OS – om det nu blir av.

Diverse övergångar

Klart vem som blir Hedvig Lindahl:s ersättare i Wolfsburg. Det blir PSG:s polska målvakt Katarzyna Kiedrzynek. Polskan är alldeles för bra för att vara reservmålvakt. Men kanske att hon blir det nu också. För Almuth Schult borde ju kunna vara tillbaka på planen i vinter efter hennes gravidietet.

Både 2015/16 och 2016/17 hetta skyttedrottningen i Frauen-Bundesliga Mandy Islacker. Då spelade hon för Frankfurt. Sedan sommaren 2017 har den olympiska mästarinnan från 2016 spelat för Bayern München. Trots att 31-åringen fortsatt att vara väldigt effektiv sett till speltid har hon inte riktigt tagit en plats i Bayerns startelva. Därför fortsätter hon nu karriären i FC Köln.

Noterbart kring Islacker är att hon bara fått spela sju hela ligamatcher på snart tre säsonger för Bayern. Totalt har hon noterats för 21 mål på 44 ligamatcher i klubben.

Den forna storklubben Turbine Potsdam har inte längre råd att värva världsstjärnor. De satsar istället på att utveckla spelare på väg uppåt. Senaste värvningen är tyska U20-landslagsanfallaren Selina Cerci från Werder Bremen. 19-åringen har gjort 13 mål på 14 matcher i andraligan den pågående säsongen.

I Tyskland har även Bayer Leverkusen gjort en värvning. De plockar försvararen Nina Brüggeman från ligakonkurrenten SGS Essen.

Den tidigare Rosengårdsspelaren Iina Salmi har en ny klubb. Den finländska anfallren fortsätter karriären i Spanien och Valencia. Hon har senast spelat för holländska Ajax. Med sig från Ajax till Valencia får hon anfallskollegan Ellen Jansen, som spelat cirka 20 landskamper för Nederländerna.

Valencia slutade näst sist i spanska ligan. Men eftersom inga lag flyttas ner från spanska ligan får man ny chans i högsta serien till hösten.

En intressant värvning är att japanska teknikern Yuka Momiki går till amerikanska OL Reign, alltså det lag som tidigare hette Seattle Reign. Numera är det ju ganska ovanligt med japanska spelare i USA eller Europa. Efter VM 2011 var det däremot väldigt populärt. Då ville det japanska förbundet att spelarna skulle ut och lära sig andra spelstilar.

Det arbetssättet tycks man inte ha med den nya japanska generationen. Ännu så länge har ju inte upplägget med nästan uteslutande hemmabaserade spelare givit någon större utdelning. Men det är kanske på gång?

Norska mästarlaget LSK Kvinner har värvat landslagsmeriterade australiskan Karly Roestbakken. Den 19-åriga mittbacken spelade senast för Canberra United i Australiens W-league.

En intressant övergång rapporteras från Spanien. Världens bästa målvakt 2019, nederländska Sari van Veenendaal uppges vända hem till PSV Eindhoven. Därmed tycks Atletico Madrid tappa båda sina målvakter. van Veenendaal har delat på jobbet med Lola Gallardo den nyss avblåsta säsongen. Och som jag skrev i förra inlägget ryktas Gallardo till Lyon.

I Lyon skulle spanjorskan ersätta den mångåriga franska förstamålvakten Sarah Bouhaddi, som enligt en intervju i L’Equipe fortsätter karriären i England eller USA.

En annan spelare som inte kommer att spela i Lyon till hösten är franska landslagsanfallaren Kadidiatou Diani, som tackade nej till den europeiska mästarklubben och i stället fick ett guldkantat treårskontrakt med PSG. Diani skall enligt uppgift nu vara världens näst bäst betalda spelare efter Ada Hegerberg.

Apropå kontraktsförlängningar i PSG så har fantastiska Formiga skrivit på för ytterligare ett år. Den brasilianska mittfältsstjärnan fyllde 42 i början av mars. Och 42 är ju ingen ålder för en mittfältare…

Slutligen tackar den tidigare Bayer Leverkusen- och Birminghamanfallaren Isabelle Linden för sig efter den här säsongen. Hon lägger av redan som 29-åring…

Linden har spelat elva minuter i det tyska A-landslaget. Hon fick nämligen göra ett kort inhopp i en träningsmatch mot USA 2013. Hon har spelat för FC Köln i vinter och kommer alltså att ersättas av Mandy Islacker i klubben.

https://twitter.com/BellaLi23/status/1264094728460677123

Är fotbollens föräldrar vuxna nog?

Inlägget korrigerat kring polisens tolkning av 50 deltagare.

Vid gårdagens myndighetsgemensamma presskonferens om covid-19 sa statsepidemiolog Anders Tegnell att Sverige återigen har hamnat i en allvarligare situation, att kurvan över antalet fall har vänt uppåt igen – även i Stockholm.

Till SVT sa han direkt efter presskonferensen att den negativa utvecklingen möjligen kan kopplas till att folk rörde sig mer under påskloven, och/eller på att folk börjar slappna av.

Tegnell fick frågan om det beror på att vi inte har tillräckligt hårda restriktioner i Sverige. Han sa:

”Nej, det tror jag inte i grunden. Utan det är mer en fråga om att vi måste följa dem ordentligt. När det gäller alla typer av restriktioner krävs det ständiga påminnelser för att man skall komma ihåg dem, och följa dem.”

Om man gör en internationell jämförelse av hur restriktionerna ser ut så har svensk fotboll det väldigt bra. Här har vi hela tiden fått köra lagträning, och rätt länge kunde lagen även få spela matcher. I exempelvis Norge får spelarna köra individuell träning, som att springa i trappor…

Och det finns flerfaldiga världsmästare i simning som tvingas till torrträning i köket, som ryska Julia Efimova:

I Sverige har vi alltså förhållandevis stor frihet. Kanske för stor. För det har funnits, och finns fortfarande, synpunkter på att det är lite oklart exakt vad man får och inte får göra.

Och visst finns det lite frågetecken kring restriktionerna, vilket inte är så konstigt. Folkhälsomyndigheten har ju väldigt många viktigare saker att göra nu än att detaljstyra svensk fotboll. Det är istället förbundens ansvar, och där har tyvärr inte alla våra förbund lyckats speciellt bra.

I sin krönika på Fotbollskanalen förra veckan skrev Zecira Musovic att ”Vi behöver ett förbund som förstår oss”. Hon syftar på att fotbollsspelare inte stannar hemma när de är lite snuviga, utan att de vill tävla – nästan till varje pris.

”Jag vet att vi individer har ett oerhört stort samhällsansvar med att göra allt vi kan för att inte bidra till smittspridning. Jag vet att det räcker med en liten nässnuva för att vi omedvetet ska gå runt och smitta andra med viruset. Ändå står vi där inför en match och det korrekta beslutsfattandet blir som bortblåst i våra hjärnor. Lika mycket som ett barn behöver föräldrar som tar ansvar för att barnet inte skall utsätta eller utsättas för risker, så behöver vi ett förbund som agerar som fotbollens föräldrar.”

Tyvärr har inte alla våra fotbollsförbund visat sig vara vuxna uppgiften som ”spelarnas föräldrar”. Tvärtom har man häpnat över vissa beslut. Värst i klassen har Stockholms fotbollförbund varit.

När det dagligen dör cirka 90 personer av coronaviruset har idrott av naturliga skäl inte varit ett speciellt viktigt ämne på Folkhälsomyndighetens pressträffar. Men den 1 april pratades det lagidrott. Och som jag skrivit i ett tidigare inlägg gjorde då Riksidrottsförbundet och deras bas Björn Eriksson tolkningen att det var stopp för alla seniormatcher i lagidrott.

