North Carolina Courage vann NWSL-finalen mot Chicago Red Stars med hela 4–0. Det stod redan 1–0 (Debinha i fjärde) när jag började kolla på matchen i sjunde minuten.
Och i paus hade Jessica McDonald och Crystal Dunn utökade Courages ledning till 3–0. De regerande mästarinnorna var det klart bättre laget och tog sin andra raka titel.
Det avgjordes helt i 61:a minuten när Sam Mewis nickade in ett inlägg från Abby Dahlkemper. Chicagos världsmästarmålvakt Alyssa Naeher missbedömde bollen och kom ut snett.
Publiksiffran låg på drygt 10 227 personer – slutsålt. De många åskådarna fick se en ganska typisk NWSL-match, alltså en match med väldigt lite mittfältsspel. Det var långa avstånd mellan lagens backlinjer och forwards.
Det är något som passar Courage väldigt bra. Framför sin fyrbackslinje har de den hårt arbetande duon Mewis och Denise O’Sullivan som täcker stora ytor. Och längst fram är kvartetten Dunn, McDonald, Debinha och Lynn Williams otroligt snabb och farlig.
Det är inte lätt för Julia Spetsmark att slå sig in i det fyrtalet i anfallsess. Den 30-åriga svenskan satt på bänken hela finalen. Totalt under säsongen har hon spelat 292 minuter fördelat på tolv matcher och gjort två mål.
Heather O’Reilly
Ligaguldet var även en perfekt slutpunkt på Heather O’Reilly:s karriär. Den rutinerade kantspelaren har ju redan tackats av för flera veckor sedan. Men karriären förlängdes alltså över finalen, där hon spelade nästan hela matchen som högerback. I 89:e minuten byttes hon ut – och fick en ny avtackning av sin hemmapublik.
Noterbart i övrigt i mästarlaget är att Sverigebekanta Stephanie Labbé har varit förstamålvakt hos Courage den här säsongen.
Det hade förresten varit intressant att få se North Carolina på riktigt mot Europas storlag Wolfsburg och Lyon. Jag tror att Lyon hade vunnit fler matcher om lagen hade mötts tio gånger, men de amerikanska mästarinnorna är ett otäckt lag att möta. De har som sagt extrem fart i anfallet.
Dagens toppmatch i Europa var Arsenal–Manchester City. Där vann Londonlaget efter att Vivianne Miedama gjort matchens enda mål. Samtidigt vände Chelsea de sista 20 minuterna 1–0-underläge till 3–1-seger i bortaderbyt mot West Ham.
Både Jonna Andersson och Magdalena Eriksson spelade hela matchen för Chelsea, som är nya serieledare. Chelsea har 13 poäng, en mer än Arsenal och Manchester City.
Och i Italien vann Linda Sembrant en titel i dag. Juventus vann nämligen den italienska supercupen via 2–0-seger mot Fiorentina. Sembrant spelade hela matchen. Det gjorde också Stephanie Öhrström. Målvakten gjorde sin första ligamatch för säsongen för Fiorentina förra helgen, och fick alltså vakta målet även i dag.
Ett stort grattis till Malmöklubben som har gjort en otroligt stark höst. Man lyckades väldigt bra med truppen under sommarfönstret, och laget har känts klart starkare efter VM än det var innan.
En viktig värvning var ju förstås Anna Anvegård, och det var ju just hon som gjorde Rosengårds mål i dag mot Vittsjö.
Det finns fler lag som är värda gratulationer i dag. Göteborg säkrade andraplatsen, och är därmed klart för ett andra raka deltagande i Champions League.
Redan i går säkrade Vittsjö och Eskilstuna sina medaljer – grattis till båda. Nästa helg avgörs vilket av lagen som blir trea, och vilket som blir fyra.
Starkt av Vittsjö förresten att ta poäng på Malmö IP. Starkt också av Eskilstuna att fortsätta rada upp segrar. Faktum är att sörmlänningarna nu är uppe i topp av hösttabellen. Laget har tagit 23 poäng på de tio senaste omgångarna. Under samma period har Rosengård och Göteborg tagit 22 och Vittsjö 17.
Jag har jobbat under söndagen, och har inte hunnit se så mycket av dagens matcher. Dock stod redaktionens tv:n på under Djurgården–Piteå. Så jag såg hur ett sjabblande Piteåförsvar kan ha räddat Djurgården kvar i högsta serien. 3–3-kvitteringen var ju en skänk från ovan till stockholmarna.
Inför slutomgången är nu Djurgården uppe på rätt sida om nedflyttningsstrecket. Dock kan det knappast anses ha varit positivt för stockholmarna att Göteborg säkrade andraplatsen redan i dag. Det innebär ju nämligen att Göteborg inte har något att spela för på Limhamns IP på lördag.
Däremot måste nog Vittsjö ta tre poäng om de skall försvara sin tredjeplats. Formstarka Eskilstuna är ju nämligen storfavoriter borta mot Växjö. Djurgården har alltså sannolikt en mer motiverad motståndare i slutomgången. Och djurgårdarna måste ta lika många poäng som LB för att hålla sig kvar.
I övrigt i dag noteras en megaskräll från den franska ligan. Där blev det nämligen mållöst mellan Dijon och Lyon. Dijon var tabelljumbo inför avspark, och hade tidigare varken tagit poäng eller gjort mål på Lyon. Något mål gjorde man inte, men en högst meriterande poäng blev det.
Gissa om Hanna Glas jublade över den skrällen? Nu leder nämligen PSG ligan med två poängs marginal efter sex omgångar.
I tyska ligan fortsätter Hedvig Lindahl att hålla nollan, och Fridolina Rolfö att göra mål. Båda svenskorna spelade hela matchen i Wolfsburgs 3–0-seger borta mot Frankfurt. Rolfö gjorde 1–0-målet, vilket innebär att hon nu bokförts som målskytt i fyra raka matcher.
Tillagt i efterhand: Rolfö spelade inte hela matchen, utan haltade av på slutet efter att ha fått en smäll på foten. Skadan kan vara allvarlig. Se kommentar nedan.
Även i Norge blev guldstriden helt avgjord i dag. LSK tog en poäng borta mot Kolbotn, och leder därmed serien med sju poäng med två omgångar kvar. Det är sjätte året i rad som LSK tar hem guldet – grattis.
Det er bare å gratulere @LSKKvinner med gullet! 🥇Her kan du lese om kampen som sikret den sjette strake serietittelen, men også om de andre kampene i runde 20! Bronseplassen har plutselig blitt vidåpen! 😮https://t.co/jCOC0c1pH6
I Spanien är svensklaget Tacon kvar på 14:e plats och negativ kvalplats efter 3–0-förlust hemma mot Levante. Både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani spelade hela matchen.
Slutligen är det finalklart i NWSL i USA. North Carolina Courage behövde förlängning för att vinna sin semifinal mot Seattle med 4–1. Hemmalaget gjorde 1–0 på straff (Heather O’Reilly) i 88:e. Men Seattle kvitterade på övertid, och det blev alltså förlängning. Där var Julia Spetsmark:s lag starkast. Svenskan byttes för övrigt in i 112:e minuten.
After Lauren Barnes is issued for a hand ball, Heather O'Reilly takes the penalty and converts it past Casey Murphy, who has been on fire today.#NCvRFC | 1-0 | #NWSLPlayoffspic.twitter.com/0nv1Mm4Hve
Precis innan midnatt svensk tid blev det klart att finalmotståndaren heter Chicago Red Stars. Det blev femte gången gillt för Chicago i semifinal. Segerskytt blev inte oväntat Sam Kerr. Det var inte heller någon skräll att Yuki Nagasato stod för den fina framspelningen.
Lyon tog revansch på North Carolina Courage. Europas bästa lag vann i natt finalen av det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, International Champions Cup, med 1–0.
Dzsenifer Maroszan gjorde segermålet i 57:e minuten. Målet ser du här:
Jag kollade de första 20 minuterna och så långt såg det ut ungefär som förväntat. Lyon hade mest boll, och jobbade med långa anfall. NC Courage däremot jobbade med snabba attacker. Så långt tyckte jag att amerikanskorna kändes farligare.
NC Courage har ju enorm snabbhet i offensiven. Den här gången startade man med Lynn Williams, Kristen Hamilton, Crystal Dunn och Debinha. Och i den andra halvleken kom Jessica McDonald in. Däremot blev Julia Spetsmark kvar på bänken hela matchen.
De här lagen möttes ju i final även förra året. Då vann Courage med 1–0. Nu fick alltså fransyskorna revansch. I fjol kom Lyon med en tunn trupp till turneringen, och man inledde finalen med flera ordinarie spelare på bänken. Även Courage hade ett halvt B-lag i finalen.
I år tog båda klubbarna turneringen på större allvar, vilket är kul. Det är ju trevligt att få en riktig jämförelse mellan världens bästa lag.
I bronsmatchen vann Manchester City med 3–2 mot Atletico Madrid. Spanjorskorna ledde länge med 2–1 och såg ut att gå mot segern. Men City stod för en lite oväntad vändning på slutet.
Ni kanske läste Tomas Pettersson:s krönika i Expressen om den franska VM-febern i går. Eller snarare om bristen på fransk VM-feber.
Jag har samma bild som den han skriver. Om man skall hitta spår av att det pågår ett världsmästerskap måste man verkligen leta noga. Runt om på tåg- och tunnelbanestationer gör man reklam för den franska varianten av Skam, och jag har även sett reklam för tv-kanalen BeIn:s sändningar från Afrikanska mästerskapen.
Men vill man hitta reklam om VM måste man nästan till arenorna, eller i alla fall till området runt arenorna. Fifa och arrangören har gjort ett uselt jobb när det gäller att marknadsföra mästerskapet.
De har även haft stora problem med servicen runtom matcherna. Jag hörde massor av berättelser om kaos kring transporterna från matcharenan i Le Havre efter Sverige–USA. På det temat finns här en reseberättelse som innehåller alla de uppgifter jag fått från olika håll, plus några till.
En del av arrangörens dåliga marknadsföring är att man har ljugit om biljettförsäljningen, och därmed skrämt bort tänkbara åskådare. Det meddelades exempelvis redan i mars att matchen Sverige–USA var utsåld. Men det var inte fullsatt. Man hade cirka 1600 tomma stolar.
Under de senaste dagarna har jag varit i Paris, och där får man leta efter uteställen som visar matcherna. Det är betydligt mer populärt att visa herrfotbollsturneringen från Afrika.
Under söndagen var jag turist. Jag hade tänkt att gå runt planlöst i centrala Paris för att upptäcka saker. Av en slump upptäckte jag ett tåg som gick till Versailles. Följden blev att jag gick runt planlöst i Versailles trädgårdar en hel eftermiddag.
På väg hem tänkte jag hitta något uteställe som sände England–Kamerun. Versailleståget hade slutstation vid Champs Elysees, så jag gick runt ett tag kring paradgatan i jakt på att få se lite fotboll. Det gick dåligt. Det ställe där jag såg Tyskland i lördags var exempelvis stängt på söndagar.
Därför fick jag åka tillbaka till mitt hotell och se matchen där. Fast jag missade cirka 40 minuter. När jag satte på tv:n på hotellrummet hamnade jag mitt i ett drama. Ellen White gjorde 2–0, men blev avvinkad för offside. Det första synintrycket på tv-bilderna var att domslutet var korrekt.
Tydligen hade Kameruns spelare också sett det på storbild. För när VAR gick in och helt korrekt godkände målet, som inte var nära offside, blev det otroligt upprört bland Kameruns spelare. De pekade mot storbildsskärmen, vägrade att sätta igång spelet, och man såg att de funderade på att kliva av planen i protest.
