Dash grundades 2013 och gjorde sin första NWSL-säsong året därpå. Man har aldrig tagit sig till ett ”riktigt” slutspel, utan bästa tabellplaceringen är femte från 2015.
I fjol kom man på sjunde plats av nio lag, vilket gjorde att det knappast var någon som nämnde Houstonklubben som tänkbar segrare inför den här månadslånga turneringen i Utah.
Man vann bara en match i grundserien. Men när slutspelet började var Houston superstabilt. Man släppte inte in ett enda mål i kvarts-, semi- eller final. Och nyss fick lagkapten Rachel Daly höja glaspokalen.
Just Daly vann skytteligan och blev även korad till turneringens bästa spelare, MVP.
I finalen var det Kristie Mewis som visade vägen genom att ordna en straff redan efter 3.30. Straffen satte den tidigare Kristianstadsmittfältaren Sophie Schmidt hur säkert som helst.
En otroligt viktig spelare i Houston var säkra målvakten Jane Campbell. Hon är bäst i NWSL på att rädda straffar, något som blev avgörande i kvartsfinalen. I finalen gjorde Campbell ett misstag i 14:e minuten, men Savannah McCaskill lyckades inte förvalta det läget hon fick, utan träffade stolpen.
Chicago försökte flytta fram på slutet. Då kontrade Houston. Och i första övertidsminuten frispelades Shea Groom av Daly. Groom rundade Alyssa Naeher och rullade in bollen i tomt mål. Strax efter bröt segerjublet ut i Houston.
Jag har sett en hel del av slutspelet. Och även om Daly var bra och stod för avgörande insatser var jag mest imponerad av en annan Houstonspelare, nämligen snabba, kanadensiska kantspelaren Nichelle Prince.
Jag tycker inte riktigt att det har lyft när jag sett henne tidigare. Men i den här turneringen imponerade hon stort. Hon hade inte bara fart, utan visade även utmärkt teknik. Motståndarnas vänsterbackar lär ha drömt mardrömmar om Prince efter matcherna mot Houston.
Finalen kan ha varit den sista matchen som spelas i NWSL i år. Ännu så länge finns det inga besked om någon mer verksamhet. Skulle det vara så att damfotbollen i USA tar vinterlov redan nu så känns det troligt att amerikanska spelare gärna vill komma över till Europa i vinter. Får vi se några i damallsvenskan?
På svensk mark har vi i dag sett AIK dra ifrån i toppen av elitettan. Man vann mot Sunnanå med 3–2 och har därmed full poäng efter åtta omgångar. AIK är verkligen laget att slå i vår näst högsta division.
Dagens svensk hittar vi dock i Norge. Där gjorde Mimmi Löfwenius två mål när LSK gick upp i serieledning. Löfwenius är en spelare som jag följde på nära håll i början av hennes karriär. Hon gjorde ju en säsong i Boråsklubben Dalsjöfors.
Då trodde jag att Löfwenius skulle kunna bli landslagsspelare. Hon är teknisk, målfarlig och väldigt irrationell och sevärd – en spelare som det händer saker kring. Inte minst utmärker hon sig genom att alltid bli extremt glad när hon gör mål.
Hon fick ju åka med som reserv till Kanada 2015. Men sedan har två graviditeter gjort att hon inte känts aktuell. Men kanske att hon kan vara ett namn för Peter Gerhardsson i höst – om det nu blir någon landslagsfotboll det här året.
I dag mot Klepp gjorde Löfwenius 2–0 och 3–0. Hennes andra mål är ett riktigt klassavslut och ses 2.00 in i klippet nedan. Löfwenius första mål kommer efter 1.35.
I och med dagens två mål står Mimmi Löfwenius nu på tre mål efter fyra omgångar.
Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.
Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.
Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.
Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.
Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.
Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.
USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.
Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.
Samantha Mewis
Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.
Sources: #USWNT/#NWSL's Sam Mewis signed, Rose Lavelle weighing an offer from Manchester City Women.
Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.
Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.
Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:
Man ställer krav på att det ska finnas ett x antal sittplatser på arenorna i Damallsvenskan men tillåter en plan som den här i Umeå. Att man som spelare ska vara orolig för skaderisk pga. spelplan som är under all kritik är helt otroligt absurt.
Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.
Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.
Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.
Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.
En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.
Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.
Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.
Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.
Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.
Ali Riley
Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.
Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.
Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.
Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.
Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.
Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.
Caroline Seger
Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.
Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.
När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.
Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.
Mimmi Larsson
Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.
De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.
Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.
Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.
Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.
Emma Koivisto
När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.
Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.
Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.
Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.
Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.
När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.
Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.
Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?
Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.
För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.
Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.
Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.
Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.
Julia Roddar
Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.
De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.
Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.
För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.
Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.
Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.
Frida Maanum
Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.
Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.
I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.
Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.
Nina Jakobsson
Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.
Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.
Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.
Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.
Cecilia Edlund
För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.
Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.
Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.
När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.
På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.
Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.
Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.
Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.
Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.
Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.
Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.
Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.
Det var en händelserik helg för flera av de amerikanska OS-spelarna i NWSL. Men först till det rent sportsliga, där de fyra lagen på slutspelsplats (Washington, Portland, Chicago och Western New York) tog stora steg mot att också bli de fyra lag som gör upp om titeln.
Gårdagsnattens nyckelmatch mellan Chicago och Seattle slutade nämligen 2–2, vilket gör att tabellfemman Seattle kommer att få mycket svårt att nå ikapp något av de fyra topplagen.
Men det är alltså inte det sportsliga som eftersnacket till helgens matcher handlar om, utan om USA:s tre kanske allra största stjärnor.
Megan Rapinoe skaffade sig rubriker genom att ställa sig på knä under nationalsången. Hon gjorde det som ett stöd till San Fransisco 49ers quarterback Colin Kaepernick som gjorde samma sak häromveckan. Kaepernick gjorde det för att han menar att färgade inte har samma värde som vita i USA.
Rapione motiverade sitt stöd genom:
”Som gay i amerika vet jag vad det innebär att titta på flaggan och känna att den inte skyddar alla våra friheter. Det här var något litet som jag kunde göra och som jag planerar att fortsätta göra i framtiden. Förhoppningsvis kan det sätta igång en meningsfull debatt.”
I nationalistiska USA har Rapinoe förstås väckt en hel del heta känslor.
Heta känslor väcks tydligen hos Carli Lloyd när hon ser journalisten Corey Roepken på lokaltidningen Houston Chronicle. Så heta att hon vägrade starta sin presskonferens efter helgens match mot Orlando innan Roepken hade lämnat lokalen.
Den typen av mediebojkott känns inte speciellt amerikansk. Men Lloyd menar att Roepken har skadat hennes anseende genom att ifrågasätta varför det tog så lång tid efter OS innan Lloyd var tillbaka i sitt Houston Dash. Bland annat genom den här tweeten:
Dash coach Randy Waldrum said Carli Lloyd told him she will be back with team Monday. That is 17 days after USA Olympic team was eliminated.