Dagen efter kom Svenska fotbollförbundet med en annan tolkning. SvFF ansåg att träningsmatcher var okej, och statsepidemiolog Tegnell gav sitt okej. Till Folkhälsomyndighetens hemsida sa han:

”Vi är medvetna om att gränsen mellan träningar och matcher kan vara svår att dra. Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”

Hälften av distriktsförbunden kände trots det så stor osäkerhet att de omgående valde att stoppa alla seniormatcher.

Ett av de 24 distrikten gjorde en helt egen tolkning. Stockholm, alltså den region som var hårdast drabbad av coronaviruset, beslutade sig för att dra igång sina seniorserier med avspark den 17 april. Då skulle division 3–5 för damer och division 4–7 för herrar starta.

En dryg vecka innan avspark twittrade jag om att Stockholms beslut kändes fullständigt vansinnigt.

Det visade sig vara fler än jag som hade samma uppfattning. Två dagar innan seriestart gick statsminister Stefan Löfven ut och kommenterade upplägget. Han sa:

”Vi måste alla inse att det här är en speciell kris. Människor är sjuka, människor avlider i den här sjukdomen och andra jobbar jätte-jättehårt i vården och omsorgen för att vi ska klara detta.

Att då i den stunden säga att nja, vi vill ändå fortsätta och starta seniorfotbollen som vi hade tänkt, det menar jag är onödigt och oansvarigt.”

Följden av statsministerns utspel blev att alla seniormatcher stoppades – inte bara i Stockholm, utan i hela landet. Däremot gavs det klartecken för matcher med spelare födda 2002 eller senare.

Stockholms FF:s ordförande Andrea Möllerberg kommenterade det hela så här:

”Jag är otroligt positiv och välkomnar verkligen det tydliga beskedet. Samtidigt är jag väldigt stolt över att vi drev den här frågan hela vägen, eftersom det nu har lett till att vi kan driva barn- och ungdomsverksamheter över hela Sverige.”

 

Distriktschefen om beskedet – och Löfvens kritik: “Jag är stolt”

Det var så man häpnade. Stockholms FF tog ett beslut som var så uppseendeväckande att statsministern mitt i en stor kris tyckte att det var nödvändigt att prata lokalfotboll. Trots att StFF kallades oansvarigt av landets ledare sa sig distriktsordföranden vara stolt.

Personligen hade jag skämts så att jag inte hade kunnat se mig själv i spegeln om jag fått en sådan käftsmäll som den Löfven delade ut.

Ordförande Möllerberg sa för övrigt också att:

”Vi är det enda distriktet som stått på oss och vågat få klarhet. Det har kostat oss lite blod, svett och tårar men det har det varit värt.”

Varit värt?

Jo, om Stockholms FF:s agerande leder till räddade liv så håller jag med om att det var värt det. Men Möllerberg pratade tyvärr inte om smitta eller liv.

Det känns som att vissa fotbollsförbund bör påminnas om att vi är i en situation där det inte handlar om vem som kan tolka Folkhälsomyndigheten mest till sin egen fördel. Det handlar inte heller om vem som kan tänja mest på gränserna. Vi är i ett läge där det viktigaste är att hindra smittspridning så att inte folk dör.

Tyvärr är det inte bara Stockholms FF som gjort egna tolkningar av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. När Tegnell i början av april godkände träningsmatcher sa han, som det står ovan:

”Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”

Svenska fotbollförbundet gick dock på den tolkning som tillät flest åskådare, nämligen polisens. I den räknades det till maximalt 50 personer exklusive spelare, ledare och funktionärer.

I en tidigare version av den här texten stod det här att polisens tolkning var korrigerad, samt att Tegnell hade rätt i att man skall räkna in spelare, ledare och domare i de 50 personerna. Jag utgick då ifrån att man på polisens hemsida kan läsa att:

”Om ett idrottsevenemang är att anse som en offentlig tillställning omfattas de av bestämmelserna i den nya förordningen och deltagarna får inte överstiga 50 personer.”

Det jag hade missat var att det längre ner i texten också står:

”Vid ett fotbolls- eller hockeyevenemang räknas endast publiken, inte idrottare och tränare, som deltagare.”

I går kom SvFF med en instruktion till samtliga föreningar att uppmana tänkbar publik att inte komma till ungdomsmatcherna. Känslan är ju nämligen att mer eller mindre varenda ungdomsmatch har brutit mot den hårdare tolkningen av regeln.

SvFF har alltså nu tagit höjd, och anpassat sig efter den hårdare tolkningen, vilket är bra. Jag tycker ändå inte att förbundet totalt sett har imponerat i sin roll som fotbollens föräldrar. Men kanske att det alltså börjar att växa upp.

För i går satte även SvFF ner foten mot kreativa lösningar på träningar, vilket också kändes vuxet.

Nu får vi se om EFD och SvFF kan fatta vuxna beslut om när elitfotbollen skall sättas igång igen. Det var ett klokt beslut att blåsa av cupen. Även om klubbarna kommer att behöva spela lite matcher innan serien kan startas, och cupmatcherna kunde ha fyllt den funktionen, så kanske det ändå är vettigare att undvika tävlingsmatcher under den perioden. Det mesta talar ju för att det här kommer att bli en väldigt slitsam säsong för spelarna – om det blir en säsong.

I förra veckan sa Tegnell att han trodde att restriktionerna mot seniormatcher kommer att ligga kvar flera veckor, samt att han inte trodde på matcher med publik förrän till hösten.

Hittills pekar de uppgifter jag sett på att EFD:s förslag ligger på seriestart i slutet av maj. Det känns knappast som ett vuxet förslag. För det förutsätter att klubbarna kan börja spela träningsmatcher om 14 dagar – annars kan vi nog räkna med att årets damallsvenska blir en tråkig skadekavalkad.

I Zecira Musovics krönika den här veckan skriver hon om problemen med att gång på gång tvingas ladda om.

Min personliga killgissning är att hon kan tvingas få ladda om fler gånger i år. Det kan ju komma fler coronavågor. Och den absolut tidigaste seriestarten tror jag kan ske i mitten av juni – utan publik. En förutsättning är ju att reglerna om folksamlingar om maximalt 50 personer upphävs. För det är ju inte lätt att få till en elitmatch med bara 50 deltagare. Utöver spelare och ledare krävs det ju fyra domare, matchkontrollant, vaktmästare och tv-folk.

Något som är glädjande i allt elände och all ovisshet är att det under den här perioden har varit mycket lättare att känna sympati med damfotbollslagen och -spelarna än med herrarna.

Delvis för att damerna gjort större insatser. Cajsa Andersson har redan hyllats här i bloggen. Men även en annan Kajsa, Vittsjös Kajsa Lind är värd att lyfta. Hon jobbar som undersköterska på Hässleholms sjukhus, och ägnar således delar av dagarna åt något väldigt mycket viktigare än att spela fotboll.

Det har ju trots allt kommit en och annan damfotbollsnyhet de senaste veckorna. De nyheterna tänker jag dock återkomma till i ett senare inlägg.

En av de hetaste nyheterna de senaste dagarna tänker jag dock ta upp här. Och det är Zlatan Ibrahimovic:s gästspel på Hammarbys damlagsträning.

Det är förstås kul, både för spelarna i Bajen och damfotbollen i stort, att Zlatan kommer och ger lite stjärnglans till en vanlig träning.

Tidigare har ju inte Zlatan direkt känts som någon damfotbollsvän. Men han gjorde tydligen ett gott intryck på Hammarby IP i torsdags.

