Det är i USA det händer under den här veckan. I kväll och i natt spelas semifinalerna i NWSL Challenge cup. Strax efter 18.30 startar mötet Houston Dash–Portland Thorns och strax efter 04.00 är det Chicago Red Stars som tar sig an Sky Blue FC. Matcherna går att se här.
I går hamnade dock själva turneringen ganska rejält i skuggan av offentliggörandet av ett nytt NWSL-lag. Det var ju länge trögt i jobbet med att utöka den amerikanska ligan. Vid uppstarten 2013 hade den det åtta lag. Det tillkom ett året efter. Och åren 2016 och 2017 bestod ligan av tio lag
Men sedan 2018 har det varit nio lag i NWSL. När det tillkommit något har samtidigt något annat försvunnit. Men nu ser det ut att hända saker.
Det är sedan ett tag tillbaka klart att Racing Louisville FC ansluter till ligan till 2021. Och i går meddelades att till 2022 får äntligen även Los Angeles och Kalifornien ett lag i NWSL. Lagnamnet är inte klart, men arbetsnamnet är Angel City.
The time has come to reshape expectations on & off the soccer field.
Gruppen bakom projektet i Los Angeles är högintressant. Dels för att den huvudsakligen består av kvinnor. För nog är det väl väldigt konstigt att det nästan inte finns några kvinnor som bär upp damfotbollsklubbar rent ekonomiskt? Faktum är att personligen kommer jag bara att tänka på män när jag börjar fundera över personer som satsar stora pengar på damfotboll.
Men nu kommer det alltså ett lag som huvudsakligen både ägs och drivs av kvinnor. Och det är inte vilka kvinnor som helst, utan att helt koppel av kändisar.
Initiativtagaren heter Julie Uhrman och är företagsledare (Ouya). I kärngruppen ingår även filmstjärnan Natalie Portman och företagsledaren Kara Nortman (Upfront). I det här klippet berättar Uhrman om hur trion jobbat med projektet:
Runt den nämnda trion finns det stjärnglans så det räcker och blir över. Utöver Portman finns det ytterligare ett gäng världskända film-, tv- och teaterskådespelare bland delägarna, nämligen Eva Longoria, Jennifer Garner, Jessica Chastain, America Ferrera och Uzo Aduba. Dessutom ingår tv-profilen Lilly Singh och videologgaren Casey Neistat bland delägarna.
Neistat är en av en handfull män bland de ledande personerna bakom laget. Bland annat har företagsledaren (Reddit) Alexis Ohanian en tung roll. Han är intressant inte bara för att han är en mycket rik och välkänd investerare i internetbranschen, utan även eftersom han är gift med tennisstjärnan Serena Williams. Hon och deras tvååriga dotter Olympia ingår också bland delägarna. En tvååring är alltså med som delägare till den nya storsatsningen i Los Angeles. För det är en storsatsning.
Cirka tre minuter in i klippet ovan med initiativtagare Julie Uhrman berättar hon en liten historia om hur Alexis Ohanian och Serena Williams tittade på VM-finalen i fjol ihop, och hur dottern Olympia gick runt i rummet och sparkade på en boll. Ohanian sa då att dottern kanske blir fotbollsproffs, och få spela i VM en gång i framtiden. Svaret från Williams:
”Nej, de tjänar inga pengar.”
Han tog passningen på uppstuds och sa:
”Utmaningen är tagen. Jag har 16 år på mig att se till att kvinnor tjänar lika mycket som män.”
Nu har Ohanian tagit första steget i den kampen. Han har sällskap bland delägarna av flera tunga företagsnamn. Några är Cindy Holland (vicepresident på Netflix), Brian Weinstein (president för tv-produktionsbolaget Bad Robot) samt Sabina Nathanson och Norah Weinstein (båda från hjälporganisationen Baby2baby).
Det finns förstås även fotbollsfolk bland delägarna. Bland annat hela 14 före detta landslagsspelare från LA-regionen. Bland dem märks Mia Hamm, Abby Wambach, Julie Foudy, Lauren Holiday (tidigare Cheney), Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler) och Shannon Spearman (tidigare Boxx).
I det här inslaget berättar Foudy att det var hur lätt som helst att få med alla på tåget. Inom två dygn hade hon och Hamm fått med de övriga tolv.
Foudy berättar även att den nya, kapitalstarka klubben har målet att bli bäst i världen. Och med de kapitalstarka finansiärer som man har i ryggen känns det inte omöjligt.
Julie Uhrman säger att första målet är att locka över 20 000 åskådare, vilket ju är ett rätt högt satt publikmål…
Det blir väldigt spännande att se om det här namnstarka projektet kan nå sina mål. Om det gör det finns det bra chans att det även kan leda till ett lyft för internationell damfotboll.
Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.
Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.
Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.
Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:
”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”
Ni fick alltså bra betalt?
”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”
Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.
Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.
Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.
Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.
Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.
2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.
Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.
Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.
Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).
Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.
Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.
Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).
Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.
Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.
Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.
Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.
För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.
En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.
En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.
I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.
* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.
Rachel Buehler skriver autografer
När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.
Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:
* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.
Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin…
* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.
Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.
Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.
Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.
* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.
I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.
I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
USA:s förbundskapten Jill Ellis presenterade just sin VM-trupp. Det blir de 25 spelare som mötte Nya Zeeland nyligen, minus Crystal Dunn och Rachel Van Hollebeke.
Jag såg Dunn i NWSL häromdagen och imponerades av henne – då som forward. Att hon inte kommer med, men att Christie Rampone och Shannon Boxx känns lite udda. Speciellt eftersom Dunn är ung och användbar i en mängd olika positioner medan de båda veteranerna i nuläget är en bit ifrån startelvan.
Truppen i sin helhet:
Målvakter: Hope Solo (Seattle Reign FC), Ashlyn Harris (Washington Spirit) och Alyssa Naeher (Boston Breakers).
Backar: Lori Chalupny och Julie Johnston (Chicago Red Stars), Whitney Engen (Western NY Flash), Meghan Klingenberg (Houston Dash), Ali Krieger (Washington Spirit), Kelley O’Hara och Christie Rampone (Sky Blue FC) och Becky Sauerbrunn (FC Kansas City).
Mittfältare: Shannon Boxx (Chicago Red Stars), Morgan Brian och Carli Lloyd (Houston Dash), Tobin Heath (Portland Thorns FC), Lauren Holiday (FC Kansas City), Heather O’Reilly (FC Kansas City) och Megan Rapinoe (Seattle Reign FC).
Forwards: Sydney Leroux (WNY Flash), Alex Morgan (Portland Thorns FC), Christen Press (Chicago Red Stars), Amy Rodriguez (FC Kansas City) och Abby Wambach (klubblös, men tingad av Seattle Reign).
Idag presenterades de tre finalkandidaterna till den bästa spelaren i Europa säsongen 2013/14. Alla finalisterna är från Wolfsburg, och glädjande nog heter en av dem Nilla Fischer.
Fischer slåss med Nadine Kessler och Martina Müller om titeln. Min favorit till titeln är Kessler.
Ytterligare två svenska spelare var ju med bland de elva som gick vidare till andra röstomgången. Lotta Schelin slutade delad femma med Veronica Boquete och Caroline Seger delad sjua med bland annat Marta. Christen Press kom tia. Hela listan ser du här.
* I damallsvenskan fortsätter Kif Örebro att imponera. Gårdagens 3–2-seger borta mot Umeå innebär att Kif nu har nio raka segrar. Och i nästa omgång väntar seriefinal hemma mot Rosengård. Den matchen spelas tisdagen den 26 augusti på Behrn Arena.
Vid en titt på tabellen är Örebro riktigt nära en plats i nästa års Champions League. Känslan är att det bara är Göteborg, och möjligen, möjligen, möjligen även Linköping som kan hota Kif från att sluta topp två.
Men faktum är att just nu är den stora frågan huruvida Örebro kan hota storfavoriten Rosengård. Det kan bli en riktigt kul match nästa tisdag.
* Jag hann se en hel del av den sista gruppomgången av U20-VM. Det intryck jag har hittills av mästerskapet är väldigt positiv. Jag tycker att lagen håller en väldigt hög teknisk nivå, något som borgar för att damfotbollen kommer att fortsätta att utvecklas i mycket hög hastighet framöver.
När det drog ihop sig klev ett par av turneringens storstjärnor fram. Lindsey Horan gjorde exempelvis USA:s två första mål i måstematchen mot Kina. Det tredje gjorde en hyperintressant spelare, övertekniska 19-åringen Rose Lavelle.
Både Horan och Lavelle besitter egenskaper som kan göra dem till superstjärnor även på seniornivå framöver. Horan har sin kraft, nickstyrka och smartness i straffområdet och Lavelle har en fantastisk teknik, lysande känsla vid frisparkar och hörnor samt riktigt långa inkast. En profil.
Sara Däbritz
För Tyskland klev deras stjärnor Sara Däbritz och Pauline Bremer fram när man var i underläge med 1–0 i halvtid mot Brasilien. Däbritz gjorde tre mål och Bremer övriga två när tyskorna vände till 5–1-seger. Det vimlar för övrigt av talang i tysk damfotboll, och inget talar för någon svacka inom överskådlig tid. Problemen för Silvia Neid är inte brist på spelare, utan att välja rätt och att matcha in de unga i rätt takt.
