Etikettarkiv: Tabitha Chawinga

Får vi ett Nations League för damer?

Publicerad den av
7

Spanska nyhetsförmedlaren Relevo har i dag gått ut med att Uefa förbereder en Nations League för damer. Det tycker jag är en bra idé, med tanke på att vänskapsmatcherna ofta är intressantare än VM- och EM-kvalmatcherna.

Genom införandet av Nations League får de olika nationerna fler matcher mot mer jämbördigt motstånd samtidigt som värdet av matcherna ökar.

Apropå Spanien sköts helgens premiäromgång i den spanska ligan upp eftersom domarna har gått ut i strejk som protest mot såväl ersättningar som arbetsförhållanden. Vi får se om någon lösning kan nås innan nästa omgång, som inleds på lördag.

I Sverige skrev trion Tess Olofsson, Almira Spahic och Ida Kellström under måndagen historia genom att bli den första kvinnliga domartrio att döma en elitmatch på herrsidan. Kul.

Slutligen hade jag missat att Tabitha Chawinga är tillbaka i europeisk ligafotboll. Mycket överraskande har hon hamnat i den italienska ligan och fjolårets ligafemma Inter.

Chawinga är utan tvekan den bästa spelare jag sett i damallsvenskan. Hon är dessutom en given kandidat till alla individuella pris som finns – om hon spelar i en liga som går att följa. Det skall bli väldigt spännande att följa den tidigare Kvarnsvedenforwarden i Inter.

Jag kan inte säga att jag är förvånad över att hon inlett med att göra tre mål på de första två omgångarna. Kom ihåg att hon gjorde fantastiska 26 mål i damallsvenskan 2017 för ett lag som åkte ur serien.

Tabitha Chawinga

En pionjär har gått bort – och elitettan har fått en sponsor

Publicerad den av
24

Som ni säkert har märkt blev det inga inlägg under landslagsfönstret. 80 timmars arbete på nio dagar gjorde att det varken fanns ork eller utrymme för bloggande.

Men under de där 80 arbetstimmarna skrev jag om ett par stora damfotbollsnyheter som det finns anledning att ta upp även här. En tråkig, och en rolig.

Men allra först tänkte jag att vi skulle gå igenom de tävlingsmatcher som spelades under det där landslagsfönstret. Den allra viktigaste spelades förra fredagen mellan Finland och Portugal.

Där gjorde Linda Sällström som finländska spelare gör numera – hon avgjorde viktiga EM-kvalmatcher på övertid. Ni minns kanske hur Amanda Rantanen stack fram näsan mot Skottland för ett par månader sedan? Den här gången var matchklockan bara någon sekund från 90+3 när Sällström snyggt lobbsköt in matchens enda mål. Tv-kommentatorns glädje hjälper till att lyfta målet.

Det var inte bara ett mål som avgjorde matchen – det tog Finland till EM-slutspel. Förbundskapten Anna Signeul och en hel hög damallsvenska spelare hade således dubbel anledning att fira när slutsignalen ljöd.

Finland har haft cirka tio tunga år. Landslagets höjdpunkt var EM 2005 där man gick till EM-semifinal. Fyra år senare vid hemma-EM blev det kvartsfinal. Finländskorna kvalade in även till slutspelet i Sverige 2013. Där kryssade de mot Italien och Danmark, men föll med 5–0 mot Sverige på Gamla Ullevi. 

Men sedan dess har det varit mörker. I tre raka kval har man slutat trea i sin grupp. Lag som Österrike och Portugal har kört förbi. I kvalet till EM 2017 kom man bara trea bakom Spanien och just Portugal i gruppen. Nu fick Finland alltså revansch på portugisiskorna.

Utöver Finland har även Spanien, Österrike och Italien säkrat sina EM-platser den senaste veckan. Sedan tidigare var Belgien, Danmark, England, Frankrike, Island, Nederländerna, Norge, Sverige och Tyskland EM-klara.

De tre sista platserna kommer att fördelas i playoffspelet under perioden 7–13 april. Dit har Nordirland, Portugal, Ryssland, Schweiz, Tjeckien och Ukraina tagit sig. Vilka som möter vilka lottas på fredag, den 5 mars.

Så till den första av där nyheterna jag nämnde tidigare – den tråkiga. Det handlar om att Öxabäckspionjären Ebba Andersson har gått bort.

Ebba Andersson var lagkapten i Sveriges allra första landskamp, mot Finland i Mariehamn 1973. Samma år blev hon också första lagkapten att höja SM-bucklan.

Det var som bekant i lilla Öxabäck, en vägkorsning i skogarna mellan Borås och Varberg, som den moderna svenska damfotbollen sparkades igång. Ebba Andersson var inte en av initiativtagarna, men hon var med från första träningen och blev snabbt symbolen för Öxabäcks IF.

Det hade säkert att göra med hennes ålder – och med att media tyckte att det var roligt att hon var bondmora. Ebba hade fyllt 35 när damfotbollen blev en officiell sport till säsongen 1971. Och hon var 37 år och åtta månader när hon debuterade i landslaget. Hon har själv sagt i Borås Tidning:

”Jag var ju egentligen för gammal att spela i landslaget. Så någon mer match där blev det inte.”

Bara en landskamp alltså. Däremot blev det fler SM-guld än det där första officiella. Hon hade vunnit ett inofficiellt 1972, och 1975 var det dags igen.

SM-finalen Jakobsberg–Öxabäck det året är unik. Det är nämligen en av väldigt få gånger som kampen om SM-guldet har avgjorts efter straffläggning. Utan att ha dubbelkollat tror jag att det var första gången en SM-final avgjordes på straffar, herrfotboll inräknat. Ebba Andersson spelade en av huvudrollerna. Den andra spelade hennes dotter Mary Andersson.

Mary hade varit med och blivit svensk mästarinna redan som 13-åring 1973. 1975 vann hon sitt andra guld. Hon gjorde det med mammas hjälp. 15-åringen var nämligen en av de som missade från straffpunkten.

När jag ringde upp Mary förra helgen berättade hon om sina tårar i den där SM-finalen:

”Först grät man för att man hade missat sin straff, sedan av glädje för att mamma avgjorde.”

Mary sa också att Ebba gärna berättade den här historien om hur hon räddade sin dotter.

Här kan ni se straffläggningen som avslutades med den enda straff som Ebba Andersson någonsin slog. En guldstraff:

 

 

Som ni redan har förstått så drogs egentligen den officiella damfotbollen igång lite för sent för Ebba Anderssons skull. När hon var i sin bästa ålder fanns ingen damfotboll. Eller.

Trots att det inte fanns någon damfotboll hade Ebba faktiskt spelat under hela sitt liv. Älekulla IF drog igång inofficiella damträningar strax efter andra världskriget, och höll på en bit in på 1960-talet. Ebba var med från tidig ålder. Hon cyklade de åtta kilometerna från hemmet i Gunnarsjö för att vara med.

Sommaren 2018 hade Älekulla återträff för sitt damlag. Då var jag där och fick damerna att gå ut och slå ett par passningar. Ebba (vita byxor och blå tröja i det här klippet) var en av dem som tog chansen.

Ebba Andersson älskade fotbollen – och sitt Öxabäck. Hon spelade kvar i laget till och med 1977, men var fortfarande aktiv på lägre nivå vid 50 års ålder. Och hon missade knappt en Öxabäcksmatch under de 33 år som laget var igång.

Efter karriären på planen hjälpte hon till vid sidan, först som lagledare och sedan genom att baka och stå i kiosken. Och ända in i det sista tog Ebba alla chanser att se idolen Zlatan Ibrahimovic spela.

Hösten 2017 skrev jag att jag hoppades att Svenska Fotbollförbundet skulle ta chansen att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning av kvinnorna som satte bollen i rullning.

Förbundet har inte tagit chansen. Och nu är det för sent att fira Ebba Andersson. Hon dog ju nämligen förra fredagen i en ålder av 85 år.

På den där Fotbollsgalan 2017 firade förbundet istället Pia Sundhage. Just Sundhage är ett föredöme när det gäller tillgänglighet. När jag höll på att skriva min minnesartikel om Ebba Andersson skickade jag i väg ett mejl till Sundhage för att kolla om hon ville dela med sig av något minne.

Jag skickade mejlet mindre än 24 timmar innan Brasilien skulle möta USA i She Believes cup. Trots det fick jag svar inom en timma. Sundhage skrev:

”Ebba. Jag har både spelat med och mot henne och jag kommer alltid att minnas henne som en ståtlig, skicklig och speciell kvinna – med varmt leende. Hon var Pionjären som personifierade damfotbollen och dess vagga belägen i Öxabäck.

Senast jag träffade Ebba var i Kinna när jag höll en föreläsning om ledarskap. Ebba ledde oss in i damfotbollens värld.”

USA vann för övrigt den där matchen med 2–0. Amerikanskorna vann turneringen på full poäng. Brasilien kom tvåa på sex poäng efter att ha besegrat Kanada med 2–0 i matchen om andraplatsen.

Argentina var fjärde laget i turneringen. De slutade sist utan poäng. Jag kikade lite på matchen Brasilien–Argentina, och hörde då hur de amerikanska kommentatorerna berättade om att Argentinas 18-åriga mittfältare Dalila Ippólito inte hade en aning om att man kunde bli proffs som tjej när hon togs ut till VM 2019.

Ippólito skall under VM ha blivit väldigt överraskad över hur stort intresse det var för damfotbollen i Europa. Och för henne. För nu är hon lagkamrat med Linda Sembrant och Lina Hurtig i Juventus.

Historien om Ippólito säger väl en del om damfotbollens status i Sydamerika.

I Kina har damfotbollen betydligt högre status. Men dagens tunga, internationella damfotbollsnyhet är att det kinesiska mästarlaget Jiangsu Suning LFC omgående avslutar all verksamhet.

Jag har inga detaljer kring det här. Men jag har förstått att ägarföretaget Suning Holdings Group lider av svåra ekonomiska problem. Företaget äger även 68,55 procent av italienska FC Inter, en andel man har försökt att sälja under början av året.

Nu verkar ekonomin vara så dålig att såväl herr-, dam- som ungdomslag läggs ner med omedelbar verkan. Jag har inte tillgång till någon aktuell laguppställning för Jiangsu Suning LFC. Men i höstas spelade bland annat Tabitha Chawinga och kinesiska landslagsmålvakten Peng Shimeng i laget.

Det var en tråkig, internationell nyhet. Men jag avslutar inlägget med något positivt – den positiva nyhet som jag skrev i BT om i förra veckan.

Det handlar om att Boråsföretaget Pulsen har gått in och sponsrat elitettan som så kallad presenting partner. Det bör innebära att även klubbarna i näst högsta divisionen kan få lite pengar i bidrag från EFD framöver.

Vd för Pulsenkoncernen är Jonus Bartholdson. Honom har jag koll på sedan länge. Vi gick i parallellklasser på gymnasiet. Jag har förlorat stort mot honom i tennis, och både vunnit och förlorat i fotboll. Bartholdson har fyra fotbollsspelande döttrar och känslan efter att ha suttit ner och pratat med honom är att han brinner för att hjälpa svensk damfotboll att utvecklas. Han säger:

 

”Vi går in med pengar – men det är vårt engagemang man måste få ut. Det är då det blir på riktigt. Nu vill jag prata med alla tränare och sportchefer i elitettan för att presentera Pulsen och ställa frågor till dem. Hur tänker ni? Vad vill ni ha ut av en partner som vi? Och vad är era utmaningar och problem?
Vi kommer inte att kunna adressera alla problem. Men vi gör det här över fem, eller kanske tio år, och då kommer man att kunna fundera över de här sakerna, och göra framsteg. Vi vill vara en partner som verkligen gör skillnad.”

Bartholdson säger också att han tänker använda sina nätverk för att se vad vilken samling han kan få för att utveckla damfotbollen. Det låter väl ändå lite lovande?

 

Omgång 6 – Den upp-och-ner-vända världen

Publicerad den av
14

Inlägget korrigerat angående övergångssummor.

Inför den sjätte omgången skrev jag ett långt inlägg som framför alla handlade om hur mycket bättre Göteborg hade varit i anfallsväg än Rosengård under de fem första matcherna.

I sjätte omgången blev det upp-och-ner-vända världen.

