När man är fast i coronakarantän hinner man gå igenom både det ena och de andra. Jag insåg bland annat att jag inte hade gått igenom alla de bilder jag tog från damallsvenska arenor efter fjolårets VM-turnering.
Nu har jag gått igenom dem, och hittade närmare 400 bilder som jag ansåg vara publicerbara. Det är bilder från tio matcher med nio olika klubbar. Här kommer de första cirka 130 bilderna.
Dagens resultat blev Göteborg–Rosengård 1–1 och Växjö–Umeå 2–2. I toppmötet var oavgjort till slut ett resultat båda lagen kan vara nöjda med.
Göteborg skall vara nöjda för att de kunde ha varit i ett par måls underläge i paus. Den första halvleken inleddes i ett makalöst högt tempo. Jag kan inte minnas när jag senast såg en damallsvensk match där allt gick så fort som det gjorde under de första 20 minuterna.
Även om tempot bedarrade under den första halvlekens andra halva hade Rosengård så långt full koll. Det såg däremot hela annorlunda ut efter paus.
Då var det nämligen Göteborg som var bäst. Trots att Rosengård gjorde fem byten och Göteborg bara två var det hemmalaget som var starkast på slutet. Kan det kanske vara en indikation om att Göteborg har tränat bättre under den extremlånga försäsongen?
Det var Göteborgs löpstarka kanter som fixade ledningsmålet i 53:e minuten. Julia Roddar slog ett fint inlägg som nådde Emma Koivisto vid bortre stolpen. Det var Göteborgs första riktiga målchans.
Efter målet skapade Göteborg klart mer än Rosengård, vilket gör att Malmöklubben trots allt kan vara nöjd med att få in en kvittering. Mimmi Larsson utnyttjade nämligen gästernas enda målchans efter paus.
På en djupledspassning från Jelena Cankovic vann Larsson löpduellen med Emma Kullberg och avslutade sedan via Natalia Kuikka. Touchen på Göteborgsbacken ställde Jennifer Falk chanslös.
Strax efter kvitteringen kom Rebecka Blomqvist in för Göteborg. Hon gjorde ett riktigt piggt inhopp och var inte långt ifrån att få huvudet på en inläggsfrispark i 88:e minuten. Det var näst bästa chansen att avgöra. Den bästa var en lobb från Julia Zigiotti, som Zecira Musovic gjorde en fin räddning på.
Det blev 1–1, vilket till slut båda lagen kan vara nöjda med. Därmed leder Göteborg serien före Rosengård efter sju omgångar.
I botten föll Vittsjö ner till sista plats. Det efter att Växjö och Umeå också fått varsin poäng. Där hade UIK matchen i sin hand. Lova Lundin grävde fram ledningsmålet åt Kayla Braffet genom att hugga på en retur. Lundin grävde ännu mer när hon kämpade in 2–0 efter hörna i början av andra halvleken.
I 2–0-ledning hade Umeå även en boll i insidan av stolpen. Men i 67:e minuten bjöd domare Lovisa Johansson in Växjö i matchen genom att ge hemmalaget en helt galen straff. Signe Holt Andersen fick en liten, liten, liten touch från Sanna Kullberg. Danskan tog en rövare och kastade sig. Domare Johansson gick på filmningen, och Holt Andersen satte sedan straffen.
Elva minuter senare lyfte Holt Andersen även in kvitteringen efter att Lisa Dahlkvist missbedömt en långboll från Emilie Henriksen och lurat sina försvarskollegor.
Delad pott, ett resultat som egentligen båda lagen skall vara missnöjda med. Växjö genom att det inte är bra att tappa poäng mot bottenkonkurrenter på hemmaplan. Umeå genom att de hade matchen i sin hand, men tappade den.
Det är 0–0 i paus i toppmötet på Valhalla. Spelmässigt är det stort övertag för gästande Rosengård.
Jag har räknat till 4–0 i klara målchanser för gästerna. Tre av de chanserna har Anna Anvegård haft. Och det är så bra chanser att man kan kräva att en landslagsspelare gör minst ett mål på dem.
Först fick hon öppet mål vid bortre stolpen efter en hörna. Då darrade den annars så bollskickliga skyttedrottningen till, och fick bara iväg ett benskyddsskott.
Andra chansen var ett mönsteranfall som Anvegård avslutade i stolpen och ut. Och i 36:e minuten var plötsligt Anvegård helt fri i mitten bara sju–åtta meter från målet. Vänsterskottet gick dock rakt på Jennifer Falk.
Det var Rosengårds halvlek. Kanske för att Göteborg har ett tungt avbräck. Hemmalaget hade lyckats mörka att Vilde Bøe Risa har en bristning i ena framlåret och inte kan spela. Närmast otroligt svagt att inte GP lyckades berätta det inför matchen. Bøe Risa var ju hemma från matchen i Uppsala. Det borde vara självklart att kolla norskans status.
Inte minst som Bøe Risa är ett otroligt tungt avbräck för Göteborg. Ett avbräck som gjorde att jag tyckte att Rosengård gick in i den här matchen som favoriter till 60–40.
I början var det mer än 60–40 till gästerna. De första 20 minuterna förmådde inte Göteborg att ta sig över mittlinjen många gånger. Sedan mattades Rosengårds press, och Göteborg fick lite mer tid att hålla i bollen.
Rosengård hade dock fortsatt koll, och Göteborg har alltså inte skapat en enda riktig målchans. Det närmaste var när Zecira Musovic släppte en farlig retur på ett skott från Pauline Hammarlund. Där var dock inte Stina Blackstenius på hugget, vilket gjorde att Musovic hann först till returen. Om Blackstenius hade gått på retur från början hade hon fått ett öppet mål.
Men det är 7–4 i avslut och 6–0 i hörnor till Rosengård i paus. Nu bänkar vi oss för andra halvlek.
I Växjö leder för övrigt Umeå med 1–0. Kayla Braffet slog in bollen i tomt mål efter att Lova Lundin snappat upp en målvaktsretur. Jag hade ett litet öga på den matchen. Och det var i princip 100 procent Växjö i 16 minuter. Sedan gjorde Umeå mål…
I kväll spelas en riktig nyckelmatch i kampen om SM-guldet 2020. För även om Linköping fortfarande hänger med bra i tabellen har jag väldigt svårt att tro att LFC skulle stå där med guldet i vinter.
Svenska mästarinnorna 2020 kommer antingen heta Göteborg FC eller FC Rosengård. Och det är ju just de båda lagen som möts på Valhalla IP med avspark 19.00.
Det är alltså på alla sätt en hyperintressant drabbning vi har att se fram emot i kväll. I fjol tog Rosengård fyra poäng av Göteborg, bland annat blev det en blytung 2–0-seger på Valhalla som grundlade SM-guldet.
2018 var det tvärtom. Då tog Göteborg fyra poäng i de inbördes mötena, och man säkrade de stora silvermedaljerna och en Champions Leagueplats genom att vinna med 4–2 på stora Ullevi i slutomgången.
In till dagens match kommer båda lagen med gott självförtroende. Göteborg är obesegrat och har dessutom fyra raka nollor i ryggen. Rosengård har i och för sig åkt på en förlust, men har sakta men säkert lyft sig. Och nu står man med tre raka segrar, matcher där man gjort 12–0.
Faktum är ju att de båda lagen har mötts en gång tidigare i år. Det var precis innan midsommar. Då var Göteborg ganska överlägset och vann med 2–0 – siffror som var i underkant. Rosengård saknade dock ett par nyckelspelare, och har vuxit som lag sedan dess. Noterbart är att båda lagen har målskillnaden 15–2 inför dagens match.
Vad kan vi då förvänta oss för matchbild?
Det är en jättebra fråga, en fråga jag funderat lite över i dag. Det skulle ju kunna bli ett tillknäppt taktiskt schackparti där ingen vill göra misstag. Det skulle också kunna bli en offensiv kraftmätning i racerfart.