För Brasilien och Sydamerika ser det däremot väldigt mörkt ut. Visst fanns det teknik på en del fötter i det brasilianska laget. Men bristen på organisation är lätt att se, och om det inte kommer att satsas på kompetenshöjning är risken överhängande att sydamerikansk damfotboll snart är frånsprungen av alla andra kontinenter.
Kollar vi poängsnittet per match, världsdel för världsdel i U20-VM:s gruppspel blir tabellen:
1) Afrika 2,33 (13/6)
2) Oceanien 2,0 (6/3)
3) Europa 1,50 (18/12)
4) Asien 1,33 (12/9)
5) Nordamerika 1,17 (14/12)
6) Sydamerika 0,67 (4/6)
Alltså två lag vardera från Europa, Nordamerika och Asien och ett vardera från Afrika och Oceanien. Vårt östra grannland Finland lämnade Kanada utan poäng efter tre uddamålsförluster. Jag tyckte trots allt att laget skötte sig bra i en svår grupp.
Faktum är att jag tror att finskorna hade vunnit sin grupp om de bytt lottning med Frankrike. För som jag ser det var det 2,5 blåbärslag i den här turneringen. Och alla de 2,5 lagen hamnade i samma grupp. Alltså Costa Rica, Paraguay och Nya Zeeland. De senare kommer alltså att spela kvartsfinal, och det vore en megaskräll om de slog ut Nigeria där.
* Ett finskt lag som har förlorat rejält på U20-VM är mästarlaget Åland United. De har nämligen spelat gruppspel i Champions League i veckan. Och utan en handfull U20-VM-spelare blev årets UWCL ett megafiasko. Bland annat föll Åland med pinsamma 7–0 mot polska KKPK Medyk Konin med talangen Ewa Pajor som härförare.
Konin är för övrigt ett av de lag som kvalat in till slutspelet. Övriga gruppvinnare är: Clube Atlético Ouriense (Portugal), Raheny United FC (Irland), FC Zürich Frauen (Schweiz), MTK Hungária FC (Ungern), Glasgow City FC (Skottland), ZNK Osijek (Kroatien) och Apollon Ladies FC (Cypern). Dessutom gick Gintra Universitetas (Litauen) och ZNK Pomurje (Slovenien) vidare som bästa tvåor.
De här lagen kan lottas mot seedade Rosengård eller Linköping den 22 augusti.
* I NWSL är nu fjolårets finallag Western New York Flash borta från chans att få spela slutspel. Abby Wambach:s lag föll med 3–2 hemma mot Sky Blue FC i natt. Sky Blue har därmed kvar en liten chans att få spela slutspel.
Nadia Nadim
För Sky Blue gör danska Nadia Nadim stor succé. Nadim blev tvåmålsskytt mot Flash, och i förra omgången blev hon tremålsskytt. Danskan har därmed gjort sju mål på fem matcher i den amerikanska ligan. Lysande.
Faktum är att även regerande mästarlaget Portland Thorns är mycket illa ute i slutspelskampen i NWSL. Stjärnspäckade Thorns med spelare som Nadine Angerer, Rachel van Hollebeck, Veronica Boquete, Tobin Heath, Allie Long, Christine Sinclair och Alex Morgan har inte saken i egna händer. Dessutom spelar de mot suveräna grundseriesegrarna Seattle i sista omgång.
För intresset vore det tråkigt om Thorns missar slutspel. Portlandklubben har ju nämligen världens största publikstöd. Jag har inte sett deras snitt för årets liga, men förrförra veckan slog man ligans publikrekord när 19123 såg 1–0-segern mot Houston.
Så här är läget kring slutspelsstrecket:
1) Seattle 23 +31 54
2) Kansas City 24 +7 41
3) Washington 23 –6 35
4) Chicago 23 +6 34
——–
5) Portland 23 +3 33
6) Sky Blue 22 –9 28
Faktum är ju att två lag med minusmålskillnad kan gå till slutspel. Anmärkningsvärt.
Så här spelas den avslutande omgången:
Söndag: Washington–Sky Blue, Chicago–Western New York och Portland–Seattle.
Faktum är ju att slutspelskampen kan avgöras i den uppskjutna match som spelas nästa onsdag, Sky Blue–Houston. Men jag tror att sluttabellen kommer att bli som ovan. Alltså att Washington och Chicago tar de två sista slutspelsplatserna.
* En intressant NWSL-spelare har skrivit på för tyska FFC Frankfurt. Det handlar om walesiska affischnamnet Jessica Fishlock som är intressant på många sätt.
Inte minst för att hon på mindre än ett år kan ta hem mästerskap i tre olika länder. Hon har redan vunnit med Glasgow City (Skottland) och Melbourne Victory (Australien) och har nu chansen att även vinna i USA med Seattle innan hon drar vidare till Tyskland och Frauen-Bundesliga.
Vi närmar oss med stormsteg en av årets riktigt stora matcher för svensk damfotboll – VM-kvalmatchen borta mot Skottland på lördag 18.00 (TV-sänds av Tv12). Till den matchen, och den borta mot Färöarna i nästa vecka, har Annica Svensson kallats in i stället för Lina Nilsson. Det var ju precis den ändringen som flera av er läsare har förespråkat. Bra jobbat.
Annica Svensson
Idag kom också beskedet att Uefa ändrar sina regler och låter Linköping få spela i Champions League. Det var ju en riktigt trevlig, och lite oväntad nyhet. Förbund som Uefa och Fifa brukar ofta vara stelbenta. Men här löste de frågan elegant. Det ger definitivt en tumme upp från mig.
Däremot fick Tyresö tummen ner för sin rekonstruktion. Både från rekonstruktören och fordringsägarna. Om några dagar har vi alltså den konkurs som länge verkat ofrånkomlig.
Det var tre saker som hänt vid sidan av planen. Sedan jag senast skrev har det hunnit spelas rätt mycket fotboll också. I damallsvenskan vann Rosengård toppmötet mot Umeå med klara 4–2, vilket gör att Umeå därmed hakades av från en eventuell guldstrid.
Ska det bli någon guldstrid är det nog Kif Örebro som får ta upp den. Närkingarna gjorde imponerande 4–0 i utmanarmötet borta mot Linköping. Därmed är även östgötskorna avhakade från guldkampen.
Örebro är alltså numera enda utmanarna till Rosengård. Men känslan är ju att Kif i första hand kommer att få koncentrera sig på att försvara den andraplats som leder till Champions League 2015/16.
Göteborg är ett av de lag som jagar. Här kan du se några av deras åtta mål från matchen mot Jitex:
I publikligan fortsätter Eskilstuna United att imponera. Nu var det väl i och för sig fri entré, men 3656 på nykomlingsmötet med AIK är ju en respektingivande notering. Se bilder från den matchen här. Speciellt sevärt är det läckra 2–0-målet från Elena Sadiku:
Publikmässigt tycker jag däremot att 985 på toppmötet i Malmö och 569 i Linköping är tråkiga siffror. De står sig i alla fall väldigt dåligt vid en internationell jämförelse i helgen som var.
Den franska cupfinalen sågs nämligen av 6588 åskådare i Le Mans. I Portland såg 13838 reprisen av fjolårets final i NWSL och i Wolfsburg kom fina 12464 för att se hur Europas bästa lag även säkrade platsen som Tysklands bästa.
Men det satt hårt åt. Jag satt och kikade på seriefinalen mot Frankfurt på DFB-tv, och jag ångrar inte en sekund att jag valde att lägga två timmar framför datorn. För vilket drama det blev.
Det är bara att slå fast att Wolfsburg är ett fantastiskt finallag. Ett lag där det vimlar av matchvinnare.
De senaste två åren har de spelat fyra direkt avgörande matcher om stora titlar – och vunnit allihop. De vann den tyska cupfinalen i fjol. De har vunnit två raka Champions League-finaler. I den ena var man stor underdog. I den andra låg man i 2–0-underläge i paus. Och var även under med 3–2 i andra halvlek. Och så söndagens direkt avgörande seriefinal mot Frankfurt.
Frankfurt ledde serien inför avspark, och tog alltså guldet på kryss. Den första halvleken gick dock på alla sätt till Wolfsburg. Deras 1–0-ledning var helt klart i underkant. Inte minst sedan Nadine Kessler skjutit i ribban precis i halvlekens slutsekunder.
Målet var både snyggt och lite turligt. Det gjordes av Verena Faisst elegant framspelad av Lena Goessling. Faisst avslut tog på Peggy Kuznik och ställde helt Frankfurts utmärkta målvakt Desiree Schumann. Schumann gjorde dock en suverän dubbelräddning strax efteråt, och lurade där Nilla Fischer på att bli målskytt.
Efter paus blev Wolfsburg dock försiktigt, och föll tillbaka en aning. Det straffade sig i 82:a minuten då Kozue Ando lite turligt gjorde 1–1 via Luisa Wensing, stolpen och Wensing igen.