Då fick vi se hur otroligt bra Rosengård är när de får utrymme. Och vi fick en glimt av vilka brister som finns i Göteborg.

Rosengårds storspel avhandlades i förra inlägget. Ett tillägg där är att det sannolikt finns många lag som är tacksamma mot Kif Örebro. Nu är ju alla varnade för vad som kan hända om man ger Rosengård ytor.

I dag mötte Göteborg det lag som spelat lägst av alla i serien, Uppsala. Ett fint mål av Pauline Hammarlund gav Göteborg arbetsro redan efter 1.45. Hammarlund lyfte även in 2–0-målet i 58:e minuten.

Göteborg vann, gick upp i serieledning – och Jennifer Falk höll nollan för fjärde matchen i rad. Den här gången fick Falk dessutom göra en kanonräddning, det på ett fint skott från Cornelia Kapocs i 38:e minuten.

Det var helt klart en säker seger. Ändå tyckte jag inte att jag kände igen Göteborg. Det där varierade och snabba anfallsspelet fanns inte där.

Ibland är det ju så att man inte fattar hur viktig någon är förrän den saknas. Och i dag saknade Göteborg både Vilde Bøe Risa och Emma Koivisto. Här kanske någon kommer med invändningen att Koivisto visst spelade. Och det gjorde hon, fast ändå var hon saknad.

Koivsito var nämligen back i dag, och det som saknades var hennes löpningar på högerkanten. Där vikarierade 16-åriga Hanna Wijk. Hon är en stor talang, och gjorde en stabil insats. Men hon springer mindre än Koivisto, vilket innebär att det Göteborg får ett mindre rörligt spel.

Framför allt saknades dock Bøe Risa. Filippa Curmark och Filippa Angeldahl är duktiga mittfältare. Men de har inte samma höga kvalitet i passningarna och inte lika fint spelsinne som norskan. Därför blev Göteborgs spel i dag lite långsammare, lite mer förutsägbar, vilket i sin tur ledde till att man inte kom till lika klara målchanser som vanligt.

I huvudsak fick man förlita sig till distansskott. Och visst hade man flera riktigt fina sådana. Saken var bara den att Emma Holmgren är en så bra målvakt att det inte räcker med fina skott, det måste vara bättre än så för att bli mål.

Min snabbanalys av dagens match är att Göteborg är otroligt beroende av Bøe Risa för att kunna spela sitt spel fullt ut. Enligt den här GP-artikeln skall lagledningen ha valt att lämna norskan hemma i dag. Om det bara var av viloskäl, eller om det finns skadeproblem med i bilden är oklart.

Klart är däremot att Göteborg möter Rosengård i en tidig seriefinal på torsdag 19.00. Och i omgångarna efter ställs Göteborg mot Linköping och Piteå. I de matcherna kommer man att behöva Bøe Risa.

Att vara så beroende av en spelare på en bärande position är förstås en svaghet. Jag skulle säga att Rosengård inte har samma problem på någon position, utan att Malmöklubben på så sätt har större bredd. Så det blir otroligt viktigt för Göteborg att hålla Bøe Risa frisk.

Till den spännande seriefinalen kommer Göteborg inte bara som serieledare. Man är numera också det enda obesegrade laget i serien.

I går åkte Linköping på sitt första nederlag. Man gjorde det mot tidigare nästjumbon Umeå. Och i lördagens tidiga match var det Piteås tur att tappa nollan i förlustkolumnen. Man gjorde det via 1–0-förlust mot tidigare jumbon Växjö.

Det var alltså även upp-och-ner-vända världen i de här båda matcherna. Obesegrade topplag föll mot segerlösa lag på nedflyttningsplats.

Inför matchen i Piteå hade hemmatränaren Stellan Carlsson roterat friskt i sin elva. Bland annat fick Caroline Frykgård göra allsvensk debut i målet. Men framför allt hade Carlsson skapat helt nya kanter. Till höger spelade Cailin Michie och Vilma Koivisto och till vänster Sofia Wännerdahl och Astrid Larsson.

Det är ett vågspel att förändra så mycket i laget. Och det var på kanterna, speciellt högersidan, som Piteå kom att förlora matchen. I lagets möte med Linköping noterade jag att man hade väldigt svårt i sitt högerförsvar. Det gällde även i den första halvleken i dag.

Efter 15.10 gjorde Växjö matchens enda mål. Inspelet kom just från Piteås högerkant, alltså Växjös vänstersida. Amanda Johnsson Haahr kombinerade med Nellie Karlsson. Den senare slog ett fint inspel snett inåt bakåt till målskytt Jennie Nordin. Avslutet var distinkt och välplacerat. Frykgård kunde inte göra något.

I halvtid var Växjös ledning helt i sin ordning. Som jag skrev i mitt inlägg inför omgången saknar Piteå djupledshot. Växjö hanterade det genom att kliva upp och sätta rejäl press. Följden blev att Piteå länge hade jättesvårt att få till något spel.

Halvvägs hade Piteå bara skapat lägen i samband med fasta situationer. I paus gjorde tränare Carlsson ett par byten, som förbättrade spelkvaliteten. För parallellt med att Växjös press avtog blev det alltmer Piteås. Egentligen var det bara hemmalaget från minut 55.

Även om det blev förlust för Piteå måste jag säga att jag beundrar Stellan Carlssons matchning av sitt lag. Trots underläge följde han den plan han hade på förhand. Exempelvis tog han ut Ellen Lövqvist i paus. Och han tvekade inte att ersätta Nina Jakobsson med orutinerade Cajsa Hedlund efter 60 minuter.

Många andra tränare hade förlitat sig till sina erfarna spelare i kvitteringsjakten. Genom sitt lag att coacha laget visar Stellan Carlsson förtroende även för nya, orutinerade spelare. Det är något jag gillar.

Det var dock stjärnorna Fernanda Da Silva och Josefin Johansson som var närmast att sätta dit den kvittering Piteå hade varit förtjänt av.

Växjö behöver dock inte skämmas över segern. De gjorde en utmärkt första halvlek, och kämpade sedan hem segern efter paus. Det syntes på Växjöspelarna att det var tre extremt efterlängtade poäng. Det var förstås också väldigt skönt att få hålla nollan.

Dagens seger innebär att Växjö nu har kontakt med alla mittenlag. Man är kvar på nedflyttningsplats, men har nu bara fyra poäng till femteplatsen.

För Piteå väntar nu tre matcher som kommer att avgöra om laget är ett topp- eller mittenlag. I de kommande omgångarna väntar nämligen Kristianstad, Rosengård och Göteborg.

Och kanske att Piteå kan få in ett djupledshot. Madelen Janogy rapporteras nämligen vara redo att börja träna igen. Och enligt agenten väljer hon mellan Piteå och Linköping. Om man snackar behov så är Piteå den av de klubbarna som mest skriker efter en spelare med hennes kvaliteter.

Det lag som Växjö passerade i botten är Vittsjö. Skånskorna föll tungt i Eskilstuna. Jag hade den matchen på min andra skärm, men kan inte säga att jag kollade koncentrerat.

Men känslan var att Vittsjö mycket väl kunde ha varit ledning i paus, medan Eskilstuna sedan tog över helt efter paus. En intressant situation inträffade efter 5.30. Ebba Wieder slog en frispark i ribban, och returen gick i mål.

Dock blåste domare Lovisa Johansson frispark för Eskilstuna. Jag hade gärna velat ha en annan vinkel också. Men av det jag ser är Johansson fel ut. Jag ser nämligen ingen ojusthet, bara två spelare som kämpar om en retur.

Domare Johansson har ännu sämre möjlighet att se situationen, men verkar ändå hur säker som helst när hon blåser frispark för det försvarande laget. Hon kan ha rätt. Men känslan är tyvärr att det är en sådan där feg avblåsning som försvarande lag i princip alltid får med sig i lite oklara situationer i straffområdet.

Vittsjö hade behövt ett tidigt ledningsmål. Nu kom de istället i underläge, fick de jaga – och börjar hamna i en krissituation. Visst har de kvar att möta alla bottenkonkurrenter, men det kommer att vara press på laget när de går in i de matcherna.

För Eskilstuna var det tre sköna poäng som gör att laget nu närmar sig topplagen. Man har fem poäng upp till Linköping på tredjeplatsen. Loreta Kullashi gjorde Uniteds första mål, därmed leder hon nu skytteligan i eget majestät på sex fullträffar.

En tråkigare Eskilstunanyhet kom tidigare i veckan. Det var inte korsbandet för Emma Engström, men tyvärr en annan allvarlig knäskada. Engström är redan opererad, och har spelat klart för det här året.

I dagens sista match fick vi se ett riktigt kanonmål. Djurgårdens Fanny Lång har redan tidigare visat att hon har en fantastiskt bra vänsterfot. I dag visade hon det igen, med eftertryck:

Målet betydde 1–0 mot Kristianstad. Som vanligt när skånskorna spelar blev det massor av mål. Djurgården gick fram till 3–0, och jag antecknade att Kristianstad inte har lyckats ersätta Sif Atladottir. Det är jättehål efter henne i defensiven.

Däremot har årets Kristianstad en unik förmåga att skapa tryck på motståndarna i slutet av matcherna. I dag varade trycket i en hel halvlek, och ledde till poäng – 3–3. Kristianstad har makalösa målskillnaden 12–15 efter sex omgångar.

Det innebär att lagets snittsiffror är 2–2,5 – här snackar vi målgaranti…

I elitettan tappade Hammarby poäng igen. BP nådde 2–2, vilket gör att AIK nu har fyra poäng ner till tredjeplatsen med en match mindre spelad. Den matchen går i morgon mot tabelljumbon Sunnanå.

AIK har verkligen skaffat sig ett tidigt drömläge. Efter åtta omgångar ligger Morön på den andra damallsvenska platsen. Skelleftelaget är seriens stora, positiva överraskning.

Känslan är att det är mellan AIK, Morön och Hammarby det kommer att stå i höst. Möjligen att Kalmar och BP kan utmana. Jitex ligger i och för sig fyra, men efter raka förluster mot Sandviken och Bollstanäs tror jag att Mölndalslaget har gjort sitt i toppen för den här gången.

Apropå BP hade jag missat att de har värvat hem tidigare Schweizproffset Mathilda Johansson Prakt. Det låter som ett bra tillskott.

I botten vann Älvsjö igen, vilket innebär att de tagit sju av nio poäng i de tre senaste omgångarna. Älvsjö överraskar positivt.

Däremot är Lidköping och Kvarnsveden stora besvikelser. Båda lagen står på varsin seger och ligger under nedflyttningsstrecket. I nuläget känns det som att det är de båda lagen samt Sandviken som löper störst risk att följa med Sunnanå ner i ettan. För Sunnanå måste väl åka ner?

Slutligen en liten internationell utblick. I Norge leder Rosenborg toppserien, men LSK kan passera om de vinner söndagens match mot Klepp med två måls marginal.

När Lyn vann med 1–0 i dag mot Kolbotn bjöd Camilla Linberg på det här matchavgörande konstnumret.

Vi har haft en svensk tränare i toppserien. Men det har vi inte längre. I veckan har nämligen Patrik Hansson fått slut som tränare i Sandviken. Han och spelarna har tydligen olika uppfattning om hur laget skall spela.

Som bekant är det ovanligt med övergångspengar inom damfotbollen. Därför känns det anmärkningsvärt när franska tidningen L’Equipe uppger att Everton kommer att köpa Montpelliers forward Valerie Gauvin för ungefär en miljon kronor.

I en tidigare version av det här inlägget spekulerade jag här i att det skulle kunna vara den högsta övergångssumman hittills inom damfotbollen. Men det är det inte. När Kvarnsveden sålde Tabitha Chawinga fick klubben drygt 1,5 miljoner. Jag vet inte om det finns några ännu större affärer. Mer detaljerad info kring Kvarnsvedens försäljning av Chawinga finns i kommentarsfältet.

Gauvin förväntas skriva på ett treårskontrakt med Everton.

Slutligen till USA där det är final i NWSL Challenge cup klockan 18.30 på söndagseftermiddagen. Kan Rachel Daly motivera sina lagkompisar i Houston Dash tillräckligt för att ta hem titeln?

Apropå USA såg jag i dag en livesändning på Instagram där Serena Williams och Natalie Portman pratade om deras inblandning i det som ännu så länge heter Angel City FC. Det stod ganska klart att framför allt Williams inte är någon fotbollsexpert, och att det är hennes man som dragit in henne i projektet.

