Cajsa Andersson – premiäromgångens hjältinna

Cajsa Andersson

Fredag, lördag och söndag var det damallsvensk premiär. Omgångens stora hjältinna heter Cajsa Andersson.

Eller. Premiären var ju bara på papper. Alla matcher är ju sedan länge uppskjutna. Men att helgens stora hjältinna inom svensk damfotboll heter Cajsa Andersson är däremot sanning.

Den landslagsmeriterade Linköpingsmålvakten har nämligen lagt målvaktshandskarna åt sidan och istället dragit på sig arbetshandskarna. Hon är en av de som ryckt in som resurs åt sjukvården under coronapandemin. Jag säger som Hedvig Lindahl: Respekt.

Våra landslagsmålvakter är för övrigt fantastiska förebilder i den nuvarande situationen. Zecira Musovic skrev i helgen en utmärkt krönika på temat att fotbollen bör släppa den egoistiska, ekonomiska paniken och istället hitta sätt där man verkligen bidrar. Musovic nämnde inte kollega Andersson, men Linköpingsmålvakten är förstås ett utmärkt exempel på en fotbollsförebild som verkligen gör skillnad.

Jag skrev i helgen en krönika i Borås Tidning på temat att många fotbollsspelare har iklätt sig skurkroller under coronakrisen. Jag syftade på utländska superstjärnor, som visar närmast grotesk girighet i kristider. Jag syftade på spelare i Barcelona och på spelare i den engelska ligan. Och jag syftade förstås bara på män.

Det är ju skämskudde när exempelvis Wayne Rooney hävdar att vissa Premier Leaguespelare inte har råd med en 30-procentig lönesänkning under ett år.

”En spelare kanske säger ‘Jag har råd att sänka min lön med 30 procent’ medan en annan kanske säger ‘Jag har bara råd att gå ned 5 procent'”

Rooney pratar alltså om spelare i en liga där spelarna i snitt har en årslön på cirka 35 miljoner kronor. En liga där det inte finns en enda spelare som inte kan leva ett riktigt gott liv även vid en 50-procentig lönesänkning.

I brist på matcher att skriva om har de engelska herrspelarnas girighet har varit helgens stora, internationella fotbollsnyhet. I stängda Norge verkar desperationen efter matcher vara extrem. Under söndagskvällen toppade nämligen stora Verdens Gang sin sportsajt med nyheten att en norsk fotbollsspelare har spelat en träningsmatch i Sverige i helgen.

Verdens Gang den 5 april 2020

Det handlar om Piteås nya målvakt Guro Pettersen, som vaktade lagets mål när man besegrade Morön med 4–1.

PIteås seger var en av få träningsmatcher på elitnivå den här helgen, alltså den helg när våra två högsta serier skulle ha haft premiär. Ett skäl till de få matcherna kan ha varit förra veckans alla turer kring huruvida man verkligen skall spela träningsmatcher eller inte i rådande situation.

Riksidrottsförbundet gör ju tolkningen att man inte skall spela några seniormatcher i lagidrott. Fotbollförbundet gör en annan tolkning, och bland fotbollens distriktsförbund är det bara ungefär hälften som tillåter träningsmatcher.

På Folkhälsoinstitutets hemsida finns nu instruktioner kring träningmatcher. Instruktioner som kommenteras så här av statsepidemiolog Anders Tegnell:

”Vi är medvetna om att gränsen mellan träningar och matcher kan vara svår att dra. Att spela träningsmatcher är okej så länge rekommendationer uppfylls och att antalet personer på och omkring planen begränsas till 50 personer.”

Notera att det maximalt får vara 50 personer på och omkring planen. Det är alltså numera i princip förbjudet med publik på träningsmatcher. Det blir ju inte många platser över upp till 50 personer efter att domare, spelare och ledare räknats in.

Det här kan knappast Göteborg FC ha tänkt på när de uppmanade folk att komma och titta deras F19-lags 4–3-förlust mot Qviding.

Utöver maxgränsen för närvarande personer gäller följande råd för idrotten:

  • Undvika närkontakt mellan idrottsutövare
  • Om möjligt hålla träningar och andra idrottsaktiviteter utomhus
  • Skjuta upp matcher, tävlingar och cuper
  • Undvika onödiga resor i samband med idrottsutövande

Rosengårds tränare Jonas Eidevall ifrågasätter med rätta hur det är möjligt att spela fotbollsmatcher utan närkontakt mellan idrottsutövare.

Visst känns det som att både Svenska fotbollförbundet och Folkhälsomyndigheten borde förtydliga sig lite mer?