Personligen tycker jag nog också att det tagit uppseendeväckande lång tid för Lloyd att återvända till sitt klubblag efter OS. I fjol var hon tillbaka i verksamhet med Houston en vecka efter VM-finalen. I år tog det alltså 2,5 veckor innan hon gjorde sin första träning – trots att USA spelade fyra matcher mindre än i VM.
Det var inte ologiskt att en journalist kommenterade Lloyds frånvaro, inte minst som frågan länge hängde i luften. På en presskonferens den 18 augusti efter matchen Houston–Washington sa Houstons tränare Randy Waldrum att han inte visste när Lloyd skulle vara tillbaka, eftersom hon hade vissa åttaganden. Redan i den matchen var för övrigt Ali Krieger tillbaka i spel för Wasington, något som förvånade Waldrum.
Klart är att det faktum att de amerikanska landslagsspelarna har sina kontrakt hos förbundet gör det svårt för klubbarna att planera sin verksamhet. Nästan lika klart känns det att journalist Roepken trampade på en öm tå hos Lloyd.
Hon var för övrigt lysande i sin comeback i Houston.
Eftersnacket till den matchen handlade dock inte bara om Lloyds agerande på presskonferensen. Det handlade minst lika mycket om säkerhet. För som grädde på moset sprang en supporter in på planen och bad om Alex Morgan:s autograf i firandet efter att hon gjort mål.
Alex Morgans mål kom förresten på den här snygga och väl genomförda frisparksvarianten:
Slutligen en liten sväng hem till Sverige, först i form av ett klipp från Linköping. På sistone har många lag nickat i ring i sitt omklädningsrum, och avslutat med att nicka bollen i en papperskorg. LFC ökade i förra veckan svårighetsgraden på leken genom att låta Claudia Neto passa på volley. Det gick ju bra…
Den här veckan spelas det en hel damallsvensk omgång på onsdagskvällen. Det känns förresten ovanligt att en hel omgång spelas på samma kväll. Det bör bli segrar för topplagen, för Linköping skall ju bara vinna mot ett formsvagt Umeå och Rosengård är ju jättefavorit hemma mot Göteborg.
Sara Lindén
Apropå Göteborg såg jag att Sara Lindén i lördags nådde drömgränsen 100 damallsvenska mål i GFC. Jag letade efter statistik som visar var det placerar Lindén bland damallsvenska målskyttar historiskt sett. Men jag hittade ingen. Någon som vet om det finns någon tillförlitlig sammanställning av damallsvenskans bästa målskyttar genom tiderna?
Alla övriga matcher har mer eller mindre inverkan på bottenstriden. Den mest intressanta tycker jag är Mallbackens viktiga hemmamatch mot Djurgården. Värmländskorna har bara tagit en poäng på de fem senaste omgångarna och är i stort behov av att vända trenden.
Eskilstuna har förlorat en damallsvensk match. Umeås målnolla är spräckt. Publiksiffra på över 16000 i Tyskland, och dessutom är en femtedel av lagen i nästa års VM klara.
Det har alltså hänt mycket den här helgen.
Börjar vi i Skåne så vann Rosengård seriefinalen mot Eskilstuna med klara 3–0. Anja Mittag, Ramona Bachmann och Elin Rubensson gjorde målen, när sörmländskorna för första gången någonsin förlorade i damallsvenskan.
Rosengård har hela tiden varit storfavoriter till guldet. Och risken finns att de rycker ifrån ganska tidigt i årets serie. På söndag väntar dock en hyperintressant bortamatch mot Tyresö.
Enligt den här intervjun med Christen Press skall nämligen åtminstone amerikanskorna spela för Tyresö även nästa vecka.
Kanske blir Tyresö–Rosengård Tyresös sista stora match. Kanske kan pengarna från Champions League göra att klubben klarar att överleva årets seriespel. Men känslan är ju tyvärr att klubben tvingas dra sig ur i mitten av juni. Kanske som regerande Europamästarinnor.
Den här artikeln om att klubben inte hade haft råd att åka till finalen i Lissabon stärker bilden av att Tyresö inte kommer att kunna fullfölja damallsvenskan.
Ju mer som kommer fram, desto mer känns det makalöst att Tyresö fick fortsätta verksamheten för tre månader sedan…
Med ett vingklippt Tyresö kanske Umeå kan ta upp kampen med Rosengård. Dagens 6–1-seger hemma mot Vittsjö imponerar i alla fall. Vittsjös reducering kom på övertid, vilket innebär att Umeås nolla höll i 450 minuter. Starkt.
Målen från matchen ser du här:
Kanske är Umemålvakten Malin Reuterwall den yngre målvakt som Pia Sundhage i första hand bör matcha in i landslagstruppen. Sundhage gjorde dock som jag idag, hon åkte till Åbyvallen för att kolla in en annan ung och talangfull målvakt, Jennifer Falk i Jitex.
Själv reste jag mig från min plats läktaren vid Jitexledning med 2–1. På väg ut från arenan vände jag mig om och såg en boll borra sig in i krysset bakom Falk. Där var hon chanslös.
Men dessförinnan hade jag för första gången sett Falk göra en rejäl tavla. Hon tappade nämligen ett inlägg vid 1–0-ledning, på den studsande returen högg Sarah Fredriksson blixtsnabbt och nickade in kvitteringen.
Så Sundhage fick alltså se Falk darra. Nu vet jag inte hur AIK:s 3–2-mål gick till. Men i övrigt var Jitexmålvakten som vanligt. Alltså modig, spänstig – och bra. Bland annat tog hon två frilägen från Emma Lundh.
På många sätt var dock det här helt klart den sämsta damallsvenska match jag sett hittills i år. Då tänker jag inte på målchanser, för det var ganska öppen fotboll. Utan jag tänker mer på intensitet, och spelkvalitet. Det var rätt tydligt att det var seriens två sämsta lag som möttes.
AIK:s seger var väl totalt sett i sin ordning. De skapade ju mest. Men även om AIK hade väldigt många avslut, så tyckte jag inte att de kändes speciellt farliga när de kom fram. Avsluten var veka, och ofta från långt håll eller dåliga vinklar. Elin Bragnum:s ribbskott var ju exempelvis mer ett inlägg som ramlade ner i överliggaren.
När Jitex gjorde 2–1 satt jag och tänkte att AIK får svårt att ha två lag bakom sig. Möjligen, möjligen kan Vittsjö vara en räddningsplanka. Men inte ens det känns troligt, även om AIK nu har passerat skånskorna i tabellen. Men AIK var sämre än väntat. De kändes inte speciellt välorganiserade, och anfallsspelet lite väl rakt och chansartat. Fast skulle Tyresö försvinna ur tabellen bör AIK klara sig.
För Jitex väger som väntat för lätt, framför allt i offensiven. De kommer inte att ta många poäng. Men de har bara släppt in 14 mål på sex matcher. Fjolårets superjumbo Sunnanå hade två poäng efter sex omgångar – men också 21 insläppta mål.
Jitex har ändå en defensiv trygghet med Falk och kanadensiska mittbacken Emily Zurrer. De närmare 80 minuter jag såg på Åbyvallen idag var Zurrer matchens överlägset bästa spelare. Hon ägde verkligen konstgräset.