Min gissning är att det blir något mittemellan. Det här är ju två lag som inte har vana av att backa hem, utan som båda brukar köra på med högt försvarsspel och bra återerövring.
Hittills under säsongen har man sett att Rosengård har svårt mot lågt stående försvar. Och tittar man på truppsammansättningen har Göteborg egentligen en väldigt bra trupp för att backa hem och spela ett kontringsspel.
Men det finns en risk i att byta till något man inte är van vid i en avgörande match. Och känslan säger att Göteborg har en så stor stolthet att de inte tänker att anpassa sig så jättemycket efter Rosengård. Speciellt inte med tanke på den imponerande segern i träningsmatchen vid midsommar.
Samtidigt har jag inte sett Mats Gren coacha i en match av den här typen tidigare. Han kanske gillar taktiska schackmatcher?
Min bild är dock att Jonas Eidevall är mer förtjust i det taktiska spelet. Dock har inte Eidevall ett lag som är byggt för kontringsspel. Rosengårds trupp är ju byggd för bollinnehav och långa anfall, även om man fått in liter mer djupledsinriktning sedan Mimmi Larsson anslöt.
Tittar man på spelarna som styr lagens spel så är Rosengårds Caroline Seger en central mittfältare som prioriterar bollinnehav framför snabba anfall. Motsvarigheten i Göteborg, norska Vilde Bøe Risa är däremot mycket mer anfallsinriktad.
Det är således ingen överraskning om Göteborg kommer att satsa på snabba anfall – gärna via kanterna, medan Rosengård vill lugna ner och ha ett lite långsammare anfallsspel.
Defensivt blir det väldigt spännande att se vilket av lagen som får bäst bett med sitt presspel.
Hur ser det då ut i de båda trupperna?
Den frågan får jag lämna hängande. Ingen av klubbarna har redovisat någon matchtrupp som sina hemsidor.
Tyvärr är det ju cupfinal i herrfotboll mellan IFK Göteborg och Malmö FF i kväll också, något som gör att seriefinalen hamnar rejält i bakvattnet i båda lokaltidningarna. Sydsvenskans text kan jag inte läsa, så där hittar jag inget om truppläget i Rosengård.
Det enda jag kan läsa är en rubrik om att Malin Levenstad vill ha revansch för förlusten i träningsmatchen i juni. Men inget mer.
Inte heller i GP får jag någon info om truppläget. GP är ju en tidning där både kompetens och intresse kring damfotboll är begränsat. Inför den tidiga seriefinalen har man två trötta införtexter som inte ger speciellt mycket. Den ena handlar om att Göteborg möter Rosengård, Linköping och Piteå i de kommande omgångarna. Den andra om att Göteborg har tre bra forwards som tycker att konkurrensen är utvecklande.
Inför seriestart hade GP för övrigt en rankinglista över damallsvenskans 30 bästa spelare. Listan toppades av i tur och ordning Caroline Seger, Stina Blackstenius och Nilla Fischer. På plats 29 återfanns Eskilstunas Linn Vickius. Vickius är en stor talang, men hon är väldigt långt ifrån topp 30 i årets damallsvenska. Själv hittar jag 35 spelare bara i Göteborgs och Rosengårds trupper som jag rankar högre.
Och det skall sägas att GP hade 20 spelare från de båda toppklubbarna på sitt topp 30. Det är ändå en signal om vilken nivå vi kan förvänta oss på dagens match.
Som ni förstår är jag lite besviken på uppsnacket i media inför den tidigare seriefinalen. Den bästa texterna hittar jag hos Aftonbladet och Fotbollskanalen. Aftonbladet har en intervju med Fotbollskanalens krönikör Zecira Musovic, som bland annat säger:
”Vår trupp är nog den vassaste på de åren jag spelat i föreningen och det är rätt många.”
Musovic har spelat i Rosengård sedan 2013 och har lite att jämföra med. Personligen håller jag nog upplagan 2014 med Marta, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir och Therese Sjögran som starkare. Men årets Rosengård är absolut bättre än på flera år, inte minst breddmässigt. Något Musovic trycker på:
”I våra byten kan vi kan ta in spelare som är minst lika bra som de som startar matchen och kollar man på vår bänk så är det spelare som spelat från start i vilket annat lag som helst. Det är en extrem fördel och styrka vi har i laget. Vår startelva och slutelva är lika stark.”
I Fotbollskanalen har Alva Nilssongjort en längre intervju med Ali Riley, en spelare som var med 2014 och som nu är tillbaka. Hon berättar om en tung tid i Orlando Pride, laget som sparkades ut ur NWSL Challenge cup på grund av att man hade flera coronasmittade.
Slutligen har TT en intervju med Stina Blackstenius, där hon bland annat säger att hon tycker att det har varit utvecklande att möta så många lag som spelar med lågt försvar. Gissar alltså att hon slipper det i dag.
Toppmötet på Valhalla avgör ordningen på de tre topplagen efter omgång 7. Dagens andra damallsvenska match är också intressant. Den går mellan Växjö och Umeå och avgör ordningen mellan de tre sista lagen.
Linköping lever i toppen och Vittsjö lever i botten. Det är huvudrubrikerna efter onsdagens fyra hemmasegrar i damallsvenskan.
I toppen avancerar Linköping till andra plats i och med 1–0-seger mot Kif Örebro. Ronja Aronsson gjorde målet som skall sorteras under vinjetten slumpmål eller i kategorin målvaktstavlor.
På slutet hade Kif Örebro två 100-procentiga kvitteringschanser, och gästerna hade inte på något sätt varit oförtjänta av en poäng. Men LFC vann igen. Laget spelar ingen speciellt imponerande fotboll. Man liksom hackar sig fram. Men man är svåra att göra mål på och har 16 poäng – det är imponerande.
Det medföljde dock visst smolk i dagens glädjebägare för LFC-folket. Matchklockan visade exakt 64.00 när lagets viktigaste spelare, Frida Maanum, efter en passning vände sig mot bänken och signalerade för byte. Hon tog sig för höger framsida.
”Det högg till lite i framsidan. Men jag hoppas att det inte är någon fara.”
Det gör sannolikt alla andra LFC:are också. För norskan kommer att behövas i de kommande tre matcherna, de mot Göteborg (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).
Dagens på förhand allra viktigaste match spelades på Vittsjö Idrottspark. Där vann ett nervöst och stressat hemmalag till slut med 4–2 mot Uppsala.
I den matchen stod Emily Gielnik för en riktig succédebut. Matchklockan visade 89.22 när den australiska landslagsspelaren för första gången sprang in på en damallsvensk plan. 59 sekunder senare blev det 4–2, och det var Gielnik som med sin andra bolltouch stod för den fina framspelningen.
Det lilla hon hann visa såg Gielnik riktigt intressant ut. Dagens spelare var ju dock ändå Clara Markstedt. Det var hon som gjorde det där 4–2-målet. Det var hennes tredje för dagen och femte för säsongen.
Markstedt ordnade så att Vittsjö är med på allvar i serien igen. Laget kommer dock att ligga kvar på nedflyttningsplats efter den här omgången. Minst ett av Umeå och Växjö kommer nämligen att passera i morgon.
I dagens match kände man hela tiden att Vittsjö var laget med störst potential. Men Uppsala kändes ändå aldrig ute ur matchen. Kanske för att det stundtals såg väldig darrigt ut hos hemmaspelarna. I början var det stressat och slarvigt. Man tog felbeslut, missade enkla passningar och bollarna studsade i väg i mottagningarna.
Men två förlösande mål inom 1,5 minuter i slutet av första halvlek gav lite andrum. Men målvakt Shannon Lynn stod för ett par tveksamma aktioner, och det kändes alltså inte tryggt förrän Markstedt stötte in det där 4–2-målet på tilläggstid.
