Jag har fortfarande inte sett Rosengårds match i Frankfurt, men jag har förstås tagit del av eftersnacket – som ju tyvärr till stor del handlar om rasism.
Även om man gärna vill att publiken på damfotboll skall visa större engagemang än vad den gör, så finns det ju avarter som man inte vill ha in på arenorna.
Jag har ingen aning om exakt vad som hände, men det låter ju vansinnigt tråkigt.
Däremot är det bra att Uefa har beslutat att titta på saken. Redan i förmiddags valde de att sätta upp ärendet på dagordningen för nästa veckas möte i deras etiska och disciplinära utskott. Hoppas de kommer fram till något konstruktivt.
Från Frankfurt till USA. Där är verkligen landslaget på krigsstriden mot sitt förbund. I februari drog damerna US Soccer till domstol första gången. Då var det kollektivavtalet som stod i centrum.
Nu är det dags igen.
Fem bärande landslagsstjärnor (Hope Solo, Becky Sauerbrunn, Alex Morgan, Megan Rapinoe och Carli Lloyd) tycker att det är damlandslaget som bär fotbollen i USA, vilket borde innebära att damerna skall ha minst lika höga löner som herrarna. Så är det dock inte. Enligt de fem spelarna tjänar de bara 40 procent av vad herrarna gör i landslaget.
De fem har därför valt att stämma förbundet för lönediskriminering. Läs mer om det här.
Det blev som väntat en helfransk och en heltysk semifinal i Champions League. Men både Rosengård och Barcelona var nära att bryta den fransk-tyska dominansen.
Jag skall direkt säga att jag inte har hunnit se Rosengårds straffdrama i Frankfurt. Jag var ute på jobb under matchen, och hörde straffläggningen på radio.
När jag kom hem såg jag däremot den andra halvleken av PSG–Barcelona, en rätt konstig halvlek. PSG dominerade bollinnehavet totalt och stod och rullade utanför Barcas straffområde i 34 minuter.
Sedan fick Barcas BarbaraLatorre ett friläge på kontring, ett friläge där det osade både straff och målchansutvisning. Hade Barbara inte kämpat för att stå upp hade nog domaren blåst.
Efter den 100-karatiga målchansen för gästerna darrade PSG till. I 86:e minuten lyfte jag telefonen för att twittra ut att PSG var illa ute. Då slog Rosana ett inlägg som Cristiane satte genom en språngskalle.
Duktiga Barcamålvakten Sandra Panos var där, men orkade inte hålla bollen. 1–0 – och PSG till semifinal.
I Frankfurt vann alltså Rosengård själva spelet med 1–0, men straffarna gick till Frankfurt med 5–4. Det är faktiskt rätt sällan som lag sätter alla sina fem straffar. Nu har Frankfurt gjort det både mot LSK i åttondelen och mot Rosengård i kvarten.
Grymt förstås för Rosengård.
Men rent resultatmässigt måste man ändå säga att det är väldigt imponerande att vinna i Frankfurt. Och att hålla nollan i 120 minuter i Frankfurt. Mer om matchen och Rosengård när jag hunnit kolla igenom min inspelning.
I övrigt i dag i Champions League var det väntade resultat. Lyon ställde upp med en B-betonad elva i Prag, med följd att det aldrig blev tvåsiffrigt i dubbelmötet. Dagens match slutade 0–0 och totalt alltså 9–1 till Lyon som ställs mot PSG i semifinal.
I Italien hade Wolfsburg 2–0 redan i paus efter två mål av Zsanett Jakabfi. I den andra halvleken fastställde Ramona Bachmann slutresultatet till 3–0. Totalt 6–0 till Wolfsburg, som möter PSG i sin semifinal.
Trots att det sista svenska laget är utslaget har vi alltså tre svensklag kvar i turneringen. Minst en svensk spelare kommer alltså att få åka till Reggio Emilia för att spela final den 26 maj.
I morgon onsdag är det upp till bevis för FC Rosengård. Det är dags för returmatch mot Frankfurt i Champions League. Och Rosengård måste vinna matchen. Gör man det blir det avancemang.
Att vinna borta mot ett tyskt lag är väldigt svårt, men jag ser det inte som omöjligt. Känslan i Malmö i onsdags var att det var två väldigt jämna lag som möttes. Väldigt jämna.
Här är förresten en guide till alla onsdagens kvartsfinalmöten:
18.00: FFC Frankfurt–FC Rosengård – står 1–0
TV/stream: direktsänds på Eurosport 1.
Tips: 80–20
Om man skall förlora på hemmaplan i den europeiska cuperna är 1–0 det överlägset bästa resultatet. På så sätt behöver inte Rosengård bryta ihop över det underläge man befinner sig i.
Skulle Malmölaget göra första målet i returen i Frankfurt är det plötsligt fördel Rosengård – trots att det är oavgjort. För vid ställningen 0–1 är det tufft för Frankfurt att öppna sig. Då innebär ju ytterligare ett Rosengårdsmål att Frankfurt måste göra två.
Jag håller Frankfurt som klara favoriter, men 80–20 innebär ju att jag tror att Rosengård skulle klara att gå vidare från det här utgångsläget en gång på fem försök.
Att Frankfurts speluppläggare Dzsenifer Marozsan är avstängd talar ju för Rosengård. Jag tror att tyskorna ersätter henne med australiska Emily Van Egmond, som också är en mycket duktig speluppläggare – men som hellre huserar lite längre bak i planen än Marozsan. Och som därför inte är riktigt lika otäck att möta.
Slutligen listar jag här ett antal punkter som talar för eller emot Rosengård i morgon.
Det här talar för Rosengård: * Att Frankfurt inte längre är lika starkt som laget varit tidigare år.
* Att Marozsan är avstängd.
* Att Frankfurt tappade 2–0-ledning mot LSK på hemmaplan i åttondelsfinalen och avancerade först efter straffläggning.
* Att Marta såg pigg ut på Malmö IP. Och att hon är en vinnare – en spelare som älskar den här typen av matcher.
* Att Gaelle Enganamouit har ett mentalt övertag på alla Frankfurts backar. Hon vann nästan alla dueller mot dem senast.
* Att Frankfurt bör vara mer slitet – laget har spelat tre matcher de senaste tio dagarna. Under samma tid har Rosengård bara spelat en.
* Att Rosengård har en väldigt stabil defensiv.
* Att Frankfurts mittbackar inte är speciellt snabba.
Det talar mot Rosengård: * Att man ligger under med 1–0 och aldrig har vunnit en Champions Leaguematch på tysk mark.
* Att matchen spelas på bortaplan.
* Att matchen spelas på gräs. Malmöspelarna är inte vana vid att spela 90 minuter på tungsprunget vårgräs. Kan bli jobbigt på slutet.
* Att Frankfurt har många rutinerade spelare som är vana vid den här typen av matcher.
* Att tilltänkta förstamålvakten Erin McLeod inte kan spela. Att Sofia Lundgren inte har sin styrka i luftrummet och Frankfurt har massor av nickstarka spelare – inte minst Kerstin Garefrekes och Saskia Bartusiak.
* Att laget har varit skadedrabbat under våren och inte har kunnat spela in sina nyförvärv i laget på ett sånt sätt som man hade hoppats.
* Att höstens succéspelare Natasa Andonova såg blek ut i första matchen. Inte heller Lieke Martens såg ut att vara i närheten av sin toppform.
* Att medspelarna i onsdags inte såg ut att ha lärt sig hur de skall röra sig runt urstarka Enganamouit.
18.30: Slavia Prag–Lyon, står 1–9
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Sänds dock av BeIn Sports. Hittar jag länk kommer den upp här.
Tips: 0–100
Det här är helt ointressant, dubbelmötet var avgjort redan några minuter in i första mötet. Jag skrev inför den matchen att det här kan bli tvåsiffrigt över två matcher. Det lär bli tvåsiffrigt totalt, även om Lyon går på halvfart i Prag.
Som parentes kan för övrigt nämnas att Slavia vann sin ligamatch i helgen med just 9–1. De rör sig för tillfället mellan två olika fotbollsvärldar…
20.30: Brescia–Wolfsburg, står 0–3 TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Har inte sett några uppgifter om tv-sändning överhuvud taget. Hittar jag något lägger jag upp länk här.
Tips: 1–99
Även om Wolfsburg har varit lite sämre i år än tidigare säsonger vänder förstås aldrig Brescia det här.
Om italienskorna en försöker sig på att vända måste de kliva fram med mycket folk. Det öppnar för snabba spelare som Caroline Graham Hansen, Ramona Bachmann och Tessa Wullaert.
Jag har ju tidigare funderat kring varför inte Bachmann fått det att funka hittills i Wolfsburg. När jag såg en stund av lagets hemmamatch mot Brescia slog det mig att även Alexandra Popp har haft en riktigt tung säsong. Den nickstarka forwarden har hittills bara gjort ett mål vardera i Frauen-Bundesliga och Champions League.
Den tiden är över där Wolfsburg hade damfotbollens bästa kantspel, där laget sköljde fram längs kanterna och bombarderade motståndarnas straffområde med vassa inlägg. Nu känns det som att laget är inne i ett slags spelmässig identitetskris. Man har väntat rätt länge på att bitarna skall falla på plats. Men ännu så länge känns spelet långt ifrån klockrent.
Men, till semifinal i Champions League tar sig laget ganska komfortabelt trots bristerna. I semifinalen väntar segraren av Rosengård och Frankfurt – och där kommer Wolfsburg också att räknas som favorit.