Jag funderade där och då på om det inte hade varit bäst om exempelvis Kameruns lag- och förbundskapten hade fått se VAR-bilden, och därmed förstått att domslutet var korrekt. Spelet kom i gång, men direkt efter att pausvilan hade ljudit hade Kameruns spelare en ny samling på planen. Det var tydligt att de var upprörda.
Mittfältaren Raissa Feudjio sa bland annat så här till tidningen Actu Cameroun:
”Fifa borde berätta att man arrangerar ett Europamästerskap mot afrikanska lag. Det är frustrerande. Vi ville visa att vi har talang, men fick inte chansen på grund av domarinsatsen. … Tränaren sa till oss i halvtid att domarna har bestämt att England skall vinna, att vi för vår del måste visa världen att vi kan spela fotboll. Så vi spelade vidare, trots att en del inte ville fortsätta spela.”
Inte blev det bättre i den andra halvleken när Kamerun trodde att Ajara Nchout hade reducerat, men där målet blev bortdömt för knapp offside på framspelande Gabrielle Onguene. Efter den VAR-domen var Nchout närmast hysterisk.
Den här gången var offsidebedömningarna korrekta, men återigen hamnade VAR i fokus i en VM-match. Dock tycker jag att den engelska frispark som gav 1–0 var hårt dömd. I förstaläget ser man tydligt att den kamerunska försvararen inte har någon avsikt att spela hem till målvakten. Men efter att hon fått en dålig förstatouch släpper backen ändå hem bollen. Sådana situationer brukar domarna inte blåsa för. Men Kamerun – och övriga afrikanska lag – har inte haft någon tur med domsluten i VM.
Den slutade för övrigt 3–0 till England, vilket innebär att det blir England–Norge i utslagsmatch för andra VM:et i rad. För fyra år sedan var det åttondelsfinal, och det slutade med engelsk 2–1-seger, trots att Norge ägde matchen. Nu är det kvartsfinal, och jag ger Norge goda chanser att ta revansch.
Kamerun gick till åttondelsfinal för andra VM:et i rad. Det är bra gjort av spelare som inte har någon vidare stöttning från sitt förbund. Tyvärr tappade laget huvudet i åttondelsfinalen, och framför allt i den andra halvleken spelade man ofta en bit över gränsen. Tråkigt att minnesbilden av Kameruns lag riskerar att bli missriktade tacklingar.
På spelarsidan var Onguene och Nchout väldigt vassa framåt, och Feudjio gjorde ett stort jobb som bollvinnare på mittfältet. I mittförsvaret gjorde USA-värvningen Estelle Johnson stor nytta. Om Kamerun får bygga vidare kan man ha ett riktigt bra lag om något år. Men det är tyvärr inte mycket som talar för att man verkligen skall få chansen till ett seriöst lagbygge.
På fotbollskanalen har man varje dag en internationell tidningskrönika – det är bland annat från den jag hittade Feudjios citat ovan. I dagens tidningskrönika är det mycket damfotboll, bland annat noteras att engelsk media anklagar Kamerun för ojust spel.
England–Kamerun fick jag alltså se från hotellrummet. Jag tog för givet att kvällsmatchen Frankrike–Brasilien skulle vara lättare att se ute på stan. Så var det också.
Jag tog först en promenad på cirka en halvtimme för att hitta stället med den mest engagerade publiken. Under den halvtimmen såg jag inte en enda fransk matchtröja – däremot många som gick i olika PSG-tröjor. Jag noterade också att flera av uteställena kring mitt hotell valde afrikanska mästerskapet före Frankrikes damer.
Men på fem–sex ställen visades i alla fall VM-matchen, och jag satte mig på ett ställe där man hade satt upp två franska flaggor utanför entrén. Där träffade jag två svenskar som är bosatta i Paris, de bekräftade att det knappast är damfotbollsfeber i Frankrike. Däremot har det gått att se många av matcherna på den franska motsvarigheten till TV4, vilket har ökat intresset. Bland annat sänds alla slutspelsmatcher på ”vanlig” tv.
Under den första halvleken hade ganska exakt hälften av de 30 gästerna på baren sitt intresse riktat mot de två tv-skärmarna. Efter paus, och framför allt i förlängningen så ökade dock engagemanget – och det blev ett riktigt skönt jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet.
I den andra halvleken satt jag bredvid två väldigt engagerade, franska tjejer. Den ena hade biljett till kvartsfinalen i Paris på fredag, och var förstås väldigt lycklig att Frankrike till slut lyckades boka en plats i den matchen. Tjejerna sa ungefär så här:
”Nej, det finns ingen fransk VM-feber, men det här är ändå första gången många fransmän fått upp ögonen för damerna, och det kan kanske bli lite feber inför kvartsfinalen.”
Inför matchen skrev jag att den var riktigt otäck för värdnationen, och att Brasilien hade kapacitet att lura oss på godbiten med en kvartsfinal mellan USA och Frankrike. Och det blev verkligen en riktigt otäck match för Frankrike.
Det var inte speciellt välspelat, och egentligen ingen bra match. Men det var spännande – och det räcker långt. För Brasilien gav verkligen Frankrike en match i 120 minuter. Det var jämnt bollinnehav, och sydamerikanerna hade totalt sett fler avslut mot mål (6–4) än europeerna.
Brasiliens förbundskapten Vadao sa efteråt att ett avgörande ögonblick var när Cristiane fick bäras av i början av förlängningen. Det ligger mycket i det. Med Cristiane försvann också mycket av Brasiliens spets.
Men i början av den andra förlängningskvarten hade Debinha ett skott som passerade den franska målvakten Sarah Bouhaddi, men som i sista stund räddades av duktiga mittbacken Griedge Mbock. Den räddningen, som vissa döpte om till ”Mblock”, framkallade stort jubel på den bar där jag följde matchen.
Någon minut senare kom ett ännu större jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet. Henry är en fransk matchvinnare, men faktum är att det inte finns så många andra. Fransyskorna såg periodvis ganska bleka ut i matchen. Ett undantag var Kadidiatou Diani, som periodvis var överallt på planen.
Fifa har en förkärlek till att utnämna målskyttar till matchens lirare – så det priset gick till Henry. För mig var det dock Diani som var bäst. Klart bäst.
Som alla andra matcher i VM fanns det flera spännande VAR-situationer. Jag tänker framför allt på Valerie Gauvin:s första mål i matchen, det som dömdes bort. Det kom upp att det dömdes bort för ”foul”. Barbara hade aldrig bollen, så det kan inte ha varit för att målvakten hade kontroll. Och dömdes det bort för hands är det verkligen ett gränsfall. Axel är inte hands, och nog träffade bollen mest på axeln?
Vid det bortdömda målet stod Diani för framspelningen. En stund senare fick duon revansch, när Diani serverade Gauvin till ledningsmålet. Kvitteringen satte Thaisa, och hennes målfirande var något extra. Hon hann jubla i någon sekund innan hon avbröt glädjen för VAR-kontroll. Efter en minuts uppehåll fullföljde Thaisa sitt måljubel med oförminskad glädje.
Frankrike vann och därmed har Europa nu fyra lag i kvartsfinal. Europa har dessutom ett i semifinal eftersom Norge och England möts. Det europeiska OS-kvalet blir bara tuffare och tuffare. Under måndagen bör det vara dags för första icke-europeiska lag att vinna en slutspelsmatch. USA är ju jättefavoriter mot Spanien. Men det räcker väl med en utomeuropeisk seger i dag…
Det är ju matchdag. Själv skall jag strax byta hotell för att komma närmare Parc des Princes. Prognosen säger att det skall bli väldigt varmt i dag, och att temperaturen skall vara 30 grader vid avspark. Dock bör hela planen vara i skugga, så det bör inte bli fullständigt outhärdligt.
I lördags besökte jag den svenska pressträffen. Där handlade många av frågorna just om värmen. Själv kollade jag med Hanna Glas hur hon ser på att det är Europa mot resten av världen i alla åttondelsfinaler, och vad det innebär för de svenska OS-chanserna. Hon sa att hon håller på alla utomeuropeiska lag, för visst tänker man OS-kval också. Men viktigast är förstås att vinna den egna matchen. Så är det.
Jag håller alltså Kanada som favorit till 55–45. Även om Kanada har gjort klart bättre resultat än Sverige det här året brukar det bli jämnt mellan lagen. Vårt lag är välbekant med den kanadensiska spelstilen, och brukar gilla den här typen av matcher.
Vid lördagens pressträff lyssnade jag med de två närvarande kanadensiska journalisterna, om vad de tror om matchen. Först konstaterade de att det bara är tre skrivande reportrar och ett tv-team på plats från Kanada. VM sker i skymundan av NHL-draft och framför allt firandet av Toronto Raptors historiska NBA-titel. Den ena journalisten sa att:
”Kanske att VM kan få lite utrymme om Kanada går till kvartsfinal.”
Fast ingen av de kanadensiska journalisterna trodde på kvartsfinal, båda trodde på klar svensk seger. De motiverade med att formen är tveksam, att Kanada har svårt att göra mål och att nyckelspelaren Christine Sinclair börjar bli gammal. Det var konstateranden som lätt går att översätta till svenska förhållanden. Vi har också svårbedömd form, svårt att göra mål och gamla nyckelspelare.
När det gäller spelsätt och laguppställningar har Kanada spelat med i princip samma lag under hela 2019. Man har en stomme på nio–tio spelare, och byter bara enstaka från match till match. Man har även två olika spelsystem, men de bygger på samma spelare.
En gissning är att man kommer till spel med en 4–4–1–1-uppställning enligt följande: Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Nichelle Prince, Sophie Schmidt, Desiree Scott, Janine Beckie – Jessie Fleming – Christine Sinclair.
Kanadas styrka ligger i försvarsspelet, där Desiree Scott är en av världens två–tre bästa bollvinnare, och därmed brukar hålla rent framför mittbackarna. Skall man komma åt Kanada skall man alltså inte anfall för mycket centralt, utan gärna hitta in bakom ytterbackarna. Framåt handlar mycket om att sätta bollen på Sinclair, och sedan spela därifrån.
För svensk del känns det öppet vilket spelsystem Peter Gerhardsson väljer. Huvudfrågan är om det blir fyrbackslinje, eller spel med tre mittbackar. Det som talar för tre mittbackar är att han använt det mot bättre motstånd. Det som talar emot är att det nu var länge sedan Sverige körde med det spelsättet, samt att Gerhardsson spelade med fyrbackslinje mot just Kanada i Algarve cup.
Avspark är 21.00. De båda tidigare kvällsmatcherna har gått till förlängning. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ytterligare en långkörare i dag.
Ytterligare en grupp är färdigspelad, och vi fick ännu ett domslut att diskutera. Jag tänker på situationen efter drygt 70 minuter där Brasiliens Debinha föll i duell med Elena Linari.
Obstruktion tyckte den mexikanska domaren Lucila Venegas – och blåste straff. Följsamt försvarsspel tyckte jag, och väntade på att VAR-rummet skulle gå in och justera domslutet. Men icke.
Det är tydligt så att VAR-rummet skall se till att antalet mål ökar, och då skadar det inte med en och annan tveksam/feldömd straff. Marta klev fram och satte säkert sitt 17:e VM-mål genom tiderna. Därmed växer hennes ledning i tidernas VM-skytteliga. Och hon har nu dessutom gjort fler VM-mål än alla herrar – flest av alla alltså.
