Historien upprepade sig – nästan

Kommer ni ihåg slutspelet i VM 2015?

Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.

För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.

Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.

Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.

För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.

Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.

På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.

Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.

Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.

Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.

Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.

Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.

Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.

När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.

Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.

Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:

”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”

Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.

För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:

”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”

Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.

En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.

Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.

Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.

 

Den stora årskrönikan över 2016

Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:

Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.

Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.

Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.

Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.

Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.

Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.

Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.

Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.

Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?

Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.

Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.

Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.

Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.

Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.

Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…

Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.

Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.

Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.

Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:

Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:

Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:

Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:

Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:

Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:

Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:

Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…

Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:

Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.

Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.

Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?

Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?

Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.

PR-kupp: Norska Stabaek som funderade på att kontraktera skidstjärnan Ingvild Flugstad Östberg för cupspel.

PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.

Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.

Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?

Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.

Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.

Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.

SC Sand

SC Sand

Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:

Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.

Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.

Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.

Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.

Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.

Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…

Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…

Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.

Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.

Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.

Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.

Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:

”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”

Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.

Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.

Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.

Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:

På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.

Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.

Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.

Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.

Sjögren till Norge – det var en bomb

I förmiddags briserade en bomb i Damfotbolls-Sverige – Martin Sjögren presenterades som ny förbundskapten i Norge.

Martin Sjögren

Martin Sjögren

Det var långt ifrån bara jag som blev överraskad av beskedet, det var tydligen också en bomb för spelarna i Linköping.

Faktum var att jag satt och funderade lite över förbundskaptensfrågan i det norska landslaget häromdagen. Jag såg en tweet om lag och tänkte kolla upp hur det går med arbetet att hitta Roger Finfjord:s ersättare. Det har ju varit rörigt i Norge sedan Even Pellerud klev av efter det halvlyckade VM-slutspelet i fjol.

Jag skriver halvlyckat för att jag tycker att Pellerud mönstrade ett mycket starkt och välspelande lag, trots att ena storstjärnan Caroline Graham Hansen saknades. Trots bra spel blev VM ett misslyckande. Man åkte ju nämligen ut mot England i åttondelsfinal, i en match där norskorna enligt min uppfattning var det bättre laget. Man vann exempelvis avsluten mot mål med 5–3.

Efter Pellerud kom Finfjord, men han stannade bara drygt ett år. I september, direkt efter att han kvalat in Norge till sommarens EM-slutspel, avgick Finfjord till följd av missnöje från alla möjliga håll. Trots det lyckade EM-kvalet kommer hans tid på posten att bli hågkommen som ett misslyckande – mest beroende på vårens OS-kval.

Det var ju ett kval där Norge underpresterade rätt rejält. Man föll både mot Sverige och Schweiz och det var inte mycket kvar av fjolårets fina VM-spel.

Solveig Gulbrandsen

Solveig Gulbrandsen

Sedan slutet av september har Norge stått utan förbundskapten. Under den perioden har några av lagets äldre, bärande spelare tackat för sig. Trion Trine Rönning, Solveig Gulbrandsen och Ingvild Stensland lägger av – tre spelare som startade EM-finalen 2013. Även Lene Mykjåland hade tänkt lägga av, men sedan har hon fått anbud från flera storklubbar vilket gör att hon kanske fortsätter trots allt.

Hursomhelst är det långt ifrån något dukat bord som Sjögren kommer till. Norge har många unga talanger, men känslan är väl att laget och sporten behandlas rätt illa av förbund och media på sin hemmaplan. Norsk damfotboll ligger nog minst tio år bakom svensk när det gäller utvecklingen.

Toppserien har pinsamt låga publiksiffror och även landslaget är långt ifrån det intresse och erkännande som skapats för vårt här i Sverige.

För Martin Sjögran väntar alltså utmaningar på många plan, inte bara sportsliga. Det positiva för honom är att han har två unga superstjärnor i Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg att bygga sitt lag kring – om nu bara Graham Hansens ömtåliga kropp håller. Det skall bli spännande att se hur det går. Det är ju bara ett drygt halvår till nästa mästerskap, så Sjögren får verkligen ingen mjukstart.

För Linköping är dagens besked förstås mycket besvärande. Men inte bara för LFC, dagens besked är besvärande för hela damallsvenskan.

Vår högsta serie mår bra av tuff konkurrens, det är alltså viktigt att någon klubb på allvar över tid klarar av att utmana storlaget FC Rosengård. När nu utmanaren Linköping (jag kallar LFC för utmanare även om de just nu är mästare) tappar både offensiva stjärnor och sin tränare/sportchef riskerar det att röra om i toppen.

Det känns otroligt viktigt att LFC hittar rätt ersättare. Det är ingen lätt uppgift, och den underlättas inte av att det är ont om tid. Det är ju inte många dagar tills laget skall dra igång uppbyggnadssäsongen. Eftersom man kommer att få bygga om laget en del är det en väldigt viktig uppbyggnadssäsong som väntar.

Jag är inte avundsjuk på Maria Hagström och de andra i LFC som på kort tid måste hitta en värdig ersättare. Inte avundsjuk alls. Men som sagt, för damallsvenskans och svensk damfotbolls skull hoppas jag verkligen att LFC lyckas.

En tränare som är ledig, och som gjort ett utmärkt jobb i Djurgården i år, är ju Yvonne Ekroth. Om hon är rätt person för det här jobbet vågar jag inte uttala mig om. Det är ju rätt stor skillnad mellan att leda en nykomling mot att leda svenska mästarinnorna, inte minst är det gigantisk skillnad i press och mediahantering mellan Djurgården och Linköping.

Det går ju även att hämta tränare från herrfotbollen, men då får ju någon annan ta över den sportchefsroll som Sjögren också haft. För att klara den måste man ju ha en gedigen koll på damfotbollsvärlden.

Apropå LFC blev det i dag officiellt att Pernille Harder:s nästa klubbadress blir Wolfsburg. Men det var ju ingen bomb, tvärtom är ju det en nyhet som läckt ut för rätt länge sedan.

Den stora guiden till Europas OS-kval

Vi närmar oss det europeiska OS-kvalet med stormsteg. På onsdag startar det med svensk ödesmatch direkt.

Många ser det här som något Sverige bara skall klara av. Men så enkelt är det ju inte. Vårt nya lagbygge och spelsystem är helt oprövat mot starkt motstånd – och alla våra tre motståndare är på frammarsch. Så det här har förutsättningar att bli en riktig rysare.

Men innan jag ger mig in på detaljerna tänkte jag bara lägga in en liten parentes om att även om vi bryr oss om det i Sverige verkar det här kvalet inte var något Uefa lägger någon vikt vid. Det går nämligen inte med mindre än två dygn till avspark att hitta kvalet på Uefas hemsida. Matcherna finns inte med bland onsdagens liverapportering. Uselt.

Tillbaka till det sportsliga. Senast jag uppskattade chanserna i kvalet såg jag Norge som favorit med 30 procents chans att få spela OS. Sverige och Schweiz delade andraplatsen på 25 procent vardera medan jag ansåg Nederländerna ha minst chans, 20 procent.

Som synes är grundtipset att det kommer att bli otroligt jämnt. Nu har det gått tre månader sedan det inlägget och vi vet vilka spelare som kommer att vara med i kvalet. Vi har även sett tre av de fyra lagen ge färska formbesked. Och faktum är att jag tycker att det har blivit ännu mer ovisst efter det.