20.30: PSG–Barcelona, står 0–0
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Men webbsänds av Barca-tv. Länk här:
Tips: 70–30
Svensklaget PSG är fortfarande ganska klara favoriter att fixa det här. Barca är nämligen betydligt starkare hemma på sitt konstgräs än borta på gräs. Men 0–0 är ett ganska otäckt resultat att ha med sig in till en hemmaretur.
Ett resultat där man helst behöve göra två mål för att känna trygghet. För tar man ledningen med 1–0 hamnar man i ett läge där man åker ut vid ett baklängesmål – ett otroligt otäckt läge eftersom man i ledning ofta naturligt faller hemåt på slutet av matchen för att försvara sin ledning.
Men PSG har betydligt bättre spets än Barca och bör fixa det här. Tipset är att PSG vinner med 2–0 efter ett mål vardera av lagets utpräglade målskyttar Anja Mittag och Cristiane.
Annandag påsk går mot sitt slut och det är dags att sammanfatta påskhelgens damfotboll. I tyska Frauen-Bundesliga vann de tre topplagen.
Bayern München vann med 3–0 i Freiburg, och målen gjordes av de tre spelare som jag lyfte fram som formstarka inför helgen, alltså Vivianne Miedema, Melanie Behringer och Sara Däbritz. Bayerns seger innebär att laget nu har 40 raka ligamatcher utan förlust.
Bayern leder med tolv poäng med fem omgångar kvar och kommer förstås att vinna sin andra raka ligatitel. Nästan lika säkert kan man nu slå fast att den andra tyska Champions Leagueplatsen kommer att gå till Wolfsburg eller Frankfurt.
Inför helgens omgång hade även skrällgänget SC Sand chansen. Sand ledde också med 2–1 mot Wolfsburg efter två hörnmål, men Nilla Fischer:s lag vände och vann med 4–2. Därmed är Sand borta ur kampen om andraplatsen.
Rosengårds Champions Leaguemotståndare Frankfurt vilade bara två spelare från onsdagens startelva när Bremen besegrades med 3–0 efter två mål av Kerstin Garefrekes. Så klart bra för Rosengård att tyskorna slitit hårt på sitt manskap de senaste veckorna.
I franska D1 Feminine tappade Montpellier definitivt chansen till spel i höstens Champions League. Efter 3–1-förlusten hemma mot Juvisy har man nu åtta poäng upp till tvåan PSG med bara fyra omgångar kvar att spela. Det är förstås omöjligt att ta in.
Montpellier gjorde en fantastisk höst, där man var obesegrade och sensationellt nog de första utmanarna till Lyon om guldet. Men på sistone har Linda Sembrant och Sofia Jakobsson:s lag inte orkat följa upp sitt starka 2015. Det har bara blivit en seger och ett kryss på de senaste fem omgångarna.
Kanske kan formsvackan hänga ihop med att Jakobsson tappat målflytet i vår. På de elva tävlingsmatcher hon har spelat i år har hon bara gjort två mål – ett i cupen och ett mot bottenlaget La Roche-sur-Yon.
Noterbart i övrigt i Frankrike är att Lyon vann med 6–0 mot Guingamp. Det innebär att laget nu är uppe i 103 gjorda mål. Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre och är nu uppe i 29. Under sin skadeperiod har Lotta Schelin tappat andraplatsen i skytteligan till PSG:s Cristiane. Brasilianskan är tvåa på 16 mål, Schelin står kvar på 14.
Schelin har för övrigt som mest gjort 34 mål under en säsong – det gjorde hon i fjol. Hegerberg behöver alltså göra sex mål på de sista fyra omgångarna för att slå det ”nordiska rekordet” i franska ligan.
Apropå Norge drog Toppserien i gång i dag. Där blev det en liten skräll när Kolbotn tog poäng genom att spela 1–1 mot stora guldfavoriten LSK. Jag kollade sporadiskt på matchen. Den spontana känslan var att de norska lagen ligger några år efter de damallsvenska rent taktiskt. Nu var det här bara en match, men jag reagerade ändå över hur utspridda och glesa lagen var. Något liknande har jag inte sett i damallsvenskan på några år.
Norsk damfotboll verkar för övrigt kämpa i rejäl motvind. Tydligen har topplagen i år mindre budgetar att röra sig med. Dessutom är publikintresset svalt – även för landslaget.
I den här några veckor gamla artikeln kan man läsa att bara 23 000 personer såg OS-kvalet Sverige–Norge på norsk tv.
Det kan jämföras med 300 000 som såg den matchen på Kanal 5 i Sverige. Det svenska damlandslaget fortsätter att vara populärt på tv. Tittarsiffrorna för Sveriges andra två OS-kvalmatcher var 217 000 på Sverige–Schweiz och 327 000 på den andra halvleken av Sverige–Nederländerna. Alla matcherna sändes på Kanal 5 och var med på kanalens topplista över veckans tio mest sedda program.
Att det norska landslaget inte har lika stort intresse är inte helt oväntat. Men att det skulle vara så gigantiskt stor skillnad tycker jag är konstigt. Laget gjorde ju ett lovande VM i fjol och har sevärda stjärnor som Hegerberg och Caroline Graham Hansen. Jag såg förresten Norges båda playoffmatcher till herrarnas EM i höstas och utifrån dem känns Hansen och Hegerberg som Norges två överlägset bästa fotbollsspelare just nu. Fast det verkar inte norrmännen ha förstått…
Julia Molin
Så till Cypern. Där blev den före detta AIK-spelaren Julia Molin i helgen cupmästarinna. Hennes Apollon Limassol vann finalen mot Lefkothea med klara 5–1, och man firade så här.
Vidare till England. Där blev toppmötet Chelsea–Liverpool inställt på grund av regn. Däremot spelades den andra toppmatchen. Där vann Manchester City med Kosovare Asllani med 2–0 mot Arsenal. Jag tittade sporadiskt på den andra halvleken. Där hade Asllani ett skott som alla nog trodde skulle bli mål. Arsenals nederländska målvakt Sari van Veenendaal gjorde dock en grym räddning och styrde bollen till hörna.
Så en kort koll på resultaten på hemmaplan. I dag har det spelats två intressanta träningsmatcher. Göteborg vann med 3–1 mot Kristianstad och Eskilstuna med 4–0 mot Sirius.
Dags att lämna Europa. Japanska Nadeshiko League startade med en jämn första omgång med bra publiktryck. Totalt såg över 12000 åskådare de fem matcherna. Flest var det i Niigata där Albirex 1–1-match mot Okayama Yunogo Belle lockade 4 578 personer.
När man sätter siffran i sitt sammanhang bör man dock vet att matchen var lagd ihop med en J-leaguematch för klubbens herrlag – vilket ökade antalet åskådare på damernas match rätt rejält. Fast egentligen gillar jag den typen av upplägg. Som jag ser det är det damlaget som är vinnaren på det, genom att fler åskådare hittar till deras matcher.
Jag har sett att exempelvis Melbourne City har kört liknade dubbelmatcher i Australien. Kanske något för Stockholmslagen att testa.
Men det var fler bra publiksiffror än bara den i Niigata. Exempelvis sågs Inac Kobe Leonessas 3–1-seger i Kansaiderbyt mot Speranza Osaka Takatsuki av 3016 åskådare.
Och 2068 var på plats när 2015 års mästarinnor NTV Beleza spelade 1–1 mot 2014 års mästarinnor Urawa Reds.
Vidare till USA. Där har för övrigt Antonia Göranssonpå sitt Instagramkonto kommenterat det brutna kontraktet med Seattle. Vad det är för skada är dock fortfarande oklart.
Just Seattle var i Portland och spelade träningsmatch i går. Portland fortsätter att vara den stad i världen som visar störst intresse för damfotboll. Det var nämligen hela 5133 åskådare på träningsmatchen. Grymt.
Storpubliken fick se gästande Seattle vinna med 2–0 efter att underskattade Jessica Fishlock legat bakom båda målen. Med tanke på att NWSL kör på även under mästerskap som OS är det genialt av Seattle att bygga sitt lag kring Fischlock och Kim Little – sannolikt de två bästa spelarna i världen som tillhör landslag som inte når några stora mästerskap.
Rubriken syftar inte bara på att kvalet lyfte svensk damfotboll mentalt, utan även på veckans nya världsrankning.
På Fifas lista klättrar nämligen vårt svenska landslag två platser och är nu uppe på sjätte plats. Och avståndet upp till fyran England är långt ifrån omöjligt att ta in. Så med OS-succé kan vårt lag lyfta ytterligare.
Men ska jag vara ärlig är den här rankningslistan rätt tveksam. Som exempel kan nämnas att Sverige nu har passerat Japan. Visst missar Japan sommarens OS, men det känns ändå väldigt konstigt att landet kan rankas som sjua i världen, bakom Australien och Sverige och just framför Brasilien.
Under de senaste fem åren har det varit fyra stora mästerskap för vardera lag. På dem har Japan två guld och två silver – de har alltså nått final i alla fyra mästerskapen. Australien har ett silver, två kvartsfinaler och ett missat mästerskap (OS 2012), Sverige har två brons, en kvartsfinal och en åttondelsfinal. Brasilien har ett guld, två kvartsfinaler och en åttondelsfinal.