Vittsjö hade för övrigt full bänk för första gången i år. Det lär behövas, för närmast väntar två viktiga bortamatcher i Örebro och Umeå.
I Stockholm visade Djurgården att man inte vill slåss i botten i år. 2–1-segern mot Eskilstuna imponerar. Jag hade den matchen på mobilen och kan inte säga att jag har någon jättebra bild av spelet. Men det lilla jag såg var det Djurgården som förde spelet.
Eskilstuna borde ju dock ha tagit ledningen när Loreta Kullashi fick bollen av Djurgårdens målvakt Nichole Persson efter 22.25. Skytteligaledare Kullashi var osjälvisk och serverade Fanny Andersson en superchans.
Men ensam från tio meter, i ett läge som är betydligt bättre än en straff, stod Andersson för en av årets allra grövsta missar. Hon sköt nämligen rakt på målvakt Persson.
Det blev istället Djurgårdens Sheila van den Bulk som blev stor matchvinnare med två mål. Båda målen kom från hörnor. Vid den första tog hon sig loss från Anna Oskarsson och styrde in bollen i bortre.
Vid det andra målet struntade Oskarsson i bollen och stoppade van den Bulk bryskt. Det blev straff, som nederländskan själv tog hand om.
Eskilstuna reducerade, men Djurgården vann och tog alla tre poängen. Därmed ligger båda lagen nu på åtta poäng, vilket även Kif Örebro har.
I den fjärde och sista matchen, som egentligen var dagens första, vann Kristianstad med 3–1 mot Piteå. Ett resultat som gör att de båda lagen nu står på elva poäng.
En mycket intressant situation i den matchen inträffade precis när matchklockan slog över till 63.00. Där ser det först ut som att Mia Carlsson drar i Nina Jakobsson inne i Kristianstads straffområde. I nästa sekvens fäller Jakobsson istället Carlsson. Domare Sara Persson väljer att blåsa frispark till Carlsson, och ge Jakobsson dagens andra gula kort. Det kan vara så att Persson tog ett korrekt beslut. Men det kändes ändå väldigt hårt. I stället för straff fick Piteåspelaren rött kort.
Ett rött kort drabbade även Mallbackens Jessica Pedersen i dagens enda match i elitettan. Utvisningen kom efter 66 minuter i ett läge där gästande Lidköping ledde med 3–2.
Efter det röda kortet fick matchen dock en väldigt oväntad utveckling. Mallbacken gjorde nämligen 3–0 i numerärt underläge och vann matchen med 5–3. Alla dagens fem elitmatcher slutade alltså med hemmaseger.
I och med förlusten är Lidköping kvar under nedflyttningsstrecket. Och klarar man inte av att vinna matcher som dagens känns risken stor att man kan bli kvar länge under det där strecket. Utifrån klippet med höjdpunkter från dagens match har Lidköping stora problem i eget straffområde.
I toppen av elitettan finns som bekant AIK. Deras tränare Caroline Sjöblom lämnar klubben efter den här säsongen. Hon är nämligen klar som ny förbundskapten för F15- och F17-landslagen.
Chefstränare Caroline Sjöblom kommer i oktober 2020 att börja arbetet som förbundskapten för F15/F17-landslaget på Svenska Fotbollförbundet. @Sjoblomskan kommer att slutföra säsongen i Elitettan innan hon helt fokuserar på SvFF.https://t.co/SW9nvgjzz0
I England meddelades i helgen att FA-cupen kommer att spelas klart i höst. Man var framme vid kvartsfinaler när säsongen avbröts av coronaskäl.
Nu är tanken att man skall spela de tre sista omgångarna i upptakten av nästa säsong. Kvartsfinalerna Arsenal–Tottenham, Everton–Chelsea, Brighton&Hove–Birmingham och Leicester City–Manchester City spelas 26–27 september, semifinalerna går helgen samma vecka alltså 30 september eller 1 oktober. Slutligen spelas finalen på Wembley lördagen den 31 oktober.
Det anmärkningsvärda med att cupen spelas klart är ju att de åtta kvarvarande lagen får spela med nya trupper. Bland annat värvade Tottenham i helgen Birminghamduon Rachel Williams och Kerys Harrop till Tottenham.
Utan att ha någon inblick i läget i Birmingham känns det som att laget håller på att falla sönder. Man tappade flera bärande spelare förra sommaren, och höll sig till slut kvar i WSL med en poängs marginal.
Den här sommaren har man tappat ytterligare åtta spelare, varav ett flertal bärande. Lagkapten Harrop exempelvis har på många sätt personifierat Birmingham City Women. Hon började spela i klubben som åttaåring, och har gjort 20 år i klubben när hon nu lämnar.
Utöver tappen till Tottenham har man tappat engelska landslagsspelaren Lucy Staniforth till Manchester United och skotska landslagsspelaren Chloe Arthur till Aston Villa.
På inkontot har Birmingham ännu så länge inte ett enda nyförvärv. Det känns som att klubben som bara var två poäng bakom Chelsea säsongen 2018/19 riskerar att rasa genom divisionerna.
Totalt sett har det varit en rätt händelsefattig dag i damfotbollsvärlden. Men även en sådan dag noterar jag att det skrivs mer om svensk damfotboll än det gjort tidigare under den här bloggens dryga nio år.
Både Aftonbladet, TT och Fotbollskanalen har lyft sin damfotbollsbevakning rejält. I Aftonbladets fall är det ju förstås kopplat till att man sänder damallsvenskan. Men det gör ju inte den ökade bevakningen mindre rolig.
På bloggfronten är som bekant Hattrick och damallsvenskan.org de andra två större damfotbollsbloggarna. Jag tar gärna emot tips på fler bloggar. En jag då och då kikar in på är SSK-bloggen, där man skriver om klassiska Sunnanå SK.
I dag har jag även noterat att Mia Eriksson skriver en hel del om svensk damfotboll på engelska på sajten Vavel. Hon gör bland annat en och annan intervju med våra utlandsproffs.
Apropå utlandsproffs kom Mimmi Löfwenius med i veckans lag i norska toppserien.
Även om det varit lugnt i dag är det här en väldigt intressant vecka i damallsvenskan. Först spelas omgång sju på onsdag och torsdag, och sedan avgörs åttonde omgången på söndag och måndag.
Det är omgångar som innehåller flera spännande toppmöten. Men även ett par väldigt intressanta matcher i botten. På onsdag tar exempelvis jumbon Vittsjö emot skrällaget Uppsala på Vittsjö idrottspark. Det är en riktig sexpoängsmatch. Hemmaseger och Vittsjö får lite andrum samtidigt som Uppsala dras ner i bottenträsket på allvar. Bortaseger och Vittsjö är riktigt illa ute.
Och på torsdag spelas ytterligare två sexpoängsmatcher. Matchen Växjö–Umeå känns hyperviktig i botten. Och så är det ju tidig seriefinal mellan Göteborg och Rosengård på Valhalla IP. Kring den matchen har Rosengårds Erling Nilsson utfärdat ett löfte på klubbens hemsida:
”Jag lovar att det kommer att bli fotbollspropaganda.”
Dash grundades 2013 och gjorde sin första NWSL-säsong året därpå. Man har aldrig tagit sig till ett ”riktigt” slutspel, utan bästa tabellplaceringen är femte från 2015.
I fjol kom man på sjunde plats av nio lag, vilket gjorde att det knappast var någon som nämnde Houstonklubben som tänkbar segrare inför den här månadslånga turneringen i Utah.
Man vann bara en match i grundserien. Men när slutspelet började var Houston superstabilt. Man släppte inte in ett enda mål i kvarts-, semi- eller final. Och nyss fick lagkapten Rachel Daly höja glaspokalen.
Just Daly vann skytteligan och blev även korad till turneringens bästa spelare, MVP.
I finalen var det Kristie Mewis som visade vägen genom att ordna en straff redan efter 3.30. Straffen satte den tidigare Kristianstadsmittfältaren Sophie Schmidt hur säkert som helst.
