Spetsmark mästarinna i USA

North Carolina Courage vann NWSL-finalen mot Chicago Red Stars med hela 4–0. Det stod redan 1–0 (Debinha i fjärde) när jag började kolla på matchen i sjunde minuten.

Och i paus hade Jessica McDonald och Crystal Dunn utökade Courages ledning till 3–0. De regerande mästarinnorna var det klart bättre laget och tog sin andra raka titel.

Det avgjordes helt i 61:a minuten när Sam Mewis nickade in ett inlägg från Abby Dahlkemper. Chicagos världsmästarmålvakt Alyssa Naeher missbedömde bollen och kom ut snett.

Publiksiffran låg på drygt 10 227 personer – slutsålt. De många åskådarna fick se en ganska typisk NWSL-match, alltså en match med väldigt lite mittfältsspel. Det var långa avstånd mellan lagens backlinjer och forwards.

Det är något som passar Courage väldigt bra. Framför sin fyrbackslinje har de den hårt arbetande duon Mewis och Denise O’Sullivan som täcker stora ytor. Och längst fram är kvartetten Dunn, McDonald, Debinha och Lynn Williams otroligt snabb och farlig.

Det är inte lätt för Julia Spetsmark att slå sig in i det fyrtalet i anfallsess. Den 30-åriga svenskan satt på bänken hela finalen. Totalt under säsongen har hon spelat 292 minuter fördelat på tolv matcher och gjort två mål.

Heather O'Reilly i aktion

Heather O’Reilly

Ligaguldet var även en perfekt slutpunkt på Heather O’Reilly:s karriär. Den rutinerade kantspelaren har ju redan tackats av för flera veckor sedan. Men karriären förlängdes alltså över finalen, där hon spelade nästan hela matchen som högerback. I 89:e minuten byttes hon ut – och fick en ny avtackning av sin hemmapublik.

Noterbart i övrigt i mästarlaget är att Sverigebekanta Stephanie Labbé har varit förstamålvakt hos Courage den här säsongen.

Det hade förresten varit intressant att få se North Carolina på riktigt mot Europas storlag Wolfsburg och Lyon. Jag tror att Lyon hade vunnit fler matcher om lagen hade mötts tio gånger, men de amerikanska mästarinnorna är ett otäckt lag att möta. De har som sagt extrem fart i anfallet.

Dagens toppmatch i Europa var Arsenal–Manchester City. Där vann Londonlaget efter att Vivianne Miedama gjort matchens enda mål. Samtidigt vände Chelsea de sista 20 minuterna 1–0-underläge till 3–1-seger i bortaderbyt mot West Ham.

Både Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen för Chelsea, som är nya serieledare. Chelsea har 13 poäng, en mer än Arsenal och Manchester City.

Och i Italien vann Linda Sembrant en titel i dag. Juventus vann nämligen den italienska supercupen via 2–0-seger mot Fiorentina. Sembrant spelade hela matchen. Det gjorde också Stephanie Öhrström. Målvakten gjorde sin första ligamatch för säsongen för Fiorentina förra helgen, och fick alltså vakta målet även i dag.

Ett hån mot VM-målvakterna

I går kväll satt jag och kollade den andra halvleken av matchen Dortmund–Barcelona i herrarnas Champions League. Där fick Dortmund straff. Marco Reus straff räddades av Barcamålvakten Marc-André ter Stegen.

Dock såg jag ju direkt att ter Stegen var långt framför sin mållinje när han räddade. Jag satt och väntade på att beskedet skulle komma om omslagning samt gult kort på Barcamålvakten.

Jag hade ju sett hur domaren var framme hos ter Stegen innan straffen och visade att målvakten måste ha minst en fot kvar på mållinjen när skytten slår till bollen.

Men det kom inte något besked om omslagning. Det spelade inte heller någon roll att två Barcaspelare var för snabba in i straffområdet. Trots att man numera har VAR i Champions League gällde inte längre den instruktion som fanns i sommarens VM-slutspel.

Ni minns väl hur Jamaicas Sydney Schneider, Nigerias Chiamaka Nnadozie och Skottlands Lee Alexander varnades för sina straffräddningar?

I Alexanders fall handlade det om så liten marginal att det knappt går att se på stillbilder. Det var dessutom en helt avgörande sekvens. Om räddningen hade kvarstått skulle Skottland ha gått till åttondelsfinal. Men med någon millimeters marginal fick Argentina en andra chans från straffpunkten – och sköt bort skotskorna från VM.

