Strax efter lunch slog jag mig ner i tv-soffan för att se mötet mellan de två stora skrällgängen i damallsvenskans upptakt, IFK Norrköping och Djurgårdens IF.

Matchen hade pågått i tolv minuter när tv:n kom på. Och då stod det redan 2–0 till IFK Norrköping. Det slutade 3–2, och för tillfället leder nykomlingen damallsvenskan på tio poäng och målskillnaden 10–5.

När jag tippade serien hade jag Norrköping på nionde plats och Djurgården på tionde. Jag skrev att jag hade ”en känsla av att IFK Norrköping faktiskt kan bli årets stora skrällgäng. Man har en rutinerad tränare i Tor-Arne Fredheim, och man har värvat klokt.”

Men jag trodde inte att de skulle vara så här bra. För jag blev verkligen otroligt imponerad av det Peking visade upp i dag.

Det är tydligt att tränare Fredheim har gjort ett superjobb med sin trupp. Laget har ett grundspel som man inte får bara genom att ha skickliga spelare. Utan det fanns en tydligt struktur i allt man gjorde.

Med struktur kommer trygghet. Och Norrköpings spelare kändes i princip hela tiden lugna och trygga. I uppspelsfas var man bra på att hitta passningar längs marken förbi Djurgårdens lagdelar. Och man bröt av med lite längre bollar i djupled.

Slutprodukten blir en väldigt sevärd fotboll. Publiksiffran 1375 på Parken är godkänd. Men fortsätter Norrköping spela så här fin fotboll är laget värt en betydligt större siffra.

Djurgården känns bättre än i fjol. Att det blivit segrar mot Häcken och Rosengård, men förluster mot Örebro och Norrköping antyder att laget helst vill kontra.

I dag kände jag att det var Norrköping som hade det tydligare lagspelet, medan Djurgården mer levde på individer. Trots det var stockholmarna nära poäng på slutet. Man fick till en riktigt bra slutforcering, som kunde ha gett en kvittering.

I Viaplays intervju efter matchen sa Tove Almqvist att Djurgården förlorade dagens match för att man stod och sov de första tio minuterna. Jag tycker att det var en lite för enkel förklaring. Som jag ser det var det inte i första hand Djurgården som gav bort målchanser, utan Norrköping som spelade till sig lägen. Ledningsmålet kom exempelvis på ett högklassigt inlägg från långt ut på kanten. En typ av inlägg som det är otroligt svårt att försvara sig mot.

Och faktum är att även om Djurgården var nära på slutet så kunde det även ha blivit mycket större segersiffror för Norrköping. Mitt i den andra halvleken hade man en väldigt bra period där man radade upp 100-procentiga målchanser. Där kom My Cato:s 3–1-mål, ett par ramträffar och så hade Sabina Ravnell ett superläge att göra 4–1 när hon kom förbi Elvira Björklund, men stoppades av Matilda Plan.

Och på slutet hade tvåmålsskytten Wilma Leidhammar ytterligare ett stolpskott. Så Norrköping förtjänade verkligen de tre poängen.

Det blev en seger på Renee Slegers tio sista tävlingsmatcher som ansvarig tränare för FC Rosengård. En seger är också facit för Joel Kjetselberg på samma position. Fast då handlar det om en seger på en match.

När jag kom hem i kväll och slog på tv:n var det halvtid, och Rosengård ledde med 3–0 mot Vittsjö. Den andra halvlek jag sedan fick se var väl kanske inte speciellt spännande.

Däremot har jag nu backat bandet och kollat in matchupptakten igen. Kjetselberg hade rört runt i laget, och jag var lite nyfiken på att se hur det såg ut från start. På några dagar hade den nye tränaren skapat ett Rosengård som spelar ett 3–4–3 där Jessica Wik och Fiona Brown tar hand om varsin kant.

De största personella förändringarna i elvan var att Ria Öling var inflyttad som en av de två centrala mittfältarna, samt att man startade med en nickstark central forward i Karin Lundin. Det var ett genidrag. Redan efter 38 sekunder nickade Lundin in ledningsmålet på inlägg från Brown.