När straffmålet kom betydde det att Brasilien passerade Australien och gick upp på den andraplats som innebär åttondelsfinal mot Norge.
Men Australien tog tillbaka andraplatsen när de gjorde 4–1 på Jamaica. Det blev väldigt dramatiskt på slutet i superjämna grupp C. Med ett mål till hade Brasilien vunnit gruppen och petat ner Italien till tredjeplatsen.
Nu höll Italien undan, och man vann gruppen trots dagens förlust. Australien blev tvåa och Brasiliens billiga/feldömda straff påverkade inte alls placeringarna i gruppen. Brasilien hade ju gått vidare som trea även vid 0–0.
Det man kommer att komma ihåg från den här matchen är dock inte segermålet, utan en helt annan situation. I samband med en hörna i den första halvleken bjöd nämligen Debinha på VM:s klart största konstnummer så här långt. Räddningen från Laura Giuliani var inte så dum den heller.
Brasilien går alltså vidare som trea, vilket innebär att man ställs mot en gruppetta i åttondelsfinal. Det är klart att det antingen blir Frankrike eller Tyskland som ställs mot brasilianskorna i första slutspelsmatchen. Även om jag som bekant tycker att Brasilien är på nedgång blir deras åttondel trots allt en riktig toppmatch.
För Italien väntar en grupptrea i åttondelen. Det kan bli Nigeria, Kina, Chile eller Thailand. Oavsett vilket av lagen det blir kommer italienskorna vara favoriter. I dag gjorde inte Italien någon toppmatch, men de måste vara ett otrevligt lag att möta. Deras omställningar håller ju nämligen oftast väldigt hög klass. Så var det före paus i dag. I den andra halvleken spelade däremot Italien väldigt slarvigt när kontringschanserna kom.
I dagens andra match hade Jamaica bytt målvakt. Hyllade 19-årigen Sydney Schneider var ersatt med rutinerade Nicole McClure. Det var ett byte som hjälpte Australien till andraplatsen. McClure var nämligen riktigt darrig, och bjöd bland annat Sam Kerr på ett av målen.
För Jamaica är det färdigspelat. Mot Australien fick de fira att toppseriespelaren Havana Solaun blev landets första VM-målskytt någonsin. Alltid något.
A woman named Havana Born in Hong Kong Raised in America Plays in Norway Scored for Jamaica
That’s a lot of places associated with one player. 🌎 #JAM
— Kieran Theivamanoharan (@KiersTheivam) June 19, 2019
Det blev 4–1 efter att Kerr gjort alla The Matildas mål. Hon är därmed uppe på fem i VM, vilket innebär delad skytteligaledning med Alex Morgan.
Det var ”bjudmålet” till 4–1 som förde upp Australien på andraplatsen – vilket innebär att de ställs mot Norge i åttondelsfinal i trevliga Nice. Det är en på förhand väldigt spännande och oviss match mellan två lag med skön offensiv spets. Rapporter från Norge i dag säger för övrigt att Caroline Graham Hansen bör kunna spela i åttondelen. Hon haltade ju av efter att ha fixat fram norskornas andra straff i går.
Men trots att det troliga är att Graham Hansen kan spela så förbereder Martin Sjögren sig även på att spela utan sin storstjärna.
🇳🇴Para los que preguntáis por Caroline Hansen: -Le han realizado pruebas. -El doctor cree que puede llegar al Sábado. -Sjögren dicen que tiene plan A con Hansen y plan B sin ella.https://t.co/Wik3Tk1b8j
— FutFem Internacional (@FutFemdelMundo) June 18, 2019
Av grupptreorna är Kina (B) och Brasilien (C) klara för slutspel. Kina kommer att möta Italien, England eller Japan och Brasilien kommer att ställas mot Frankrike eller Tyskland. Först när alla grupper är klara vet vi i exakt i vilken match de olika treorna sorteras in.
Under söndagen är det avspark i grupp C, den grupp där kampen om gruppsegern på förhand känns mest oviss. Det finns nämligen tre högst tänkbara gruppsegrare. Här är en genomgång av lagen i grupp C:
The Matildas
Australien
Världsranking: 6
Guldchans: 1–5 procent
Nyckelspelare: Sam Kerr. Måldrottningen är den som leder Australiens anfallsspel.
Spelare med Sverigekoppling: Kvintetten Elise Kellond-Knight (Hammarby), Lydia Williams (Piteå), Tameka Yallop (Mallbacken), Chloe Logarzo (Eskilstuna) och Lisa De Vanna (AIK och Linköping) har spelat i damallsvenskan.
Startelva i genrepet (4–3–3): Lydia Williams – Ellie Carpenter, Clare Polinghorne, Alanna Kennedy, Steph Catley – Tameka Yallop, Emily van Egmond, Chloe Logarzo – Hayley Raso, Sam Kerr, Caitlin Foord.
Kommentar: I höstas såg jag The Matildas som en högst rimlig världsmästare. Då tog man sju poäng i en fyrnationsturnering mot USA, Japan och Brasilien. Laget kändes då som en tung guldkandidat.
Men efter det kontroversiella tränarbytet i januari har min tro på The Matildas sjunkit ganska snabbt. Ni minns väl hur Alen Stajcic tvingades bort med hänvisning till två spelarenkäter? Stajcic själv hade inte gjort något olämpligt, men han var huvudansvarig för något som inte var konkretiserat.
Alen Stajcic
Spelarna sa sig inte förstå något. Och det hela var verkligen väldigt konstigt. Jag har fortfarande inte förstått varför förbundsledningen gick in och störde landslagets VM-uppladdning i ett så sent skede.
Klart är att man nu givit interimsförbundskaptenen Ante Milicic förtroendet över OS nästa år. Under Milicic har inte The Matildas imponerat.
Visst, laget vann alla tre matcher i fyrnationsturneringen på hemmaplan i månadsskiftet februari/mars. Där besegrades Nya Zeeland, Sydkorea och Argentina.
I de båda uppladdningsmatcherna mot toppnationerna USA och Nederländerna har det däremot gått sämre. 3–5 och 0–3 är inga resultat som ger laget självförtroende in i mästerskapet.
Jag såg genrepet, där man föll med 3–0 borta mot Nederländerna. Siffrorna var klart i överkant, för det var bara 7–6 (3–4) till Nederländerna i heta målchanser. Att komma till VM med åtta insläppta på två matcher är inte bra för självförtroendet i Australiens försvar.
Klart är att The Matildas är klart bättre i offensiven än i defensiven. Laget har ett vasst presspel. Fast de gånger motståndarna lyckas spela förbi förstapressen är Australien sårbart.
Som jag ser det har man god bredd på forwardssidan, medan man hade behövt fler passningsläggare på mittfältet. I genrepet hade viktiga mittfältarna Elise Kellond-Knight och Katrina Gorry skadekänningar. Med de på planen kan glödheta Sam Kerr få vettiga passningar. Det är ju Kerr som skall göra målen. Hon gör mål med båda fötterna och med huvudet. Hon gör mål i djupled och i straffområdet.
Men Kerr är inte bara en måltjuv. Hon kommer även att servera fina bollar till snabba kantspelare. Bland dem kommer nog Lisa De Vanna få omkring en halvtimma per match. Veteranen håller knappast för 90 minuter nu längre, men hon kan göra skillnad när hon kommer in från bänken.
Mitt tips är att Australien trots allt vinner grupp C. Sedan väntar åttondelsfinal mot en grupptrea – en match jag tror att Australien vinner. I kvartsfinal väntar sedan troligen ett av Kanada, Nederländerna eller Japan. Det är alltså inte omöjligt med en repris på genrepet redan i kvartsfinal.
Jag tror att The Matildas gör som 2007, 2011 och 2015 – åker hem efter kvartsfinalen. Fast laget har hög potential. Om bitarna faller på plats igen kan laget gå riktigt, riktigt långt.
Laura Alleway
Tillagt i efterhand: I sista stund har mittbacken Laura Allewaystrukits ut Australiens trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.
Marta
Brasilien
Världsranking: 10
Guldchans: 1–3 procent
Nyckelspelare: Marta Vieira da Silva. Inte lika dominant som för tio år sedan, men ändå spelaren som måste visa vägen för Brasilien.
Spelare med Sverigekoppling: Marta är svensk medborgare. Thaisa (Tyresö), Formiga (Malmö FF), Cristiane (Linköping) och målvakten Barbara (Sunnanå) har också spelat i damallsvenskan.
Kommentar: Sedan Brasilien vann Copa America i fjol har laget spelat elva landskamper. På dem har man noterat tio förluster. Och man har med sig nio raka nederlag i bagaget till Frankrike. Dessutom har man skadeproblem.
De som nämner Marta och company som en stor guldkandidat är inte speciellt insatta. Det var länge sedan Brasilien var en seriös guldkandidat i ett världsomspännande mästerskap. Att laget vinner Copa America varje gång beror mer på att övriga Sydamerika struntar totalt i damfotboll än på att Brasilien är starkt.
För inte heller i Brasilien bryr man sig speciellt mycket om sina fotbollsdamer – ett lag som för övrigt kallas Canarinhas. De tio senaste åren har därför landet undan för undan tappat mark.
Kollar man världsrankingen slutade landet på tredje plats perioden 2008–10. Alla åren 2011–13 var man fyra. Sedan dess har man pendlat upp och ner på platserna sju till tio. Nu har man tionde plats, och det är tyvärr inte mycket som talar för att Brasilien skall få något större lyft de kommande åren.
Tvärtom är risken att landet trillar ut från topp tio efter VM. Landet har nämligen gjort ganska svaga prestationer i ungdomsmästerskapen de senaste åren. Så påfyllningen underifrån är dålig.
Dessutom har laget drabbats hårt av skador. Mittbacken RafaelleSouza drabbades av en knäskada i höstas, och det var tidigt klart att hon skulle missa VM. På hennes plats har man spelat in rutinerade Erika. Men nu har även Erika skadat sig så illa att hon missar VM. Hon lämnade VM-truppen så sent som i går. Det innebär alltså att man tvingas göra om i mittförsvaret i allra sista stund.
#SeleçãoFeminina: Infelizmente, a zagueira Érika foi desconvocada por lesão. Daiane foi chamada para a vaga. Desejamos uma plena recuperação para a Érika e boa sorte para a nova convocada! ⚽️🇧🇷
Erika ersätts i VM av Daiane. I förra veckan tvingades man också till ett byte av spelare i 23-mannatruppen till följd av skada. Då var det den tidigare Tyresöbacken Fabiana som fick kasta in handduken till följd av en skada i högerbenet. Hon ersattes i truppen av Poliana.
Och tidigare under våren har tilltänkta startforwarden Bia Zaneratto (Beatriz) brutit benet. Hon är med i VM-truppen, men hon har knappast hunnit nå någon perfekt matchform. Illavarslande för ett land som numera har ganska få spelare av hög internationell klass.
Så här har det förresten gått i de världsomspännande seniormästerskapen sedan Brasilien spelade OS-final 2008:
VM 2011: Ut i kvartsfinal, efter straffläggning mot USA.
OS 2012: Ut i kvartsfinal mot Japan.
VM 2015: Ut i åttondelsfinal mot Australien.
OS 2016: På hemmaplan. Ut i semifinal, efter straffläggning mot Sverige. Förlust i bronsmatchen mot Kanada.
Under den senaste tioårsperioden är Brasilien medaljlöst i världsomspännande mästerskap – och då har man ändå haft hemmaplan i ett av dem.