Men som sagt. Wolfsburg har en makalös vinnarvilja. Och i minut 89 kom avgörandet på en fantastisk fin inläggsfrispark från Stefanie Bunte. Var varianten intränad är det bara att gratulera till ett perfekt genomförande. För Nilla Fischer och Iwonne Hartmann stod för en klockren screen som öppnade för att Alexandra Popp kunde skaka av sig sin bevakare och få hoppa upp i luften utan störande kroppskontrakt. Och som hon flög, Popp.
Se guldmålet, och fler höjdpunkter från matchen på det här klippet:
Det var alltså 12464 åskådare i Wolfsburg som såg Nilla Fischer bli mästarinna – grattis. Den pulbiksiffran gjorde att ligans snitt slutade på 1185 – det bästa någonsin. Det är verkligen otroligt glädjande med en stigande publiktrend i en av de stora europeiska ligorna. För i damallsvenskan har vi ju tyvärr en negativ trend.
En som inte lär minnas säsongen som en höjdare är Sofia Jakobsson. Hon och Cloppenburg blev nämligen som väntat nedflyttade på andraligan. I slutomgången var Cloppenburg aldrig nära fast mark.
Se målen från den matchen, och från övriga matcher i slutomgången här:
I skytteligan blev det dubbelt Frankfurt, då Celia Sasic vann på 20 mål, två före Kerstin Garefrekes. Delade treor blev Martina Müller och Genoveva Anonma på 16.
* Anonma missade den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Hon var hemma i Afrika för att försöka leda Ekvatorialguinea mot sitt andra raka VM-slutspel. Det misslyckades dock, då landet oväntat slogs ut av Elfenbenskusten i sista playoffomgången inför Afrikanska mästerskapen.
De åtta lag som senare i år gör upp om Afrikas båda VM-platser är i stället Namibia (värdnation), Nigeria, Sydafrika, Zamiba, Kamerun, Algeriet, Ghana och så då Elfenbenskusten.
* Höjdpunkter från den franska cupfinalen kan du se på det här klippet:
* Slutligen då till NWSL där en hel hög före detta Tyresöspelare debuterade i helgen. Flera av dem förlorade. Värst gick det helt klart för Veronica Boquete som inför 13838 hemmaåskådare fick uppleva Portlands klart största förlust hittills. Trots att Vero och Steph Catley debuterade och både Alex Morgan och Rachel van Hollebeke gjorde comeback föll Thorns med hela 5–0 hemma mot Western New York Flash. En orsak till raset var en tidig målchansutvisning på Nadine Angerer.
Det har äntligen blivit tid att sammanfatta helgens matcher. Förstås är det Tyresö som blir första anhalt.
Den svenska krisklubben var som väntat bättre än Birmingham från första till sista minut i hemmamatchen. Och jag är rätt nöjd med mitt tips att Tyresö skulle göra två–tre mål i matchen.
Det kändes tidigt att det enda som kunde skaka hemmalaget den målfrossa som laget haft på sistone – och möjligen också Marta.
För Marta höll på att ställa till det, både för sig själv och för laget. Den eftersläng hon bjöd på i den 30:e minuten är ju egentligen oförlåtlig – speciellt när man står på en varning inför matchen. Jag såg ingen repris på situationen, men Radiosportens båda kommentatorer som satt mittför tyckte att det borde ha varit ett solklart rött kort. Och visst såg det misstänkt ut?
Att Marta var ut balans märktes ju även på hennes sätt att slå straffen. Jag gissar att det var en enorm lättnad både för henne, och för lagkompisarna, att hon fick sätta 3–0-målet på övertid.
På ett sätt kan man ju förstå att Marta har det jobbigt. Hon måste ju jaga en ny klubb. För övrigt läste jag att TT skrev att bollen är inte hos världsstjärnan när det gäller Tyresös ekonomi. Men om jag har fattat rätt är det väl just det den är. För eftersom hon inte har fått ut den lön som hennes kontrakt ger henne rätt till så måste väl hon kunna sätta Tyresö Fotboll AB i konkurs vilken dag som helst?
Tyresö har ju nu andra toppspelare än Marta som kan avgöra matcher. Christen Press fortsatte att visa att hon är väl värd den höga lön hon kan kvittera ut. Vilken fantastisk målskytt Press är.
Dessutom visade återigen Malin Diaz härligt hög klass. Talangen var inblandad i många av de avgörande situationerna. Hon fixade ju straffen, och hade den läckra assisten till matchavgörande 1–0-målet och fick ju även assist till 2–0 – även om det mest var en miss. Diaz verkar ändå ha den poänggivande kreativitet som exempelvis Caroline Seger saknar. Fortsätter 20-åringen att spela så här kan hon snart ha tagit över Therese Sjögran:s tröja i landslaget för gott.
Se höjdpunkter från matchen här:
Nu blir det alltså final mot Wolfsburg i Lissabon den 22 maj. Där är tyskorna klara favoriter. Men det borde passa Tyresö utmärkt att få kontra på blixtsnabba spelare som Marta och Press.
Wolfsburg besegrade alltså till slut Turbine Potsdam med 4–2 i hemmareturen. Jag tippade rätt på att Potsdam skulle göra minst ett mål. Däremot hade jag inte räknat med att Wolfsburg skulle göra fyra.
Faktum är att varken Tyresö eller Wolfsburg någonsin har förlorat en Champions Leaguematch. Det är givetvis mest imponerande av tyskorna, som gör sin andra säsong i turneringen.
Att det blev den andra raka finalen skall man framför allt tacka Nadine Kessler för. Även om Lena Goessling och Martina Müller var de Wolfsburgspelare som lyftes fram mest i fjol tyckte jag redan då att karaktärsspelare Kessler var mästarinnornas bästa. Mot Potsdam i söndags var hon fantastisk.
Lagkapten Kessler gjorde själv 1–1 med högerfoten efter ett genombrott. Med vänsterfoten slog hon sedan det fantastiska inlägget till Alexandra Popp:s snygga 2–2-mål. När Popp även nickade in 3–2 var det Kessler som hade dragit upp anfallet, och vid Müllers 4–2 stod Kessler för den fina skarvnicken.
Alltså ett mål, två assist och ett andraassist för Kessler i en Champions Leaguesemifinal. Hyfsat. Se Kessler Show här:
Kessler skall tydligen ha varit nära en övergång till Linköping för några år sedan. Det hade varit en värvning det…
Till Potsdam. De var i överläge i 40 minuter. Men det var inte deras dag. Minuten innan 1–1-målet tvingades formstarka skotskan Lisa Evans lämna planen skadad. Blixtnabba Evans har varit en av världens bästa spelare den här våren, så det var förstås olyckligt för laget. Jag vet inte hur illa det är med henne, men förhoppningsvis är det ingen fara. För även om hon är motståndare till Sverige i VM-kvalet vill man ju få se de bästa spelarna i aktion så ofta som möjligt.
Apropå Potsdam så spelar de ju en gammaldags tysk försvarsfotboll. Bernd Schröder:s man-man-taktik brukar göra att tyska landslagsspelare lämnar klubben när de kommit några år över 20. Norska landslagsspelaren Maren Mjelde funderar nu också på huruvida hon behöver byta miljö för att utvecklas som spelare. Det säger hon i den här artikeln i Bergens Tidende.
Därmed är jag färdig med Champions League för nu, och hoppar över till damallsvenskan. Jag var på Valhalla i söndags och såg Göteborg–Linköping. På läktaren hade jag sällskap av flera välkända profiler. Bland annat var såväl Pia Sundhage, Hollands förbundskapten Roger Reijners och Rosengårdstränaren Jonas Eidevall på plats.
De fick se en match där båda lagen hade anledning att vara missnöjda med att de bara fick en poäng. Göteborg eftersom de totalt sett över 90 minuter var det bättre laget, och borde ha vunnit. Linköping eftersom de missade en straff på slutet.
Linköping har nog ändå störst anledning att vara nöjt med sin poäng. Laget var ju nämligen väldigt reservbetonat. Bland annat spelade norska yttern Kristine Minde mittback i Charlotte Rohlin:s frånvaro. Jag trodde att det jobbet skulle gå till danska Mariann Gajhede Knudsen, men att få in Mindes snabbhet centralt var inte så dumt tänkt. För Minde är en klasspelare, som löste den ovana uppgiften utmärkt.
Skall jag säga något mer om LFC så måste det förstås bli en hyllning av Stina Blackstenius. Det var första gången jag såg henne live, och det gav mersmak. Hon kan ibland se lite kantig ut, men oj vad stark hon är. Och oj vilken förmåga hon har att få med sig bollen. Jag hoppas att Sundhage inte väntar för länge med att ta in Blackstenius i landslagstruppen – för hon är redan redo.
Jag tyckte för övrigt även att 18-åriga inhopparen Tove Almqvist såg ut att vara en intressant spelare. Sett till teknik och smartness kändes det som att hon ligger långt fram. Men hon behöver jobba på sin fysik innan hon är redo för att ta klivet in i startelvan i ett damallsvenskt topplag.