Här är min stora guide till det europeiska OS-kvalet. Trevlig läsning.

Förutsättningar:
Europa har tre platser i damernas OS-turnering. VM 2015 fungerade som europeiskt kval. Där var England bästa europeiska lag, men eftersom Storbritannien har valt att inte ställa upp i OS-fotbollen går de utan räkning. Fyran Tyskland och Frankrike, som åkte ut i kvartsfinal, var näst bästa och tredje bästa europeiska lag. De är således klara för Rio. Den tredje och sista platsen fördelas mellan de fyra lag som åkte ut i åttondelsfinal – alltså Sverige, Norge, Schweiz och Nederländerna. De möts i ett gruppspel i enkelmöten – gruppsegrare går till OS.

Spelprogram:
2 mars 19.30: Sverige–Norge i Rotterdam och Holland–Schweiz i Den Haag.
5 mars 19.30: Sverige–Schweiz och Holland–Norge, båda i Rotterdam.
9 mars 19.30: Holland–Sverige och Schweiz–Norge, båda i Rotterdam.

Regler:
Skulle två eller flera lag hamna på samma poäng skiljs de enligt:
1) Inbördes möte
2) Målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Fair-play-kvot
5) Uefa-ranking

Och när är lite info om alla lagen:

NORGE
Världsrankning: 10
Chans att nå OS: 28 procent
Statistik mot Sverige
Totalt: 50 matcher – 21 norska segrar, 18 svenska och 11 oavgjorda – totalt 85–82 till Norge.
I tävlingsmatcher (VM/EM/OS): 10 matcher – tre svenska segrar, sju norska varav en efter förlängning – totalt 23–18 till Norge.
Senaste tre möten med Sverige:
* 2013, norsk seger efter straffar, 7–6 i La Manga – 2–2 full tid.
* 2013, svensk seger med 2–1 i Linköping.
* 2015, svensk seger med 3–2 i La Manga.

Kommentar: Historiskt sett har Norge oftast varit lite bättre än Sverige. Norskorna har vunnit ett OS-guld 2000, ett VM-guld 1995 och två EM-guld 1987 och 1993, medan vi saknar OS-medalj, som bäst har ett VM-silver 2003 och i EM har vi ett guld mot Norges två.

Dessutom har det blivit norsk seger i sju av de åtta senaste inbördes mästerskapsmatcherna. Norge har alltså varit ett spöke för Sverige. Den senaste svenska segern i en riktig tävlingsmatch mot Norge var i EM-semifinal 1995 – med Pia Sundhage som mittback i det svenska laget.

När jag rabblar all den här faktan skall man minnas att den norska storhetstiden tog slut för knappt tio år sedan och sedan hade laget en rejäl svacka. Nu har man börjat bygga ett nytt lag. Det tog sig till EM-final 2013 – där man brände två straffar mot Tyskland. I fjolårets VM laget ännu starkare ut. Man kryssade mot Tyskland i gruppspelet, trots att Even Pellerud vilade ett par ordinarie spelare.

Och i åttondelsfinalen var Fotballjentene spelmässigt bättre än England. Ett vådaskott från Lucy Bronze sköt dock ut norskorna ur turneringen – och fixade så att vi i Sverige får en andra chans att nå OS.

Jämför man Norges VM-trupp med den som åker till OS-kvalet finns stora likheter. Skillnaderna är att målvakten Ingrid Hjelmseth (skada) och rutinerade mittfältaren Solveig Gulbrandsen (slutat) saknas medan Ingvild Stensland och Caroline Graham Hansen tillkommer.

Framför allt Graham Hansen är ett jättetillskott. Hon har visat superform i Wolfsburg och kommer att lyfta det här laget. Sett till utespelarna är Norge bättre nu än de var i fjol. Frågetecknen finns på målvaktssidan. Bakom Hjelmseth har Norge tre riktigt orutinerade målvakter.

Ansvaret kommer nu att läggas på Cecilie Fiskerstrand – en 19-åring med sex A-landskamper på meritlistan. För mig är hon ett oskrivet kort. Se förresten en intervju med henne här.

I övrigt har Norge bytt förbundskapten sedan VM. Nye Roger Finfjord har rört om lite i laget och låtit den tidigare forwarden Elise Thorsnes spela vänsterback i de senaste landskamperna – 6–0 mot Rumänien och 0–1 mot Frankrike. På centralt mittfält har man funnit tidigare backarna Trine Rönning och Maren Mjelde.

Offensivt kommer Norge att kunna luta sig mot de båda 95:orna Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg. Lyonforwarden är en personlig favorit. Ofta kan man göra intstruktionsfilmer på hennes rörelsemönster inne i straffområdet. Hegerberg har skaffat sig överlägsna ledningar i skytteligorna både i Champions Leagues (åtta mål) och i D1 Feminine (26 mål).

Norge är alltså min favorit till att ta OS-platsen. Men efter att Hjelmseth petats på grund av sin rehabilitering minskade favoritskapet en aning.

SVERIGE
Världsrankning: 8
Chans att nå OS: 27 procent

Kommentar: Först en liten tillbakablick. Sverige är ett av tre lag som spelat i alla OS hittills. De andra två lagen, USA och Brasilien, håller sviten vid liv. Förhoppningsvis gör även Sverige det.

Men det finns orosmoment. Under Pia Sundhage har inte Sverige på fyra försök vunnit en tävlingsmatch mot något land på världsrankningens topp tio. Det är hög tid att fixa den saken på onsdag.
Däremot har Sundhages Sverige bra tävlingsstatistik mot lag rankade på platserna 11–20. Där har det inte blivit någon förlust. Här är listan på alla matcherna mot lag på topp 20:

Danmark (h), rankat 13, EM-slutspel 2013 1–1
Italien (h), 12, EM-slutspel 2013 3–1
Island (h), 15, EM-slutspel 2013 4–0
Tyskland (h), 2, EM-slutspel 0–1
Skottland (b), 19, EM-kval 2014 3–1 20, Skottland (h), EM-kval 2014 2–0
USA (n), 2, VM-slutspel 2015 0–0
Australien (n), 10, VM-slutspel 2015 1–1
Tyskland (n), 1, VM-slutspel 2015 1–4

Det om historien. Sedan den där 4–1-förlusten mot Tyskland i Ottawa har Sundhage byggt om sitt lag på flera sätt. Nu är spelsystemet 4-3-3. I backlinjen är det Linda Sembrant som kompletterar Nilla Fischer – ett fysiskt starkt och spelskickligt mittlås. Dock finns frågetecken för hur de klarar sig mot kvicka motståndare. På mittfältet har Lisa Dahlkvist en nyckelroll, vilket är bra – hon är i toppform. Däremot finns frågetecken för hur Emilia Appelqvist klarar sig mot toppmotstånd. Dessutom måste Caroline Seger visa att hon vågar spela framåt, inte bara hålla i bollen.

På forwardssidan är spelskickliga Kosovare Asllani borta, i stället väljer Sundhage att spela med tre djupledslöpande forwards. Där får Olivia Schough en viktig roll. Hon har sett lovande ut mot svagt motstånd, nu är det upp till bevis mot riktiga klasslag.