Faktum är att det är samma nyckelspelare nu som det var i VM 2007 och OS 2008 – de två mästerskap där Brasilien har nått finalen. Det är Formiga som bär mittfältet och längst fram skall Marta servera Cristiane. Det är imponerande av trion att hänga kvar i världstoppen. Inte minst imponeras man av Formiga – som gör sitt sjunde VM. Det är otroligt bra gjort.
För Cristiane är läget dock osäkert. Hon har plågats av en muskelskada under våren, och går en kamp mot klockan för att bli spelklar i tid. Även Marta skall ha besvärats av en muskelskada inför VM.
I all kritik mot Brasiliens bristfälliga påfyllning underifrån skall jag konstatera att det finns en jackpotchans. Vi såg i OS 2016 att Brasilien kan göra bra matcher – om alla nyckelspelarna toppar formen samtidigt. Det gjorde de i början av den turneringen. Sedan åkte man på lite skador, och tappade snabbt i kvalitet.
Om Marta skall få jubla i Frankrike krävs alltså jackpot vad gäller formtoppningen. Men jag är skeptisk. Det känns exempelvis tveksamt om Cristiane kan göra sig själv rättvisa ens om hon hinner bli frisk.
Jag tror därför faktiskt att laget slutar trea i gruppen, men tar de poäng som krävs för att avancera. Det innebär att man ställs mot en gruppsegrare i åttondelsfinal. Efter den matchen tror jag att det blir hemresa.
Elena Linari
Italien
Världsranking: 15
Guldchans: 1 procent
Nyckelspelare: Barbara Bonansea – snabb kantspelare som ligger bakom mycket i den italienska offensiven.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–4–2): Laura Giuliani – Valentina Bergamaschi, Sara Gama, Elena Linari, Alia Guagni – Valentina Cernoia, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Barbara Bonansea – Cristiana Girelli, Ilaria Mauro.
Kommentar: Efter ett premiärfiasko mot Ryssland var ett extremt skadedrabbat Italien starkt i EM 2017. Laget var först spelmässigt bäst i 2–1-förlusten mot Tyskland och vann sedan med 3–2 mot Sverige i avslutningsmatchen.
Trots att det blev hemresa redan efter gruppspelet kändes det som att Italien kanske kan vara redo för ett lyft igen efter ett antal tunga år. Den känslan finns kvar.
Det senaste året har laget bara två förluster (plus en efter straffar). Man har bland annat besegrat Sverige igen – 1–0 i höstas.
Efter EM har man fyllt på med trion Valentina Bergamaschi, Aurora Galli och Manuela Giugliano – tre spelare som är 21–22 år. Och det fortsätter att fylla på bra underifrån i Italien. Laget kan alltså se på framtiden med tillförsikt.
Nu kanske man inte är redo för medalj. Men jag tror ändå att laget kan ställa till det för många i Frankrike. Defensiven är stark, trots att viktiga Cecilia Salvai missar VM till följd av en korsbandsskada. Offensiv nyckelspelare är skickliga Barbara Bonansea, som brukar utgå från någon av kanterna – oftast från vänster. Hon är bra på att slå sin back, och hon kan både ta sig runt på kanten och skära in för skott. En svårläst spelare.
I genrepet besegrades Schweiz med 3–1 i förra veckan. Det var en match där italienskorna kämpade in de två första målen. Stjärnan Bonansea hade ett ribbskott och ett assist.
Det som talar emot Italien är att laget har ganska liten internationell erfarenhet. De flesta spelarna är hemmabaserade, och få av dem har spelat mer än ett mästerskap. Jag tror trots det att Italien tar andraplatsen i gruppen. Det innebär sannolikt åttondelsfinal mot Norge och kvartsfinal mot England. Det är två matcher italienskorna kan vinna. Men det rimliga är nog ändå att det tar slut i just åttondels- eller kvartsfinal.
Jamaica
Världsranking: 53
Guldchans: Inte ens promillenivå
Nyckelspelare: Khadija Shaw – hela VM-kvalets skyttedrottning är en kvalitetsforward med kapacitet att göra mål på egen hand mot de flesta försvaren.
Spelare med Sverigekoppling: Kanadafödda Tiffany Cameron spelade för Vittsjö i fjol. USA-födda backen Lauren Silver gjorde en höst i elitettan för Bollstanäs. Och tillika USA-födda Marlo Sweatman gjorde en halv säsong för Töcksfors IF i division I 2017.
Startelva i genrepet (4–3–3): Sydney Schneider – Dominique Bond-Flasza, Allyson Swaby, Konya Plummer, Daneisha Blackwood – Chantelle Swaby, Havana Solaun, Marlo Sweatman – Cheyna Williams, Khadija Shaw, Trudi Carter.
Kommentar: När Jamaica kvalade in till VM tyckte jag att det var ett bakslag för damfotbollen. Jamaica har ett förbund som struntar i damerna, vilket ju inte bör premieras. Dessutom kändes Jamaica som alldeles för dåligt för att kunna konkurrera i ett VM.
Jag tyckte att det var bättre om Mexiko, där det satsas på damfotbollen, hade tagit VM-platsen – även om det är charmigt med ett deltidslag som sponsras av Bob Marley:s dotter.
Jamaica spelade inte en enda landskamp under 2016 eller 2017. Och det var nära att man varken kom till spel i VM-kvalet inför 2015 eller årets turneringar. Båda gångerna hjälptes ”Reggae Girlz” ekonomiskt bland annat av Cedella Marley.
Men ju närmare VM vi kommit, desto positivare har jag blivit till Karibiens första deltagarland någonsin i ett fotbolls-VM för damer. Man har ju faktiskt laddat ganska seriöst inför sin VM-debut. Bland annat genom att värva in spelare med jamaicanskt påbrå.
Under våren har den tidigare Vittsjö-, och tillika den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Tiffany Cameron bytt landslag. Hon hade bara spelat sex träningslandskamper för Kanada, vilket gör att hon fick byta landslag. I sista stund fick man även klart med Norgeproffset (Klepp) och den tidigare amerikanska U17-landslagsspelaren Havana Solaun. Den senare blir viktig på mittfältet.
Allra viktigast är dock hela VM-kvalets skyttedrottning, den 22-åriga Khadija Shaw. Jag har tidigare skrivit om hennes bakgrund. Hon har ett målsnitt i landslaget på drygt 1,4 mål per match.
Först trodde jag att hennes målproduktion helt skulle avta när hon inte längre ställdes mot svaga karibiska länder. Men Shaw har visat att hon kan göra saker på egen hand även mot bättre motstånd.
Med Shaw som trumfkort har Reggae Girlz visat att man inte är VM:s sämsta lag. Under våren har man vunnit två matcher mot Chile och kryssat mot Sydafrika. Där gjorde förstås Shaw målet:
Även i genrepet mot Skottland briljerade Shaw genom att göra två mål. Då blev det dock förlust med 3–2 – och Shaw haltade av vid ställningen 2–2. Klart är att hon måste vara på planen om Jamaica skall kunna skrälla till sig någon poäng i Frankrike.
Jamaica är det lägst rankade laget i turneringen, och ställs mot tre riktigt svåra motståndare. Det rimliga är således att Reggae Girlz åker hem utan några poäng.
Förhoppningsvis kan dock lagets VM-avancemang väcka förbundet. Nämnda Shaw är bara 22 år. Och i kvalet fick jag upp ögonen för en annan oslipad diamant i form av 17-åriga Jody Brown. Om förbundet satsar på tjejerna kan Jamaica vara ett lag att räkna med till VM 2023. Den här gången är man bara med för att se och lära.
Det har blivit tisdag, och i kväll 18.00 är det avspark i VM-kvalet för svensk del (matchen sänds på TV12). Det är även avspark för Peter Gerhardsson som svensk förbundskapten.
Har jag fattat rapporterna rätt från de som är på plats i Kroatien kommer den svenska startelvan att vara formerad så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Marija Banusic, Stina Blackstenius.
Det innebär alltså till tio elftedelar den elva jag kommenterade i det här inlägget. Det är Tove Almqvist som har fått lämna plats åt klubbkompisen i Linköping, Asllani. Det är ju knappast någon oväntad förändring, det var ju just Almqvist som var skrällen i den förra elvan.
I övrigt finns inte mycket att tillägga till det jag skrev i det länkade inlägget. Jag vet ju varken hur Gerhardsson har tänkt spela eller vilka roller de olika spelarna kommer att ha. Oavsett svensk laguppställning och spel är Kroatien ett lag vi skall slå med minst två–tre måls marginal.
Jag har noterat i intervjuer att man jobbat mycket med offensiva detaljer på träningarna. Det blir intressant att se om det ger några resultat. Några av de aktuella intervjuerna går för övrigt att se här:
Utanför VM-kvalet har det spelats några intressanta landskamper de senaste dagarna. Frankrike har exempelvis spelat två träningslandskamper, dels 1–0 mot Chile, dels 3–1 mot Spanien på måndagskvällen.
I den första matchen gjorde Olympique Marseilles Vivianne Asseyi segermålet. Där visade Chiles målvakt, PSG-spelaren Tiane Endler att hon är en kapabel sista utpost.
Kul förresten att Chile klarar av att spela resultatmässigt jämnt mot Frankrike. Det visar att det finns hopp om att Sydamerika snart skall kunna flytta fram sina positioner igen. För de senaste fem–sex åren har ju de sydamerikanska lagen tappat gentemot övriga världseliten.
Här är målen från den franska 3–1-segern mot Spanien. Det franska laget hade framgång med en hörnvariant som påminde om den svenska busskuren, fast snurrigare… Den varianten gav två mål, bland annat 1–0 av Laura Georges:
Australien fortsätter att visa att man numera är ett av världens absolut bästa länder. Inför en fullsatt arena i Sydney besegrade The Matildas Brasilien med 2–1 i helgen. Brasilianskorna borde ha varit revanschsugna eftersom de föll mot just Australien med 6–1 i fyrnationsturneringen i USA nyligen.
Mål i 2–1-matchen gjordes av Lisa De Vanna, Sam Kerr och Debinha:
Slutligen spelade det en vänskapsmatch i ordets bästa bemärkelse mellan USA och Nya Zeeland i helgen. Eller vad säger man om omfamningen mellan Ali Riley och Kelley O’Hara?
På tisdagen är det dags för semifinalerna i OS-turneringen. Och för andra gången någonsin är Sverige med. Vårt lag har nu två chanser att få med sig en historisk medalj från Rio.
En intressant sak med startfältet i semifinalerna är att ingen av medaljörerna från fjolårets VM är kvar. England lämnade wo, Japan föll redan i kvalet och USA åkte ju ut i kvartsfinalen. Det är för övrigt första gången någonsin som inte de regerande världsmästarna tar medalj i OS.
Att vi får tre nya medaljörer nu är ju också ett tecken på att konkurrensen i damfotbollsvärlden blir allt hårdare. Här är min guide till morgondagens drabbningar:
18.00 Brasilien–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Sverige: 6
Tips: 75–25.
Troliga startelvor: Brasilien: Barbara – Poliana Barbosa, Rafaelle Souza, Monica Hickman, Tamires Dias Gomes – Andressa Alves, Formiga, Thaisa Moreno, Marta Vieira da Silva – Debinha, Beatriz Zaneratto.
Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.
Brasilien är självklart storfavoriter i den matchen. Inför storpublik på Maracana tror jag att det kan bli en ganska klar hemmaseger – om Brasilien får ett tidigt mål.