En otroligt viktig spelare i Houston var säkra målvakten Jane Campbell. Hon är bäst i NWSL på att rädda straffar, något som blev avgörande i kvartsfinalen. I finalen gjorde Campbell ett misstag i 14:e minuten, men Savannah McCaskill lyckades inte förvalta det läget hon fick, utan träffade stolpen.
Chicago försökte flytta fram på slutet. Då kontrade Houston. Och i första övertidsminuten frispelades Shea Groom av Daly. Groom rundade Alyssa Naeher och rullade in bollen i tomt mål. Strax efter bröt segerjublet ut i Houston.
Jag har sett en hel del av slutspelet. Och även om Daly var bra och stod för avgörande insatser var jag mest imponerad av en annan Houstonspelare, nämligen snabba, kanadensiska kantspelaren Nichelle Prince.
Jag tycker inte riktigt att det har lyft när jag sett henne tidigare. Men i den här turneringen imponerade hon stort. Hon hade inte bara fart, utan visade även utmärkt teknik. Motståndarnas vänsterbackar lär ha drömt mardrömmar om Prince efter matcherna mot Houston.
Finalen kan ha varit den sista matchen som spelas i NWSL i år. Ännu så länge finns det inga besked om någon mer verksamhet. Skulle det vara så att damfotbollen i USA tar vinterlov redan nu så känns det troligt att amerikanska spelare gärna vill komma över till Europa i vinter. Får vi se några i damallsvenskan?
På svensk mark har vi i dag sett AIK dra ifrån i toppen av elitettan. Man vann mot Sunnanå med 3–2 och har därmed full poäng efter åtta omgångar. AIK är verkligen laget att slå i vår näst högsta division.
Dagens svensk hittar vi dock i Norge. Där gjorde Mimmi Löfwenius två mål när LSK gick upp i serieledning. Löfwenius är en spelare som jag följde på nära håll i början av hennes karriär. Hon gjorde ju en säsong i Boråsklubben Dalsjöfors.
Då trodde jag att Löfwenius skulle kunna bli landslagsspelare. Hon är teknisk, målfarlig och väldigt irrationell och sevärd – en spelare som det händer saker kring. Inte minst utmärker hon sig genom att alltid bli extremt glad när hon gör mål.
Hon fick ju åka med som reserv till Kanada 2015. Men sedan har två graviditeter gjort att hon inte känts aktuell. Men kanske att hon kan vara ett namn för Peter Gerhardsson i höst – om det nu blir någon landslagsfotboll det här året.
I dag mot Klepp gjorde Löfwenius 2–0 och 3–0. Hennes andra mål är ett riktigt klassavslut och ses 2.00 in i klippet nedan. Löfwenius första mål kommer efter 1.35.
I och med dagens två mål står Mimmi Löfwenius nu på tre mål efter fyra omgångar.
Inför den sjätte omgången skrev jag ett långt inlägg som framför alla handlade om hur mycket bättre Göteborg hade varit i anfallsväg än Rosengård under de fem första matcherna.
I sjätte omgången blev det upp-och-ner-vända världen.
Då fick vi se hur otroligt bra Rosengård är när de får utrymme. Och vi fick en glimt av vilka brister som finns i Göteborg.
Rosengårds storspel avhandlades i förra inlägget. Ett tillägg där är att det sannolikt finns många lag som är tacksamma mot Kif Örebro. Nu är ju alla varnade för vad som kan hända om man ger Rosengård ytor.
I dag mötte Göteborg det lag som spelat lägst av alla i serien, Uppsala. Ett fint mål av Pauline Hammarlund gav Göteborg arbetsro redan efter 1.45. Hammarlund lyfte även in 2–0-målet i 58:e minuten.
Göteborg vann, gick upp i serieledning – och Jennifer Falk höll nollan för fjärde matchen i rad. Den här gången fick Falk dessutom göra en kanonräddning, det på ett fint skott från Cornelia Kapocs i 38:e minuten.
Det var helt klart en säker seger. Ändå tyckte jag inte att jag kände igen Göteborg. Det där varierade och snabba anfallsspelet fanns inte där.
Ibland är det ju så att man inte fattar hur viktig någon är förrän den saknas. Och i dag saknade Göteborg både Vilde Bøe Risa och Emma Koivisto. Här kanske någon kommer med invändningen att Koivisto visst spelade. Och det gjorde hon, fast ändå var hon saknad.
Koivsito var nämligen back i dag, och det som saknades var hennes löpningar på högerkanten. Där vikarierade 16-åriga Hanna Wijk. Hon är en stor talang, och gjorde en stabil insats. Men hon springer mindre än Koivisto, vilket innebär att det Göteborg får ett mindre rörligt spel.
Framför allt saknades dock Bøe Risa. Filippa Curmark och Filippa Angeldahl är duktiga mittfältare. Men de har inte samma höga kvalitet i passningarna och inte lika fint spelsinne som norskan. Därför blev Göteborgs spel i dag lite långsammare, lite mer förutsägbar, vilket i sin tur ledde till att man inte kom till lika klara målchanser som vanligt.
I huvudsak fick man förlita sig till distansskott. Och visst hade man flera riktigt fina sådana. Saken var bara den att Emma Holmgren är en så bra målvakt att det inte räcker med fina skott, det måste vara bättre än så för att bli mål.
Min snabbanalys av dagens match är att Göteborg är otroligt beroende av Bøe Risa för att kunna spela sitt spel fullt ut. Enligt den här GP-artikeln skall lagledningen ha valt att lämna norskan hemma i dag. Om det bara var av viloskäl, eller om det finns skadeproblem med i bilden är oklart.
Klart är däremot att Göteborg möter Rosengård i en tidig seriefinal på torsdag 19.00. Och i omgångarna efter ställs Göteborg mot Linköping och Piteå. I de matcherna kommer man att behöva Bøe Risa.
Att vara så beroende av en spelare på en bärande position är förstås en svaghet. Jag skulle säga att Rosengård inte har samma problem på någon position, utan att Malmöklubben på så sätt har större bredd. Så det blir otroligt viktigt för Göteborg att hålla Bøe Risa frisk.
Till den spännande seriefinalen kommer Göteborg inte bara som serieledare. Man är numera också det enda obesegrade laget i serien.
I går åkte Linköping på sitt första nederlag. Man gjorde det mot tidigare nästjumbon Umeå. Och i lördagens tidiga match var det Piteås tur att tappa nollan i förlustkolumnen. Man gjorde det via 1–0-förlust mot tidigare jumbon Växjö.
Det var alltså även upp-och-ner-vända världen i de här båda matcherna. Obesegrade topplag föll mot segerlösa lag på nedflyttningsplats.
Inför matchen i Piteå hade hemmatränaren Stellan Carlsson roterat friskt i sin elva. Bland annat fick Caroline Frykgård göra allsvensk debut i målet. Men framför allt hade Carlsson skapat helt nya kanter. Till höger spelade Cailin Michie och Vilma Koivisto och till vänster Sofia Wännerdahl och Astrid Larsson.
Det är ett vågspel att förändra så mycket i laget. Och det var på kanterna, speciellt högersidan, som Piteå kom att förlora matchen. I lagets möte med Linköping noterade jag att man hade väldigt svårt i sitt högerförsvar. Det gällde även i den första halvleken i dag.
Efter 15.10 gjorde Växjö matchens enda mål. Inspelet kom just från Piteås högerkant, alltså Växjös vänstersida. Amanda Johnsson Haahr kombinerade med Nellie Karlsson. Den senare slog ett fint inspel snett inåt bakåt till målskytt Jennie Nordin. Avslutet var distinkt och välplacerat. Frykgård kunde inte göra något.
I halvtid var Växjös ledning helt i sin ordning. Som jag skrev i mitt inlägg inför omgången saknar Piteå djupledshot. Växjö hanterade det genom att kliva upp och sätta rejäl press. Följden blev att Piteå länge hade jättesvårt att få till något spel.