Men hon verkade i alla fall tycka att det skulle bli spännande. Det skall som sagt bli väldigt spännande att se vart den stjärnspäckade satsningen i Los Angeles bär.

Janogy, Linköping, Ballon d’Or, Chawinga och UWCL

Publicerad den av
8

Madelen Janogy

Madelen Janogy har bestämt sig för att det är dags att lämna Piteå och damallsvenskan. Det dröjde några fler år än jag gissade innan hon fick sitt genombrott.

Jag trodde att det skulle ske redan 2016, men på svensk mark hände det i fjol. Och i år har hon även visat att hon håller på internationell nivå. Det är således fullt logiskt att Falköpingsprodukten nu provar sina vingar utomlands.

Frågan är bara var hon hamnar. Enligt agent Maria Karlsson De Cecco har Janogy tackat nej till Juventus och Birgmingham. I Juve hade hon fått svenskt sällskap i form av Linda Sambrant, samt sannolikt fått vara med och vinna en ligatitel till. Juventus är ju nämligen obesegrat, och man kommer att leda den italienska ligan med minst fem poäng när alla lag spelat nio omgångar.

Birmingham hade varit ett rätt bra klubbval, om Janogy flyttat förra säsongen. Då var nämligen det blåvita laget ett toppgäng. Nu är Birmingham däremot riktigt svagt, och man kan förstå att klubben letar vassa forwards för att lyfta ur nedflyttningsstriden.

Härom veckan kikade jag nämligen på matchen Birmingham–Chelsea. Jag hade faktiskt missat hur brandskattat Birmingham har blivit, och trodde att jag skulle få se Chelsea mot ett svårslaget motstånd. Men så var det inte alls.

I våras slutade Chelsea och Birmingham trea och fyra i WSL med 42 respektive 40 poäng. Under sommaren har klubbarna dock tagit helt olika riktningar. Medan Chelsea både har breddat och stärkt sitt lag har Birmingham alltså tappat massor av toppspelare.

Bland annat är alla lagets fyra bästa målskyttar från förra säsongen borta. Namnmässigt är förstås Ellen White det tyngsta tappet – hon gjorde sex mål på åtta ligamatcher förra säsongen. Den här säsongen har Birmingham totalt gjort tre mål på sju ligamatcher.

Mot Chelsea släppte de in sex, trots att jag tyckte att Chelsea gjorde en rätt blek insats. Totalt sett var det en rätt dålig match, med riktigt svagt passningsspel – framför allt från Birmingham. Hos dem var landslagsmittfältaren Lucy Staniforth den enda klasspelaren.

En annan spännande spelare i Birmingham är 16-åriga Freya Gregory, som fått göra några inhopp. Hon är dock inte redo att bära något lag i WSL.

Det blev en lång utläggning om Birmingham. Men jag hoppas att det framgår att jag tycker att det är rätt av Janogy att välja bort WSL-klubben.

För Piteå börjar det se lite jobbigt ut. Man har tappat flera etablerade spelare, och ännu inte plockat in några namnkunniga nyförvärv. När kommer det första?

De senaste dagarnas debatt på svensk mark har annars handlat om Linköping och Olof Unogård. Jag har ingen inblick i hur det sett ut och låtit på träningar och i omklädningsrum i LFC. Men utifrån det jag sett och läst tycker jag att Unogård är värd att få en chans till.

Jag läste att Rainer Fussgänger på sin blogg kallar LFC för ett av sorgebarnen under silly season. Nu är ju inte östgötarna klara med sitt lag- och truppbygge ännu. Men som jag ser det har LFC hittills gjort en helt ok silly season, och jag tycker att man håller på att bygga ett betydligt mer välkomponerat lag till 2020 än man har haft i år.

Det var ju ganska solklart att LFC var tvunget att ändra på något. Och att behålla den trupp man haft i år tror jag hade varit dömt att misslyckas. Man behövde således byta bort en hel del spelare.

En gissning är att man gärna hade haft kvar Emma Holmgren och Mimmi Larsson, som ihop med Frida Maanum varit LFC:s bästa spelare i år. Fast i Larssons fall kändes det som att det bara fanns plats för en av henne och Stina Blackstenius. Och då Blackstenius har löpande kontrakt över nästa år var det svårt att behålla Larsson. När det gäller Holmgren behöver inte tappet bli speciellt tungt, då Cajsa Andersson är en utmärkt ersättare.

Men övriga spelare som lämnar LFC ville klubben knappast ha kvar. Trion Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl och Anna Rakel Petursdottir har haft riktigt svaga säsonger, och gissningsvis kostade de mer än de presterade. Och Dajan Hashemi fick lida av värvningarna av Larsson och Blackstenius.

Jag noterar att agent Michael Kallbäck, som företräder Oskarsson, Angeldahl och Hashemi, i ett par omgångar spytt galla över LFC. Det är väl bra med agenter som står bakom sina spelare. Men jag hade väntat till mina spelare gjort succé i sina nya klubbar. För Oskarsson och Angeldahl har ju knappast presterat på den nivå man förväntar sig av spelare som förväntas konkurrera om landslagsplatser.

När jag kollade den officiella statistiken över Linköpings säsong, noterade jag för övrigt att Lina Hurtig både spelat, och startat samtliga 22 matcher i damallsvenskan i år. Det är första gången i hennes annars rätt skadekantade karriär hon kunnat spela en full säsong. Och det trots att hon var i väg på VM, och inte fick någon längre semester.

Det om LFC. I dag har jag kollat in det franska toppmötet PSG–Montpellier. Det skulle även ha kunnat vara ett svenskmöte, men Hanna Glas och Marija Banusic blev kvar på varsin bänk hela matchen.

PSG var det något bättre laget, men matchen slutade 1–1, ett resultat som Lyon och Bordeaux jublade mest åt. I morgon når D1 Feminine halvtid i och med matchen mellan ledarna Lyon och jumbon Metz. Allt talar för att Lyon kommer att vinna den matchen och därmed ha ett fempoängsförsprång efter halva serien.

Det innebär att Lyon är det enda laget som har guldet i egna händer. Och med tanke på hur sällan Lyon tappar poäng har jag väldigt svårt att se att ligaguldet skall glida dem ur händerna.

Noterbart kring dagens match var att PSG var så missnöjt med 1–1 att de skickade upp målvakten Cristiane Endler på en hörna i 94:e minuten. Chilenskan vann faktiskt duellen, men hennes nick förlängdes över av Kadidiatou Diani.

Noterbart i övrigt från D1 Feminine är att tyska storstjärnan Dzsenifer Marozsan står på sju mål och elva assist efter tio spelade matcher. Det är en makalöst imponerande siffra, och då har hennes Lyon alltså kvar att möta ligans sämsta lag.

För mig är Marozsan definitivt topp tre när det gäller världens bästa spelare. De andra två är Sam Kerr och troligen också Tabitha Chawinga. Jag skriver troligen om den före detta Kvarnsvedenspelaren, eftersom jag knappt sett henne sedan hon lämnade damallsvenskan. Men det faktum att hon dels ledde sitt Jiangsu Suning till fyra titlar i Kina, och dels hur överlägsen hon var i Asiens Champions League häromveckan, så tror jag att hon hör hemma väldigt högt upp på listan över världens bästa spelare.

Det första asiatiska klubbmästerskapet vanns för övrigt av japanska NTV Beleza närmast före Chawingas klubb.

Eftersom Chawinga ju varken syns i stora mästerskap eller europeiska klubbturneringar, glöms hon lätt bort när priserna till världens bästa skall delas ut. En som prisats i veckan är Saki Kumagai. Japanskan utsågs till Asiens bästa spelare:

När Ballon d’Or delades ut i början av veckan var prispallen:

1) Megan Rapinoe
2) Lucy Bronze
3) Alex Morgan

Rapinoe vinner ju på grund av hennes insatser i VM. Hon har ju för övrigt knappt spelat något under resten av året. Jag tycker att VM skall vara viktigt i sådana här omröstningar. Men jag tycker knappast att VM skall vara det enda man tar hänsyn till. För det finns ju speciella priser till turneringens bästa spelare.

När det gäller Bronze är hon bra, men Marozsan brukar ju alltid prisas som Lyons och franska ligans bästa spelare. Så jag har svårt att placera Bronze före tyskan. Juryn hade dock Marozsan först på elfte plats. På delat 16:e fanns för övrigt Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och på 19:e kom Sofia Jakobsson.

I veckan har även engelska The Guardian presenterat sin lista över världens 100 bästa spelare. Där såg pallen ut så här:

1) Sam Kerr
2) Lucy Bronze
3) Megan Rapinoe

Här vann alltså Kerr, vilket jag tycker känns rimligt. Hon var för övrigt sjua i Ballon d’Or. The Guardian hade Marozsan på plats 13.

Sexa kom för övrigt Vivianne Miedema, som stod för makalösa sex mål och fyra assist när Arsenal vann med 11–1 mot Bristol förra helgen. Och då blev hon ändå utbytt i 79:e minuten…

På The Guardians lista kom Tabitha Chawinga på plats 95. Som ni förstår tycker jag att det är en rätt rejäl undervärdering. Svenska spelare på listan var:

33) Nilla Fischer
35) Kosovare Asllani
44) Hedvig Lindahl
51) Sofia Jakobsson
56) Caroline Seger
69) Stina Blackstenius
77) Magdalena Eriksson
82) Fridolina Rolfö
91) Hanna Glas

En svensk VM-spelare som stod utanför listan är Amanda Ilestedt. Hon nickade in Bayern Münchens matchavgörande 2–0-mål i går mot Freiburg. Det var Ilestedts första ligamål för Bayern. Jag hann se delar av matchen, och tyckte att svenskan gjorde en utmärkt defensiv insats.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att säga några ord om det nya format för Champions League som presenterades i veckan. Första ordet är förstås: Äntligen.

Den närmaste förändringen för svensk del är att klubbarna slåss lagen om tre platser i Champions League i nästa års damallsvenska.

Utöver att de sex bästa ligorna får med ett tredje lag så kommer det att bli gruppspel för 16 lag. De fördelas i fyra grupper om fyra lag vardera. Utöver årets turnering har Sverige alltid haft minst en klubb bland de 16 bästa. Så även om det är fler bra lag att konkurrera med borde vi ha goda chanser att åtminstone få med något lag till gruppspelet varje år den närmaste tiden.

Framför allt kommer det lag som vinner SM-guld nästa höst ha stor chans att nå gruppspelet. Kvalet är nämligen delat i två, eller tre delar beroende på hur man räknar.

1) Fyra lag är direktkvalade. Det handlar om de regerande mästarna samt ligavinnarna i de tre största ligorna – just nu Tyskland, Frankrike och England.

2) Mästarvägen – sju platser. Här placeras samtliga övriga mästarlag. Kvalet spelas i två omgångar. Mästarna från ligorna som är rankade 4–6 är seedade och går in i andra omgången. I nuläget handlar det om mästarna från Spanien, Sverige och Tjeckien. Det svenska mästarlaget är alltså bara ett dubbelmöte från gruppspel. Och man kommer att få möta mästarlag från mindre ligor.

3) Ligavägen – fem platser. Den här vägen är det väldigt mycket tuffare för svenska lag att kvala in till gruppspelet. Mest eftersom man riskerar väldigt mycket tuffare motstånd än via mästarvägen. Kvalet är uppdelat i två omgångar. Först en utslagsturnering, sedan playoffmatcher. Tvåorna i ligorna 1–6 är seedade och går in i playoffomgången. I nuläget behöver alltså tvåan i damallsvenskan ”bara” vinna ett dubbelmöte för att gå till gruppspel.

Alla treor och tvåorna i ligorna som är rankade sjua och neråt måste spela den inledande utslagsturneringen där fyra gruppvinnare går vidare till playoffomgången.

Spontant tycker jag att upplägget känns bra. Lag från tio olika länder kommer att få plats i gruppspelet, och de bästa länderna har chansen att få med tre lag till gruppspelet. Det är bra.

 

Helgens tv-guide – och Asiens Champions League

Publicerad den av
Svara

Inlägget uppdaterat med länkar till matcherna i Asiens Champions League.