I går handlade det inte om millimetrar, utan ter Stegen befann sig minst en decimeter framför linjen – och räddningen godkändes.

När jag såg det blev jag upprörd, jag tyckte att domslutet var ett hån mot de tre nämnda VM-målvakterna. För hur kunde VAR-rummet missa det övertramp som jag såg med blotta ögat på tv-bilden?

Efter lite undersökning noterade jag att VAR-rummet efter VM har blivit instruerat att inte kolla målvakternas fötter vid straffar – det skall domarna göra på planen.

Det väcker ju nya funderingar. Dels är det ju ofattbart att inte domarna på planen såg ter Stegens övertramp. De var ju inte obekanta vid regeln, eftersom huvuddomaren faktiskt instruerade Barcamålvakten i vad som gäller. Och den ena assisterande domaren stod ju på mållinjen för att ha koll på målvakten, samt om bollen passerar mållinjen. Det är ju skandalöst att ingen av domarna agerade.

Man funderar ju också över varför man har regler som man inte följer. Regeln är formulerad som att målvakten måste ha minst en fot på mållinjen när en straff slås. Och man har tekniken att kolla så regeln följs. Fast det skall man inte göra längre. Då kanske det är bättre att formulera om regeln så att den fungerar?

Apropå misslyckade domslut avgjordes nattens NWSL-match mellan Houston och North Carolina på en gräsligt dömd straff. Sam Mewis satte segermålet i 87:e minuten efter att hennes storasyster Kristie Mewis i motståndarlaget blivit avblåst för det här utmärkta försvarsagerandet mot Crystal Dunn.

Det var North Carolinas femte raka seger, och laget är nu bara två poäng ifrån att säkra segern i grundserien. För övrigt byttes Julia Spetsmark in i 83:e minuten för serieledarna.

Många tummar hålls för Djurgården

I morgon spelas den sista matchen av damallsvenskans första halvlek. Och av de tio lag som spelade i dag kommer garanterat åtta att hålla sina tummar för Djurgården.

Inför stockholmarnas match mot serieledande Rosengård har det ju nämligen tajtats till rejält i toppen igen. I kväll är det tre poäng mellan första och sjunde plats, och det är fem lag inom en poäng i toppen.

I dag avancerade Linköping till andra plats genom 1–0-seger hemma mot Göteborg – gästernas första förlust på nästan tio månader. Vittsjö avancerade till tredje plats genom 3–0-seger i Malmö mot LB07. Och både Piteå och Kristianstad ser till att skugga topplagen genom tvåmålssegrar mot Eskilstuna respektive Örebro – Evelina Duljan och Nina Jakobsson blev tvåmålsskyttar i de båda matcherna.

Göteborg och Örebro är fyra och femma medan Piteå och KDFF finns på sjätte och sjunde plats. Alla de här lagen kommer att ligga tre–sex poäng efter täten i damallsvenskans halvtidspaus.

Själv åkte jag till Varberg och såg Kungsbacka i praktiken åka ur högsta serien. Växjö vann med 3–0 i en match som chansmässigt var jämnare än så, jag räknade till 9–5 i Växjöfavör i målchanser.

Men det var ändå på många sätt klasskillnad mellan lagen. Växjö var lite snabbare i tanken, deras passningar var lite hårdare och deras avslut distinktare – och betydligt mer välriktade.

En sekvens i början av matchen säger det mesta. Efter 5.30 tog sig Pernilla Milton förbi Växjömålvakten Erin McLeod till höger i straffområdet. Milton hade med sig Mimmi Asperot framför mål. Det var ett kanonläge för hemmalaget – ändå blev det aldrig farligt. Milton stod nämligen för ett vekt inspel rakt på en Växjöback.

Knappt 40 sekunder senare bröt Ria Öling ett Kungsbackauppspel och drev fram bollen cirka 25 meter innan hon slog en passning – möjligen via Signe Holst Andersen – till Emmi Alanen som löpte in i straffområdet på vänstersidan. Alanen tog emot och satte säkert ledningsmålet.

Så var det även under resten av matchen. Moa Öhman tvingades till klart fler kvalificerade räddningar än Erin McLeod. Och lite typiskt för ett lag i desperat behov av poäng så hade man även otur med domsluten.