Zlatans offentliga framträdanden utanför det egna spelet har ju på senare år tyvärr ofta handlat om byggande av det egna varumärket. Jag såg att hans gästspel väckte viss misstänksamhet i Djurgårdsled.

Jag såg också att Hammarbys Emilia Larsson var lite upprörd i går.

Jag har läst kommentarerna till Larssons tweet med texten: ”Vad har ni andra gjort i dag?” Det är möjligt att hon tagit bort några (Tillagt i efterhand: se kommentar nedan). Men de jag såg kändes inte så farliga, de handlade huvudsakligen om att hålla avstånd.

Mina spontana reaktioner när jag såg lagbilden i Helen Eke:s tweet var att ”där håller de inte avstånden” och att ”social distansering gäller kanske inte när Zlatan är på besök”. Det är inte så att jag klandrar spelarna, utan jag unnar dem sina selfies med Zlatan. Och det är nog risk att jag också hade glömt tid och rum om min idol kommit ner till en av mina träningar.

Men om man i det rådande läget ställer frågan om vad folk gjort i dag så får man nog räkna med att det kommer att delas ut ett antal pekpinnar om att hålla avstånd. Det är ju faktiskt på något sätt ganska sunt.

 

Offentliga löner – och utökat VM

I går hände det ganska mycket vid sidan av planen. På morgonen kom nyheten att Diskrimineringsombudsmannen (DO) väljer att ta upp frågan om huruvida Svenska Fotbollförbundets ersättningar till herr- respektive damlandslaget är jämställda.

De frågor som DO vill ha besvarade finns som faktaruta till den här artikeln. Det här är en av sju punkter som förbundet nu måste redovisa:

”Vilka former av ersättningar får damlandslagsspelarna respektive herrlandslagsspelarna genom SvFF? Redovisa alla former av ersättning som spelarna får genom SvFF, exempelvis lön, bonus, förmåner och annan ersättning. Redovisa även medel som ursprungligen kommer från en annan part, men som vidareförmedlas av SvFF till spelarna.”

I mitten av augusti skall förbundet ha svarat. Det blir spännande att se om DO anser att ersättningarna är könsdiskriminerande. Men framför allt blir det intressant att se ersättningsnivåerna.

Personligen förstår jag inte varför fotbollsfamiljen accepterar att förbundet har hemliga avtal. Tvärtom tycker jag att alla ersättningar och löner inom förbundet borde vara offentliga.

I går kväll kom en annan stor nyhet, nämligen att VM utökas till 32 lag redan till nästa turnering. På flera sätt är det en bra nyhet.

24 lag innebär svårigheter kring slutspelet, om man inte spelar med sexlagsgrupper. Men i den modell med fyrlagsgrupper som blivit mallen för VM-turneringar måste man släppa vidare de fyra bästa treorna. Och vilka det blir vet man troligen inte innan alla grupper är färdigspelade.

Därmed blir det svårt att lägga ett spelschema som tar hänsyn till vilodagar. Det såg vi nu i Frankrike, där slutspelsträdet ju faktiskt var ett ostrukturerat virrvarr.

Med 32 lag blir det enklare, då går de två bästa lagen ur varje grupp vidare, och lag ur grupp A behöver inte vänta flera dagar efter sin sista gruppmatch på besked om man har spelat klart eller inte.

Den stora frågan nu är ju hur de där åtta extra platserna skall fördelas. Sportsligt är det enda rimliga att Europa får sex–sju av dem. I det nyss avslutade världsmästerskapet deltog nio europeiska lag, varav sju gick till kvartsfinal.

Kollar vi de 32 bästa lagen på världsrankingen blir det följande fördelning mellan världsdelsförbunden:

21 platser till Uefa (Europa).
5 platser till AFC (Asien)
3 platser till Concacaf (Nordamerika)
2 platser till Conmebol (Sydamerika)
1 plats till OFC (Oceanien)
0 platser till CAF (Afrika)

Till årets VM fördelades de 24 platserna så här:

8+1 platser till Uefa (Europa). Pluset är värdlandet.
5 platser till AFC (Asien)
3,5 platser till Concacaf (Nordamerika)
3 platser till CAF (Afrika)
2,5 platser till Conmebol (Sydamerika)
1 plats till OFC (Oceanien)

Utifrån fotbollsmässiga grunder borde en rimlig fördelning för nästa VM bli:

14 platser till Uefa (Europa).
5 platser till AFC (Asien)
4 platser till Concacaf (Nordamerika)
4 platser till CAF (Afrika)
3 platser till Conmebol (Sydamerika)
1 plats till OFC (Oceanien)
1 plats till värdlandet

Den här fördelningen bygger på hur många starka nationer det finns i respektive världsdel. Jämfört med rankingen är Europa förloraren, då vi får sju platser färre än vi borde ha. Men en viss fördelning till andra kontinenter känns rimligt. Dock får det inte bli för många, så att VM fylls av ointressanta matcher.

Tyvärr tror jag inte att Fifa går på fotbollsmässiga grunder. Förslaget att utöka VM är ju tyvärr i första hand ett sätt för Fifapresidenten Fifa-presidenten Gianni Infantino att göra sig populär runtom i världen. Därmed kommer han med stor sannolikhet se till att det blir nya VM-platser till alla världsdelar.

Inom herrfotbollen hade han sannolikt inte vågat ge sig på mäktiga Uefa, men inom damfotbollen är det inte så många som bryr sig. En mer trolig fördelning av platserna till VM 2023 är därför:

10 platser till Uefa (Europa).
6,5 platser till AFC (Asien)
5 platser till Concacaf (Nordamerika)
4 platser till CAF (Afrika)
4 platser till Conmebol (Sydamerika)
1,5 platser till OFC (Oceanien)
1 plats till värdlandet

Vilket land som får arrangera nästa VM-turnering avgörs först i maj nästa år, vilket måste anses vara väldigt sent. Troligen är det först efter det som vi får veta hur platserna till turneringen kommer att fördelas.

I övrigt på nyhetsfronten rapporterade det engelska förbundet i går att de nu har sålt över 50 000 biljetter till träningsmatchen mot Tyskland i november.

Någon som sett det svenska förbundet göra någon satsning på att försöka ta tillvara den hausse som blev efter VM-bronset?

Vad gäller silly season är det i Spanien det händer mest för tillfället. Gårdagens stora övergång var att Toni Duggan skrivit på för mästarlaget Atletico Madrid.

Det har ju varit klart ett tag att hon skulle lämna Barca. Däremot var ju länge det hetaste tipset att hon skulle flytta hem till England och Manchester United.

I Madrid fortsätter nykomlingen Tacon/Real Madrid att värva. Det femte meriterade nyförvärvet blev målvakten Ana Valles från lokalkonkurrenten Rayo Vallecano.

21-åriga Valles, som fyller 22 den 15 augusti, har inte spelat några A-landskamper. Men hon var med i Spaniens första trupp inför VM, och satt bland annat på bänken i träningsmatchen mot Kamerun. Men hon fick kliva av när Barcaspelarna anslöt efter Champions Leaguefinalen.

https://twitter.com/CD_Tacon/status/1156859615046275073

Allra sist noterar jag att den en amerikanska affärstidningen Forbes nyligen kom med sin lista över de 100 idrottare som tjänat mest i världen under det senaste året. Kanske att DO skulle ta en koll på idrotten i stort, för listan innehåller bara en kvinna. Det är Serena Williams på plats 63.

Det är tre herrfotbollsspelare i topp på listan. Mest tjänar Lionel Messi, cirka 1,2 miljarder kronor om året. Det innebär att han tjänar cirka 3,3 miljoner kronor om dagen. Lite anmärkningsvärt här är att fotbollen trots den gigantiska penningrullningen oftast slipper kopplingar till pengar i den vanliga rapporteringen.