För mig är det en knockoutseger för Japan. Ändå ligger alltså Australien och Sverige före på rankinglistan. Orsaken är förstås att mästerskapen har för liten betydelse – och träningsmatcher för stor.
Jag tycker att Fifa bör göra om rankningssystemet så att framgångar i stora mästerskap börjar väga mycket tyngre än de gör nu.
Noterbart är att Uefa även har släppt en uppdaterad rankningslista den här veckan. Där ingår förstås bara europeiska lag. Intressant är dock att Uefa bara räknar tävlingsmatcher i EM, VM och OS. Något som missgynnar Sverige.
USA
Fifarankingen ser ut så här:
1) USA
2) Tyskland (1:a i Europa)
3) Frankrike (2:a)
4) England (3:a)
5) Australien
6) Sverige (4:a)
7) Japan
8) Brasilien
9) Nordkorea
10) Kanada
————-
11) Norge (5:a)
13) Nederländerna (6:a)
14) Italien (7:a)
15) Spanien (8:a)
18) Danmark (9:a)
19) Schweiz (10:a)
Tyskland
På Uefas lista ser topp tio ut så här:
1) Tyskland
2) Frankrike
3) England
4) Norge
5) Sverige
6) Spanien
7) Schweiz
8) Skottland
9) Island
10) Österrike
Nederländerna som alltså var sjätte europeiska lag på Fifarankningen är elva på Uefas lista, Italien är tolva och Danmark återfinns först på 15:e plats.
Jag tycker att Uefas Europarankning är mer rättvisande än Fifarakningen, men inte heller den är klockren.
Min invändning mot den är att ett klarat kval till ett mästerskaps huvudturnering borde ge större utslag. Dessutom borde resultat i själva mästerskapets huvudturnering räknas högre än resultat i kvalturneringar, vilket de inte verkar göra.
Därmed kan Skottland och Österrike som aldrig har kvalat in till något stort mästerskap, ändå ligga klart före Danmark som tog brons i det senaste Europamästerskapet. Det känns ju förstås också väldigt ologiskt.
Sådana här rankningar är kul, men som sagt – de känns inte helt rättvisande.
Alldeles nyss kom nyheten att Seattle Reign bryter med Antonia Göransson. Klubben meddelade det via sitt twitterkonto.
I tweeten uppges skälen sägs vara medicinska och det verkar som att Göransson inte kommer att kunna spela i år. Vad det än handlar om känns det ju verkligen jättetråkigt.
Antonia Göransson är ju en av de svenska spelare som har allra största potential. Men de senaste åren har varit motiga för henne. Man hoppades ju att hon skulle kunna få ett lyft i NWSL. Men så blir det alltså inte. I varje fall inte i år.
I övrigt i dag har Kif Örebro vunnit med 4–0 mot Kvarnsveden. Kanske inte det resultat nykomlingen ville ha några veckor innan seriestart.
I Norge är det seriestart för toppserien redan på måndag. I år skall alla matcher i serien tv-produceras, och huvuddelen kommer att livesändas på förbundets hemsida. Efter tysk och fransk modell är tanken att höjdpunkter från alla matcher skall finnas tillgängliga i efterhand. Kul.
När det gäller favoritskapet får LSK bära det i år igen. Fast det blir nog ingen promenadseger, mästarinnorna utmanas i första hand av Avaldsnes – som fortsätter att värva friskt i år tränas av före detta Frankfurttränaren Colin Bell – och i andra hand av Stabaek. Länk med införintervjuer finns här.
Det är långfredag och har gått 2,5 veckor sedan Sverige blev klart för OS. Pia Sundhage har redan hunnit presentera en ny landslagstrupp. Det tog alltså ett tag, men här är min stora analys av OS-kvalet. Se den som bloggens långläsning i påsk.
Kvalet slutade ju för svensk del med två segrar och en oavgjord match – och gruppseger. Så långt allt gott.
Det som var väldigt positivt var försvarsspelet. Vårt lag kämpade sig till Brasilien. Däremot hade vi inget organiserat anfallsspel. Inte nu heller. För faktum är ju att anfallsspelet har varit ett problem länge.
Vi minns ju att Sverige under Pia Sundhages ledning har gjort väldigt få mål mot svaga lag i kvalmatcher och att landslaget stod och föll med fasta situationer under Kanada-VM. Något genomtänkt anfallsspel fanns inte.
Nu har vi försvarat oss till OS. Men landslagets brister blev skoningslöst avslöjade när vi kom i underläge mot Nederländerna. Vi mötte ett lag som hade släppt in sju mål på två matcher och klarade inte av att skapa en enda målchans på egen hand i den första halvleken.
Det är bara att tacka Kelly Zeeman för den svaga bakåtpassningen – och Olivia Schough för att hon var både iskall och vaken.
Olivia Schough
Som jag var inne på under OS-kvalet känns det här lite paradoxalt med tanke på att förbundskapten Sundhage alltid predikar anfallsfotbollens evangelium. Under perioder har hon ju i princip vägrat att svara på frågor om försvarsspel. När hon fått sådana har hon svarat genom att prata anfallsspel.
Jag har kollat på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång. Då har jag närstuderat anfallsspelet. Medan Sundhage anser sig ha hittat sina forwards och letar brister på mittfältet följer jag en egen hypotes om det svaga anfallsspelet beror att Sundhage väljer fel forwardstrio. Mycket mer om det strax.
För jag tänkte börja med det positiva, alltså försvarsspelet. Trots att Sverige gjorde klart minst mål i kvalet vann vi alltså gruppen. Orsaken var förstås att vårt landslag också släppte in klart minst mål. Här är sluttabellen:
Sverige 3–1 7
——————————
Nederländerna 6–8 4
Schweiz 5–6 3
Norge 5–4 3
Det var en laginsats som gjorde att laget släppte in så få mål. Alla elva spelarna jobbade stenhårt i defensiven. När man trots allt släppte till målchanser var det alltid minst en spelare som kastade sig fram för att avstyra.
Lag med sådan arbetsmoral och offervilja är alltid svårslagna – och väldigt jobbiga att möta. Kan Sundhage få motståndarna att tänka att ”nu möter vi Sverige, det är ett väldigt jobbigt lag att spela mot” – då är mycket vunnet.
Det som är väldigt positivt är att Pia Sundhage nu verkar ha insett att man måste bygga upp en trygghet vid ett lagbygge. Och med bara ett insläppt mål på tre matcher mot starkt motstånd börjar Sverige hitta en grundtrygghet.
En fascinerande detalj är att det blev oavgjort i alla tre matcherna i min statistik över klara målchanser; 5–5, 4–4 och 4–4. Tre mål på 13 målchanser är för övrigt ett godkänt facit – effektiviteten var det alltså inget fel på. Och att man bara drabbades av ett insläppt mål på 13 målchanser för motståndarna är en mycket bra siffra. Siffrorna styrker en slutsats om att Sverige var hetast i båda straffområdena.
Kollar vi lagdel för lagdel så gjorde Hedvig Lindahl ett mycket stabilt OS-kval. Mot Norge var hon svensk matchhjälte med flera fina räddningar. Mot Schweiz och Nederländerna behövde hon inte göra lika många kvalificerade räddningar, deras avslut missade oftast målet. Kanske var det för att Lindahl var kall och stressade motståndarna till missar.
Hedvig Lindahl
Chelseamålvakten kändes lugn och säker under matcherna. Några skönhetsmissar noterades när hon boxade inlägg där det kändes som att hon hade tid och yta att plocka ner bollen. Men totalt sett är Lindahls kvalinsats en stark fyra på en femgradig skala.
Hon är förstås given svensk förstamålvakt i OS. Även om det börjar fylla på med talanger underifrån är det så att hon är den enskilt viktigaste spelaren i det svenska laget just nu. Alltså den som det inte går att ersätta på något riktigt bra sätt i en OS-turnering.
För även om Sundhage gärna vill framhålla Hilda Carlén:s storhet ser jag ingen riktigt bra backup till Lindahl. Det är ju trots allt jätteskillnad mellan damallsvenskan och OS och mellan träning och landskamper. Carlén och Emelie Lundberg är helt oprövade i stora sammanhang, och ingen känns som en OS-målvakt för mig.
Till backlinjen. Den skötte sig väldigt bra i fem av sex halvlekar. I första halvleken mot Nederländerna såg det dock väldigt stirrigt ut. Där togs ett antal felbeslut, framför allt från ytterbacksposition. Men paradoxalt nog var det den back som jag tyckte var genomgående bäst i OS-kvalet, Linda Sembrant, som stod för den miss som öppnade för kvalets enda baklängesmål.
I målsituationen visade även Nilla Fischer orutin som mittback när hon först backade någon meter och därmed öppnade ytan framför mål till Vivianne Miedema. Fischer gjorde inget dåligt kval, men personligen känner jag just nu att Sembrant är den mest självskrivna svenska mittbacken. Som Sundhage nyligen sa:
”Sembrant är en ledare av stora mått”
Synd att inte vår förbundskapten upptäckt det tidigare. Under VM var ju Sembrant i första hand mittfältsavbytare.
Bakom Sembrant känner jag att det inte skiljer jättemycket mellan Emma Berglund och Fischer på mittbacksplats. Inte mycket alls.
Emma Berglund
Faktum är att jag tycker att det skiljer så lite att Sundhage borde lyfta upp Fischer på tremannamittfältet för att få mer tyngd där. Även om det borde vara högaktuellt tror jag tyvärr inte att det kommer att ske.