Ett riktigt fint Kungsbackaanfall i 80:e minuten förstördes nämligen av domare Lovisa Johansson. Hemmalagets piggaste spelare Sara Nilsson var på väg att bli helt fri när hon fick en knuff av Sandra Lindkvist. Nilsson klarade dock av att få tillbaka balansen och var helt fri när Johansson blåste för frispark.

Utöver att Johansson var för snabb med pipan gav hon bara gult kort till Lindkvist. Det måste ha varit feta röda kanter på det kortet. Den situationen var dock inte matchavgörande. Det stod ju redan 3–0 till Växjö i det skedet.

Segern innebär att Växjö nu har åtta poäng ner till nedflyttningsstrecket. Smålänningarna lär hänga kvar. Däremot är Kungsbacka i praktiken klart för nedflyttning nu. Det kommer att krävas minst 15 poäng för att hänga kvar – sannolikt fler. Och inget talar för att Kungsbacka skall vinna minst hälften av de återstående matcherna.

Jag frågade för övrigt KDFF:s tränare Stefan Olofsson vad som talar för att hans lag spelar i damallsvenskan nästa år. Han svarade att de skall jobba vidare, men det kändes inte direkt som att han var övertygad om att Kungsbacka är i högsta divisionen även 2020.

Själv tänkte jag på ett citat som jag fick från Nanne Bergstrand när jag var grön som sportjournalist. Han tränade Oddevold i söderettan, och lagets läge i botten var minst sagt prekärt. På min fråga om han verkligen trodde att de skulle hänga kvar sa han:

”Större under har hänt – fast inte så ofta…”

Kungsbacka och LB07 är för övrigt de två lag som håller på Rosengård i morgon. Som det ser ut nu är ju stockholmarna den enda rimliga räddningsplankan för bottenlagen.

I dag tog även Umeå ytterligare ett steg mot damallsvensk comeback. Lova Lundin nickade in segermålet borta mot BP på övertid.

I övrigt har USA tjuvstartat sin segertour efter VM-guldet. Man gjorde det genom 3–0-seger mot Irland. Målen gjorde i den första halvleken av Tobin Heath, Lindsey Horan och Carli Lloyd. Den matchen innebar för övrigt att landslagsspelarna inte var med i helgens omgång av NWSL.

USA:s fotbollsförbund misshandlar verkligen sin liga. Det är ju synd om de klubbar som får spela avgörande matcher med halva B-lag. Washington Spirit har exempelvis inte så många spelare i USA:s VM-lag, men duon Rose Lavelle och Mel Pugh är lagets kreatörer. De saknades i går när laget föll med 1–0 mot North Carolina Courage – som återigen fick spela utan kvartetten Abby Dahlkemper, Crystal Dunn, Sam Mewis och Jessica MacDonald.

En som däremot var med i går är Julia Spetsmark. Hon byttes in i paus, och fick en assist när hon nickade fram till Debinha vid segermålet.

Illavarslande dock för Spetsmark att hon får börja på bänken även när fyra ordinarie spelare saknas.

Tidigt i morse spelade Argentina och Costa Rica 1–1 i gruppfinalen i Panamerikanska mästerskapen. Det innebär att Costa Rica vann grupp B på fler gjorda mål än argentinskorna. Costa Rica möter därmed Colombia i den ena semifinalen på onsdag. I den andra möts Paraguay och Argentina. Finalen spelas sedan natten mot lördag.

Slutligen är här ett klipp med Emelie Helmvall:s första mål i norska toppserien:

Allra sist en purfärsk transfernyhet. Manchester Uniteds lagkapten Alex Greenwood lämnar klubben. Hon köps av Lyon. Den franska storklubben har ju försökt värva Magdalena Eriksson som vänsterback. Nu blir det i stället Greenwood som skall ta kampen med Amel Majri och Selma Bacha.

En analys av VM-finalen

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Den stora guiden till VM-semifinalerna

Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.

Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.

I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.

Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.

Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.

Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.

Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:

Tisdag den 2 juli 21.00:

USA–England 

Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.

Domare: Edina Alves Batista, Brasilien

USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.

Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.

Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.

Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.

Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.

Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.

I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.

Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).

Samantha Mewis

Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.

Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.

Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.

Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.

Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.

 

Onsdag den 1 juli 21.00:

Nederländerna–Sverige

Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.

Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Domare: ?

Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.

I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.

Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.

Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.

Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:

Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.

Shanice van de Sanden

van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.

I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.

Sherida Spitse

Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.

För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.

Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.

Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.

Lina Hurtig

I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.

I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.

Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.

Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.

Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.

Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?