Men kan Sverige hålla emot i defensiven förbättras de svenska oddsen för varje minut. Jag har varit inne på varför i det här inlägget. Jämfört med USA är Brasilien vassare i offensiven, men också sämre i defensiven. Mot det brasilianska laget kommer det att öppnas fler kontringslägen än det blev mot amerikanskorna.
I kontringarna måste våra spelare vara effektiva. För får Sverige det första målet, då känns plötsligt finalchansen riktigt hyfsad. Då blir det stor press på Brasiliens lag. Riktigt stor press.
Trots att det blev 5–1 till Brasilien i lagens förra möte ger jag faktiskt svenskorna klart större chans i den här matchen än jag gjorde mot USA. Jag tror ju nämligen inte att svenskorna gör om misstaget att kliva upp och ge Brasilien ytor.
Faktum är ju också att Brasilien inte har gjort något mål sedan den där 5–1-segern. Deras målskytte har hackat utan Cristiane. Hon skadade ju sig senast mot Sverige, men är kvar i truppen. Jag hittar ingen info kring om hon är aktuell för spel mot Sverige, men gissar att man inte chansar med henne från start.
Även Fabiana känns som ett frågetecken. Hon haltade ju av i kvartsfinalen. Är hon frisk går hon in i stället för Poliana i startelvan.
För svensk del har försvarsspelet varit bra när Jessica Samuelsson och Linda Sembrant varit på planen. På deras tre matcher har det bara blivit ett insläppt mål, mot USA. Och försvarsspelet måste sitta.
Offensivt har Sverige visat att laget inte har kapacitet att skapa något mot samlade försvar i den här turneringen. Skulle vårt lag hamna i underläge är vi alltså väldigt illa ute.
Om det händer behöver vi ha forwards som kan nicka, så att vi kan lyfta upp chansbollar. Jag tycker ju faktiskt att Pauline Hammarlund borde finnas med i startelvan, men jag tror inte att Pia Sundhage kommer att röra sina ytterforwards.
Men skulle vi jaga kvittering, då måste nog Hammarlund vara inne på planen bredvid Stina Blackstenius. För det går inte att lyft bollar mot varken Sofia Jakobsson, Lotta Schelin eller Olivia Schough.
För svensk del är det definitivt en fördel att det var en extra vilodag mellan kvartsfinalen och semin. För Sverige har slitit hårdare på sin trupp än vad Brasilien har. Barbara, Monica och Andressa Alves är de spelare i Brasiliens lag som spelat samtliga 390 minuter hittills i OS. Många har dock fått rejält med vila. Förbundskapten Vadao valde ju nämligen att spela B-laget mot Sydafrika i sista gruppmatchen.
Här kan man ju konstatera att Sundhage inte har rullat så mycket som hon pratade om inför turneringen. I en stor intervju i Aftonbladet i maj fick vår förbundskapten frågan om det är omöjligt att peta Lotta Schelin. Så här framställs svaret:
Paus, Sundhage slingrar sig lite.
”Ingen är omöjlig att peta. Och vi kommer att spela tre matcher i hett klimat på kort tid, så Lotta kommer inte att kunna spela alla tre matcherna hela tiden. Men däremot kanske hon kommer att spela från start, ja.”
Det rimliga är alltså att Brasilien går till final. Men känslan är att Sverige har chansen att bli stora festförstörare. Hoppas att spelarna njuter av matchen. För på många sätt är det här den största match ett svenskt landslag har spelat sedan VM-finalen 2003.
Okej då, jag vet att vi har spelat semifinaler i OS och VM sedan dess. Men en semifinal i Brasilien mot Brasilien känns väl på många sätt som en större match än en semifinal mot Brasilien i Grekland eller en semifinal mot Japan i Tyskland. Eller?
Om någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle tippa kanadensisk seger mot Tyskland i en utslagsmatch i ett stort mästerskap hade jag nog skrattat åt det.
Jag hade sett att Kanada har något spännande på gång. Men att bitarna skulle falla på plats så här klockrent redan från början i OS, det trodde jag inte.
Men här är vi. Det normala är förstås att Tyskland vinner det här. Det är tyskorna som har traditionen och som ligger klart högst på världsrankingen.
Men det är Kanada som är det enda 100-procentiga laget i den här turneringen. Det enda som vunnit fyra raka segrar under ordinarie tid. Och det är inga korplag man mött. På vägen till semi har man besegrat Australien, Tyskland och Frankrike. Alltså lag två, tre och fyra på världsrankingen.
Man vann alltså mot tyskorna senast, trots att man ställde upp med B-laget och trots att man kom i tidigt underläge.
Det känns även som att det är i Kanada man brinner mest för det här. Se bara lyckan i Christine Sinclair:s ögon efter segern mot Frankrike:
Det som imponerat mest är att Kanada spelat till sig segrarna. Den småfula kraftfotboll man tidigare stått för är som bortblåst. Numera spelar man sig fram, Kanada är ett av få lag i den här turneringen som klarar av att föra matcher. Det är verkligen sensationellt på många sätt. Inte minst för att det är en otroligt snabb förvandling som skett sedan fjolårets hemma-VM. Den har skett genom att förbundskapten John Herdman valt att föryngra truppen rätt rejält.
Kanadas svagheten finns i luftrummet, vid fasta situationer. Där är målvakt Stephanie Labbé väldigt osäker. Man har även tunt på backsidan eftersom Josee Belanger är avstängd i semifinalen och Allysha Chapman är skadad. I varje fall gick hon med mitella hon tittade på måndagens träning.
Styrkan finns i offensiven. Janine Beckie är blixtsnabb i djupled, hon lär vara en riktigt otäck bekantskap för de tröga, tyska mittbackarna. Och Sinclair är ju unik. Hon ser stundtals kantig ut, men oj vad effektiv hon är.
Tyskland då? Efter 6–1-segern mot Zimbabwe har laget hackat sig vidare. Man räddade kryss mot Australien i slutminuterna och föll mot Kanada. Sedan vann man med 1–0 mot Kina i kvartsfinalen utan att imponera. Där gjorde man segermålet med en man mer på planen, Kinas inhoppare Wang Shanshan fick sitt andra gula kort i minut 57.
19 minuter senare avgjorde Melanie Behringer. Fast Kina hann missa en straff innan slutsignalen ljöd. Tyskorna har alltså inte alls hittat något vägvinnande spel. Det måste man nog göra nu om det skall bli final. För Kanada är alltså turneringens jätteskräll.
När det gäller den tyska truppen har Svenja Huth gått in i stället för skadade Simone Laudehr.
Då har alla lag spelat varsin match i OS, och jag har sett minst en halvlek av varje match. Den bästa var helt klart Kanada–Australien och den sämsta matchen var tveklöst Sverige–Sydafrika.
Det lag som har imponerat mest är Frankrike närmast före Brasilien. USA och Kanada imponerade för övrigt också, fast på annat sätt. Här är lite mina tankar match för match:
Brasilien var bättre på det mesta. Jag tappade räkningen på målchanserna när det var 7–1 till Brasilien. Marta och hennes vänner
Jag såg den svenska Kinaspionen Thomas Dennerby på Tv3. Han var förvånad över att Kina slog långa utsparkar och inte försökte spela sig fram. Han konstaterade också precis som jag gjort att centala mittfältaren Ren Guixin:s skada är väldigt jobbig för det kinesiska laget.
En annan jobbig sak är att inte förbundskapten Bruno Bini har fått med fjolårets VM-målvakt Wang Fei på tåget. Fei är stabil i luftrummet, det kan man inte säga om nuvarande förstamålvaten Zhao Lina. Två av Brasiliens mål kom efter att Lina visat dålig tajming på inlägg.
Tillbaka till Brasilien. Laget kändes kusligt starkt i offensiven. De var löpstarka, snabba och matade fram bollar i djupled. Det kommer att bli jobbigt för den svenska backlinjen att möta Brasiliens offensiva spelare, speciellt om inte Jessica Samuelsson är i speldugligt skick. Röntgen visade att hon inte hade någon skelettskada, men det känns ändå högst osäkert om hon kan vara med redan på lördag igen.
Kollar vi in startelvorna så körde Kina till tio elftedelar med den elva jag gissade på i OS-guiden. Man valde att plocka in Yang Li på vänsterkanten och köra Wang Shanshan som toppforward, och således bänka Ma Xiaoxu. Just Wang Shanshan är en spelare som flyttats runt rätt mycket i det kinesiska laget. Ibland spelar hon på kanten, ibland som toppforward. Men så sent som förra våren var hon mittback. Hon har alltså många strängar på sin lyra.
När det gäller Brasiliens elva, trodde jag att förbundskapten Vadao skulle spela med den elva han hade i genrepet mot Australien. Men det visade sig att han balanserade laget klart mer defensivt i dag, och bytte fyra spelare från genrepet. Han plockade in Fabiana, Rafaelle, Formiga och Thaisa på bekostnad av Poliana, Erika, Debinha och Andressinha. Trots den mer defensiva balansen visade Brasilien alltså stora kvaliteter i offensiven. Andressa Alves 2-0-mål var en godbit, där Marta stod för ett fint förarbete.
Kanada–Australien 2–0
Premiärdagens lilla skräll var en väldigt bra match, en match där Kanada imponerade stort. Men så fick man också en kanonstart. Storstjärnan Christine Sinclair bröt en slarvig australisk passning redan efter 13–14 sekunder. Sinclair serverade Janine Beckie som gjorde tidernas snabbaste OS-mål. 19 sekunder visade matchuret när bollen gick i mål.
Efter 18 minuter fick mittbacken Shelina Zadorsky rött kort för målchansutvisning. Jag har inte sett situationen koncentrerat, men tyckte nog att det kändes som ett hårt rött kort.
De kommande 45 minuterna tyckte jag att Australien spelade riktigt bra, och man satt bara och väntade på kvitteringen. Men på slutet tappade The Matildas lite skärpa. Lydia Williams räddade en billigt dömd straff (Beckie) innan Sinclair punkterade matchen med sitt 2–0-mål. Där gjorde Williams en sämre insats…
Enligt klyschan brukar det ju heta att det är svårt att spela mot ett lag med tio spelare. Det är inte sant.
För något år sedan gick jag i genom hur det gått för alla de lag som drabbats av utvisningar i herrallsvenskan under året. Väldigt få av de lag som hade varit decimerade i mer än 15 minuter hade klarat att hålla tätt. Nästan lika få hade vunnit eller spelat oavgjort under den period de varit decimerade.
Det visade sig att det lag som hade en man mer nästan alltid vann den perioden. Att Kanada alltså klarade av att vinna med 1–0 under 72 minuters numerärt underläge är verkligen jätteimponerande. Mitt tips om australisk gruppseger kan ha gått åt skogen direkt här.
Kollar vi laguppställningarna förvånades jag av att Australien inledde med Steph Catley och Lisa De Vanna på bänken. Jag gissar att man tänkte spara duon. Men det var kanske inget klockrent beslut. In i stället för duon i startelvan kom Clare Polkinghorne och Eskilstunaförvärvet Chloe Logarzo.
Kanada gjorde ett byte jämfört med min tippade elva. De drog ner Diana Matheson på mittfältet på Sophie Schmidt:s bekostnad. In i elvan kom Örebroforwarden Melissa Tancredi. Den senare fick dock ge plats åt unga mittbacken Rebecca Quinn strax efter utvisningen.
Tyskland–Zimbabwe 6–1
Matchen började med att Simone Laudehr åkte på en riktigt ful tackling, som riskerar att ha avslutat hennes OS. Ofattbart att inte Lynett Mutokuto fick rött kort för det här.