Janogy, Pettersen, rödblå julklappar och Gren

God fortsättning tillönskas alla följare av den här bloggen. Jag befinner mig sedan några dagar tillbaka på semester nästan så långt hemifrån man kan vara.

Därför har bloggen bara uppdaterats sporadiskt den senaste tiden. Och ni får räkna med att bloggen går på sparlåga ytterligare några veckor. Dels är det si och så med tillgång till nät här, dels prioriterar jag förstås en mängd andra aktiviteter före bloggande när jag är i väg.

Dock skall jag försöka fortsätta att hålla silly seasonsidan uppdaterad. Där är ni läsare för övrigt föredömligt snabba på att påtala förändringar, vilket är till stor hjälp – inte minst under de här veckorna när jag inte hinner lägga jättemycket tid på att surfa runt på olika hemsidor.

Madelen Janogy

Det har ju varit en del övergångar på den dryga vecka som gått sedan förra inlägget. Det mest anmärkningsvärda är förstås Madelen Janogy:s flytt till Wolfsburg. Det var ett klubbyte som överraskade mig en aning. Jag trodde att Falköpings stolthet skulle gå till ett lag där hon skulle ha större chanser att få speltid.

I Wolfsburg känns hon som typ sjätte–sjunde alternativet, i varje fall från start. Wolfsburg har ju tidigare forwards som Pernille Harder, Ewa Pajor, Svenja Huth och Alexandra Popp. Dessutom konkurrerar ju Fridolina Rolfö, Lara Dickenmann, Zsanett Jakabfi och ytterligare ett par spelare om positionerna som kantforwards.

Det blir spännande att se vad Janogy kan uträtta i den tyska storklubben. Något som är positivt för henne är förstås att hon visat i landslaget att hon kan uträtta ganska mycket även på korta inhopp. Det lär krävas även i Wolfsburg.

I övrigt har det hänt ganska mycket i Piteå den senaste veckan. Man har förlängt med Josefin Johansson, vilket var viktigt. Och man har skaffat sig en ny förstamålvakt i norska Guro Pettersen – som känns som ett spännande nytillskott. Pettersen lämnar för övrigt Vålerenga, där före detta Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen är ny chefstränare.

Jack Majgaard Jensen

Piteå har även skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Linnea Selberg, något som måste anses vara väldigt just. Selberg har ju nyligen dragit av korsbandet och riskerar att missa hela nästa säsong. Bra gjort av klubben att ändå förlänga, och därmed ge henne arbetsro i sin rehab.

En annan klubb som varit aktiv den senaste veckan är Vittsjö GIK. Strax efter lunch på självaste julafton presenterade de backduon Emma Pennsäter och Mie Leth Jans som nyförvärv. De ansluter från Göteborg respektive Rosengård, och blir spännande att följa i Vittsjö.

Personligen har jag inte imponerats speciellt mycket av någon av dem, och sätter vissa frågetecken för de båda rödblå julklapparna. Till deras försvar skall sägas att de inte fått speciellt stort förtroende i sina tidigare klubbar. Men det är ändå upp lite till bevis för duon nu.

Alexandra Benediktsson

Vittsjö har även förlängt med viktiga Alexandra Benediktsson. Däremot förlorar man CJ Bott, en spelare som jag gillade. Tanken är väl att Pennsäter eller Leth Jans skall täcka upp luckan efter nyazeelandskan.

En julklapp till LFC:s supportrar var att Petra Johansson återvänder till klubben efter en lång utflykt i andra klubbar. Hon bor i Linköping, och jag har förstått att hon velat tillbaka till LFC i flera år – men att klubben varit kallsinnig. Nu var det dock öppna armar, vilket känns klokt. LFC har saknat en ledare på centralt mittfält i år – och Johansson känns klockren för rollen.

För Eskilstuna är det ett tungt tapp, och det är tydligt att separationen trots allt väcker starka känslor från båda parter.

En nyhet som samtidigt både var överraskande och väntad var att Marcus Lantz ersätts med Mats Gren, i par med Jörgen Ericsson. Jag blev nämligen överraskad när jag såg att Gren fick förtroendet. Samtidigt har jag sett honom på Valhalla flera gånger i år, så jag borde ha insett att han skulle vara en kandidat till jobbet. Hur bra han är som tränare har jag ingen aning om, men det är ett spännande namn.

Tränarbytet i Göteborg är ju faktiskt lite av en prestigevinst för svenska damfotboll. Avhoppade tränaren Marcus Lantz fick omgående ta hand om en herrallsvensk klubb, Mjällby AIF. Och ersättare Gren var senast sportchef i storklubben IFK Göteborg.