Laget har sett lovande ut under hösten och vintern, men som sagt – nyheterna har inte testats mot något lag på den nivå som väntar i OS-kvalet. Sverige tar alltså med sig massor av frågetecken in i kvalet.

Inför kvalet har Sundhage nästan som ett mantra pratat om att hon måste rulla på spelare i kvalet, hon menar att ingen orkar spela tre matcher på så kort tid. Det där har jag i tidigare inlägg tyckt varit en överreaktion. Spelschemat i kvalet är ju inte tätare än vad det brukar vara på mästerskap.

OS-kvalet avgörs ju med tre matcher på åtta dagar. I själva OS brukar det vara match var tredje dag – alltså ett tätare schema. Och i EM 2013 spelade Sverige fem matcher på 14 dagar. Både i OS och EM klarade huvuddelen av spelarna av att starta i alla matcher.

Men visst, en skillnad här är i och för sig att laget nu haft kortare uppladdningstid än vanligt. Exempelvis spelade Nilla Fischer, Linda Sembrant och Sofia Jakobsson 90 minuter i sina klubblag i går och Caroline Seger 90 minuter i lördags. Så det är kanske klokt att rulla mer än vanligt.

Det är bara att hoppas att Sundhage har fingertoppskänsla i valet av spelare mot olika motstånd. För det är ju inte bara OS-platsen som står på spel, det här ett ödeskval för Sundhage själv. Missar landslaget OS bör hon ställa sin plats till förfogande.

Personligen var jag för ett tag sedan mycket skeptisk till att Sverige skulle kunna klara det här kvalet. Jag har blivit allt mer positiv den senaste tiden, inte minst för att jag har sett att Fridolina Rolfö är i toppform. Hon kan komma in från bänken och bli ett utropstecken i det här kvalet. Dessutom känns det som att Lotta Schelin har bättre självförtroende igen.

Så nu tror jag att OS är fullt möjligt, men mycket avgörs på onsdag. Sverige måste ta poäng mot Norge – annars kan vi glömma Rio.

NEDERLÄNDERNA
Världsrankning: 12
Chans att nå OS: 24 procent
Statistik mot Sverige
Totalt: 18 matcher – tio svenska segrar, fyra holländska samt fyra oavgjorda – totalt 31–12 till Sverige.
I tävlingsmatcher (VM/EM/OS): 6 matcher – två svenska segrar, två holländska och två oavgjorda – totalt 6–4 till Sverige.
Senaste tre möten med Sverige:
* 2005, svensk seger med 2–0 i Trelleborg.
* 2012, svensk seger med 2–1 i Göteborg.
* 2015, svensk seger med 2–1 i Toronto.

Kommentar: Holland, eller Nederländerna som man numera skall skriva, har fördelen av hemmaplan i kvalet. Det är en stor fördel, för Nederländerna har haft femsiffriga publiksiffror på många av sina senaste hemmamatcher.

För ett halvår sedan hade jag satt Nederländerna klart sist i gruppen. Men laget har haft en spännande utveckling i höst. Låt vara att man inte spelar några kvalmatcher eftersom man även står som värd för nästa års EM-slutspel.

I stället har man träningsspelat mot toppnationer – och resultaten har varit sensationella. Sedan VM, där man åkte ut mot Japan i åttondelen, har Nederländerna vunnit borta mot Frankrike, hemma mot Japan och två matcher mot Danmark i Turkiet.

Det nederländska laget är alltså inne i en positiv trend. Och man har en riktigt stark offensiv, framför allt i kontringarna. För det går fort med Manon Melis och Lieke Martens som ytterforwards på varsin sida om måldrottningen Vivianne Miedema och med Danielle van de Donk i andravåg.

En nyckelspelare är mittfältaren Sherida Spitse som skall slå långpassningarna ut mot de snabba kantspelarna. Spelarna i backlinjen känns inte lika vassa som de i den främre linjen. Framför allt tar man ofta ganska stora risker i uppspelsfasen, vilket gör att man riskerar åka på kontringar.

Nederländerna har alltså hemmaplan och en positiv trend. De har absolut chansen i det här kvalet, men känslan är ändå att de kommer att få svårt att hålla uppe nivån i tre matcher på så kort tid.

SCHWEIZ
Världsrankning: 20
Chans att nå OS: 21 procent
Statistik mot Sverige
Totalt: 11 matcher – 10 svenska segrar, en schweizisk – totalt 39–6 till Sverige
I tävlingsmatcher (VM/EM/OS): 4 matcher – fyra svenska segrar och 17–0.
Senaste tre möten med Sverige:
* 2004, svensk seger med 2–0 i Solthum, Schweiz
* 2012, svensk seger med 3–0 i Växjö
* 2015, schweizisk seger med 3–1 i Eskilstuna

Kommentar: Schweiz har på kort tid tagit jättekliv från ett halvdant lag till ett gäng av hög klass. Truppen består av inte mindre än 14 spelare som håller till i tysk fotboll. Sju av dem spelar i de tre toppklubbarna. Totalt sett har alltså Schweiz fler spelare i Europas fem bästa klubbar än Sverige, 7–4.

Inte mindre än fyra schweiziska spelare fanns med i Wolfsburgs startelva i helgen. Bland dem märktes affischnamnen Ramona Bachmann och Lara Dickenmann. Känslan är att framför allt Bachmann måste spela på sin absoluta toppnivå om Schweiz skall kunna nå OS.

I VM var det schweiziska laget ojämnt. Det var dock lagets allra första erfarenhet på så hög nivå. Nu vet spelarna vad det handlar om, vilket bör vara positivt för laget. Efter VM gick Schweiz som tåget i EM-kvalet. Det har blivit fyra raka segrar och 20–2 i målskillnad.

Schweiz valde att åka på läger i januari och har inte spelat någon landskamp den senaste tiden. Därmed har vi inte fått något riktigt formbesked från laget.

Jag räknar inte bort Schweiz – Ramona Bachmann kan sänka vilket lag som helst. De kommer inte att gå poänglöst genom kvalet, men känslan är ändå att de kommer att få svårt att nå hela vägen och ta OS-platsen.

Och här är den norska truppen

Även Norge har presenterat sin trupp till OS-kvalet i dag. Det är som väntat en stark och rutinerad trupp.

Från VM har man bytt ut sju spelare – en målvakt och två spelare vardera i övriga lagdelar. Det tyngsta tappet är att Solveig Gulbrandsen inte längre är med. Saknas gör även Eskilstunas nyförvärv Ingrid Schjelderup.

Dock tillkommer starka namn som Ingvild Stensland, Caroline Graham Hansen samt Wolfsburgtalangen Synne Jensen.

Det är en liten föryngring jämfört med VM som förbundskapten Roger Finfjord gör. I truppen finns tre 95:or och två 96:or (Jensen och Cecilie Fiskerstrand). Men framför allt verkar han röra om lite i uppställningen.

I de två senaste norska landskamperna har tidigare forwarden Elise Thorsnes spelat vänsterback. Och på centralt mittfält har man funnit tidigare backarna Trine Rönning och Maren Mjelde.