När det gäller Göteborg så hade Manon Melis chanser nog för att göra två–tre mål. Men holländskan har missat väldigt många kanonlägen i de två matcher jag har sett henne. Flera gånger har avsluten varit rätt bleka. Det lär hon inte vara så nöjd med. Å andra sidan är det ett styrkebesked för en forward att hela tiden hamna i bra lägen. Och Melis kommer säkert att göra minst 15–20 mål i år.
Det är ganska tydligt att hon och Sara Lindén inte har lärt sig varandra helt ännu. När deras samarbete börjar bli klockrent kommer smarta Lindén att servera Melis mängder av frilägen. I övrigt i Göteborg tycker jag att Andrine Hegerberg visar klass. Hon har varit väldigt bra både mot Kristianstad och Linköping.
Jag hade som vanligt med mig kameran till Valhalla. Här är några av de bilder jag knäppte:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag var i otakt med sömnen i helgen. Så tidigt i söndags morse var jag vaken och kunde se en fantastisk fotbollsmatch i NWSL. Som ni kanske minns slutade tre lag på samma poäng i grundserien i fjol. Två av dem drabbade samman i söndags morse, nämligen regerande mästarinnorna Portland Thorns och fjolårets ligatvåor FC Kansas City.
Inramningen med drygt 14000 åskådare gav rätt fotbollsstämning. Och det var full fart framåt från båda lagen direkt. Att det bara var 1–0 i halvtid berodde mest på att målvakterna Nadine Angerer och Nicole Barnhardt var fantastiskt bra. Det krävdes straffar för att få hål på dem.
Till slut vann Portland med 3–1 – ett riktigt styrkebesked från ett lag som saknade världsspelare som Alex Morgan, Veronica Boquete, Tobin Heath, Steph Catley och Rachel van Hollebeke. Även om Jessica McDonald blev tvåmålsskytt hette matchvinnarna Angerer och Allie Long. Long är väldigt formstark för tillfället. Hon både fixade och satte straffen till 1–0, och hon stod för den lysande assisten till 2–1-målet.
Hos Kansas var Lauren Holiday lysande. Vilken gudomligt bra spelare hon är. Hade jag varit nästa amerikanska förbundskapten hade jag gjort allt för att skapa en roll åt henne i startelvan.
Höjdpunkter från matchen ser du här:
Även om det inte går att jämföra publiksiffran i Eskilstuna med den Portland har så tänkt jag passa på att hylla succénykomlingarna med några ord. Inte nog med att laget har full poäng och noll insläppta mål efter tre omgångar. Man drog större publik mot Jitex än vad Tyresö gjorde i sin Champions Leaguesemifinal. Imponerande. Och riktigt kul att det är lite damfotbollsfeber i Eskilstuna. För enligt Idrottens Affärers krönikör Åke Stolt är ju damfotboll ointressant för publiken.
Nu känner jag att hag hoppar friskt mellan Sverige och USA. Och Skottland. För jag måste även skriva några ord om skotska playmakern Kim Little. Hon gör verkligen succé i NWSL:s ledarlag Seattle Reign. Mot Houston gjorde hon matchens båda mål, vilket gör att Little leder skytteligan med fyra mål efter tre omgångar. Imponerande.
Nedan är ett klipp med Littles båda mål. I slutet av klippet gör dessutom Sydney Leroux en rätt spektakulär miss. Tur för henne att Seattle ledde med 2–0 där…
För att fortsätta hoppa över Atlanten så imponerar även Piteå IF i damallsvenskan. Med nio poäng efter tre omgångar är man ihop med Eskilstuna de stora skrällgängen. De möts i en högintressant drabbning på torsdag. Då lär inte Emilia Appelqvist vara med. Hennes knä undersöktes med magnetkamera i går. Något besked om vad bilderna visade har jag inte sett ännu. Men tummarna kramas hårt för att allt är helt i knät.
I övrigt i morgon och på torsdag är krislagsmötet mellan Jitex och Tyresö den mest intressanta matchen. Båda lagen står på noll poäng och noll mål hittills. Och båda klubbarna har problem med ekonomin. För utöver att Tyresö blev utan elitlicens igår så höjdes ett varnande finger för Jitex, Umeå IK och Kristianstads DFF. Alla tre måste visa positiva siffror i augusti för att få elitlicens.
Slutligen en liten koll på övriga toppligor i världen. Vi börjar i Norge där stora guldfavoriten Stabaek överraskande tappade poäng genom 2–2 borta mot Trondheims Örn. Utmanarna Lilleström vann däremot med 4–0 mot Grand Bodö, och Mimmi Löfwenius blev målskytt även i sin andra match i toppserien.
I England tog sig Everton, Notts County och Chelsea till semifinal i FA-cupen. De får sällskap av antingen Arsenal eller Birmingham. Vinnaren av den återstående kvartsfinalen ställs borta mot Emma Wilhelmsson:s Chelsea i semifinal.
I Tyskland blev Sofia Jakobsson målskytt när Cloppenburg tog tre livsviktiga poäng i Frauen-Bundesliga genom att besegra jumbon Sindelfingen med 7–1. Topplaget Frankfurt vann med 3–1 hemma mot Jena, efter att alla matchens fyra mål fallit under de första 13 minuterna. Frankfurt leder ligan med tre poäng före Potsdam, som dock har spelat två matcher färre. En av dem går hemma mot Leverkusen nu på torsdag.
I Japan tog Urawa Reds sin femte raka seger. Tvåa är lite oväntat Vegalta Sendai. Än mer överraskande är att de senaste två årens båda topplag Inac Kobe Leonessa och NTV Beleza har inlett knackigt. Kobe är med fem poäng bara två över negativt kval. Beleza står på åtta poäng, och är alltså redan sju bakom Reds. Jumbolaget i ligan heter för övrigt FC Kibikokusaidaigaku Charme. Det är när man ser sådana namn som man är lycklig att man inte jobbar på radio… Kibi, som de kallas, är poänglöst efter fem omgångar.
Apropå Japan så skall landet spela Asiens VM-kval i mitten av maj. Där ställs man bland annat mot Australien, som står utan förbundskapten. Holländska Hesterine de Reus fick nyligen sparken till följd av missnöje från spelarna. Nu vikarierar Alen Stajcic som kapten. Knappast ett klockrent upplägg strax inför ett avgörande kval.
Men Australien skall ju vara bra nog att ändå kunna spela till sig en VM-plats. Och kanske kan de återta Tom Sermanni som ju blivit tillgänglig igen…
Jag förstörde min nattsömn genom att kliva upp och kika på landskampen USA–Kanada. Jag fick bland annat se Tyresös Whitney Engen kliva av matchen i andra halvleken till följd av en skada.
Det såg inte så allvarligt ut, och jag har inte sett någon diagnos i efterhand. Så förhoppningsvis behöver inte Engen riskera någon längre bortavaro. Fast man vet aldrig.
USA:s mittbackar spelade annars huvudroller i en ganska tråkig match. Engen gjorde ett offsidemål, och hade ytterligare en chans. Och kollegan Becky Sauerbrunn fixade segermålet när USA vann med 1–0.
Sauerbrunn drev upp bollen mot straffområdet, väggade snyggt med inhopparen Christen Press, och spelade sedan i sidled till en helt fristående Sydney Leroux – som inte kunde missa, trots att det var en liten riktningsförändring. Målet och fler höjdpunkter finns på det här klippet:
Annars skrev jag härom dagen i ett svar på en läsarkommentar att jag uppskattar det till att USA skulle kunna sätta ihop minst fem-sex landslagselvor som skulle kunna vara med och slåss om medaljer i OS och VM.
Även om nattens USA-elva inte gjorde någon kanonmatch var de klart bättre än OS-bronslaget Kanada. Och det blev uppenbart att coach Tom Sermanni minst kan sätta ihop två eller möjligen tre elvor som skulle kunna vinna ett OS eller VM. I natt startade Sermanni med följande manskap: Hope Solo – Ali Krieger, Becky Sauerbrunn, Whitney Engen, Stephanie Cox – Heather O’Reilly, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Sydney Leroux. Brian har jag inte sett så mycket av tidigare, men hennes insats gav mersmak – hon visade att hon är en spelskicklig, central mittfältare.
Med den A-uppställningen skulle Sermanni kunna ställa upp sitt B-lag så här: Nicole Barnhart – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler), Kelley O’Hara – Meghan Klingenberg, Carli Lloyd, Shannon Boxx, Tobin Heath – Alex Morgan och Christen Press.
Tobin Heath värmer upp
Och det lämnar följande spelare till C-laget: Jill Loyden – Crystal Dunn, Julie Johnston, Leigh Ann Robinson, Kristie Mewis – Christine Nairn, Erika Tymrak, Lori Lindsey, Samantha Mewis – Amy Rodriguez och Lindsey Horan.
Därmed blir spelare som Ashlyn Harris, Kealia Ohai, Sarah Hagen, Yael Averbuch, Camille Levin, Allie Long, Amber Brooks, Beverly Goebel-Yanez med många fler över till D- och E-uppställningarna.
Det enda landet som ens är nära en liknande bredd är Tyskland. De vann EM-guld med ett halvt B-lag i somras. Men känslan är att de bara har knappt två elvor av högsta världsklass.