Förutom att hon snyggt och enkelt löste alla defensiva situationer, så fick hon stå för Jitex anfallsuppbyggnad. Dessutom var det hon som skapade hemmalagets friläge före paus genom att rutinerat sno bollen från en felvänd Emma Lundh på mittplanen. Zurrer känns ännu bättre nu än hon var i Dalsjöfors 2011.
Slutligen till skrällagsmatchen Örebro–Piteå. Där vann fjolårets skrällag Örebro med 3–2. I och med segern har Örebro kontakt med lagen på den övre tabellhalvan.
Mimmi Larsson
I elitettan fortsätter Mallbacken att rada upp segrar. Trots att man länge låg under mot Hovås/Billdal kunde man vända och vinna under de sista tio minuterna. Båda målven gjordes av starka skytteligaledaren Mimmi Larsson.
Därmed lämnar jag den svenska fotbollen för en internationell rundvandring. Igår blev Sydkorea och Kina första nationer att göra Kanada sällskap i nästa års VM. Idag gjorde Japan och Australien dem sällskap. Därmed är fem av 24 VM-platser besatta.
De regerande världsmästarna Japan vann idag med 7–0 mot Jordanien. Höjdpunkter från den matchen ser du här.
Vietnam bör ha en väldigt bra chans att bli det sjätte VM-laget. De har nämligen stått upp bra i sina matcher, och föll bara med 2–0 mot Australien idag. Och i en avgörande match mot Thailand (eller Myanmar) kommer vietnameserna att vara klara favoriter.
I Europa var helgens stormatch den tyska cupfinalen. Hela 16623 åskådare i Köln fick se Frankfurt vinna med 3–0 mot Essen. En japanska – Kozue Ando – visade Frankfurt vägen mot titeln genom att stöta in 1–0-målet redan i fjärde minuten, fint framspelad av Lira Alushi. Även de båda andra målen kom i den första halvleken, båda efter nickar på hörnor. Dels från Peggy Kuznik, dels från Simone Laudehr. Se målen, och andra höjdpunkter på det här klippet.
Som jämförelse av publiksiffran 16623 sågs idag den svenska cupfinalen för herrar av 3423 åskådare på Friends Arena. Båda spelades alltså på neutral plan.
I fredags vann alltså Wolfsburg mot Potsdam med 2–0 i Frauen-Bundesliga. Bilder därifrån ser du på det här klippet.
På klippet kan man se att Genoveva Anonma:s utvisning är felaktig. Att hon kan få gult kort för sin sena tackling köper jag, men inte rött. Mer om det kan ni läsa i kommentarerna till det förra inlägget.
Här är det läge att verkligen tacka alla er som hjälper mig med den här bloggen genom att i kommentarsfältet skriva referat, kommentarer och spaningar från olika matcher. Jag har ett par ”medhjälpare” i Linköping, någon i Göteborg och så vidare. Ni är ovärderliga, och lyfter verkligen den här bloggen.
Saki Kumagai
Med det går vi vidare till Frankrike. Där vann igår Lyon med 2–1 i svenskmötet med Montpellier. Eller, det blev inget svenskmöte, för Lotta Schelin byttes ut i minut 65, två minuter innan Josefine Öqvist byttes in. Noteras att 7411 åskådare var på plats i Lyon. Också det förstås en bra siffra. Publiken fick se en japanska spela huvudroll även här. Saki Kumagai satte nämligen segermålet på straff i minut 74.
Lyons seger innebär att laget bara behöver en poäng till för att säkra ligaguldet. Den lär komma på lördag i Guingamp. Samma dag väntar match om andraplatsen mellan Parislagen Juvisy och PSG. Den här helgen vann båda lagen med 3–0. Kosovare Asllani gjorde PSG:s 2–0-mål borta mot Rodez.
* I Holland blev Twente mästarinnor i fredags. 2–1-segern i fredags mot Heereneen säkrade guldet. Däremot är laget bara tvåa i BeNe League, bakom Standard Liege. Men i dubbelligan koras ju två olika nationsmästarinnor.
Både ett klipp från Twentes 2–1-seger mot Heerenveen, och från guldfirandet finns på den här länken.
* I Österrike var det cupfinal igår. Spratzern vann för andra året i rad finalen mot Neulgenbach. Den här gången med 4–3. Neulengbach, som ju tappat Nina Burger till Houston Dash i NWSL lär dock vinna ligan. Även om lagens andra inbördes möte återstår leder nämligen Tyresös kvartsfinalmotståndare från Champions League med tre poäng och 18 måls marginal. Det får Spratzern svårt att hämta in.
* I norska toppserien övertog Lilleström över serieledningen via 3–0 mot Kolbotn. Dagens mest anmärkningsvärda resultat var att Arna-Björnar vann med hela 5–0 mot storsatsande svensklaget Avaldsnes.
* I USA:s NWSL gjorde Sverigebekanta engelskan Jodie Taylor två mål på sin födelsedag när Washington vände 2–1-underläge borta mot Western New York Flash till 3–2-seger. Höjdpunkter därifrån ser du här:
I natt spelas ytterligare två matcher i NWSL. Dels Kansas–Houston (avspark vid midnatt), dels Boston–Chicago (00.30). Båda matcherna kan ses via stream på den här länken.
* Slutligen till England. Där ligger Arsenal överraskande sist i en mycket jämn WSL-tabell – dock en match mindre spelad. Lika överraskande är att Notts County leder. Dock är bara tre omgångar spelade, och Birmingham kan passera i toppen – om de vinner hängmatchen mot Arsenal. Birmingham vann för övrigt idag med 2–1 mot Emma Wilhelmsson:s Chelsea.
Det har äntligen blivit tid att sammanfatta helgens matcher. Förstås är det Tyresö som blir första anhalt.
Den svenska krisklubben var som väntat bättre än Birmingham från första till sista minut i hemmamatchen. Och jag är rätt nöjd med mitt tips att Tyresö skulle göra två–tre mål i matchen.
Det kändes tidigt att det enda som kunde skaka hemmalaget den målfrossa som laget haft på sistone – och möjligen också Marta.
För Marta höll på att ställa till det, både för sig själv och för laget. Den eftersläng hon bjöd på i den 30:e minuten är ju egentligen oförlåtlig – speciellt när man står på en varning inför matchen. Jag såg ingen repris på situationen, men Radiosportens båda kommentatorer som satt mittför tyckte att det borde ha varit ett solklart rött kort. Och visst såg det misstänkt ut?
Att Marta var ut balans märktes ju även på hennes sätt att slå straffen. Jag gissar att det var en enorm lättnad både för henne, och för lagkompisarna, att hon fick sätta 3–0-målet på övertid.
På ett sätt kan man ju förstå att Marta har det jobbigt. Hon måste ju jaga en ny klubb. För övrigt läste jag att TT skrev att bollen är inte hos världsstjärnan när det gäller Tyresös ekonomi. Men om jag har fattat rätt är det väl just det den är. För eftersom hon inte har fått ut den lön som hennes kontrakt ger henne rätt till så måste väl hon kunna sätta Tyresö Fotboll AB i konkurs vilken dag som helst?