Målvakter (3):
Ingrid Hjelmseth (Stabaek), Cecilie Fiskerstrand (LSK Kvinner) samt Kristine Nöstmo (Trondheims-Örn).

Backar (6):
Marita Skammelsrud Lund och Ingrid Moe Wold (LSK Kvinner), Elise Thorsnes och Andrine Tomter (Avaldsnes), Stine Reinås (Stabaek) och Nora Holstad Berge (Bayern München, Tyskland).

Mittfältare (8):
Maren Mjelde (Avaldsnes), Gry Tofte Ims (Klepp), Lene Mykjåland och Emilie Bosshard Haavi (LSK Kvinner), Ingvild Stensland och Trine Rönning (Stabaek), Andrine Stolsmo Hegerberg (Göteborg, Sverige) och Kristine Minde (Linköping, Sverige).

Forwards (6):
Lisa-Marie Karlseng Utland (Trondheims Örn), Isabell Herlovsen (LSK Kvinner), Caroline Graham Hansen och Synne Sofie Jensen (Wolfsburg, Tyskland) Ada Stolsmo Hegerberg (Lyon, Frankrike) och Hege Hansen (Avaldsnes).

Drömmen om OS lever ett dygn till

Den svenska OS-drömmen lever i ytterligare ett dygn. Norge borde ha förstört den, men tog inte sina chanser. För sådana fanns det rätt många. Jag räknade inte jättenoga, men sex–sju stycken hade man innan England skapade sin första.

I det läget stod det 1–0 till Norge efter Solveig Gulbrandsen:s skarvnick på hörna. I det läget hade även Norge tvingats byta ut backklippan Trine Rönning – ett byte som blev dyrt för norskorna. I den andra halvleken var det virrigt bland de norska backarna, dessutom saknade uppspelen adress.

När England fick chansen i den andra halvleken small det. The Lionesses gjorde mål på sina två första målchanser och räddade kvar Pia Sundhage på posten som svensk förbundskapten ett tag till.

För att Sverige skall få spela OS-kval i vinter krävs det nu också att Japan slår ut Holland ut natten mot onsdag. I så fall väntar ett gruppspel om en plats mellan Sverige, Schweiz, Norge och Holland.

VM 2015: Lag 7–9, Medaljkandidater

Det börjar att dra ihop sig i min genomgång av lagen i årets VM-slutspel. Jag har nått fram till de lag som har potential att slåss om medaljerna.

Vinjetten medaljkandidater sätts på fem länder som inte är troliga guldmedaljörer, men som alla kan slå de fyra stora guldkandidaterna i enstaka matcher.

I det här första inlägget presenterar jag tre av de fem lagen. Och ja, jag har med Pia Sundhage:s svenska lag i den här gruppen.

Det här är för övrigt fjärde inlägget i min stora genomgång av alla VM-lag. De tre första inläggen hittar du här:
* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.

7) Sverige
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 3.

Sundhages lag kommer till VM med massor av frågetecken i bagaget. Det senaste året har man saknat en defensiv stabilitet och det har funnits uppgifter om att stämningen i truppen inte har varit på topp.

På årets åtta landskamper har det svenska landslaget 18–14 i målskillnad. Ojämnheten och alla insläppta mål fick spelarna att säga ifrån – och i april skrotades det hyperoffensiva 4-1-3-2-system som Sundhage ville använda på konstgräset i Kanada. Nu är det klassiskt 4-4-2 som gäller, något spelarna säger sig känna trygghet med.

Sundhage har en startelva med mycket hög kapacitet. Hennes problem är att truppen är väldigt ojämn och innehåller flera skadeförföljda spelare. Inte minst finns det orosmoment för det centrala mittfältet, där det svenska laget står och faller med Caroline Seger och skadeförföljda Lisa Dahlkvist. Känslan är att Dahlkvist blir Sveriges viktigaste spelare i VM eftersom behovet av en bollvinnare på mitten är gigantiskt.

Om bara Dahlkvist kan bromsa motståndarnas kontringar något finns det tillräckligt med kvalitet i backlinjen för att lösa resten. I välorganiserade Wolfsburg är exempelvis Nilla Fischer en gigant i mittförsvaret. I det betydligt mer utspridda svenska landslaget har Fischer däremot vacklat under våren.
Sannolikt beror det mycket på att de flesta av Sveriges mittfältare och forwards är utpräglade offensiva spelare och inte gillar att jaga boll.

Offensivt är det svenska laget däremot mycket starkt och gör nästan alltid mål. Lotta Schelin och Sofia Jakobsson är båda väldigt snabba och tillhör världens bästa kontringsspelare, Therese Sjögran och Kosovare Asllani är utmärkta framspelare och Seger är en duktig bollhållare. Dessutom fyller ytterbackarna Elin Rubensson och Lina Nilsson gärna på i offensiven.

En positiv sak är att förberedelserna på många sätt liknar dem inför VM 2011. Då var laget nederlagstippat – många trodde att de skulle ryka redan i gruppspelet. Då föll bitarna på plats i hemmagenrepet mot Mexiko och laget lyfte ända upp på prispallen.

Nu slår Sverige ur underläge igen – vilket brukar passa bra. Man har även en styrka i att man har en rejäl stabilitet och brukar vinna mot sämre rankade lag i stora turneringar. Däremot är det ett faktum att Sverige aldrig har vunnit en utslagsmatch mot ett högre rankat lag i ett stort mästerskap. Skall det bli medalj kommer man att behöva bryta den dåliga trenden. För lottningen är mycket svår.

I gruppspelet väntar Nigeria, USA och Australien i VM:s klart tuffaste grupp. För att komma i rätt stämning får väl Sundhage ta fram det här klippet inför USA-matchen:

Och hon kan ju köra det här inför mötet med Australien:

Trots den tuffa lottningen skall Sverige klara sig vidare ur gruppen. Skräller man och avancerar som gruppsegrare ser plötsligt vägen till semifinal vidöppen ut. Troligast är dock att svenskorna slutar som grupptvåa bakom USA. Det skulle sannolikt innebära åttondelsfinal mot Brasilien och kvartsfinal mot Japan – alltså en mycket svår väg.

Faktum är att man kan få en bättre väg genom slutspelsträdet om man avancerar som grupptrea. Då kan man nämligen få Kanada i åttondels- och England/Norge i kvartsfinal. Fast å andra sidan kan man som grupptrea även få Tyskland direkt i åttondelen, så Sverige skall knappast chansa på att spela till sig tredjeplatsen…

Som jag ser det får Sverige i första hand koncentrera sig på att blir ett av de tre bästa europeiska lagen (utöver England som inte räknas) och således kvala in till OS. Men har man väl gjort det är det inte så långt till pallen…

8) Norge
Världsrankning: 11 – har som bäst varit rankat som nummer 3.

Norge håller på att genomföra en generationsväxling. I VM för fyra år sedan var det norska laget inte redo. Sedan kom Even Pellerud tillbaka och plötsligt kom några av de äldre tillbaka och Norge nådde EM-finalen på Friends Arena.