USA till semifinal – och Storbritannien till OS

USA vann stormatchen mot Frankrike med 2–1. Personligen tyckte jag faktiskt att skillnaden mellan lagen var större än så. USA hade nämligen god kontroll på den här matchen från start.

Amerikanskorna fick hål på fransyskorna direkt – Megan Rapinoe på frispark efter 4.45. Även om Frankrike hade klart mest bollinnehav kändes det sällan farligt.

Den första halvleken var rätt händelsefattig utöver målet. Målet var den enda målchansen som jag tyckte var värd att anteckna. Vad gäller avslut på mål ledde USA med 5–0, och jag upplevde att laget hade total defensiv kontroll.

I början av den andra halvleken kom Frankrike lite närmare, dock utan att komma till några avslut mot mål. Att det franska laget började känna vittring gjorde ändå USA lite osäkert, om man vidtog en åtgärd som bjöd in fransyskorna ytterligare i matchen.

Efter knappt en kvart drog Jill Ellis nämligen ner Julie Ertz som mittback. Så långt hade Ertz ägt ytan framför den amerikanska backlinjen. Men sista 30 minuterna hittade plötsligt Gaetane Thiney ytor från vilka hon kunde komma med instick.

Nu blev det aldrig riktigt spännande. För Megan Rapinoe gjorde även 2–0 i 65:e minuten, snyggt framspelad av Alex Morgan och Tobin Heath. Rapinoe tycktes inte ha påverkats speciellt mycket av veckans ordväxling med president Donald Trump. Och om Rapinoes spel hade påverkats var det bara i positiv riktning. För hon var väldigt bra i matchen.

En fransk anstormning ledde till att Wendie Renard kunde reducera på nick på en inläggsfrispark från Thiney. Det var i minut 81. Under de sista 14 minuterna hade sedan inte Frankrike en enda målchans.

Dock hade man en boll som träffade Kelley O’Hara:s vänsterarm precis innanför straffområdeslinjen. Den ukrainska domaren Kateryna Monzul valde dock att inte blåsa. Och VAR-rummet tyckte inte att Monzul borde ta en extra koll.

Jag tycker att det var ett riktigt domslut. O’Hara hade armen så nära kroppen att det inte bör vara straff. Men i det här världsmästerskapet har ju inte varit entydigt när det skall vara bestraffningsbar hands och när det inte skall vara det.

USA vann för att man var det stabilare och effektivare laget. Noterbart är att Frankrike vann avsluten med 20–10, men USA vann avsluten på mål med 8–5. Skott utanför går sällan i mål…

Frankrike slog nästan dubbelt så många passningar, 375–199, men jag hade 4–3 i målchanser till USA. Amerikanskorna gjorde dessutom ett tredje mål, som dock dömdes bort för knapp offside. För det såg inte ut som att Crystal Dunn var mer än någon centimeter på fel sida när hon spelade fram Heath.

En intressant detalj var att Sam Mewis återigen fick chansen på det amerikanska mittfältet på Lindsey Horan:s bekostnad. Mewis gjorde en bra första halvlek, men sprang helt vilse vid det franska målet. Där föll hon alldeles för tidigt, och upphävde därmed offsiden på Renard. Som tack för missen blev Mewis utbytt redan innan USA hann ha avspark.

Det är möjligt, och till och med troligt, att bytet var planerat i förväg. Men det såg hårt ut att byta ut henne direkt efter att hon gjort ett svårt misstag.

I och med segern håller USA sviten med att minst gå till semifinal i VM levande. I semifinalen på tisdag möter man England, en match där amerikanskorna är ganska klara favoriter.

Frankrike håller också en svit levande – den jobbiga om att landslaget aldrig tar några mästerskapsmedaljer. Utöver en riktigt imponerande insats i öppningsmatchen tycker jag inte att fransyskorna har varit så bra som jag hade hoppats.

De var illa ute redan mot Brasilien i åttondelsfinalen, och får nu titta på när andra lag gör upp om VM-guldet på fransk mark. För Frankrike är det förstås också en gigantisk käftsmäll att landet missar nästa års OS-turnering. Nästa chans att ta medalj blir alltså därmed EM i England 2021.

Det är ju nu klart att Europas tre OS-platser tas av Storbritannien samt de båda vinnarna i morgondagens semifinaler. Matcherna Nederländerna–Italien och Tyskland–Sverige är samtidigt både VM-kvartsfinaler och direkt avgörande OS-kvalmatcher.

Den stora guiden till kvartsfinalerna

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.