De andra lagen i högsta världseliten är tunnare. Exempelvis saknar Japan den bredd som man kanske hade behövt ha för att hänga med i toppen över en längre tid.
Tillbaka till USA. Det är inte bara bredden som imponerar där. Intresset är fortsatt enormt. Publiksiffran på 20862 åskådare i Frisco, Texas var den största på en träningslandskamp på drygt tio år. Det är för övrigt nästan lika länge sedan Danmark var senaste lag att slå amerikanskorna på hemmaplan. Sviten utan hemmaförlust är nu uppe i drygt 9,5 år och hörde jag rätt var det 77 matcher.
Kanada då? Jo, de spelade så här: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Sura Yekka, 74), Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Marie-Éve Nault (Carmelina Moscato, 81) – Diana Matheson (Jonelle Filigno, 86), Desiree Scott, Sophie Schmidt – Josée Bélanger (Brittany Baxter, 71), Christine Sinclair, Adriana Leon (Kaylyn Kyle, 61).
Laget skapade en bra chans i vardera halvlek. Men som vanligt handlade det mesta och kraft och organisation. Kanadensiskorna har väldigt svårt att spela sig fram till chanser.
Noterbart är att Sura Yekka får allt större plats i laget. Hon är född 1997, och känns som ett riktigt spännande framtidsnamn.
* Jag lovade i går att lägga upp en länk till franska toppmatchen PSG–Montpellier, om jag hittade någon. Det var dock så fullt upp på jobbet i kväll att jag inte ens hann tänka fransk toppmatch. Hoppas ni som sökte hittade länkar.
Jag vet bara att PSG vann matchen med 2–0, och håller spänningen vid liv i guldstriden. Och att Kosovare Asllani spelade de första 78 minuterna, men blev mållös.
I dagens andra match vann Lyon borta mot Arras med de udda siffrorna 11–2. Noterbart här är att mästarlaget hade sju olika målskyttar. Lotta Schelin var dock inte bland de sju. Hon spelade nämligen inte i matchen. Varför hon stod över vet jag inte.
* Fjolårets båda allsvenska topplag Tyresö och Rosengård spelade båda träningsmatcher i dag, fast med helt olika utfall. Det skall ju dock poängteras att det ju var ganska rejäl klasskillnad på motståndet.
Veronica ”Vero” Boquete
Tyresö vann med 5–0 hemma mot finska Honka efter att Veronica Boquete gjort tre mål. Rosengård föll däremot borta mot Turbine Potsdam med 4–1. Malmölagets mål gjordes av Katrin Schmidt.
När det gäller matchreferat på egen hemsida vinner Tyresö över Rosengård med utklassningssiffror. Dock saknar jag matchfakta även hos Tyresö. När det gäller träningsmatcher är jag nämligen mest intresserad av att se hur lagen ställt upp, och hur mycket speltid olika spelare får. Så skriv gärna ett referat, men inte utan matchfakta inklusive laguppställning med byten.
Jag inleder det här inlägget med en ganska gammal nyhet, nämligen tidernas amerikanska drömelva. Det är över en månad sedan US Soccer presenterade den, men eftersom jag inte sett att någon skrivit om den i Sverige tänkte jag uppmärksamma laget.
Jag tycker oftast att de nuvarande spelarna övervärderas när man tar ut sådana här lag. Någon sådan övervärdering tycker jag dock inte finns här. Tre aktiva spelare finns med i elvan: Christie Rampone, Abby Wambach och Alex Morgan.
Christie Rampone
Det namn man skulle kunna ifrågasätta av de nu aktiva är ju Morgan. Det är ju långt ifrån självklart att hon går före spelare som exempelvis Tiffeny Milbrett och Cindy Parlow Cone. För sett till målstatistik har Morgan en bit upp till de två andra. Men spelmässigt tycker jag att hon platsar. Och om hon bara får fortsätta vara skadefri tror jag att hon även kommer att passera Milbrett och Parlow Cone i tidernas skytteliga.
Kollar man in röstsiffrorna noteras att det är just kampen om den tredje forwardsplatsen som är mest oviss, närmast före målvaktsplatsen. Här är hela elvan:
Briana Scurry – Brandi Chastain, Joy Biefeld (Fawcett), Carla Werden (Overbeck), Rampone – Michelle Akers, Julie Foudy, Kristine Lilly – Mia Hamm, Wambach och Morgan.
* En av de nu aktiva spelare som fått röster i omröstningen om tidernas amerikanska drömelva skall numera ha det holländskt-klingade efternamnet Van Hollebeke på sin tröja. Det är Rachel Buehler som är den senaste i raden av spelare som har gift sig, och samtidigt bytt namn till Rachel Van Hollebeke.
Rachel Van Hollebeke
* När man kikar på den amerikanska drömelvan är det lätt att fundera över hur en svensk motsvarighet skulle kunna se ut. Rent spontant skulle det kanske kunna bli så här:
Elisabeth Leidinge – Anette Börjesson, Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Kristin Bengtsson – Malin Moström, Victoria Sandell Svensson, Malin Andersson – Hanna Ljungberg, Pia Sundhage, Lotta Schelin.
Det här gick ganska fort, och sannolikt har jag glömt någon eller några som borde vara med. Kom gärna med förslag, eller ännu hellre med era egna tidernas svenska landslag.
* En spelare som jag väljer bort ur tidernas svenska drömelva är Therese Sjögran. i gårdagens Aftonbladet fanns en väldigt bra intervju med henne, signerad Robert Laul. Har du inte redan läst så rekommenderar jag att du klickar dig in på länken.
* I går uppmärksammade EFD mig på en intressant rapport från Uefa som kom i december. På länkarna kan kan man läsa siffror på hur damfotbollen utvecklas i Europa.
* I veckan har vi också fått veta att Tv4:s dokumentär från sommarens EM sänds på Tv4Sport den 2 mars klockan 17.00. Något att se fram emot.
* I helgen blev USA, Mexiko och Costa Rica klara för U20-VM. För tillfället pågår U20-mästerskapet i Sydamerika, från vilket två lag kvalar in till slutspelet i Kanada i höst.
Det första gruppspelet är avklarat, och fyra nationer: Brasilien, Colombia, Paraguay och Bolivia går nu in i det avgörande gruppspelet där VM-platserna fördelas.
Om ni har glömt så är det ju Tyskland, Frankrike, England och Finland som är Europas representanter i årets U20-VM.
Jag råkade tidigare komma åt publicera-knappen i bloggprogrammet alldeles för tidigt. Därför gissar jag att ni som prenumererar på bloggen fick utkasten till de två senaste inläggen på mejl.
De var rätt stolpiga, så jag är övertygad om att ni har större utbyte av inläggen om ni läser om dem i nuvarande skepnad…
Det här inlägget skulle egentligen bara handla om damfotbollsvärldens främsta nationer utanför EM. Men som rubriken avslöjar blir det även lite Tyskland.
För jag måste ju berömma intresset för det tyska laget. Gårdagens träningsmatch mot Skottland sågs av över en miljon tv-tittare. Och förbundet har sålt närmare 40000 biljetter till EM-genrepet mot Japan i München.
Det känns som att Sverige får svårt att locka 40000 åskådare till vårt genrep på Skarsjövallen i Ljungskile…
Därmed lämnar jag Europa. I natt spelade USA träningsmatch hemma mot Sydkorea inför 13035 åskådare på Gillette Stadium i Foxborough, Massachusetts.
Amerikanskorna vann med 4–1 och matchens behållning var Kristie Mewis leende efter att hon gjort sitt första landslagsmål någonsin. Leendet blev nog inte mindre av att hon slog till i sin hemtrakt.
Utöver Mewis hette USA:s målskyttar Lauren Cheney, Carli Lloyd och Abby Wambach. Den sistnämnda gjorde sitt mål på straff på övertid. Hon är därmed bara två mål bakom Mia Hamm i jakten på titeln som tidernas målskytt.
Det är lätt att konstatera att förbundskapten Tom Sermanni fortsätter att testa friskt. Han lät nämligen ytterligare en U20-världsmästare debutera i den här matchen, nämligen Morgan Brian.
Sermanni bytte ju friskt även i Australien, och han har nu låtit sju olika spelare göra landslagsdebut i år. Utöver Mewis och Brian handlar det om Ashlyn Harris, Christen Press, Crystal Dunn, Julie Johnston och Lindsey Horan.
Så här spelade USA mot Sydkorea: Nicole Barnhart (Hope Solo, 46) – Christie Rampone, Rachel Buehler (Ali Krieger, 70), Becky Sauerbrunn, Mewis – Heather O’Reilly, Lloyd (Yael Averbuch, 67), Cheney (Brian, 77), Tobin Heath – Sydney Leroux (Wambach, 46), Alex Morgan.
Vi stannar lite i USA. Trots nattens landskamp rullar NWSL vidare. Det är i sådana här lägen man ser bredden på lagens trupper. Dessutom är det intressant att se hur stort intresset är för lagen när de saknar sina affischnamn.
En match spelades parallellt med landskampen i natt. 4630 åskådare var på plats för att se Western New York Flash bortabesegra Washington Spirit med 2–0. Det måste man väl ändå säga var ganska lovande?