Det har blivit ganska mycket debatterande kring Malmö FF:s årsmötesbeslut från i tisdags här i bloggen. Det finns anledning att återkomma till både MFF och andra herrallsvenska klubbars damfotbollsprojekt i kommande inlägg.

Nu tänkte jag bara komma med en vägledning till hur man från Sverige kan se helgens damfotboll runtom i världen.

I kväll är det ett tänkbart tyskt toppmöte, när Bayer Leverkusen tar emot Wolfsburg. Häromveckan hade jag lite kontakt med Antonia Göransson i Leverkusen. Hon jobbar på, och verkar vara vid gott mod. Förhoppningsvis får hon snart lite mer speltid i Leverkusen.

På pappret är det inte så många matcher som känns spännande på förhand i de europeiska ligorna den här helgen. Söndagens tyska ligamöte mellan trean Bayern München och fyran Essen känns som helgens intressantaste. Både de nämnda matcherna från Tyskland sänds på Viasat.

Rent sportsligt får vi faktiskt vända oss till Asien för att hitta veckans mest spännande matcher. Där är man nämligen igång med en historisk Champions Leagueturnering. Där möts mästarlagen från Japan, Kina och Sydkorea samt grundseriesegrarna från Australien.

Där har vi hittills noterat följande resultat:

NTV Beleza–Jiangsu Suning Ladies 1–1

Melbourne Victory–Incheon Hyundai Steel Red Angels 0–4

Jiangsu Suning Ladies–Melbourne Victory 1–1

Incheon Hyundai Steel Red Angels–NTV Beleza 0–2

Tabellen leds alltså av de japanska mästarinnorna NTV Beleza på fyra poäng. Av vad jag sett och hört från mästerskapet är Tabitha Chawinga totalt dominant i matcherna. Men den före detta damallsvenska skyttedrottningen glöms allt som oftast bort i diskussioner om vem som är världens bästa spelare.

I morgon avgörs sista omgången, och vi får se vilka som blir Asiens allra första Champions Leaguemästarinnor. Det skall gå att se matcherna på Youtube med start 04.00 (Melbourne–Beleza) och 07.15 (Jiangsu–Incehon) svensk tid.

Här är länkar till respektive match:

Det här inlägget kommer för övrigt att uppdateras när/om jag hittar länkar till andra matcher. Bland annat brukar det gå att hitta länkar till matcher från den spanska ligan.

Här är i alla fall listan över de matcher som tv-sänds i Sverige:

Fredag
19.15, Viasat Sport, Bayer Leverkusen–Wolfsburg

Söndag
13.30, Viasat Fotboll, Arsenal–Bristol City
14.00, Viasat Sport, Bayern München–SGS Essen
16.00, Viasat Sport, West Ham–Manchester United

 

Hemsidor, Rosengård, Peps, Ekroth, Chelsea och Chawinga

Publicerad den av
13

De senaste två helgerna har de damallsvenska lagen börjat spela träningsmatcher. Matcher som är svårbedömda, det är ju som bekant inte nu i början av februari man vinner SM-guld. Och när man kollar resultaten från de här matcherna bör man betänka att lagen är inne i hårda träningsperioder samt att det ofta testas rätt rejält.

För att kunna värdera resultat från träningsmatcher måste man kunna se respektive lags laguppställning, och byten. Och här är tyvärr majoriteten av de damallsvenska lagens hemsidor genomusla. När ett elitlag har spelat match tycker jag att det är minimikrav att man på klubbens hemsida kan läsa resultat, målskyttar och laguppställning – inklusive byten. Den informationen tycker jag att det är givet att klubbens supportrar skall tillhandahållas.

Men tyvärr är alltså många av våra damallsvenska klubbar långt ifrån elitklass på information. Några håller dock hög klass. Bäst är nog Göteborg, deras hemsida är väldigt pålitlig. Nykomlingen Kif Örebro har också en hemsida väl värd att framhålla – även om de inte lyckats få med laguppställning och byten från helgens 2–0-förlust mot BP.

Lite överraskande är att FC Rosengård tillhör botten i den här kategorien. Jag kan faktiskt inte hitta någon information alls på klubbens hemsida om att man faktiskt har spelat två träningsmatcher den senaste veckan. Klickar man på rubriken ”Match” på hemsidan hamnar man i en annons för Champions Leaguemötet med Slavia Prag, en match som ju spelades för mer än tre månader sedan.

Kanske att Rosengård helst vill att ingen skall se resultatet från söndagens möte med Vittsjö? Men tisdagens 1–0-vinst i Växjö har man väl inget behov av att tysta ner?

I söndagens match vann Vittsjö med 2–1 på Malmö IP efter två mål av Clara Markstedt och ett av Anja Mittag.

Vad jag kan hitta har Vittsjö spelat 18 tävlingsmöten mot Rosengård (och dess föregångare). De 18 matcherna har slutat med 15 segrar för Rosengård och tre kryss. Någon statistik över träningsmatcher lagen emellan hittar jag inte, men jag såg att klubbchef Erika Nilsson skrev på twitter att det var första gången någonsin som Vittsjö vann mot Rosengård.

Kul för Vittsjö att få en sådan bra start på året. Jag har ju flera gånger noterat att jag tycker att Vittsjös trupp ser väldigt spännande ut. Men med tanke på att man har ganska mycket nytt i laget trodde jag kanske att det skulle ta ett tag innan man fick ihop det.

Apropå Vittsjö har laget en ny kampsång signerad Peps Persson:

I Rosengård har jag noterat glädjande nyheter i veckan i form av att både Johanna Rytting Kaneryd och Malin Levenstad har gjort comeback efter långtidsskador. I Levenstad handlar det ju om mer än bara skadeuppehåll, men det där vet ni väl redan.

För Rosengård är det väldigt viktigt att ha friska spelare, för i sin nuvarande A-trupp har man ju bara 14 utespelare. Jag antar att man skall ta in några till, och kanske att det blir lättare nu när transferfönstret är stängt för de flesta större ligorna. I Sydsvenskan läser jag att tränare Jonas Eidevall säger så här:

”Om vi vill vara ett guldlag behöver vi förstärka truppen. Utan tvivel är det så. Det är bara att titta på vem som har lämnat.”

Han säger även att han inte tror att det finns någon rekryteringsplan för ytterligare backar. Det framgår däremot inte om det finns en plan för rekrytering av offensiva spelare.

Om man får drömma lite är kanadensiska stortalangen Jordyn Huitema en spelare man gärna hade velat se i damallsvenskan. Hon ser ut att välja bort college för en proffskarriär, och hon tycks föredra Europa före NWSL. Men hon har ju tid att vänta till nästa transferfönster, och känslan är att hon hamnar i PSG där hon provspelat ett par gånger.

Oavsett väntar man verkligen med spänning på vad som skall hända i Rosengård. I nuläget känns det som att klubben tappat mark mot flera av huvudkonkurrenterna.

Jag bedömer att såväl Piteå, Göteborg, Linköping som Kristianstad har starkare trupper 2019 än de hade för ett år sedan. Rosengård känns däremot sämre, framför allt i defensiven.

Svenska mästarinnorna Piteå har spelat tre träningsmatcher, alla på skotsk mark. Det har blivit två förluster och en seger. Men i alla de där matcherna har det gjorts strömbyten, vilket gör resultaten svårbedömda.

Göteborg har varit i Oslo, där man mött norska suveränerna LSK i två matcher, med en seger och en förlust som facit. Det mest spännande här är att Göteborg inleder försäongen med att försöka spela in ett nytt 3–5–2-system. Offensivt känns det som att truppen är välbyggd för ett sådant upplägg, men frågetecknet finns väl kring bredden på mittbackssidan.

Linköping fick hem Stina Blackstenius i veckan. Hon startade i helgens 2–1-seger mot Djurgården. Exakt hur mycket hon spelade har jag inte funnit några uppgifter om. LFC:s hemsida imponerar inte heller när det gäller rapporter kring träningsmatcher. Inte heller förra helgens 1–1-match på 2×30 minuter mot Eskilstuna är avhandlad på LFC:s hemsida.

Där hittar jag däremot den här beklagansvärda nyheten om att klubben dragit ur sitt F19-lag ur seriespel. Elitklubbarna har ett stort ansvar när det gäller talangutveckling, men tyvärr lever inte LFC upp till vad som förväntas på den här fronten. På hemsidan betonar klubbens ordförande Paul Lindvall att man dragit ur laget eftersom man inte hittat en tillräckligt kompetent tränare. Tyvärr får man ganska snabbt tanken på att det här är en smidig besparing för en klubb med darrig ekonomi. Hoppas verkligen inte den tanken är korrekt.

För Djurgården har försäsongen startat med två förluster. Först med 1–0 borta mot Åland United, sedan då 2–1 borta mot Linköping. Djurgården har bra matchrapporter på sin hemsida, även om fakta saknas från Ålandsmatchen. Från helgens match har man däremot fakta av högsta klass.

På lördag drar Svenska cupens gruppspel i gång. Då skall Växjö till Göteborg. Under föregående vecka spelade Växjö två hemmamatcher utan att göra mål. Det var i och för sig mot bra motstånd i form av fjolårets trea och fyra i damallsvenskan, alltså Rosengård (0–1) och Kristianstad (0–2). Växjö spelade båda matcherna utan viktiga Jelena Cankovic. Gissningsvis behöver man få tillbaka henne om man skall kunna skaka Göteborg på lördag.

I sin startelva hade Växjö även en provspelare, amerikanska Patricia George. Hon fick 60 minuter, om hennes insats räckte för att spela till sig ett kontrakt är oklart.

Tolkar jag kommentarerna från Kristianstad rätt gjorde klubbens båda nya isländska spelare en riktigt bra debut. Det blir spännande att följa KDFF i år. Redan nu kommande månad skall man ju mäta sig med bland annat Rosengård i Svenska cupen – vilket känns intressant.

Redan på lördag är det Malmöderby i cupen. LB07 har inlett försäsongen ojämnt. Först föll man med hela 6–1 borta mot Bröndby, då gjorde finländska landslagsspelaren Ria Öling tre mål för det danska storlaget. I den matchen testades en fransk mittfältare av LB. Hur det föll ut vet jag inte. LB är nämligen väldigt dåliga på information. På sociala medier länkar de ofta till Sydsvenskan, som huvudsakligen har låsta artiklar.

Nu i helgen vann i alla fall sin match mot Borgeby med 2–1. Man gjorde det efter mål av Malin Winberg och Andrea Thorisson.

Känslan man har haft under silly season om att den damallsvenska bottenstriden kommer att stå mellan LB och de båda nykomlingarna har inte försvunnit några veckor in på försäsongen.

Det är ju ett tag sedan min sista internationella genomgång. Det är alltså hög till för en sådan. Det känns rimligt att börja i Italien där Petronella Ekroth blev första svenska målskytt i årets serie A. Hon blev det på en snygg volley, som kanske går att se på det här Instagramklippet:

Jag skriver kanske för jag är inte säker på om det är offentligt…

Ekroth och Juventus leder ligan efter 15 omgångar med fyra poäng till Milan och sex till Fiorentina. De sistnämnda har dock en match mindre spelad och kan knappa in i morgon, då man spelar hemma mot nästjumbon Bari.

Så till England där Chelsea numera måste anses vara helt borta från guldet. Mästarinnorna har kvar chansen att nå Champions League – men då måste de nog vinna alla de sex återstående ligamatcherna.

Det var förra helgen man föll med 3–2 hemma mot Birmingham, ett resultat som gör att man nu är sex poäng bakom Manchester City och fem bakom Arsenal. Arsenal har dessutom en match mindre spelad.

Utan att ha sett annat än statistik undrar jag om inte Chelsea faller på sitt system att rulla på målvaktssidan. I ligan har Hedvig Lindahl och Carly Telford stått sju matcher vardera, och utfallet är ganska olika.

Av de totalt nio mål Chelsea har släppt in den här säsongen har Lindahl bara släppt in ett. Telford har således släppt in åtta. Noterbart är att Telford stod hemma mot Arsenal och Birmingham och släppte in fem respektive tre mål. Lindahl stod i båda bortamatcherna och släppte in ett. På bortaplan tog Chelsea fyra poäng mot aktuella motståndare, på hemmaplan kammade man noll.

