Bronze är bäst i Europa

Europas bästa spelare säsongen 2018/19 heter Lucy Bronze. Det är en utnämning man kan diskutera. Bronze har varit bra, men har hon varit bäst? Kul dock att priset går till en ytterback, för det är ju inte speciellt vanligt.

Bronze kunde för övrigt inte vara på plats och ta emot priset. Hon spelade ju nämligen landskamp borta mot Belgien i dag. Den matchen slutade 3–3, efter att Bronze spelat yttermittfältare. Jodie Taylor gav England ledningen efter den här läckra passningen från Georgia Stanway.

England gjorde även 2–0 innan belgiskorna vände matchen med tre raka mål. På slutet fick England straff. Och den här gången var Nikita Parris, som ju missade två straffar i VM, hur säker som helst från straffpunkten.

Det där var en träningsmatch. Men det har ju även spelats fem EM-kvalmatcher i kväll. Eftersom Uefa har strukit förkvalet är det fler blåbärsnationer i det här kvalet än det har varit inför de tre senaste Europamästerskapen. Därmed kommer det att bli fler stora segersiffror, något som märktes direkt den första dagen. För Danmark gjorde hela 8–0 på Malta och Wales vann med 6–0 borta mot Färöarna.

Hos danskorna startade Rosengårdsduon Sofie Svava och Sanne Troelsgaard. Den senare blev tvåmålsskytt. Det blev även Stine Larsen.

Sanne Troelsgaard

Däremot var det oväntat jämnt mellan Israel och Italien. Israel tog faktiskt ledningen, och även om italienskorna vände och vann blev det bara 3–2.

I Sveriges grupp vann Island planenligt hemma mot Ungern. Slutsiffrorna blev 4–1 (1–1) efter att Elin Metta Jensen blivit tvåmålsskytt.

Elin Metta Jensen

I morgon är det ytterligare sju EM-kvalmatcher. De sportsligt sett mest intressanta är Nordirland–Norge och Slovenien–Ryssland.

I natt skall USA spela mot Portugal inför storpublik. I natt gör även Pia Sundhage sin debut som förbundskapten för Brasilien. I matchen mot Argentina får Sundhages lag klara sig utan storstjärnan Marta som skadade sig i senaste ligaomgången.

Slutligen råkade jag snubbla över några resultat i Kazakstans liga. Den består bara av sex lag, och BIIK Kazygurt prenumererar på ligaguldet. De har för övrigt 97–4 i målskillnad efter tolv omgångar i år. Det innebär att de i snitt vinner med 8–0,3.

Men det var inte BIIK Kazygurts överlägsenhet som väckte mitt intresse, utan några av lagnamnen. Trea i ligan ligger nämligen SDYuSShOR No.8 Astana och på fjärde plats finns FK ODYuSSh 2 Aktobe. Det känns knappast som traditionella lagnamn.

Slutligen till Spanien där Tacon/Real Madrid tydligen skall vara redo att presentera en ny utländsk forward. Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson kommer alltså att få konkurrens.

Vem det handlar om vet jag inte. Men Romain Balland brukar ha bra koll på damfotbollen i Frankrike. Så det skulle kunna vara en fransyska. Personligen tänkte jag spontant på Lisa-Marie Utland som ju sägs vara på väg bort från Rosengård. Men det är bara en ren gissning.

Imponerande England vidare till semifinal

England har två matcher kvar i VM, medan Norge har spelat klart. Torsdagens kvartsfinal blev totalt sett en ganska enkel match för engelskorna.

Jag och många med mig trodde på god norsk skrällchans i Le Havre. Men det var egentligen aldrig nära. När Norge hade sitt första avslut mot mål var det redan 3–0 till England.

3–0 blev också slutresultatet. Det trots att Norge hade flera 100-procentiga chanser på slutet – och trots att England hade en straff. Men Ingrid Hjelmseth fick avsluta sin karriär med en fin straffräddning mot Nikita Parris. Noterbart är att Parris därmed har två straffmissar i turneringen.

Ingrid Hjelmseth

Skönt för Hjelmseth, som väl borde ha hunnit får upp armarna på Lucy Bronze:s kanonskott till 3–0. Men nu blev alltså den fina straffräddningen slutpunkten på veteranmålvaktens långa och framgångsrika karriär.

Norge har totalt sett gjort en bra turnering. I kväll orkade inte laget. Men åldersstrukturen i truppen är sådan att norskorna bör kunna vara ännu bättre i EM om två år. Frågan är om laget leds av Martin Sjögren då. Han har sedan ett tag tillbaka flyttat hem till Linköping, och jag har hört att han har lite sug att testa på herrfotbollen också.

Sjögren har gjort ett bra jobb i Norge. Det var ett spelande Norge vi såg i VM, ett välspelande Norge. Och bärande spelare som Ingrid Syrstad Engen, Vilde Böe Risa, Guro Reiten och Caroline Graham Hansen är alla under 25 år. I backlinjen är åldern lite högre, men försvarsgeneralen Maren Mjelde är 29, vilket gör att hon bör ha flera mästerskap kvar.

Norge har gjort flera bra matcher i VM. Men mot England räckte man inte till. Engelskorna var verkligen imponerande starka. De har nu fem raka segrar, och känns absolut inte chanslöst varken mot USA eller Frankrike i Lyon på tisdag.

Engelskorna släppte in ett mål mot Skottland i VM-premiären. Men sedan dess har man nu fyra raka nollor, och man har verkligen varvat upp allt eftersom. 2–1 mot Skottland och 1–0 mot Argentina var inte resultat som skrämde de andra guldkandidaterna. Men sedan har det blivit 2–0 mot Japan, och 3–0 både mot Kamerun och Norge – resultat som visar att Phil Neville:s lag är på rätt väg.

Ellen White

Inte minst har man fått igång Ellen White:s målskytte. Hon är nu uppe i fem mål i turneringen, alltså delad skytteligaledning med Sam Kerr och Alex Morgan. På förhand var White en högoddsare som vinnare av skytteligan. Men nu känns det fullt möjligt att hon skall vinna. Hon ser glödhet ut.

För England väntar alltså antingen Frankrike eller USA i semifinalen. Mot båda motstånden har engelskorna gjort bra resultat i senaste matcherna. USA mötte man senast i mars. Då blev det 2–2, ett resultat som grundlade Englands totalseger i She Believes cup.

Även kring Frankrike borde England känna sköna vibbar. Lagen möttes i kvartsfinal i EM för två år sedan. Då vann engelskorna med 1–0 efter segermål av Jodie Taylor. Även om det totalt sett är fördel för fransyskorna i lagens sju möten de senaste fem åren, så var det England som vann senast – och det med stora siffror. I fjolårets She Believes Cup blev det nämligen engelskt 4–1.

England kommer inte att räknas som favorit i sin semifinal, men laget kommer absolut att ha chansen att nå den final som spelas nästa söndag.

I och med dagens seger har man även gjort så att Storbritannien, eller Team GB som det brukar kallas, är väldigt nära OS. Till det laget kan man addera spelare som Jordan Nobbs, Kim Little, Erin Cuthbert, Claire Emslie och inte minst Jess Fishlock. Storbritannien kan få ihop ett riktigt intressant lag till OS.

Försvarsspel, straffar och uteblivna straffar

Vi börjar kunna räkna in slutspelslagen. Inför dagens spel var bara Tyskland 100-procentigt klart för åttondelsfinal. Nu vet vi att de får sällskap av bland annat Frankrike, Italien och England.

Japan är med sina fyra poäng väldigt nära säkrat avancemang. Troligen kan de räkna in slutspelsplatsen redan innan de spelar avslutningsmatchen mot England.

Just England vann kvällens sista match med 1–0 mot Argentina. England imponerade i den första halvleken i premiären mot Skottland. I de övriga tre halvlekarna har laget däremot sett rätt beskedligt ut.

Jordan Nobbs

Med Jordan Nobbs knäskadad har man egentligen bara en kreatör, och hon – Fran Kirby – har inte fått spelet att stämma i de tre senaste halvlekarna. Chelseastjärnan låg dock bakom kvällens snygga segermål.

Hon släppte ut bollen perfekt till Beth Mead på vänsterkanten. Mead följde upp med ett inspel av högsta världsklass. Bollen gick bakom Argentinas backlinje och fram till en helt fristånde Jodie Taylor med grym precision. Skönt för Taylor att bli matchvinnare, hon hade inte gjort mål i landslaget på över ett år.

England vann alltså, men det var Argentina som imponerade på mig i kväll. Laget visade att den hållna nollan mot Japan inte var någon tillfällighet. Det Argentina som hade 0–10 i Copa America i fjol på två matcher mot Brasilien (2x 0–3) och en mot Chile (0–4) har utvecklats enormt under det senaste året.

Jag såg att tränargurun Raymond Verheijen härom dagen fullständigt slaktade nivån på de tränare som uppträder i VM.

Men Argentinas förbundskapten Carlos Borrello skall ha stort beröm för hur han har utvecklat sitt lag, och hur han får det att spela efter sina resurser. Man agerar aggressivt, på och ibland över gränsen till det tillåtna. Det kan kännas destruktivt, men jag kan inte se att Argentina hade gjort bättre resultat på något annat sätt.

Och mot England hade man dessutom en bra målvakt. Mot Japan tyckte jag att rutinerade Vanina Correa kändes som en säkerhetsrisk. Mot England briljerade Correa med flera fina räddningar – bland annat tog hon en straff från Nikita Parris.

För Argentina gäller nu att laget med 99-procentig säkerhet avancerar till slutspel vid seger i avslutningsmatchen mot Skottland. Det blir förresten en betydligt intressantare och öppnare match än jag på förhand hade tänkt mig.

Jag tänker då mest på utgången, för rent spelmässigt är ju kanske inte ordet öppen det som bäst kategoriserat Argentinas båda matcher.