* I en annan del av världen spelade Australien och Nya Zeeland sin andra inbördes landskamp på kort tid. Den här gången slutade det 1–1. Eller ja, det slutade 5–3 till Australien efter straffläggning. Fast jag tycker ändå att 1–1 är det relevanta resultatet.
Enligt referatet på det australiska förbundets hemsida var det Nya Zeelands Football Ferns som dominerade matchbilden. Det var dock the Matildas som tog ledningen i elfte minuten genom Clare Polkinghorne. 17 minuter senare kvitterade dock Tysklandsproffset Sarah Gregorious.
Kirsty Yallop
För Nya Zeeland spelade Malmös Ali Riley hela matchen, medan Vittsjös Kirsty Yallop byttes in de sista 24 minuterna.
I torsdags möttes lagen också. Då vann Australien med 1–0 efter segermål från Michelle Heyman. Då saknade Nya Zeeland dock sina damallsvenska spelare.
* En liga jag följde hyfsat noga i fjol var den japanska, Nadeshiko League. Eftersom japanskorna inte är med i EM, och vi inte har några svenska spelare där har jag minskat ner på Japankollarna.
Men jag konstaterar att Inac Kobe Leonessa går som tåget även i årets ligaspel. Med halva serien spelad har mästarlaget nio raka segrar och målskillnaden 37–5. Dessutom leder deras amerikanska forward Beverly Goebel-Yanez skytteligan på åtta mål, ett före klubbkompisen Nahomi Kawasumi samt Belesas Mina Tanaka.
Därför var det en skräll i går när 4456 åskådare fick se Inac Kobe Leonessa tappa poäng i ligacupen. Det blev nämligen 0–0 mot Albirex Niigata.
Ligacupen spelas inledningsvis som ett gruppspel, med fem lag i varje grupp. NTV Beleza leder den ena gruppen, medan Kobes grupp nu leds av Okayama Yunogo Belle med två poängs marginal. Men Okayama och Kobe möts i nästa omgång.
Homare Sawa
Japans landslag skall för övrigt först möta Nya Zeeland på torsdag. Sedan åker de till Europa för att möta England och Tyskland. Truppen till mötet med Nya Zeeland är uttagen, och den innehåller en mängd välbekanta namn.
Minns att förbundskapten Norio Sasaki valde att vila Miho Fukumoto, Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando under Algarve cup i våras. Nu är alla de fem tillbaka i truppen.
I kväll 22.30 svensk tid är det prestigemöte i Nordamerika, när Kanada tar emot USA i Toronto inför en utsåld arena.
Trots landskampen spelades det matcher i NWSL natten mot i dag. Jag kikade från och till på när före detta (delade) serieledarna Portland tog emot bottenlaget Chicago Red Stars. Det visade sig vara ett misstag. Inte för inramningen, för Portland är just nu damfotbollens huvudstad i världen. I varje fall intressemässigt.
För hela 12446 kom för att se matchen, där Portland spelade utan såväl sina båda superstjärnor Christine Sinclair och Alex Morgan som målvakten Karina LeBlanc och mittbacken Rachel Buehler. Portland Thorns har därmed haft följande publiksiffror på sina fyra hemmamatcher: 16479, 11055, 12,474 och 12446. I natt kunde inte publiken hjälpa sitt lag, utan Chicago vann med 2–0.
Men det visade sig att jag borde ha valt att kika på det andra topplaget, Sky Blue FC. Inte bara för att de vann med 5–1 mot Boston Breakers. Utan framför allt för drömmålet. Jag noterade direkt i mitt twitterflöde att jag hade missat något. För så här reagerade de landslagsspelare från USA som satt och kikade på matchen.
Lisa De Vanna
Det var Lisa De Vanna som slog till. Ett läge där man brukar nicka löste hon på sitt eget sätt – genom att ta fram cykeln… Se och njut:
De Vanna gjorde totalt två mål och ett assist i matchen. Men det är den fantastiska bicycletan till 2–0 som kommer att bli ihågkommen. För det lär den bli. Målet lär bli svårt att slå i kampen om titeln årets mål i NWSL.
Därmed har vi på några dagar fått två bra kandidater till årets mål i damfotbollsvärlden. För danska Fatima El Foul:s konstmål står ju sig också starkt:
* I går spelade ju även vår blivande EM-motståndare Finland landskamp. Finländskorna föll med 3–0 (2–0) mot starka Frankrike inför 11417 åskådare i Valenciennes. Ett klipp med höjdpunkter därifrån finns här. Fransyskorna har för övrigt hyfsat hård konkurrens på sitt mittfält. I går fick nämligen både Elodie Thomis och Louisa Necib börja på bänken.
På klippet noteras att Finland var ytterst nära att ta ledningen i den sjunde minuten, när Maija Saari nickade en hörna i insidan av stolpen. Saari hinner till och med höja armarna innan hon inser att det inte är mål. Det ser också ut som att finskorna hade hyfsad kontroll i en halvtimme. Sedan kom 1–0, och efter det verkar Minna Meriluoto haft mycket att göra.
Minna Meriluoto
Frankrikes mål gjordes av Marie-Laure Delie (1–0 och 3–0 – två riktigt snygga fotbollsmål) och Gaetane Thiney.
Finland spelade så här: Meriluoto – Susanna Lehtinen, Anna Westerlund, Saari, Katri Nokso-Koivisto – Nora Heroum (Natalia Kuikka, 74), Annika Kukkonen – Jaana Lyytikäinen (Tiina Saario, 46), Emmi Alanen, Marianna Tolvanen – Sanna Talonen (Leena Puranen, 86)
* Även Island spelade en EM-förberedande landskamp i går. Det blev förlust mot ett decimerat Skottland med 3–2. Utan att ha sett något av matchen är känslan att isländskorna måste lyfta sig minst ett par klasser om man skall ha minsta chans att överleva gruppspelet i EM.
Så har jag till slut får se hela Sveriges 1–1-match mot Kina. Och det var väl inte någon av de roligare fotbollsupplevelserna man haft. Även om den andra halvleken var trevligare ur svensk synvinkel än den första.
Pia Sundhage
Men de flesta av de frågetecken som fanns innan avspark finns fortfarande kvar. Vi fick exempelvis bara se det höga och aggressiva försvarsspel som Pia Sundhage har pratat om i cirka tio minuter.
Så långt skapade vi flera högkaratiga målchanser, och jag tycker nog att vi borde ha gjort något mål under den perioden.
Men sedan orkade vi inte, och när vi tappade aggressiviteten förlorade vi även det mesta av vårt spel. De sista 35 minuterna av den första halvleken var svaga.
Kina tog också ledningen under den perioden, och kunde ha gjort ytterligare något mål.
Försvarsspelet vid 0–1-målet visade på en icke samtränad backlinje. Jag tycker att både Emma Berglund och Sara Thunebro tog felaktiga beslut, och övergav Nilla Fischer centralt.
Visst kan man förvänta sig att Fischer skall vinna luftduellen, men de andra backarna får inte vara på väg bort från en medspelare som går upp i en nickduell.
Andrabollen föll ner på Thuebros yta. Fast där finns bara en kinesiska, som stod för ett fantastiskt fint avslut.
Högklassiga i det svenska laget var de båda lagkaptenerna Lotta Schelin och Caroline Seger. Schelin såg rapp och pigg ut, och var inblandad i flera farligheter under de 67 minuter hon spelade.
Tyvärr får Seger inte göra det hon är bäst på så ofta, alltså komma rättvänd mot motståndarnas backlinje. Eftersom Lisa Dahlkvist är en för dålig passningsspelare för att starta anfallen tvingas Seger i stället ofta gå ner och hämta bollen långt ner på egen planhalva. Och när hon är där nere, och felvänd, så spelar hon ibland med så små marginaler att hon blir en säkerhetsrisk.
Sofia Jakobsson
I den andra halvleken slog svenskorna minst sex–sju riktigt bra inlägg. Men det ledde inte till så mycket, mest eftersom att våra forwards Kosovare Asllani, Schelin och Sofia Jakobsson är alldeles för dåliga i luftrummet. Tråkigt att vi inte har någon powerforward som kan nicka.
Med det är klart. Ibland behöver man inte nicka in inläggen – de kan segla in i bortre hörnet ändå. För det var väl just ett inlägg som Thunebro slog rakt in i mål till den svenska kvitteringen?
Problemet i luftspelet märks även vid offensiva, fasta situationer, där det är våra mittbackar som skall sköta nickandet.
Trots allt är väl 1–1 ett slutresultat som Kina skall vara mest nöjt med. Sverige hade ett klart grepp om den andra halvleken.
Här är lite noteringar om andra intressanta spelare:
Kristin Hammarström: Stärkte sina aktier. Stod för ett par fina räddningar, och var chanslös på målet. Jessica Samuelsson: Klarade sig undan debuten från start med godkänt betyg. Hade ett par fina uppspel, trots att hon var på fel kant. Kosovare Asllani: Var väldigt blek så länge hon spelade ihop med Schelin. För så mycket spel ihop var det inte. Asllani fick större spelrum sina sista 15 minuter, då hon var inblandad i ett par fina chanser. Hanna Folkesson: Kom in i halvtid, och gjorde ett gott jobb som bollvinnare. Yttermittfältarna: Fyra spelare fick chansen, och jag kan inte säga att jag tycker att någon tog den mer än någon annan. Där känns det fortfarande som ett väldigt öppet race.