En bättre start kunde förstås inte Kjetselberg få. Målet kom efter en svepande långpassning från högerbacken Gudrun Arnardottir ut mot Brown på vänstersidan.

Den typen av krossboll är man inte van vid att se Rosengård slå. Och den kom fler gånger, och var nära att bli framgångsrik igen. Överhuvud taget kändes Rosengårds anfallsspel snabbare och rakare.

Det blev 4–0-seger mot ett brandskattat Vittsjö. Gästerna saknade stjärnduon Clare Polinghorne och Katrina Gorry. Det blir väldigt intressant att se vad som händer när Rosengårds nya spelsätt har satt sig. Då tänker jag både på hur motståndarna hanterar det, och på vad som händer när mästarklubben förfinat förändringarna.

I kväll har jag varit på Borås Arena och kommenterat seriepremiären i division 2 nordvästra Götaland. Det blev inte det minsta dramatiskt, utan numera satsande Elfsborg tog en solklar 7–0-seger mot klassiska IK Frisco.

När jag kollade resultatrapporteringen från Stockholm noterade jag att Djurgården hade vunnit med 2–1 mot svenska mästarlaget FC Rosengård. Utifrån Viaplays höjdpunkter från matchen var det lätt att komma till slutsatsen att Rosengård borde ha haft ledning i paus.

Det var mållöst, och nästan direkt efter paus slog Hayley Dowd till med ett riktigt klassmål. Och sedan bjöds Djurgården på 2–0 vid en hörna. Rosengård fick alltså till en reducering. Men efter tre omgångar står alltså Djurgården nu på sex poäng. Man har vunnit mot Häcken och Rosengård, men förlorat mot Kif Örebro. En rätt oväntad serieupptakt för ett lag som under fjolårshösten hade hopplöst svårt att vinna matcher.

Ännu mer oväntad är Rosengårds start. I fjolårets damallsvenska tappade laget bara poäng i fem matcher. Man hade tre kryss och två förluster. I år har man en poäng och målskillnaden 3–7 efter tre omgångar. Det är på alla sätt ett fiaskoartat facit för ett mästarlag. Tränare Renee Slegers står inför en tuff utmaning att styra in sitt lag på vinnarspåret igen.

Det handlar både om att hitta stabilitet i defensiven och spets i offensiven. För tillfället känns Rosengård darrigt i båda straffområden.

I paus var analysen i pressrummet att Sverige var imponerande bra, och att det såg väldigt positivt ut inför VM.

Efter slutsignal var det betydligt mer bekymrade miner. 3–3 kändes som en förlust. Inte minst eftersom ett rätt begränsat Norge kunde göra tre mål, det tredje i absolut sista sekunden. Det var knappast den minnesbild landslagsledningen ville få med sig från den här samlingen.

Skall vi ändå leta glädjeämnen som hette det stora Matilda Vinberg. Hon tyckte själv att hon tog chansen när hon fick den. Jag håller med – hon visade att hon är en het kandidat till en VM-biljett.

Jag får återkomma med en mer ingående analys. Jag skriver det här från pressrummet på Gamla Ullevi. Och det är hög tid att åka hemåt. För er som har inlogg på någon av Gota Medias tidningar finns här en krönika om matchen.

Matchavgörande baklängesmål på tilläggstid har varit påskens mindre trevliga signaturmelodi för svensk damfotboll. På långfredagen var det A-landslaget som föll mot Danmark. Och alldeles nyss var det F19 som föll mot Island – och sannolikt missade EM-slutspelet.

I båda fallen var förlusterna helt i sin ordning sett till alla matchens 90 minuter. Ändå kom de båda avgörande målen lite oväntat.

Som jag skrev i förra inlägget var den första halvleken svag. Där präglades det svenska spelet av farliga bolltapp, lågt passningstempo och problem med att hitta passningar förbi de danska lagdelarna. Halvlekens alla målchanser var danska.

I och för sig hade Hanna Bennison en frispark som Kathrine Larsen räddade till hörna. Fast det hade nog inte den danska målvakten behövt. För bollen såg ut att vara på väg att gå utanför målet.

