Fredag, lördag och söndag var det damallsvensk premiär. Omgångens stora hjältinna heter Cajsa Andersson.
Eller. Premiären var ju bara på papper. Alla matcher är ju sedan länge uppskjutna. Men att helgens stora hjältinna inom svensk damfotboll heter Cajsa Andersson är däremot sanning.
Den landslagsmeriterade Linköpingsmålvakten har nämligen lagt målvaktshandskarna åt sidan och istället dragit på sig arbetshandskarna. Hon är en av de som ryckt in som resurs åt sjukvården under coronapandemin. Jag säger som Hedvig Lindahl: Respekt.
Våra landslagsmålvakter är för övrigt fantastiska förebilder i den nuvarande situationen. Zecira Musovic skrev i helgen en utmärkt krönika på temat att fotbollen bör släppa den egoistiska, ekonomiska paniken och istället hitta sätt där man verkligen bidrar. Musovic nämnde inte kollega Andersson, men Linköpingsmålvakten är förstås ett utmärkt exempel på en fotbollsförebild som verkligen gör skillnad.
Jag skrev i helgen en krönika i Borås Tidning på temat att många fotbollsspelare har iklätt sig skurkroller under coronakrisen. Jag syftade på utländska superstjärnor, som visar närmast grotesk girighet i kristider. Jag syftade på spelare i Barcelona och på spelare i den engelska ligan. Och jag syftade förstås bara på män.
Det är ju skämskudde när exempelvis Wayne Rooney hävdar att vissa Premier Leaguespelare inte har råd med en 30-procentig lönesänkning under ett år.
”En spelare kanske säger ‘Jag har råd att sänka min lön med 30 procent’ medan en annan kanske säger ‘Jag har bara råd att gå ned 5 procent'”
Rooney pratar alltså om spelare i en liga där spelarna i snitt har en årslön på cirka 35 miljoner kronor. En liga där det inte finns en enda spelare som inte kan leva ett riktigt gott liv även vid en 50-procentig lönesänkning.
I brist på matcher att skriva om har de engelska herrspelarnas girighet har varit helgens stora, internationella fotbollsnyhet. I stängda Norge verkar desperationen efter matcher vara extrem. Under söndagskvällen toppade nämligen stora Verdens Gang sin sportsajt med nyheten att en norsk fotbollsspelare har spelat en träningsmatch i Sverige i helgen.
Det handlar om Piteås nya målvakt Guro Pettersen, som vaktade lagets mål när man besegrade Morön med 4–1.
PIteås seger var en av få träningsmatcher på elitnivå den här helgen, alltså den helg när våra två högsta serier skulle ha haft premiär. Ett skäl till de få matcherna kan ha varit förra veckans alla turer kring huruvida man verkligen skall spela träningsmatcher eller inte i rådande situation.
Riksidrottsförbundet gör ju tolkningen att man inte skall spela några seniormatcher i lagidrott. Fotbollförbundet gör en annan tolkning, och bland fotbollens distriktsförbund är det bara ungefär hälften som tillåter träningsmatcher.
På Folkhälsoinstitutets hemsida finns nu instruktioner kring träningmatcher. Instruktioner som kommenteras så här av statsepidemiolog Anders Tegnell:
”Vi är medvetna om att gränsen mellan träningar och matcher kan vara svår att dra. Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”
Notera att det maximalt får vara 50 personer på och omkring planen. Det är alltså numera i princip förbjudet med publik på träningsmatcher. Det blir ju inte många platser över upp till 50 personer efter att domare, spelare och ledare räknats in.
Det här kan knappast Göteborg FC ha tänkt på när de uppmanade folk att komma och titta deras F19-lags 4–3-förlust mot Qviding.
Utöver maxgränsen för närvarande personer gäller följande råd för idrotten:
- Undvika närkontakt mellan idrottsutövare
- Om möjligt hålla träningar och andra idrottsaktiviteter utomhus
- Skjuta upp matcher, tävlingar och cuper
- Undvika onödiga resor i samband med idrottsutövande
Rosengårds tränare Jonas Eidevall ifrågasätter med rätta hur det är möjligt att spela fotbollsmatcher utan närkontakt mellan idrottsutövare.
Visst känns det som att både Svenska fotbollförbundet och Folkhälsomyndigheten borde förtydliga sig lite mer?
Rivalitet mellan auktoriteter? Kanske SvFF är så mäktigt att organisationen upplever sig vara en myndighet i sig – och så ruckar man på, eller kör över Folkhälsomyndigheten och dess något luddiga ”rekommendationer”. Nå, inga matcher inför publik, kanske dock högst 50 levande, icke smittobärande individer i närmiljön. Men, men, men… inga kroppskontakter! En förbryllande uppfattning om att en lagsport trots allt kan utövas med minst en armlängds avstånd mellan spelarna. Förstår mycket väl Jonas Eidevalls djupa rynkor i pannan…
Kommer Svenska Brottningsförbundet att sanktionera träning utan kroppskontakt?
Spelare, ledare, domare och funktionärer räknas inte in i de 50 som utgör maxgränsen vid den typ av evenemang som en fotbollsmatch är enligt polisen.
Däremot kan jag konstatera att matchen mellan KGFC F19 och Qviding å det grövsta bröt mot reglerna då det var närmare 100 Pers på läktaren.
Hör hela tiden olika bud om vad som räknas in i de 50. Men hittade polisens instruktioner, vilka ju bör vara korrekta. Och de löd precis som du skriver.
Pingback: Är fotbollens föräldrar vuxna nog? | En blogg om internationell damfotboll