Både Japan och England har haft vansinnigt svårt att komma till målchanser mot Argentina. Noterbart här är att Sveriges assisterande förbundskapten Magnus Wikman var lite sur efter premiärsegern mot Chile. Han tycker att landslaget har fått för hård kritik för att man skapar för lite målchanser.

På ett sätt håller jag med Wikman. Det är absolut inte lätt att skapa målchanser på beställning. Samtidigt tycker jag att det är befogat med kritik mot Sveriges anfallsspel den senaste tiden.

Jag fattade exempelvis inte varför man inte tog varje chans att flytta upp våra mest nickstarka spelare på fasta situationer mot Chile, för att sedan lyfta in bollar i straffområdet. Jag tycker inte heller att kvaliteten på just de fasta situationerna har varit så bra som man blivit van vid. Där finns stor förbättringspotential.

Tillbaka till dagens matcher. Först ut var Japan–Skottland 2–1. Det var en match där Japan var det klart bättre laget i 60 minuter, medan Skottland för andra matchen i rad växte in i det och stod för en fin slutforcering.

 

 

Japanskorna hade många chanser i början, och kunde ha haft en större ledning än 2–0. Samtidigt var 1–0 ett mål där skotska mittbacken Jennifer Beattie hade kunnat rädda, om hon varit lite modigare. Men mittbacken både vände sig bort och duckade istället för att stå kvar och försöka stoppa Mana Iwabuchi:s målskott.

Och 2–0 var en billig straff. Jag säger inte att den var feldömd, för Rachel Corsie tog tag i axeln på Yuika Sugasawa, vilket gör det möjligt att blåsa straff. Men Corsies tilltag såg inte ut att vara speciellt hårt, det var snarare den typen av kontakt som domarna brukar släppa i minst 99 procent av fallen.

Straffar var för övrigt samtalsämnet i eftermiddags. Vid 2–0 såg det nämligen ut som att Skottland borde ha haft straff för hands på högerbacken Risa Shimizu. Den situationen såg betydligt mycket klarare ut än den japanska straffen. Men det verkar som att inte VAR-rummet konsulterades kring den japanska handsen – vilket känns väldigt konstigt. Att det var konstigt tyckte för övrigt även skotskorna.

På slutet reducerade inhopparen Lana Clelland, men närmare kom inte Skottland. Känslan är ändå att laget bör ha god chans till avancemang om man vinner sin avslutningsmatch mot Argentina. Tre poäng och max ett minusmål i målskillnad bör räcka.

För Japan känns alltså avancemanget nästan klart. Frågan är bara vilken position i gruppens sluttabell som japanskorna kommer att få.

Ett lag som i praktiken är borta från slutspel är Jamaica. I och med dagens 5–0-förlust mot ett imponerande starkt Italien krävs nämligen att Reggae Girlz vinner stort mot Australien i sista matchen. Sannolikt kommer det att krävas en 5–0-seger för att Jamaica skall kunna bli trea i grupp C. Och det kommer förstås inte att hända. Jamaica kommer överhuvud taget inte att vinna mot The Matildas. Men det hade varit kul om reggeaflickorna i alla fall fick göra ett mål i VM.

Mot Italien gav man bort en väldigt onödig straff ganska tidigt i matchen, något lag som Jamaica inte har råd med på den här nivån.

Själva straffen finns det anledning att diskutera. Den räddades först av Jamaicas mycket talangfulla målvakt, 19-åriga Sydney Schneider. VAR visade dock att Schneider var en decimeter framför mållinjen när Cristiana Girelli slog till bollen – vilket gjorde att italienskan fick en chans till. Och då gjorde hon mål.

Jag tycker att det var korrekt att straffen fick slås om. Schneider bröt mot reglerna genom att vara för långt fram. Däremot reagerade jag över att Jamaicamålvakten varnades för sitt övertramp. Det tyckte jag var ett alldeles för hårt straff. Det kanske är rätt, men i så fall är ju risken överhängande att många lag kommer att tvingas ställa utespelare i målet vid straffläggningar framöver. För hur ofta sker det inte att målvakterna trampar över vid straffar?

Jamaica är alltså i praktiken utslaget. Italien är däremot klart för åttondelsfinal redan inför avslutningsmatchen mot Brasilien. Där har man dessutom råd att förlora med uddamålet, och ändå hålla brasilianskorna bakom sig i tabellen. Om det även räcker till gruppseger är beroende av vad matchen Australien–Jamaica slutar.

I premiären var det Barbara Bonansea som briljerade, och gjorde två mål. I dag blev Cristiana Girelli tremålsskytt och inhopparen Aurora Galli satte två. Italienskorna visar på fin offensiv bredd.

I morgon väntar två matcher från grupp E. De spelas enligt följande:

15.00: Nederländerna–Kamerun

21.00: Kanada–Nya Zeeland

Den stora VM-guiden – grupp D

Det är två grupper som sparkas i gång under söndagen. Tidigare har jag presenterat lagen i  grupp C. Men det spelas även en match i grupp D.

I den gruppen vi har en het kandidat till titeln VM:s sämsta lag – Argentina. Vi har även två brittiska lag och ett ombyggt Japan. Här är bloggens stora genomgång av grupp D:

England

England

Världsranking: 3

Guldchans: 15–20 procent.

Nyckelspelare: Fran Kirby. Chelseas tekniska spelgeni bär huvudrollen i Englands anfallsspel. Hon skall stå för kreativiteten. Kirby berättade för övrigt nyligen om hur det var att förlora sin mamma i tidig ålder. Den gripande berättelsen går att se här:

Spelare med Sverigekoppling: Karen Bardsley har spelat för Linköping och Jodie Taylor för Göteborg.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Carly Telford – Lucy Bronze, Steph Houghton, Abbie McManus, Alex Greenwood – Lucy Staniforth, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Jodie Taylor.

Kommentar: England har tagit brons i lagets två senaste mästerskap. I VM 2015 var det en stor framgång, medan det var mer väntat i EM 2017.

Det hade kunnat bli ännu bättre nu, för det engelska laget är bra. Men jag är rädd att knäskadan på viktiga kreatören Jordan Nobbs kan bli kostsam för Lionesses – som laget kallas. Just kreatörer är lite av en bristvara i England, och med Nobbs på läktaren blir pressen väldigt stor på att Fran Kirby skall prestera.

Samtidigt försvåras läget för Kirby, eftersom det är mycket lättare för motståndarna att rikta in sitt försvarsspel mot en speluppläggare än mot två.

Annars blir det spännande att se hur Phil Neville agerar i sitt första världsmästerskap. Hittills har han rullat vilt i startelvan. Det har i princip aldrig varit samma elva två matcher i rad. Vi får se om han kör samma upplägg i VM.

Jämfört med den elva som mycket överraskande föll med 1–0 mot Nya Zeeland i genrepet gissar jag att trion Jill Scott, Jade Moore och Millie Bright får chansen i VM-premiären mot Skottland stället för Staniforth, Walsh och McManus. Kanske även att Neville satsar på Ellen White som forward. I den rollen har nämligen Jodie Taylor nu gått mållös av planen i åtta raka landskamper. Samtidigt behöver nog England få igång Taylors målskytte om det skall bli någon VM-succé.

Utöver Fran Kirby skulle jag säga att målvakten Karen Bardsley är en nyckelspelare. Det känns lite som att England står och faller med den skadeförföljda Manchester Citymålvakten. Jag vet att många tycker att Carly Telford är bra. Men jag måste säga att jag inte är så imponerad av Telford. Jag tycker att hon är svag i luftrummet, och den retur hon släppte vid Nya Zeelands segermål i genrepet ingår inte i målvaktsspel av internationell klass.

Minns ni förresten hur England åkte ur det förra världsmästerskapet? Det var ju mittbacken Laura Bassett som gjorde ett oturligt självmål på övertid av semifinalen mot Japan. Det var en match där England var det klart bättre laget. Men där Japan vann med 2–1 utan att ha ett enda avslut mot mål i själva spelet. Man vann på en feldömd straff och på Bassetts grymma självmål.

Orsaken till att jag tar upp det där målet är att Laura Bassett härom dagen meddelade att hon avslutar sin karriär. I sitt ”avskedsbrev” skriver den 35-åriga mittbacken om hur stolt hon är över hur hon hanterade det där otroligt jobbiga självmålet. Hon blev ju dock inte lottlös i Kanada. England vann ju bronsmatchen mot Tyskland några dagar efter semifinalförlusten.

Tillbaka till årets VM. Där kan det vara läge att poängtera att turneringen även gäller som OS-kval för Europa. De tre bäst placerade europeiska lagen får åka till Japan nästa sommar. För fyra år sedan deltog inte Storbritannien i OS-fotbollen. Det kommer de däremot att göra nästa år – om de kvalar in.

Och det är just England som kvalar för Storbritanniens skull. Skottland räknas alltså inte in i kvalet, även om deras spelare kommer att vara aktuella för Team GB om det blir OS-spel nästa år.

Mitt tips är att England fixar en OS-plats, att laget återigen går till semifinal – och kommer hem med bronsmedaljer. Med Jordan Nobbs i laget hade det blivit minst ett snäpp bättre än så.

Sofia Jakobsson jagar Kim Little

Skottland

Världsranking: 20

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Kim Little – speluppläggare och målskytt i ett. Det finns inget VM-lag där inte Arsenalstjärnan hade platsat.

Spelare med Sverigekoppling: Fiona Brown (Rosengård) och Shannon Lynn (Vittsjö) spelar i damallsvenskan. Dessutom har Lee Alexander (Mallbacken), Hayley Lauder (Mallbacken och Vittsjö) och Jane Ross (Vittsjö) spelat i vår högsta serie.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Lee Alexander – Kirsty Smith, Rachel Corsie, Jennifer Beattie, Nicola Docherty – Lisa Evans, Kim Little, Caroline Weir, Claire Emslie – Erin Cuthbert – Jane Ross.