På ytterbacksposition är Elin Rubensson bra i offensiven, hon har ett utmärkt passningsspel. Men defensivt har hon stora brister, hon tar ofta felbeslut eller hamnar fel i positionsspelet. Hon blev inte minst avslöjad i den första halvleken mot Nederländerna. I den halvleken var även Jessica Samuelsson darrig. Annars är hon utan tvekan Sveriges defensivt sett bästa ytterback.
Personligen vill jag gärna ha Magdalena Ericsson på planen. Visst har hon brister i passningsspelet, men hon är väldigt positionssäker och är en ledartyp. Dessutom är hon klart bäst i laget på att leverera inläggsfrisparkar och hörnor. Om motståndarna har snabba yttrar hade jag inte varit främmande för att sätta henne i mittförsvaret. Jag tycker faktiskt att Sundhage borde testa Ericsson/Sembrant som mittbackspar i någon landskamp framöver. Det skulle kunna bli en succé.
Totalt sett finns det ändå många och bra alternativ i backlinjen för tillfället. Den delen av laget behöver inte Sundhage oroa sig jättemycket för i nuläget. I OS-truppen lär det bli sex backar. De jag nämnts känns ganska givna – om inte Rubensson eller Fischer matchas på mittfältet. Det innebär att jag inte tror att det finns plats för spelare som Lina Nilsson, Amanda Ilestedt eller Jonna Andersson.
Till mittfältet. Där har Sundhage äntligen givit fullt förtroende till Lisa Dahlkvist. Det har visat sig vara ett klokt drag. Visst, Dahlkvist missar en del passningar ibland, men hon är en vinnare och en fajter. Precis en sådan spelare man måste ha på ett centralt mittfält. Det var ju hennes nickmål mot Norge som visade vägen till Rio. Mer om det målet senare.
Lisa Dahlkvist
Bäst på mittfältet, och kanske av alla utespelare under kvalet, var dock Caroline Seger. Jag tycker att hon har fått en bra roll i laget nu, en roll hon fixar. Det handlar inte om att göra poäng eller att leda försvarsspelet – det handlar om att styra anfallstempot, och hålla i bollen och lugna ner spelet. I den nuvarande rollen kommer hennes boll- och passningsskicklighet till sin rätt.
Däremot är det mycket mer osäkert kring tredjelänken på mittfältet. Med tillgång till Sembrant, Berglund och Ericsson i mittförsvaret hade jag alltså gärna sett Fischer på mittfältet.
På presskonferensen där truppen till Slovakienmatchen presenterades stod det klart att Sundhage inte är helt nöjd med sitt mittfält. Hon sa att:
”Nu när vi har så intressanta forwards behöver vi få upp ett intressant mittfält.”
Hon sa också att hon inte tror att Seger och Dahlkvist kan spela alla minuter i OS – inte om Sverige tänker gå långt.
I nuläget är det Emilia Appelqvist som ligger närmast att bli den länk som kompletterar PSG-duon Seger och Dahlkvist. Djurgårdenspelaren gjorde ett helt ok OS-kval och kvitterar ut ett klart godkänt betyg. Men. Och det är ett ganska stort men.
Appelqvist gör sitt jobb, men hon lyfter inte ett svenskt landslag. Hon vinner inga matcher eller turneringar åt Sverige. Hon saknar nödvändiga spetskompetenser.
Nilla Fischer
Jag hade alltså helst sett att Sundhage satsat på Fischer på mitten. För Fischer är en vinnare. Och med henne, Sembrant, Dahlkvist och Berglund på planen blir Sverige vansinnigt starka vid fasta situationer.
Andra mittfältsalternativ skulle kunna vara Hanna Folkesson och Lina Hurtig – om de nu blir friska i tid. Hurtigs rehabilitering verkar ju hela tiden drabbas av bakslag. Som jokrar har jag nämnt Michelle De Jongh och Tove Almqvist. Den senare finns med i truppen som åker till Slovakien, det blir intressant att se om hon får några spelminuter.
På mittfältet finns det alltså en roll som behöver fyllas. Synd att Petra Larsson (eller Johansson som hon numera heter) har lagt av – annars hade hon känts gjuten där.
När det gäller forwards tänker jag breda ut mig rejält, och sparar den biten till sist. Innan dess tänkte jag betygsätta coachningen. Vad får Sundhage för betyg för OS-kvalet?
Självklart får hon ett klart godkänt betyg efter de här tre matcherna, framför allt skall hon naturligtvis hyllas för hur hon har styrt upp försvarsspelet.
När hon själv i korthet i samband med presentationen av truppen till Slovakienmatchen sammanfattade OS-kvalet var hon ändå lätt kritisk till den totala insatsen. Bland annat tyckte hon att passningsspelet var för dåligt. En positiv sak hon påtalade var att:
”Sverige har ofta haft svårt att vinna första matchen i turneringar. Det gjorde vi nu.”
Det är en bra poäng. Premiärer har varit ett jätteproblem för svenska landslag. Så 1–0-vinsten mot Norge var förstås en otroligt viktig seger. Det var ju den som lade grunden för gruppsegern.
En annan positiv sak var att Sundhage valde att sätta in en femte back i slutet av matcherna för att ha ett starkt försvar centralt när man försvarar en ledning.
Personligen hade jag nog hellre sett att man ställt upp 5-3-2 än 5-4-1 för att ha större möjligheter att få upp laget lite högre. Men det här är en smaksak, vilket man väljer hänger förstås lite på var motståndarna har sina styrkor.
När det gäller coachningen är jag förvånad att Fridolina Rolfö blev kvar på bänken under hela kvalet. Och närmast chockad över att Magdalena Ericsson placerades på läktaren i sista matchen. Jag tycker även att Sundhage matchade sina tre ordinarie forwards för hårt. De orkade inte göra jobbet fullt ut i sista kvalmatchen.
Det är en lärdom Sundhage måste ta med sig till Rio, i varje fall om hennes förhoppningar om medalj skall kunna infrias. För i OS har hon bara tillgång till 18 spelare och det är ännu tätare spelschema, match var tredje dag.
Här vill jag påminna om hur Japan nådde framgång i London för fyra år sedan. Det var oerhört omdiskuterat att Norio Sasaki vilade så många ordinarie spelare han bara kunde i den sista gruppspelsmatchen mot Sydafrika. Dessutom beordrade han laget att inte vinna, utan spela på kryss. Jag skrev om det här och här.
Norio Sasaki skriver autografer.
Japanskorna blev oerhört kritiserade – men laget vann på det. Faktum är ju att Japan borde ha tagit guldet. I VM-finalen 2011 vann man trots att man var det sämre laget. I OS-finalen 2012 var det tvärtom. Enligt min räkning hade japanskorna 8–6 i klara målchanser på Wembley – och borde dessutom ha tilldömts två straffar.
Sundhage måste alltså coacha vårt landslag extremt taktiskt i OS om det skall kunna bära till medalj. Sedan anser jag alltså att hon även måste byta forwardsuppställning.
Redan när Sundhage lanserade sin 4-3-3-uppställning i höstas och förklarade att hon skulle låta Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough bilda forwardstrio var jag skeptisk.
Den åsikten har inte ändrats på något sätt. Jag måste säga att jag är uppriktigt förvånad över hur Sundhage kan vara så nöjd med trion.
Sundhage är ju en tränare med god blick för anfallsfotboll. Hur kan hon vara så förblindad att hon inte ser att de tre inte funkar ihop?
Sundhage snackar mycket om anfall med fart och fläkt. Jag såg inte så många sådana under OS-kvalet. Däremot såg jag massor av korta, svenska anfall. Massor av alldeles för korta och ganska ofarliga svenska anfall.
Att anfallen blev så korta beror till stor del på att Sundhage väljer att matcha tre nästan likadana spelare som forwards. Spelare med bristfällig speluppfattning och som alla är irrationella och svårlästa – vilket i sin tur gör att de är svåra att samarbeta med.
När jag kollade på matcherna mot Schweiz och Nederländerna en andra gång letade jag extra mycket efter offensiva samarbeten mellan våra tre ordinarie forwards. Resultatet? Jag såg knappt ett enda.
Däremot såg jag tre spelare som sprang som på räls i djupled. Det fanns i princip inga korslöpningar, inga vandringar längs med motståndarnas backlinje och de verkade inte lyfta blicken för att kolla efter varandra.
En annan orsak till det uteblivna samarbetet är att de tre låg ganska brett i försvarsspelet, och hade 20–30 meters avstånd till närmaste forwardskompis när Sverige vann bollen. Eftersom ingen av de tre är bra nog att hålla fast bollen högt upp i planen hann inte de andra fram innan bollen var borta igen.
Stina Blackstenius
Här blev det mycket bättre varje gång Stina Blackstenius byttes in. Hon hade den styrka som behövdes för att hålla fast bollen högt upp i planen.
Våra ordinarie forwards kom även till alldeles för få avslut. Det blev bara ett svenskt forwardsmål – Schoughs mot Nederländerna. Och det målet berodde ju på vaket försvarsspel, inte på vackert svenskt anfallsspel.
Totalt under OS-kvalet räknade jag alltså till 13 svenska målchanser. Schelin hade fyra av dem, Schough två och Jakobsson bara en. Det är inget bra facit. Trots det är Sundhage nöjd med sina forwards – se citatet från presskonferensen inför Slovakienmatchen ovan. Och i en TT-intervju direkt efter kvalet flyttade Sundhage över anfallsproblemet på mittfältet:
”Mittfältet behöver hjälp med sin spelbredd. Om det är en ytterback eller en yttermittfältare som ska komma ner, vet jag inte. Men vi kan inte bara spela på djupet som det blir här. Det är det inte någon människa som orkar med.”