Tyresö har ju nu andra toppspelare än Marta som kan avgöra matcher. Christen Press fortsatte att visa att hon är väl värd den höga lön hon kan kvittera ut. Vilken fantastisk målskytt Press är.
Dessutom visade återigen Malin Diaz härligt hög klass. Talangen var inblandad i många av de avgörande situationerna. Hon fixade ju straffen, och hade den läckra assisten till matchavgörande 1–0-målet och fick ju även assist till 2–0 – även om det mest var en miss. Diaz verkar ändå ha den poänggivande kreativitet som exempelvis Caroline Seger saknar. Fortsätter 20-åringen att spela så här kan hon snart ha tagit över Therese Sjögran:s tröja i landslaget för gott.
Se höjdpunkter från matchen här:
Nu blir det alltså final mot Wolfsburg i Lissabon den 22 maj. Där är tyskorna klara favoriter. Men det borde passa Tyresö utmärkt att få kontra på blixtsnabba spelare som Marta och Press.
Wolfsburg besegrade alltså till slut Turbine Potsdam med 4–2 i hemmareturen. Jag tippade rätt på att Potsdam skulle göra minst ett mål. Däremot hade jag inte räknat med att Wolfsburg skulle göra fyra.
Faktum är att varken Tyresö eller Wolfsburg någonsin har förlorat en Champions Leaguematch. Det är givetvis mest imponerande av tyskorna, som gör sin andra säsong i turneringen.
Att det blev den andra raka finalen skall man framför allt tacka Nadine Kessler för. Även om Lena Goessling och Martina Müller var de Wolfsburgspelare som lyftes fram mest i fjol tyckte jag redan då att karaktärsspelare Kessler var mästarinnornas bästa. Mot Potsdam i söndags var hon fantastisk.
Lagkapten Kessler gjorde själv 1–1 med högerfoten efter ett genombrott. Med vänsterfoten slog hon sedan det fantastiska inlägget till Alexandra Popp:s snygga 2–2-mål. När Popp även nickade in 3–2 var det Kessler som hade dragit upp anfallet, och vid Müllers 4–2 stod Kessler för den fina skarvnicken.
Alltså ett mål, två assist och ett andraassist för Kessler i en Champions Leaguesemifinal. Hyfsat. Se Kessler Show här:
Kessler skall tydligen ha varit nära en övergång till Linköping för några år sedan. Det hade varit en värvning det…
Till Potsdam. De var i överläge i 40 minuter. Men det var inte deras dag. Minuten innan 1–1-målet tvingades formstarka skotskan Lisa Evans lämna planen skadad. Blixtnabba Evans har varit en av världens bästa spelare den här våren, så det var förstås olyckligt för laget. Jag vet inte hur illa det är med henne, men förhoppningsvis är det ingen fara. För även om hon är motståndare till Sverige i VM-kvalet vill man ju få se de bästa spelarna i aktion så ofta som möjligt.
Apropå Potsdam så spelar de ju en gammaldags tysk försvarsfotboll. Bernd Schröder:s man-man-taktik brukar göra att tyska landslagsspelare lämnar klubben när de kommit några år över 20. Norska landslagsspelaren Maren Mjelde funderar nu också på huruvida hon behöver byta miljö för att utvecklas som spelare. Det säger hon i den här artikeln i Bergens Tidende.
Därmed är jag färdig med Champions League för nu, och hoppar över till damallsvenskan. Jag var på Valhalla i söndags och såg Göteborg–Linköping. På läktaren hade jag sällskap av flera välkända profiler. Bland annat var såväl Pia Sundhage, Hollands förbundskapten Roger Reijners och Rosengårdstränaren Jonas Eidevall på plats.
De fick se en match där båda lagen hade anledning att vara missnöjda med att de bara fick en poäng. Göteborg eftersom de totalt sett över 90 minuter var det bättre laget, och borde ha vunnit. Linköping eftersom de missade en straff på slutet.
Linköping har nog ändå störst anledning att vara nöjt med sin poäng. Laget var ju nämligen väldigt reservbetonat. Bland annat spelade norska yttern Kristine Minde mittback i Charlotte Rohlin:s frånvaro. Jag trodde att det jobbet skulle gå till danska Mariann Gajhede Knudsen, men att få in Mindes snabbhet centralt var inte så dumt tänkt. För Minde är en klasspelare, som löste den ovana uppgiften utmärkt.
Skall jag säga något mer om LFC så måste det förstås bli en hyllning av Stina Blackstenius. Det var första gången jag såg henne live, och det gav mersmak. Hon kan ibland se lite kantig ut, men oj vad stark hon är. Och oj vilken förmåga hon har att få med sig bollen. Jag hoppas att Sundhage inte väntar för länge med att ta in Blackstenius i landslagstruppen – för hon är redan redo.
Jag tyckte för övrigt även att 18-åriga inhopparen Tove Almqvist såg ut att vara en intressant spelare. Sett till teknik och smartness kändes det som att hon ligger långt fram. Men hon behöver jobba på sin fysik innan hon är redo för att ta klivet in i startelvan i ett damallsvenskt topplag.
När det gäller Göteborg så hade Manon Melis chanser nog för att göra två–tre mål. Men holländskan har missat väldigt många kanonlägen i de två matcher jag har sett henne. Flera gånger har avsluten varit rätt bleka. Det lär hon inte vara så nöjd med. Å andra sidan är det ett styrkebesked för en forward att hela tiden hamna i bra lägen. Och Melis kommer säkert att göra minst 15–20 mål i år.
Det är ganska tydligt att hon och Sara Lindén inte har lärt sig varandra helt ännu. När deras samarbete börjar bli klockrent kommer smarta Lindén att servera Melis mängder av frilägen. I övrigt i Göteborg tycker jag att Andrine Hegerberg visar klass. Hon har varit väldigt bra både mot Kristianstad och Linköping.
Jag hade som vanligt med mig kameran till Valhalla. Här är några av de bilder jag knäppte:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag var i otakt med sömnen i helgen. Så tidigt i söndags morse var jag vaken och kunde se en fantastisk fotbollsmatch i NWSL. Som ni kanske minns slutade tre lag på samma poäng i grundserien i fjol. Två av dem drabbade samman i söndags morse, nämligen regerande mästarinnorna Portland Thorns och fjolårets ligatvåor FC Kansas City.
Inramningen med drygt 14000 åskådare gav rätt fotbollsstämning. Och det var full fart framåt från båda lagen direkt. Att det bara var 1–0 i halvtid berodde mest på att målvakterna Nadine Angerer och Nicole Barnhardt var fantastiskt bra. Det krävdes straffar för att få hål på dem.