Kommentar: Äntligen får fantastiska Kim Little spela ett mästerskap för sitt Skottland. 28-åringen har varit med i ett mästerskap – hon spelade ju OS 2012 för Storbritannien. Men när Skottland tog sig till sitt första mästerskapsslutspel – fjolårets EM – drog storstjärnan av korsbandet, och fick följa spelet från sidan.

Under EM var för övrigt Skottland extremt skadedrabbat. Man saknade även Lizzie Arnot, Jennifer Beattie och Emma Mitchell. Och i öppningsmatchen mot England skadades även Jane Ross.

För ett lag med tunn topp var det förstås förödande. Trots att skotskorna inledde EM med ett 6–0-ras mot England och förlust mot ett svagt Portugal var Skottland mycket nära avancemang. Man tog nämligen en fin seger mot Spanien i avslutningsmatchen och var till slut bara ett mål från kvartsfinal.

Nu är Skottland två år bättre, och två år friskare. Och laget känns faktiskt som en liten outsider i det här mästerskapet. Skottland har nämligen en stark startelva, med kapacitet att ställa till det för alla motståndare.

Framför allt har man en högklassklassig anfallslinje med Little, Ross och Erin Cuthbert. Den sistnämnda är en personlig favorit. För två år sedan blev hon Skottlands första målskytt någonsin i ett mästerskap. Nu är hon 20 år och spelar en huvudroll i såväl Chelseas som Skottlands offensiv. Ihop med Little och målfarliga Ross kan Cuthbert ställa till problem för alla försvar i VM.

På centralt mittfält har Caroline Weir fina kvaliteter, bland annat som frisparksskytt. Och på kanterna har skotskorna fart med Lisa Evans, Arnott och Claire Emslie. Den sistnämnda gjorde övrigt nyligen klart med Orlando Pride.

Även i sitt andra stora mästerskap ställs Skottland mot storasyster England i öppningsmatchen. Den här gången kommer det inte att bli 6–0. I mitt tips gav jag skotskorna 40 procents chans att ta poäng i den matchen.

De har ännu större chans mot Japan och skall bara vinna mot svaga Argentina. Jag tror absolut att Skottland kommer att ta sig vidare till åttondelsfinal, minst som en av de bästa grupptreorna. I åttondelen kan man bli en jobbig motståndare för vilket lag som helst. De har absolut skrällpotential. Men det troliga är ändå att Skottland åker hem efter fyra spelade matcher.

Nadeshiko

Japan

Världsranking: 7

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Saki Kumagai – Guldhjältinnan från 2011 har ett mycket bra passningsspel och är väldigt viktig för laget i uppspelsfas.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Ayaka Yamashita – Risa Shimizu, Saki Kumagai, Moeka Minami, Aya Sameshima – Emi Nakajima, Nana Ichise, Hina Sugita, Yui Hasegawa – Kumi Yokoyama, Yuka Momiki.

Kommentar: Japan har spelat i de två senaste VM-finalerna. För fyra år sedan hade man flyt på vägen fram. Sedan dess har laget byggts om.

Det Japan som kommer till Frankrike är ett intressant och väldigt spelskickligt lag. Däremot finns stora frågetecken för den offensiva tyngden. Sedan den tidigare ungdomsförbundskaptenen Asaka Takakura fick uppgiften att föryngra landslaget har man spelat 18 matcher mot motstånd på världsrankingens topp tio. På de 18 matcherna har man tre segrar, fyra kryss och elva förluster.

Japans tekniska lag har helt enkelt vägt för lätt mot toppmotstånd. Därför skall vi inte räkna med någon ny finalplats för Nadeshiko – som landslaget kallas. Personligen ser jag det som en framgång för laget om det tar sig till kvartsfinal.

I laget finns flera riktigt spännande spelare. 20-åriga mittbacken Moeka Minami var exempelvis lagkapten i det japanska lag som vann U20-VM i fjol. 22-åriga Yui Hasegawa är kortvuxen, men ändå en stor spelare. Hennes touch och blick för spelet håller hög klass. Sannolikt kommer mycket av Japans anfallsspel att starta på kanterna, hos Hasegawa och Emi Nakajima.

En annan kortvuxen spelare med central roll är den tekniska, centrala mittfältaren Hina Sugita. Men just längden kan bli ett japanskt problem.

I såväl VM 2011 som 2015 och i OS 2012 hade japanskorna flera nickstarka spelare i Homare Sawa, Azusa Iwashimizu, Mizuho Sakaguchi och Yuki Nagasato. Dessutom hade man en fantastisk hörn- och frisparksläggare i Aya Miyama. Av de fem är bara Sakaguchi med i årets trupp, och hon är långt ifrån säker på en plats i startelvan.

Fasta situationer kan således bli ett stort problem i båda riktningar för Japan. Jag räknar ändå med att japanskorna tar sig till åttondelsfinal. Sannolikt räcker det ju med att vräka in mål på svaga Argentina för att ta en slutspelsplats. I utslagsmatcherna har Japan chans mot alla lag, och med jackpot kan man ta sig hela vägen. Men jag tror ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal.

 

Argentina

Världsranking: 37

Guldchans: Mindre än promillechans.

Nyckelspelare: Sole Jaimes. Forwarden som värvades till Lyon vid årsskiftet måste vara i absolut toppform om Argentina skall ha minsta chans att ens göra något mål i VM.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Solana Pereyra – Adriana Sachs, Augustina Barroso Basualdo, Aldana Cometti, Eliana Stabile – Vanesa Santana, Ruth Bravo – Mariana Larroquette, Estefania Banini, Maria Bonsegundo – Soledad Jaimes.

Kommentar: Argentina skall vara chanslöst. Laget är sannolikt det sämsta i turneringen. Huvudkonkurrent till titeln sämst i VM är Thailand.

Argentina är ett av de många länder som bara har landslag i samband med mästerskap. Det argentinska laget spelade bara en enda landskamp mellan sommaren 2015 och april 2017.

Lagets affischnamn är kreativa Estefania Banini, med flertalet år i USA och Spanien bakom sig, och forwarden Soledad Jaimes, som värvades till Lyon i vintras. Jaimes visade vägen till VM genom att göra fem mål i Copa America i fjol. Där kom laget på tredje plats vilket innebar att man fick spela playoff mot den nordamerikanska fyran Panama. Där vann Argentina med totalt 5–1 över två matcher.

Utöver Jaimes gjorde Banini och Florencia Bonsegundo tre mål vardera i Copa America. Banini och Bonsegundo spelar båda i Spanien. Det gör även backarna Aldana Cometti, Augustina Barroso Basualdo och Ruth Bravo samt mittfältaren Mariela Coronel och forwarden Yael Oviedo.

Huvuddelen av spelarna är dock hemmabaserade. Och efter VM-avancemanget har tyvärr inte förbundet givit sitt landslag speciellt bra förutsättningar under uppladdningen. Vad jag kan hitta har de bara spelat fyra landskamper sedan november. Tre av de var i en fyrnationsturnering i Australien mot Sydkorea, Nya Zeeland och Australien. Där blev Argentina mållöst efter förluster med 5–0, 2–0 och 3–0.

Senast Argentina spelade VM var 2007. Då kom man allra sist med noll poäng och målskillnaden 1–18. Från den truppen är målvakten Vanina Correa även med i årets VM-trupp.

Jag räknar med att Argentina lämnar även det här världsmästerskapet utan poäng. Deras huvudmål måste nog i första hand vara att göra något mål – samt att undvika att även den här gången bli sist i hela mästerskapet.

 

Kunglig presentation av Englands VM-trupp

Englands VM-trupp håller just nu på att presenteras på sociala medier.

Phil Neville valde en lite annorlunda väg att meddela sitt lag. Han lät 23 kändisar släppa varsin spelare. Först ut var ett kungligt budskap om att lagkapten Steph Houghton är med.

Efter prins William har bland annat även Emma Watson, James Corden, Olly Murs, Alex Scott, Ian Wright, Raheem Sterling, Ellie Goulding, Alan Shearer och David Beckham presenterat varsin spelare under förmiddagen.

Det här är ett lysande PR-knep som gör att VM-truppen når ut långt utanför den vanliga damfotbollskretsen. Dessutom gör upplägget att man blir lika nyfiken på vilka som får presentera spelare som vilka som kommer med.

Hur truppen ser ut?

Här är de 23 spelarna:

Målvakter (3): Karen Bardsley (Manchester City), Carly Telford (Chelsea) och Mary Earps (Wolfsburg, Tyskland).

Backar (8): Stephanie Houghton, Abbie McManus och Demi Stokes (Manchester City), Lucy Bronze (Lyon, Frankrike), Leah Williamson (Arsenal), Alex Greenwood (Manchester United), Millie Bright (Chelsea), Rachel Daly (Houston Dash, USA),

Mittfältare (6): Jill Scott, Georgia Stanway och Kheira Walsh (Manchester City), Karen Carney (Chelsea), Jade Moore (Reading) och Lucy Staniforth (Birmingham).

Forwards (5): Fran Kirby (Chelsea), Beth Mead (Arsenal), Toni Duggan (Barcelona, Spanien), Nikita Parris (Manchester City), Ellen White (Birmingham) och Jodie Taylor (Seattle Reign, USA).

Det är en stark trupp som domineras av spelare från Manchester City – åtta stycken. Chelsea har med fyra, medan det engelska mästarlaget Arsenal bara har två. Vi har med två spelare som varit i damallsvenskan, dels målvakten Karen Bardsley (Linköping) dels forwarden Jodie Taylor (Göteborg).

Noterbart också att fem spelare har klubbadress utanför England.