Nu är känslan att det kan bli en ren guldfinal i sista omgången mellan Manchester City och Arsenal. Då båda lagen har även seriens bästa målgörare. Arsenals Vivianne Miedema satte nytt ligarekord förra helgen, när hon kom upp i 16 mål. Men hon gör bäst i att fortsätta hitta målet, för annars är det inte säkert att hon har kvar rekordet så länge. Manchester Citys Nikita Parris står nämligen på 14 fullträffar.

Så till Australien där det nu är slutspelsklart i W-league. Söndagens semifinaler kommer att spelas mellan Melbourne Victory och Perth Glory samt Brisbane Roar och Sydney FC. Det efter att det blivit en målskillnadsaffär om den sista slutspelsplatsen.

Melbourne City missade slutspel med tre måls marginal, och Adelaide United med en poäng och tio mål.

Grundseriens skytteliga vanns förstås av Sam Kerr, som slutade på 13 mål. Tre spelare delade på andraplatsen med nio fullträffar, bland dem var fjolårets Linköpingsforward Natasha Dowie.

Apropå Australien har man fortfarande inte fått någon klarhet kring varför förbundet sparkade förbundskapten Alen Stajcic. Den här artikeln av Lucy Zelic för ett bra resonemang kring många av de konspirationsteorier som flödar.

Tillbaka till Europa, och i det här fallet Frankrike. Där körde PSG över säsongens stora besvikelse, Montpellier. Slutsiffrorna blev hela 4–0 efter att Paris haft 3–0 redan efter 20 minuter. Kinesiska Wang Shuang visade vägen med ett kanonskott redan i första minuten.

Ingen svensk startade för Paris. Emma Berglund satt kvar på bänken hela matchen, medan Hanna Glas byttes in i 80:e minuten. För Montpellier spelade Linda Sembrant och Sofia Jakobsson hela matchen, och så fick Marija Banusic debutera genom ett inhopp i minut 82. Sett till klippet ovan var Jakobsson pigg, och hade bland annat ett ribbskott vid 2–0-underläge.

Vädret ställde till det en hel del runt om i Europa i helgen, med uppskjutna matcher som följd. Det drabbade bland annat matchen Paris FC–Lyon. Det innebär att PSG nu leder ligan med en poängs marginal till Lyon – PSG har dock en match mer spelad.

Montpellier ligger fyra, man har även Bordeaux (med en match mindre spelad) före sig. Bordeaux ligger faktiskt trea med minusmålskillnad – något som är högst anmärkningsvärt.

Så till Spanien där veckans snackis var publiksiffran i kvartsfinalen av spanska cupen mellan Athletic Club och Atletico Madrid. Damfotbollspubliken i Bilbao är inte speciellt pålitlig i vardagen, men när det händer något anmärkningsvärt går folket man ur huse.

Cupkvartsfinalen drog fantastiska 48 121 till herrarnas stadion, San Mames. Man undrar ju om den totala siffran för alla matcher i svenska cupen ens når upp till en femtedel…

För övrigt vann gästande Atletico med 2–0, och är klart för semifinal tillsammans med Barcelona, Valencia och Real Socidad.

Atletico leder även ligan efter 19 omgångar, man har tre poäng ner till obesegrade tvåan Barcelona. De båda lagen möts för övrigt i Madrid den 17 mars.

Jag avslutar ligagenomgången med ett riktigt snyggt mål från den mexikanska ligan. Det är Americas Casandra Cuevas som suger in bollen snyggt och avslutar lika läckert.

Allra sist några ord om det internationella övergångsfönstret som stängde i de flesta ligorna ute i Europa vid månadsskiftet. De mest spännande sena övergångarna rörde afrikanska spelare som flyttar till Spanien.

Noterbart var att ex-allsvenska Gaelle Enganamouit bytte norska Avaldsnes mot spanska Malaga. Och att nigerianska affischnamnet Asisat Oshoala lånas in av Barcelona. Det blir intressant att se om Oshoala äntligen kan få ett lyft i en europeisk klubb. I Kina har hon lyckats bättre. Hon vann skytteligan i den kinesiska superligan 2017 på 13 mål. I fjol vann hon guld med Dalian Quanjian, men blev ”bara” tvåa i skytteligan på tio fullträffar.

Noterbart för övrigt att det var en viss Tabitha Chawinga som vann den kinesiska skytteligan 2018 på 17 mål. Hon förde även sitt Jiangsu Suning FC till seger i kinesiska FA-cupen och utnämndes till den kinesiska ligans bästa spelare. Chawinga förekommer aldrig högt upp på några listor över världens bästa spelare. Men jag har svårt att tro att det finns något lag där hon inte hade varit storstjärna.

Femma i den kinesiska skytteligan kom för övrigt argentinska Sole Jaimes, som ju nyligen skrev på för Lyon. Vilken europeisk storklubb köper över Chawinga?

Kamerun blev nummer 23

Publicerad den av
Svara

Kamerun motsvarade favoritskapet och tog hem bronset i de Afrikanska mästerskapen. Därmed blev Kamerun även det 23:e laget att kvala in till VM i Frankrike. 07.00 på lördagsmorgonen avgörs om det blir Nya Zeeland eller Fiji som tar den sista platsen.

Kameruns hjälte blev CSKA Moskvas Gabrielle Onguene, som drog in ett riktigt snyggt skott till 3–2 mot Mali i bronsmatchen. En stund tidigare hade Kameruns Aurelle Awona bjudit Mali på ett stenhårt självmål.

På övertid blev det också 4–2, på ett hårt skott som dock Malis målvakt bara måste ta. Det håller inte på internationell nivå att släppa in sådana mål.

Noterbart är att forwardsstjärnan Gaelle Enganamouit inte spelade för Kamerun i bronsmatchen. Jag har ju många gånger beklagat att det är för lite känslor kopplade till damfotbollen.

Men i Kamerun gick känslorna överstyr efter semifinalen, där Kamerun ju förlorade på straffar mot Nigeria. Där missade Enganamouit sin. Som tack för det kastade missnöjda supportrar stenar mot hennes hem i Kamerun. Gräsligt.

Gräsligt är även ett ord som lätt kommer upp när man läser att tre 15-åriga flicklandslagsspelare i Belgien har erbjudits närmare en halv miljon kronor för att fixa matcher. Enormt tråkigt att matchfixning även smyger sig in i såväl dam- som flickfotbollen.

Tillbaka till Afrika. Där har i dag kandidaterna till Afrikas bästa spelare 2018 presenterats. Den enda damallsvenska spelaren som finns med på listan är Djurgårdens Portia Boakye. Däremot finns fyra före detta damallsvenska spelare med, nämligen Enganamouit, Elizabeth Addo, Francisca Ordega och Tabitha Chawinga.

17.00 på lördagen spelas finalen av de Afrikanska mästerskapen mellan Thomas Dennerby:s Nigeria och Sydafrika.

På måndag spelas finalen i damernas Copa Libertadores, alltså Sydamerikas motsvarighet till Champions League. Där möts Santos från Brasilien och Atlético Huila från Colombia. I Huilas trupp ingår den före detta damallsvenska spelaren Yoreli Rincon.

I morgon 23.00 spelas finalen av F17-VM. Och det blir Spanien–Mexiko som möts där. Mexiko vann sin semifinal mot Kanada med 1–0.

I övrigt i helgen är det seriefinal i WSL mellan Manchester City och Arsenal samt cupfinal i Norge: LSK möter Sandviken.

I dag fyller modern svensk damfotboll 50 – grattis

Publicerad den av
6

Det har gått drygt en vecka sedan det senaste inlägget. Huvudorsaken till det är att jag har jobbat med långläsning om den svenska damfotbollens födelse.

En födelse som skedde på dagen för 50 år sedan. Då var det nämligen premiär i den första riktiga damfotbollsserien i Sverige. Eller, här skall jag korrigera mig direkt: Det hade funnits en serie med fyra lag i Umeå 1951/52, men den höll bara en säsong.

Den serie som hade avspark den 12 maj 1968 i Hyssna, Kungsäter och Örby i Västergötland och Halland var däremot ingen dagsslända – den blev starten på den damfotboll vi nu har i Sverige. Det var en inofficiell serie, men den hade uppbackning från ordföranden i Västergötlands Fotbollförbund, vilket gav extra legitimitet.

Min långläsning om hur det gick till när damfotbollen startade på riktigt i Sverige finns på den här länken. Det är plus-läsning, vilket innebär att man inte kan läsa utan abonnemang.

Förr kunde vi som skribenter låsa upp plus-låset under kortare perioder. Det kan vi inte längre. Nu är jag ju part i målet, men om man är intresserad av hur det gick till när damfotbollen slog igenom i Sverige tycker jag att det kan vara värt att lägga 19 kronor på att få tillgång till bt.se under ett dygn.

Några sekunder från den historiska premiären finns för övrigt på det här SVT-klippet:

Därmed lämnar jag damfotbollens barndom och går vidare med lite mer nutida historia, nämligen en genomgång av den senaste veckans händelser.

I den superjämna damallsvenskan tuffar Piteå på. Laget har maximala tolv poäng efter fyra omgångar och imponerar framför allt i defensiven där man bara har släppt in två mål. Hittills har Piteå mött de båda nykomlingarna samt ”bottenlagen” Djurgården och Eskilstuna. De kommande fem omgångarna får vi se om norrbottningarna på allvar kan utmana om guldet.

Närmast för Piteå väntar Hammarby nämligen hemma nästa helg. I de fyra omgångarna därpå ställs de nuvarande serieledarna sedan mot de fyra lag som jag tippade topp fyra, då väntar nämligen Göteborg, Linköping, Rosengård och Kristianstad. Är Piteå kvar i guldstriden efter de matcherna kan det bli ett riktigt roligt fotbollsår i Norrbotten.

Tvåa i tabellen är Rosengård med tio poäng. Malmöklubben har 16–2 i målskillnad och känns så här långt som seriens klart bästa lag. Dock har det i två av matcherna gått lite grus i det offensiva maskineriet för Rosengård, vilket borde vara lite lätt oroande för laget. Effektiviteten är ju nämligen en av de allra viktigaste faktorerna om man vill vinna titlar.

På tredje plats återfinns nu trots allt ”krislaget” Linköping med sju poäng. Fast trots den tunga våren är faktiskt skillnaderna mellan fjolårets guldhöst och årets krisstart bara marginella – i varje fall rent resultatmässigt.

Årets facit med sju poäng på fyra omgångar ligger nämligen på samma nivå som LFC höll förra hösten. Då tog man 21 poäng på elva omgångar, vilket innebär 7,6 poäng per fyra matcher. Målskillnaden per fyra matcher i höstas var 6,5–5, medan man har 5–4 nu.

Den enda matchen jag har sett från den fjärde omgången är just Linköpings 1–0-seger mot Göteborg. En seger där LFC visade ett mycket bättre humör, och bättre arbetsmoral än senast nere i Kristianstad.

LFC:s segerrecept var just hårt arbete – och effektivitet. Jag räknade till 4–2 i klara chanser till Göteborg. Fast medan Christen Press nickade i ribbans underkant och ut sköt Nicoline Sörensen i ribbans underkant och in. Små marginaler, men otroligt viktiga för östgötarna.

Spelmässigt slog LFC väldigt mycket långt. Väldigt många av långbollarna kändes som att de slogs på chans, något man inte är van vid att se. Den långboll från Janni Arnth som ledde till segermålet var dock ingen chansboll, utan en väl avvägd passning.

LFC:s styrka den här våren har varit lagets effektivitet. Jag har räknat målchanser i tre av deras fyra matcher:

Vittsjö–LFC 11–6
Kristiansstad–LFC 7–2
LFC–Göteborg 2–4

Premiären mot Växjö såg jag inte, men där var det 6–6 i avslut mot mål, plus att Växjö hade en boll i målställningen. Så sett till chanser har LFC således varit väldigt effektivt. Att ta fyra poäng på de två senaste matcherna, där man man har 4–11 i målchanser, är ju faktiskt väldigt starkt.

I morgon 18.00 (TV12 och Cmore) är det cupfinal på Malmö IP mellan Rosengård och LFC. Spontant säger jag att det är fördel Rosengård till 65–35 inför avspark. Rosengård har ju spelmässigt sett känts så mycket stabilare hittills under våren.