Nu borde det norska laget vara ännu bättre än det var 2013. De unga talangerna är två år bättre och de äldre, rutinerade rävarna som Trine Rönning (som dock kämpar för att komma tillbaka efter skada), Solveig Gulbrandsen och Isabell Herlovsen är kvar.

Jag funderade först på att ha Norge som min allra största medaljutmanare. Men sedan kom det blytunga avbräcket att Caroline Graham Hansen inte kan vara med. Där tappar man flera procent i sitt anfallsspel. 20-åringen från Wolfsburg är en irrationell poängspelare av en typ som hade gått in i alla VM-lag.
Dessutom har de norska resultaten i år varit allt annat än imponerande. I lördags föll man exempelvis med 3–2 borta mot Belgien. I går vann man i och för sig med 2–0 i genrepet mot Finland, men jag väljer ändå att hålla tillbaka det norska lag så här på förhand.

Mot finskorna startade Norge så här: Ingrid HjelmsethMaren Mjelde, Nora Holstad Berge, Marita Skammelsrud Lund, Ingrid Moe Wold – Gulbrandsen, Gry Tofte Ims, Lene Mykjåland (gjorde båda målen) – Ada Hegerberg, Herlovsen, Kristine Minde.

Intressant är att Mjelde spelades som ytterback, jag hade gissat att Pellerud skulle satsa på henne som defensiv innermittfältare. Jag hade även gissat att formstarka Emilie Haavi skulle ingå i VM-elvan. Men vi får väl se hur Pelleruds lagbygge går vidare. Får han bitarna att falla på plats har han ett mycket starkt lag på pappret starkt – även utan Graham Hansen.

Under Pellerud har Norge alltid varit ett vinnargäng, ett lag som kan slå vilken motståndare som helst. Pellerud har lett Norge till medalj i samtliga de sju mästerskap de spelat. Här är hans facit:

EM 1991: Silver
VM 1991: Silver
EM 1993: Guld
EM 1995: Brons
VM 1995: Guld
OS 1996: Brons
EM 2013: Silver

I årets upplaga av Fotballjentene finns det alltså många profiler. De tre nämnda veteranerna är viktiga. Men skulle jag lyfta fram de jag ser som Norges nyckelspelare blir det målvakten Ingrid Hjelmseth, defensivexperten Maren Mjelde samt förstås måldrottningen Ada Stolsmo Hegerberg.

Kan Hjelmseth nå den form hon höll i EM för två år sedan blir det inte lätt att göra mål på norskorna. Mjelde studerade jag på nära håll när hon spelade i Göteborg i höstas och jag slogs av hur fantastiskt bra hon läste av motståndarnas anfallsspel och placerade sig rätt. Hon kan spela både ytterback – som hon gjorde i går, innerback och defensiv mittfältare.

Slutligen då 19-åriga Ada Hegerberg. Redan när jag såg henne i F19-VM 2012 blev jag oerhört förtjust i hennes spelstil. Hon är en mycket ovanlig forwardstyp inom damfotbollen, en fantastiskt smart straffområdesexpert. Under sin premiärsäsong i Lyon gjorde hon 26 mål, många av dem kom efter inlägg. När inläggen slås brukar alltid Hegerberg vara först in på en tom yta. Kommer bollen dit är hon en säker avslutare både med fötter och huvud.

Den norska lottningen är utmärkt. I gruppen ställs man i och för sig mot tuffa Tyskland, men även mot de två svagaste nationerna i turneringen, Elfenbenskusten och Thailand. I EM 2013 vann norskorna mot tyskorna i gruppen, men föll i finalen. Nu tror jag inte Pellerud har något emot att bli grupptvåa, för då får man i och för sig en ganska svår åttondelsfinal, men man kan å andra sidan sedan få en riktigt bra chans att nå hela vägen till final.

9) Brasilien
Världsrankning: 7 – har som bäst varit rankat som nummer 3.

Brasilien står och faller med Marta. För ett år sedan trodde jag inte ett dugg på det lag som leds av förbundskapten Oswaldo AlvarezVadão kallad. Då testades det friskt och defensiven såg allt annat än stabil ut. Tvärtom var det stundtals så virrigt i backlinjen att man trodde att det var ett flicklag som spelade.
I samband med att Brasilien blev överkört av Frankrike i fjol dömde jag ut laget totalt. Men kanske att jag var lite för snabb att döma. Kanske att Brasilien ändå har börjat hitta rätt. Vid sin hemmaturnering i december besegrade man nämligen USA och i Algarve slog man både Sverige och Schweiz.
Det brasilianska laget har fortfarande stora defensiva brister, men man är fortfarande en obehaglig motståndare. Offensiven är stark och i enstaka matcher kan man besegra vilket lag som helst.
Eftersom i princip hela truppen har varit samlad under våren och tränat som ett klubblag är det ett väl samspelt lag som ställs på benen. Att fjolårets skyttedrottning i norska toppserien, Debinha, drog av korsbandet i Algarve är självklart ett stort avbräck.
Marta

Marta

Det innebär att det sannolikt blir rutinerade Marta och Cristiane på topp under VM. I landslaget har Marta en fri forwardsroll, en roll hon verkar trivas perfekt med. Marta har sett stark ut under starten av damallsvenskan och blir självklart mycket spännande att följa i Kanada.
En annan intressant spelare  i Brasiliens lag är hypertekniska kantspelaren Andressa Alves. Kolla gärna in hennes bollbehandling – den är grym. Används hon som vänsterback blir hos tveklöst turneringens mest tekniska back.

Det har varit mycket elände i brasiliansk damfotboll de senaste åren, med nedlagd liga och nedlagda lag. Men utvecklingen har vänts i rätt riktning. Det skapades en ny liga 2014 och många positiva saker är i görningen. Den här texten är i och för sig några månader gammal, men ger ändå en bra lägesbild.

Brasilien skulle för övrigt ha haft sju spelare i amerikanska NWSL det här året. Men sedan man valde att samla landslagsspelarna och träna dem som ett klubblag blev det inte så mycket med det.

I första hand jobbar Brasilien mot hemma-OS nästa år. Det känns klokt, för även om man blev seedade i VM-lottningen (på Sveriges bekostnad) är vägen till succé ganska snårig.
I gruppen väntar Sydkorea, Spanien och Costa Rica – en grupp Brasilien bör vinna. Men i nästa steg blir det genast tuffare. För gruppsegraren blir det åttondelsfinal mot tvåan i Sveriges grupp och trolig kvartsfinal mot Japan. Alltså en riktigt tuff lottning. Brasilien får vara nöjt om de skulle gå till kvartsfinal.

Stensland, Gill, Davey och Asante petade från VM

Utöver Sveriges trupp har även England, Australien och Norge presenterat sina VM-trupper de senaste dagarna.

I alla tre länder noteras att namnkunniga spelare med Sverigekoppling lämnar hemma. I England saknas Rosengårds Anita Asante, i Norge saknas den före detta Göteborgsmittfältaren Ingvild Stensland och hos Australien fanns det inte plats för de båda före detta Linköpingsspelarna Brianna Davey och Kate Gill.

