#Metoo, landskamp, Kerr och Linköping

Jag är inne i en rätt hektisk tvåveckorsperiod där bloggandet får stå tillbaka något. Men i dag har jag en lugn dag, och det finns väldigt mycket att kommentera.

Först konstateras att det är måndagen då #Metoo klev rakt ut på de damallsvenska planerna, in i omklädningsrummen och till och med in i duschrummen.

Det här är inte vackert, utan väldigt, väldigt långt ifrån. Som utomstående betraktare är det omöjligt att veta hur utbredda de här problemen är, eller har varit. Men det blir intressant att följa fortsättningen på det här.

Till något helt annat som också är högintressant, nämligen kvällens landskamp i Bordeaux. 21.00 (sänds på TV12) ställs ett svenskt lag utan huvuddelen av sina offensiva spelare mot ett franskt lag som blev rejält stukat i fredags, då man föll med förnedrande 4–0 mot Tyskland i Bielefeld:

Tidigare under året hade fransyskorna bara förlorat en match (mot England i EM-kvartsfinalen), och man hade som mest släppt i ett mål.

Eftersom Frankrike är värdnation är man direktkvalificerade till VM 2019. Därmed kan nya förbundskaptenen Corinne Diacre experimentera rätt rejält med sitt lag. Mot tyskorna ställde hon upp 4–2–3–1 med följande spelare:

Meline GerardGriedge Mbock Bathy, Laura Georges, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Grace GeyoroNadjma Ali Nadjim, Lea Le Garrec, Eugenie Le SommerMarie-Laure Delie. I paus byttes Georges, Ali Nadjim och Le Garrec mot Marion Torrent, Kadidiatou Diani och Aminata Diallo.

Det är alltså ganska många nya namn i det franska laget nu. När Peter Gerhardsson presenterat sin elva i kväll 19.45 kommer den också att innehålla en helt del nytt, i varje fall jämfört med förra landskampen.

Alla de tre som spelade bakom Stina Blackstenius i den svenska 4–2–3–1-uppställningen mot Ungern i Borås missar ju nämligen matchen på grund av skador. Vi kommer alltså varken att få se Lina Hurtig, Marija Banusic eller Fridolina Rolfö i kväll.

Det blir väldigt spännande att se hur Gerhardsson löser den här nöten. En tänkbar variant är ju att sätta in en ur trion Elin Rubensson, Hanna Folkesson och Julia Roddar bredvid Caroline Seger på det defensiva mittfältet och lyft upp Kosovare Asllani på offensivt mittfält.

Jag tror ju även att formstarka Sofia Jakobsson kommer att spela, men det blir spännande att se i vilken roll. Alltså om hon tar Blackstenius plats på topp, eller om Jakobsson får börja från en kant.

Andra offensiva kantalternativ är ju Julia Spetsmark, Amanda Edgren och Olivia Schough.

I och med skadorna har alltså de offensiva rollerna trots allt blivit intressanta i den här matchen. Men egentligen är ju fokus i kväll på hur Gerhardssons lag skall lösa den defensiva biten mot ett kvalificerat motstånd.

Där kommer mycket att hänga på Caroline Seger och förstås på fyrbackslinjen. Jag tyckte att det såg lite långsamt ut senast, och då var ju ändå snabba Jessica Samuelsson med. Nu finns hon på skadelistan, plus att Nilla Fischer har fått ledigt. Sannolikt lär Gerhardsson behöva sätta in minst två snabba backar för att möta det franska djupledshotet. Spännande.

Det blir alltså även väldigt spännande att se hur Seger löser den defensiva mittfältsrollen, både vad gäller tempot och passningsspelet. Hon har fått mycket beröm av Gerhardsson för sin höga passningsprocent i de två första VM-kvalmatcherna. Och visst har hon huvudsakligen spelat tryggt och säkert både mot Kroatien och Ungern. Däremot leder sällan Segers passningsspel till några målchanser.

Jag kollade igenom matchen mot Ungern, där jag hade 15–0 i målchanser till Sverige. Av de 15 chanserna var Seger direkt inblandad i två (hon gjorde 4–0-målet och serverade ett fint inlägg till Mimmi Larsson) och indirekt i ytterligare en. Alla andra utespelare i den svenska startelvan var faktiskt inblandade i fler målchanser än Seger.

Hade jag varit förbundskapten hade min elva för kvällen sett ut så här: Hedvig LindahlEmma Berglund, Amanda IlestedtLinda Sembrant, Jonna Andersson – Roddar, Seger – Rubensson, Asllani, Jakobsson – Blackstenius.

Under helgen har det spelats en hel del VM-kvalmatcher. Bland annat har Ukraina vunnit borta mot Ungern med 1–0 i Sveriges grupp. Det var sista matchen för året i gruppen, vilket innebär att Ukraina är grupptrea med fyra poäng, två bakom grupptvåan Danmark.