Men LFC:s effektivitet och att Rosengård har drabbats av måltorka i ett par matcher, gör att jag inte vågar räkna bort Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan där lag 4–12 ligger inom tre poängs marginal. Besvikelserna är ju Eskilstuna och Djurgården, medan Hammarby, Växjö och Kalmar är plusvarianter.

Hittills har det inte varit så många promenadsegrar i damallsvenskan, vilket är kul. Samtidigt gör det att vi som skall försöka agera experter får ett mycket svårare jobb. Jag tippade LB07 och Kalmar på nedflyttningsplats. Båda står ännu så länge upp bra.

Att Göteborg bara har fyra poäng efter fyra omgångar är väl däremot en liten minusvariant. Samtidigt har laget redan nu klarat av de två på förhand svåraste bortamatcherna, de i Malmö och Linköping. De kommande omgångarna får ge svar på hur bra Göteborg är.

Efter en stark insats i premiären har Djurgården tre raka förluster. Dessutom åkte man senast på tunga skador på Malin Diaz (ledband i knät) och Irma Helin (hjärnskakning). För Diaz väntar en längre frånvaro, medan det är oklart hur långt Helin är borta. För Djurgården får man hoppas att Helin snart kan spela igen.

I elitettan ångar Kungsbacka på. I dag vann man genom att vända 0–1 till 2–1 i seriefinalen mot Sundsvall. Därmed leder Kungsbacka tabellen med tre poängs marginal till fjolårets båda allsvenskar, Kif Örebro och Kvarnsveden.

I botten finns Assi, Mallbacken och Böljan kvar under nedflyttningsstrecket, men precis som i damallsvenskan är tabellen väldigt tajt och jämn, och ett par trepoängare i rad kan innebära rätt stora kliv.

Elitettans skytteliga leds av Temwa Chawinga på sju mål. Hennes storasyster Tabitha Chawinga gjorde segermålet för sitt Jiangsu Suning i sin ligadebut i Kina förra helgen.

I dag har det varit ny omgång. Då blev det inga mål för Chawinga. Däremot gjorde Argentinas forwardsstjärna Soledad Jaimes två mål när serieledande Dalian Quanjian vann med 5–0 i seriefinalen mot Wuhan – Dalians tredje raka seger.

Svenskledda Beijing har inlett med två poäng på tre omgångar, och ligger med det på sjätte plats i den åtta lag stora serien.

Därmed är det dags för en liten internationell utblick, som jag startar med förra helgens publiksuccér runt om i världen.

När de 16 000 som bänkade sig för västderbyt i NWSL, där Seattle vann med 3–2 mot Portland, är en liten siffra – då har det varit en bra helg. Den matchen spelades på lördagskvällen, svensk tid.

På lördagsmorgonen hade returen i ligafinalen i Mexiko dragit fantastiska 51 211 åskådare:

Den mexikanska rekordpubliken nöjde sig inte med att bara vara där. De levde sig in i matchen också. Det verkar helt enkelt ha varit en elektrisk stämning på matchen mellan Rayados från Monterrey och Tigres, en final som Tigres vann efter straffläggning. Hör bara det här:

Och det här:

När jag ändå är i Nordamerika tänkte jag passa på att ta några ord om veckans snackis där Kanadas landslagsmålvakt Stephanie Labbé spelade till sig en plats i ett herrlag, men stoppades av ligan.

Jag tycker inte att det är någon skandal att damer stoppar från spel i herrfotbollen. Herrar får ju inte spela i damfotbollen. Det här är alltså inget att rasa mot. Men jag tycker nog ändå att det svenska regelverket, där kvinnor numera får spela med herrarna är att föredra.

Kvinnors fysik motsvarar ungefär 14-åriga killars, vilket gör att kvinnorna knappast är att räkna som några hot mot herrarna. Så personligen hade jag röstat för att låta Labbé spela.

Tillbaka till förra helgens publiksuccér i världen. Den tredje och sista jag tänkte lyfta var förstås FA-cupfinalen på Wembley.

Där såg 45 423 åskådare svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson ta hem titeln.

Alla de tre svenskorna spelade hela matchen när Arsenal besegrades med 3–1. Chelsea vann mycket tack vare Ramona Bachmann, som gjorde både 1–0 och 2–0.

Arsenal reducerade genom Vivianne Miedema, men då var det Fran Kirby:s tur att göra mål för Chelsea.

Chelsea jublade efter cupfinalen. Sannolikt får de även jubla efter ligan. För i veckan har  guldstriden i princip avgjorts sedan Manchester City förlorat två raka matcher. I tisdags föll man med 1–0 borta mot Liverpool och i dag var det Arsenal som vann med 2–1.

Därmed behöver Chelsea bara ta fyra poäng på de tre matcher man har kvar för att ta hem guldet. Sannolikt kommer Londonklubben att bärga tre av de poängen redan i kväll mot Sunderland.

I Frankrike kommer det med stor sannolikhet bli guldjubel i morgon. Lyon, som har 19 raka segrar i ligan, tar emot Marseille. En seger till och guldet är klart.

Tidigare i veckan gick just Lyon och PSG till final i franska cupen. Lyon vann med klara 4–0 hemma mot Montpellier.

Det här 2–0-målet är för övrigt en riktig godbit, inte minst förarbetet:

Och PSG vann med 3–0 borta mot Soyaux.

Även i Tyskland blir det med stor sannolikt guldjubel i morgon. Då tar Wolfsburg emot tabellfemman Essen. Efter onsdagens viktiga 2–0-seger mot Freiburg leder Nilla Fischer:s lag nu tabellen med åtta poäng före Bayern München med tre omgångar kvar.

Freiburg är ytterligare tre poäng bakom, och har således kvar chansen att få spela Champions League i höst. Freiburg fick ingen hjälp av Potsdam förra helgen. Tvärtom kom Amanda Ilestedt:s lag i underläge mot Bayern München efter den här gräsliga försvarsinsatsen. En frispark från eget straffområde får bara inte bli en målgivande passning.

För Wolfsburg handlar nog den största oron för tillfället om herrfotboll. Inför den nu pågående avslutningsomgången i herrarnas Bundesliga riskerar nämligen Wolfsburgs herrar nedflyttning. I skrivande stund ser det dock ut som att man klarar sig från direktnedflyttning, men tvingas till kval för att hänga kvar.

Jag har förstås ingen koll på vad nedflyttning för herrarna skulle innebära för damerna, men det är knappast positivt.

Se bara hur det gick i Belgien. Där säkrade Anderlechts damer ligaguldet den 1 maj. Men det finns risker för damfotbollslag att ligga som undersektion i en herrfotbollsklubb. För i veckan meddelade Anderlechts nya klubbledning att man tänker lägga ner sitt damlag.

Nu verkar inte sista ordet vara sagt i Anderlecht, men över tid bör nog damfotbollen se till att i så stor utsträckning som möjligt klara sig på egen hand.

Bättre nyheter för damfotbollen kom från Nya Zeeland, som gör som Norge – ger lika ersättning för sitt damlandslag som man ger sitt herrlandslag.

Ligan i Spanien avgörs i morgon. Då spelas den avslutande omgången, och Atletico Madrid leder med en poäng före Barcelona inför avspark.

Atletico spelar borta mot redan nedflyttningsklara nästjumbon Zaragoza medan Barca åker till Valencia för bortamötet med mittenlaget Levante. Det är alltså klar fördel Atletico.

I Italien har den sista ligaomgången just avslutats. Men det innebär inte att guldstriden är avgjord. Både Brescia (6–3 borta mot Verona) och Juventus (4–0 mot Tavagnacco) vann nämligen sina matcher i dag med klara siffror. Därmed slutar de båda lagen på lika många poäng – vilket innebär att det blir en ren guldfinal mellan dem framöver. Vågar man hoppas på att finalen blir en riktig publikfest?

Slutligen är F17-EM i gång. Där är det jättejämnt mellan sju lag. Bara värdnationen Litauen faller ur ramen. I deras grupp, A, har Tyskland i praktiken säkrat en semifinalplats genom att ta fyra poäng på sina matcher mot Nederländerna och Finland. De båda gör upp i en avgörande match om den andra semifinalplatsen, där måste finskorna vinna för att sluta topp två i truppen.

I grupp B har Spanien fyra poäng, Polen och Italien har två vardera medan England har en. Alla fyra lagen har kvar chansen till avancemang inför slutomgången där England möter Italien och Spanien ställs mot Polen.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

Publicerad den av
15

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Lite funderingar inför finalen

Publicerad den av
17

I morgon 19.30 svensk tid spelar Sverige final i Algarve cup mot Nederländerna (matchen sänds på svenskfotboll.se).

Även om det alltid är kul att vinna titlar känner jag ingen större spänning kring själva finalen, det är ju trots allt bara en träningsturnering. Däremot tycker jag att det känns väldigt intressant för det här nya svenska lagbygget att i det här skedet få mäta sig med Europas bästa lag.

Och det senare tycker tydligen Peter Gerhardsson också:

Nu vet vi ju inte vilka elvor de båda lagen kommer att mönstra i morgon. Men Nederländerna har med sig åtta elftedelar av den elva som de använde sig av i samtliga slutspelsmatcher i fjolårets EM-slutspel. De som saknas är trion Anouk Dekker, Danielle van de Donk och Vivianne Miedema.

Vivianne Miedema

van de Donk har en bra ersättare på mittfältet i Bayern Münchentalangen Jill Roord. Men skyttedrottningen Miedema har man ingen klockren ersättare för. Och det är självklart inte lätt att ha ett fullgott alternativ till en av världens allra bästa forwards.

Trots avbräcken är Nederländernas lag alltså väldigt starkt. Det som är intressant är ju att man nu har sina största hot på kanterna. Till höger huserar blixtsnabba Shanice van de Sanden och till vänster har man ju en viss Lieke Martens.

Det här gör att Gerhardsson får tänka till lite extra innan han väljer spelare och spelsystem. De spelare han tar ut som ytterbackar/kantspelare kommer ju att testas rejält i defensiven. Personligen skulle jag föredra att han valde att spela med tre mittbackar, som han gjort mot Frankrike och Kanada. Jag gissar också att det blir 3–5–2 med Hanna Glas och Jonna Andersson på kanterna. Båda har brister i sin defensiv, men jag tycker ändå att de är de bäst lämpade för uppgiften.

Samtidigt skall det här vägas mot belastning och speltid. I bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger räknat ut speltiden för alla svenska spelare. Där ligger mittbackarna ganska högt, vilket möjligen kan tala för att Gerhardsson inte vill slita dem så hårt.

När det gäller offensiva spelare verkar det som att Gerhardsson tänker spela Elin Rubensson och Mimmi Larsson. Här är några kommentarer vår förbundskapten har gjort till den enda svenska journalisten som varit på plats i Portugal under hela turneringen:

Jag tyckte varken Rubensson eller Larsson var speciellt lyckade mot Ryssland. Jag tyckte inte att Larsson kom riktigt in i matchen, och Rubensson kändes vilsen som tia. Hon får större nytta av sin löpstyrka när hon kommer lite längre bakifrån. I finalen borde det vara Fridolina Rolfö eller Loreta Kullashi som får chansen i tiarollen.

Jag har redan nämnt att kantspelarna/ytterbackarna har väldigt viktiga uppgifter i defensiven mot Nederländerna. Men även innermittfältarna sitter på nycklar till att stoppa den orange offensiven. För det är ju vanligtvis från de nederländska mittfältsstjärnorna Sherida Spitse och Jackie Groenen som bollarna slås ut till kantspelarna. Kan man få bort den duon ur matchen är mycket vunnet.

Europamästarinnornas svaghet finns i backlinjen. Det är ju nämligen oftast en backlinje bestående av väldigt offensivt skickliga spelare. De olika spelarnas defensiva kvaliteter är däremot inte av världsklass.

I 6–2-segern mot Japan stod de nederländska försvararna rejält på hälarna vid båda de japanska målen. Inte minst vid det här, där tre backar står med tveksam fotsättning när Mana Iwabuchi vandrar igenom.

Det om finalen. I Algarve är man förstås väldigt nöjda med att värdnationen Portugal för första gången tagit sju poäng i gruppspelet, och därmed får spela om tredje plats.