Halvvägs hade Piteå bara skapat lägen i samband med fasta situationer. I paus gjorde tränare Carlsson ett par byten, som förbättrade spelkvaliteten. För parallellt med att Växjös press avtog blev det alltmer Piteås. Egentligen var det bara hemmalaget från minut 55.
Även om det blev förlust för Piteå måste jag säga att jag beundrar Stellan Carlssons matchning av sitt lag. Trots underläge följde han den plan han hade på förhand. Exempelvis tog han ut Ellen Lövqvist i paus. Och han tvekade inte att ersätta Nina Jakobsson med orutinerade Cajsa Hedlund efter 60 minuter.
Många andra tränare hade förlitat sig till sina erfarna spelare i kvitteringsjakten. Genom sitt lag att coacha laget visar Stellan Carlsson förtroende även för nya, orutinerade spelare. Det är något jag gillar.
Det var dock stjärnorna Fernanda Da Silva och Josefin Johansson som var närmast att sätta dit den kvittering Piteå hade varit förtjänt av.
Växjö behöver dock inte skämmas över segern. De gjorde en utmärkt första halvlek, och kämpade sedan hem segern efter paus. Det syntes på Växjöspelarna att det var tre extremt efterlängtade poäng. Det var förstås också väldigt skönt att få hålla nollan.
Dagens seger innebär att Växjö nu har kontakt med alla mittenlag. Man är kvar på nedflyttningsplats, men har nu bara fyra poäng till femteplatsen.
För Piteå väntar nu tre matcher som kommer att avgöra om laget är ett topp- eller mittenlag. I de kommande omgångarna väntar nämligen Kristianstad, Rosengård och Göteborg.
Och kanske att Piteå kan få in ett djupledshot. Madelen Janogy rapporteras nämligen vara redo att börja träna igen. Och enligt agenten väljer hon mellan Piteå och Linköping. Om man snackar behov så är Piteå den av de klubbarna som mest skriker efter en spelare med hennes kvaliteter.
Det lag som Växjö passerade i botten är Vittsjö. Skånskorna föll tungt i Eskilstuna. Jag hade den matchen på min andra skärm, men kan inte säga att jag kollade koncentrerat.
Men känslan var att Vittsjö mycket väl kunde ha varit ledning i paus, medan Eskilstuna sedan tog över helt efter paus. En intressant situation inträffade efter 5.30. Ebba Wieder slog en frispark i ribban, och returen gick i mål.
Dock blåste domare Lovisa Johansson frispark för Eskilstuna. Jag hade gärna velat ha en annan vinkel också. Men av det jag ser är Johansson fel ut. Jag ser nämligen ingen ojusthet, bara två spelare som kämpar om en retur.
Domare Johansson har ännu sämre möjlighet att se situationen, men verkar ändå hur säker som helst när hon blåser frispark för det försvarande laget. Hon kan ha rätt. Men känslan är tyvärr att det är en sådan där feg avblåsning som försvarande lag i princip alltid får med sig i lite oklara situationer i straffområdet.
Vittsjö hade behövt ett tidigt ledningsmål. Nu kom de istället i underläge, fick de jaga – och börjar hamna i en krissituation. Visst har de kvar att möta alla bottenkonkurrenter, men det kommer att vara press på laget när de går in i de matcherna.
För Eskilstuna var det tre sköna poäng som gör att laget nu närmar sig topplagen. Man har fem poäng upp till Linköping på tredjeplatsen. Loreta Kullashi gjorde Uniteds första mål, därmed leder hon nu skytteligan i eget majestät på sex fullträffar.
En tråkigare Eskilstunanyhet kom tidigare i veckan. Det var inte korsbandet för Emma Engström, men tyvärr en annan allvarlig knäskada. Engström är redan opererad, och har spelat klart för det här året.
I dagens sista match fick vi se ett riktigt kanonmål. Djurgårdens Fanny Lång har redan tidigare visat att hon har en fantastiskt bra vänsterfot. I dag visade hon det igen, med eftertryck:
Målet betydde 1–0 mot Kristianstad. Som vanligt när skånskorna spelar blev det massor av mål. Djurgården gick fram till 3–0, och jag antecknade att Kristianstad inte har lyckats ersätta Sif Atladottir. Det är jättehål efter henne i defensiven.
Däremot har årets Kristianstad en unik förmåga att skapa tryck på motståndarna i slutet av matcherna. I dag varade trycket i en hel halvlek, och ledde till poäng – 3–3. Kristianstad har makalösa målskillnaden 12–15 efter sex omgångar.
Det innebär att lagets snittsiffror är 2–2,5 – här snackar vi målgaranti…
I elitettan tappade Hammarby poäng igen. BP nådde 2–2, vilket gör att AIK nu har fyra poäng ner till tredjeplatsen med en match mindre spelad. Den matchen går i morgon mot tabelljumbon Sunnanå.
AIK har verkligen skaffat sig ett tidigt drömläge. Efter åtta omgångar ligger Morön på den andra damallsvenska platsen. Skelleftelaget är seriens stora, positiva överraskning.
Känslan är att det är mellan AIK, Morön och Hammarby det kommer att stå i höst. Möjligen att Kalmar och BP kan utmana. Jitex ligger i och för sig fyra, men efter raka förluster mot Sandviken och Bollstanäs tror jag att Mölndalslaget har gjort sitt i toppen för den här gången.
Apropå BP hade jag missat att de har värvat hem tidigare Schweizproffset Mathilda Johansson Prakt. Det låter som ett bra tillskott.
I botten vann Älvsjö igen, vilket innebär att de tagit sju av nio poäng i de tre senaste omgångarna. Älvsjö överraskar positivt.
Däremot är Lidköping och Kvarnsveden stora besvikelser. Båda lagen står på varsin seger och ligger under nedflyttningsstrecket. I nuläget känns det som att det är de båda lagen samt Sandviken som löper störst risk att följa med Sunnanå ner i ettan. För Sunnanå måste väl åka ner?
Slutligen en liten internationell utblick. I Norge leder Rosenborg toppserien, men LSK kan passera om de vinner söndagens match mot Klepp med två måls marginal.
När Lyn vann med 1–0 i dag mot Kolbotn bjöd Camilla Linberg på det här matchavgörande konstnumret.
Vi har haft en svensk tränare i toppserien. Men det har vi inte längre. I veckan har nämligen Patrik Hansson fått slut som tränare i Sandviken. Han och spelarna har tydligen olika uppfattning om hur laget skall spela.
Patrik Hansson er ferdig som trener i @SandvikenA med umiddelbar virkning. Her forklarer han hvorfor 👇 Hvordan tror du det går med bergenslaget i år? https://t.co/5LJBCfaMLq
Som bekant är det ovanligt med övergångspengar inom damfotbollen. Därför känns det anmärkningsvärt när franska tidningen L’Equipe uppger att Everton kommer att köpa Montpelliers forward Valerie Gauvin för ungefär en miljon kronor.
I en tidigare version av det här inlägget spekulerade jag här i att det skulle kunna vara den högsta övergångssumman hittills inom damfotbollen. Men det är det inte. När Kvarnsveden sålde Tabitha Chawinga fick klubben drygt 1,5 miljoner. Jag vet inte om det finns några ännu större affärer. Mer detaljerad info kring Kvarnsvedens försäljning av Chawinga finns i kommentarsfältet.
L'Equipe says Everton will pay more than 100 000 Euros to buy Valerie Gauvain from Montpellier. Quite a big fee. https://t.co/B8Gi6b8h65
Slutligen till USA där det är final i NWSL Challenge cup klockan 18.30 på söndagseftermiddagen. Kan Rachel Daly motivera sina lagkompisar i Houston Dash tillräckligt för att ta hem titeln?