Till slut vann Portland med 3–1 – ett riktigt styrkebesked från ett lag som saknade världsspelare som Alex Morgan, Veronica Boquete, Tobin Heath, Steph Catley och Rachel van Hollebeke. Även om Jessica McDonald blev tvåmålsskytt hette matchvinnarna Angerer och Allie Long. Long är väldigt formstark för tillfället. Hon både fixade och satte straffen till 1–0, och hon stod för den lysande assisten till 2–1-målet.
Hos Kansas var Lauren Holiday lysande. Vilken gudomligt bra spelare hon är. Hade jag varit nästa amerikanska förbundskapten hade jag gjort allt för att skapa en roll åt henne i startelvan.
Höjdpunkter från matchen ser du här:
Även om det inte går att jämföra publiksiffran i Eskilstuna med den Portland har så tänkt jag passa på att hylla succénykomlingarna med några ord. Inte nog med att laget har full poäng och noll insläppta mål efter tre omgångar. Man drog större publik mot Jitex än vad Tyresö gjorde i sin Champions Leaguesemifinal. Imponerande. Och riktigt kul att det är lite damfotbollsfeber i Eskilstuna. För enligt Idrottens Affärers krönikör Åke Stolt är ju damfotboll ointressant för publiken.
Nu känner jag att hag hoppar friskt mellan Sverige och USA. Och Skottland. För jag måste även skriva några ord om skotska playmakern Kim Little. Hon gör verkligen succé i NWSL:s ledarlag Seattle Reign. Mot Houston gjorde hon matchens båda mål, vilket gör att Little leder skytteligan med fyra mål efter tre omgångar. Imponerande.
Nedan är ett klipp med Littles båda mål. I slutet av klippet gör dessutom Sydney Leroux en rätt spektakulär miss. Tur för henne att Seattle ledde med 2–0 där…
För att fortsätta hoppa över Atlanten så imponerar även Piteå IF i damallsvenskan. Med nio poäng efter tre omgångar är man ihop med Eskilstuna de stora skrällgängen. De möts i en högintressant drabbning på torsdag. Då lär inte Emilia Appelqvist vara med. Hennes knä undersöktes med magnetkamera i går. Något besked om vad bilderna visade har jag inte sett ännu. Men tummarna kramas hårt för att allt är helt i knät.
I övrigt i morgon och på torsdag är krislagsmötet mellan Jitex och Tyresö den mest intressanta matchen. Båda lagen står på noll poäng och noll mål hittills. Och båda klubbarna har problem med ekonomin. För utöver att Tyresö blev utan elitlicens igår så höjdes ett varnande finger för Jitex, Umeå IK och Kristianstads DFF. Alla tre måste visa positiva siffror i augusti för att få elitlicens.
Slutligen en liten koll på övriga toppligor i världen. Vi börjar i Norge där stora guldfavoriten Stabaek överraskande tappade poäng genom 2–2 borta mot Trondheims Örn. Utmanarna Lilleström vann däremot med 4–0 mot Grand Bodö, och Mimmi Löfwenius blev målskytt även i sin andra match i toppserien.
I England tog sig Everton, Notts County och Chelsea till semifinal i FA-cupen. De får sällskap av antingen Arsenal eller Birmingham. Vinnaren av den återstående kvartsfinalen ställs borta mot Emma Wilhelmsson:s Chelsea i semifinal.
I Tyskland blev Sofia Jakobsson målskytt när Cloppenburg tog tre livsviktiga poäng i Frauen-Bundesliga genom att besegra jumbon Sindelfingen med 7–1. Topplaget Frankfurt vann med 3–1 hemma mot Jena, efter att alla matchens fyra mål fallit under de första 13 minuterna. Frankfurt leder ligan med tre poäng före Potsdam, som dock har spelat två matcher färre. En av dem går hemma mot Leverkusen nu på torsdag.
I Japan tog Urawa Reds sin femte raka seger. Tvåa är lite oväntat Vegalta Sendai. Än mer överraskande är att de senaste två årens båda topplag Inac Kobe Leonessa och NTV Beleza har inlett knackigt. Kobe är med fem poäng bara två över negativt kval. Beleza står på åtta poäng, och är alltså redan sju bakom Reds. Jumbolaget i ligan heter för övrigt FC Kibikokusaidaigaku Charme. Det är när man ser sådana namn som man är lycklig att man inte jobbar på radio… Kibi, som de kallas, är poänglöst efter fem omgångar.
Apropå Japan så skall landet spela Asiens VM-kval i mitten av maj. Där ställs man bland annat mot Australien, som står utan förbundskapten. Holländska Hesterine de Reus fick nyligen sparken till följd av missnöje från spelarna. Nu vikarierar Alen Stajcic som kapten. Knappast ett klockrent upplägg strax inför ett avgörande kval.
Men Australien skall ju vara bra nog att ändå kunna spela till sig en VM-plats. Och kanske kan de återta Tom Sermanni som ju blivit tillgänglig igen…
I morgon spelas det tre intressanta matcher i damallsvenskan. Mest intressant är matchen på Valhalla, där Göteborg och Kristianstad drabbar samman – två lag som överraskade mig positivt i första omgången.
Men även Umeå–Piteå och Linköping–AIK känns spännande. Båda norrlagen inledde med 1–0-segrar medan LFC och AIK står på noll poäng. Där blir det framför allt intressant att se om LFC kan studsa tillbaka och visa att man är en guldkandidat.
De senaste dagarna har det alltså varit uppehåll i damallsvenskan. Däremot har det spelats en intressant match i toppstriden i tyska Frauen-Bundesliga. Där skänkte Frankfurt bort två poäng genom att spela 1–1 borta mot Bayern München utan Olivia Schough.
Jag skriver skänkte eftersom det var precis var Frankfurtmålvakten Desiree Schumann gjorde. Hon mer eller mindre kastade in Bayerns kvittering i 83:e minuten. På en enkel luftboll lyckades hon tvåla bort bollen till Clara Schöne, som stod vid mållinjen och knappast kunde missa. Just efter kvitteringen revanscherade sig Schumann när hon styrde ett långskott från schweiziska Vanessa Bürki i ribban och ut.
Dagens resultat innebär att Wolfsburg plötsligt på allvar är tillbaka i striden om det tyska ligaguldet. Topplagen har sex eller sju matcher kvar att spela och de tre lagen Frankfurt, Wolfsburg och Potsdam skall alla mötas inbördes varsin gång. Här är tabellställningen:
I botten blir läget allt tuffare för Cloppenburg och Sofia Jakobsson. Svenskan spelade hela matchen i dag när man föll mot bollenkollegan Jena med 2–0. Känslan med sex matcher kvar att spela är att Cloppenburgs enda rimliga räddningsplanka är Hoffenheim, som ligger sex poäng före. Jakobssons lag står nu på åtta raka förluster, och har en absolut måstematch till helgen, mot avsågade jumbon Sindelfingen.
Målen från helgens matcher i Frauen-Bundesliga ser du på den här länken.
Mimmi Löfwenius
* Till Norge där det var premiär i toppserien i dag. Mästarna Stabaek visade klass genom att vinna med 5–0 mot Amazon Grimstad. Osloderbyt Röa–Lilleström slutade 3–3. Där debuterade Mimmi Löfwenius för LSK genom att bli målskytt.