I går vann man med 2–0 mot Norge. Och sett till det här klippet skall norskorna vara glada att de inte släppte in fler mål:

Tungt för Norge. Och faktiskt tungt för alla de andra nordiska länderna den här veckan. Faktum är att Sverige har vunnit dubbel så många matcher och tagit lika många poäng som Norge, Danmark, Island och Finland gjort tillsammans. Och då har ändå Danmark och Island mötts. Det har alltså varit en riktigt tung vecka för nordisk damfotboll.

Värst är nog nästan att ett redan sargat norskt landslag verkar ha blivit överkört av Portugal. På klippet ovan ser det ut som att Claudia Neto skojade med sin före detta tränares lag. Utöver ett läckert frisparksmål är det ju hon som står för den precisa assisten till 2–0. Att Neto är en av världens bästa mittfältare råder det väl ingen tvekan om?

Även här är tydligen förbundskapten Gerhardsson av samma uppfattning som jag:

På den lista över 55 kandidater till spelarorganisationen Fifpros världslag som presenterades förra veckan, och som jag nämnt i ett tidigare inlägg, fanns däremot inte Neto med bland de 15 mittfältarna.

Det borde hon ha varit. Det borde förstås även Wales storstjärna Jessica Fishlock ha varit. Och bland forwards känns det mycket tveksamt att inte Tabitha Chawinga platsade. Det finns inte många forwards i världen jag hade valt före Chawinga.

Innan jag sätter punkt konstaterar jag att Frankrike B vann Alanya cup i Turkiet efter finalseger med 2–1 mot Mexiko. Här är resultaten från alla placeringsmatcherna:

Final: Mexiko–Frankrike B 1–2

3:e pris: Polen–Ukraina 0–0, 1–3 efter straffar.

5:e pris: Nordirland–Kosovo 0–1

7:e pris: Rumänien–Jordanien 2–1

9:e pris: Kazakstan–Lettland 1–2

Tankar efter Fotbollsgalan 2017

Publicerad den av
20

Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:

Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…

Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.

Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.

Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.

Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.

För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?

För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?

Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:

Kosovare Asllani

Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.

Hedvig Lindahl

Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.

Jessica Samuelsson

Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.

Kosovare Asllani

Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt…

Tabitha Chawinga

Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.

Tove Almqvist

Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.

Elisabet Gunnarsdottir

Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.

Pernilla Larsson

Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.

Filippa Angeldahl

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.

Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.

Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.

En sensationellt bra prestation

Publicerad den av
8

Damallsvenskan avslutade tidigare i dag med en extremt avslagen omgång. Så avslagen att det som mest var 453 personer på någon av de sex matcherna. Tråkigt.

De båda storlagen Linköping och Rosengård valde att spela med B-lag, något som självklart inte heller hjälper intresset för serien. Samtidigt är det lätt att förstå att båda klubbarna prioriterar Champions League nu när damallsvenskan redan var avgjord.

I och med dagens urusla publiksiffror hamnar det slutgiltiga publiksnittet för serien på 809 personer. Totalt sågs matcherna av 106 791 personer. Det är bara cirka 800 färre än 2016.

Linköping har ju som bekant sedan länge säkrat guldet, och vi har vinkat adjö till Kif Örebro och Kvarnsveden. Dagens resultat innebär att Piteå blir bästa lag under höstsäsongen, man är även det lag som släppt in minst mål i serien med 20 – tre färre än Rosengård.

Noterbart att Göteborg, som låg sist under EM-uppehållet och som var nedflyttningshotat så sent som inför näst sista omgången, till slut tog fler poäng än Rosengård under seriens elva sista omgångar.

Noterbart också att Malin Levenstad under sina sex matcher som huvudansvarig tränare i Malmöklubben bara lyckades få ihop åtta poäng. Det torde vara det sämsta poängsnitt någonsin för en tränare i Rosengård, inklusive klubbens tidigare skepnader.

Tabitha Chawinga

Apropå rekord avslutade Tabitha Chawinga säsongen med att göra ytterligare ett mål. Hon vinner därmed skytteligan på fantastiska 26 mål. Det är tangerat den bästa noteringen sedan damallsvenskan blev en proffsliga, lika många som Lotta Schelin gjorde 2007.

Fast med den lilla skillnaden att Schelin gjorde sina 26 mål för ett lag som tog medalj, medan Chawinga gjorde dem för ett lag som åkte ut. Chawinga stod dessutom rakt igenom för spelmål, medan Schelin även gjorde något eller några från straffpunkten.

Jag såg någon försöka sänka Chawingas prestation genom att skriva att hon gjort sina mål mot svaga motståndare. Det stämmer inte. I och med att Chawinga i dag även satte ett mål på Kristianstad har Malawispelaren gjort mål mot alla damallsvenska motståndare under året. Hon har bland annat gjort två mål vardera mot LFC och Rosengård, tre mot tabelltrean Eskilstuna och två mot bronsmedaljörerna Piteå.

Det har alltså inte spelat någon roll vilka försvarsspelare som Tabitha Chawinga har ställts mot. Hennes prestation är helt enkelt alltså sensationellt bra. Man undrar hur många mål hon kunnat göra om hon spelat för något av topplagen. 40? 50?

Det känns väldigt tråkigt att hon nu ser ut att försvinna till den anonyma, men penningstarka kinesiska ligan.

Apropå det är vi ju i och med att slutsignalerna ljöd nu inne i silly season för alla lag utom LFC och Rosengård. De kommer in i den galna säsongen fullt ut efter kommande veckas åttondelsfinaler i Champions League. Räkna med att det kommer att hända mycket i många lag.

Lite noteringar från Sverige–Ungern

Publicerad den av
1

Under onsdagseftermiddagen (klockan 14.30) presenterar Peter Gerhardsson den landslagstrupp som skall till Bordeaux och spela mot Frankrike den 27 november.

Det blir förstås intressant att se hur truppen formeras nu när Sofia Jakobsson bör vara aktuell på forwardssidan, medan varken Jessica Samuelsson eller Johanna Rytting Kaneryd är tillgängliga.

Men ännu intressantare än truppen blir ju vilken startelva Gerhardsson kommer att välja, och hur laget kommer att spela. Vår nye förbundskapten har ju sagt att han kommer att anpassa valet av spelare och spelsätt efter motstånd.

Mot Kroatien och Ungern har ju Gerhardsson kunnat tänka 95 procent offensivt. Mot Frankrike måste han höja den defensiva procenten rätt rejält.

Med det sagt är det dags för en liten tillbakablick på EM-kvalmatchen i Borås för två veckor sedan. Jag har kollat om matchen och gjort lite noteringar. De kommer här i den ordning som de hamnade på mitt anteckningspapper:

* Matchinledningen: Plottrigt spel, men väldigt många korta passningar. Dessutom inte alltid med 100-procentig precision. Den typen av spel kan funka mot svaga lag som Ungern, men känns som lite av självmordstaktik mot Frankrike.

I tolfte minuten försökte Mia Carlsson med ett långt uppspel från backlinjen, in bakom den ungerska. Vad jag kan minnas var det både det första och det enda långa, svenska uppspelet i matchen.

Linda Sembrant

* Snabbhetsproblem i vänsterförsvaret. Carlsson och Linda Sembrant hängde inte riktigt med när det blev s defensiva omställningar. Följden blev att Sembrant föll ner några meter och tog extra djup.

Det lär inte vara någon bra taktik mot snabba franska kantspelare. Med tanke på att Samuelsson också är borta blir en av Gerhardssons viktigaste uppgifter att hitta snabbhet i backlinjen till Frankrikematchen.

Jämfört med deras EM-lag kan ju Frankrike nu spela med blixtsnabba kantspelare både till vänster (Amel Majri) och höger (Delphine Cascarino).

* För mycket tvåtouch i uppspelsfas. När Sverige byter kan har ofta såväl Nilla Fischer, Linda Sembrant som Caroline Seger två tillslag innan de spelar vidare. Följden blev att Ungern lätt hann flytta över sitt lag.

Mot Frankrike måste Sverige flytta bollen mycket snabbare i backlinjen. I den 31:a minuten fick vi dock till ett kanonanfall, mycket tack vare en snabb vändning i backlinjen. Det började med att Samuelsson spelade direkt till Sembrant, som tog med sig bollen med sitt första tillslag och spelade vidare ut på kanten till Mia Carlsson på det andra. Kristianstadsbacken stötte fram bollen med ett direktpass till Hurtig som fick autobahn fram till vänster. Hurtig valde ett tidigt inlägg mot bortre stolpen där Fridolina Rolfö först var nära att göra mål. På returen var det ett upplägg för Stina Blackstenius, som dock sköt över från nära håll.

Trots att det inte blev mål var det ett föredömligt anfall. Men de svenska spelarna måste alltså jobba på att minska antalet tillslag, inte minst gäller det här Seger, som gärna slår till bollen två gånger. Hon behöver lära sig att jobba med ett tillslag mycket mer. Hade jag varit hennes tränare hade jag nog förbjudit henne att spela med fler än ett tillslag på träning, och dessutom tvingat henne att spela framåt. På så sätt skulle hon kanske få ett lite snabbare, offensivt beslutsfattande. Nu tar det ofta lite för lång tid innan hon blir rättvänd, och då hinner motståndarna stänga till luckorna.

Lina Hurtig och Zecira Musovic

* Lina Hurtig var fantastisk i den första halvleken. Jag fick ju lite kritik för att jag gav Hurtig för högt betyg – en fyra. Men när jag kollar om matchen finner jag ingen anledning att sänka det betyget.

Linköpingsspelaren var direkt inblandad i fyra av Sveriges fem första, riktigt heta målchanser. Totalt var hon direkt eller indirekt inblandad i fyra av de fem målen. Solklar fyra, speciellt som det var hon som visade vägen genom att göra det viktiga 1–0-målet och få hål på Ungern.

* I den andra halvleken tappade det svenska laget lite fokus. Det blev ännu mer tvåtouch, och dessutom alltfler slarviga passningar. Alltså passningar bakom medspelare, eller på fel fot, saker som gjorde att vårt lag tappade tempo i spelet.

Under några perioder blixtrade dock laget till, och till slut hamnade vi enligt min räkning på 15–0 (8–0) i klara målchanser.

* Jag står fast vid att Kosovare Asllani var bästa svenska spelare, men Lina Hurtig var inte långt efter. När det gäller den betygsättning jag medverkade till i BT, se länk ovan, står jag i princip fast vid den. Mia Carlsson gjorde mycket bra, men hade väldigt många felpass, vilket gör att hennes trea känns svag.

Marija Banusic

Kvaliteten på de fasta situationerna från Marija Banusic var såpass hög att hon nosade på en trea. Mina fokusspelare inför matchen var just anfallsduon med Banusic och Stina Blackstenius. Banusic briljerade med högklassiga hörnor och frisparkar, däremot tyckte jag att hon var rätt medioker i själva spelet. Blackstenius ville otroligt mycket, men var ärligt talat inte speciellt lyckad. Hon kommer nog mer till sin rätt när det blir mer djupledsspel, vilket det lär bli mot Frankrike.

I den matchen kommer mitt fokus sannolikt riktas mot defensiven, där ju inte minst Caroline Seger har en nyckelroll. Vi får väl se vilken elva Gerhardsson väljer, men troligt är att man kommer att kolla in Seger lite extra på tv-sändningen från Frankrike.

Julia Spetsmark

* Det om senaste landskampen. I den truppen ingick ju Julia Spetsmark. Hon har stått för dagens svenska damfotbollsnyhet genom att skriva på ett ettårskontrakt med Manchester City. Det blir intressant att följa hur hon lyckas där.

* I dag har även kandidaterna till Årets tränare presenterats. De tre blev Kim Björkegren (Linköping), Elisabet Gunnarsdottir (Kristianstad) och Joel Riddez (Djurgården). Det rimliga är att Björkegren tar hem det, men man tycker ju att Gunnarsdottir också borde prisas för sitt tålmodiga arbete med Kristianstad.

* Slutligen har Dalarnas Tidningar i dag kommit med uppgifter om att Tabitha Chawinga skulle vara klar för Jiangsu Suning i den kinesiska ligan. Det skulle ju sannolikt innebära att hon kommer att få en rejäl lön, vilket är kul.

Men nog hade man velat se henne i någon av de stora europeiska ligorna? För att få se hur många mål hon hade kunnat göra där.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

Publicerad den av
26

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Ett litet grepp om bottenstriden

Publicerad den av
6

Med fyra omgångar kvar att spela är det bottenstriden som är överlägset mest intressant i damallsvenskan. Ur publiksynpunkt är det tråkigt, för rafflande bottenmöten drar inte tillnärmelsevis lika många åskådare som heta toppmatcher.