Bland de spelare som lämnas utanför truppen märks Lyons Izzy Christiansen och Manchester Citys talangfulla målvakt Ellie Roebuck. Det blir inte heller plats för USA-baserade Chioma Ubogagu, som ju testats under vintern.

Christiansen skadade foten i mars, och opererades kort därefter. Många trodde att hon trots det skulle vara med i truppen. Men förbundskapten Neville vågade tydligen inte chansa på att hon skulle bli fullt återställd i tid. En annan spelare som missar VM på grund av skada är ju Arsenals korsbandsskadade mittfältare Jordan Nobbs.

England spelar i grupp D mot i tur och ordning Skottland, Argentina och Japan.

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Samuelsson klar för stjärnspäckat Arsenal

Nu är det klart var Jessica Samuelsson fortsätter sin karriär. Det blir i Arsenal, en klubb som numera har en makalöst stjärnspäckad laguppställning.

Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.

Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.

I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.

Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.

När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.

Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:

* Lucy Bronze, England/Manchester City
* Deyna Castellanos, Venezuela/Santa Clarita Blue Heat
* Pernille Harder, Danmark/Wolfsburg
* Samantha Kerr, Australien/
* Carli Lloyd, USA/Houston Dash
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Lyon
* Lieke Martens, Nederländerna/Rosengård/Barcelona
* Vivianne Miedema, Nederländerna/Bayern München/Arsenal
* Jodie Taylor, England/Arsenal
* Wendie Renard, Frankrike/Lyon

De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.

När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.

På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?

Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.

Pernille Harder

Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.

Lieke Martens

Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.

Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…

Dags för allsvensk återstart

I kväll drar damallsvenskan igång igen efter EM-uppehållet. Serien fick ett fint erkännande häromdagen, när Uefa tillkännagav vilka tre spelare som är i final om priset som bästa spelaren i och från Europa under säsongen 2016/17.

Två av de tre finalisterna Lieke Martens, Pernille Harder och Dzenifer Marozsan har ju nämligen spelat i vår högsta svenska serie under aktuell säsong.

Otroligt kul för damallsvenskan. Tyvärr är ju ingen ur trion kvar nu i höst, utan nu får nya profiler bära serien.

Kvällens match går mellan Piteå och Göteborg, det är en match som är av stort intresse för tabellens undre halva. Göteborg har ju firat sommarledighet som jumbo och är i stort behov av poäng. Man har värvat en ny målvakt och en ny mittback för att stärka upp defensiven. Det känns som kloka tankar.

Piteå var ett av de formsvagaste lagen i vårspurten, med bara fyra poäng på de fem sista omgångarna. Laget har bara en poäng upp till LB07 på den sista medaljplatsen, men det är å andra sidan bara fem poäng ner till nedflyttningsplats. Hemmaförlust i kväll, och laget löper risk att bli akut indraget i bottenstriden. Det finns alltså förutsättningar för en spännande match i kväll.

En spännande match blir det garanterat även i norska toppserien i dag. Det är nämligen seriefinal mellan LSK och Avaldsnes med avspark 19.35. Inför matchen leder Avaldsnes tabellen med en poäng före LSK. De senare har dock en match mindre spelad. LSK har även fått hem Emilie Haavi efter ett halvårs äventyr i USA.

I Norge har det varit en intressant debatt om damfotbollens status de senaste dagarna. Jag tror att allt började med den här krönikan om att norsk damfotboll inte är i närheten av att få ut den potential som finns.

Efter diverse turer, där bland annat storlaget Rosenborgs motstånd till damfotboll kom upp…

…skrev Stabaek-ledaren Richard Jansen i går ett debattinlägg i tidningen VG om att norsk fotboll i grunden diskriminerar kvinnor.

Ett inlägg förbundsledningen svarade på:

Det blir intressant att se vad som kommer ut ur den här debatten.

Utöver seriematcher i både Sverige och Norge är det tv-sända semifinaler i F19-EM i dag. 16.00 på Eurosport 1 spelar Nederländerna–Spanien och 20.00 på samma kanal gör Tyskland och Frankrike upp. Det känns som två hyperintressanta matcher mellan fyra länder med framtiden för sig.

De fyra lagen har för övrigt säkrat sina platser till nästa års F20-VM. Europa har även en femte plats. Den kvalar England och Skottland om i kväll 20.00.

Så en sväng till Asien, där Sydostasiatiska mästerskapen är i gång i Kuala Lumpur. Turneringen är lite intressant eftersom mycket talar för att ett av lagen därifrån kommer att kunna kvala in till VM 2019.

Fem lag gör upp i mästerskapet, där Thailand är favoriter närmast före Vietnam. Men i premiäromgången visade Myanmar att man är på frammarsch och skakade Thailand. Thailändskorna kunde dock till slut vända och vinna med 3–2.

Tillbaka till där inlägget började, alltså Uefa Women’s Player of the Year Award. Vinnaren avslöjas den 24 augusti, och placeringarna 4–10 ser ut så här:

4: Vivianne Miedema
5: Eugénie Le Sommer
6: Wendie Renard
7: Jackie Groenen
8: Lucy Bronze
9: Jodie Taylor
10: Shanice van de Sanden

Notera här att van de Sanden inte platsade i Uefas EM-elva, men alltså räknas som en av de tio bästa spelarna i Europa under det senaste året. Anmärkningsvärt.

Senare i dag kommer även de tio nominerade till Fifas pris till världens bästa spelare att presenteras, alltså damernas motsvarighet till Ballon d’Or. Juryn som tar ut kandidaterna består av de här sex meriterade profilerna:

Det blir väldigt intressant att se hur stor påverkan EM har haft på listan. Gissar att det kan vara rätt stor. Dock borde ju någon australisk spelare (Sam Kerr), någon amerikansk samt förstås Marta finnas med.

Marta och Alex Morgan gör för övrigt succé ihop i NWSL och Marta ligger nu tvåa både i skytteligan och assistligan. I förra veckan stod hon exempelvis för det här läckra målet, efter väggspel med Morgan:

Asllani mot Seger

Det har varit en rekordsommar här på bloggen. Juli är den månad som haft flest sidvisningar någonsin, med 39 914.

Det var cirka 2 500 fler visningar än under EM 2013 och 6 000 fler än under VM 2015 och OS 2017.

Dock hade bloggen ”bara” 9 473 unika besökare under juli, vilket är klart färre än exempelvis VM-månaden juni 2015, då hela 13 489 klickade in här.

Som det ser ut kommer 2017 att bli det klart bästa året någonsin på bloggen. Hittills har det varit närmare 181 000 sidvisningar i år (41 500 unika besökare), vilket ger ett snitt på cirka 25 000 per månad. Fjolåret är bästa året hittills, då stannade räkneverket på 228 950 visningar (19 079 per månad).

Kosovare Asllani

Och nu har vi slagit ett nytt rekord, det gällande flest kommentarer till ett inlägg. Inlägget det handlar om är det föregående, och debatten har framför allt handlat om Kosovare Asllani, och mer precist om hur bra nyförvärv hon är.

Mitt svar på den frågan är att hon borde vara ett väldigt bra nyförvärv. Så här på förhand känns det som att Asllani borde vara bättre för Linköping än Caroline Seger för Rosengård.

Caroline Seger

Åter till det strax. Först har jag funderat lite kring förändringarna i de båda topplagens trupper. Det ser ut så här:

Rosengård:
Ut: Lieke Martens (Barcelona), Amanda Ilestedt (Turbine Potsdam), Emma Berglund (PSG), Sofie Junge Pedersen (Levante), Hanna Persson (Bröndby) och Emma Pennsäter (lån, Bröndby).
In: Caroline Seger (Lyon), Simone Boye Sörensen (Bröndby), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna) och Jenna Hellstrom (Kent State).

Linköping:
Ut: Magdalena Eriksson (Chelsea) och Jessica Samuelsson (klubb ej klar).
In: Kosovare Asllani (Manchester City), Nicoline Sörensen (Bröndby) och Anna Oscarsson (Hammarby).

Med förlusten av Samuelsson och skadan på Janni Arnth har Linköping tyngre förluster i backlinjen än Rosengård. Däremot är det stort plus för LFC när det gäller offensiven.

Rosengård har tappat både Marta och Martens på mindre än ett halvår, det är en gigantisk förlust när det gäller kreativitet och mål/assist. Och som bekant är varken kreativitet eller mål/assist Segers stora styrka. Hon är duktigt på det korta passningsspelet samt att behandla och hålla i bollen samt på att styra anfallstempot. Däremot slår Seger väldigt få avgörande passningar.

Känslan är att det är Sanne Troelsgaard och Iva Landeka som måste kliva fram när det gäller avgörande passningar från mittfältet i Rosengård. Dessutom väntar Malmöklubben förstås på att Anja Mittag skall hitta sin ”gamla” form. I så fall har man en pålitlig poängspelare där.

I Linköping blir det intressant att se hur man ersätter Samuelsson. Ett alternativ är att spela Anna Oskarsson som ytterback. En annan lösning är att flytta ner allroundkunniga Kristine Minde får ge plats åt Asllani i anfallslinjen, och att norskan i stället får ansvar för högerkanten.

LFC har vunnit med 1–0 mot Hammarby i träningsmatch i kväll (Marija Banusic segerskytt). Jag har inte sett någon laguppställning, någon som vet hur LFC ställde upp?

När det gäller Asllani tycker jag att hon har tagit stora steg de senaste åren. Hon har gått från att vara en envägsspelare till att vara tvåvägs. Hon var dessutom en av Sveriges två–tre bästa spelare i EM. När det gäller hennes status i Manchester City var den väl dock inte jättehög.

Hon spelade bara från start i tre av sju matcher i vårens ligaspel. Och hon fick inte ens plats på bänken i FA-cupfinalen.