* Även i Frankrike blev det svenskmål i helgen. Det var Josefine Öqvist som satte sitt 17:e för säsongen när Montpellier vann med 5–0 mot Muret. PSG vann med hela 11–0 mot Henin-Beaumont efter tre mål vardera av Marie-Laure Delie och Linda Bresonik. Där spelade inte Kosovare Asllani.
Delies tre mål tar henne upp jämsides med Gaetane Thiney i toppen av skytteligan. Båda står på 20 mål. Öqvist är trea på 17, Laetitia Tonazzi fyra på 14 och Eugenie Le Sommer femma på 12. Lotta Schelin delar sjätteplatsen med Lindsey Horan på vardera 11 fullträffar.
* I engelska WSL står inget lag på full poäng efter två omgångar. Toppmötet Chelsea–Liverpool slutade mållöst. Känslan är att det är just mellan de båda lagen som titelracet kommer att stå.
Tråkigt att blott 503 åskådare såg toppmötet, där Emma Wilhelmsson spelade hela matchen för Chelsea. Publiksiffran säger väl tyvärr allt om vilket svagt grepp damfotbollen har om publiken i den engelska huvudstaden.
* Slutligen till USA och NWSL, där mexikanska Teresa Noyola är omgångens spelare så här långt. Hon kom in som inhoppare för Houston Dash i natt vid underläge 2–1. Med två mål på fem minuter fixade Noyola Houstons första NWSL-seger någonsin. Höjdpunkter från matchen ser du här:
Inte heller i NWSL står något lag på full poäng efter två omgångar. Dock kan både Seattle och Chicago nå dit, eftersom båda är utan poängförlust. De har dock bara spelat varsin match hittills.
Vi är bara fem matcher in i damallsvenskan, och det blev en riktigt intressant start på årets serie. Själv åkte jag ner till Mölndal och fick se Umeå vinna med 1–0 mot bottentippade Jitex.
Det var en match som blåstes sönder. Vinden var nämligen periodvis sanslöst hård, och gjorde att huvuddelen av matchen spelades på den långsida av Åbyvallen där gamla läktaren står. Publiken på den nya, fina läktaren kom däremot långt ifrån händelsernas centrum.
Det går inte att dra speciellt många slutsatser av matchen. En är att Emma Berglund ser ut att vara redo för nästa landslagstrupp. Hon imponerade med säkerhet och fint passningsspel.
Dock skall sägas att Jitex var väldigt uddlöst, och egentligen bara skapade en riktigt bra målchans. Å andra sidan skapade inte Umeå speciellt många fler heller. Min känsla efter att ha sett Jitex nya lag för första gången är att bottentipsen antagligen är befogade. Mest beroende på att de såg uddlösa ut i offensiven.
Defensivt var däremot Mölndalslaget välorganiserat, och målvakten Jennifer Falk fortsätter att imponera på mig. Hon kommer att bli en nyckelspelare för de lila.
Spontant känns inte Jitex som något nytt stryklag a la Sunnanå. De som tror att de bara kan åka till Mölndal och hämta tre poäng riskerar att bli överraskade. För i dag fick verkligen Umeå kämpa för poängen.
Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att Jitex dominerade 15 minuter, att 45 var jämna, och att Umeå var bäst under 30. Även om Umeå såg lite vassare ut i offensiven så hade inte 0–0 var orättvist. Inte alls.
Men det blev alltså 0–1. Det var inhopparen Hanna Sandström som slog till ganska exakt när matchuret tickade upp på 80 minuter. Jag stod och lekte fotograf just då, och fick de här bilderna på henne just innan skottet, och på bollen just innan den slog i ribban och gick in:
Hanna Sandström på väg att göra mål.
Och:
Hanna Sandströms skott på väg mot målet.
Jitex tog ingen poäng, men visade ändå överraskande bra klass. Två andra lag som är tippade på undre halvan lyckades däremot ta meriterande segrar.
Piteå vann nämligen med 1–0 hemma mot Linköping. Statistiken gör gällande att gästerna hade ett ganska stort spelövertag, men att det var Pauline Hammarlund som blev enda målgörare på LF Arena.
Även Kristianstad tog en oväntad trepoängare. Jag hörde på Radiosporten att 2–0-segern dessutom var helt i sin ordning sett till matchbilden. Skånskorna var helt enkelt klassen bättre än krislaget Tyresö.
Jag skrev i går om att Tyresös klubbledning nu måste bygga förtroende hos spelare och sponsorer. Man blir lätt oroad över hur det arbetet sköts när man läser sånt här.
Bilder från dagens match finns för övrigt här:
Ett mer väntat resultat var mästarinnorna Rosengårds 4–0-seger borta mot nykomlingarna AIK. Kul där att se hur många unga spelare mästarklubben har just utanför sin startelva. Ingen på bänken hade ju fyllt 20 år.
Och det var ju inte bara utanför startelvan ungdomarna höll till. 15-åriga Sara Mellouk ingick ju till och med i dagens startelva – och blev målskytt.
Se ett klipp från matchen, och intervju med henne här:
Slutligen imponerade Göteborg och Manon Melis stort i Vittsjö. GFC brukar vara trögstartat. Och man brukar vara sämre på gräs. Men 5–0 i premiären är riktigt respektingivande. Att Melis blev tremålsskytt lär glädja Göteborgsledningen extra mycket.
* Så en snabbgenomgång av vad som hänt utanför Sveriges gränser i helgen. I Tyskland vann både Potsdam och Wolfsburg sina ligamatcher med klara siffror. Antonia Göransson hoppade in sista 21 minuterna när Potsdam tog över serieledningen genom 3–0 mot Hoffenheim. Och Nilla Fischer spelade hela matchen när Wolfsburg vann med 6–0 mot Duisburg.
De båda semifinalerna i tyska cupen slutade med segrar för Essen och Frankfurt. De senare blir förstås stora favoriter i finalen.
* I Frankrike blev det favoritsegrar i helgens cupkvartsfinaler. Lyon, PSG, Juvisy och Soyaux avancerade nämligen till semifinal. Vi fick inga svenskmål, men väl ett anmärkningsvärt resultat i mötet mellan svensklagen Lyon och Montpellier. Där vann nämligen ligaledarna med hela 6–0.
Ami Otaki. Framför henne Aya Sameshima
* I Japan är Urawa Reds enda laget utan poängförlust efter tre omgångar. Inför 3464 åskådare besegrade man Elfen Saitama (tidigare Elfen Sayama) med 5–0 efter att före detta Lyonspelaren Ami Otaki gjort sina två första mål i Nadeshiko League.
Inac Kobe Leonessa tog sina tre första poäng för året genom 2–0 hemma mot Albirex Niigata. Noterbart var att endast 2129 åskådare var på plats i Kobe. Det var klubbens sämsta publiksiffra sedan VM-guldet 2011.