I nuläget ligger det damallsvenska publiksnittet på 873, och det mesta talar väl för att det kommer att ligga kvar ungefär på den nivån även efter seriespurten. Det finns ju nämligen inga självklara publikmatcher kvar.

I toppstriden tar Linköping den här helgen emot Kristianstad (sänds av SVT), medan Rosengård skall till Göteborg. Båda matcherna spelas på söndag klockan 16.30. För LFC:s del noterades i onsdagens Champions Leaguespel att Claudia Neto var tillbaka i startelvan igen efter 1,5 månaders frånvaro. Det är förstås väldigt viktigt för laget.

Claudia Neto

Hos Rosengård har man fått igång målskyttet igen efter en tung start på hösten. Däremot fortsätter det att vara frågetecken kring Lotta Schelin, som inte var på plats på Malmö IP i onsdags. Man förstår självklart att det är en mentalt sett jättetung situation för henne, men vore det inte smartast att kliva fram och berätta hur läget är? Inte minst för att slippa hålla på att gömma sig.

Toppstriden i all ära. Så länge LFC leder med sju poängs marginal är det ju inte så mycket till strid. Däremot är det vansinnigt tufft i botten.

Det här är den 30:e upplagan av damallsvenskan. Jag har kollat de 29 tidigare sluttabellerna. Alla upplagor har haft tolv lag, dock var det en annorlunda nedflyttning under sju av åren (1995–2001) där man flyttade ner de tre sist placerade lagen.

Under den perioden noterades det numera närmast oslagbara poängrekordet för nedflyttade lag. 1998 tog nämligen klassiska Öxabäcks IF hela 24 poäng, men åkte ändå ut. 1997 och 2000 blev Lotorps IF respektive BK Kenty trea från slutet och åkte ut på 18 poäng.

När det återstår fyra omgångar i år ligger Göteborg under nedflyttningsstrecket med 17 poäng, en poängsumma som räckt till nytt kontrakt de flesta av de 22 damallsvenska säsongerna. I fjol hängde exempelvis Kristianstad kvar på 15 poäng.

De lag som slutat näst sist i damallsvenskan på fler än 17 poäng har varit:

* Hammarby åkte ut på 18 poäng 2015.
* Djurgården åkte ut på 19 poäng 2012.
* Bälinge åkte ut på 19 poäng 2004.
* Mallbackens IF åkte ut på 20 poäng 1990.
* Trollhättans IF åkte ut på 14 poäng 1989 i tvåpoängssystem, man hade tagit 18 poäng med nuvarande räkning.

Det innebär alltså att ”bylagen” Mallbacken och Öxabäck är de enda någonsin som åkt ur damallsvenskan trots att de tagit 20 poäng. I år finns risken att vi får ett tredje lag som åker ur på 20 poäng eller fler.

Här är min bild av den damallsvenska bottenstriden: Lag 1–6 har 24 poäng eller fler, vilket bör räcka för nytt kontrakt.

7) LB07 23 poäng, 21–36 i målskillnad
Återstående program: Kvarnsveden (h), Kristianstad (b), Piteå (b) och Linköping (h).

Risk att åka ut: 1 procent

Segern senast mot Örebro var otroligt viktig. Nu finns chansen att LB07 klarar kontraktet även om man går poänglöst genom de fyra avslutande omgångarna.

Det krävs ju nämligen att man får väldigt många resultat emot sig för att släppa förbi fyra lag. Men den svaga målskillnaden är ändå lite oroande. Med tanke på den bör man nog för säkerhets skull ta någon poäng till, helst redan i morgon mot Kvarnsveden.

Jag tror att LB fixar kontraktet, för helt poänglöst skall man inte behöva bli. Hittills under serien har man som sämst tagit fyra poäng under en ”fyramatchperiod”, det gjorde man dels i säsongsupptakten och dels i höstupptakten.

8) Vittsjö GIK 20 poäng, 20–25 i målskillnad
Återstående program: Djurgården (b), Hammarby (h), Kif Örebro (h) och Eskilstuna (b).

Risk att åka ut: 19 procent

Vittsjö har dålig form de senaste veckorna, och bara gjort mål i en av de fyra senaste damallsvenska matcherna. Man föll väldigt tungt mot Göteborg senast, vilket gjorde att nedflyttningsstrecket återigen har kommit jobbigt nära.

Har nordskånskorna maximalt flyt räcker de 20 poängen man redan har samlat ihop. Men med tanke på att vilja brukar slå klass under seriespurterna skall nog inte Vittsjö räkna med det. Man behöver nog minst tre–fyra poäng till för att kunna känna sig säkra på damallsvenskt spel även 2018. Och det är rimligt att tro att man skall kunna fixa det.

Vittsjö har ju nämligen saken i egna händer. Man har kvar hemmamatcher mot bottenkonkurrenterna Hammarby och Kif Örebro – två matcher som inte får förloras, för då kan det bli riktig kris.

9) Hammarby 19 poäng, 19–24 i målskillnad
Återstående program: Örebro (h), Vittsjö (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).

Risk att åka ut: 20 procent

Hammarby är damallsvenskans allra mest svårtippade lag. Man har vunnit både mot Rosengård och Eskilstuna, och man snodde ju poäng senast mot Linköping.

Däremot har det målsnåla Stockholmslaget bara vunnit en av matcherna mot de tre lag man har bakom sig i tabellen. Dock har övriga fyra matcher slutat med kryss. Och håller den förlustfria sviten även över morgondagens otroligt viktiga hemmamatch mot Örebro förstärks Bajens chanser att hänga kvar.

Inför serien tippade jag att Hammarby skulle komma sist. Man inledde också svagt med en poäng på fyra omgångar. Men sedan har man överraskat positivt, mycket beroende på ett mycket bra försvarsspel. Problemen finns i offensiven, där man bara har gjort 19 mål – näst minst av alla.

Laget har dock alltså sprattlat till vid ett par tillfällen där man inte trott på dem. Jag tror att Hammarby kommer skrälla minst en gång till. Ett rimligt utfall i slutomgångarna är tre–sex poäng. Något som bör innebära goda möjligheter att hänga kvar.

10) Kvarnsveden 18 poäng, 38–45 i målskillnad
Återstående program: LB07 (b), Linköping (h), Rosengård (h) och Kristianstad (b).

Risk att åka ut: 35 procent

När Kvarnsveden spelar är det målgaranti. I snitt har det blivit 4,6 mål per match när Borlängelaget varit på planen. Positivt är att man gör massor av mål framåt – bara LFC och Rosengård har gjort fler. Negativt är att man har släppt in klart flest.

Kvarnsveden har ju ett fantastiskt vapen i måldrottningen Tabitha Chawinga. Hon måste nog prestera på sin absoluta topp i den damallsvenska slutspurten, för på pappret har Kvarnsveden det svåraste spelschemat av alla bottenlagen.

Tabitha Chawinga

De hemmamatcher man har kvar är mot LFC och Rosengård, har dessutom kvar bortamatch mot formstarka Kristianstad. Formstarka är dock ett ord som även gäller Kvarnsveden. Laget har bara en förlust på de sex senaste omgångarna.

Och i morgon väntar ödesmatch mot LB07 i Malmö. Där behöver nog Kvarnsveden ta en trepoängare, annars kan det bli en väldigt jobbig höst.

Jag var ju på Vallhalla och såg Kvarnsveden för två veckor sedan. Då hade man en mycket tunn trupp, bara 14 spelare var med i Göteborg. Det var intressant att kolla in Tabitha Chawinga live. Jag kan inte säga att jag blev extremt imponerad, bland annat valde hon väldigt dumma utgångspositioner i den andra halvleken. Men hon gjorde ändå ett mål, och mål är ju det fotboll handlar om.

Jag var även lite spänd på att kolla in Lova Lundin, ledaren av damallsvenskans i och för sig högst opålitliga assistliga. Det jag sett av henne på damallsvenskan.tv tycker jag att hon borde kunna vara en spelartyp för större uppgifter. Tyvärr var dock 18-åringen (fyller 19 om drygt två veckor) sjuk, och missade Göteborgsmatchen.

Efter matchen pratade jag en stund med tränare Jonas Björkgren. Hon konstaterade att laget hade gjort självmål både mot Eskilstuna och Göteborg, två självmål som båda betydde 2–2-kvitteringar och därmed tunga poängförluster.

11) Göteborg 17 poäng, 23–39 i målskillnad
Återstående program: Rosengård (h), Eskilstuna (b), Djurgården (h) och Kif Örebro (b).

Risk att åka ut: 40 procent

Göteborg är riktigt illa ute. Trots fyra poäng i de två senaste omgångarna är man kvar under nedflyttningsstrecket. Och i de kommande tre matcherna väntar lag på tabellens övre halva, lag man tog noll poäng och hade målskillnaden 0–8 mot i våras.

Det går ju knappast att räkna med att såväl Hammarby som Kvarnsveden kammar noll i de tre kommande omgångarna. Således måste nog Göteborg ta minst en trepoängare under den perioden – annars riskerar Västsverige att vara utan damallsvenskt lag 2018.

Sedan avslutas alltså serien med bortamatch i Örebro i slutomgången. Det skulle kunna bli tidernas ångestmatch för Göteborg FC.

Positivt för klubben är ändå att man vann senast mot Vittsjö och således borde ha fått in lite självförtroende.

Mycket av eländet för laget började när målvakten Jennifer Falk drabbades av en hjärnskakning på en träning i våras. Jag pratade med henne i samband med matchen mot Kvarnsveden, och hon berättade att hon fortfarande hade besvär, framför allt dagen efter träningar. Tråkigt. Hon berättade också att hon i situationen inte upplevde det som någon fara, utan först tänkte träna vidare.

Det måste förstås vara rätt ångestladdat att följa laget från läktaren den här säsongen. Man har ju darrat rätt rejält defensivt, inte minst har laget varit väldigt känsligt för kontringar. Men under hösten har även offensiven hackat.

Pauline Hammarlund som inledde säsongen med att göra fyra mål på de fem första omgångarna har bara gjort ett mål på hela hösten. Hon behöver nog kliva fram nu om Göteborg skall kunna klara kontraktet.

Pauline Hammarlund

Jag hör för övrigt alltfler uppgifter om samarbeten mellan Göteborg FC och IFK Göteborg. Det blir intressant att se vad det leder till. Intressant också att se om Stefan Rehn blir kvar på tränarposten. Inför säsongen skrev han ett kontrakt på 1+2 år.

12) Kif Örebro 12 poäng, 18–35 i målskillnad
Återstående program: Hammarby (b), Djurgården (h), Vittsjö (b) och Göteborg (h).

Risk att åka ut: 90 procent

Förra helgen gick allt emot Örebro. Man tappade pausledning till förlust mot LB07, samtidigt som både Göteborg och Kvarnsveden vann och Hammarby tog poäng mot Linköping.

Därmed är det ett otroligt dystert läge för Kif inför slutomgångarna. Det är sex poäng och tio plusmål upp till Kvarnsveden på fast mark.

Och visst, om Örebro har man maximalt flyt med de andra resultaten kan det räcka med sex poäng i slutomgångarna för att hänga kvar. Men då får varken Göteborg eller Kvarnsveden ta några fler poäng. Och det troliga är väl att minst ett av dem kommer att inkassera någon trepoängare under slutspurten.

Det mest troliga är att Örebro måste ta minst nio poäng på de avslutande omgångarna för att klara kontraktet, kanske till och med tolv. Med tanke på att man bara vunnit två av de 18 första matcherna är det inte speciellt mycket som talar för att det skall bli minst tre segrar på de sista fyra matcherna.

Ser man till namnen i Örebros trupp så borde man ha ett lag för den övre tabellhalvan. Ganska många har varit med i A-landslagstrupper under de senaste åren. Ingen av de spelarna har dock lyckats kliva fram och bära laget. Det stora problemet har legat i målskyttet. Örebro har gjort minst mål av alla. Tänkta affischnamnet Jenny Hjohlman har exempelvis bara lyckats göra ett mål. Även defensivt har man haft brister, ofta har det svajat i mittförsvaret, där inte minst Frida Svensson haft det väldigt tufft.