Däremot fick Asllani förtroende i Champions League. Hon startade i alla årets fyra matcher. I kvartsfinalerna mot Fortuna Hjörring blev hon utbytt i 67:e respektive 72:a minuten. Och i semifinalerna mot Lyon blev hon målskytt i, och spelade hela den första matchen. I returen blev hon utbytt i 69:e minuten.

I Linköping kommer Asllani att ha en större roll än hon haft i Manchester City, på så sätt är det ett klokt beslut att flytta hem. Det är nu hon skall visa att hon kan bära ett lag. Det blir spännande att följa.

Det blir även mycket spännande att se vilken påverkan Caroline Seger får på Rosengårds spel. Det blir även spännande att se hur mittfältet kommer att formeras. För Seger personligen är det ett naturligt val att flytta hem. Hon har inte fått speciellt mycket speltid i de stora matcherna för Lyon, utan har mest fått spela i ligan mot sämre lag. I Malmöklubben växer hennes roll rejält.

Det dröjer dock en vecka innan damallsvenskan drar igång igen. I morgon är det däremot sex matcher i elitettan. Den mest intressanta är den mellan fyran Kungsbacka och trean AIK. Det är matchen om vilket lag som skall ta upp jakten på andraplacerade Kalmar. Vid kryss i Kungsbacka börjar det se riktigt ljust ut för de båda Smålandslagen Växjö och Kalmar.

Växjö skall till Umeå på måndag. Där föll UIK häromdagen med 1–0 mot klubbens legendarer från tidigt 2000-tal. Att spela en sådan match mitt i säsongen känns ju lite lätt tveksamt. För det är förstås inte roligt för det nuvarande A-laget att ta stryk av ett veteranlag huvudsakligen bestående av spelare som lagt av. Att påminnas om att allt var bättre förr stärker knappast dagens spelare.

I dag har andra gruppspelsomgången i F19-EM spelats. Där åkte Sveriges banekvinnor från kvalet, Italien, på en riktig stjärnsmäll. Italienskorna föll med hela 6–1 mot Frankrike, ett resultat som innebär att italienskorna är utslagna.

I dagens toppmatch vann Tyskland med 2–0 mot Spanien i det som kan vara en försmak på finalen. Fast Nederländerna vill nog ha ett ord med i spelet. De vann mot England med 2–0 och har säkrat sin semifinalplats.

Slutligen tillbaka till EM. Uefa har nominerat turneringens tio snyggaste mål.

Personligen röstar jag på Vivianne Miedema mot England som etta, Ana Maria Crnogorcevic som tvåa och Jodie Taylor som trea.

Av rättighetsskäl lade Uefa inte upp några klipp från matcherna under turneringen. Men nu har man alltså börjat göra det. Utöver klippet ovan med de tio snyggaste målen har man även satt ihop en kavalkad av samtliga 68 mål från turneringen. Det klippet är på just under elva minuter, du ser det här:

Den stora analysen av EM 2017

EM är över – mästerskapet avrundades med en orange jättefest…

…och ett par röda:

Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.

Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.

Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.

Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.

Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.

Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.

Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.

Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.

Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:

”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”

Neid sa även att:

”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”

Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.

Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.

Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.

Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.

Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.

Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:

1) Nederländerna
Gruppsegrare. 18 poäng (sex raka segrar). 13–3 i målskillnad.

Värdnationen vann EM-guldet, och supporterskaran på hemmaplan växte rejält. Även om supportrarna inte höll på Nederländerna utan på Holland…

Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.

Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:

Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.

Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:

2) Danmark
Grupptvåa. 10 poäng, (tre segrar, en straffseger och två förluster). 6–6 i målskillnad – exklusive straffarna.

Precis som för Nederländerna gjorde jag min stora analys av det danska laget redan inför finalen.

Kortfattat kan man säga att Danmark gjorde ett fantastiskt bra mästerskap med tanke på hur skadedrabbat laget var inför och under turneringen.

Och även i Danmark blev det riktig EM-feber till slut. Här en bild från Rådhuspladsen under finalen:

Och här några till från hemkomsten. Du missade väl inte videoklippet i början av texten?

Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.

3) England
Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad. 

Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.

Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.

Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.

Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.

På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.

Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.

Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.

3) Österrike
Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.

Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.

För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.

Även semifinalen lockade många av Wiens invånare till Rathausplatz. Intresset för damfotboll verkligen exploderade i Österrike under mästerskapet:

De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.

Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.

Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.

Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.

Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.

När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.

Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.

29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.

Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.

Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.

5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.

De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.

Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.

Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.

Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.

En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.

6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?

Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.

Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.

Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.

Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.

Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.

Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?

Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.

Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.

För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.

7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.

Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…

8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.

Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.

För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).

I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.

Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.

Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.

Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.

Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.

Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.

Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?

9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.

Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.

Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.

I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.

Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:

Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.

Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.

10) Belgien
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.

Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.

Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.

Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.

I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.

Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.

Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.

Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.

11) Ryssland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.

Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.

Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.

Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.

Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.

Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.

I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.

12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.

Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.

Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.

Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.

Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.

En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.

13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.

Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.

Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.

Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.

För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.

14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.

Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.

Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.

Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.

Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.

Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.

15) Norge
Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.

Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.

Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.

Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.

Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.

Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.

Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.

En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.

På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?

För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.

16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.

Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.

På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.

I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.

Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.

I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.

Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.

Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.

Den officiella EM-drömelvan – plus min

Nu vid lunchtid har Uefa presenterat sin drömelva från EM. Det är en elva som innehåller fem spelare från det segrande nederländska laget.

Jag skulle även säga att det är en elva med flera konstiga uttagningar. Den officiella EM-elvan ser ut så här:

Sari van VeenendaalLucy Bronze, Anouk Dekker, Steph Houghton, Verena AschauerTheresa Nielsen, Jackie Groenen, Sherida Spitse, Lieke MartensPernille Harder och Jodie Taylor.

Kollar vi på det lagdel för lagdel är van Veenendaal inget dåligt val. Men personligen tycker jag att Österrikes Manuela Zinsberger var EM:s bästa målvakt. Hon släppte alltså bara in ett mål på fem matcher i ett lag få trodde på inför mästerskapet.

I backlinjen är Bronze även mitt val på högerbacken, i första hand i konkurrens med Theresa Nielsen. Jag är även med på uttagningen av Aschauer som vänsterback. Det är för övrigt den position där det är klart sämst konkurrens, väldigt få vänsterbackar imponerade på mig under EM.

Kollar vi mittbackarna tar jag bort Dekker direkt. Den platsen ger jag till Simone Boye Sörensen. Houghton är jag splittrad till. När jag tryckte publicera på det här inlägget var hon med i min drömelva. Men sedan tänkte jag lite, och kom på att hon ju hamnade rätt snett mot Nederländerna. Följden blev att jag plockade bort henne. In i stället kom hennes stabila mittbackskollega Millie Bright, men det var även nära att Carina Wenninger fick platsen bredvid Boye Sörensen.

Nu till mittfältet. Där är utnämningen av Nielsen närmast oförklarlig, framför allt eftersom hon oftast spelade högerback. Högerytter skall självklart Shanice van de Sanden vara. Eller hur? Här är det dock hård konkurrens, för jag hade gärna fått med både Jordan Nobbs och Laura Feiersinger i en drömelva.

I övrigt på mittfältet köper jag utnämningarna av Groenen och Martens rakt av. Däremot platsar inte Spitse in min startelva. Hon var lysande i finalen, men sett över hela turneringen håller jag Amandine Henry och Jill Scott som bättre.

Forwardspositionen är som vanligt den med allra tuffast konkurrens. Harder och Taylor är bra val, men här vill jag egentligen också ha med Vivianne Miedema, Nina Burger och Ramona Bachmann.

Mitt drömlag enligt 4–4–2 blir: Zinsberger – Bronze, Boye Sörensen, Bright, Aschauer – van de Sanden, Groenen, Henry, Martens – Miedema och Harder.

På bänken sätter jag: Karen Bardsley, van Veenendaal, Nielsen, Wenninger, Wendie Renard, Feiersinger, Nobbs, Spitse, Scott, Bachmann, Taylor och Burger.

Den svenska spelare som var närmast en plats är Stina Blackstenius, men konkurrensen på forwardssidan är såpass tuff att hon ändå inte var riktigt nära.

Personligen tycker jag att jag fått ihop ett riktigt välkomponerad trupp med god balans mellan offensiva och defensiva egenskaper. Vad tycker ni? Har jag glömt någon självklar kandidat? Det vore förresten kul att se era EM-elvor.

I går satte SVT:s expertpanel ihop sin drömelva från mästerskapet. De körde 3–4–3 och fick med följande spelare:

Zinsberger – Bronze, Wenninger, Boye Sörensen – van de Sanden, Nobbs, Groenen, Martens – Miedema, Harder, Taylor.

Här snackar vi en hyperoffensiv elva som antagligen inte är tänkt att tillbringa många minuter på egen planhalva.

Grattis Nederländerna, grattis damfotbollen

Nederländerna är Europamästarinnor efter 4–2 mot Danmark. Och Lieke Martens har prisats som turneringens bästa spelare.

Att värdnationen vinner känns logiskt – de vann samtliga sina sex matcher under ordinarie tid. Och de har haft störst kvalitet i offensiven genom hela turneringen. Jag räknade till 7–7 i klara målchanser i finalen. Men medan danskorna ”bara” förvaltade två av sina, fortsatte hemmaspelarna att vara makalöst effektiva genom att göra fyra mål.

När det gäller Martens har hon gjort 3,5 mål och har två assist under EM – så visst känns det som en rimlig utnämning. Jag skriver 3,5 eftersom hon även var sista nederländska på det 3–0-mål mot England som räknades som självmål.

När det gäller spelkvalitet var finalens andra halvlek inte lika fantastisk som den första. Men det var ändå en väldigt bra halvlek. Totalt måste det här vara historiens bästa EM-match. För vilken match skulle kunna konkurrera?

Det finns några VM-matcher som jag håller på samma nivå, men någon EM-match kan jag inte komma på. Att finalen blev en sådan toppmatch var förstås fantastiskt bra för damfotbollen som sport – framför allt i Nederländerna och Danmark.