30-åriga Gill, som ju även har spelat för AIK, Sunnanå och Malmö, är Australiens främsta målskytt någonsin. Hon missade VM 2011 på grund av en knäskada. Nu petas hon i sista stund – och hon är inte nöjd. Till hemsidan Football West säger hon:

”Jag är lyckligt lottad som haft möjligheten att spela för The Matildas i nästan tolv år. Jag har drömt om att få ett sagoslut. Jag har drömt om att vinna VM med The Matildas och det här skulle vara sista chansen för mig. Nu får jag inte chansen och det är väldigt svårt att acceptera.”

Här förklarar Australiens förbundskapten Alen Stajcic varför inte Gill är med i Australiens trupp. Den ser för övrigt ut så här:

Målvakter:
1. Lydia Williams (Washington Spirit, USA), 18. Melissa Barbieri (Adelaide United) och 21. Mackenzie Arnold (Perth Glory).

Backar:
4. Clare Polkinghorne, 5. Laura Alleway och 8. Elise Kellond-Knight (Brisbane Roar), 6. Servet Uzunlar (Sydney FC), 7. Stephanie Catley (Melbourne Victory),  (

Mittfältare:
3. Ashleigh Sykes (Canberra United), 10. Emily van Egmond (Newcastle Jets), 12. Leena Khamis, 15. Teresa Polias och 22. Nicola Bolger (Sydney FC), 13. Tameka Butt, 16. Hayley Raso och 19. Katrina Gorry (Brisbane Roar), 14. Alanna Kennedy (Perth Glory).

Forwards:
2. Larissa Crummer (Brisbane Roar), 9. Caitlin Foord och 20. Samantha Kerr (Perth Glory), 11. Lisa De Vanna (Melbourne Victory), 17. Kyah Simon (Sydney FC) och 23. Michelle Heyman (Canberra United).

Ingvild Stensland

Ingvild Stensland

I Norge gjorde förbundskapten Even Pellerud bedömningen att det inte var värt att chansa med att ta ut ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland i truppen. Frisk och vältränad att hon varit självskriven i truppen, men Stensland är inte tillbaka i spel efter sin korsbandsoperation ännu och Pellerud brukar inte chansa.

Faktum är att han tagit ut en mycket stark och rutinerad trupp. Genomsnittsåldern är faktiskt högre än i Sveriges trupp. Det hindrar inte att Norge trots allt har fler 90-talister i sin 23-mannatrupp.

Pellerud gör precis det som inte Pia Sundhage vågade – han tar ut en 96:a som tredjemålvakt. Faktum är att den norska truppen känns väldigt välbalanserad. Därmed håller inte den norska VM-låten tillnärmelsevis samma klass som den svenska. Fast det är ju inte det viktigaste…

Norge blir definitivt att räkna med i Kanada. Tillsammans med England ser jag norskorna som hetaste utmanarna till de fyra stora; Tyskland, USA, Japan och Frankrike. Här är den norska truppen i sin helhet:

Målvakter:
1. Ingrid Hjelmseth och 23. Cecilie Fiskerstrand (Stabaek) samt 12. Silje Vesterbekkmo (Röa)

Backar:
2. Maria Thorisdottir (Klepp), 3. Marita Skammelsrud Lund, 13. Ingrid Moe Wold och 15. Marit Sandvei (LSK Kvinner), 6. Maren Mjelde (Avaldsnes), 7. Trine Rönning (Stabaek) och 11. Nora Holstad Berge (Bayern München, Tyskland).

Mittfältare:
8. Solveig Gulbrandsen (Kolbotn), 14. Gry Tofte Ims (Klepp), 17. Lene Mykjåland och 20. Emilie Bosshard Haavi (LSK Kvinner), 18. Ingrid Schjelderup (Stabaek) och 19. Kristine Minde (Linköping, Sverige).

Forwards:
4. Melissa Bjånesöy (Stabaek), 5. Lisa-Marie Karlseng Utland (Trondheims Örn), 9. Isabell Herlovsen (LSK Kvinner), 10. Caroline Graham Hansen* (Wolfsburg, Tyskland), 16. Elise Thorsnes (Avaldsnes), 21. Ada Stolsmo Hegerberg (Lyon) och 22. Hege Hansen (Klepp).

Reserv:
Eline Johansen (Röa)

* Tillagt i efterhand: Graham Hansen missar VM till följd av skada. Hon ersätts av Anja Sønstevold (LSK Kvinner).

Anita Asante

Anita Asante

Så till England där alltså Rosengårds Anita Asante lämnas utanför truppen. Jag förstår hur förbundskapten Mark Sampson tänker där. Asante är oftast väldigt bra, men hon bjuder nästan alltid på någon eller några indianare – och sådana är dyra på högsta internationella nivån.

Känslan är alltså annars att Sampson har något bra på gång. England har tidigare oftast fallit bort ur världsmästerskapen när det börjat dra ihop sig till spel om medaljerna. Men kanske att det kan vara dags för engelskorna att ta nästa steg den här gången.

Det är i alla fall högst möjligt att vi får en åttondelsfinal mellan England och Norge – vilket skulle vara en 50-50-match. Vinnaren där ställs sannolikt mot segraren i grupp A i kvartsfinal, den gruppen innehåller Kanada, Kina, Holland och Nya Zeeland. Såväl England som Norge har alltså ganska goda möjligheter att ta sig till semifinal.

Reaktioner från den engelska truppresentationen ser du här:

Och här är hela truppen:

Målvakter:
Karen Bardsley (Manchester City), Siobhan Chamberlain (Arsenal) och Carly Telford (Notts County).

Backar:
Alex Scott och Casey Stoney (Arsenal), Laura Bassett och Alex Greenwood (Notts County), Lucy Bronze och Stephanie Houghton (Manchester City) och Claire Rafferty (Chelsea).

Mittfältare:
Jill Scott och Jade Moore (Birmingham City), Katie Chapman (Chelsea), Jordan Nobbs (Arsenal), Jo Potter (Birmingham City) och Fara Williams (Liverpool).

Forwards:
Eniola Aluko (Chelsea), Karen Carney (Birmingham City), Toni Duggan (Manchester City), Fran Kirby (Reading), Lianne Sanderson (Arsenal), Jodie Taylor (Portland Thorns, USA) och Ellen White (Notts County).

Nadine Angerer

Nadine Angerer

Slutligen konstateras att den tyska stormålvakten Nadine Angerer idag har meddelat att hon slutar efter den här säsongen. VM blir alltså hennes avskedsföreställning i landslaget. På klubbnivå blir det ytterligare några månader i NWSL för henne innan karriären är helt över. Angerer har ju tidigare visat sig vara bäst när det gäller. Får hon kanske avsluta landslagskarriären med ytterligare ett VM-guld?

Årets händelser 2013

Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.

Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.

Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.

Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.

Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.

Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.

Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.

Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.

Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.

Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.

Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.

Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.

Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.

Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.

Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.

Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.

Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:

Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.

Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.

Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.

Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…

Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.

Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.

Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma BerglundHanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till. För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.

Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.

Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.

Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.

Janni Arnth

Janni Arnth

Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.

Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:

”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”

Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.

Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…

Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.

Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.

Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…

Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.

Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.

Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.

Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.

Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:

Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:

Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.

Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:

Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:

Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:

Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:

Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.

Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:

Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.

Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.

Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:

Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.

Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.

Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.

Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.

Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?

Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.

Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.

Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:

Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.

Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.

Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.

Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.

Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).

Årets spelare: Den tolfte:

Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.

Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…

Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).

Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.

Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.

Årets tyngsta skada: Marta:s ryggskada – som sannolikt kostade Tyresö SM-guldet.

Årets tweet: Lindsey Horan, PSG (på svenska):

”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”

Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.

Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:

Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.

Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.

Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.

Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.

Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.

Bilder av EM-finalen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som jag nämnt har jag riktat kameran åt både det ena och det andra under EM. Det tar sin tid att gå igenom alla bilderna, och jag har börjat med de senaste. Så här är mina bilder från Friends Arena och EM-finalen mellan Tyskland och Norge:

This is my pictures from Friends Arena in Solna, Sweden and the final between Germany and Norway in the 2013 European championship in women’s football.

Hier können sie meine Bilder von Friends Arena in Solna, Schweden, und die Finale in der Europameisterschaft im Frauenfußball 2013 gegen Deutschland und Norwegen sehen. Die DFB-frauen gegen Fotballjentene.

Gulblå kvartett i EM:s Allstarlag

EM:s allstarlag har just presenteras, och det innehåller fyra svenska spelare – vilket förstås är kul.

Josefine Öqvist

Josefine Öqvist

Fast just kan inte säga att jag håller med Uefas jury om att Caroline Seger och Josefine Öqvist förtjänar att ta plats på lagets mittfält. Jag tycker ju att det borde vara självklart att Nadine Kessler och Ingvild Stensland i stället skulle ha haft de båda svenskornas platser.

Att ettan och tvåan i skytteligan, Lotta Schelin och Nilla Fischer, skulle få plats kändes däremot självklart. De hade jag ju förresten även med i det allstarlag jag tog ut innan finalen.

Jag och Uefas kommitté är överens om samtliga tre målvakter. Sedan varierar det mer, delvis beroende på att jag verkligen tog ut två spelare på varje position enligt 4-4-2, alltså två högerbackar, fyra mittbackar och så vidare. Uefa har däremot tagit ut sju backar, sju mittfältare och sex forwards, och av de sju backarna är det exempelvis fem mittbackar.

Vi är ändå överens om fem av sju backar, om tre av sju mittfältare och om tre av sex forwards. Totalt sett tycker jag att Uefa har fått ihop en bra trupp. Fast jag saknar alltså Keßler och Stensland. Dessutom tycker jag att Kosovare Asllani borde ha en plats bland turneringens sex bästa forwards. Med sina fem poäng (ett mål och fyra målpass) slutade hon ändå tvåa i turneringens poängliga.

Här är EM:s officiella allstarlag:

Målvakter:
Nadine Angerer (Tyskland), Ingrid Hjelmseth (Norge), Stina Lykke Petersen (Danmark).

Stina Lykke Petersen

Stina Lykke Petersen

Backar:
Saskia Bartusiak och Annike Krahn (Tyskland), Laure Boulleau och Wendie Renard (Frankrike), Marit Fiane Christensen och Maren Mjelde (Norge) samt Nilla Fischer (Sverige).

Mittfältare:
Lena Goessling och Dzsenifer Marozsan (Tyskland), Solveig Gulbrandsen (Norge), Louisa Necib (Frankrike), Josefine Öqvist och Caroline Seger (Sverige) samt Katrine S Pedersen (Danmark).

Lena Goessling

Lena Goessling

Forwards:
Veronica Boquete (Spanien), Melania Gabbiadini (Italien), Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney (Frankrike), Celia Okoyino da Mbabi (Tyskland) och Lotta Schelin (Sverige).

Tyskland vann – igen

Europamästarinnor 2013.

Europamästarinnor 2013.

Tyskland vann finalen med 1–0 efter mål av Anja Mittag. Den stora guldhjältinnan hette dock Nadine Angerer – som tog två straffar.

Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.

Solveig Gulbrandsen från straffpunkten.

Enligt Uefas officiella statistik var det 3–2 till Norge i klara målchanser – fast det var inte den final som jag såg. För i den var det 8–4 i målchanser till Tyskland.

De siffrorna skvallrar om att den tyska segern totalt sett var rättvist. Men efter att ha träffat Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen i den mixade zonen vet jag åtminstone två spelare som känner att det borde ha slutat annorlunda.

Framför allt Gulbrandsen fick verkligen kämpa för att jobba sig förbi alla närvarande reportrar. Att hon trots allt stannade och berättade om sin olycka för alla som önskade är beundransvärt.

I skytteligan vann Lotta Schelin närmast före Nilla Fischer, och med Louisa Necib som trea. Den prisutdelningen slarvade dock Uefa bort rätt rejält. När de båda svenska vinnarna offentliggjordes hade minst 30000 av de 41301 åskådarna lämnat Friends Arena. Klantigt.

Nu skall jag skriva ihop mina texter till morgondagens tidning. Det finns anledning att återkomma med betydligt fler synpunkter inom en inte alltför lång framtid.

De bästa lagen möts i finalen

Jag sitter i pressrummet på Friends Arena och laddar upp inför finalen. Även om Sverige inte skall spela så bör det bli läge för publiken att hylla våra spelare ett par gånger, eller om det kanske är spelarna som skall tacka publiken.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Dels skall de in i halvtid, sedan talar ju väldigt mycket för att Lotta Schelin kommer att prisas som turneringens skyttedrottning efter matchen. Skall någon passera henne i kväll krävs det en sällan skådad målfest i finalen.

Närmast Schelin i jakten på ”Adidas Golden Boot Award” av de spelare som kan spela i eftermiddag är Solveig Gulbrandsen och Celia Okoyino da Mbabi. Båda står på två mål och noll assist. Schelin har fem mål och två assist, vilket innebär att Gulbrandsen och Mbabi behöver göra fyra mål för att passera – alternativt tre mål och tre assist. Känns svårt.

Jag har ju flera gånger under EM konstaterat att traditionens makt är stor. Och hur mycket vi än vill vara med där uppe så måste man ju konstatera att det historiskt sett är Europas två klart främsta damfotbollsnationer som gör upp i finalen. Om det är det liksom inget snack.

Vid en genombläddring av pressmaterialet noteras att det här är tredje EM:et i rad som de möts två gånger i mästerskapet. Och för att hitta ett EM där något annat land slagit ut antingen Tyskland eller Norge får man backa bandet till 1997 – då Italien och Tyskland avancerade ut den grupp där även norskorna ingick.

Och oftast brukar Tyskland dra längsta strået när de båda stormakterna möts. Jag tippar att de gör det i dag också. Men man kan aldrig räkna bort Norge. Så förhoppningsvis blir det här en riktigt rolig match.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här är mitt allstarlag

I dag har jag alltså presenterat mitt allstarlag i BT. Från den trupp jag tog ut inför EM har sju spelare motsvarat förväntningarna, nämligen Nadine Angerer, Wendie Renard, Nadine Kessler, Louisa Necib, Elodie Thomis, Veronica Boquete och förstås Lotta Schelin.

En match återstår, och efter kvällens övningar kanske jag vill ha in ytterligare några tyska eller norska spelare. En kvartett som är nära är Kristine Hegland, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr och Dzsenifer Marozsan.