Hon glömmer att hon även måste ha forwards som kan ta emot bollen felvända – och få fast den. Där kom alltså Blackstenius in och gjorde nytta. Jag tycker att hon var bästa svenska forward i OS-kvalet, hon fick klart mer uträttat på sina 75 minuter än vad någon av de ordinarie forwardsen fick.
När det gäller att hålla i bollen skulle jag även vilja ha in en lite mer kreativ bollhållare. Det är här Fridolina Rolfö och/eller Kosovare Asllani kommer in i bilden.
Kosovare Asllani
Fast Asllani ser inte ut att vara aktuell. Kraven verkar vara mycket högre på henne än på de andra forwardsen. Sundhage såg Asllani spela med Manchester City förra helgen. Förbundskaptenen kallade försvarsarbetet för bingo, men saknade mycket i anfallsspelet:
”Hon måste vara mer involverad, närmare straffområdet, i straffområdet.”
Ungefär samma sak gäller ju Sundhages ordinarie forwards i OS-kvalet. Bingo i försvarsspelet, men offensivt? Schough hade inte en enda målchans i de två första OS-kvalmatcherna, men fick ändå fortsatt förtroende. Jakobsson hade en målchans på tre matcher.
Bland 18 spelare i en OS-trupp finns det bara plats för max fem forwards. I nuläget skulle min 18-mannatrupp innehålla Blackstenius, Rolfö och Asllani. Det innebär att det bara finns plats för max två av Schelin, Jakobsson, Schough och Hammarlund.
Trots att Schelin bara har gjort två mål på de elva senaste landskamperna – och det mot Moldavien och Skottland B – har hon en plats. Av de andra tre hade jag med tvekan valt Jakobsson. Just nu skulle jag alltså ställa Schough och Hammarlund utanför OS-truppen.
Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72
Innan jag sätter punkt för den här långa genomgången tänkte jag ge konkreta exempel på vad jag menar med att våra tre ordinarie forwards har bristande speluppfattning.
Vid Slovakienpresskonferensen visade Sundhage lite sekvenser från OS-kvalet på storbildsskärm. Hon hade bland annat med 1–0-målet mot Norge, filmat från en vinkel som inte ingick i tv-produktionen. När jag såg bilderna reagerade jag spontant på bristen på rörelse inne i straffområdet. Sverige hade tre spelare där och en fjärde precis utanför.
Bara en av de tre i straffområdet reagerar instinktivt över att det är ett inlägg på gång – det är mittfältaren Lisa Dahlkvist. Hon har därmed fart när bollen kommer, vilket gör henne svårstoppad och svårmarkerad. Som tur är för Sverige slås också bollen mot henne.
Våra två forwards i straffområdet däremot, Schelin och Jakobsson, fattar inte vad som är på gång att hända. De är passiva, stillastående och väldigt lätta för de norska backarna att hålla koll på.
När man ser så tydligt att våra mest namnkunniga forwards inte reagerar instinktivt på en målchans blir det ju lättare att förstå varför vårt landslag gör så få mål.
Se målet på den här länken, det kommer cirka 20 sekunder in i klippet. Tyvärr är det från tv-sändningen, där vinkeln är sämre än på det klipp Sundhage visade. Men tittar man på spelarna i straffområdet syns det ändå tydligt hur Dahlkvist reagerar redan innan Magdalena Ericsson har slagit till bollen, medan våra forwards är passiva.
The Matildas
Det här är ingen tillfällighet. De svenska forwardsens rörelsemönster vid inlägg är ofta undermåligt. Under OS-kvalveckan såg jag Australien The Matildas i två matcher. De är Sveriges motsats – deras löpningar vid inlägg är så vältajmade och samordnade att jag satt och njöt.
Strax kommer ett klipp från Australiens match mot Japan. Här är lite saker att kolla efter i det klippet:
* Vid vänsterinlägget innan 1–0-målet gör båda forwards smarta löpningar. Den bakre (Lisa De Vanna), som har bäst vinkel mot inläggaren, löper mot första stolpen, medan den främre forwarden (Michelle Heyman) löper runt mot bakre stolpen.
* Kolla även hur den ena innermittfältaren (Katrina Gorry) ser att det är hennes uppgift att löpa mot straffpunkten, och gör en tempoväxling för att hinna fram. Det är nära att hon blir målskytt på det. Kolla även hur hon i nästa situation tidigt löper ut till höger för att bli spelbar och dessutom få tid att slå det målgivande inlägget.
Även på det inlägget gör flera spelare bestämda löpningar, plus att man har en spelare som är beredd att fånga upp en retur vid straffpunkten.
* Hoppa fram till 3–1-målet 2.35 in i klippet. Kolla återigen Australiens rörelsemönster vid inlägget. Det är ett skolboksexempel på hur första spelaren som kommer in i straffområdet (Caitlin Foord) går mot första stolpen – och drar med sig backarna, hur den andra (Gorry) går mot bakre stolpen och hur den tredje (Kyah Simon) söker sig mot straffpunkten.
Det är alltså inte en eller två spelare som agerar smart. De gör det allihop. Här är klippet:
Sverige är ljusår bakom Australien när det gäller löpningar vid inlägg. Ljusår.
Som jämförelse tar jag det bästa svenska anfallet i matchen mot Nederländerna. På klippet nedan ser man bara slutet av anfallet, men det är ett jättefint uppbyggt anfall där vi får med oss Jessica Samuelsson upp från ytterbacksposition och hinner få in fyra spelare i straffområdet.
Av de fyra är det tre som joggar passivt vid första stolpen och en som joggar passivt vid bakre. Trots att man tidigt kan räkna ut att det är inlägg på gång är det ingen svensk spelare som gör en tydlig löpning mot någon fri yta i straffområdet. Ingen.
Nu blir det en bra svensk målchans ändå i situationen, men det beror alltså inte på att våra spelare springer på ett smart sätt.
Kolla in det anfall jag skriver om 2.55 in i det här klippet:
Det blev ganska mycket kritik i den genomgången – trots att jag i grunden är nöjd med att vi tog oss till OS. Med att vi är bland de tolv lag som gör upp om medaljerna i Rio.
Men min känsla är att Sverige har spelarmaterial att slåss om medaljerna i OS. Sundhage är på rätt väg med spelsystemet och försvarsspelet. Fast jag tror inte att hon lotsar laget till medalj med nuvarande laguppställning. Hon måste tänka om och välja rätt spelare på mittfält och i forwardslinjen. Med rätt balans i laget kan det dock bli väldigt, väldigt bra.
Noterbart är att Sundhage efter diverse test nu är tillbaka på det lagbygge som Thomas Dennerby påbörjade. Bloggen Spelare 12 konstaterade nyligen att vi är tillbaka på OS-elvan från 2012.
Jag kan lägga till att vi nästan även är tillbaka på spelsystemet. Dennerby spelade 4-2-3-1, vilket på många sätt liknar 4-3-3. Han matchade följande spelare mest under OS-turneringen: Lindahl – Lina Nilsson, Berglund, Sembrant, Sara Thunebro – Dahlkvist, Fischer – Jakobsson, Seger, Marie Hammarström – Schelin.
Det är alltså i princip samma spelare som Sundhage nu använder sig av. Lätt anmärkningsvärt.
Det var en parentes. Slutligen har jag här hur jag skulle testa spelare om jag fått matcha landslaget i de kommande matcherna:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Linda Sembrant, Emma Berglund/Magdalena Ericsson, Ericsson/Elin Rubensson – Nilla Fischer, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Stina Blackstenius/Pauline Hammarlund, Kosovare Asllani/Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson/Lotta Schelin/Olivia Schough.
Nu hoppas jag få in synpunkter från er. Och så önskar jag förstås er alla en riktigt glad påsk.
PS. Du har väl inte missat att bloggen nu även finns på Facebook?
Påskhelgen innehåller inte direkt något smörgåsbord av intressanta matcher runt om i damfotbollsvärlden.
De mest intressanta spelas i Tyskland. DFB-TV visar Freiburg–Bayern München 13.30 på påskafton. Matchen ser du på den här länken. Freiburgs mest intressanta spelare är Lina Magull och Hasret Kayikci.
Hos Bayern finns det massor av sevärda spelare. Formstarka Vivianne Miedema gjorde hattrick senast och blev utnämnd till omgångens spelare, så henne bör man ha koll på. Andra formstarka Bayernspelare är Melanie Behringer och Sara Däbritz.
Personligen hade jag gärna även sett påskdagens möte mellan årets skrällag i Frauen-Bundesliga, SC Sand och Wolfsburg. Sand, som bland annat har två slovakiska landslagsspelare (Jana Vojteková och Dominika Skorvánková) i sin startelva, ligger bara fyra poäng bakom Wolfsburg.
Wolfsburg vann ju för övrigt säkert mot Brescia med 3–0 i Champions League i går. Lyon vann med hela 9–1 mot Slavia Prag. Jag trodde ju att det kunde bli tvåsiffrigt i dubbelmötet, men att det nästan skulle bli det i första matchen hade jag inte trott. Ett av målen var för övrigt en snygg bicycleta av Camille Abily.