Lite tråkigt var det allt att två svaga ingripanden från Stina Lykke Petersen blev avgörande. För både 2–1-målet från Lieke Martens…

…och Sherida Spitse:s matchavgörande 3–2-frispark kom ju till efter svaga målvaktsingripanden.

Visst gjorde Lykke Petersen även en fantastisk räddning, men det kompenserar ju tyvärr inte för missarna.

Vivianne Miedema klev upp på andraplatsen i skytteligan genom att punktera finalen med sitt 4–2-mål.

Danmark fick alltså silvermedaljerna, och på slutet drabbades de av ytterligare en skada. Det var Rosengårdsnyförvärvet Simone Boye Sörensen som skadade knät. Vi får verkligen hålla alla tummar för att den danska försvarsgeneralen inte blir borta länge.

När det gäller spelarkritik var det framför allt Sherida Spitse, Danielle van de Donk och nämnda Vivianne Miedema som klev fram och gjorde lysande insatser i finalen. Men även kantspelarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden var som vanligt bra.

Jag har hyllat Jackie Groenen genom hela turneringen. Hon inledde även finalen på ett lysande sätt, och låg bland annat bakom kvitteringen till 1–1. Men efter att hon fick gult kort i 21:a minuten tappade hon både i aggressivitet och i kvalitet. Kanske förlorade hon även priset som turneringens bästa spelare där? Fast det är ju en bra tröst att få med sig ett EM-guld hem till Frankfurt…

I mitt tips inför mästerskapet tippade jag att Nederländerna skulle åka i kvartsfinal och Danmark redan i gruppspelet. Och jag är inte den enda som varit snett ute i förhandstipsen. Det har verkligen varit ett skrällmästerskap.

Men på en front träffade jag mitt i prick, och det var skytteligan. Där hade jag Jodie Taylor som vinnare och Vivianne Miedema som tvåa – precis som det slutade. Alltid något…

Miedema gjorde för övrigt alla sina fyra mål i utslagsmatcherna, vilket ju tyder på stor styrka.

Den stora guiden till EM-semifinalerna

Av EM återstår nu fyra lag och tre matcher. Två av matcherna spelas under torsdagen. Här är min guide till de båda semifinalerna:

18.00 Danmark–Österrike
Rat Verlegh Stadion, Breda

TV: SVT 2 och Eurosport 1.
Tips: 49–51

Troliga laguppställningar: Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Line Röddik Hansen – Sanne Troelsgaard Nielsen, Line Sigvardsen Jensen, Frederikke Thögersen, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.
Österrike: Manuela Zinsberger – Katharina Schiechtl, Carina Wenninger, Sarah Puntigam, Verena Aschauer – Viktoria Schnaderbeck – Laura Feiersinger, Nicole Billa, Sarah Zadrazil, Nadine Prohaska – Nina Burger.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina

Kommentar: Det här är verkligen en vidöppen historia. Jag tippar Österrike eftersom jag känner att Österrikes omställningsspel borde passa det danska laget dåligt. Men egentligen känns väl Danmark som knappa favoriter, och jag hade garanterat helgarderat den här matchen på stryktipset. För det här kan både gå till förlängning och straffar.

Jag såg Danmark två gånger på plats, och imponerades av laget. Men det gjorde jag även av Österrike, som jag såg spela 1–1 mot Frankrike. Den härliga glädje som de österrikiska spelarna visade efter den matchen gjorde att jag tog laget till mitt hjärta.

Österrike och Danmark stötte på varandra i genrepet inför EM, då vann Österrike med 4–2 efter att ha varit totalt överlägset. Det var garanterat en match som gav det österrikiska laget mycket av det självförtroende som redan tagit dem till en historisk EM-medalj.

Men inför semifinalen har sannolikt Danmark större nytta av det där genrepet än Österrike. Dels vet de hur bra motståndarna är, dels har de kunna reparera de brister som fanns vid det tunga nederlaget.

För Österrikes del saknas förstås Lisa Makas, som ju drog på sig en korsbandsskada i kvartsfinalen. Jag läste att det var hennes tredje korsbandsskada på två år. Grymt tungt. Hos danskorna är ju Janni Arnth borta till följd av en stressfraktur.

Kollar vi på de båda lagen känns det som att Danmark börjar hitta rätt i sitt lagbygge. Man är starkare i offensiven än i defensiven, men har ändå bara släppt in två mål på fyra matcher mot högklassigt motstånd.

Lagets nyckelspelare är förstås speluppläggaren Pernille Harder, men även försvarsjätten Simone Boye Sörensen är väldigt viktig. Den senare har verkligen varit grymt bra under EM.

De största frågetecknen finns för vem som skall spela vänsterback och vem som skall spela bredvid Line Jensen på centralt mittfält. Jag tippar att Line Röddik Hansen och Frederikke Thögersen får förtroendet på bekostnad av Cecilie Sandvej och Maja Kildemoes. En notering kring det danska laget är att det har sett väldigt tröttkört ut sista tio minuterna i alla matcher.

Österrike är mästerskapsdebutanter, och har således aldrig förlorat en mästerskapsmatch. Man har EM-turneringens hittills bästa målvakt i 21-åriga Bayern München-spelaren Manuela Zinsberger. Hon har bara släppt in ett mål, en nick på hörna från Frankrike och Amandine Henry. Där var i och för sig Zinsberger lite snett ute, men det var ingen grov tavla. Och den österrikiska målvakten har vägt upp den lilla missen med flera högklassiga räddningar, samt allmänt mycket stabilt spel.

Och senast blev ju Zinsberger även straffhjälte:

Österrike har en mycket tydlig spelidé, både i defensiven och i offensiven. Defensivt ställer man upp 4–1–4–1 så länge man ligger högt i planen, men när man närmar sig eget straffområde faller man ner i 5–4–1. Man har ett väl inarbetat presspel, med många spelare som är väldigt duktiga på att sätta den där pressen. Bäst skulle jag säga att löpstarka Nicole Billa är. Hon stressar fram många misstag från motståndarna.

När Österrike vinner bollen vill de snabbast möjligt sätta upp den på starka Nina Burger, som i sin tur brukar få fint understöd av löpstarka mittfältare som Billa, Laura Feiersinger och Sarah Zadrazil. I Makas frånvaro blir det nog Nadine Prohaska som tar den sista mittfältsplatsen. Ett alternativ skulle vara att sätta in Virginia Kirchberger i backlinjen och flytta fram spelskickliga lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck.

Trots att Österrike i första hand utmärkt sig för sin fina defensiv är laget vasst i offensiven, och man har faktiskt både gjort fler mål och släppt in färre än Danmark. Österrikes målskillnad så här långt i EM är 5–1 medan Danmarks är 4–2.

Som sagt, det här är en vidöppen semifinal, som kan sluta precis hur som helst. Kollar man lagens inbördes historik har man mötts tre gånger på 2010-talet. Österrike har två vinster mot Danmarks enda, noterbart är att hemmalaget har vunnit alla gånger. Men i det här fjärde mötet har ju inget av lagen hemmaplan.

20.45 Nederländerna–England 
De Grolsch Veste, Enschede – under EM kallas arenan FC Twente Arena.

TV: TV 12, Eurosport 2 och Cmore Fotboll.
Tips: 40–60

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
England: Siobhan Chamberlain – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Ellen White, Jade Moore, Fara Williams, Jordan Nobbs – Fran Kirby och Jodie Taylor.
Domare: Stephanie Frappart, Frankrike

Kommentar: Det här är matchen mellan de enda två lag i turneringen som står på fyra raka segrar. Mellan de två lag som gjort flest mål, och släppt in minst.

Det skulle alltså kunna vara den moraliska finalen. Men i det här skrällmästerskapet kanske man inte skall ta för givet att vinnaren i den här matchen även tar hem pokalen på söndag.

Som jag ser det har England varit EM:s bästa och mest homogena lag, och de får räknas som favoriter mot värdnationen. Det här är ju två lag med klös, båda kallas ju för lejonhonorna. Det engelska laget har ju rakt av smeknamnet ”Lionesses” medan de nederländska laget lägger till en färg och kallas ”Oranje Leeuwinnen”.

Jag har sett Nederländerna två gånger live och England en. I det nederländska laget har jag noterat några svagheter, det har jag inte i det engelska. Framför allt är det brister i snabbhet i det nederländska mittförsvaret som jag tänker på. Brister som borde få det att vattnas i munnen på en engelsk skyttedrottning vid namn Jodie Taylor.

Hon avgjorde senast de båda lagen möttes. Det var i november, och England vann med 1–0. Totalt har lagen mötts fyra gånger på 2010-talet. England har två vinster och så har det blivit två kryss. Noterbart även att lagen möttes även i EM-semifinal 2009, då vann England efter förlängning.

Här är bilder från mötet i november:

Nu har ju dock mycket hänt i Nederländerna sedan dess. Inte minst har man ju bytt förbundskapten till Sarina Wiegman, ett byte som givit laget ett jättelyft.

Det som i första hand talar för hemmalaget är att de är på hemmaplan och är inne i ett slags glädjerus. Nederländerna har också en mycket vass anfallslinje sannolikt det bästa i turneringen. Och de nederländska spelarna strålar av självförtroende, inte minst vassa yttrarna Lieke Martens och Shanice van de Sanden.

På presskonferensen efter segern mot Sverige fick succémittfältaren Jackie Groenen frågan om hur hon skulle se på att få möta flera av sina gamla klubbkompisar i Chelsea.

”Det skall bli roligt att träffa dem, och sedan se till att de får åka hem”

För Nederländerna var det otroligt viktigt att skyttedrottningen Vivianne Miedema fick göra mål mot Sverige. I henne har värdnationen haft ett litet sparkapital tidigare i turneringen. Miedema är en spelare som kan göra mål mot vilket försvar som helst.