* I övrigt i dag noteras att Norge skrällvann med 2–0 mot Japan. Nu har japanskorna i och för sig valt att ställa över Miho Fukumoto, Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando, för att i stället ge ett antal yngre spelare chansen i Algarve cup i år.
Det hindrar inte att det var en fin skalp av norskorna. Målskyttar var de båda supertalangerna Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
* Sveriges premiärmotståndare i EM, Danmark, stod för en ännu större skräll då de höll Tyskland på 0–0. Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet.
* USA vann mot Island med 3–0. Målen från den matchen ser du här. Målskyttar var Rachel Buehler, Shannon Boxx och Abby Wambach.
Jag har fått lite förfrågningar om att göra en större analys av den svenska OS-insatsen. En sådan är på gång. Fast inte ännu. För jag kan inte riktigt släppa finalen.
Jag fick en fråga i natt av Peter Andersson om det bara en tillfällighet att USA fick de avgörande domsluten med sig, eller om domarna har “lättare” att döma till USA:s fördel?
Det är en väldigt intressant fråga, som jag förstås inte har något facit på. Men en teori. Och nej, jag tror inte att det är någon tillfällighet.
För min erfarenhet av domare och domslut är att kända spelare alltid har en fördel. Ju större stjärna du är, desto fler domslut går din väg.
Så är det i princip i alla sporter. När Sveriges herrar var världsbäst i handboll fick vi många 50-50-domslut med oss.
Nu är USA världsettor i fotboll för damer, och man har de största stjärnorna. Därmed kan de räkna med fördelar hos domarna.
Jag tror inte att det är medvetet från domarna. Men domare är människor, och människor vill ha beröm – inte kritik.
Och logiken är enkel. Det blir alltid väldigt mycket större fokus om du blåser straff mot topplag som Manchester United än om man gör det mot Derby eller Stoke. Och det blir större rubriker när man visar ut Tyresös Caroline Seger eller Marta än om man visar ut AIK:s Sarah Fredriksson eller Susan Varli.
Domslut som går mot storlag, eller superstjärnor, granskas alltid väldigt noga. Och skulle man göra feldomslut mot stjärnorna kommer man att bli totalsågad.
Därför blir det lätt att domare bara blåser straffar mot topplagen när de är 100-procentigt säkra. Däremot kan blåsa billiga straffar till topplagen mot mindre namnkunniga lag.
Och i semifinal och final hade verkligen USA domsluten med sig. De fick en felaktig straff i underläge 3–2 mot Kanada. Och de slapp ifrån två klara straffar i finalen mot Japan. För det var inte bara för Tobin Heath:s handboll som domare Bibiana Steinhaus borde ha blåst. Mer om det strax.
Först vill jag dock bara påminna om att USA inte alltid har haft tur med domsluten. Minns från fjolårets VM hur de drabbades av en väldigt billig, för att inte säga felaktig straff mot Brasilien vid ledning med 1–0 i kvartsfinalen. Dessutom fick Rachel Buehler rött kort i närkampen med Marta.
Det var ett domslut, som höll på att kosta USA vidare avancemang. Men ni minns väl Abby Wambach:s episka kvittering i övertidens sista sekunder. Utvisningssituationen, och Wambachs mål, finns på det här klippet.
Fast i den matchen var ju Marta den största stjärnan. Så min teori håller ju även där…
I gårdagens final har jag nu sett tillräckligt många repriser för att vara 100 procent säker på att Japan skulle ha haft en straff. Och 95 procent säker på att Japan skulle ha haft två straffar.
För Tobin Heath:s handboll går inte att snacka bort. Det gör ju inte ens den amerikanska experten i det här klippet.
Jag har spelat in finalen, och kikade på hur domare Bibiana Steinhaus var placerad när Aya Miyama slår frisparken. Domaren står nästan rakt i linje med muren. Och sista gången hon är i bild innan frisparken är hennes fokus riktat mot löpningarna längre in i straffområdet.
Det skulle således innebära att hon bara ser handsen i ögonvrån. Samt att hon har dålig vinkel.
Det är naturligtvis fortfarande en solklar straff. Men det förklarar varför inte Steinhaus vågar blåsa. Däremot borde den assisterande domare (linjedomare) som stod på mittlinjen ha sett bättre, och hjälpt till.
Den andra situationen har jag inget klipp på. Men den inträffade vid en liknande inläggsfrispark precis i upptakten av den andra halvleken. Ni kanske minns hur två japanskor och en amerikanska for rakt in i Hope Solo?
Hade det varit brottning hade Rachel Buehler garanterat fått poäng för sin läckra koppling om Saki Kumagai:s midja. Och Japan hade garanterat fått straff om de kastat in sin protestkudde…
Och om Steinhaus hade blicken i samma riktning som vid Heaths handboll borde hon ha sett den här duellen.
USA hade alltså makalös tur med flera avgörande domslut i OS.
Men enligt min teori har de alltså kämpat hårt för att få den fördelen.
För sammanfattningsvis är det ju så enkelt att de lag som vill ha fördel med domsluten bara behöver se till att bli bäst i världen…
Jag satte ihop ett litet tillägg till finalguiden, som fanns i det förra inlägget. Här är en kort beskrivning av samtliga de 22 spelare som jag tippar kommer att starta OS-finalen. Jag välkomnar förstås synpunkter:
USA
Hope Solo
Världens bästa på positionen. Är en reaktionssnabb och säker linjemålvakt. Svagheten är att hon ibland blir feg, och hoppar över utrusningar.
Amy Le Peilbet
Hårt arbetande, och tuff ytterback med defensiven som främsta egenskap. Slarvar ibland i passningsspelet.
Christie Rampone
Snabb och extremt vältränad veteran i mittförsvaret. En av världens allra bästa mittbackar ger sig ibland ut på offensiva raider.
Rachel Buehler
En riktig vinnarskalle. Verkar vara beredd att offra sitt huvud när hon kastar sig fram vid offensiva, fasta situationer. Är dock lagets sämsta passningsspelare.
Kelley O’Hara
Var målskytt på college. Och mittfältare i fjol. I vintras skolades hon om till vänsterback, förstås en offensiv sådan. Har bra vänsterfot. Men är inte färdig med den defensiva utbildningen. Kommer ibland snett in i situationerna.
Megan Rapinoe
Yttermittfältare med härlig känsla i högerfoten. Levererar fasta situationer, och förstås även inlägg, av högsta klass. Brukar även stänka in en del distansskott.
Lauren Cheney
Kanske lagets allra största talang. Är bolltrygg, och alltid spelbar. Användbar som forward, yttermittfältare, eller som nu – som innermittfältare. Är ny på positionen, och har brister i det defensiva spelet.
Carli Lloyd
Gjorde guldmålet vid OS 2008. Var bänkad inför OS, men har tagit plats i laget efter Shannon Boxx:s bristning mot Frankrike. Har bra bössa i båda benen, och stor arbetskapacietet.
Tobin Heath
Bollbohem i ordets rätta bemärkelse. Väldigt teknisk och bolltrygg. Men bohemisk i sitt spel, vilket kan vara väldigt bra offensivt sett, men sällan är positivt i defensiven.
Abby Wambach
Den målfarliga nickspecialisten avgjorde OS-finalen 2004, men missade spelen 2008 på grund av skada. Nu är hon vältränad, rörlig – och troligtvis bättre än någonsin förr. En murbräcka.
Alex Morgan
Den blixtsnabba forwarden kallas ”Baby Horse”. Men hon kan mycket mer än bara springa. Hon är fysiskt stark och dessutom en naturlig målskytt. Alltså en skräck för varje motståndarback.
Japan
Miho Fukumoto
En ganska kort, men spänstig målvakt. Har varit enormt stabil i hela turneringen, och gjort en mängd avgörande räddningar. Inte minst var hon stor hjältinna i semifinalen.
Yukari Kinga
Löpstark, offensiv högerback. Följsam i defensiven, oftast längst fram på högerkanten i offensiven. Kanske spelens allra bästa högerback?
Azusa Iwashimizu
Mycket skicklig markeringsback. Blir sällan passerad. Även stark i luften. Dyker ofta upp vid bortre stolpen på offensiva fasta situationer.
Saki Kumagai
Satte avgörande straffen i VM-finalen i fjol. Läser spelet bra, och är spelskicklig. Kan dock bli lite slarvig i passningsspelet ibland.
Aya Sameshima
Liksom Kinga en spelskicklig och löpstark ytterback. Följsam i defensiven. Läser situationerna bra, och blir sällan överspelad.
Mizuho Sakaguchi
Hårt arbetande, defensiv mittfältare. Duktig passningsspelare. Ligger oftast kvar och täcker upp, löper alltså sällan i djupled,
Homare Sawa
Världens bästa spelare 2011 är den mer offensiva av de båda defensiva, centrala mittfältarna. Har ett härligt spelsinne, och bra tajming i luftrummet. Nickar således ofta in hörnor och frisparkar. Är dock inte i absolut toppform. Har haft klart högre felprocent i passningsspelet än i fjolårets VM.