Slutligen spelade Barcelona och PSG 0–0, ett resultat som talar för att PSG fixar avancemanget i returen.
I franska D1 Feminine är Montpellier–Juvisy på påskdagen omgångens mest intressanta match. Tyvärr känns ju dock ligan avgjord, vilket gör att det är svårt att tända till på matcherna.
I England innehåller ju WSL numera nio lag. Åtta av dem har haft sina premiärer och under påsken kommer de flesta att ha nått upp i två matcher. Chelsea, Manchester City, Arsenal och Liverpool har vunnit sina premiärmatcher. På annandagen spelar Chelsea–Liverpool och Man City–Arsenal. Det blir två riktigt intressanta matcher. Arsenal gjorde för övrigt klart med före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor i dag – ytterligare ett tungt nyförvärv till klubben.
En liga som startar i helgen är japanska Nadeshiko League. Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på hur silly season har förflutit i Japan, men i fjol NTV Beleza och Inac Kobe Leonessa de två bästa lagen. Gissar att de kommer att vara med och slåss om guldet i år också.
På svensk mark spelas inga tävlingsmatcher. Däremot ett gäng träningsmatcher. De finns listade här.
Jag var alltså på Malmö IP i går kväll. Det var en på många sätt intressant match. Inte minst taktiskt sett.
De slutsatser jag drar från matchen är att Rosengård har byggt ett fantastiskt stabilt försvarsspel. Ett försvarsspel där man håller ihop laget föredömligt och där alla verkar trygga i sina roller.
Jag tog de här bilderna i slutet av den första halvleken. Här rullar Frankfurt på egen planhalva. Kolla avstånden mellan Rosengårds backar och forwards, det är bara 12–15 meter. Det finns alltså knappt någon yta för Frankfurt att spela in bollen på. För att kunna spela så här måste man ha en snabb backlinje och vaken målvakt, som jobbar långt ut.
FC Rosengårds försvarsspel
FC Rosengårds försvarsspel
Rosengård släppte in 16 mål i damallsvenskan i fjol. Jag skulle inte bli förvånad om man släpper in klart färre i år.
Men. Grundspelet må vara grymt bra. Skall man nå framgångar i Champions Leauge får man inte göra som Lina Nilsson gjorde i går. Hennes hands var rätt oförklarlig.
Visst kom Simone Laudehr bakom. Men tyskan hoppade bakåt och hade dålig vinkel. Med andra ord skulle Sofia Lundgren haft mycket bra möjligheter att rädda nicken. Det hade således varit ett mycket bättre alternativ att låta Laudehr nicka än att släppa fram Dzsenifer Marozsan till straffpunkten. Se situationen 2,50 in i det här klippet.
Vill det sig illa förlorade Rosengård dubbelmötet vid den handpåläggningen. För det var en väldigt chansfattig match i går och mycket talar för en liknande matchbild i returen. I varje fall så länge det står 0–0.
I går hade jag 2–1 till Frankfurt i vassa målchanser. Bortasegern var alltså inte orättvis. Och nu är tyskorna förstås storfavoriter till att ta sig till semifinal.
Men det finns ändå hopp för Rosengård. Dels föll ju Frankfurt med 2–0 hemma mot LSK i åttondelsfinalen, dels har Frankfurt en viktig ligamatch på söndag. Dessutom tvingas man spela hemmamatchen mot Rosengård utan avstängda Dzsenifer Marozsan. På gårdagens press frågade jag den tyska storstjärnan hur det skulle bli att tvingas se returen från läktaren. Hon tyckte förstås att det skulle bli jobbigt, men litade på att lagkamraterna skulle fixa minst ett oavgjort resultat.
Det måste hon förstås. Men hennes avstängning är otroligt jobbig för laget. Min uppfattning i går var att just Marozsan var den Frankfurtspelaren som verkligen skapade oro i Rosengårds försvar. När hon hade bollen fanns det anledning att se upp.
Det andra överhängande hotet mot Rosengårds försvar som jag identifierade var Peggy Kuznik:s precisa långpassningar. I returen saknar alltså de regerande mästarinnorna sitt bästa anfallsvapen. Det kan förstås vara guld värt för Rosengård.
I Malmölaget imponerades jag enormt av Gaelle Enganamouit:s fysik. Frankfurts backar slet sitt hår i förtvivlan efter alla nickdueller, Kamerunforwarden var omöjlig att ta. Tyvärr klarade inte lagkamraterna i Rosengård av att utnyttja Enganamouit på rätt sätt i går.
Risken är tyvärr att det kommer att ta ett tag innan de lär sig varandra, men då kommer Enganamouit att bli ännu mer dominant än hon var i Eskilstuna.
Lovande för Rosengård var att Marta visade hög klass i den andra halvleken i går. Där var hon precis så bra som man minns från hennes storhetstid. Rosengård behöver en inspirerad Marta även i Tyskland på onsdag.
I övrigt kollade jag lite extra på Emma Berglund. Och jag blev mycket nöjd med vad jag såg. Hon värderade situationerna bra och såg helt enkelt ut som en tänkbar startspelare i OS.
Slutligen några ord om målvakterna. Efter tio minuters spel hade både Rosengård och Frankfurt sina tredjemålvakter på planen. Det märktes inte, både Sofia Lundgren och Anne-Kathrin Kremer gjorde utmärkta insatser. Men för Rosengårds skull är det förstås oroande att Erin McLeod inte får ordning på sitt knä. Vi får verkligen hoppas att det inte är något riktigt allvarligt.
I morgon och nästa onsdag avgörs kvartsfinalerna i Champions League. Vi har svensk representation och känslan är att Rosengård har bra chanser att ta sig vidare till kvartsfinal, även om Frankfurt måste räknas som knapp favorit inför lagens möte.
Innan jag går vidare med funderingar kring kvartsfinalerna i Champions League tänkte jag dock kasta in en liten presentation. Det är nämligen hög tid för alla damfotbollsälskare att lära in namnet Ashley Sanchez.
Ni kanske undrar vem det är. Jo, hon fyllde 17 år i onsdags, är lagkapten för USA:s U17-landslag och mycket talar för att hon är en av de stora stjärnorna i nästa generation damfotbollsspelare.
Ashley Sanchez är nämligen så talangfull att Jill Ellis i dag har tagits ut 17-åringen i USA:s A-landslagstrupp till landskamperna mot Colombia i april. Jag har personligen inte sett Sanchez i några matcher, men jag har sett klipp med vad hon är kapabel till. Och hon imponerar med grym bollbehandling och fantastisk kontroll i hög fart. Kolla bara på det här klippet:
Först Mallory Pugh och nu Sanchez. USA:s framtid känns rätt ljus… Jaja, det var en parentes om en supertalang. Nu tillbaka till Champions League. Här är min guide för de fyra kvartsfinalerna, notera att tipsen gäller dubbelmötet som helhet, alltså inte bara den första matchen.
Brescia har visat god form i Italien och leder nu ligan med två poängs marginal till Mozzanica och fyra till Stephanie Öhrström:s Verona. Trots det skall Brescia vara chanslöst i det här dubbelmötet.
Wolfsburg visade att laget är på gång att hitta formen när man vände 0–1 till 3–1-seger mot Frankfurt i söndags. Gör Wolfsburg sitt jobb skall det här dubbelmötet i praktiken redan vara avgjort efter morgondagens match.
I Wolfsburg har norska Caroline Graham Hansen varit vårens spelare så här långt. Hon känns otroligt svårstoppad, hennes driv med bollen påminner om det man brukar se hos en formstark Ramona Bachmann.
Ramona Bachmann
Just Bachmann är ju numera också Wolfsburgspelare. Hon har dock inte nått de höjder i Frauen-Bundesliga som vi under långa perioder sett i damallsvenskan. Wolfsburg har alltså ett gigantiskt sparkapital i Bachmann.
Jag är rätt övertygad om att tränare Ralf Kellermann till slut kommer att hitta rätt i sitt lagbygge. Utan att ha sett Wolfsburg speciellt mycket den här säsongen misstänker jag att laget söker rätt rollfördelning. Man tappade en viktig djupledsspelare i Martina Müller inför säsongen och har inte riktigt hittat rätt spelsätt ännu.
Graham Hansen och Bachmann påminner ju alltså om varandra i spelstil, risken blir då att de tar ut varandra i stället för att komplettera varandra. Men till slut borde man hitta rätt arbetsfördelning. Som ni kanske minns tog det ett tag innan Bachmann, Marta, Mittag, Sjögran och de andra stjärnorna började funka ihop i Rosengård. Jag minns en match i Göteborg där alla ville ha bollen felvända och ingen av dem ville springa i djupled. Men när man väl hittade rätt rollfördelning blev ju laget som bekant urstarkt.
Noterbart i Wolfsburg är att Noelle Maritz har spelat färdigt den här våren. En fotskada stoppar den schweiziska ytterbacken.
18.30: Barcelona–PSG
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Men sänds på youtube av Barca-tv. Länk här:
Tips: 20–80
Barca är obesegrat i spanska ligan, men ligger ändå bara på andra plats efter 20 omgångar. Laget har flera duktiga och intressanta spelare som Ruth Garcia, Marta Torrejon, Alexia Putellas, Olga Garcia och Sverigebekanta Jennifer Hermoso.
Jennifer Hermoso
Men även om spansk damfotboll är på frammarsch måste Barca överprestera i två matcher samtidigt som PSG måste ha två dåliga dagar om det skall kunna bli katalansk seger i det här dubbelmötet.