Eller rent formellt är för övrigt Sverige fortfarande grupptvåa. Uefas dom mot DBU efter den danska walkovern verkar ännu inte ha vunnit laga kraft, vilket gör att både Sverige och Danmark ännu står på sex poäng i den officiella tabellen.

Apropå Danmark blev landslagets avtal med DBU äntligen klart i helgen. Till skillnad från det hemliga, svenska avtalet kan man här läsa exakt hur det danska avtalet ser ut.

Mer pengar till danska landslagsspelare alltså. Och även mer pengar till norsk damelit. I förra veckan gick nämligen Norsk Tippning in och sponsrade norsk damfotboll med ett antal miljoner. Först gick alltså Obos in och nu även Norsk Tippning. När hittar EFD liknande avtal för svenska elitklubbar?

TIllbaka till VM-kvalet, där Finland besegrade Israel med 4–0. Tre av målen gjordes av Vittsjöspelare. Linda Sällström stod för två och Emmi Alanen för ett. Se dem här:

Apropå Vittsjö meddelade de i förra veckan att före detta Frankfurttränaren Matt Ross bli ny tränare brevid Thomas Mårtensson. Australiern Ross träffade jag i samband med Rosengårds Champions Leaguematch mot Frankfurt förra våren. Då pratade vi bland annat om Australiens framfart inom damfotbollen.

Och den har verkligen inte bromsats sedan dess. För The Matildas imponerar stort för tillfället. I förra veckan spelade man två gånger mot Kina och vann med 3–0 respektive 5–1. Fyra av målen gjordes av fantastiska Sam Kerr, som kanske är världens allra bästa spelare just nu.

När jag ändå är ute i världen blir det en kort sväng även till Mexiko, där nästan 29000 åskådare såg den första ligafinalen mellan Pachuca och Chivas Guadalajara. Fattade jag rätt var det fri entré, men det är ändå förstås kul att så många var intresserade av matchen. Pachuca vann för övrigt med 2–0 och kan kanske locka tillbaka delar av storpubliken någon gång framöver:

Slutligen tillbaka till Sverige, där det fortsätter att hända saker kring de svenska mästarinnorna från Linköping.

I fredags lottades LFC mot Manchester City i Champions League. Det är förstås en väldigt svår lottning, där det i nuläget är 95–5 i engelsk favör. De där siffrorna bygger på dagens trupper, och kommer förhoppningsvis att jämnas till något den kommande tiden.

Men just nu är LFC:s trupp extremt tunn och brandskattad. Mästarna har ju sedan seriens avslutning tappat kvintetten Claudia Neto och Kristine Minde (båda Wolfsburg), Cajsa Andersson (Piteå), Jonna Andersson (Chelsea) och Irma Helin (Djurgårdens IF). Dessutom verkar det vara oro på tränarsidan, enligt Corren kan Kim Björkegren vara på väg bort. Ännu så länge har LFC bara prestenterat ett nyförvärv, och det är Hilda Carlén.

Manchester City slog alltså ut norska LSK med totalt 7–1 i åttondelen, och kommer dessutom att vara i bättre matchform när kvartsfinalerna spelas. WSL har ju bytt till höst/vår från och med den här säsongen. Linköping måste verkligen värva otroligt bra i vinter för att ha en rimlig chans mot de regerande WSL-mästarinnorna.

Jag roade mig för övrigt att kolla in startelvorna från den avgörande matchen i fjolårets damallsvenska, LFC:s 1–0-seger hemma mot Rosengård den 9 oktober i fjol. Där använde LFC och Rosengård tolv spelare vardera.

Av dem har LFC nu tappat elva och Rosengård sju. Dessutom är båda tränarna utbytta. Snacka om att våra två storklubbar håller på att bli brandskattade.

Det här är förstås ett ämne man kan skriva ganska mycket om. Bloggen Hattrick hade nyligen ett inlägg med ett slags bakgrund.

Jag skulle säga att det är väldigt enkelt att peka ut varför svenska damfotbollsklubbar tappar mark internationellt sett. Det enkla svaret är att det är herrfotbollens fel. Eller snarare herrfotbollens pengars fel.

För fem–sex år sedan stannade herrfotbollens pengar inom herrfotbollen, vilket gjorde att rena damfotbollsklubbar som bland annat Turbine Potsdam, FFC Frankfurt, Rosengård (då LdB FC Malmö), Juvisy och Linköpings FC kunde hävda sig väldigt bra. Av dåtidens topplag i Europa var det bara Lyon och Arsenal som ”dopade” sina damlag med herrfotbollspengar.

Men när herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG, Montpellier, Chelsea, Manchester City och Barcelona också har börjat ”dopa” sina damlag med herrfotbollspengar har det blivit väldigt svårt för de rena damfotbollsklubbarna.