I exempelvis golf och tennis får man i princip alltid veta vad segrarna i stora tävlingar får i prispengar. Exempelvis fick vi veta att vinnarna i Wimbledons båda singelklasser drog in drygt 30 miljoner kronor för två veckors arbete. Vi fick även veta att de som åkte ut i första omgången fick drygt en halv miljon. Däremot påtalas det sällan att Messi drar in 46 miljoner kronor på två veckor även när han har semester…

 

Styv kuling i ankdammen

De senaste dagarna har det blåst upp en liten konflikt inom svensk damfotboll. Orsaken till konflikten är olika syn på elitflicklägret, eller Svenska Fotbollförbundets utvecklingsläger som det numera heter, samt F15-landslaget.

Huvudkonflikten står mellan förbundet – företrätt av duon Pia Sundhage och Lilie Persson – och några av distrikten.

Lilie Persson och Pia Sundhage

Bakgrunden är den att Skånes och Hallands distriktsförbund har valt att inte vara med vid elitflicklägret de senaste åren. I år fick de sällskap av Västergötland i sin ”bojkott”. De tre distrikten tycker att 15 år är en för tidig ålder för selektering.

Följden har blivit att inga spelare från Skåne, Halland eller Västergötland har kommit med när Sundhage kallat till den första landslagssamlingen för F15/03-landslaget. I torsdagens GP gick att läsa följande citat från Sundhage:

”Det är uppenbarligen tre distrikt som inte är lojala med förbundet, vilket jag personligen tycker är konstigt.”

Redan 2016, när Sundhage var förbundskapten för A-landslaget, var hon kritisk till att Halland och Skåne hade slopat sina distriktslag. Till Hallandsposten kommenterade hon det så här:

”Svaret kommer från hjärtat: vansinnigt.”

I den artikeln är det tydligt att Sundhage älskar Elitflicklägret/Svenska Fotbollförbundets Utvecklingsläger:

”Det här är en manifestation för svensk flick- och damfotboll. Domare sitter här, vi har utbildningar, det är mycket ledare och det andas fotboll. Jag som är född i den andan, jag förstår inte. Det här är kanon för den som är intresserad av fotboll och som hamnar här på Elitflicklägret i en vecka. Fantastiskt.”

Faktum är ju att Sverige har varit ett av de länder som drivit på för att få till F15-landslag. Länge hade vi inga motståndare, så vår första F15-landskamp spelades så sent som i oktober 2006. Nu tycker alltså vissa distrikt att 15-åringar inte klarar av den selektering som ett ungdomslandslag innebär.

I grunden förstår jag Sundhages åtgärd. Spontant tycker jag att de tre distrikten har glömt vad de håller på med – idrott. Och idrott handlar om konkurrens och tävling – och därmed även utslagning.

Visst skall man vara försiktig med barn. Men 15-åringar är inte barn, de klarar av selektering. På tjejsidan spelar många 15-åringar redan seniorfotboll, där det handlar om att göra resultat. Här i Boråsområdet har vi flera 03:or som spelar i ettan, tvåan och trean. De kan spelets regler.

Dock blir Sundhages drag att helt utestänga tre distrikt som företräder ungefär en fjärdedel av landets spelare lite lätt patetiskt. Hon säger att hon inte kan åka runt i alla distrikt, och det köper jag rakt av.

Men det blir ju absurt när en spelare som Kristianstads Evelina Duljan inte finns med bland de 46 spelare Sundhage tagit ut. För självklart har Sundhage sett Duljan, och lika självklart är att förbundskaptenen ser KDFF-talangen som en av landets allra bästa 15-åringar. Duljan blir ju inte sämre bara för att Skåne har nobbat utvecklingslägret.

Förhoppningsvis kan dock det här leda till en vettig debatt framöver. För jag håller med de tre upproriska distrikten att det går att göra förbättringar av talangverksamheten. Exempelvis är det inte speciellt logiskt att alla 24 distrikt har 16 spelare vardera på förbundets talangläger. De stora distrikten borde kunna få med fler spelare.

Det är även ett problem att spelare som är födda tidigt på året är överrepresenterade på talanglägren. Kanske att man skulle förbestämma att hälften av talangerna måste vara födda på årets andra halva. Eller så har man två läger.

Det finns fler åtgärder att vidtaga, som att inte bara ta ut de i dagsläget bästa spelarna, utan även hitta vägar för att motivera spelare som ligger efter i den fysiska utvecklingen men som har egenskaper som kan göra dem till framtida storspelare. För killar födda 2001 har man kört med ett så kallat ”Future team,” vilket kanske skulle kunna vara en framkomlig väg även för damerna.

Kollar man på den konflikt som nu blåst upp inom svensk damfotboll skulle jag säga att det är spelare från mindre klubbar som blir mest lidande. De talanger som redan är hos elitlag som Rosengård, LB07, Kristianstad och Vittsjö får bra träning och erbjuds utmaningar i den dagliga verksamheten.

Men för 15-åriga talanger i mindre klubbar kan det vara en nyttig aha-upplevelse att få veta att man tillhör landets 46 bästa spelare. En aha-upplevelse som kan få spelarna att satsa lite extra, och kanske fundera på att välja en elitfotbollsbana när de väljer gymnasieprogram i höst.

Till en annan fråga inom talangutvecklingen, nämligen om hur man skall träna. Jag noterade i onsdags att Lisa Ek högg på Twitter efter att ha läst lite synpunkter från Simon Thern:

Efter lite kommunikation blev Ek och Thern rätt överens om hur man skall jobba, och det var kortfattat fler drillövningar i tidig ålder för att sedan allt mer gå över på spelövningar. Här är lite synpunkter i frågan från Ek och Kristianstads landslagsspelare Mia Carlsson:

Det om träning. Nu vidare till lite fotboll. Efter en lugn period händer det plötsligt rätt mycket. Under tiden jag skrivit det här inlägget har jag kollat in Australien–Brasilien i Tournament of Nations. The Matildas vann med 3–1 efter att två bjudningar från Brasilien samt ett riktigt världsklassavslut från Sam Kerr, på en läcker framspelning från Tameka Butt. Apropå selektering och landslag bytte The Matildas in 15-åriga Mary Fowler på övertid…

Senare i natt spelar USA mot Japan i den turneringen. I natt drar även International Champions Cup igång med North Carolina Courage–PSG och Lyon–Manchester City. Matcherna i den turneringen direktsänds på dess Facebooksida.

Natten mot onsdag vann Manchester City med 1–0 i en 80 minuter lång träningsmatch mot PSG. Jag såg den andra halvleken och förvånades över hur svagt PSG var.

Visst var laget väldigt reservbetonat, men jag tror inte jag såg dem någon gång slå fler än två passningar i rad inom laget. City kändes mer överlägset i spelet än laget var mot Linköping i Champions League i våras.

När det gäller City var laget dock väldigt ineffektivt. Man spelade på offensiv planhalva mest hela tiden, men kom ändå knappt till några avslut i PSG:s straffområde. Segermålet från Nadia Nadim gjordes dock just på ett avslut från nära håll:

https://twitter.com/WoSoComps/status/1022037374942044160

Under fredagen spelas semifinalerna i U19-EM. Dit har både Norge och Danmark tagit sig – grattis. Dock bör man nog vara medveten om att det är ett devalverat EM i år.

Toppnationerna Frankrike, Spanien, Tyskland och Nederländerna har alla skickat B-betonade lag. Orsaken är ju förstås att alla de fyra nationerna håller på att förbereda sig för U20-VM, och därmed har sina bästa 19-åringar i det äldre landslaget.