För PSG är förstås storfavoriter. Svensklaget har toppspelare på alla positioner och bör ha goda chanser att vinna båda mötena med Barca.
Anja Mittag
Anja Mittag är numera historiens bästa målskytt i Women’s Champions League. Tyskan står på totalt 49 mål, och kan alltså mot Barca bli första spelare någonsin att passera 50-gränsen. Den aktiva spelare som möjligen skulle kunna smita förbi och nå gränsen före Mittag är Marta, Rosengårdsspelaren står på 46.
Fast PSG står inte och faller med Mittag i offensiven – långt ifrån. I franska ligan är Cristiane klubbens bästa målskytt med 15. Mittag har 9 och Marie-Laure Delie står på 8.
PSG hade svårt att få hål på Örebro i åttondelsfinalen, men jag tror att närkingarnas försvarsspel är tätare än Barcas. Barca kan nog nå ett bra resultat på hemmaplan, men totalt bör det alltså bli en ganska säker fransk seger.
19.00: Lyon–Slavia Prag
TV/stream: TV-sänds inte i Sverige. Men sänds i Frankrike. Länk här.
Tips: 99,9–0,1
Det här kan bli tvåsiffrigt totalt över två matcher. Lyon är det lag i Europa som har högst potential, och den här typen av matcher brukar man vinna hur säkert som helst. Laget är vant vid att behöva vinna på beställning och man måste underprestera något enormt om Prag skall kunna ha något att hämta.
Min gissning är att dubbelmötet i praktiken är avgjort redan i halvtid i första matchen. Prag har överträffat sig själva genom att gå till kvartsfinal. Här tar det alltså tvärstopp.
20.00: Rosengård–FFC Frankfurt
TV/stream: direktsänds på Eurosport 2. Sändningen börjar 20.00.
Tips: 48–52
De här klubbarna möttes i kvartsfinal 2012, även om Rosengård då hade annat namn. Så var det även när lagen möttes i semifinal 2004. Båda gångerna gick Frankfurt vinnande ur dubbelmötet. Noterbart är att ingen av de fyra matcherna har slutat med bortaseger.
Rosengård har alltså fått med sig bra resultat från hemmamatcherna i båda lagens tidigare möten. Känslan är att Rosengård nu är närmare tyskorna än de var 2012. Då var det överkörning på bortaplan.
Känslan är alltså att vi kan få ett svenskt lag i semifinal igen. Fast jag håller alltså ändå Frankfurt som knapp favorit. Jag gör det eftersom tyskorna har ett mer samspelt lag än Rosengård. Skador, sjukdomar och landslagsuppehåll har gjort att Rosengård inte fått spela in sina nyförvärv i laget på ett sånt sätt som man hade hoppats.
Skadorna har gjort att Malmölaget dessutom lånat in ytterligare några spelare för att hålla bredden i truppen. Djurgårdens Katrin Schmidt och klubblösa Sofia Lundgren finns tillgängliga just för kvartsfinalerna.
På pappret tycker jag att Rosengård står sig starkt mot Frankfurt. Tyskornas trupp är lite bredare, men på pappret håller jag kvartetten Lieke Martens, Gaelle Enganamouit, Natasa Andonova och Marta som minst lika vass som Frankfurts Kerstin Garefrekes, Simone Laudehr, Dzsenifer Marozsan och Mandy Islacker. I Frankfurt saknas offensiva ytterbacken Ana-Maria Crnogorcevic, som ådrog sig en hjärnskakning tidigt i söndagens ligamatch.
Från det lag som vann fjolårets Champions League har Frankfurt tappat sin skyttedrottning Celia Sasic, som ju lagt av. Även om Islacker har gjort det bra i vinter är avsaknaden av Sasic förstås stor. Den gör att Frankfurt har tappat flera procent i spets.
Marta
Det är bara det där med att många av Rosengårdsspelarna har varit skadade och inte har samma matchträning som tyskorna som får mig att tveka. Samtidigt vet man ju att Marta oftast höjer sig i de avgörande matcherna. Hon blir således väldigt viktig för Rosengård de här två närmaste onsdagarna.
Likaså blir det viktigt att Erin McLeod presterar på sin högsta nivå. Normalt är hon en världsmålvakt, helt klart en nivå bättre än Frankfurts båda alternativ – Desiree Schumann och Anke Preuss. Men den rutinerade kanadensiskan är matchotränad och framför allt har hon inte hunnit stifta speciellt stor bekantskap med sitt nya försvar. Sånt riskerar att skapa viss oro.
Apropå Rosengård läste jag häromdagen ett reportage om klubben i tidningen Match. Där säger klubbens vd Klas Tjebbes att:
”Vi får ibland kritik för att vi värvar spelare utifrån, men jag tycker att vi skall vara glada över att världens femte bästa lag spelar i damallsvenskan. Det betyder att det finns stjärnor för tjejer i Malmö och andra ställen att se upp till. Att små flickor inte tidigare har kunnat drömma om att bli fotbollsproffs tycker jag är patetiskt. Här i Rosengård är alla proffs. Här finns det en dröm att sträva efter.”
Fina ord. Men jag hade varit bra nyfiken på att veta vilka fyra klubbar i världen han placerar före Rosengård. Hur jag än räknar kommer jag fram till att Tjebbes måste anse att hans klubb är bättre än Frankfurt. Upp till bevis kommande två onsdagar.
Jag kanske får läge att fråga i morgon. För om inget oförutsett inträffar tänkte jag följa matchen på plats på Malmö IP. Det skall bli väldigt kul.
Ni som följer bloggen vet att jag nyligen lyfte tanken att ta med Linköpings Tove Almqvist i landslagstruppen som en joker. Fast ärligt talat trodde jag inte att hon var speciellt nära att bli uttagen. Det var hon.
I dag blev det verklighet. Kul att Pia Sundhage ibland tänker på samma sätt som jag. När förbundskaptenen alldeles nyss presenterade sin trupp till Slovakienmatchen var Almqvist in och Petra Andersson ut de enda förändringarna mot OS-kvaltruppen.
Tove Almqvist
Eller. Elin Rubensson var placerad som mittfältare den här gången, det får man väl också se som en förändring. Om än en liten sådan.
I övrigt tyckte jag att Sundhage gjorde ett bra intryck, hennes analys av OS-kvalet har många likheter med min, bland annat i att Linda Sembrant och Hedvig Lindahl var lysande.
Tillbaka till Tove Almqvist. Hon är en spelare som kan avgöra matcher, en risktagare som gör oväntade saker. Och en person som verkar vara härligt galen vid sidan av planen. Sundhage uppgav att hon hade följt Linköpingsspelaren ett tag, kallade henne för ”framtiden” och sa att:
”Vi vill testa henne, hur hon är bland de stora. Det går fort, hon har teknik. Ibland blir det riktigt bra, ibland mindre bra. Det jag har sett av henne i våren i Linköping är jag riktigt imponerad av. ”
I övrigt pratade Sundhage om att hon nu har sex intressanta forwards, och att hon nu behöver få till ett intressant mittfält. Här har vi lite olika uppfattning, mer om det i påsk.
Vid OS får man bara ha 18 spelare i truppen, alltså 16 utespelare och två målvakter. Sundhage måste alltså banta rätt rejält, och känslan är att i princip alla OS-spelare finns med i den här truppen.
De som skulle kunna ha chans är skadade Umeåduon Hanna Folkesson och Lina Hurtig och kanske någon till.
För Kosovare Asllani ser det dock mörkt ut, trots att Sundhage var och kollade in Manchesterspelaren i helgen. Asllanis namn var förstås uppe på presskonferensen. Men om jag klipper ihop ett par svar från Sundhage sa hon så här:
”Jag såg Liverpool–Manchester City i helgen. Fick se Kosse spela 60 minuter, vara ganska bra. Hade en stor målchans. Hon är på gång. Men behöver vara mer delaktig. Om man har haft synpunkter på hennes försvarsspel tidigare går inte det – för det var bingo. Men hon skall ju vara med för att göra saker framför mål. … Just nu har vi valt andra forwards som vi är nöjda med vad de har presterat i OS-kvalet och i deras klubblag.”
Faktum var att det kändes som att Sundhage hellre pratade om Emma Lundh än om Asllani. Manchesterspelaren skall nog inte räkna med någon Brasilienresa i sommar…
I morgon tisdag klockan 13.00 presenterar Pia Sundhage sin trupp till EM-kvalmötet med Slovakien i Poprad den 8 april.
Jag har inte haft tid att skriva färdigt min analys av OS-kvalet ännu, men den är på gång och får bli påskläsning här i bloggen.
När det gäller morgondagens trupp förväntar jag mig inga stora ändringar jämfört med kvaltruppen. Det blir väl som vanligt, att Sundhage byter någon eller några av de spelare som sitter längst ut på bänken, mycket för bytandets skull. Exempelvis riskerar kanske Lina Nilsson, Freja Hellenberg och/eller Petra Andersson att få ge plats åt nya ansikten. Men räkna som sagt inte med några stora förändringar.
I övrigt har cupsemifinalerna lottats i dag. Där får Linköping hemmamatch mot Eskilstuna och så får Piteå äntligen spela en cupmatch på hemmaplan. Man tar emot vinnaren av Vittsjö och Rosengård.