Faktum är ju att Linköping är enda damfotbollsklubben som är kvar i Champions League. Övriga sju är herrfotbollsklubbar.

 

 

Nilssons hand kan kosta för Rosengård

Jag var alltså på Malmö IP i går kväll. Det var en på många sätt intressant match. Inte minst taktiskt sett.

De slutsatser jag drar från matchen är att Rosengård har byggt ett fantastiskt stabilt försvarsspel. Ett försvarsspel där man håller ihop laget föredömligt och där alla verkar trygga i sina roller.

Jag tog de här bilderna i slutet av den första halvleken. Här rullar Frankfurt på egen planhalva. Kolla avstånden mellan Rosengårds backar och forwards, det är bara 12–15 meter. Det finns alltså knappt någon yta för Frankfurt att spela in bollen på. För att kunna spela så här måste man ha en snabb backlinje och vaken målvakt, som jobbar långt ut.

FC Rosengårds försvarsspel

FC Rosengårds försvarsspel

FC Rosengårds försvarsspel

FC Rosengårds försvarsspel

Rosengård släppte in 16 mål i damallsvenskan i fjol. Jag skulle inte bli förvånad om man släpper in klart färre i år.

Men. Grundspelet må vara grymt bra. Skall man nå framgångar i Champions Leauge får man inte göra som Lina Nilsson gjorde i går. Hennes hands var rätt oförklarlig.

Visst kom Simone Laudehr bakom. Men tyskan hoppade bakåt och hade dålig vinkel. Med andra ord skulle Sofia Lundgren haft mycket bra möjligheter att rädda nicken. Det hade således varit ett mycket bättre alternativ att låta Laudehr nicka än att släppa fram Dzsenifer Marozsan till straffpunkten. Se situationen 2,50 in i det här klippet.

Vill det sig illa förlorade Rosengård dubbelmötet vid den handpåläggningen. För det var en väldigt chansfattig match i går och mycket talar för en liknande matchbild i returen. I varje fall så länge det står 0–0.

I går hade jag 2–1 till Frankfurt i vassa målchanser. Bortasegern var alltså inte orättvis. Och nu är tyskorna förstås storfavoriter till att ta sig till semifinal.

Men det finns ändå hopp för Rosengård. Dels föll ju Frankfurt med 2–0 hemma mot LSK i åttondelsfinalen, dels har Frankfurt en viktig ligamatch på söndag. Dessutom tvingas man spela hemmamatchen mot Rosengård utan avstängda Dzsenifer Marozsan. På gårdagens press frågade jag den tyska storstjärnan hur det skulle bli att tvingas se returen från läktaren. Hon tyckte förstås att det skulle bli jobbigt, men litade på att lagkamraterna skulle fixa minst ett oavgjort resultat.

Det måste hon förstås. Men hennes avstängning är otroligt jobbig för laget. Min uppfattning i går var att just Marozsan var den Frankfurtspelaren som verkligen skapade oro i Rosengårds försvar. När hon hade bollen fanns det anledning att se upp.

Det andra överhängande hotet mot Rosengårds försvar som jag identifierade var Peggy Kuznik:s precisa långpassningar. I returen saknar alltså de regerande mästarinnorna sitt bästa anfallsvapen. Det kan förstås vara guld värt för Rosengård.

I Malmölaget imponerades jag enormt av Gaelle Enganamouit:s fysik. Frankfurts backar slet sitt hår i förtvivlan efter alla nickdueller, Kamerunforwarden var omöjlig att ta. Tyvärr klarade inte lagkamraterna i Rosengård av att utnyttja Enganamouit på rätt sätt i går.
Risken är tyvärr att det kommer att ta ett tag innan de lär sig varandra, men då kommer Enganamouit att bli ännu mer dominant än hon var i Eskilstuna.

Lovande för Rosengård var att Marta visade hög klass i den andra halvleken i går. Där var hon precis så bra som man minns från hennes storhetstid. Rosengård behöver en inspirerad Marta även i Tyskland på onsdag.

I övrigt kollade jag lite extra på Emma Berglund. Och jag blev mycket nöjd med vad jag såg. Hon värderade situationerna bra och såg helt enkelt ut som en tänkbar startspelare i OS.

Slutligen några ord om målvakterna. Efter tio minuters spel hade både Rosengård och Frankfurt sina tredjemålvakter på planen. Det märktes inte, både Sofia Lundgren och Anne-Kathrin Kremer gjorde utmärkta insatser. Men för Rosengårds skull är det förstås oroande att Erin McLeod inte får ordning på sitt knä. Vi får verkligen hoppas att det inte är något riktigt allvarligt.

Slutligen ett litet bildspel från matchen:

Detta bildspel kräver JavaScript.