Aya Miyama Lagkaptenen leverar världens bästa fasta situationer. Har fantastisk känsla i både sin höger- och vänsterfot. Förstås även en duktig passningsspelare. Väger dock lite lätt ibland.
Nahomi Kawasumi
En intelligent och teknisk spelare. Användbar både som forward, yttermittfältare eller i tio-rollen. Passningsskicklig. Dock lite liten, och kan försvinna mot fysiskt motstånd.
Shinobu Ohno
Teknisk, kvick yttermittfältare, eller forward. Är ofta spelbar. När hon spelar på kanten ligger hon gärna kvar högt, och gör inte lika stort defensivt arbete som övriga mittfältare. Väldigt snabb med boll. Bra dribbler.
Yuki Ogimi Forwarden som tidigare hette Nagasato har varit Japans bästa utespelare i OS. Stark, väldigt smart, och nästan alltid spelbar. Dessutom bra på att hålla i bollen, och få upp laget. Är kanske ingen målmaskin, men har även visat bra målform på sistone.
Vi närmar oss det stora avgörandet i OS-fotbollen. Det är mindre än ett dygn kvar tills USA–Japan gör upp i finalen på Wembley inför en bit över 80000 åskådare.
Därmed har det också blivit dags för den stora finalguiden. Den innefattar förstås också bronsmatchen.
I semifinalerna lyckades jag pricka samtliga 44 spelare i startelvorna. Jag tror att samma 44 även startar i morgon.
Här är guiderna:
* Bronsmatch: Kanada–Frankrike
City of Coventry Stadium, 14.00 (svensk tid)
Lagen möttes tidigare i år i finalen av Cypern cup. Då vann Frankrike med 2–0. Bilder från den matchen finns här.
Och på pappret skall Frankrike vara lite bättre än Kanada. Men har kanadensiskorna hunnit slicka såren efter den tunga förlusten mot USA så finns skrällchans.
För fransyskorna var ju i det här läget i fjol också. Då föll de ju som bekant snöpligt mot Sverige. Det debaclet kan finnas i bakhuvudet. Och i augusti är Kanada som bekant ett väldigt mycket bättre lag än de var vid lagens senaste möte i mars.
Slutligen så är ju världens bästa spelare, Christine Sinclair, i en makalös form. Frankrikes hetaste spelare i OS har varit nickstarka mittbacken Wendie Renard, som ju var centimetrar från att kvittera på övertid mot Japan.
När det gäller startelvorna skall Desiree Scott enligt tidningsuppgifter vara i speldugligt skick. Och duon Sinclair och Melissa Tancredi som riskerar bestraffning för sina kommentarer kring domaren efter semifinalen får sina eventuella straff efter OS. Alltså tror jag att Kanada startar som senast.
Och även om Eugenie Le Sommer gjorde ett fint inhopp senast så tror jag att hon får börja på bänken, och att Frankrike alltså också startar som mot Japan.
Tipset: Frankrike är favorit till 65–35. Domare: Jenny Palmqvist, Sverige
Troliga startelvor: Frankrike: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Sonia Bompastor – Sandrine Soubeyrand, Elise Bussaglia – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie. Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson, Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann, Marie-Eve Nault – Desiree Scott – Diana Matheson, Christine Sinclair, Sophie Schmidt – Melissa Tancredi och Jonelle Filigno.
De båda lagen möttes på Commerzbank Arena i Frankfurt i VM-final för ett drygt år sedan.
Då var USA överlägset bäst, spelmässigt sett. Jag vill minnas att jag i första halvlek noterade 11–1 till USA i klara målchanser. Men Japan försvarade sig fantastiskt bra, och det var 0–0 i mål.
Men när USA hade tagit ledningen genom inhopparen Alex Morgan blev amerikanskorna nervösa. Japans första kvittering (Aya Miyama) var en gåva av det amerikanska försvaret. Minns jag rätt var det lagkapten Christie Rampone som slog en riktig indianare rakt upp i planen.
Och efter att Abby Wambach hade nickat in 2–1-målet blev amerikanskorna återigen nervösa. Och i förlängningens slutminuter kunde Homare Sawa klacka en hörna via Wambach till 2–2.
Japanskorna var verkligen hypereffektiva i den finalen.
Jag tar upp den eftersom många har fått för sig att Japan var det bättre laget i fjol. Att de dominerade. Så var de inte. Japan hade ett fantastiskt försvarsspel, och massor av tur. Och så var de bättre på att lägga straffar.
Jag tar även upp den eftersom jag anar att OS-finalen kan bli en liknande tillställning. Alltså offensiva USA mot defensiva Japan. Mycket talar för det, med tanke på hur lagen har spelat på vägen fram till finalen.
Jag tror att den där VM-finalen kan spöka rätt rejält i amerikanskornas huvuden, om de inte får tidig utdelning. För den har redan spökat rätt rejält.
För efter VM-finalen hade Japan ett ganska stort mentalt övertag på USA. I de två första matcherna lagen emellan efter VM vann japanskorna en, och spelade oavgjort i en.
USA var skakat. Och hade inte lagen mötts i Halmstad i juni hade jag räknat Japan som storfavoriter.
Men i trenationsturneringen i Sverige vann ju USA med hela 4–1, och amerikanskorna fick med sig massor av självförtroende från överkörningen i Halmstad. Jag skrev om den matchen både här och här.
Jag var på plats på Örjans vall, och pratade med ett par av amerikanskorna efteråt. De verkade så lättade allihop. Här är några citat:
Lauren Cheney:
”Det här en självförtroendestärkare för oss. Vi har haft problem med Japan i ett par matcher på rad, så att få slå dem med 4–1 så nära spelen betyder mycket för vårt självförtroende inför OS.”
Hope Solo:
”Den här segern var väldigt viktig. Vi har haft onödigt stor respekt för Japan i de senaste matcherna, och backat hem och låtit dem göra det de är bra på – rulla boll. Nu klev vi upp, var aggressiva – och vågade spela vårt spel.”
Japanskorna var förstås tvärtom väldigt bekymrade. Lagkapten Aya Miyama sa så här till mig:
”I dag var USA bäst i världen, och vi var inte så bra. Vi måste spela tuffare. Nu är vi nästan i chock. Men vi kommer att bli bättre. Det finns förklaringar, som att vi var trötta.”
Får USA ett tidigt mål kommer amerikanskorna säkert att ha rejält med nytta av Halmstadsmatchen. För då finns risken att japanskorna börjar tänka negativa tankar.
Fast står japanskorna emot ett tag tror jag de har det mentala övertaget. Det är ju ändå värt att notera att i matchen i Halmstad saknade Japan sina viktiga mittbackar Azusa Iwashimizu och Saki Kumagai. Med dem tillbaka blir japanskorna klart mycket svårare att göra mål på.
Till Japans fördel talar även fysiken. Det här är sjätte matchen på 16 dagar, och Japan har vilat sina nyckelspelare i en match. Och man slapp spela förlängning i semifinalen, som USA gjorde.
Dessutom har ju faktiskt Japans målvakt Miho Fukumoto varit turneringens klart bästa målvakt. Fortsätter hon att storspela har Japan skrälläge igen.
För visst vore väl en japansk seger en skräll? USA prenumererar ju på OS-guld, och man har den klart bredaste truppen.
Framför allt har de Wambach och Morgan som forwards. Tillsammans har de gjort sju mål i OS. Det trots att Morgan har missat i massor. Men jag tror kanske att segermålet på tre minuters övertid i förlängningen mot Kanada kan göra att det släpper för Morgan.
Och jag tror faktiskt att Pia Sundhage kommer hem till Sverige om någon vecka som dubbel olympisk mästarinna.
Mest för att USA har så många matchvinnare. Det vimlar ju av vinnarskallar i truppen. Morgan och Wambach är nämnda. Megan Rapione klev fram två gånger i semifinalen. Och minns att Carli Lloyd avgjorde OS-finalen för fyra år sedan i förlängning.
Så USA är mina favoriter på förhand. Men som jag har varit inne på i det här inlägget kan det mentala övertaget vandra mellan lagen beroende på matchutveckling.
Och som jag var inne på i går så har även USA:s fantastiska lag svagheter. Framför allt i form av ett väldigt offensivt balanserat lag med Shannon Boxx vid sidan. För hon startar väl ändå inte i finalen?
Och kan Japan hitta in med bollar till smarta Yuki Ogimi i ytan mellan USA:s backlinje och mittfält så lär det här bli riktigt intressant.
Visst skall väl det här bli riktigt kul?
Tipset: USA är favorit till 60–40 Domare: Bibiana Steinhaus, Tyskland
Troliga startelvor: USA: Hope Solo – Amy LePeilbet, Christie Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Tobin Heath, Lauren Cheney, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Abby Wambach och Alex Morgan. Japan: Miho Fukumoto – Yukari Kinga, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Aya Miyama, Homare Sawa, Mizuho Sakaguchi, Nahomi Kawasumi – Shinobu Ohno och Yuki Ogimi.
En blogg om internationell damfotboll 