Uddamålsunderläget stod sig dock inte så länge, utan tyskorna gjorde snabbt 3–1. Till slut blev det hela 6–1, alltså ungefär så stora siffror som man kunde befara på förhand. Melanie Behringer blev enda tvåmålsskytt.
I övrigt spelade Tyskland med exakt den elva som jag tippade i OS-guiden. Med tanke på motståndet var det svårt att bedöma den tyska insatsen.
USA–Nya Zeeland 2–0
USA rivstartade och skapade flera bra chanser i matchupptakten. Carli Lloyd:s 1–0-mål var därför logiskt. Efter det tappade dock amerikanskorna det offensiva flytet, och resten av den första halvleken var rätt jämn.
Den andra halvleken hann knappt börja förrän 2–0-målet kom. Den här gången var det Alex Morgan som slog till – USA:s två första mål kom alltså från lagets två mest pålitliga målskyttar. Viktigt.
Resten av matchen spelade USA av. Laget spelade ingen bländande fotboll, men imponerade genom att ha totalkontroll från första till sista minut. USA:s startelva stämde för övrigt till tio elftedelar med den jag hade i OS-guiden. Skillnaden var att Lindsey Horan fick ge plats för Allie Long.
När det gäller Nya Zeeland gjorde de en ok insats, som vanligt. Ferns har bara vunnit en av sina 24 matcher i stora mästerskap. Men man är ändå ett tufft lag att möta. De har rätt många kryss och de förlorar sällan med stora siffror. På sina fem senaste stora mästerskap (OS 2008, 2012 och 2016 samt VM 2011 och 2015) är det bara USA (4–0 2008, 2–0 2012 och 2–0 i dag) som besegrat dem med mer än uddamålet.
Frankrike–Colombia 4–0
Det här var fjolårets Frankrike igen. Det är inget dåligt omdöme, för jag tycker att fransyskorna var det lag som spelade vackrast fotboll i världen i fjol.
I år har jag inte sett Frankrike nå upp till samma höga nivå. Inte förrän i dag. För mötet med Colombia var en riktigt imponerande uppvisning, i varje fall i den första halvleken.
Fransyskorna fick en riktig drömstart när en colombiansk back styrde in Eugenie Le Sommer:s inspel redan i första minuten.
Frankrike startade för övrigt med precis den elva som jag gissade. Alla spelare var bra, men jag imponerades som vanligt extremt mycket av de båda mittbackarna Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, båda är så underbart passningsskickliga att det är en ren njutning att se dem.
Colombia då? Deras struliga uppladdning har säkert påverkat. Venezuela U20 är ju knappast ett motstånd som förbereder laget för att möta Frankrike. Det var även tydligt att Colombia saknade sina innermittfältare Yoreli Rincon och Daniela Montoya. Fast de hade fått spela grymt bra om de skulle stoppat Frankrike i dag.
Nästa omgång spelas på lördag. Då väntar tre riktigt intressanta matcher, nämligen Frankrike–USA, Tyskland–Australien och Brasilien–Sverige – det är verkligen något att se fram emot.
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
På torsdag lottas gruppspelet i OS. Vid dagens damallsvenska upptaktsträff trodde 51 procent av de närvarande att Sverige tar medalj i Rio. Det var verkligen ett överraskande positivt utslag med tanke på hur landslaget har spelat det senaste året.
Men ändå intressant. Fördelningen blev förresten:
Guld 3,6 %
Annan medalj 47,3 %
Ut i kvartsfinal 32,7 %
Ut i gruppspelet 16,4 %
Det är alltså bara två dagar till lottningen, och i fredags kväll kom seedningen, där det blev klart att Sverige antingen hamnar i samma grupp som USA eller Brasilien. Samtidigt blev det klart att vi inte kan lottas in i den grupp där Tyskland och Australien kommer att ingå.
Seedningen ser alltså ut så här:
Grupp 1: USA, Brasilien och Tyskland.
Grupp 2: Sverige, Frankrike och Australien.
Grupp 3: Kanada, Kina och Nya Zeeland.
Grupp 4: Colombia, Sydafrika och Zimbabwe.
Som jag skrev i fredags är USA nitlotten i grupp 1. Kina är nitlotten i grupp 3 och Colombia är tuffaste motståndet i grupp 4. Vänder vi på det är Brasilien drömlotten i grupp 1, Nya Zeeland i grupp 3 och Zimbabwe i grupp 4.
Totalt sett tycker jag att man utifrån kvalitet kan dela in de tolv lagen i hela sex olika grupper. Utifrån min ranking av lagen har Brasilien fått för hög seedning, medan Kina och Frankrike har fått för låg.
Jag tänkte nu fördjupa mig lite i vilka sex grupper jag ser utifrån kvalitet. Överst är den minsta gruppen:
1) Storfavoriterna.
Den gruppen består bara av USA. USA har det största urvalet, den bredaste truppen och det starkaste laget.
USA
Amerikanskorna är förstås jättefavoriter till att bli de första världsmästarna som även vinner ett OS. Just olympiska spel har ju varit USA:s specialitet, man har nått final i alla OS och har vunnit fyra av de fem turneringarna. Som grädde på moset har USA också spelat final i de fyra senaste stora mästerskapen – och vunnit tre av dem.
Visst har det hänt en del på spelarfronten sedan OS 2012 och för all del även sedan fjolårets VM-guld. Men många delar av förändringen har handlat om en föryngring, och en positiv sådan. Jill Ellis har verkligen vågat att ge framtidens spelare chansen, och flera av dem har tagit den. Så trots att USA har bytt en del spelare, även flera riktigt bra, kommer man till Brasilien som favoriter.
Jill Ellis
Framför allt har amerikanskorna fått fantastisk ordning på sitt försvarsspel – det är helt enkelt jättesvårt att göra mål på dem. Och lag som inte släpper in några mål är ju svåra att slå…
2) Andra guldkandidater
Den andra gruppen består av de två lag som känns som utmanare om guldet, nämligen Tyskland och Frankrike. Båda lagen ligger nära USA rent kvalitetsmässigt. När tyskor och fransyskor har bra dagar är de uppe på USA-nivå, och ibland förbi.
Men båda lagen har hackat lite på sistone. Framför alla har både det nya tyska laget och det franska har visat brister i vinnarinstinkt i avgörande lägen. Tyskorna darrade när det drog ihop sig i VM i fjol – man har brister i backlinjen och numera även en oprövad målvakt. Det är ju numera ojämna Almuth Schult som är tysk etta. Även fransyskorna har en ojämn målvakt i Sarah Bouhaddi. På målvaktssidan är det således stor fördel USA.
I Tyskland har inte Silvia Neid hittat rätt stomme i det nya lagbygget. Hon har testat massor av talangfulla spelare, men inte hittat den optimala uppställningen ännu. Kanske att Tyskland helt enkelt har för många jämnbra spelare – och att det fattas någon som riktigt sticker ut.
Silvia Neid
Frankrike kändes glödhett inför och under fjolårets VM-slutspel. Men sedan dess har laget svalnat, delvis för att förbundskapten Phillipe Bergeroo håller på att testa en ny generation. Det blir spännande att se hur han matchar laget i OS, hur mycket av det nya han släpper fram och hur mycket av det gamla som behålls.
Potentialen finns där, och bredden. När landet i går säkrade sin plats i nästa års EM-slutspel mönstrade man ett helt annat lag än det som spelade i VM i fjol. Som så många gånger de senaste åren är det på forwardssidan frågetecknen finns. När Eugenie Le Sommer haft en skadedrabbad säsong har det franska laget tappat mycket av sin spets. Även viktiga tvåvägsmittfältaren Amandine Henry har varit skadeförföljd, vilket har satt ner lagets styrka. Men både Henry och Le Sommer är nu tillbaka och har ett par månader på sig att hitta toppformen.
Utöver spelare som letar toppformen har ju Frankrike sin medaljfrossa att kämpa mot. Frankrike har ju alltså fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort seniormästerskap – inte ens i ett EM. Det känns rätt otroligt med tanke på hur bra laget varit de senaste fem–sex åren. Under den perioden har Sverige tagit två medaljer, medan fransyskorna har fallit på målsnöret varje gång.
3) Första medaljutmanarna
Den tredje gruppen är de lag som i första hand utmanar de tre stora om medaljerna. I den här gruppen sätter jag också två lag – det handlar om Asiens båda representanter, Australien och Kina.
Jag följde det asiatiska OS-kvalet ganska noga och imponerades av de här båda lagen. För Australiens del var det i första hand anfallsspelet som imponerade. Trots att man saknade några viktiga spelare gick man ut och förde matcherna på ett imponerande sätt.
Jag har inte sett alla siffror, men jag tror att Australien faktiskt dominerade bollinnehavet i alla sina matcher – alltså även mot ett bollskickligt världslag som Japan. The Matildas har massor av intressanta spelare, som är både välskolade och samspelta. Australien har verkligen ett hyperintressant framtidslag.
The Matildas
När det gäller Kina är det i första hand defensiven som imponerade. Deras spelare sätter inte många fötter på fel ställen i försvarsspelet. Laget var redan superdrillat i defensiven vid fjolårets VM-slutspel. Nu har man bytt förbundskapten till franske Bruno Bini – och även fått ett anfallsspel.
För när jag såg Kina mot Australien imponerades jag av att kinesiskorna förutom att vara blixtsnabba på att stänga australiskornas passningsvägar också hela tiden fann konstruktiva sätt att gå framåt. De har kanonspelare i centrala mittfältaren Ren Guixin, yttermittfältaren Wang Shanshan och forwarden Gu Yasha. Tyvärr spelade inte hyllade Wang Shuan när jag hade möjlighet att studera laget riktigt nära, men hon skall också vara sevärd.
Känslan är att Kina är på väg tillbaka till världstoppen på allvar. Deras lag är ungt och kanske skall ha sin topp om tre–fyra år. Samma tidsaspekt gäller egentligen också Australien.
Båda lagen åkte ut i kvartsfinal i fjolårets VM. Båda känns klart bättre i år – därmed kommer de att åka till Rio som glödheta medaljkandidater.
4) Kvartsfinallag
Den fjärde gruppen består av tre lag, de tre övriga som bör kunna ta sig vidare ur gruppspelet. Jag tänker på Brasilien, Kanada och Sverige.
Det är tre lag som knappast kommer att vinna OS-guld, men som med rätt lottning och med en formtopp i rätt läge kan ta medalj. Kanada håller på att bygga ett nytt lag efter hemma-VM. Man har många intressanta unga spelare, och känslan är att årets lag är bättre än fjolårets.
I fjol var mittlåset lagets akilleshäl. Nu har förbundskapten John Herdman hittat ett riktigt starkt mittlås med Kadeisha Buchanan och Shelina Zadorsky. På mittfältet är Diana Matheson frisk igen och man har även hittat en hyperintressant toppforward i unga Deanne Rose.
Frågetecknet nu finns på målvaktsposten. Där är viktiga Erin McLeod som bekant långtidsskadad – ett riktigt tufft avbräck. Senast mot Nederländerna (seger med 2–1) fick Sverigebekanta Stephanie Labbé förtroendet. Hon är bra, men har hon den styrka i luftrummet som krävs i ett internationellt mästerskap?
Kanadas lagbygge ser alltså lovande ut. Men det känns inte färdigt, utan coach Herdman går en kamp mot klockan för att få alla bitar att falla på plats. Även för Brasilien och Sverige handlar det lite om en kamp mot klockan. Båda har haft några tuffa år och fallit på världsrankningen, men försöker nu få ordning på sina lag igen.