* I USA lockade Houston Dash 8097 personer till sin premiär i NWSL. Det blev dock förlust med 1–0 mot mästarlaget Portland Thorns. Allie Long var segerskytt. Mellan Kansas City och Sky Blue FC slutade det 1–1. Höjdpunkter från den matchen går att se här:
I skrivande stund pågår det en match i NWSL, Washington Spirit–Western New York Flash. Den står 0–1 och går att se här. På samma länk hittar du även matchen Seattle–Boston som startar 01.00. New Yorks mål har för övrigt gjorts av spanska debutanten Vicky Losada.
* Losada blev spansk mästarinna i förmiddags. Hennes före detta klubb Barcelona säkrade nämligen ligaguldet i Spanien tidigare i dag via 3–0-seger borta mot serietrean Atletico Madrid.
* Slutligen gamla nyheter. Men här är ett av veckans allra trevligaste klipp, det från F19-landslagets 1–0-seger i EM-kvalet borta mot världsmästarna Frankrike:
Årets Algarve och Cypern cup är extra viktiga för de asiatiska lagen. De skall ju nämligen spela slutspel i Asiatiska mästerskapen, vilket även räknas som VM-kval, i mitten av maj.
I fjol åkte Japans landslag Nadeshiko till Algarve med ett lite yngre, och mer orutinerat lag än de haft i de senaste VM- och OS-turneringarna. När förbundskapten Norio Sasaki häromdagen presenterade årets Algarvetrupp innehöll den däremot alla de välbekanta namnen.
I truppen, som bland annat skall möta Sverige, finns bland annat målvakterna Ayumi Kaihori och Miho Fukumoto, backarna Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai och Aya Sameshima, mittfältarna Homare Sawa, Kozue Ando, Asuna Tanaka, Aya Miyama, Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi samt forwardsen Yuki Ogimi, Shinobu Ohno och Megumi Takase.
Det är alltså exakt de spelare som nådde final både i VM och OS. Noterbart här är att den japanska startelvan klarat sig väldigt bra ifrån skador de här senaste åren. Man frågar sig om det bara är tur, eller om vi i Sverige exempelvis kan lära oss något av japanskorna?
Dessutom frågar man sig om det inte någon av de yngre spelare som coach Sasaki släppte in i fjol är redo att att matchas in i startelvan. Den frågan fick man delvis svar på i den här artikeln från Japans fotbollsförbunds hemsida.
Norio Sasaki och Mizuho Sakaguchi
I den aktuella truppen är bara en ung spelare, 18-åriga backen Miyake Shiori, uttagen i A-laget. Men parallellt med Algarve cup spelas en U23-turnering i La Manga, där Japan också har ett lag. Sasaki säger sig hoppas på flera av spelarna där:
”Några av de unga spelarna visade hög klass på vårt senaste läger, och jag var nära att ta med dem i A-landslaget. Om de gör bra ifrån sig nu har de bra chans att komma med i truppen i maj.”
Sasaki säger också att Japan åker till Algarve för att vinna:
”Jag vill att våra etablerade spelare visar att de är värda sina platser. Det här är förberedelse inför turneringen i maj, och där vill jag ha bästa möjliga trupp.”
Utöver unga Shiori finns ett par spelare som jag inte känner till så bra i Japans Algarvetrupp. En av dem är 24-åriga Nanase Kiryu, som i veckan blev klar för Sky Blue FC i NWSL.
Allt fler japanskor är numera utlandsproffs. Inte mindre än elva av spelarna i Algarvetruppen skall i år spela i Europa eller USA. Kiryu blev den tredje japanska spelaren efter Sameshima (Houston) och Kawasumi (Seattle) att skriva på för ett NWSL-lag i år.
I och med att den NWSL i år utökar sin kvot av så kallade utländska spelare – alltså spelare som inte är från USA, Kanada eller Mexiko – till tre per lag är det lite intressant att se varifrån utlänningarna hämtas. Utöver Japan verkar Australien ligga bra till. I veckan har exempelvis Portland Thorns kontrakterat den australiska mittbacken Stephanie Catley, som därmed blir femte australiska spelaren i ligan.
Jag gjorde en liten koll på vilka utlänningar som hittills är klara för NWSL-klubbar i år. Här är namnen:
Boston Breakers:
* Kyah Simon, Australien
* Lianne Sanderson, England
* Melissa Ortiz, Colombia
Seattle Reign:
* Jessica Fishlock, Wales
* Kim Little, Skottland
* Kawasumi, Japan
Sky Blue FC:
* Lisa De Vanna, Australien
* Caitlin Foord, Australien
* Kiryu, Japan
Washington Spirit:
* Jodie Taylor, England
* Vakant
* Vakant
Jodie Taylor
Western New York Flash:
* Adriana Martin Santamaria, Spanien
* Samantha Kerr, Australien
* Vakant *
* Vakant (har bytt till sig en fjärde utlänning från Kansas)
Totalt finns det alltså plats för ytterligare tio utländska spelare. Chicago Red Stars har kvar att fylla alla sina tre lediga platser, medan Washington Spirit och Western New York Flash har två var. Några klubbar kanske väljer att inte fylla kvoten. Men Flash lär ju i alla fall göra det. För annars hade man ju inte bytt bort sitt andraval i nästa års draft för att få ha en fjärde utlänning.
Som en parentes så kan det finnas plats för elva utlänningar. För jag är lite osäker på hur Nikki Krzysik egentligen räknas. Hon är ju amerikanska med polskt pass. Men eftersom hon valt att spela landslagsspel för Polen verkar hon räknas som utlänning.
Alex Morgan skall intervjuas
* Apropå USA och NWSL så har Alex Morgan återigen fotats i Sports Illustrateds klassiska baddräktsnummer. Och hon gör alltså även reklam för Coca-cola. Man kan ha en hel del invändningar mot det lämpliga i det, och jag måste säga att jag i grunden är väldigt splittrad.
Men jag väljer ändå nu att vara svagt positiv, eftersom att det ändå är väldigt bra för damfotbollen att dess stjärnor profileras och syns.
* Tillagt i efterhand: Redan samma kväll som det här inlägget skrevs presenterade Western New York Flash en av sina två sista utländska spelare. Det handlar om Nya Zeelands Emma Kete, som det senaste året spelat i Bad Neuenahr och Sydney FC.
Samtidigt presenterade Flash även före detta Rossiyankaspelaren Kristen Edmonds som nyförvärv. Hon har tidigare spelat för Stjarnan på Island.
I dag har Eskilstuna fortsatt att visa de ekonomiska musklerna. Annica Svensson är senaste tillskottet hos nykomlingen, som ser ut att få ett ramstarkt försvar. Det brukar kunna leda en bra bit mot nytt kontrakt.
Annica Svensson
Även den andra nykomlingen har ju byggt en stark backlinje. Båda AIK och Eskilstuna verkar visa allvar i ambitionen att inte bara göra en ettårig sejour i högsta serien.
I farozonen bland de etablerade lagen finns ju förstås Jitex. Men i nuläget känns det även som att exempelvis Piteå är ett frågetecken. Laget har en grundstabilitet, men har förlorat flera tunga pjäser.