Slutligen hade jag en spejare utsänd för att spana in Kvarnsveden i helgen. Min ena bror var i Borlänge med det flicklag han tränar. De såg träningsmatchen mot Sundsvall i lördags, och både brorsan och hans spelare föll pladask för Tabitha Chawinga.
Hyllningarna av forwarden från Malawi var närmast ohämmade. Jag ser verkligen fram emot att få se om Chawinga kan skapa sådant kaos i de damallsvenska försvaren som många tror, bland dem alltså min ena bror.
Helgens mest intressanta match spelades i dag i Tyskland. Den vanns med 3–1 av Wolfsburg mot Frankfurt efter två mål av Caroline Graham Hansen.
Matchen var intressant eftersom det ju är Frankfurt som kommer till Malmö i början av veckan för att möta Rosengård på onsdag.
Höjdpunkter från dagens match finns på den här länken. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se matchen tidigare i dag och jag har inte heller haft tid att kolla på den i sin helhet. Gissar dock att hela Rosengårds fotbollsledning har sett matchen och kommer att kolla in den en gång till.
För det mesta talar för att Frankfurts elva på onsdag i huvudsak blir identisk med dagens. Den såg för övrigt ut så här: Desirée Schumann – Ana-Maria Crnogorcevic, Marith Priessen, Peggy Kuznik, Kathrin Hendrich – Saskia Bartusiak, Emily van Egmond – Kerstin Garefrekes, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Mandy Islacker.
De förändringar som känns troliga till onsdag är att målvakten Anke Preuss är tillbaka i målet. Hon har varit förstemålvakt på sistone, men skadade sig härom dagen och fick sitta på bänken i dag. Fast hon blev inbytt i andra halvleken när Schumann blev målchansutvisad. Dessutom tvingades Crnogorcevic kliva av redan i matchens inledning. Hon kanske inte är i speldugligt skick på onsdag. Hon ersattes av Laura Störzel.
Offensivt är Frankfurt ett väldigt starkt lag. Mandy Islacker avgjorde Champions Leaguefinalen i fjol och leder skytteligan i Frauen-Bundesliga på 11 mål, delad ledning med Svenja Huth. De båda är tre mål före en trio bestående av Vivianne Miedema, Charline Hartmann och Marozsan.
Just Islacker och Marozsan som är Frankfurts allra farligaste offensiva hot. Islacker är snabb, stark och rörlig medan Marozsan är teknisk och har ett jättebra skott med båda fötterna.
Utöver de båda är Frankfurt starkt vid fasta situationer. Laget innehåller väldigt många nickstarka spelare, inte minst yttermittfältarna Garefrekes och Laudehr. Med tanke på att Rosengårdmålvakten Erin McLeod har haft luftrummet som sin svaghet kan det bli avgörande för Rosengård hur de klarar Frankfurts fasta situationer. Dock skall sägas att jag tycker att McLeod blivit allt bättre i luftrummet på senare år.
Frankfurts svaghet är backlinjen. Där finns det brister i snabbhet som Rosengård bör försöka utnyttja. Tittar man på klippet med höjdpunkter från dagens match syns det tydligt hur backarna flera gånger på ett tidigt stadium tar ett jättedjup, men ändå inte hinner med Wolfsburgs forwards.
För Rosengård är det förstås även en stor fördel att ha vilat i helgen, medan Frankfurt har haft en riktigt tuff och viktig match. Som det ser ut nu i den tyska ligatabellen måste ju Frankfurt försvara sin titel i Champions League för att få spela i turneringen även till hösten.
Det om tysk fotboll. Eller, jag bör ju nämna att Bayern München i går tog ytterligare ett steg mot försvarad ligatitel. Laget vann med klara 5–1 mot Jena. Vivianne Miedema gjorde tre av målen, och precis som Wolfsburg i dagens toppmatch fick Bayern en straff där förseelsen sannolikt gjordes utanför straffområdet.
Från Tyskland till Svenska cupen. Där gjorde Fridolina Rolfö fem mål när Linköping krossade Mallbacken med makalösa 10–0 på bortaplan. Mallbacken verkade ha med alla sina internationella nyförvärv, men laget får väl skylla på att det inte har hunnit spela ihop sig ännu. Fast tio baklängesmål på hemmaplan – det är en riktigt saftig käftsmäll.
Det intressanta mötet mellan Eskilstuna och Umeå vann sörmlänningarna med 2–0. Marija Banusic stod för båda målen. Jag har alltid tyckt att Banusic har varit en intressant spelartrupp, men tydligt är att jag uppskattar den typen av spelare klart mycket mer än vad Pia Sundhage gör.
I Frankrike spelades bara en ligamatch i helgen. Där gjorde Lisa Dahlkvist 1–0-målet när PSG vann säkert med 6–0 mot Guingamp. Därmed har PSG tagit ett järngrepp om den andra franska Champions Leagueplatsen. Man har nu fem poäng ner till Montpellier och sex till Juvisy. Fem omgångar återstår att spela.
I England var det åttondelsfinaler i FA-cupen. Där gjorde Maja Krantz tävlingsdebut för Notts County (utbytt i 90:e) när laget vann med 3–1 mot Durham. Tävlingsdebuter även för Kosovare Asllani i Manchester City (utbytt i 60:e) och Emma Lundh i Liverpool (inbytt i paus) när Asllanis lag vann med 2–0.
I samband med att Mia Hamm i går fyllde år valde den ansedda franska fotbollstidningen France Football att ranka världens tio bästa kvinnliga fotbollsspelare genom tiderna – med på listan finns Lotta Schelin.
Lotta Schelin
Som synes på länken var Hamm placerad som etta med Marta som tvåa. På listan fanns även spelare som Christine Sinclair, Abby Wambach, Hope Solo och Homare Sawa. En svensk spelare kom med, och det var alltså Schelin på tionde plats.
Jag kan inte säga att jag har kompetens att ranka världens bästa spelare genom tiderna. Min koll på den internationella damfotbollen på 1980- och 1990-talet är helt enkelt för dålig.
Det hindrar inte att man är lite förvånad över att kinesiska Sun Wen, som tillsammans med Michelle Akers officiellt korades till 1900-talets bästa spelare av Fifa, inte fanns med.
Minst lika förvånad är man över att Schelin togs med före Birgit Prinz. Personligen håller jag tyskan mycket högt.
När det gäller Schelin är det förstås kul att hon och svensk damfotboll lyfts fram. Personligen håller jag henne dock inte riktigt så högt. Jag har henne på mitt topp tio för Sveriges bästa spelare genom tiderna, men hon platsar inte på topp tre. Den rankingen gjorde jag för övrigt i det här inlägget.
I France Footballs motivering till rankingen av Schelin står det att hon bär det svenska landslaget på sina axlar på samma sätt som Zlatan Ibrahimovic bär det svenska herrlandslaget. Den beskrivningen kändes aktuell under VM 2011, där Schelin var fantastisk. Men personligen tycker jag inte att den har stämt varken före eller efter mästerskapet i Tyskland.
Ni som har följt den här bloggen ett tag vet ju att jag har ifrågasatt huruvida Schelin har spelsinne nog att klara av att möta alltmer taktiskt skolade försvar. Jag har bland annat resonerat kring den frågan i det här inlägget från 2014 och i det här inlägget om VM i fjol.
Apropå Schelin och landslaget kommer min analys av OS-kvalet de närmaste dagarna. Där har jag kollat extra mycket på just Pia Sundhage:s val av forwards.
* Så till helgens damfotboll. DFB-tv sänder två matcher i helgen. I morgon lördag 14.00 visas Bayern München–Jena och 24 timmar senare, alltså söndag 14.00 är det dags för prestigemötet Wolfsburg–Frankfurt, en match som kan bli direkt avgörande för vilket av lagen som tar Tysklands andra plats i höstens Champions League.
* I helgen drar tävlingssäsongen i gång på allvar i England. Lördag och söndag är det FA-cupen som gäller, matcher som blir genrep för onsdagens WSL-premiärer. Jag har inte örnkoll på lagen, men känslan är att det engelska ligaguldet i år står mellan fjolårets tre topplag, alltså Chelsea, Manchester City och Arsenal. Där känns de två första lagen som favoriter och Arsenal som outsider.
* Slutligen spelas två kvartsfinaler i Svenska cupen på söndag. Där är Linköping storfavorit borta mot Mallbacken, medan det känns rätt öppet mellan Eskilstuna och Umeå. Umeå vann förresten förra helgen med makalösa 15–0 mot Sunnanå i en träningsmatch.
Ett lag är semifinalklart, och det är Piteå. De vann med 5–0 mot AIK i onsdags. Från den matchen tänkte jag ge AIK:s hemsida högsta betyg för sitt referat. Det innehöll all information och statistik man kan tänkas önska – och ganska mycket mer. Det är bara för andra klubbar att se och lära. Bra jobbat.
Under sommarens OS-turneringar, alltså både för damer och herrar, kommer lagen att få ett extra byte – om det blir förlängning.
Testet som det går att läsa om här kommer att genomföras i fyra turneringar under året, utöver de båda i OS omfattas även U20-VM för damer och herrarnas klubblags-VM.
Personligen tycker jag att det låter som en klok idé. Tre byten är ju anpassat efter matcher över 90 minuter, alltså ett byte per halvtimma. Då blir det logiskt att lagen får ett extra byte om matchen förlängs med 30 minuter.
I OS där lagen spelar var tredje dag och bara har tillgång till trupper om 18 spelare känns testet extra angeläget.
En blogg om internationell damfotboll 