Just nu känns det faktiskt som att Sverige har kommit längst i den processen, vi börjar ju i alla fall få ordning på försvarsspelet. Som bekant jobbar Pia Sundhage nu med hur hon skall få ordning på offensiven.
Hon har en vakant plats på mittfältet, dessutom borde hon fundera över vilka spelare hon spelar ihop i tremannaanfallet. Som jag ser det har Stina Blackstenius nu förtjänat att testas fullt ut från start.
I mitt inlägg direkt efter Sveriges 3–0-seger borta mot Slovakien skrev jag att jag upplevde det som att alla de tre startande forwardsen var bleka. Sedan dess har jag kollat igenom alla de elva svenska målchanser som jag noterade i fredags.
Den genomgången stärker i princip det jag upplevde spontant – nämligen att mittfältet skapade det mesta – inte minst att Caroline Seger var inblandad i mycket. De tre startande forwardsen hade däremot inte ett enda bra avslut.
Däremot gjorde inhoppande Blackstenius ett mål och hade ett stolpskott. Hon var klart vassast av de fem forwards som spelade.
Trubbigast var Sofia Jakobsson (spelade 45 minuter) och Lotta Schelin (30 minuter) som inte var inblandade i en enda målchans. Olivia Schough fick inte heller något uträttat i själva spelet. Däremot slog hon väldigt bra hörnor från vänster, de ledde till två kanonlägen. Hon slog däremot ganska dåliga hörnor från höger, men genom lite flyt ledde de ändå till ytterligare två farligheter – varav ett mål. Schough räddades alltså av sin ”serve” vid fasta situationer.
Utöver Blackstenius var det Pauline Hammarlund som var den enda forward som var inblandad i målchanser i själva spelet – tre stycken. Hon borde bland annat ha haft en straff.
Jag har skrivit det förut och skriver det igen. Som jag ser det borde Sundhage bygga sitt tremannaanfall kring en kraftfull forward – Blackstenius. Hon borde kompletteras med en ur trion Schelin/Schough/Jakobsson samt en kreativ forward a la Kosovare Asllani eller Fridolina Rolfö. Hammarlund är tänkbar som backup till Blackstenius, eller som utmanare till Schelin/Schough/Jakobsson.
Sverige kämpar alltså med anfallsspelet, men känns precis som Kanada som bättre än i fjol.
Även Brasilien känns något bättre än i fjol. Inte minst eftersom man som OS-värd förstås kommer att ha ett bra publikstöd i ryggen. Dessutom är Debinha tillbaka från sin skada.
Brasilien är absolut inget ofarligt lag, men när vi vet att alternativen i lottningen är USA eller Brasilien väljer jag Marta:s lag tio dagar av tio. Värdnationen är alltså en självklar drömlott på torsdag.
5) Slutspelskandidater
Den femte gruppen består av två lag som med rätt lottning och form kan få spela kvartsfinal. Det handlar om Nya Zeeland och Colombia.
Nya Zeeland är ett svårspelat gäng, som var i kvartsfinal i London-OS, och som hade en hel del motflyt när de åkte ut i gruppspelet vid fjolårets VM. The Football Ferns är alltså absolut inte chanslösa på att få spela slutspel. Som enda lag värt namnet i Oceanien får ju Nya Zeeland plats i alla mästerskap, vilket är otroligt värdefullt.
Colombia var kanske det allra största skrällaget i fjolårets VM. Man besegrade Frankrike i gruppspelet och stod länge emot självaste USA i åttondelsfinalen. Colombia visade härliga tekniska kvaliteter, och klarade sig även mycket bra taktiskt. Nu är det spel på hemmakontinten och med rätt lottning skulle det kunna bli kvartsfinal i Rio för USA-proffset Lady Andrade och hennes lagkompisar. Men det finns tyvärr stora frågetecken kring laget.
Damfotbollens status i Sydamerika är mycket låg, inte minst i Colobia. Lagets fotbollförbund struntar mer eller mindre i tjejerna. Efter VM-succén i fjol var stora delar av VM-laget med och gick till final (förlust mot Brasilien) vid Panamerikanska mästerskapen i Toronto. Den finalen spelades den 25 juli.
Efter den dröjde det nästan nio månader innan Colombias landslag spelade sin nästa match – 7–0-förlusten mot USA i förra veckan. Jag såg delar av den, och noterade att Colombia var långt ifrån sin VM-nivå.
Trots att det varit klart sedan länge att Colombia skall spela OS har alltså förbundet valt att hålla nere satsningen. Flera spelare har kommit med öppen kritik, och som tack för det blivit bestraffade med petningar. Om det skall kunna bli succé i OS måste allt sånt här vara utrett och överspelat. Det sägs att det skall vara någon form av ljusning i sikte, men från ord till handling kan det ofta vara lång väg.
6) Utfyllnadslagen Den sjätte och sista gruppen består av turneringens båda blåbärsnationer. För så kallar jag Afrikas båda representanter. Varken Sydafrika eller Zimbabwe kommer att ha något med medaljfördelningen att göra. När det gäller Sydafrikas Banyana Banyana bör de ha viss chans att sno åt sig någon poäng – med rätt lottning. Zimbabwe känns däremot som ett rent stryklag – och det vore en jätteskräll om något av de här båda lagen överlever gruppspelet.
I dag har Australien och Kina kvalat in till OS som tionde och elfte lag. Kvar finns en plats, och den ska Sverige lägga beslag på under onsdagskvällen.
Det asiatiska kvalet har inte blivit så jämnt som jag trodde att det skulle bli. Redan med en omgång kvar att spela är de båda platserna säkrade. I dag vann Kina med 1–0 mot Sydkorea och Australien med 2–1 mot Nordkorea – segermålet av Katrina Gorryser du här.
Därmed står det klart att gruppfinalen Australien–Kina på onsdag bara kommer att gälla äran. Så här ser nämligen tabellen ut inför slutomgången:
Australien 16–2 12
Kina 6–2 10
—————————
Nordkorea 4–4 5
Japan 9–7 4
Sydkorea 2–5 2
Vietnam 1–18 0
Australien har verkligen imponerat i det här kvalet. Trots att laget saknar vassa Sam Kerr går man som tåget – och man gör det med ett ungt framtidslag.
Även Kina har ett framtidslag. Kinesiskorna nådde precis som Australien kvartsfinal i fjolårets VM, sedan dess har man bland annat besegrat USA på bortaplan. Både Kinas stålrosor och The Matildas känns som outsiders i Rio. Båda har klar medaljchans med rätt lottning.
Japan är förstås den stora besvikelsen. Från Japan kommer allt tätare uppgifter om att förbundskapten Norio Sasaki kommer att avgå efter OS-kvalet. Sasaki har gjort ett kanonjobb på posten, men det är lätt att hålla fast vid de spelare som givit dig framgång lite för länge – så det kanske är lämpligt att få in en ny förbundskapten när det skall genomföras en rejäl generationsväxling i Nadeshiko.
Har ni glömt vilka elva lag som är OS-klara får ni listan här: Brasilien, Colombia, Tyskland, Frankrike, Sydafrika, Zimbabwe, Nya Zeeland, USA, Kanada, Australien och Kina. Den tolfte och sista platsen kommer att tas av Sverige, Norge eller Nederländerna.
Utöver OS-kvalen i Europa och Asien pågår fyra stora landslagsturneringar runt om i världen. Jag har egentligen inte sett något av de turneringarna eftersom jag först ägnade mig åt ett projekt i förra veckan, att hitta och ranka Sjuhäradsbygdens 100 bästa idrottskvinnor genom tiderna – resultatet redovisas i morgondagens tidning, och sedan åkte till Mora för att bevaka Vasaloppet.
Men i kväll hann jag se den andra halvleken av Danmark–Belgien i Algarve cup. Jag fick se ett vansinnigt dåligt danskt lag förlora med 2–1. Det danska anfallsspelet var trubbigt och fantasilöst och i försvarsspelet läckte det. Man fick inget grepp om snabba, belgiska anfallsspelare som Janice Cayman, Tine de Caigny och Tessa Wullaert. Av det jag såg var den belgiska segern klart i underkant – det trots att det belgiska laget kändes ganska spretigt.
Samtidigt vann Kanada med 1–0 mot Island efter det här målet av Janine Beckie. Resultatet innebär att Kanada vinner gruppen på inbördes möte och spelar final mot Brasilien på onsdag. I tredjeprismatchen möts Island och Nya Zeeland. Om femte plats gör Belgien upp med Ryssland medan Danmark spelar jumbomatch mot Portugal.
Brasilien har nått finalen bland annat genom att vinna med 1–0 mot Nya Zeeland, målet av Debinha:
…och 3–1 mot Portugal. 2–0-målet gjort av Marta:
I USA spelas veckans mest intressanta turnering. Där står USA och Tyskland på full poäng efter två uddamålssegrar vardera. Det blir alltså USA–Tyskland i final och Frankrike–England i bronsmatch.
USA har vunnit båda sina matcher med 1–0. Målen kommer här, Crystal Dunn:s mot England är mycket sevärt:
Alex Morgan:s mot Frankrike kom på övertid. För framspelningen svarade supertalangen Mallory Pugh, som numera känns given i startelvan. Megan Rapinoe kommer att få kämpa för sin speltid när hon är tillbaka från sin korsbandsskad.
Och här är ett klipp med flera franska målchanser från 1–0-förlusten mot Tyskland. Ja, segermålet från Leonie Maier är förstås också med:
Slutligen har flera svenska ungdomslandslag spelat landskamper den senaste veckan. De viktigaste matcherna spelar F17/99-landslaget i Norge. Det handlar om EM- och även VM-kval. Efter 2–2 mot Polen och 1–0 mot Skottland är känslan att det svenska laget får väldigt svårt att nå det EM-slutspel som även funkar som VM-kval.
Hemmalaget Norge har gått som tåget, segrar med 6–0 mot Skottland och 4–0 mot Polen. I gruppfinalen mot norskorna kommer det att krävas svensk seger för att det skall bli EM-slutspel.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Det börjar att dra ihop sig i min genomgång av lagen i årets VM-slutspel. Jag har nått fram till de lag som har potential att slåss om medaljerna.
Vinjetten medaljkandidater sätts på fem länder som inte är troliga guldmedaljörer, men som alla kan slå de fyra stora guldkandidaterna i enstaka matcher.
I det här första inlägget presenterar jag tre av de fem lagen. Och ja, jag har med Pia Sundhage:s svenska lag i den här gruppen.
7) Sverige Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Sundhages lag kommer till VM med massor av frågetecken i bagaget. Det senaste året har man saknat en defensiv stabilitet och det har funnits uppgifter om att stämningen i truppen inte har varit på topp.
På årets åtta landskamper har det svenska landslaget 18–14 i målskillnad. Ojämnheten och alla insläppta mål fick spelarna att säga ifrån – och i april skrotades det hyperoffensiva 4-1-3-2-system som Sundhage ville använda på konstgräset i Kanada. Nu är det klassiskt 4-4-2 som gäller, något spelarna säger sig känna trygghet med.
Sundhage har en startelva med mycket hög kapacitet. Hennes problem är att truppen är väldigt ojämn och innehåller flera skadeförföljda spelare. Inte minst finns det orosmoment för det centrala mittfältet, där det svenska laget står och faller med Caroline Seger och skadeförföljda Lisa Dahlkvist. Känslan är att Dahlkvist blir Sveriges viktigaste spelare i VM eftersom behovet av en bollvinnare på mitten är gigantiskt.