I nuläget är känslan att Eskilstuna ligger minst jämsides med norrbottningarna. Inte minst sedan man tidigare värvat Sofie Persson därifrån, och på köpet fått en högklassig frisparks- och hörnläggare. Ytterligare en sådan har man ju värvat i Sara Thunebro. Nu tillkommer alltså Svensson, en riktig karaktärsspelare. Intressant.
Elin Sandgren
* På betydligt lägre nivå har Kungsbacka DFF gjort två kanonvärvningar. Jitexduon Sofia Karlsson och Elin Sandgren skall nämligen spela i den storsatsande division 1-klubben i år.
* Från division 1 är steget gigantiskt till Ballon d’Or. Men de siffror som jag presenterade efter galan i måndags visade sig vara fel. Det var också några omkastningar i placeringarna – dock inte för våra svenska representanter. Men nu är inlägget om placeringarna rättat.
* I USA är det stor collegedraft i NWSL på fredag. Där förväntas Crystal Dunn gå först. Andra glödheta spelare i draften är andra U20-världsmästarinnor från 2012 som Kealia Ohai, Julie Johnston, Vanessa DiBernardo, Maya Hayes och Kassey Kallman.
Upplägget i de amerikanska ligorna kan verkligen upplevas som förvirrande. Nyligen var det utökningsdraft, nu är det collegedraft. Och möjligen blir det även en tredje draft i år, precis som det var i fjol. Personligen tyckte jag att utökningsdraften var mest udda. Där fick det nya laget Houston Dash välja ganska fritt bland spelare ur startelvorna i samtliga konkurrentlag. Tänk om vi skulle ha haft det systemet i Sverige? Då hade AIK och Eskilstuna fritt kunnat plocka riktiga stjärnspelare från exempelvis Tyresö och Rosengård.
För övrigt slås man av vilken grym konkurrens det är om proffskontrakten i USA. Deras liga har alltså bara nio lag – tre färre än vår. Om de 99 platserna i varje veckas startelvor slåss även alla kanadensiska och mexikanska landslagsspelare, samt i år upp till 33 spelare från andra länder.
Uppskattningsvis har USA tio gånger så många talangfulla spelare som vi. Situationen får vår debatt om hur svårt det är för svenska talanger att slå sig in i damallsvenskan att kännas närmast löjlig.
* Slutligen så hade vi på Borås Tidning i dag en artikel om hur Pia Sundhage och hennes tre systersöner intog Ballon d’Or-galan i Zürich. Ett citat har redan spritts till i princip alla större medier, så de flesta av er har säkert redan sett det. Men jag bjuder ändå på Tomas Örn:s härliga berättelse om moster Pias samtal med Zlatan Ibrahimovic:
”Hon är ju skön Pia. Damlandslaget möter Frankrike i Paris den 8 februari. Pia var på Zlatan om att han skulle komma dit och snacka lite. Och att han skulle ta med sig cykeln…”
Det har hänt en del kring Tyresö de senaste dagarna. I går värvade man finska landslagsmålvakten Tinja-Riikka Korpela. I dag tappade man Sara Thunebro och Kirsten Van de Ven.
De matcher jag har sett Korpela är det en högklassig målvakt. Hon släppte i och för sig fem mål mot Sverige i EM, men inget av målen var av den karaktären att man kan kräva att en målvakt skall rädda.
Tinja-Riikka Korpela
Dagens mest spektakulära övergång var att Van de Ven lämnar Tyresö för att spela två år med mästarlaget LdB FC Malmö – som för övrigt numera officiellt heter FC Rosengård. Holländskan blir en bra ersättare till Manon Melis och Katrine Veje.
För Tyresö borde inte tappet bli så tungt, då man redan värvat Caroline Graham Hansen, som högerforward.
Kirsten Van de Ven
Enligt Eskilstuna-Kuriren (tyvärr är artikeln stoppad av en betalvägg) tappar Tyresö även Sara Thunebro till Eskilstuna. Kul att nykomlingen visar handlingskraft, och gör en prestigevärvning. För Thunebro innebär förstås den här övergången att hon för första gången på flera år kan betrakta sig som 100 procent ordinarie i ett lag. Jag gissar att det känns väldigt skönt.
Sara Thunebro
* Västerbottens-Kuriren har i dag ett par intressanta rubriker om att Umeå Södra med stor sannolikhet måste dra sig ur elitettan. Tyvärr är det betalvägg på V-K, så jag kan inte läsa artikeln om att Umeå IK:s klubbchef Niklas Westman rasar mot elitettan. Men jag har ju tidigare konstaterat att vår nya superetta för damer riskerar att bli en dyr historia för lagen. Inte minst för de från norr som får väldigt höga resekostnader.
* I går spelades det två hängmatcher i de båda europeiska toppligorna. I Tyskland blev Nilla Fischer målskytt för första gången i Frauen-Bundesliga. Hon gjorde det viktiga 1–1-målet i slutet av den första halvleken för Wolfsburg hemma mot Freiburg. Europamästarinnan Sara Däbritz hade givit gästerna ledningen tidigt. Efter paus gjorde Nadine Kessler två mål och Alexandra Popp ett med följden att Wolfsburg vann med 4–1 och kliver upp på andra plats i tabellen.
Tyvärr har jag inte sett något klipp med Fischers mål. Men om jag hittar något sådant kommer jag att lägga upp det här.
I Frankrike vann PSG med 1–0 borta mot Henin-Beaumont. Marie-Laure Delie gjorde målet i slutet av den första halvleken. Kosovare Asllani ingick inte i PSG:s trupp. Är det fotskadan som spökar igen?
* Marta är hemma i Brasilien och spelar den årliga fyranationsturnering som i fjol hade det korta namnet ”Torneio Internacional Cidade de São Paulo de Futebol Feminino”. Tydligen spelas den i Brasilia i år. Därifrån uttalade hon sig i går till Expressen om att hon var petad ur damallsvenskans drömelva, men är en av tre som fortfarande har chansen att bli världens bästa spelare.
Det är förstås helt sjukt att det blivit så här. Jag tycker som bekant att det borde vara tvärtom. Marta borde vara självskriven i damallsvenskans dreamteam, men inte finalist till Ballon d’Or.
I nämnd turnering spelar i år för övrigt Skottland, Kanada och Chile utöver värdnationen. Avspark mellan Skottland och Kanada var alldeles nyss, och Adriana Leon har givit Kanada ledningen med 1–0.
* Slutligen till USA, där NWSL i kväll har fått ett nionde lag. Det har ryktats ett bra tag att organisationen bakom det framgångsrika herrlaget Houston Dynamo också skulle starta damlag. I kväll blev det klart att laget heter Houston Dash och kommer in i NWSL till andra säsongen. Kul.
Den andra NWSL-säsongen kommer lagen att spela 24 matcher i grundserien, alltså tre möten med vardera motståndare. Det blir en bra test på hur stabil ekonomi de olika lagen har.
En blogg om internationell damfotboll 