Apropå USA såg jag i dag en livesändning på Instagram där Serena Williams och Natalie Portman pratade om deras inblandning i det som ännu så länge heter Angel City FC. Det stod ganska klart att framför allt Williams inte är någon fotbollsexpert, och att det är hennes man som dragit in henne i projektet.
Men hon verkade i alla fall tycka att det skulle bli spännande. Det skall som sagt bli väldigt spännande att se vart den stjärnspäckade satsningen i Los Angeles bär.
Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.
Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.
Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.
Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.
Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.
Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.
Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.
Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.
Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.
Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.
Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.
Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.
Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.
Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.
Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.
Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.
Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.
Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.
Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.
Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.
Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.
I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.
I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.
Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.
Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?
Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.
Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.
Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.
Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.
Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.
Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.
I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.
Och det skulle bli värre ändå.
Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.
Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.
På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.
Vad blir då min analys av UIK?
Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.
Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.
Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.
I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.
För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.
Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.
Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.
Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.
Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.
Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.
— West Ham United Women (@westhamwomen) July 24, 2020
I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:
What an inspirational woman. Interview by @SuzyWrack: West Ham's Nor Mustafa: 'If I went to buy milk I had a football at my feet' https://t.co/80kaoAQxNg
Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:
IFK Kalmar är väldigt glada att kunna presentera Linnea Svensson som skrivit på ett kontrakt på 1.5 år. ⠀ ⠀ För IFK Kalmar innebär kontraktet att vi får en mycket rutinerad och meriterad back som tar klivet in i den… https://t.co/IUlinsZxpO
Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:
Min första tanke var att skottet var på väg att gå utanför, men det var ju inte så. Det är precis på gränsen, kanske på 'rätt sida' gränsen.
I så fall står Kullashi på fem mål totalt och Collin får en assist vid målet. pic.twitter.com/yS706JsHq7
Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.
❗️ OBS
Placeringen i skytteligan baseras på: – flest gjorda mål – flest gjorda assist – minst spelade minuter
I assistligan har vi två tie-breakers: – flest gjorda assist – minst spelade minuter
Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.
Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.
Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.
Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.
Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.
Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.
USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.
Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.
Samantha Mewis
Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.
Sources: #USWNT/#NWSL's Sam Mewis signed, Rose Lavelle weighing an offer from Manchester City Women.
Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.
Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.
Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:
Man ställer krav på att det ska finnas ett x antal sittplatser på arenorna i Damallsvenskan men tillåter en plan som den här i Umeå. Att man som spelare ska vara orolig för skaderisk pga. spelplan som är under all kritik är helt otroligt absurt.
Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.
Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.
Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.
Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.
En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.
Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.
Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.
Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.
Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.
Ali Riley
Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.
Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.
Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.
Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.
Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.
Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.
Caroline Seger
Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.
Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.
När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.
Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.
Mimmi Larsson
Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.
De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.
Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.
Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.
Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.
Emma Koivisto
När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.
Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.
Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.
Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.
Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.
När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.
Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.
Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?
Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.
För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.
Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.
Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.
Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.
Julia Roddar
Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.
De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.
Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.
För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.
Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.
Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.
Frida Maanum
Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.
Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.
I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.
Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.
Nina Jakobsson
Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.
Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.
Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.
Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.
Cecilia Edlund
För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.
Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.
Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.
När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.
På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.
Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.
Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.
Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.
Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.
Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.
Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.
Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.
Det är i USA det händer under den här veckan. I kväll och i natt spelas semifinalerna i NWSL Challenge cup. Strax efter 18.30 startar mötet Houston Dash–Portland Thorns och strax efter 04.00 är det Chicago Red Stars som tar sig an Sky Blue FC. Matcherna går att se här.
I går hamnade dock själva turneringen ganska rejält i skuggan av offentliggörandet av ett nytt NWSL-lag. Det var ju länge trögt i jobbet med att utöka den amerikanska ligan. Vid uppstarten 2013 hade den det åtta lag. Det tillkom ett året efter. Och åren 2016 och 2017 bestod ligan av tio lag
Men sedan 2018 har det varit nio lag i NWSL. När det tillkommit något har samtidigt något annat försvunnit. Men nu ser det ut att hända saker.
Det är sedan ett tag tillbaka klart att Racing Louisville FC ansluter till ligan till 2021. Och i går meddelades att till 2022 får äntligen även Los Angeles och Kalifornien ett lag i NWSL. Lagnamnet är inte klart, men arbetsnamnet är Angel City.
The time has come to reshape expectations on & off the soccer field.
Gruppen bakom projektet i Los Angeles är högintressant. Dels för att den huvudsakligen består av kvinnor. För nog är det väl väldigt konstigt att det nästan inte finns några kvinnor som bär upp damfotbollsklubbar rent ekonomiskt? Faktum är att personligen kommer jag bara att tänka på män när jag börjar fundera över personer som satsar stora pengar på damfotboll.
Men nu kommer det alltså ett lag som huvudsakligen både ägs och drivs av kvinnor. Och det är inte vilka kvinnor som helst, utan att helt koppel av kändisar.
Initiativtagaren heter Julie Uhrman och är företagsledare (Ouya). I kärngruppen ingår även filmstjärnan Natalie Portman och företagsledaren Kara Nortman (Upfront). I det här klippet berättar Uhrman om hur trion jobbat med projektet:
Runt den nämnda trion finns det stjärnglans så det räcker och blir över. Utöver Portman finns det ytterligare ett gäng världskända film-, tv- och teaterskådespelare bland delägarna, nämligen Eva Longoria, Jennifer Garner, Jessica Chastain, America Ferrera och Uzo Aduba. Dessutom ingår tv-profilen Lilly Singh och videologgaren Casey Neistat bland delägarna.
Neistat är en av en handfull män bland de ledande personerna bakom laget. Bland annat har företagsledaren (Reddit) Alexis Ohanian en tung roll. Han är intressant inte bara för att han är en mycket rik och välkänd investerare i internetbranschen, utan även eftersom han är gift med tennisstjärnan Serena Williams. Hon och deras tvååriga dotter Olympia ingår också bland delägarna. En tvååring är alltså med som delägare till den nya storsatsningen i Los Angeles. För det är en storsatsning.
Cirka tre minuter in i klippet ovan med initiativtagare Julie Uhrman berättar hon en liten historia om hur Alexis Ohanian och Serena Williams tittade på VM-finalen i fjol ihop, och hur dottern Olympia gick runt i rummet och sparkade på en boll. Ohanian sa då att dottern kanske blir fotbollsproffs, och få spela i VM en gång i framtiden. Svaret från Williams:
”Nej, de tjänar inga pengar.”
Han tog passningen på uppstuds och sa:
”Utmaningen är tagen. Jag har 16 år på mig att se till att kvinnor tjänar lika mycket som män.”
Nu har Ohanian tagit första steget i den kampen. Han har sällskap bland delägarna av flera tunga företagsnamn. Några är Cindy Holland (vicepresident på Netflix), Brian Weinstein (president för tv-produktionsbolaget Bad Robot) samt Sabina Nathanson och Norah Weinstein (båda från hjälporganisationen Baby2baby).
Det finns förstås även fotbollsfolk bland delägarna. Bland annat hela 14 före detta landslagsspelare från LA-regionen. Bland dem märks Mia Hamm, Abby Wambach, Julie Foudy, Lauren Holiday (tidigare Cheney), Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler) och Shannon Spearman (tidigare Boxx).
I det här inslaget berättar Foudy att det var hur lätt som helst att få med alla på tåget. Inom två dygn hade hon och Hamm fått med de övriga tolv.
Foudy berättar även att den nya, kapitalstarka klubben har målet att bli bäst i världen. Och med de kapitalstarka finansiärer som man har i ryggen känns det inte omöjligt.
Julie Uhrman säger att första målet är att locka över 20 000 åskådare, vilket ju är ett rätt högt satt publikmål…
Det blir väldigt spännande att se om det här namnstarka projektet kan nå sina mål. Om det gör det finns det bra chans att det även kan leda till ett lyft för internationell damfotboll.
Det senaste dygnets hetaste damfotbollsnyhet lär vara Sydney Leroux Dwyer:s närmast ohämmade sågning av dubbla VM-guldcoachen Jill Ellis i The Crack Podcast.