Men jag håller alltså ändå England som knapp, men klar favorit i den här matchen. Det engelska laget har gjort flest mål i turneringen och släppt in delat minst. Deras målskillnad är fina 11–1, medan Nederländerna har turneringens näst bästa målskillnad med 6–1.

När det gäller England stod jag och lyssnade på flera av deras spelare efter segern mot Frankrike i söndags. Det var tydligt att de trodde stenhårt på sin spelidé – och på att Jodie Taylor skall göra mål när chanserna dyker upp.

Taylor har varit glödhet i EM. På 238 spelade minuter har hon totalt kommit till åtta avslut – och på dem har hon gjort fem mål. Det är en fullständigt makalös siffra. Man brukar ju säga att det är bra om man gör mål på var fjärde avslut.

Noterbart är att 31-åriga Taylor gjorde sin landslagsdebut som 28-åring. Det var nuvarande förbundskaptenen Mark Sampson som trodde på den före detta Göteborgsspelaren, och som gjorde henne till förstaval som engelsk forward.

Taylor är dock inte ensam i den engelska offensiven. Hon understöds i första hand av dels nickstarka Ellen White, dels av två riktigt tekniska och spelskickliga spelare i Fran Kirby och Jordan Nobbs.

Förbundskapten Sampson har verkligen gjort ett gediget lagbygge. Han har handplockat spelare till alla positioner, och till slut fått ett lag som är väldigt svårslaget. Backlinjen är otroligt stabil och välkomponerad. Mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright är två klippor. Och båda ytterbackarna Lucy Bronze och Demi Stokes är snabba, det blir spännande att se dem mot skickliga nederländska kantspelare.

Mittfältet är hårt arbetande. Där är viktiga Jill Scott dock avstängd för att hon tog en vansinnesvarning mot Frankrike. Min gissning är att rutinerade Fara Williams går in i Scotts ställe. En annan jobspost är att målvakten Karen Bardsley drabbades av en fraktur i högerbenet mot Frankrike och är borta från resten av EM. Dock har jag ganska god tilltro till att ersättaren Siobhan Chamberlain är ungefär jämnbra med Bardsley. Så skadan borde inte vara någon katastrof för England.

Slutligen har jag i tidigare inlägg lovat att skriva lite om den engelske förbundskaptenen. Jag har ju varit imponerad av hans arbete med det engelska laget. Samtidigt tycker jag att han är gräslig att höra under matcherna. Han skäller bland annat rätt rejält på domarna.

Jag hade aldrig stött på honom innan i söndags. Därför var jag väldigt nyfiken på att höra hur han agerade när han mötte pressen. Och jag måste säga att jag blev otroligt imponerad.

Den presskonferens han bjöd på efter 1–0-segern mot Frankrike var världsklass. Dels gillade jag att han inledde med att hylla det franska laget i allmänhet och Camille Abily i synnerhet. Men jag gillade även hur han gång på gång hyllade det arbete hans spelare lägger ner. Och då inte bara de elva som spelar, utan alla 24 som är med i Nederländerna. Sampson gav ett mycket bra intryck.

Inte minst gillade jag att han efter presskonferensen gick runt och tog de engelska journalisterna i hand, bytte något ord med var och en av dem och hälsade dem välkomna till måndagens träning. Att skapa en personlig relation med de man jobbar mot är alltid positivt. Det leder till att man behandlar varandra med respekt. Att det var möjligt att göra så berodde ju i och för sig på att det inte var så många engelska reportrar på plats. Men det är ju en annan fråga…

Sampson fick för övrigt frågan om England inte skall räknas som guldfavorit med både Tyskland och Frankrike utslagna. Han medgav att sett till ranking är det rimligt att det engelska laget får ett favorittryck. Men helst ville ha lägga över favoritskapet på andra lag, för som han sa:

”I det här mästerskapet har det inte varit bra att vara favorit…”

 

Nu är England guldfavoriter

Det är klart för semifinaler i EM. Vi kommer att få ett nytt mästarlag, för de tre nationer (Tyskland, Norge och Sverige) som tidigare tagit guld är alla utslagna.

När semifinalerna spelas på torsdag blir det Nederländerna–England (20.45) och Danmark–Österrike (18.00). Vem hade kunnat tro det innan turneringen?

Jag lyckades ju pricka sju av åtta kvartsfinallag i min stora EM-guide. Men jag fick bara in ett medaljlag – England. Och de känns väldigt stabila, och får numera räknas som klara guldfavoriter.

England slog just ut många experters stora favoriter, Frankrike. Här framför mig står den före detta franska storstjärnan Louisa Cadamuro (tidigare Necib) och pratar i fransk tv.

Och alldeles nyss vandrade den nuvarande storstjärnan Eugenie Le Sommer av De Adelarshorst. Hon hade sällskap av fem småbarn med 9 Le Sommer på ryggen.

Det var just Le Sommer som tappade bollen i det anfall som ledde till Englands segermål. Lucy Bronze – världens bästa högerback – bröt och serverade Jodie Taylor fritt läge. Och i det här mästerskapet är Taylor närmast 100-procentig när chanserna dyker upp.

Frankrike lämnar återigen ett stort mästerskap utan medalj.

För medaljerna hamnar alltså i Nederländerna, England, Danmark – och Österrike. De sistnämnda kämpade sig vidare efter ett straffdrama mot Spanien tidigare i kväll.

Därmed fick jag i alla fall rätt i tre av fyra kvartsfinaltips. Tyvärr var det Sveriges match som blev fel.

Den stora guiden till EM:s kvartsfinaler

I kväll drar kvartsfinalerna i EM i gång. Jag noterar att jag, trots att jag hade flera fel i min stora EM-guide, lyckades pricka sju av de åtta kvartsfinallagen. Det är bara Norge som misslyckats, och Danmark som tillkommit.

Jag har även ännu så länge rätt segrare i skytteligan, för Jodie Taylor leder ju på fyra mål, trots att hon bara har spelat 148 minuter.

Nu är det dags för nya tips. För nu är det nollställt, den enda som hänger kvar från gruppspelet är positiva eller negativa känslor. Så här är mina tankar om de fyra kvartsfinalerna som drar igång i kväll med två riktigt öppna och ovissa drabbningar:

Nederländerna–Sverige
Stadion De Vijverberg i Doetinchem, lördag 18.00

Tips: 49–51
Tv: SVT2 och Eurosport1.

Kommentar: Jag har hela tiden haft en bra känsla inför att möta Nederländerna. Det är en match där alla de ”gamla” svenska spelarna borde ha lätt att tända till lite extra. Det är även en match där Sverige inte behöver känna press att ”det här måste vi vinna”.

Tvärtom slår ju vårt svenska lag nu lite ur underläge, vilket brukar vara en fördel. Tankarna kring laget har ju för övrigt svängt rejält, efter två matcher var vi heta guldkandidater, nu efter Italienmatchen har förväntningarna sänkts betydligt.

För hemmanationen är det annorlunda. Man har tre raka uddamålssegrar i ryggen har laget medvind, och man kommer dessutom att ha stöd från drygt 10 000 supportrar. Men faktum är att jag var lite besviken på de orange supportrarna när jag såg Nederländerna–Danmark. De skapade inte alls det tryck som jag hade förväntat mig, i varje fall inte under matchen. Däremot var det skön stämning inför avspark.

Vem vet, kanske blir det bättre tryck på lilla De Vijverberg (uttalas Fajferbärsch) i Doetinchem. Men jag tror faktiskt att den svenska klacken har hyfsade chanser att hävda sig rätt bra.

Rent sportsligt har alltså Nederländerna imponerat. Framför allt har man öppnat alla tre matcherna väldigt starkt. Här är det förstås otroligt viktigt för Sverige att hålla emot i matchupptakten. Dels för att inte ge hemmalaget extra energi, dels för att vårt lag ju har haft det väldigt jobbigt när det kommit i underläge.

De är ju så att de sju senaste gångerna motståndarna har gjort matchens första mål har Sverige förlorat. Möjligen kan man se det som positivt att senast vi fick kryss från 1–0-underläge var just mot Nederländerna i OS-kvalet i mars i fjol. Och att senaste svenska segern från 1–0-underläge också var mot Nederländerna – i VM-genrepet i slutet av maj 2015.

Det skall dock sägas, att när man tittar tillbaka på 1–1-matchen i Rotterdam förra våren blir man lätt lite skraj. Då hade vi väldig tur som fick 1–1 mot ett nederländskt lag som saknade skadade Lieke Martens, och där man inte hade hittat matchat in spelskickliga Jackie Groenen. Nu i EM har de båda lyft hemmalaget rejält.

Minns att Nederländerna tog en tidig ledning i den där OS-kvalmatchen och att de hade total kontroll på den första halvleken. Ända fram till slutminuten, där mittbacken Kelly Zeeman slog en svag bakåtpassning som Olivia Schough snappade upp och förvaltade på bästa sätt.

Knappt 1,5 år senare är alltså hemmanationen ett par strån vassare i offensiven. Å andra sidan har Sverige byggt en stabilare defensiv, så det där kan kanske jämna ut sig.

Sveriges stora fördel i matchen är att vi har den överlägset största erfarenheter av avgörande utslagsmatcher. Ingen i det nederländska laget spelade senast landet vann en utslagsmatch i ett mästerskap – kvartsfinalen i EM 2009.

Där är det alltså plus för svenskt vidkommande, ett plus som lär växa för varje minut som går av matchen. Det svenska laget är tryggt i att ta matcher till förlängning och straffar. Vi borde också ha lite bättre fysik, speciellt som bara två svenskor har spelat full tid hittills, medan Nederländerna har tvingats slita hårt på sin startelva.