Simone Laudehr

Simone Laudehr

Hårdast konkurrens var det helt klart i mittförsvaret, där jag tvingades välja bort flera högklassiga spelare. Även målvakter fanns det flera bra som inte fick plats, den som var närmast var ryska Elvira Todua.
Svårast att hitta kandidater var det på vänsterkanten. Och faktum är att jag utöver Schelin också tyckte att det var svårt att hitta forwards. Ada Hegerberg har varit bra, och får plats i startelvan. Men egentligen kanske hon inte är redo för ett allstarlag ännu.

Det om bakgrunden. Här är startelvan i mitt allstarlag:

Ingrid Hjelmseth – Maren Mjelde, Nilla Fischer, Renard, Laure Boulleau – Melania Gabbiadini, Nadine Kessler, Katrine S Pedersen, Lena Lotzen – Schelin och Hegerberg.

Katrine S Pedersen

Katrine S Pedersen

Och här är bänken:

Målvakter: Stina Lykke Petersen och Nadine Angerer.
Backar: Theresa Nielsen, Sif Atladottir, Marit Fiane Christensen och Leonie Maier.
Mittfältare: Louisa Necib, Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen och Elodie Thomis.
Forwards: Veronica Boquete och Kosovare Asllani.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Den självklara frågan nu är, vilka har jag glömt?

Apropå allstarlag finns det ett till (uttaget av Niklas Jarelind) i slutet av det här blogginlägget.

Känslan säger Sverige–Norge i final

I morgon spelar Sverige EM-semifinal mot Tyskland. Och med tanke på gårdagens resultat finns det anledning att kalla matchen för en moralisk final.

I varje fall är det självklart att vinnaren i matchen Sverige–Tyskland kommer att vara favorit i finalen. Däremot känns båda semifinalerna vidöppna. Det är faktiskt så nära 50–50 som det bara kan bli.

I finalen lär favoritskapet hamna på typ 65–35 i svensk eller tysk fördel. Fast å andra sidan vet man ju hur starkt Norge brukar vara i en eventuell final. Eller hur det brukar gå för danska lag på svensk mark.

För övrigt är jag lite stolt över att jag flera gånger påtalat att Frankrikes kanske största hot i EM var deras egen medaljfrossa. Dock tippade jag ändå fransk seger mot Danmark, vilket innebar att jag bara satte tre av fyra kvartsfinaler.

Inför dem tippade jag även de åtta lagens startelvor. Utfallet blev hyfsat:

Sverige – 10 rätt
Island – 10 rätt
Tyskland – 9 rätt
Italien – 9 rätt
Norge – 11 rätt
Spanien – 10 rätt
Frankrike – 10 rätt
Danmark – 10 rätt

Notera att jag valde ett upplägg som Pia Sundhage hade varit nöjd med, och skrev hur många rätt – och inte hur många fel – jag hade…

Dags för nya tips. Dock struntar jag i att gissa startelvor den här gången. För det känns svårt nog att pricka in rätt tipstecken i semifinalerna.

* Sverige–Tyskland
Gamla Ullevi i Göteborg, i morgon 20.30

Jag hade inte möjlighet att besöka varken den svenska presskonferensen eller träningen i dag. Men rapporterna därifrån säger att Sundhage kan vara på gång att göra två byten i startelvan. Ut skulle kantspelarna Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist gå, och in skulle Lisa Dahlkvist och Antonia Göransson komma.

Ändringarna känns inte orimliga. Men jag undrar samtidigt lite varför Sundhage skulle visa det öppet för media, när 45 av 60 minuter på träningen var stängda. Kan det kanske handla om ett försök att finta tyskorna?

Medan Sverige har imponerat med en makalös effektivitet, och genom att verkligen använda publikstödet som en hjälp, har Tyskland hackat sig genom turneringen.

Men det finns en enorm potential i det tyska laget. Hittills har dock inte Silvia Neid fått pusselbitarna att falla på plats. Det är givetvis ingen fördel att Celia Okoyino da Mbabi är ett frågetecken inför morgondagens drabbning. Men faktum är att det kan räcka med någon mindre justering för att tyskorna skall få igång sitt spel på allvar.

Inför det här mästerskapet var min känsla att Sverige befann sig på en nivå under Tyskland och Frankrike. Den känslan finns inte längre kvar. Tvärtom är jag övertygad om att vi har chans mot tyskorna – en bra chans. Inte minst med hjälp av stödet från ett fullsatt Gamla Ullevi.

Kampen om mittfältet kommer att bli otroligt viktig. Får Sverige utrymme att sikta in bollar bakom, eller utanför, tyskornas sega mittförsvar har vi en jättechans att vinna. Vår snabbhet i offensiven är nämligen ett tänkbart segervapen. Men om tyskorna i stället vinner kampen om mitten, då blir vårt lag vingklippt, och då kommer vårt försvarsspel att ställas på riktigt svåra prov.

Tipset: Jag skulle inte satsa alla mina besparingar på det, för det är inte så att jag känner mig hundraprocentigt säker på min sak – långt ifrån. Men den känsla jag bär på är att Sverige blir ena laget på Friends Arena på söndag. Det svenska favoritskapet i semifinalen är dock bara 51–49.

* Norge–Danmark
Nya Parken i Norrköping, torsdag 20.30.

Även det här är alltså en ytterst oviss match. Båda lagen har visat grym defensiv stabilitet, men sämre spets.

Det innebär inte att det är två lag med liknande spel som möts – utan nästan tvärtom. Danmark har imponerat genom att vara bolltryggt, och spelskickligt. Dock leder det stora bollinnehavet till alldeles för få avslut.
Jag tycker ju exempelvis inte att 26–4 (som det är justerat till) i avslut till Frankrike i kvartsfinalen känns talande. Danskorna ägde ju minst en halvtimma, och borde ha avlossat fler skott i matchen.

Och faktum är ju att Danmark har säkrat minst ett EM-brons utan att ha vunnit en enda match under 90 minuter. Däremot har man segrat i en lottdragning och i en straffläggning. Det är ju faktiskt ganska udda.

Norge spelar en väldigt rak fotboll. Men de gör det bra, och de har EM:s bästa målvakt hittills i Ingrid Hjelmseth, duktiga mittfältare i Ingvild Stensland, Ingvild Isaksen och Solveig Gulbrandsen och fart i Kristine Hegland. Dessutom har måltjuven Ada Stolsmo Hegerberg nu spräckt mästerskapsnollan – vilket är ett stort plus för laget.
Man väntar dock fortfarande på att Caroline Graham Hansen skall få till det. Där har norskorna ett stort sparkapital.

Tipset: Det faktum att Norge kontrar med mycket folk, och har en vassare forward än danskorna, gör att jag tippar norsk seger. Fast inte heller här känner jag mig speciellt säker på min sak, utan nöjer mig med 55–45 i norsk favör.

* Slutligen någonting annat. Jag har under EM inte bistått med lika många länkar med mål och höjdpunkter som jag brukar. Men på uefa.com finns en utmärkt videosida, där man kan se alla mål och höjdpunkter.