Den andra halvleken var spelmässigt bättre från det svenska laget, eller skall jag skriva mindre dålig. Sverige hade bättre passningsspel, släppte inte till lika mycket bakåt och kom till flera nästan-lägen. Men den där frisparken från Bennison i första halvleken var det enda avslut som Larsen behövde rädda. Och att inte komma till ett enda riktigt avslut mot mål är förstås inte ens nära på godkänt.

Och på övertid kom alltså det danska segermålet.

Peter Gerhardsson testade ytterbackar och centrala mittfältare. Testerna gav knappast det utfall som förbundskaptenen hoppats på. Som jag skrev i förra inlägget var det de spelare som inte startade på aktuella positioner som stärkte sina positioner i VM-diskussionen.

I dag har alltså F19-landslaget förlorat mot Island. Sett till 90 minuter var det helt i sin ordning. Det isländska laget var bättre, skapade klart flest 100-procentiga målchanser – och borde ha haft en straff vid ledning 1–0.

Det svenska laget var lite av en besvikelse. Framför är jag missnöjd med hur överkonstruktiva de svenska spelarna var i och kring eget straffområde. Är man osäker kring eget mål måste fokus ligga på att skicka bort bollen så långt som möjligt.

Tyvärr såg det snarare ut som att de svenska spelarna trodde att man får bonuspoäng om man gör snygga grejer på egen planhalva. De fattade inte att de istället bjöd motståndarna på målchanser.

Trots bristerna såg det ut som att Sverige skulle få med sig en poäng. Det var 1–1 efter 90 minuter, och Sverige hade varit bättre i den andra halvleken än man var i den första. Kryss hade inneburit en hyfsad möjlighet att nå EM-slutspelet.

Men på övertid satte inhopparen Sigríður Guðmundsdóttir det isländska segermålet på ett snyggt distansskott. Därmed är Sveriges F19/04-landslag med största sannolikhet utslaget ur EM. Det räcker om Island tar poäng mot svaga Ukraina i sista omgången för att vinna gruppen. Och allt talar för att det här starka isländska laget kommer att vinna den matchen med minst fem–sex måls marginal.

Om vi lämnar landslagsfotbollen lite så var det tidigare i dag en upphaussad prestigematch i premiären av nya division 1. I den södra gruppen möttes de båda huvudkonkurrenterna IFK Göteborg och Malmö FF på Valhalla. 1050 personer såg MFF vinna med 3–1.

Det är fjärde säsongen för Malmös damlag, och det har ännu inte tappat en enda poäng i seriesammanhang. På försäsongen vann man fyra av fem träningsmatcher mot elitettanmotstånd. Ändå kan jag inte säga att jag blev speciellt imponerad av vad MFF visade upp i dag. Dagens seger var mer frukten av vassa hörnor än av ett vägvinnande grundspel.

Noterbart här är att IFK Göteborg tvingades spela premiären utan sin viktigaste offensiva spelare, Victoria Svanström. 17-åringen var i Köge och spelade F19-landslagets EM-kvalmatch mot Island.

Paus i Malmö. Och om Sverige rivstartade i årets första landskamp så var de första 45 minuterna mot Danmark rätt trötta.

Danskorna har haft de målchanser som skapats, och det svenska laget hittar inga vägar igenom det danska försvaret. Däremot har vi haft en del farliga bolltapp.

Den här halvleken har spelare som Kosovare Asllani, Filippa Angeldahl och Jonna Andersson stärkt sina positioner utan att vara med. De har nämligen saknats rejält. Inte minst vid fasta situationer, där det varit väldigt dålig kvalitet.

En svag halvlek, där Sverige skall vara nöjt med att det står 0–0.

Det blir inget nytt EM-slutspel i Sverige. I varje fall inte 2025. Nyss meddelade Uefa att man valt att lägga mästerskapet i Schweiz.

Kul för Schweiz, men tråkigt för Sverige, Norge, Finland och Danmark. Med tanke på att Sverige hade EM så sent som 2013 var det kanske inte helt oväntat att mästerskapet placerades i en av de andra kandidatländerna. Men det hade ju varit väldigt kul med en ny EM-fest i vårt land.