Jill Ellis
Här skall man veta att OS- och VM-vinnaren har stor erfarenhet av att tränas av Ellis. Leroux Dwyer hade Ellis från 15 års ålder, i ungdomslandslag, på college och i A-landslaget.
Frispråkiga Leroux Dwyer hävdar att Ellis inte hade någon taktik i A-landslaget, utan att det var spelarna själva som bestämde hur laget skulle spela.
”Vi hade kunna vinna VM utan coach – det var så det var. … Det gäller för 2015, och det kanske var samma sak 2019 – jag vet inte. Men jag kan säga: ‘Vi vann trots henne’. Och en sak är säker – hon är inte bra för folks mentala hälsa.”
I det intressanta samtalet med bland annat de tidigare herrlandslagsspelarna Oguchi Onyewu och DaMarcus Beasley säger Onyewu att han har hört från många spelare att de ogillade Ellis. Leroux Dwyer svarar med att konstatera att det knappt var någon av spelarna som gick ut och uttryckte saknad när Ellis slutade.
Utöver kritiken mot Ellis hyllar Leroux Dwyer i samtalet också Rose Lavelle och Marta. Dessutom ger den Kanadafödda anfallsstjärnan sin syn på Black lives matter och på hur damfotbollen marknadsförs i USA om man bortser från landslaget.
Den senaste spelaren i damallsvenskan som drabbats av en korsbandsskada är seriens bästa målvakt i fjol, Vittsjös kanadensiska landslagsspelare Sabrina D’Angelo.
Från det lilla jag kan läsa av den här artikeln framgår att det inte är säkert att korsbandet är helt av. Tränare Thomas Mårtensson säger:
”Hon skall undersökas den 3 augusti men korsbandet är helt eller delvis av.”
Om det bara är delvis av skulle hon kunna spela igen senare den här säsongen. Men Vittsjö verkar inte chansa, utan har börjat leta efter en ersättare.
Det här var ytterligare en väldigt dålig nyhet för Skåneklubben, som utöver flera skador även har fått en resultatmässigt tung start på damallsvenskan.
Jag såg när D’Angelo skadade sig, och reagerade direkt för att det var en tänkbar korsbandsskada. Jag blev därför förvånad över att hon kunde resa sig och spela nästan 40 minuter till i matchen. En annan spelare vars skada såg oroväckande ut är Eskilstunas Emma Engström, som haltade av mot Rosengård. Jag har inte sett någon diagnos på henne.
Tillagt i efterhand: Vittsjö lär har vetat ett tag att det var illa med D’Angelo. För man har redan klart med ersättaren. Det blir tyska Anke Preuss, som senast spelat för Liverpool i WSL. Men som bland annat har en Champions Leaguetitel med FFC Frankfurt på meritlistan. Hon var reservmålvakt i Frankfurt i flera år. Säsongen 2014/15 när hon vann Champions League spelade hon i tre matcher. I finalen satt hon på bänken.
Vittsjö has found a replacemengt for injured D'Angelo: 27 yo German gk Anke Preuss, a free agent but most recently with Liverpool in the English league.https://t.co/LavQ9qCNWG
Snart är en fjärdedel av damallsvenskan spelad, det är den i halvtid i den sjätte omgången.
Men redan nu när nästan fem omgångar är klara börjar serien sätta sig. Det har börjat utkristallisera sig fyra topp-, fem mitten- och tre bottenlag. Det är naturligtvis fortfarande tidigt i serien, och det kommer att ske vissa omkastningar.
Vi har dock kvartetten Linköping, Rosengård, Piteå och Göteborg i toppen. Alla de lagen har visat god stabilitet, och känslan är att det är mellan de fyra som kampen om de tre Champions Leagueplatserna kommer att stå. Kanske att Eskilstuna och Kristianstad också kan utmana. Men de har redan lämnat en lucka uppåt, en lucka som kan bli tuff att täppa till.
I dag såg jag Linköping ta en stabil 1–0-seger i nyckelmatchen mot Eskilstuna. LFC ägde den första halvleken, och försvarade sin ledning i den andra. Linköping har imponerat med stabilitet så här långt. Dagens seger visar att laget på allvar tänker utmana i toppen.
Linköpings segermål var en högklassig prestation av Frida Maanum, som stillastående hängde upp bollen i krysset. Maanum har lyst hittills i damallsvenskan, och hon fick mig att sätta ihop en topplista över seriens bästa spelare så här långt.
Här är min ranking över damallsvenskans bästa spelare efter 29 matcher:
Frida Leonhardsen Maanum
1) Frida Maanum, Linköping
Står bokförd för tre mål och två assist, och är inblandad i det mesta i LFC:s offensiv. Har en lysande bollbehandling och grym speluppfattning. Det ser så enkelt ut när Maanum spelar. Men exempelvis dagens mål är allt annat än enkelt. Klar etta på den här listan.
Faith Ikidi
2) Faith Ikidi, Piteå
Hösten 2018 skrev jag att Ikidi hade nått zenit, och var på nedgång. Hittills den här säsongen har hon med eftertryck visat att jag var fel ute. Nigeriansk-svenskan dominerar som aldrig förr i Piteås mittförsvar.
Loreta Kullashi
3) Loreta Kullashi, Eskilstuna
Fem mål på fem matcher är imponerande. Men Kullashi är mer än bara en avslutare. I dag hade hon en lysande framspelning till Eskilstunas bästa kvitteringschans. Kullashi har inlett serien med precis den smartness som man hoppats att hon skall visa.
4) Ebere Orji, Linköping
Det känns farligt varje gång Orji får bollen rättvänd. Fem mål har hon gjort. Hon är farligast i djupled, men hon har visat att hon även kan slå till på andra sätt. Nickmålet mot Piteå var exempelvis lite av ett konstnummer. Orji är seriens stora sensation så här långt.
Emma Koivisto
5) Emma Koivisto, Göteborg
Göteborgs finska evighetsmaskin lär sedan länge vara inne på sitt andra marathon i årets seriespel. Men den finländska kantspelaren är inte bara löpstark. Hennes inspel och inlägg gör henne även till ett utmärkt anfallsvapen. Och hon har varit grymt bra så här långt i år.
Det var mina fem i topp. Några andra spelare som fanns med i funderingarna var Emma Kullberg, Emma Holmgren, Julia Zigiotti Olme, Alice Nilsson samt Cornelia Kapocs. Men spontant kändes kvintetten rätt självklar. Av topplagen är Rosengård utan spelare på listan. Men det känns rimligt, då ingen av deras spelare glänst i match efter match.
Parallellt med listan över de fem bästa spelarna gjorde jag även en lista över spelare som har överraskat mig positivt. Orji är tveklöst seriens största sensation. Ändå är hon inte aktuell för den här andra listan.
Utan spelarna här är sådana jag har sett tidigare, och tyckt att de vägt för lätt, eller inte varit så bra som deras rykte. Men samtliga de här fem har i år övertygat mig om deras storhet.
Här är alltså en lista över fem spelare som tagit jättesteg det här året:
Cornelia Kapocs
1) Cornelia Kapocs, Uppsala
20-åringen har varit så bra att jag funderade över att ha med henne på den andra listan. Tidigare när jag sett Kapocs har jag sett en spelare med stor potential, men som inte fått fram sin talang. Men hittills i damallsvenskan har Kapocs glänst. Inte bara att hon gjort två fina mål, hon känns lite som hjärnan bakom Uppsalas anfallsspel.
Emma Östlund
2) Emma Östlund, Örebro
Mittbacken som fyller 20 om någon vecka gjorde inga intryck på mig när jag såg henne i elitettan 2018. Hon missade stora delar av fjolåret på grund av en korsbandsskada. Nu är hon inte bara frisk – hon är en klippa i Örebros mittförsvar. Känns som en trolig kandidat till årets genombrott.