Det finns alltså goda guldmöjligheter för Norge och Danmark. Under fredagseftermiddagen ställs norskorna mot Tyskland i första semifinalen (14.00) och danskorna mot Spanien i den andra (18.15).

Natten mot fredag spelas sedan semifinalerna i Centralamerikanska och karibiska spelen. Där är matcherna Mexiko–Venezuela och Costa Rica–Trinidad och Tobago.

Några som nu går på semester är lagen i den kinesiska superligan. Där åkte svensklaget Beijing på en riktig käftsmäll i sista omgången före uppehållet. Borta mot Shanghai föll man med hela 6–0.

Så till lite spelarnytt. Den före detta Tyresömittfältaren Thaisa Moreno är numera kontraktslös. NWSL-klubben Sky Blue bröt med brasilianskan häromdagen.

Thaisa Moreno

I England har Adelina Engman nu äntligen fått posera i Chelseatröja:

Så några aktuella övergångar. Skotska landslagsspelaren Chloe Arthur går från Bristol till Birmingham.

Och schweiziska landslagsspelaren Eseosa Aigbogun har gjort klart med Paris FC:

Sverige överklagar Danmarksdomen

Just nu pågår den presskonferens där Peter Gerhardsson presenterar sin trupp till träningslandskampen mot Sydafrika i januari.

Vid den presskonferensen har förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand meddelat att Sverige har överklagat Uefas dom mot Danmark.

Det tycker jag är ett korrekt beslut från förbundet. Jag skrev ju min uppfattning om domen i det här inlägget.

Väntad OS-trupp – men bottennapp av SvFF

Alldeles nyss presenterade Pia Sundhage de 18 spelare som skall spela i OS i Rio de Janeiro, och de fyra reserver som också får åka med.

Hon bjöd inte på någon överraskning bland de 18 – det var rakt igenom väntade namn. Däremot var det en skräll att Kif Örebros Hanne Gråhns kom med som en av de fyra reserverna. Hon gjorde det i första hand på bekostnad av Lina Nilsson, Josefin Johansson och Malin Diaz. Det tycker jag är en rätt konstig uttagning. Även om Gråhns är intressant hade jag föredragit någon av de två förstnämnda.

Personligen sitter jag dock mest och är förvånad över att Svenska Fotbollförbundet inte klarade av att få till någon sändning av trupputtagningen – inte ens på nätet. Det är helt enkelt riktigt dåligt. Ett bottennapp.

Tyvärr präglas vårt fotbollsförbund mest hela tiden av gubbar som tänker herrfotboll. Jämställdhetstänket är tyvärr högst begränsat.

Begränsad är även marknadsföringen av Sveriges bästa fotbollslandslag, damlandslaget. Det kan inte ha kostat mycket att sätta upp en kamera och streama uttagningen på svenskfotboll.se. Men så blev det inte. Antar att de inte tänkte på det. Eller att det räckte att köra presentationen inför unga talanger på elitflicklägret.

Jag tackar istället Aftonbladet och Emelie Fredriksson som liverapporterade från Halmstad, och gav mig möjlighet att följa uttagningen.

Men faktum är, när kvällstidningarna har bättre tänk kring damlandslaget än förbundet – då är det faktiskt rätt illa ställt på förbundskansliet.

Det om det. Tillbaka till truppen. Här är den i sin helhet:

Målvakter (2): Hedvig Lindahl och Hilda Carlén.

Backar (6): Jessica Samuelsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Emma Berglund.

Mittfältare (5): Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Elin Rubensson och Emilia Appelqvist.

Forwards (5): Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö.

De klubbar som har med flest spelare är Linköping med fem och så är det två vardera från Rosengård och Montpellier.

De fyra reservna blev: Emelie Lundberg (mv), Hanne Gråhns, Amanda Ilestedt och Pauline Hammarlund.

Bilgate kom inte som någon skräll

Det är förstås läge för ett par ord om den så kallade bilgate som uppstod vid gårdagens fotbollsgala.

Jag nämnde i förbifarten i går hur Anders Svensson fick en bil för att han är den man som spelat flest A-landskamper genom tiderna. Den kvinna som spelat flest A-landskamper har däremot bara fått en blomma.

Jag hörde nyss förbundsordförande Karl-Erik Nilsson i ärendet på Studio 1 i P1. Han gjorde tyvärr en väldigt slät figur. Rent ut sagt var han pinsamt dålig. Varför inte bara be om ursäkt, och förklara att man inte tänkt på samma sätt kring Therese Sjögran?

För det här snacket om att förbundet har tänkt på henne, och att man faktiskt har planerat en överraskning, det biter inte på oss som har en kritisk grundinställning.

Det är i och för sig helt sant att förbundsledningen faktiskt hade tänkt på Sjögran innan galan. Närmare bestämt tänkte de på henne för ganska exakt 2,5 år sedan. Det var då, i Algarve cup mot Japan den 9 mars 2011, som hon spelade sin landskamp nummer 167 och raderade ut Victoria Sandell Svensson:s gamla rekord. Då och där överlämnade dåvarande förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell blommor till rekordtjejen.

Sedan dess har man däremot sannolikt inte ha tänkt så mycket på Sjögran.

Men det blir spännande att se vad den där överraskningen består av. Det borde ju kunna vara något alldeles extra eftersom det tagit 2,5 år att ta fram den.

Hur det än ligger till är bilgate en riktigt pinsam fadäs för förbundet.

Fast den är tyvärr inte oväntad.

För vi som följt damfotbollen under några år ser ju gång på gång hur Svenska Fotbollförbundet glömmer damfotbollen.

Det råder ju i och för sig ingen tvekan om att herrfotbollen är större, bättre och ger mer pengar än damfotbollen. Därmed är det logiskt att herrarna har bättre förmåner och förutsättningar än damerna i många sammanhang.

Men det innebär ju inte att man skall hålla på att trampa på damerna. Framför allt inte från förbundshåll. Tvärtom borde ju förbundet jobba aktivt för att minska klyftan, för att lyfta upp sitt starka damlandslag i rampljuset.

Bilen var ju inte enda exemplet på gårdagens gala där damerna åsidosattes. Att galan låg två dagar innan svenska mästarinnorna skall spela åttondelsfinal i Champions League känns knappast genomtänkt.

En annan tveksamhet var att när herrlandslaget gjorde bejublad entré satt redan damerna på sina platser. Tydligen hade i och för sig damlandslaget gjort en liknande entré innan sändningen började.
Så för de som befann sig i Globen var det möjligen jämlikt. Till oss som satt hemma i tv-soffan skickade det däremot konstiga signaler.

Och det skulle kanske ha varit tvärtom. Vad jag kan minnas så är det damerna som har tagit en mästerskapsmedalj i år. För herrarna är bokslutet för 2013 inte klart ännu. Det riskerar ju att bli ihågkommet som året då vi missade Brasilien-VM.

Känslan av galans pristagare är dessutom att det är damerna som verkar mest tacksamma, och som har en tanke med vad de säger på podiet. De flesta herrarna verkar däremot ganska blasé.

Till sist, som en parentes, tycker jag för övrigt inte att en bil är en lämplig gåva till den spelare som gjort flest landskamper genom tiderna. Inte alls faktiskt. Bilar kan de lotta ut i bingolotto. Här borde förbundet ha tagit fram något betydligt mer fantasifullt.

Landslaget missar öppet mål

Tidigare i dag tog jag en sväng till Rambergsvallen för att kolla lite landslagsträning, och framför allt för att lyssna in presskonferensen och se om det skulle hända något intressant där.