Den typen av rekryteringar såg man inte för några år sedan. Då var det ofta lite av ett karriärmässigt självmord för heta tränare att ta över ett damlag. Kul att det numera till och med kan vara ett lyft för karriären för tränare att ta hand om damlag.

En som ser ut att bli kvar i damfotbollen länge är Jonas Valfridsson. Han skrev nämligen femårskontrakt med nykomlingen IK Uppsala Fotboll – här snackar vi både långsiktighet och arbetsro.

Eftersom jag inte vet när det blir tid och möjlighet att skriva nästa inlägg vill jag passa på att önska alla ett gott nytt 2020. Hoppas att ni fortsätter att klicka in här på damfotboll.blog även nästa år.

För bloggen har 2019 varit ett fantastiskt år. Redan i september passerades det tidigare rekordet vad gäller sidvisningar. I skrivande stund ligger siffran för i år på drygt 579 000.

Så sent som för 2,5 år sedan var det en bra dag när bloggen nådde över 1000 sidvisningar. I år har det till och med nått över 1000 på julafton och juldagen – två dagar som annars brukar ha väldigt liten aktivitet. Det tycker jag är väldigt kul.

Lyon är bäst i världen

Lyon vann just finalen av det inofficiella världsmästerskapet för klubblag. Europas bästa lag är alltså även bäst i världen.

Men det satt hårt åt. Spelmässigt skulle jag nog säga att de japanska mästarinnorna Inac Kobe Leonessa var bäst. Japanskorna ledde också länge efter mål i första halvleken av sydkoreanska Ji So-Yun. Men Lyon kvitterade genom Corine Franco, och avgjorde i förlängningen på straff genom Sonia Bompastor.

Jag har sett delar av matchen. Det var dock spelat cirka 20 minuter när jag hittade en fungerande stream. De sista 25 minuterna av den första halvleken var en japansk uppvisning i kortpassningsspel.
Inac Kobe rullade runt, medan Lyon agerade statister. Bollen gick stundtals som på ett pärlband. Målet från Ji So-Yun kom efter ett av många anfall där japanskorna kom upp i ett tiotal passningar på ett tillslag.

Det skall dock sägas att Lyon låg väldigt bra i sina defensiva positioner, och inte tillät japanskorna att skapa speciellt många högkaratiga målchanser.
Ett par bra kontringar fick fransyskorna också till. Alla signerade glödheta Elodie Thomis.

I paus gick min stream ner. När jag fick bild igen hade det spelats 16 minuter av den andra halvleken – och det var en ny match.
En match där Lyon var det något bättre laget. Fransyskorna hade satt in Lara Dickenmann till vänster, och Laetitia Tonazzi på topp. Med Tonazzi fick man till fler och längre anfall, och det märktes att japanskorna var besvärade av Lyons tyngd och fart.

Fast när Lyon flyttade fram positionerna öppnades kontringslägen. På ett sådant var Shinobu Ohno helt frispelad. Hennes avslut smet dock precis utanför.

Och även om det var Thomis bakom det mesta i Lyon, så blev det backarna som fixade segern. Kvitteringen kom i 80:e minuten och var resultatet av en långboll från mittbacken Wendie Renard. Bollen nådde Franco i bortre delen av straffområdet. Högerbacken vände inåt och satte bollen lågt vid första stolpen med vänsterfoten.

Segermålet kom i den 2×10 minuter långa förlängningens andra halvlek. Tonazzi drogs ner av Junko Kai, och den sydkoreanska domaren pekade på straffpunkten. Bompastor satte straffen via stolpen.

Totalt sett var det en väldigt bra fotbollsmatch, mellan två starka lag. Att Lyon är bra visste vi. Men här visade Kobe att de också håller Lyonnivå. Kul.

Slutligen några ord om Lotta Schelin. Hon spelade hela matchen, och kvitterar ut ett godkänt betyg. Hon var inblandad i några chanser, men utöver en bra nick var hon hela tiden några centimeter från att komma till avslut. Hoppas att hon hittar den 100-procentiga tajmingen under vintern, så vi har en glödhet lagkapten i nästa års EM-slutspel.

* Slutligen snubblade jag över det här bildspelet från Stabaeks guldfest i går.
Där noteras att Lisa Ek var med och firade. Hennes eget fotbollsår har ju varit rätt dystert. Hon lämnade Göteborg – och cupguldet. Hennes nya klubb, Malmö, tappade ett annat guld i de två sista omgångarna av damallsvenskan. Och så drog hon själv av korsbandet i knät.
Kul då för Ek att hon kan få snylta på andras guldfester…

Annars är det väl målvakten Guro Pettersen:s klänning som väcker mest uppmärksamhet i aktuellt bildspel. Snacka om guldklädsel…