3) Marika Bergman Lundin, Uppsala
Jag har inte sett hennes storhet tidigare. Och jag tänkte faktiskt att det inte kan vara så smart att bygga ett damallsvenskt innermittfält kring henne. Men jag hade fel. 21-åringen har visat att hon är en bra damallsvensk spelare. Bergman Lundin är väldigt nyttig för Uppsala.
Nellie Lilja hinner före Adelina Engman
4) Nellie Lilja, Kif Örebro
Lilja är en spelare där jag tyckt att hennes rykte har varit bättre än hennes prestationer. Men i Örebro tycker jag att 21-åringen håller på att växa ut till den duktiga damallsvenska innermittfältare som många trott att hon skall bli. Hon har varit bra i alla de matcher jag sett Örebro.
Alva Selerud
5) Alva Selerud, Linköping
Ytterligare en spelare som hängt i luften tidigare. Men i år har hon fått större förtroende – och då har 20-åringen vuxit. Nu är hon inte bara med på planen, nu bidrar hon. Hon vågar ta initiativ och visa sin tekniska färdigheter, och sin känsliga vänsterfot.
Det är kul att se spelare växa med förtroende. Och utöver de här fem har vi även några nya spelare som varit positiva överraskningar. I Piteå ser 17-åriga Vilma Koivisto väldigt spännande ut. Hon är bara 17 år, men vågar redan ta för sig. Och hennes högerfot kan vara det vapen vid fasta situationer som laget skriker efter.
Två spelare från lägre divisioner som tagit för sig från start är Linköpings Johanna Alm och Piteås Maja Green. Alm hade i och för sig två farliga hemåtspel i dag. Men totalt sett tycker jag ändå att hon väldigt snabbt klarat av steget från botten av division I till toppen av damallsvenskan. Och Green kändes som någon som Piteå tog in mest för att fylla numerären. Det jag sett av henne är hon redan en god damallsvensk försvarare.
Jag välkomnar både era synpunkter på mina listor, och gärna även förslag på spelare som borde ha varit med. Vilka har jag missat?
Innan jag sätter punkt för i kväll en kort spaning från kvartsfinalspelet i USA:s NWSL. Där blev det bara ett mål på fyra matcher. Upplägget med att inte ha förlängning, utan att köra straffar direkt efter 90 minuter, gjorde kvartsfinalerna till en straffsparkstävling.
De lag som gör upp om titeln är de som slutade fyra, sexa, sjua och åtta i grundserien. Det vill säga Houston Dash, Chicago Red Stars, Sky Blue och Portland Thorns. Sista laget till semifinal var Chicago. Världsmästaren Julie Ertz slog deras första straff, och hon visade verkligen hur en otagbar straff ser ut:
AIK vann i dag med 2–0 mot Mallbacken och rusar mot damallsvenskan. Ja, jag vet att det är tidigt, att avstånden inte är jättestora och att en formsvacka kan kosta mycket.
Men sju raka segrar imponerar. Målskillnaden 18–2 också. I upptakten av serien har AIK både varit vassast framåt och stabilast bakåt. Det är således ingen slump att man kommer att ha minst fem poäng ner till strecket när den sjunde omgången av elitettan är färdigspelad.
Den här omgången innehöll några oväntade resultat. Största skrällen var att Kvarnsveden tog poäng hemma mot Hammarby. Näst största vara att Sandviken reste sig från 8–0-smällen senast mot Hammarby och vann med 2–1 mot tidigare serietrean Jitex.
En tredje skräll stod Älvsjö AIK för. Inför dagen hade man bara tagit poäng mot poänglösa seriejumbon Sunnanå. I dag tog Älvsjö en fin pinne hemma mot IFK Kalmar.
Ni minns kanske att jag tippade Kalmar på allsvensk plats. Det är som sagt tidigt. Men känslan är att när serien börjar sätta sig så kommer småländskorna snarare att vara ett mittenlag än en damallsvensk kandidat.
Frågan är när serien kommer att börja sätta sig. Spelschemat är ju faktiskt väldigt konstigt. Redan efter sex omgångar hade ju Älvsjö–Sunnanå, Kvarnsveden–Jitex samt AIK–Alingsås redan spelat båda sina inbördes matcher.
Det om serien. Det här inlägget skall framför allt vara en hyllning av en vänsterback som inte spelat en enda minut den här helgen – Michaela Hermansson.
Ni kanske undrar: Michaela vem?
Jag har varken träffat Michaela Hermansson, eller sett henne spela live. Ändå är jag full av beundran för Kvarnsvedens 30-åriga vänsterback. I en tid där det sägs att klubbkänsla inte längre existerar är hon klubbkänslan personifierad.
Hermansson är uppvuxen i Kvarnsveden, som är en stadsdel i Borlänge. Och hon bor nu med sin familj i Kvarnsveden – bara ett par hundra meter från idrottsplatsen.
Hon började spela fotboll i Kvarnsvedens IK som sex- eller sjuåring. Hon gjorde A-lagsdebut som 14-åring. Och i Kvarnsvedens IK har hon blivit kvar i 23 eller 24 år, med ett par korta avbrott.
Hon var mammaledig 2014. Och sedan försökte hon lägga av efter säsongen 2016. Men det gick inte så bra för Kvarnsveden i damallsvenskan utan henne. Så redan i maj 2017 gjorde hon comeback för att försöka rädda sitt älskade lag kvar i damallsvenskan.
Hon gjorde ett nytt försök att lägga av efter förra säsongen. I år är hon egentligen assisterande F19-tränare i klubben. Men vem dök upp i startelvan till segermatchen mot Älvsjö för två veckor sedan?
Jodå, Michaela Hermansson har gjort comeback igen. I dag satt hon på bänken under hela 0–0-matchen mot Hammarby. Visst måste man väl älska den lojaliteten?
”Jag har aldrig haft en tanke att spela någon annanstans.”
Då skall man veta att hon var med i flick- och juniorlandslag i yngre åldrar, vilket bör ha gjort att hon fått större klubbars blick på sig. 2006 varierade hon tydligen mellan positionerna vänsterback och forward. På senare år har hon varierat mellan vänsterback och vänster yttermittfältare.
Jag läste en artikel om hennes klubbkänsla förra hösten, och var på gång att skriva den här hyllningen. Men något kom mellan, och nästa gång hennes namn dök upp hade hon slutat. Men nu när jag såg hennes namn i Kvarnsvedens laguppställning igen var det hög tid.
Michaela Hermansson sticker ut. Men hon är inte den enda elitspelaren som varit sin klubb trogen hela karriären. En annan riktig trotjänare är Kristianstads DFF:s Alice Nilsson. Hon började spela i Kristianstad som åttaåring, och 18 år senare är hon lagkapten i den enda klubb hon representerat.
Alice Nilsson
En tredje spelare man lätt kommer att tänka på under vinjetten lojala trotjänare är Frida Broström. Hon kom till Mallbacken som 19-åring, och gör nu sin 18:e raka säsong i den lilla värmländska fotbollsmetropolen. Imponerande.
Frida Broström
Kom gärna med förslag på andra trotjänare värda att lyfta fram. Ett typexempel som lagt av är ju Charlotte Rohlin. Hon bytte aldrig bytte under sin karriär – även om hennes moderklubb bytte skepnad.
Innan jag sätter punkt och koncentrerar mig på den tredje kvartsfinalen i NWSL Challenge cup noterar jag att det har spelats 18 matcher i den turneringen. Och lag läser att det redan har blivit fem allvarliga knäskador. Det är alltså i fler serier än damallsvenskan som det blir fler skador än vanligt i år.
I count five major knee injuries in Utah at the #NWSLChallengeCup, plus more of them from training leading into it. This is why players coming back from injury were hesitant. Push to play and risk it, or risk no soccer in 2020? No easy answer.https://t.co/MROMVHfVa8
En blogg om internationell damfotboll 