Eftersom jag ändå skulle flytta ner till stugan ett par dagar, då det är närmare att pendla till Halmstad därifrån, så var det ingen jättestor omväg att åka via Göteborg.

Sveriges pressträffar under EM har varit sällsynt meningslösa. De är korta, stressiga – och gör att man hellre skriver införrep om motståndarlagen, där man känner sig mer välkommen.

För mig var dagens pressträff två förlorade timmar.

Det var dagen efter en av svensk damfotbolls största dagar någonsin. Då tänker jag förstås inte sportsligt, för 5–0 mot Finland i en gruppspelsmatch i ett EM hamnar trots allt väldigt långt ner på listan över Sveriges främsta matcher genom tiderna.

Jag tänker mer inramning, och hyllning. Jag kan nämligen inte hitta någon tidigare match där ett svenskt damlandslag har firats av en större publik än i går på Gamla Ullevi.
Det var en magisk stämning, och jag är inte direkt ensam om att tycka det. I dagens kvällstidningar hyllas inramningen av landets två främsta idrottskrönikörer. Mats Olsson på Expressen skriver att ”det var nämligen en magisk svensk fotbollskväll” och Simon Bank, Aftonbladet lägger orden så här:

”Det är inte så ofta som svensk fotboll förvandlas till en enda stor gulblå sommargryta av totalt besvarad kärlek.”

Förbundet har ju en skrivbordssatsning som de kallar ”Öppet mål” som berättar om hur klubbar och förbund skall utnyttja en eventuell EM-succé. Det finns sannolikt inget avsnitt om mediehantering i det projektet. Och om det trots allt gör det så har inte landslagsledningen läst på. För gissa hur de följde upp gårdagens succékväll på Gamla Ullevi?

Jo, de skickade bara assisterande förbundskaptenen och några avbytare.

Där stod ett 20-tal besvikna journalister som hade hoppats få prata med någon av huvudrollsinnehavarna från Finlandsmatchen.

Eller förresten, en av spelarna från gårdagens startelva var på plats. Kristin Hammarström hade ju så lite att göra att hon behövde följa upp matchen med en riktig träning. Men någon huvudrollsinnehavare var hon knappast mot Finland.

Jag skrev om att förbundet var på gång att göra självmål inför turneringen.

Nu kanske det mer känns som att förbundet håller på att anstränga sig för att missa öppet mål så grovt det bara kan. För här hade man ju ett kanonläge att välja ut ett par spelare som kunde fått lite extra profilering. Och rejält positiv sådan.

För övrigt fick landslagets presschef Thomas Björn frågan om varför ingen av gårdagens huvudrollsinnehavare fanns på plats. Han hänvisade alla frågor om landslagets mediapolicy vidare till Marika Domanski Lyfors.

Det verkar inte direkt som att de är överens internt om hur det här skall skötas.

Jaja. Om nu någon undrar vad som sades på pressträffen så konstaterade Hammarström att hon hade det så lugnt att hon stod och njöt av inramningen under den andra halvleken. Hon dementerade också alla uppgifter om att hon skulle vara skadad.

Lisa Dahlkvist hade aldrig mött Italien – trodde hon. Sedan informerades hon om 2–0-segern i EM 2009, och konstaterade att:

”Den matchen kommer jag inte ihåg. Jag kommer aldrig ihåg matcher.”

Läkaren Yelverton Tegner sa att det är 50/50 om Kosovare Asllani spelar mot Italien. Det är ett uttänjt ledband i vänsterfoten som spökar.
Lilie Persson
slog bort alla tankar om att spela på resultatet mot Italien:

”Om vi förfogat över en annan trupp, men det här är ett så offensivt balanserat lag. Liksom att börja prata med Jossan, Sofia och dom där, nej. Nej. Utan det är mer ös, liksom.”

Slutligen tyckte jag synd om Amanda Ilestedt, som ingen journalist ville intervjua, så jag bytte några ord med henne. Men hon sa sig inte ta illa upp över att få sitta och titta på när de andra intervjuades.

EM är nära – det är dags att vakna nu

Det har blivit hög tid att ge Svenska Fotbollförbundet en rejäl känga igen.

Från att ha varit helt odugliga på att marknadsföra sitt damlandslag efter VM-bronset 2011 har jag tyckt att de under det senaste halvåret skött sig ganska bra som EM-arrangör.

Men när jag i morse läste Glenn Hysén på twitter insåg jag att det som förblindat mig är genidraget att rekrytera Pia Sundhage. Utöver det finns det väldigt mycket mer att önska.

Så här twittrade Hysén (det är tre hopklippta inlägg):

”Varför promotar inte Svenska Fotbollförbundet sina spelare nu när det är EM för damer? Nu är det ju drömläge för tjejerna i damlandslaget att bli idoler för unga tjejer runt om i Sverige. Jag märker ju knappt att det är EM, var är bilderna, reportagen?”

Då vaknade jag till.

Det där är ju en av mina käpphästar. För att en sport skall kunna få ett lyft måste man jobba stenhårt på att profilera sina stjärnor. Stenhårt. För när EM är över är det kring starka spelarprofiler som damfotbollen skall bygga vidare på sitt varumärke.

Det räcker inte att ha en populär förbundskapten, som syns i alla sammanhang. Vi måste också ha minst en handfull som Medel-Svensson känner igen. Minst. Och det har vi inte.

Jag tror knappt att en allmänt sportintresserad svensk i dag kan nämna fem spelare i det svenska landslaget. Den siffran måste ökas rejält i sommar. Spelarna måste bli igenkända.

I dag är det mindre än två månader till EM – närmare bestämt 56 dagar. Och förbundet förser folk och media med alldeles för lite material. Alldeles för lite.

Jag tycker att det är en rimlig målsättning från förbundets marknadsavdelning att alla större svenska medier åtminstone skall nämna EM varje dag under de två sista månaderna.

För att uppnå det målet måste man bli mycket bättre på att förse media med material. Så sätt Informationsavdelningen i arbete. Det finns väl förhoppningsvis lite folk med nyhetsnäsa där.

Jag tycker att förbundet från och med i dag borde ha ett dagligt pressmeddelande där de berättar dagens bästa EM-nyheter. Där borde det finnas en biljettbarometer. Det borde vara en eller flera spelare som bloggar om sin uppladdning inför mästerskapet. Man borde ha gästkrönikor från spelare/ledare/journalister i de övriga elva deltagande nationerna. Och så vidare.

Som exempel borde förbundet förse alla medier med nyheter som den att EM-aktuella Johanna Almgren återigen har knäproblem, och riskerar att missa EM. Men den har inte ens gått att läsa på damfotboll.com.

Jag kikade lite på hur det ser ut på förbundets EM-hemsida. Där har man satsat på helt fel material. Det är dags att förse supportrarna med reportage om EM:s stora stjärnor.

Vad händer efter EM?

När jag jobbar med den här bloggen skriver jag ibland ner någon tanke, och sparar som utkast. Utkasten ligger i en speciell mapp.

När jag i dag kikade igenom de cirka tio aktuella utkasten upptäckte jag det här inlägget, som jag trodde att jag hade publicerat för flera veckor sedan.

Efter några små uppdateringar funkar det nog nu också:

Härom dagen var 54430 EM-biljetter sålda – 25 procent av de som släppts. Och även om organisationskommittén pratar om tidig succé vill jag nog vänta ett tag innan jag ropar hej.

Mer om det längre ner i inlägget. För först vill jag leka med tanken att det verkligen blir succé. Då är frågan hur svensk damfotboll skall bära sig åt för att kunna rida på vågen, och göra att sporten får ett lyft även på längre sikt.