Tyvärr ser det ut som att Pia Sundhage ger Nederländerna lite handikapp genom att inte starta med starkaste elvan. Trots att hon nu har sett att det finns ett väl fungerande anfallspar i Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius, samt att Lotta Schelin funkar utmärkt på kanten, var känslan från gårdagens presskonferens att Sundhage tänker starta med forwardsduon Schelin/Blackstenius i kvartsfinalen. Gör hon det måste jag säga att jag har väldigt svårt att förstå hur hon tänker.

Däremot gillar jag att hon pratar om riskmiminering under den första kvarten. Sverige får som sagt inte bjuda hemmaspelarna på något i matchupptakten, för då kan det här bli riktigt jobbigt. Hemmaspelarna har sett trötta ut i slutet av matcherna, det är då Sverige skall slå till.

När det gäller den nederländska offensiven har den imponerat. Man har ett passningsskickligt mittfält och en väldigt stark anfallslinje. Men det är värt att poängtera att man trots det bara har gjort två spelmål. Alltså trots allt ett färre än Sverige.

Och det är värt att tänka på att det inte behöver vara en fördel att det har gått väldigt bra i gruppspelet. I utslagsmatcher nollställs allt, och om ett lag som gått som tåget plötsligt får lite motgång kan spelarna börja fundera. Och då kan de lag som slår ur underläge plötsligt få ett mentalt övertag. Här har man ju OS-ishockeyn 2002 som bästa exempel. Ni kommer väl ihåg hur Sverige hade tagit full poäng efter att bland annat spelat ut Kanada, medan Vitryssland kom till kvartsfinalen med två raka 8–1-förluster i bagaget. Om ni har glömt hur det gick kan ni ju alltid googla på Tommy Salo

Tyskland–Danmark
Sparta Stadion i Rotterdam, lördag 20.45

Tips: 49–51
Tv: TV12, Eurosport1 och Cmore Fotboll.

Kommentar: Tyskland är det lag i EM som jag har sett minst av. Jag såg deras match ot Sverige på tv, men de andra två tyska matcherna har ju krockat med Sverige, vilket gjort att jag bara sett väldigt sporadiskt.

Dock har jag noterat att Tyskland har gått runt på mycket folk. Och det känns inte som att det berott på att man tänkt vila spelare, utan på att Steffi Jones inte har fått ihop laget och fortsatt håller på att testa sig fram. Senast provade hon exempelvis mittfältaren Lena Goessling som mittback.

Tyskorna har dessutom bara gjort ett godkänt spelmål, vilket är anmärkningsvärt. När det gäller Danmark har jag sett dem två gånger, mot Nederländerna och mot Norge. Och jag har blivit imponerad. Man hade i och för sig lite flyt mot norskorna på slutet. Däremot var det inte långt ifrån att man snodde både en och tre poäng från värdnationen. Danskorna har kvaliteter som borde passa Tyskland rätt dåligt. Exempelvis skulle ju Pernille Harder:s rörlighet kunna ställa till en del problem.

Danskorna har dessutom ingen som helst press på sig, alla tror ju att de skall åka ut. Eller, inte riktigt alla. Jag tror nämligen på god skrällchans här. Men det förutsätter förstås att Danmark verkligen tror på det, och inte viker ner sig av att ställas mot ”omöjliga Tyskland”.

Minns att Danmark slog ut Frankrike i kvartsfinal i det förra Europamästerskapet. Jag skulle alltså inte bli det minsta förvånad om de står för en jätteknall även den här gången.

Österrike–Spanien
Koning Willem II Stadion i Tilburg, söndag 18.00

Tips: 60–40
Tv: TV4, Eurosport1 och Cmore Live.

Kommentar: Österrike var min skrällvarning i det här mästerskapet. Så långt är jag stolt över mitt tips.

Inför avspark tippade jag att Dominik Thalhammer:s lag skulle gå till kvartsfinal, men jag gav dem ändå bara sju procents chans att erövra en medalj. Den procentsatsen är alltså nu uppe i 60.

Det österrikiska laget har ju nämligen varit ännu bättre än jag trott. För vem hade för några veckor sedan kunnat tro att laget skulle vinna grupp C före Frankrike? Österrike har dansat sig fram till kvartsfinal på ett imponerande sätt.

Fast det där med dansen gäller bara efter slutsignalerna. Under matcherna är det stenhårt jobb som varit Österrikes framgångsrecept. Laget har ett imponerande presspel, där flera spelare springer kopiösa sträckor.

När jag såg Österrike spela 1–1 mot Frankrike imponerades jag mest av lagkaptenen och speldirigenten Viktoria Schnaderbeck samt av fantastiskt löpstarka Nicole Billa. I de båda matcher Österrike har vunnit har skadedrabbade Schnaderbeck bara agerat inhoppare. Man har alltså viss bredd i truppen också.

Sett till gruppspelet är alltså Österrike klara favoriter i den här kvartsfinalen. Spanien är ju nämligen en besvikelse. Laget har massor av duktiga passningsspelare, men man saknar offensiv genombrottskraft.

Efter att ha bjudits på två mål av ett taffligt portugisiskt mittförsvar i den första halvleken av öppningsmatchen har Spanien spelat fem halvlekar utan att göra mål. Tänkta skyttedrottningen Jennifer Hermoso, som öst in mål tidigare under säsongen – både i ligan och i landslaget – verkar helt ur form.

Efter torsdagens 1–0-förlust mot Skottland pratade jag med en spansk radiojournalist. Jag frågade henne bland annat hur förbundskaptenen motiverat att inte Vero Boquete är med i EM. Svaret var:

”Han säger att han har 23 spelare som är bättre.”

Men ingen målskytt.

”Nej, han har lämnat Boquete hemma och även Atletico Madrids skyttedrottning Sonia Bermudez. Vi har fått en fantastisk lottning. Men vi trodde att Skottland skulle vara en lätt match. Men se hur det gick, vi klarade inte av att gå vidare själva, utan räddades av England. Hur skall det gå mot Österrike?”

Ja, den frågan känns motiverad. Speciellt som Spanien har problem i backlinjen. Där är framför allt mittbacken Andrea Pereira det svaga kortet. Hon är långsam i vändningarna och både England och Skottland har haft ganska klara strategier att hela tiden söka in med bollar på ytan bakom henne.

Det lär även kontringsstarka Österrike göra.

England–Frankrike
Stadion De Adelaarshorst i Deventer, söndag 20.45

Tips: 65–35
Tv: SVT1 och Eurosport2.

Kommentar: Det här blir den sista matchen jag kommer att se på plats innan jag vänder hem till Sverige. Jag hoppas att min EM-resa skall få en riktigt skön avslutning.

För det är ju en match mellan det lag som varit klart bäst i gruppspelet, England, och det lag som har klart störst potential, Frankrike.

Ännu så länge har jag inte lyckats se de engelska lejoninnorna på plats. Men jag har sett de två matcher där de spelade med sitt A-lag på tv, och man har verkligen en härlig trygghet och stabilitet i försvarsspelet.

Dessutom har man ju glödheta Jodie Taylor som hugger på allt. Hittills har hon gjort mål var 37:e minut i EM. Det är grymt imponerande. Hon har dessutom på egen hand gjort fler än vad Frankrike gjort på tre matcher.

För Frankrike är en besvikelse så här långt. Laget tog sig vidare ur gruppspelet med ett nödrop. Jag har sett deras två senaste matcher på plats, och båda gångerna har de haft extremt svårt att spela sig till målchanser.

På tre matcher har man inte heller gjort ett enda spelmål, utan de tre mål man har gjort har alla kommit på fasta situationer.

På presskonferenserna har deras förbundskapten Olivier Echouafni har hittat olika saker att gnälla på, inte minst på motståndare som backar hem och krymper ytor. Det känns som ett tecken på frustration över att han inte kunnat få ordning på lagets anfallsspel sedan skadan som gjorde att Amel Majri missade EM.

Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney är fantastiska bollspelare, rörliga och med skön bolltouch – men ingen av dem känns helt i toppform. Det tredje forwardsalternativet Marie-Laure Delie är statisk och lättläst, vilket gör att Echouafni lär ha en hel del funderingar över hur han skall lösa anfallsgåtan mot England.

Han får även fundera lite över backlinjen. Ytterbacken Eve Periset är ju avstängd till följd av sin målchansutvisning mot Schweiz, dessutom har mittbacken och lagkaptenen Wendie Renard dragit på sig två gula kort och får också se matchen från läktaren.

Framför allt Renard är ett stort avbräck. Även om både Griedge Mbock Bathy och Laura Georges är mycket duktiga mittbackar har de inte spelat så mycket ihop. Och Renard är ju kanske världens bästa försvarsspelare.

Frankrike har även historiken emot sig. Det är i medaljmatcherna det roliga brukar ta slut för franska lagen. Egentligen ser jag inget som talar för att det här laget skall vara mentalt starkare än tidigare franska upplagor.

Det var ju mer ett grovt schweiziskt misstag än fransk styrka som gjorde att fransyskorna lyckades gå vidare till kvartsfinal. Och när jag efter Österrikematchen pratade med Frankrikes bästa spelare hittills i EM, Amandine Henry, kändes det inte som att hon var övertygad om att laget skulle få ordning på spelet.

Ser man till den fysiska biten har England vilat hela sitt A-lag. Man spelade ju med en ren reservuppställning mot Portugal. Där är det alltså fördel England.

Jag tror alltså på engelsk seger. Men jag kastar in två brasklappar. Den ena är att England faktiskt inte har besegrat Frankrike sedan damfotbollens barndom – 1974. Det andra är att dagens Frankrike är väldigt svårt att besegra. Laget har världens längsta nu löpande sviten av landskamper utan förlust, den är uppe i 14 raka matcher.

Senaste förlusten kom mot Kanada den 13 augusti i fjol. Och just det, det var ju senaste gången fransyskorna spelade en kvartsfinal i ett stort mästerskap…