Om bara Dahlkvist kan bromsa motståndarnas kontringar något finns det tillräckligt med kvalitet i backlinjen för att lösa resten. I välorganiserade Wolfsburg är exempelvis Nilla Fischer en gigant i mittförsvaret. I det betydligt mer utspridda svenska landslaget har Fischer däremot vacklat under våren.
Sannolikt beror det mycket på att de flesta av Sveriges mittfältare och forwards är utpräglade offensiva spelare och inte gillar att jaga boll.
Offensivt är det svenska laget däremot mycket starkt och gör nästan alltid mål. Lotta Schelin och Sofia Jakobsson är båda väldigt snabba och tillhör världens bästa kontringsspelare, Therese Sjögran och Kosovare Asllani är utmärkta framspelare och Seger är en duktig bollhållare. Dessutom fyller ytterbackarna Elin Rubensson och Lina Nilsson gärna på i offensiven.
En positiv sak är att förberedelserna på många sätt liknar dem inför VM 2011. Då var laget nederlagstippat – många trodde att de skulle ryka redan i gruppspelet. Då föll bitarna på plats i hemmagenrepet mot Mexiko och laget lyfte ända upp på prispallen.
Nu slår Sverige ur underläge igen – vilket brukar passa bra. Man har även en styrka i att man har en rejäl stabilitet och brukar vinna mot sämre rankade lag i stora turneringar. Däremot är det ett faktum att Sverige aldrig har vunnit en utslagsmatch mot ett högre rankat lag i ett stort mästerskap. Skall det bli medalj kommer man att behöva bryta den dåliga trenden. För lottningen är mycket svår.
I gruppspelet väntar Nigeria, USA och Australien i VM:s klart tuffaste grupp. För att komma i rätt stämning får väl Sundhage ta fram det här klippet inför USA-matchen:
Och hon kan ju köra det här inför mötet med Australien:
Trots den tuffa lottningen skall Sverige klara sig vidare ur gruppen. Skräller man och avancerar som gruppsegrare ser plötsligt vägen till semifinal vidöppen ut. Troligast är dock att svenskorna slutar som grupptvåa bakom USA. Det skulle sannolikt innebära åttondelsfinal mot Brasilien och kvartsfinal mot Japan – alltså en mycket svår väg.
Faktum är att man kan få en bättre väg genom slutspelsträdet om man avancerar som grupptrea. Då kan man nämligen få Kanada i åttondels- och England/Norge i kvartsfinal. Fast å andra sidan kan man som grupptrea även få Tyskland direkt i åttondelen, så Sverige skall knappast chansa på att spela till sig tredjeplatsen…
Som jag ser det får Sverige i första hand koncentrera sig på att blir ett av de tre bästa europeiska lagen (utöver England som inte räknas) och således kvala in till OS. Men har man väl gjort det är det inte så långt till pallen…
8) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Norge håller på att genomföra en generationsväxling. I VM för fyra år sedan var det norska laget inte redo. Sedan kom Even Pellerud tillbaka och plötsligt kom några av de äldre tillbaka och Norge nådde EM-finalen på Friends Arena.
Nu borde det norska laget vara ännu bättre än det var 2013. De unga talangerna är två år bättre och de äldre, rutinerade rävarna som Trine Rönning (som dock kämpar för att komma tillbaka efter skada), Solveig Gulbrandsen och Isabell Herlovsen är kvar.
Jag funderade först på att ha Norge som min allra största medaljutmanare. Men sedan kom det blytunga avbräcket att Caroline Graham Hansen inte kan vara med. Där tappar man flera procent i sitt anfallsspel. 20-åringen från Wolfsburg är en irrationell poängspelare av en typ som hade gått in i alla VM-lag.
Dessutom har de norska resultaten i år varit allt annat än imponerande. I lördags föll man exempelvis med 3–2 borta mot Belgien. I går vann man i och för sig med 2–0 i genrepet mot Finland, men jag väljer ändå att hålla tillbaka det norska lag så här på förhand.
Mot finskorna startade Norge så här: Ingrid Hjelmseth – Maren Mjelde, Nora Holstad Berge, Marita Skammelsrud Lund, Ingrid Moe Wold – Gulbrandsen, Gry Tofte Ims, Lene Mykjåland (gjorde båda målen) – Ada Hegerberg, Herlovsen, Kristine Minde.
Intressant är att Mjelde spelades som ytterback, jag hade gissat att Pellerud skulle satsa på henne som defensiv innermittfältare. Jag hade även gissat att formstarka Emilie Haavi skulle ingå i VM-elvan. Men vi får väl se hur Pelleruds lagbygge går vidare. Får han bitarna att falla på plats har han ett mycket starkt lag på pappret starkt – även utan Graham Hansen.
Under Pellerud har Norge alltid varit ett vinnargäng, ett lag som kan slå vilken motståndare som helst. Pellerud har lett Norge till medalj i samtliga de sju mästerskap de spelat. Här är hans facit:
EM 1991: Silver
VM 1991: Silver
EM 1993: Guld
EM 1995: Brons
VM 1995: Guld
OS 1996: Brons
EM 2013: Silver
I årets upplaga av Fotballjentene finns det alltså många profiler. De tre nämnda veteranerna är viktiga. Men skulle jag lyfta fram de jag ser som Norges nyckelspelare blir det målvakten Ingrid Hjelmseth, defensivexperten Maren Mjelde samt förstås måldrottningen Ada Stolsmo Hegerberg.
Kan Hjelmseth nå den form hon höll i EM för två år sedan blir det inte lätt att göra mål på norskorna. Mjelde studerade jag på nära håll när hon spelade i Göteborg i höstas och jag slogs av hur fantastiskt bra hon läste av motståndarnas anfallsspel och placerade sig rätt. Hon kan spela både ytterback – som hon gjorde i går, innerback och defensiv mittfältare.
Slutligen då 19-åriga Ada Hegerberg. Redan när jag såg henne i F19-VM 2012 blev jag oerhört förtjust i hennes spelstil. Hon är en mycket ovanlig forwardstyp inom damfotbollen, en fantastiskt smart straffområdesexpert. Under sin premiärsäsong i Lyon gjorde hon 26 mål, många av dem kom efter inlägg. När inläggen slås brukar alltid Hegerberg vara först in på en tom yta. Kommer bollen dit är hon en säker avslutare både med fötter och huvud.
Den norska lottningen är utmärkt. I gruppen ställs man i och för sig mot tuffa Tyskland, men även mot de två svagaste nationerna i turneringen, Elfenbenskusten och Thailand. I EM 2013 vann norskorna mot tyskorna i gruppen, men föll i finalen. Nu tror jag inte Pellerud har något emot att bli grupptvåa, för då får man i och för sig en ganska svår åttondelsfinal, men man kan å andra sidan sedan få en riktigt bra chans att nå hela vägen till final.
9) Brasilien Världsrankning: 7 – har som bäst varit rankat som nummer 3.
Brasilien står och faller med Marta. För ett år sedan trodde jag inte ett dugg på det lag som leds av förbundskapten Oswaldo Alvarez – Vadão kallad. Då testades det friskt och defensiven såg allt annat än stabil ut. Tvärtom var det stundtals så virrigt i backlinjen att man trodde att det var ett flicklag som spelade.
I samband med att Brasilien blev överkört av Frankrike i fjol dömde jag ut laget totalt. Men kanske att jag var lite för snabb att döma. Kanske att Brasilien ändå har börjat hitta rätt. Vid sin hemmaturnering i december besegrade man nämligen USA och i Algarve slog man både Sverige och Schweiz.
Det brasilianska laget har fortfarande stora defensiva brister, men man är fortfarande en obehaglig motståndare. Offensiven är stark och i enstaka matcher kan man besegra vilket lag som helst.
Eftersom i princip hela truppen har varit samlad under våren och tränat som ett klubblag är det ett väl samspelt lag som ställs på benen. Att fjolårets skyttedrottning i norska toppserien, Debinha, drog av korsbandet i Algarve är självklart ett stort avbräck.
Marta
Det innebär att det sannolikt blir rutinerade Marta och Cristiane på topp under VM. I landslaget har Marta en fri forwardsroll, en roll hon verkar trivas perfekt med. Marta har sett stark ut under starten av damallsvenskan och blir självklart mycket spännande att följa i Kanada.
En annan intressant spelare i Brasiliens lag är hypertekniska kantspelaren Andressa Alves. Kolla gärna in hennes bollbehandling – den är grym. Används hon som vänsterback blir hos tveklöst turneringens mest tekniska back.
Det har varit mycket elände i brasiliansk damfotboll de senaste åren, med nedlagd liga och nedlagda lag. Men utvecklingen har vänts i rätt riktning. Det skapades en ny liga 2014 och många positiva saker är i görningen. Den här texten är i och för sig några månader gammal, men ger ändå en bra lägesbild.
Brasilien skulle för övrigt ha haft sju spelare i amerikanska NWSL det här året. Men sedan man valde att samla landslagsspelarna och träna dem som ett klubblag blev det inte så mycket med det.
I första hand jobbar Brasilien mot hemma-OS nästa år. Det känns klokt, för även om man blev seedade i VM-lottningen (på Sveriges bekostnad) är vägen till succé ganska snårig.
I gruppen väntar Sydkorea, Spanien och Costa Rica – en grupp Brasilien bör vinna. Men i nästa steg blir det genast tuffare. För gruppsegraren blir det åttondelsfinal mot tvåan i Sveriges grupp och trolig kvartsfinal mot Japan. Alltså en riktigt tuff lottning. Brasilien får vara nöjt om de skulle gå till kvartsfinal.
Enligt den brasilianska damfotbollshemsidan Planeta Futebol Feminino var den skada Debinha drabbades av mot Sverige i fredags så allvarlig att Brasiliens forward missar VM.
Sidan uppger att norska toppseriens skytteligavinnare i fjol blir borta från fotboll i minst sju månader. Det är förstås väldigt tråkiga nyheter. Debinha var tänkt att bli en av Brasiliens nyckelspelare i VM-slutspelet.
Debinha (ibland kallad Debora) har spelat för Avaldsnes de två senaste säsongerna och gjorde hela 20 mål i fjol, vilket alltså innebar skytteligaseger.
Lika tråkigt är att tyska backen Luisa Wensing bröt vadbenet mot Kina i fredags. Wolfsburgsbacken riskerar därmed också gå miste om deltagande i VM-slutspelet. Klart är att Wensing precis som Nadine Kessler har spelat klart för Wolfsburg den här säsongen.
Luisa Wensing
På kort tid har alltså Wolfsburg tappat två viktiga spelare i jakten på att upprepa 2013 års prestation där man tog en prestigeladdad trippel.
För Rosengårds del ökar ju förstås chansen att vinna mot tyskorna när det står klart att Kessler och Wensing missar kvartsfinalen i Champions League. Men man vill ju vinna för att man är bättre, inte för att motståndarna har en massa skador.
Wolfsburg har ju dock som jag tidigare skrivit en bred och stark trupp och kommer garanterat att ställa en stark uppställning på benen mot Rosengård. Och när det gäller Kessler har ju hon bara gjort ett 30 minuter långt inhopp i Frauen-Bundesliga den här säsongen, så Wolfsburg har redan vant sig vid att klara sig utan henne.
Inför nästa säsong har ju Wolfsburg redan valt att bredda truppen ytterligare. Som jag skrev häromdagen är ju polska Ewa Pajor klar för övergång till sommaren. Då ansluter även norska talangen Synne Jensen från Kolbotn. Jensen och Pajor är båda födda 1996 och är alltså riktiga framtidsvärvningar från Wolfsburgs sida.
En blogg om internationell damfotboll 