Invigningsceremoni inför finalen

Fullsatt under VM-finalen i Frankfurt 2011

Frågan var aktuell av flera skäl för ett tag sedan. Först kom tanken när jag läste den här artikeln från tyska tidningen Rheinische Post. Den handlar om att den medvind som tysk damfotboll fick i samband med VM för drygt 1,5 år sedan numera helt och hållet är borta.
Efter VM hade Frauen-Bundesliga en 39-procentig uppgång i publikintresse. Snittet ökade från 836 (2010/11) till 1121 (2011/12). Men uppgången var tillfällig. För den här säsongen är man tillbaka på 797, alltså lägre än det var innan VM.

Tvärtom har VM nästan varit negativt. För att många klubbar trodde på en mycket större uppgång, vilket har gjort att tysk damfotboll nu lider av baksmälla.
För på många sätt är det för högt uppskruvade förväntningar, som innebar en ohälsosam lönekarusell i samband med VM, som har lett till att forna topplaget Duisburg står på ruinens brant. Och redan förra våren valde ju Hamburger SV att dra sig ur högstaligan av ekonomiska skäl.

Frågan om hur Sverige skall undvika liknande baksmälla aktualiserades ytterligare när jag nyligen såg dokumentären Dare to Dream, om hur damfotbollen erövrade USA. Den är i högsta grad sevärd, och finns i tre delar på Youtube. Del 1, del 2 och del 3. Den handlar förstås nästan uteslutande om USA, men berättar ändå ganska mycket om damfotbollens korta historia i stort.

Där får man se hur 1990-talets spelare som Mia Hamm, Julie Foudy, Joy FawcettMichelle Akers och Christine Lilly själva drog ett jättelass för att hjälpa till med att göra fotboll till en tjejsport i USA. Det är lätt att glädjas åt hur spelarna i slutet av sina karriärer äntligen fick tjäna lite pengar på sitt idrottande.
Avgörande för den stora ökningen av intresset var förstås hemmamästerskap som OS 1996 och VM 1999.

Svenska Fotbollförbundet och EM:s organisationskommitté jobbar nu hårt med att locka folk till EM-arenorna. Och det är förstås jättebra.
Men jag hoppas också att någon parallellt jobbar med hur man skall gå vidare efter EM – om det blir succé. För det är inte mycket tid att göra på, utan det måste finnas en plan.

När Sverige tog VM-brons för två år sedan fanns det ingen plan. Tvärtom var förbundet handlingsförlamat efter mästerskapet. Det dröjde hela 8,5 månader innan landslaget visades upp på hemmaplan igen. Då hade bronsyran lagt sig för länge sedan.

Den bristfälliga förmågan att ta vara på intresset från VM 2011 fick effekter. LdB FC Malmös klubbdirektör Niclas Carlnén sa så här till mig i höstas:

”Alla bedömde nog att effekten av VM-bronset och OS skulle vara större.”

Nyligen konstaterade hans kollega i Linköping, Anders Mäki, följande på klubbens hemsida:

”Det var en felbedömning från min sida och kanske även från damfotbollen i stort, att vi skulle ha mer dragningskraft av landslagets framgångar i VM. Vi fick inte alls samma uppsving som efter VM 2003 och det känns tyvärr som att folk väljer bort damfotbollen när de ska engagera sig i något i dagens stressade informationssamhälle. Damfotbollen har liksom hamnat i ett vakuum.”

Förbundets sömn efter VM-bronset var alltså dyr för svensk damfotboll. Men man kan alltså få chansen att reparera lite av misstaget.

Nu lanseras Pia Sundhage stenhårt. Men även Lotta Schelin syns i ganska många sammanhang. För sportens skull måste folk lära sig namnen på fler spelare. Många fler.

Jag minns hur det var efter VM 2003. Plötsligt hade Victoria Svensson en agent, och började sovra mellan uppdragen. Det var inte längre självklart att hon svarade på telefon, eller gav sin gamla lokaltidning en intervju. Möjligen var det bra för henne – men inte för sporten.

För affischnamn är livsnödvändigt, och ju mer de syns, desto bättre för damfotbollen. Att försöka skapa stjärnor är således förbundets och EFD:s uppdrag före, under och efter EM.

I USA fick Mia Hamm:s ansikte dra ett jättelass under sportens ungdom. Hon blev fotbollens superstjärna efter Atlanta-OS 1996. Mycket på grund av att hon både var en bra spelare – och att hon var snygg.
Jag vet att exempelvis Lotta Schelin inte tycker om att det skrivs om utseende, utan vill att det skall vara 100 procent fotboll. Det är en fin tanke, men jag tror att Schelin nog bör tänka om – åtminstone lite grand. För inte beror väl David Beckham:s kändisskap bara på hans fotbollskvaliteter?

Det går att dra nytta av ett vackert utseende, och ändå behålla sin trovärdighet som idrottare.

Så till det här med försäljningssuccén till sommarens EM. Det har ju länge känts självklart att det skall vara fullsatt på Sveriges gruppmatcher, och jag har räknat med minst 30000 på finalen. Det som kommer att avgöra om hela EM blir en succé är dock hur många biljetter som säljs till övriga matcher.

Sveriges premiär mot Danmark är utsåld. Och till finalen har minst 8000 biljetter sålts.

Men till de 19 matcher som Sveriges inte kan spela har det sålts få biljetter. Bland annat har bara 700 sålts till stormatchen Frankrike–England.

Det är ett mönster som nästan 100-procentigt liknar fiaskomästerskapet i Finland för fyra år sedan. Där drog värdnationen fulla hus, medan det var tomt på övriga matcher.

EM:s organisationschef Göran Havik är medveten om problemen. Han sa så här på upptaktsträffen:

”Det krävs väldigt hårt arbete med de matcher som inte Sverige spelar.”

Hoppas verkligen att det arbetet lyckas.

Landslag eller klubblag – det är frågan

I går debatterades dragkampen mellan landslag och klubblag på twitter. Bakgrunden var den här artikeln i Sydsvenskan där LdB FC Malmös tränare Jonas Eidevall kritiserade upplägget för Algarve cup – med fyra matcher på åtta dagar.

Med följde också kritik av att landslagen inom damfotbollen har hela 100 samlingsdagar per år i den ordinarie kalendern – betydligt fler än inom herrfotbollen.

I dag följer Sydsvenskan upp med en artikel om hur EFD jobbar med frågan.

Frågan är inte ny. Göteborgs tränare Torbjörn Nilsson framförde liknande kritik mot alla samlingar i fjol vid den här tiden. Och visst förstår man klubbarna, det är de som är spelarnas arbetsgivare – och således betalar spelarnas lön.

Och när det blir som nu, att A- och U23-landslagen har samling under olika veckor, blir det långa perioder där inte klubbarna kan köra ordentlig lagträning. Där förstår jag därför att Malmö stoppade Elin Rubensson och Amanda Ilestedt från att spela med U23 i förra veckan.

Det här är en svårlöst fråga. Klubbarna vill ha sina spelare så mycket som möjligt. Det står mot förbunden, som vill ha så många landslagssamlingar som möjligt. Exempelvis var Pia Sundhage tydlig med att hon ville ha maximalt med tid ihop med spelarna när hon tog över det svenska laget.

I grunden är jag på förbundens sida. Det är landslagen som engagerar klart mest och flest inom damfotbollen. Inte klubbarna. Så för sportens bästa bör landslagen ges både tid och resurser.
Här är skillnaden mellan herr- och damfotboll enorm. Visst är det stort engagemang för landslagen även på herrsidan, men där är klubbarna uppe jämsides, eller i många fall – förbi.

Inom damfotbollen är det däremot enorm skillnad. Klubblagen har knappt några inbitna supportrar, medan landslagen har stort stöd. Det är så stor skillnad att jag alltså kan tycka att Fifa gör rätt när de har 100 dagar avsatta för landslagsverksamhet.

Och då landslagsfönstren gäller för alla länder är exemelvis upplägget ungefär likadant för alla de klubbar som om två veckor gör upp i kvartsfinalerna av Champions League.

Det som däremot inte känns rimligt är att det är klubbarna som betalar hela spelarnas lön och försäkringar även under landslagssamlingar, såsom det fungerar i Sverige.

I exempelvis USA, Kanada, Mexiko och England har landslagsspelarna lön från förbundet. Det känns som en lösning som bör införas även i Sverige.

Fast jag inser att det inte skulle räcka för att lösa de damallsvenska klubbarnas problem. De flesta av dem har ju dessutom flera utländska landslagsspelare på lönelistan.

I nuläget befinner sig klubbarna i en konstig situation. Eftersom det är i landslagen som spelarna hamnar mest i fokus, lär de tycka att de uppdragen är både viktigast och roligast.

Det är ju bara vid de stora mästerskapen för landslag som det är storpublik framför tv-apparaterna. Klubbfotbollens största tävling – Champions League – är ju fortfarande så ointressant att ingen av de större svenska kanalerna ens sänder finalen. Om den inte innehåller ett svenskt lag vill säga.

Visst kan klubbarna sätta hårt mot hårt, och stoppa sina spelare från landslagsspel.
Men där har man inte mycket goodwill att vinna. Och på längre sikt kan det vara förödande – för vilka spelare vill gå till en klubb där man stoppas från landslagsspel?

Och vad skulle supportrarna säga om exempelvis Göteborg eller Malmö skulle hindra sina spelare från landslagsspel, och exempelvis bidraga till ett svenskt misslyckande i EM?

Att hitta en lösning på frågan som passar alla parter lär inte bli enkelt. Personligen är jag glad att jag bara följer frågan från sidan.

Varför gör inte förbundet bättre reklam för Camp Sweden?

Jag har tidigare berättat om att herrlandslagets supporterklubb Camp Sweden tänker ställa upp för damerna i sommar.

För de som vill sitta i klacken så finns det beställer man biljetter enligt instruktioner i den här länken.
Vill man dessutom vara med och jobba med tifon och andra arrangemang så är det här länken att klicka på.

I den senare länken framgår också att Camp Sweden tänker arrangera supportermarscher till samtliga Sveriges EM-matcher. Ni som varit ute i världen och följt herrlandslaget i de senaste mästerskapen vet hur häftiga de marscherna brukar vara.

I ett utskick till alla landets föreningar med damfotboll på agendan berättar Camp Sweden att det uppskattades till att 25000 personer deltog i marscherna under EM 2012. Bland annat bestod tåget till Sveriges öppna träning av 3000 personer.

När EM-biljetterna släpptes för en vecka sedan använde EM-arrangören hashtagen #den12espelaren på twitter. Fast jag såg nästan ingen reklam för att den mest inbitna supportrarna skulle köpa biljetter på den sektion där man blir den tolfte spelaren – alltså Camp Swedens.
Där tycker jag nog att förbundet borde ha informerat bättre. Eller vill de inte ha en röststark klack i sommar?

Ny PR-miss från förbundet

För ett år sedan var jag ofta väldigt kritisk mot Svenska Fotbollförbundet, eftersom de var genomusla på att marknadsföra sitt bästa landslag.

Sedan några månader tillbaka har jag inte behövt kritisera så mycket. Inte för att förbundet blivit så väldigt mycket bättre, utan för att Pia Sundhage har gjort hela jobbet åt dem.

Men nu undrar jag allt lite igen. Landslaget skall ha läger på Bosön den 9–14 februari. Just den 14 februari släpps biljetterna till EM-slutspelet.

Vad hade varit bättre reklam för EM-biljetterna än en tv-sänd landskamp den 13 eller 14 februari?

Men så blir de inte. Förbundet har nämligen inte lyckats fixa fram något motstånd.

Det tycker jag är uselt.

Men jag är inte odelat negativ. För samtidigt är jag positiv till att man fortsätter träningsspela mot pojklag. Där kan man nämligen få ovärderlig träning på det försvarsspel som man håller på att jobba in.

Möjligen är det så att man måste välja här. Alternativ ett är att spela mot pojkar – en match ingen kommer att se. Men man får viktig träning. Alternativ två är att spela mot ett sämre motstånd, få göra lite mål – och höja EM-temperaturen lagom till biljettsläppet.

Hade jag suttit i EM-organisationen hade jag definitivt röstat för alternativ två.

Hade jag hetat Thomas Björn och varit ny presschef för landslaget hade jag nog också lutat åt alternativ två. För är man ägare till ett PR-företag som heter Kraftfull Kommunikation AB så borde man vilja ha största genomslag i media. Och det får man genom att spela en landskamp.

Samtidigt kanske man får bästa sportsliga effekt av att möta pojklag. Det är alltså inte helt lätt.

Men helst hade jag nog sett att man spelat mot pojklaget den 10 februari, och avslutat lägret med en riktig landskamp fyra dagar senare. Då hade man fått både och.

Till februarilägret har Pia Sundhage minskat sin trupp från 28 till 23 spelare. Inga har tillkommit sedan senast.
Som jag ser det innehåller truppen ett par skrällar. För jag hade kanske inte trott att Olivia Schough och Carina Holmberg skulle vara kvar. Men de verkar i högsta grad vara med i kampen om platserna i EM-truppen.

Vid sådana här uttagningar brukar man oftast kunna dra väl så stora slutsatser av de som inte är med, som: Malin Levenstad, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Sara Larsson, Stina Segerström och Lina Hurtig.
När det gäller Hurtig kommer hon snart att vara tillbaka. För övriga ser det däremot mörkt ut. Det är tre mittbackar i truppen – eftersom Nilla Fischer numera räknas som sådan. Dessutom väntar säkert Sundhage in minst en ur duon Charlotte Rohlin och Linda Sembrant. Alltså lär ingen av Levenstad, Larsson och Segerström bli EM-spelare.

Edlund var lite av Thomas Dennerby:s favoritspelare. Under Sundhage verkar Tyresöforwarden inte längre ha förbundskaptenens fulla förtroende. Och Landström kommer bara längre och längre ifrån landslagselvan.

En spelare som man hade hoppats få se i någon av Sundhages trupper var den icke namngivna svenskamerikanska som hon pratade om tidigare i vinter. Det lät spännande. Men varför blev det inget?

* Sundhage presenterade sin trupp på samma presskonferens som Erik Hamrén presenterade sin trupp till herrlandslagets Argentinakamp. Klicka på länken för att se vem som drog till sig störst medieuppmärksamhet.

* För övrigt har Göteborg och Umeå spelat sina första träningsmatcher för året. Båda har mött elitettanmotstånd – och hållit nollan.
Umeå slog Sundsvall med 3–0 i helgen. Mål av Ogonna Chukwudi, Linnéa Ågren och Emma Berglund.
Göteborg krossade Hovås/Billdal med 11–0 i kväll. Mål av Marie Hammarström 3, Johanna Almgren, Amanda Edgren och Cathrine Dyngvold 2 samt Beata Kollmats och Jessica Landström ett vardera.

Apropå Göteborg så lanserade de sin nya hemsida i dag. Jag har inte hunnit analysera den speciellt noga ännu. Men spontant tycker jag att den är rätt snygg.